Topbild meny


Kammarens protokoll


Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1990/91:123
Fredagen den 31 maj 1991
Kl. 9.00

        1 § Anmälan om återtagande av plats i
riksdagen
       
        Tredje vice talmannen meddelade att Birgitta
Johansson (s) återtagit sin plats i riksdagen,
varigenom Christina Rauds tjänstgöring som
ersättare upphört.
       
        2 § Hänvisning av ärenden till utskott
       
        Föredrogs och hänvisades
       
        Propsition
       
        1990/91:194 till lagutskottet
       
        Skrivelse
       
        1990/91:165 till utrikesutskottet
       
        3 § Förnyad bordläggning
       
        Föredrogs men bordlades åter
       
        Skatteutskottets betänkanden 1990/91:SkU24 och
SkU25
       
        Utrikesutskottets betänkande 1990/91:UU19
       
        Trafikutskottets betänkande 1990/91:TU30
       
        Jordbruksutskottets betänkande 1990/91:JoU30
       
        Bostadsutskottets betänkande 1990/91:BoU18
       
        4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 30 maj
       
        Företogs till avgörande lagutskottets betänkande
1990/91:LU37 och bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU15 (beträffande debatten i dessa
ärenden, se prot. 122).
       
        Lagutskottets betänkande LU37
       
        Mom. 2 (statsbidrag till kommunal
konsumentverksamhet)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot
16 för reservation 1 av Elisabeth Persson. 38
ledamöter avstod från att rösta.
       
        Mom. 5 (miljö- och energirådgivning)
       
        Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 3 av Elisabet Franzén -- bifölls genom
uppresning.
       
        Mom. 6 (kost och hälsa)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot
35 för reservation 4 av Martin Olsson och Stina
Eliasson. 49 ledamöter avstod från att rösta.
       
        Övriga moment
       
        Utskottets hemställan bifölls.
       
        Bostadsutskottets betänkande BoU15
       
        Mom. 1 (upphävande av bostadsförsörjningslagen)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot
56 för reservation 1 av Knut Billing m.fl.
       
        Mom. 3 (bostadsförmedlingarnas verksamhet)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot
146 för reservation 2 av Agne Hansson m.fl.
       
        Mom. 6 (från kommunerna fristående
bostadsförmedlingar)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot
127 för reservation 4 av Agne Hansson m.fl.
       
        Mom. 7 (upphävande av anvisningsrättslagen)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 208 röster mot
91 för reservation 5 av Knut Billing m.fl.
       
        Övriga moment
       
        Utskottets hemställan bifölls.
       
        5 § Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden
       
        Föredrogs
       
        socialutskottets betänkande
       
        1990/91:SoU19 Uppskov med behandlingen av
vissa ärenden till riksmötet 1991/92.
       
        Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
       
        Beslut
       
        Utskottets hemställan bifölls.
       
        6 § Flyktingpolitiken m.m.
       
        Föredrogs
       
        socialförsäkringsutskottets betänkande
       
        1990/91:SfU14 Flyktingpolitiken m.m. (skr.
1990/91:77).
       
        Anf. 1 GULLAN LINDBLAD (m):
       
        Herr talman! Det utskottsbetänkande vi nu skall
debattera behandlar regeringens skrivelse om
invandrar- och flyktingpolitiken och en rad
motioner i flykting- och invandrarfrågor, inte minst
med anknytning till den internationella
flyktingsituationen, det internationella
flyktingpolitiska arbetet och vår egen
utlänningslagstiftnings tillämpning. När denna
debatt hålls har en principproposition lagts om den
framtida flykting- och invandrarpolitiken,
huvudsakligen baserad på den utredning som
tillsattes i juni 1990 och som nyligen har varit ute på
remiss.
       
        Dagens debatt känns redan på förhand något
inaktuell, eftersom vi i utskottet naturligt nog inte
har diskuterat frågorna utifrån de nya premisserna
utan främst utifrån nu rådande förhållanden. Jag
beklagar verkligen att vårriksdagen inte har beretts
möjlighet att i tid ta ställning till de förslag som i
dagarna har förelagts oss, så att vi hade kunnat
debattera med ett bättre framtidsperspektiv. Nu
blir det höstriksdagen som får besluta om detta.
       
        Redan nu vill jag emellertid säga -- utan att ha
hunnit sätta mig in i alla delar av det nyligen
framlagda betänkandet och utan att föregripa den
kommande behandlingen av propositionen -- att
utredningens intentioner om en sammanhållen
flykting- och immigrationspolitik ganska väl
stämmer överens med de förslag som vi moderater
tidigare lagt i flykting- och immigrationsfrågorna.
Det gäller bl.a. internationella åtgärder för att
diskutera grundorsakerna till flyktingströmmarna
mer öppet, ett aktivare arbete inom FNs ram när
det gäller säkerhets-, handels- och
biståndspolitiken, åtgärder för att motverka flykt
och för att hjälpa flyktingarna i deras egna regioner,
en fråga som vi många gånger har haft uppe här.
Det gäller ett ökat internationellt samarbete samt
en ökad satsning på de frivilliga organisationernas
insatser. Här hemma gäller det bl.a. en ökad
samordning mellan bistånds- och flyktingpolitiken.
       
        När denna debatt hålls, kan det med fog sägas att
flyktingsituationen i världen på intet sätt har ljusnat
sedan vi senast diskuterade dessa frågor, tvärtom. I
skrivelsen erinras om att inte enbart krig och
förföljelse utan även fattigdom, arbetslöshet och
miljöförstöring kan utgöra grogrunden för
kommande massiva immigrationsflöden.
       
        Nära inpå oss har vi den labila situationen i öst,
främst i Baltikum. Vi har all anledning att oroa oss
för utvecklingen i Central- och Östeuropa i övrigt,
inte minst i Rumänien. Gulfkrisen har lämnat
fruktansvärda spår efter sig med nära nog ett
utrotningskrig mot de sedan länge förföljda
kurderna. I Afrika har krig, svält, sjukdomar och
naturkatastrofer ytterligare förvärrat situtationen
för plågade folk. Jag tänker naturligt nog särskilt på
situationen för människorna i Etiopien och Sudan.
Och situationen efter översvämningarna i
Bangladesh har skakat om oss alla. Detta bara för
att ta några aktuella exempel.
       
        Herr talman! Sverige är ett litet land med
begränsade resurser. Ensamma förmår vi inte
mycket till hjälp för de ca 15 miljoner människor
som är på flykt från sina länder -- men ofta blir kvar
i flyktingläger i årtionden -- och de lika många som
är så att säga på flykt i sina egna länder, s.k.
displaced persons. Vi måste arbeta tillsammans
inom och med de internationella organen för att ha
en chans att hjälpa.
       
        Främst bör vi eftersträva en ökad harmonisering
inom Norden, och fortsatta initiativ bör tas till detta
inom Nordiska rådet. Men vi bör också eftersträva
ett ökat västeuropeiskt samarbete och ett
samarbete inom FN:s ram.
       
        Det är självklart att Sverige skall uppfylla sina
förpliktelser enligt överenskomna konventioner,
främst FN:s flyktingkonvention. Asylsökande
flyktingar skall självklart kunna få en trygg fristad i
Sverige. Vi moderater anser emellertid att FN:s
flyktingkonvention är av gammalt datum och att
den inte speglar dagens situation. I regeringens
nyligen avlämnade proposition talas också om ett
''starkt skyddsbehov'' vid sidan av
Genèvekonventionen, alltså en något generösare
tolkning än beslutet från december 1989, om jag
har tolkat förslagen rätt. Vi anser i vår reservation
att Sverige aktivt bör arbeta för en ny
flyktingkonvention, som baseras på förhållandena i
världen i dag, även om vi inser att detta är förenat
med stora svårigheter. Vi anser också att Sverige --
utöver det internationella arbete som pågår och
som är redogjort för i regeringens skrivelse -- bör ta
initiativ till en alleuropeisk konferens kring
flyktingfrågorna.
       
        Herr talman! Tills en överenskommelse har kunnat
nås om en modernare flyktingkonvention anser vi
att nuvarande bedömning rörande flyktingstatus till
vidare i princip bör gälla, dvs. FN-konventionen
tillämpad med en generös, individuell bedömning,
där särskilt skyddsvärda fall skall få en fristad här,
även om det inte direkt är i överensstämmelse med
konventionen. Jag vill säga att jag har tolkat
intentionerna i den nyligen framlagda
propositionen på det sättet. Vi kanske får reda på
av invandrarministern om jag har tolkat
intentionerna rätt i det här hänseendet.
       
        Vi anser att särskild hänsyn måste tas till de
människor som flyr från de baltiska republikerna.
I dessa fall måste iakttas de krav som grannskapet
ställer. Dessa ärenden bör betraktas som särskilt
skyddsvärda fall. Härtill kommer att unga balter
som flyr från sovjetisk värnplikt anser att
värnplikten innebär tjänstgöring i en
ockupationsarmé, varför de bör ges generell rätt att
stanna i Sverige.
       
        Jag yrkar bifall till reservation 5.
       
        I reservation 24 anför vi moderater att
ärendehandläggningen måste kunna förenklas i
ärenden där asylskäl uppenbart inte föreligger och
att beslut bör kunna ges omgående från
invandrarverket i dessa ärenden sedan det har
gjorts en grundutredning. Människors lidande i
oviss väntan bör nedbringas genom detta, samtidigt
som kostnaderna kan minskas.
       
        I reservation 31 anser vi att en asylprövningsnämnd
av det slag som asylprövningskommittén föreslagit
snarast bör införas och att regeringen bör lägga
fram förslag om detta. Jag finner att även i denna
fråga finns ett förslag i den nyss avlämnade
propositionen, om en s.k. utlänningsnämnd.
       
        Det är givetvis viktigt att Sverige har en human
flyktingpolitik. För att upprätthålla respekten för
denna och för att motverka flyktingfientliga
tendenser i samhället är det viktigt, anser vi
moderater och jag hoppas även kammaren i övrigt,
att vissa krav ställs på de asylsökande. I reservation
38 anser vi att åtgärder måste vidtas för att komma
tillrätta med dokumentlösheten. Jag vet att
åtgärder redan har vidtagits och att
dokumentlöshet räknas som en negativ faktor när
det gäller att få asyl. Vi har föreslagit att man borde
kunna införa ett system liknande det amerikanska,
där man leder flygpassagerarna till passkontrollen
utan möjligheter för dem att kasta sina pass och
identitetshandlingar.
       
        I reservation 39 hävdar vi att det måste sättas klara
gränser för när asyl kan beviljas och att asylsökande
bör veta att de riskerar att avvisas om de inte kan
uppvisa någon form av handling som styrker deras
identitet eller bidrar med upplysningar som stärker
deras identitet. Det bör räcka med t.ex. en biljett
eller något liknande. Någon liten handling har dock
varje asylsökande med sig när de kommer. Antalet
dokumentlösa flyktingar bör nedbringas.
       
        I reservation 41 framför vi vår uppfattning att den
normala påföljden bör vara frihetsstraff om någon
ger uppenbart falska uppgifter för att få politisk
asyl. I reservation 45 anser vi slutligen att det inte
kan godtas att personer visar lagtrots genom att
gömma privatpersoner som avvisats eller utvisats.
Vi menar att sådana ärenden bör verkställas, och
om någon förhindrar detta bör det beivras.
       
        Herr talman! På de flesta punkter delar vi
bedömningen i utskottets majoritetsskrivningar. Vi
anser att man där tagit vederbörlig hänsyn till
humanitetens krav, t.ex. vad gäller respekten för
individen och särskilt hänsynstagande till barnen.
Vi har i våra reservationer velat peka på några
punkter som vi anser skulle gagna de asylsökande
flyktingarna och ge en ökad respekt för den svenska
utlänningslagstiftningen.
       
        Jag yrkar således till sist bifall till hemställan i
utskottets betänkande och nöjer mig med att ha
yrkat bifall till reservation 5, även om vi moderater
självfallet står för även de övriga av våra
reservationer.
       
        Anf. 2 MARIA LEISSNER (fp):
       
        Herr talman! Efter andra världskriget trodde man
att flykt som företeelse strax skulle upphöra. Men
världen ser i dag inte ut på det sättet. Vi såg nyss
hur tre miljoner kurder tvingades fly. För några år
sedan tvingades 5--6 miljoner afganer på flykt. Vi
vet att att många kurder dog under umbärandena.
Krigen på Afrikas Horn tvingar också miljoner
människor på flykt. Den ständiga oron i länderna
i Mellanöstern skyfflar ut medborgarna i en tyvärr
aldrig sinande takt.
       
        Det är när krig och inbördeskrig bryter ut, när barn
trampar på minor, när föräldrar jagas ut ur sina hem
med barnen i famnen utan ägodelar med sig, när
kaos uppstår och när sönderfallande stater inte
längre förmår skydda sina invånare, som flykt
uppstår. Det är när mänskliga rättigheter kränks,
som folk inte längre kan bo kvar i sina hem och i
sina länder.
       
        De som tvingas lämna sina hem och som bor relativt
nära Europa, eller i Europa, kommer också till
Europa. I de fredliga demokratierna i Europa tar vi
emot de asylsökande med att diskutera
hårklyverier huruvida de är riktiga flyktingar eller
inte, om de verkligen har gjort sig politiskt omöjliga
i hemlandet eller om de bara har flytt undan krig
och förstörelse. Om de inte är politiska flyktingar i
Genève-konventionens mening händer det att man
kallar den för missbrukare av asylrätten.
       
        Nästan alla flyktingar som finns i världen och
nästan alla flyktingar som UNHCR tar hand om har
flytt undan krig och inbördeskrig eller annat våld.
Afganer och kurder har inte, var och en av de
kanske 8--9 miljonerna, blivit utsatta för personlig
och individuell förföljelse. De är alltså inte
konventionsflyktingar, men de har ett alldeles
oavvisligt skyddsbehov som också erkänns i stora
delar av övriga världen. Skulle de däremot komma
en och en till Sverige och söka asyl är det inte säkert
att de skulle få stanna. De möter nämligen inte
Genève-konventionens krav.
       
        Det är farligt att tala om att de facto-flyktingar
skulle ha något slags lägre skyddsbehov än
konventionsflyktingar. Det ger alldeles fel signaler
till omvärlden att Sverige avstår från att i lag reglera
de facto-flyktingarnas behov av skydd. När man
talar om de facto-flyktingar försöker man ibland
blanda bort korten genom att tala om de mängder
av tredje världens invånare som hotar att
översvämma Europa i sin jakt på bättre ekonomi.
Men denna ganska mytiska grupp återfinns faktiskt
inte i den svenska flyktingstatistiken. Det borde
vara en självklar uppgift att ta hand om de
människor som faktiskt är flyktingar och som av
olika skäl absolut inte kan återvända till hemlandet
eftersom de riskerar att utsättas för våld i någon
form där. Men det är inte en självklarhet i Sverige.
Jag tvingas tyvärr konstatera att folkpartiet
liberalernas förslag om att vi skall sträva efter en
europeisk konvention för att ge de facto-
flyktingarna skydd har avslagits av utskottet även i
år.
       
        Jag ser en stor risk för en ny Berlinmur som växer
fram i den gamlas ställe, men kanske inte riktigt på
samma plats. En Berlinmur som skiljer Europa från
Asien och Afrika, som skiljer de kristna från
muslimerna och som skiljer nord från syd. Det finns
en stor risk för att vi i Sverige på ett tydligare sätt
än tidigare tar nords parti i nord--syd-konflikten. Vi
har tyvärr deltagit i den europeiska s.k.
kapprustningen mot flyktingar t.ex. när det gäller
avskaffandet av de facto-flyktingskyddet, de ökade
sanktionerna mot flygbolagen och skärpningen av
viseringspolitiken som instrument för att hindra
människor från att komma till Sverige.
       
        Att använda viseringspolitiken för att hindra
asylsökande från att komma till Sverige är djupt
förkastligt. Det stämmer inte med de formuleringar
som återfinns bl.a. i FNs konvention om de
mänskliga rättigheterna, om att en var har rätt att
söka asyl. För att kunna söka asyl måste man ha en
möjlighet att komma fram till ett lands gräns. Sedan
är det fullständigt självklart att varje land,
naturligtvis även Sverige, har full rätt att avvisa
dem som man inte tycker möter den egna
flyktinglagstiftningen. Att ge människor full rätt att
söka asyl utan att hindra dem när de är på väg till
gränsen, är faktiskt inte samma sak som att ge dem
rätt att få asyl.
       
        Ett exempel på hur man utnyttjar
viseringspolitiken i syfte att hindra flyktingar, är att
viseringstvånget gentemot Polen nu upphävs, nu
när människor bara har ekonomiska och inte längre
politiska skäl att komma hit.
       
        Det finns en viktig uppgift för Sverige i ett framtida
Europa. Vi i folkpartiet liberalerna har en vision i
ett mer solidariskt Europa. Ett Europa som
återvänder till anständigheten och humaniteten.
Jag tycker att det är mycket beklagligt att vi har
tvingats reservera oss just på de punkterna som
handlar om en vision om hur en sådan mer human
flyktingpolitik skulle kunna te sig i ett europeiskt
sammanhang.
       
        Det finns en sak som är positiv i betänkandet och
som var positiv t.o.m. innan betänkandet skrevs,
nämligen att regeringen har äntligen tagit fasta på
folkpartiet liberalernas förslag om att Sverige skall
bli medlem i IOM, en organisation som hjäper
återvändande flyktingar. Vi har föreslagit det under
flera år. Det avslogs så sent som förra året. Sedan,
några månader efter att riksdagen hade avslagit
vårt yrkande, genomförde regeringen vårt förslag
trots att riksdagen inte hade velat göra det. Jag är
mycket glad över det. Jag tycker att det är roligt att
arbete så småningom bär frukt.
       
        När det gäller utvecklingen av svenska
flyktingpolitiken kan man ju fundera på vad som
skedde efter det s.k. decemberbeslutet 1989. Efter
några månader blev det en kraftig ökning av den
flyktingfientliga propagandan ute skolor och hos
allmänheten. Efter ytterligare några månader,
framåt våren och sommaren 1990, blev det plötsligt
en våg av attentat mot flyktingförläggningar. Det
kanske inte har något samband med varandra, men
jag har mycket svårt att komma ifrån tanken att
dessa händelser hänger ihop.
       
        Regeringen och vi politiker har en mycket stor roll
när det gäller utvecklingen av attityder gentemot
flyktingar. Jag har sagt det många gånger förut
under årens lopp från den här talarstolen. Jag tror
att regeringen har en mycket stor roll när det gäller
de uttryck man använder, men också när de gäller
de lagar man stiftar och de beslut man fattar. Det
är en roll som påvekar de attityder som finns ute i
samhället. Den rollen har tyvärr inte alltid
utnyttjats konstruktivt. Det har lett till att en del
flyktingfientliga människor har känt sig
sanktionerade när de har hört de argument och de
förslag som har framförts från flyktingfientligt håll
återkomma i regeringens propositioner.
       
        Flyktingarna har inte ändrat karaktär under de
senaste åren. De kommer från ungefär samma
länder som tidigare, men de får inte stanna i samma
utsträckning som tidigare. Världen och dess
konflikter har inte ändrat karaktär. Det kommer
fortfarande kurder från Turkiet och Irak,
Kosovoalbaner från Jugoslavien, rumäner som har
blivit ovänner med Securitate och krigsflyktingar
från Afrikas Horn. Men även om skälen för flykten
inte har förändrats de senaste åren och världen inte
har ändrat karaktär, har Sverige ändrat karaktär.
       
        Flyktingarna kommer till oss för att de är rädda,
men vi har blivit rädda för flyktingarna. Vi håller
dem borta genom viseringspolitikens moment 22,
genom flygbolagssanktioner, polisinsatser på
flygplatser, jakt på flyktingsmugglarligor och
annat. Vi hindrar dem från att ta sig fram till
gränsen i laglig ordning. Genom inskränkningar i
lagen sätter vi vissa av paragraferna ur spel. Genom
en stegvis kriminalisering av den asylsökande,
genom en allt sämre respekt för flyktingarnas
integritet och genom en urholkning av
rättssäkerheten avskräcker vi dem också från att
välja Sverige som tillflyktsort.
       
        Det finns ett liberalt alternativ i stället för, vad jag
skulle kalla för, den sossemoderata
flyktingpolitiken som vi har haft under ett antal år. I
tider som dessa, måste det finnas åtminstone någon
eller några grupper som står upp även när det
kostar på och försvarar internationell solidaritet
och mänskliga rättigheter. Det är klart att det
kostar. Det kan kosta röster, och det kan kosta
pengar och energi. Det finns många som raljerar
över folkpartiets flyktingpolitik och säger att vi vill
släppa in alla som kommer. Det är inte sant. Vi
anser att den reglerade invandringen skall vara
huvudprincip. Vi kanske t.o.m. håller mer än
regeringen på principen om en individuell
bedömning av varje asylsökande. Men vi anser att
flyktingpolitikens grundregler bör utgå från
skyddsbehovet och inte från den administrativa
förmågan hos svenska verk.
       
        Vi skulle vilja se en avpolitisering av tillämpningen
och en mer rättssäker tillämpning av
flyktinglagstiftningen genom att man inför ett
juridiskt biträde, t.ex. genom att man börjar med
en försöksverksamhet. Det har vi föreslagit
tillsammans med andra partier i vår gemensamma
reservation om en advokatjour. Rättssäkerheten
kan öka genom att polisen avlastas utredningar, och
det kommer att bli fallet, vilket vi är mycket glada
över.
       
        Genom verkligt fristående asylnämnder och genom
en så småningom gemensam europeisk
flyktingpraxis på rättssäkerhetens grunder kan
också tillämpningen så småningom avpolitiseras.
Genom att varje människa, som det står i FN-
konventionen, får rätt att söka asyl, får rätt att bli
utredd och bedömd enligt lagen, får rätt att ta sig
till ett demokratiskt lands yttre gräns för att kunna
ansöka om asyl, skapas rättssäkerhet och man
undanröjer risken för den dokumentlöshet som
förekommer och för den handel med olagliga
dokument som i dag är en nödvändighet för många
flyktingar som har ett skyddsbehov. För ingen
annan grupp i världen betyder rättssäkerheten liv
och död så mycket som för de asylsökande.
       
        När det gäller förordnandet av advokater -- det är
ju en del av rättssäkerheten -- förekommer helt
klart en tillämpning av möjligheterna att förordna
advokater hos invandrarverket på ett sätt som inte
kan vara avsett när riksdagen fattade beslut för
några år sedan. Det är bara att konstatera att
invandrarverket har två oförenliga roller. Å ena
sidan att bestämma sig för om man tror på
flyktingen eller inte och å andra sidan att utse en
försvarsadvokat för den asylsökande. Därför har vi
nu en reservation där vi säger att advokater inte
längre kan förordnas av invandrarverket. Jag
tänker inte gå in mer på den kritik som har förts
fram. Det har ju varit en mycket livlig debatt i
massmedia om det här på senare tid.
       
        När det gäller återtagandet av asyl är det också ett
beslut som har fått orimliga konsekvenser.
Människor som i vanlig ordning, efter att ha fått tag
på sina riktiga dokument, promenerat in med dem
till polisen, som de blivit ombedda, har sedan trots
att de fortfarande har haft samma behov av skydd
som tidigare blivit fråntagna sin asyl och sedan
utvisats. Jag har själv kommit i kontakt med fall av
den här karaktären. Jag vet att det finns många fler.
Den paragrafen har fått alldeles orimliga
konsekvenser och måste avskaffas.
       
        Flyktingbarnen sitter fortfarande i förvar och
kanske i ännu högre utsträckning än tidigare.
Invandrarministern sade nyss att hon hade hjälpt
till att minska möjligheterna att ta barn i förvar,
men hon var förvånad över att de satt mer inlåsta
än tidigare. Det är ett uttalande vars konsekvens
jag inte riktigt förstår. Det är alldeles uppenbart att
det inte längre är rimligt att ha kvar ens den minsta
möjlighet att låsa in barn. Den möjligheten
kommer att användas. Barn skall inte låsas in, inte
ens om de har begått grova brott.
       
        När det gäller homosexuella flyktingar beklagar jag
att vi inte har fått utskottet med oss den här gången.
Den skyddsmöjlighet som finns i och med
paragrafen om humanitära skäl är inte tillräcklig för
att garantera dem som drabbas av förföljelse på
grund av sin homosexualitet. Här har jag kommit i
kontakt med en lång rad enskilda fall som visar att
det behövs ett starkare skydd för människor som
förföljs just på grund av sin sexualitet. De är ju
faktiskt också förföljda och i behov av skydd, även
om de tillhör en något annorlunda minoritet.
       
        Rädslan har varit den röda tråden i den
socialdemokratiska flyktingpolitiken. Under de sex
år som jag har sysslat med flyktingpolitiken har jag
ständigt blivit besviken över beslut som har fattats.
Det parti som jag gärna skulle vilja samarbeta med
när det gäller internationell solidaritet höll inte
måttet. Rädslan och misstron har fått styra mer än
medkänslan och solidariteten.
       
        Det har inte varit Röda korset och Rädda barnen
som varit inspirationskälla för regeringens
flyktingpolitik. Det har tyvärr blivit så att
regeringens initiativ ibland mer har överensstämt
med åsikterna hos människor som Sven-Olle
Olsson i Sjöbopartiet och andra. Det har säkert inte
varit meningen men det har blivit så.
       
        Man har struntat i rekommendationer från
UNHCR utom när de har betytt möjligheter att
skapa restriktioner mot flyktingar. Man har varit
beredd att i vissa fall sätta FNs barnkonvention på
undantag. Vi återkommer till detta i nästa debatt.
Man har lyssnat till krav från exempelvis
polisstyrelsen om tuffare tag mot flyktingar. Jag
tror att fjällen har fallit från många invandrares
ögon när de har sett hur regeringen handskas med
flyktingpolitiken. Invandrare påverkas mycket
starkt av attityder som skapas gentemot flyktingar.
       
        Det är med bedrövelse som jag håller mitt sista
anförande i en flyktingpolitisk debatt i riksdagen
och konstaterar att det inte hörs några signaler om
någon kursändring, om någon förändring av
undantaget från december, om någon förändring
när det gäller skyddet av de facto-flyktingar eller
någon av de andra saker som vi har kämpat för, för
att skapa en mer human flyktingpolitik. Jag hade
gärna sett att socialdemokraterna valt en annan väg
och andra samarbetspartners i flyktingpolitiken.
       
        Med detta vill jag yrka bifall till reservationerna 6,
16, 34 och 49.
       
        Anf. 3 RUNE BACKLUND (c):
       
        Herr talman! Vi behandlar i dag två betänkanden
som innehållsmässigt går in i varandra -- fast de är
uppdelade i två debatter. Det blir då litet knepigt
att inte ta upp samma saker två gånger. I det första
betänkandet behandlas utlänningslagen och i det
andra betänkandet anslagsfrågorna som rör
flykting- och invandringspolitiken.
       
        Herr talman! Det blir också konstigt att i dag ta en
större debatt om flyktingpolitiken samtidigt som
det på riksdagens bord finns en proposition från
regeringen om den framtida flykting- och
migrationspolitiken. Frågan behandlas nu i
partierna, och motionstiden går ut före riksmötets
slut. En hel del av det som står i propositionen kan
vi från centerpartiets sida ställa upp på. De mer
övergripande synpunkterna om att samordna
bistånds- och flyktingpolitiken är inte så nya. Men
det nya är att man mer markerat fastslår
ansvarsfrågan och redovisar den i sin helhet.
Tidigare har frågorna drivits inom de enskilda
områdena bistånds- och flyktingpolitik.
       
        Det är frestande att gå in mer på de andra förslag
som finns i propositionen. Men eftersom vi skall
återkomma till dem vid ett senare tillfälle tänker jag
vänta. Jag tänker främst på diskussionerna om
kösystem osv.
       
        Detta betänkande som behandlar flyktingpolitiken
innehåller många olika delar som rör förändringar
och förslag från reservanternas sida beträffande
utlänningslagen och tillämpningen av den. Vi har
från centerpartiets sida några reservationer som vi
tillsammans med andra har fogat till betänkandet.
Jag tänker ta upp några av de punkterna.
       
        Den första punkten gäller utlänningslagens regler
om uppskjuten invandringsprövning, som återfinns
i reservation 18. Regeln har tillkommit för att
förhindra s.k. skenäktenskap. Problemet med den
regeln är att hur man än gör blir det på något sätt
fel. Avskaffas regeln skapar det problem, eftersom
man då kan misstänka att fler kommer att kringgå
invandringslagstiftningen med hjälp av s.k.
skenäktenskap. Samtidigt utnyttjas denna regel i
dag av ett antal skrupelfria män som importerar
kvinnor till Sverige. De skrämmer dessa kvinnor till
tystnad genom att hota med regeln om uppskjuten
invandringsprövning, och landets kvinnojourer kan
berätta om det, fruktansvärda lidanden som en del
kvinnor från främmande länder funnit sig i för att
inte bli utvisade till hemlandet igen.
       
        Några män har satt i system att utnyttja regeln så
att de hämtar hem en kvinna till Sverige, utnyttjar
henne ett år och därefter kastar ut henne ur landet.
Därefter hämtar de omgående en ny kvinna från
samma land, som efter ett år kastas ut, osv. Det
finns ett antal fall som har redovisats i media och
som får alla ansvarskännande människor att bli
mycket upprörda.
       
        Herr talman! När man väger den nuvarande regelns
för- och nackdelar mot varandra är det kanske
lättare att acceptera att vi får fler s.k.
skenäktenskap vid ett avskaffande av regeln än att
det varje år skall komma ett antal kvinnor från
andra länder som cyniskt utnyttjas av svenska män
med hjälp av denna regel. Man kan ifrågasätta om
regeln är speciellt effektiv när det gäller att
förhindra skenäktenskap. De kontakter jag har
haft med polisen har visat att polisen har svårt att
bevisa skenäktenskap utan att göra mycket
integritetskränkande undersökningar. Vi har i
reservation 18 förordat en översyn i syfte att
avskaffa regeln om uppskjuten
invandringsprövning. Men det är kanske ändå så att
det måste finnas en annan form av regelsystem
inom ramen för utlänningslagstiftningen som kan
förhindra en kraftig ökning av antalet
skenäktenskap. Men just den konstruktion som
finns nu leder uppenbarligen till att ett antal
kvinnor kommer i kläm. Jag tycker inte att vi kan
acceptera det.
       
        Herr talman! Ett annat område som bör ses över är
reglerna för utvisning av utlänningar som begår
grova brott i Sverige. Den nuvarande huvudregeln
säger att den utlänning som begår brott i Sverige för
vilket man kan dömas till mer än ett års fängelse
eller ägnar sig åt upprepad brottslighet kan av
domstol dömas också till utvisning efter avtjänat
straff.
       
        Det visar sig dock i praktiken att det är stor skillnad
mellan det antal fall där åklagarna yrkar på
utvisning och det verkliga antalet som utvisas.
Domstolarna har i praxis kommit att ta hänsyn till
en rad förmildrande omständigheter, vilket gör att
reglernas preventiva verkan urholkas och att ett
visst godtycke kan sägas ha uppstått i
tillämpningen.
       
        Våldskommissionen har i sitt arbete
uppmärksammat frågan och pekat på behovet av en
regelöversyn. I reservation 47 stödjer vi behovet av
en genomgång av reglerna.
       
        När man träffar företrädare för
invandrarorganisationer är det vanligt att de tar
upp dessa regler till diskussion, och de menar att vi
i Sverige är alldeles för milda när det gäller
utvisning på grund av brottslighet. De har flera
gånger uttalat att det inte finns någon anledning för
Sverige att hålla dem som kommer hit och ägnar sig
åt brottslig verksamhet bakom ryggen. De känner
att just det faktum att dessa brottslingar får stanna
kvar i landet bidrar till att öka den
invandrarfientlighet som de berörda
invandrargrupperna möter. Av den anledningen vill
de ha en kraftigare markering från samhällets sida
att samhället inte accepterar utländska medborgare
som bedriver regelbunden brottslig verksamhet.
Det finns i det sammanhanget anledning att
påminna om att vi i Sverige allt oftare kommer i
kontakt med den internationella brottsligheten,
dvs. den som omspänner ett stort antal länder. Om
vårt regelverk gör det relativt ofarligt att bedriva
sådan verksamhet från Sverige och om man då inte
riskerar att utvisas, är risken att Sverige blir bas för
en del av den internationella verksamheten. Det
gäller bl.a. inom narkotikaområdet.
       
        Vi har tidigare från centerpartiets sida tagit upp
frågan om möjligheten att återkalla medborgarskap
när man har erhållit svenskt medborgarskap med
hjälp av en falsk identitet. Vi har också fått
riksdagens stöd för en översyn av de nuvarande
reglerna när det gäller möjlighet att återkalla ett
medborgarskap. Vi väntar med spänning på när
regeringen skall sätta i gång arbetet. Det har gått
ett halvt år sedan beslutet fattades.
       
        Det tredje område jag vill ta upp rör barnens
situation i flyktingmottagandet. Vi har i ett par
reservationer berört just barnen. Det är utan tvivel
så att i alla situationer där vuxenvärlden kommer i
otakt eller det blir oroligt på något sätt, är det
barnen som sitter hårdast i kläm. Ser man till de
senaste årens utveckling inom vårt
flyktingmottagande får man väl anledning att
konstatera att i flera fall har barnens intresse inte
kommit i första rummet. Den rapport som
socialstyrelsen har presenterat om flyktingbarnen
är i långa stycken en läsning som man kan bli
nedstämd av. Där finns flera exempel på situationer
där det har brustit från det svenska samhällets sida
att ta till vara barnets intresse.
       
        Vi tycker från centerpartiets sida att det är viktigt
att se över regler och rutiner för hur flyktingbarnen
tas om hand från det att de passerar gränsen -- hur
man gör utredningar, hur de hanteras i
flyktingförläggningarna och hur de hanteras i
samband med avvisning- och utvisningsbeslut.
Därför har vi i reservation 28 påpekat behovet av
att ta mer hänsyn till barnen i
utredningssammanhang. I reservation 34 har vi
följt samma linje som folkpartiet liberalerna när det
gäller att slopa försvarsreglerna. Vi tycker att det
finns anledning att faktiskt pröva om det inte går att
klara sig utan förvarsreglerna för barnen. Jag vet att
det finns de inom invandrarverket och inom
flyktingmottagandet som säger att det inte går. Men
vi tycker att det finns anledning att pröva om det på
något sätt skulle leda till något negativt ur
samhällets synvinkel att det inte finns förvarsregler
för barnen. Det skulle utan tvivel vara bra för
barnen om reglerna kunde slopas.
       
        Herr talman! Vi kommer litet senare i dag att ha
ytterligare en debatt som rör anslagen och
invandrarverkets verksamhet. Jag avser att i mitt
inlägg i den debatten ytterligare kommentera hur
flyktingmottagandet skall läggas upp för att få det
att fungera på ett bättre sätt än vad det har gjort
under de senaste åren. Det gäller framför allt
riksdagens sätt att hantera anslag och riktlinjer för
invandrarverkets verksamhet. Jag ber att få hänvisa
till det anförande jag kommer att hålla om någon
timma.
       
        Jag yrkar bifall till reservationerna 18, 34 och 47.
       
        Anf. 4 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
       
        Herr talman! I detta betänkande från
socialförsäkringsutskottet angående
flyktingpolitiken finns en rad reservationer från
vänsterpartiet där vi lägger fast en generös och
human flyktingpolitik, till skillnad från
utskottsmajoriteten bestående av
socialdemokraterna, moderaterna och
centerpartiet, som enligt mitt sätt att se för en snål
flyktingpolitik.
       
        I samband med förverkligandet av en generös och
human flyktingpolitik prövas en rad grundläggande
värderingar som utgör grundstenar i ett solidariskt
samhälle. Det gäller värderingar som humanism,
medmänsklighet och alla människors lika värde. Vi
har inte råd att kompromissa bort de värderingar
som en human och generös flyktingpolitik innebär
och hänvisa till administrativa kostnader i ett
initialskede.
       
        Flyktingpolitiken i de flesta västeuropeiska länder
präglas för närvarande av allt större restriktivitet.
Solidaritet och humanitet får allt mindre utrymme.
Inom EG planeras åtgärder som riskerar att stänga
ute skyddsbehövande människor, t.ex. gemensam
viseringspolitik och åtgärder mot transportföretag
som transporterar asylsökande utan erforderliga
resehandlingar och viseringar. I detta läge bör den
svenska regeringen på statsministernivå ta kontakt
med regeringarna i de övriga nordiska länderna för
ett gemensamt nordiskt initiativ till en konferens i
Europa med uppgift att åstadkomma ett
konventionsskydd för de facto-flyktingar och
krigsvägrare.
       
        Herr talman! Hösten 1989 fattade den svenska
regeringen två avgörande beslut om asylrätten. I
november 1989 förklarades att s.k. dokumentlöshet
kommer att minska möjligheterna till asyl. Den 13
december 1989 påstod regeringen att ''vårt
mottagnings- och utredningssystem nu nått gränsen
för sin förmåga'' och därför skulle i fortsättningen
endast flyktingar och sådana asylsökande som har
ett ''särskilt starkt skyddsbehov'' ges en fristad i
Sverige. Möjligheten att inskränka rätten till asyl
för personer som inte erkänns som
konventionsflyktingar regleras i utlänningslagen.
Av lagens förarbeten framgår att våra möjligheter
att ta emot asylsökande som inte är
konventionsflyktingar skall bedömas med
utgångspunkt från landets samlade resurser. Det
skall alltså vara en situation där det bedöms som
ofrånkomligt med en begränsning. Det skall vara
nödvändigt, i en extraordinär situation.
       
        Det kan starkt ifrågasättas om det förelåg lagliga
förutsättningar för regeringsbeslutet den 13
december 1989. Det var inte på något sätt fråga om
att samhällets, Sveriges samlade resurser inte
räckte till. Däremot fanns det olika administrativa
problem i flyktingmottagningens organisation.
       
        Vänsterpartiet har hela tiden varit starkt kritiskt
mot regeringens beslut den 13 december 1989 om
inskränkningar i asylrätten. Genom att på detta sätt
lägre prioritet ges åt skyddsbehövande asylsökande
människor försvagas de mänskliga rättigheterna.
Med den markanta nedgången av antalet
asylsökande som har ägt rum under 1991, då det
kom ungefär 1 000 asylsökande per månad, finns
det inte någon grund för fortsatta inskränkningar i
asylrätten.
       
        Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd
(FARR) har nyligen givit offentlighet åt ett stort
antal fall där människor som har sökt skydd i
Sverige mötts av okänslighet, oförståelse och
orimligt hårda bedömningar. Jag har som
riksdagsledamot och ansvarig för flykting- och
invandrarfrågor i vänsterpartiet fått en mängd brev
och telefonsamtal från människor runt om i landet
som arbetar med flyktingfrågor, där de tar upp
frågor om asyl och asylsökande. Breven och
telefonsamtalen genomsyras av en hopplöshet, och
man beskriver den nonchalans och det föraktfulla
sätt med vilka man bemöts av människor som
arbetar på statens invandrarverk. Det är hårda ord,
men jag tycker att det har blivit en mycket stramare
flykting- och asylpolitik bara de senaste
månaderna.
       
        Som jag sade tidigare har FARR gjort en kritisk
praxissamling som tar upp 94 asylfall. Jag
rekommenderar ledamöterna från
socialdemokraterna, moderaterna och
centerpartiet att ta del av denna skrift.
       
        Att hänvisa till fortsatt obalans i systemet och
pågående lagstiftningsarbeten är enligt min
uppfattning ett oansvarigt sätt att hantera frågan
om asyl och asylrätt. Vid sidan av de flyktingar som
drabbas, drabbas även vår egen trovärdighet och
moral. Det saknas dessutom stöd i lagstiftningen.
       
        Den faktiska situationen är följande: Ca 27 000
asylsökande är inskrivna i förläggningssystemet.
Invandrarverket har planerat för ca 30 000
asylsökande 1991. Hittills har endast 50 % av det
beräknade genomsnittet per månad kommit.
Invandrarverkets generaldirektör, Christina
Rogestam, skrev den 11 april i år till
arbetsmarknadsdepartementet att verket bedömer
att det kommer att finnas överskott på
kommunplatser, även om det skulle bli fler
asylsökande framöver. Under 1990 fick landets
kommuner ta emot 9 000 färre flyktingar från
landets flyktingförläggningar än vad som var
avtalat med invandrarverket. Kommunförbundet
rapporterar om de svårigheter, både av ekonomisk
och annan karaktär, som kommunerna har
drabbats av då det kommer färre flyktingar än vad
de iordningställt resurser för. Bl.a. står hundratals
lägenheter tomma ute i kommunerna.
       
        Man måste då ställa sig frågan om det är rimligt att
de hundratals människor som befinner sig i vårt
land -- därför att de faktiskt behöver skydd -- skall
behöva leva sina liv i fruktan och ångest efter ett
avvisningsbeslut, som fattas med hänvisning till
brister i de svenska resurserna och/eller på grund av
att orimlig vikt har lagts vid att de har saknat
passhandlingar.
       
        Herr talman! Sverige bör utnyttja sitt
internationella anseende för att söka förbättra
skyddet och stödet för asylsökande och flyktingar.
Det är, som jag sade tidigare i mitt anförande,
särskilt angeläget att de nordiska ländernas
flyktingpolitik samordnas enligt de regler som ger
det bästa skyddet för de asylsökande. En restriktiv
asylpolitik motverkar Sveriges trovärdighet när det
gäller att internationellt verka för de mänskliga
rättigheterna.
       
        Regeringen har hittills förhållit sig kallsinnig till
den kritik som framförts av bl.a. vänsterpartiet om
att svensk asylpolitik på avgörande punkter inte
präglas av respekt för mänskliga rättigheter och
humanitet. Invandrarminister Maj-Lis Lööw har
här i kammaren upprepade gånger förklarat att
inskränkningarna i asylrätten skall vara tillfälliga.
Jag förväntar mig att regeringen nu lyssnar på den
kritiska opinionen. Jag hoppas att jag i denna
debatt får ett svar på när inskränkningarna i
asylrätten kommer att upphävas.
       
        Vänsterpartiet anser att följande konkreta åtgärder
skall genomföras som ett första steg:
       
        För det första: Upphäv de restriktioner i rätten till
asyl som infördes den 13 december 1989.
       
        För det andra: Upphör med
schablonbedömningarna av s.k. dokumentlösa
asylsökande.
       
        För det tredje: Ge dem som drabbats av nämnda
restriktioner i rätten till asyl och som fortfarande
finns kvar i landet en ny prövning och möjlighet att
få stanna.
       
        Detta är grunden för en human och generös
flyktingpolitik.
       
        Herr talman! Vi i vänsterpartiet är också oerhört
kritiska mot inskränkningen av den s.k. särskilda
barnpraxisen. Regeringens beslut att inskränka den
särskilda barnpraxisen får enligt vår mening en
retroaktiv verkan som är mycket olycklig ur
rättssäkerhetssynpunkt, och beslutet innebär också
ett minskat mänskligt hänsynstagande till
barnfamiljer, vilket inte kan godtas.
       
        Vi har i vänsterpartiet också i vår flyktingpolitiska
motion tagit upp frågan om
förtroendeläkarinstitutet. Det har framkommit
mycket kritik mot invandrarverkets
förtroendeläkare. Förtroendeläkaren har till
uppgift att uttala sig om andra läkares bedömningar
av asylsökande. I allmänhet görs det utan att
förtroendeläkaren haft någon kontakt med de
sökande. Förtroendeläkarens uttalande blir många
gånger avgörande för invandrarverkets beslut.
Detta är inte tillfredsställande, och jag anser att en
översyn måste göras av förtroendeläkarinstitutet.
       
        Slutligen, herr talman, vill jag ta upp frågan om
förvar av barn, som även berördes av Maria
Leissner och Rune Backlund. Nya regler om förvar
av barn trädde i kraft den 1 juli 1990. Statistik från
invandrarverket visar, att under det sista kvartalet
innan de nya reglerna trädde i kraft togs 78 barn i
förvar och under det första kvartalet med de nya
reglerna 122 barn -- en ökning med över 50 %.
Antalet fall av förvar av barn har därefter legat på
en fortsatt hög nivå, och det har också funnits en
tendens till att det blir fråga om långvariga förvar.
Mot denna bakgrund och med hänsyn till Sveriges
åtaganden enligt FNs barnkonvention anser jag att
förbud bör införas mot att ta asylsökande barn i
förvar. Även konstitutionsutskottet, som har
granskat frågan, ser med stor oro på den
dramatiska ökningen av antalet barn som tas i
förvar.
       
        Herr talman! Jag ställer mig bakom samtliga
vänsterpartiets reservationer, men jag vill yrka
bifall till reservationerna nr 7, 12, 25 och 34.
       
        Anf. 5 RUNE BACKLUND (c) replik:
       
        Herr talman! Jan-Olof Ragnarsson uppmanade
socialdemokraternas och moderaternas
representanter i utskottet att läsa FARRs
exempelsamling. Jag har läst exempelsamlingen,
Jan-Olof Ragnarsson, och jag har också i
invandrarverkets styrelse bett tjänstemännen att gå
igenom exempelsamlingen för att se om den är
korrekt och om vad som redovisas har skett.
Tjänstemännen på verket har påpekat att det finns
problem. Det är för det första nödvändigt att få
uppgifter av FARR om de enskilda individerna,
dvs. för att kunna hitta ärendena måste man veta
vilka personer som döljer sig bakom exemplen. För
det andra måste man ha ett medgivande från de
berörda personerna om att uppgifterna får lämnas
ut. Detta är nödvändigt för att man skall kunna
svara på om det har begåtts fel i dessa ärenden eller
om det som presenteras i exempelsamlingen är
oriktigt.
       
        När sådana här exempelsamlingar finns i omlopp är
det viktigt att de hanteras på ett seriöst sätt och att
vi får svar på frågan om det har begåtts fel eller inte.
Jag hoppas därför att det arbete som jag har förstått
att man har satt i gång på verket skall kunna leda
fram till att vi åtminstone får klarhet i några av de
ärenden som har tagits upp i den allmänna
debatten. Det är viktigt för trovärdigheten i vår
flyktingpolitik att sådana här saker gås igenom
ordentligt.
       
        Anf. 6 JAN-OLOF RAGNARSSON (v)
replik:
       
        Herr talman! Jag tycker att det är positivt att Rune
Backlund har tagit del av FARRs praxissamling.
Det är också bra att Rune Backlund, som ledamot
i invandrarverkets styrelse, tar upp frågan. Jag tror
nämligen att det är viktigt att man på ett seriöst och
allvarligt sätt tar sig an de här problemen. Som jag
sade i mitt anförande är det fråga om 94 fall, och
jag ser mycket allvarligt på det. Jag ser verkligen
fram emot att invandrarverket kommer med en
redogörelse i fråga om den här praxissamlingen.
       
        Anf. 7 RAGNHILD POHANKA (mp):
       
        Herr talman! Så gott som alla de frågor som
diskuteras här i kammaren i dag har tidigare varit
föremål för flera ingående analyser och
ställningstaganden.
       
        Befolkningsutvecklingen, oroshärdar i flera stora
områden och miljökatastrofer av olika slag och av
olika dignitet kan ytterligare öka antalet flyktingar
i världen. Den roll Sverige kan spela för att minska
behovet av flykt måste för det första bygga på vår
utrikes- och handelspolitik. För det andra måste
den bygga på hjälp till flyktingar i de stora lägren
t.ex. i Sudan, på Afrikas Horn, i Mellanöstern eller
Pakistan. Att i så hög grad som möjligt genom aktiv
politik söka förebygga situationer som ger
flyktbehov måste vara en grundinställning för vårt
land. Kampen för mänskliga rättigheter måste föras
oavsett om förbrytelser mot dessa rättigheter sker
inuti ett land och kallas för en intern angelägenhet
eller om brotten sker mellan olika länder.
       
        Steg nr 2 är alltså direkt stöd och hjälp på de platser
där de stora flyktingströmmarna finns. Det gäller
då ofta rent materiella insatser -- mat, mediciner
och sjukvård, utbildning, hjälp till bostäder och
sanitära anläggningar, m.m.
       
        Steg nr 3 är att vi i vårt eget land tar emot
människor som här söker skydd mot förföljelse och
fängslande och skydd för sina liv.
       
        Miljöpartiet de gröna har i sin budget inte
accepterat att 700 miljoner av biståndspengarna
skall gå till flyktingmottagandet i Sverige, utan vi
har satsat ytterligare 700 miljoner på biståndet. Inte
heller har vi accepterat att våra biståndspengar till
jordens fattigaste länder eller vårt katastrofbistånd
skall gå till Östeuropa. Vi har därför satsat
ytterligare pengar också på Östeuropa.
       
        Den utomnordiska invandringen till Sverige har i
ett decennium mest bestått av flyktingar och nära
anhöriga till i Sverige redan bosatta flyktingar eller
invandrare, s.k. anknytningsinvandring.
       
        Före den 13 december 1989 hade Sverige en
generös flyktingpolitik, även om det också före
detta beslut förekom utvisningar som visat sig vara
felaktiga och även inhumana och som stridit mot de
konventioner som vi har åtagit oss att följa. Men att
sådana saker händer kan man kanske inte helt
undvika.
       
        Men praxis var generös, och det fanns en stab av
erfarna och engagerade flyktingadvokater, som då
räddade kvar många skyddsbehövande flyktingar.
De advokaterna får i dag allt färre fall genom
beslutet att invandrarverket i stället för
rättshjälpsnämnden skall utse juridisk expertis. Det
visar sig också att ett orimligt stort antal fall har
avverkats på kort tid av advokater som inte hunnit
träffa de asylsökande mer än en timme eller något
mer.
       
        Umeå flyktinggrupper har gjort en redogörelse --
det har kommit många sådana nästan samtidigt --
där man säger: Av 51 tillfrågade f.d.
flyktingadvokater med minst tio års erfarenhet
hade endast 10 oförändrat antal ärenden, medan 40
hade inget eller många färre förordnanden under
senare delen av 1989. I deras ställe har unga,
oerfarna advokater och jur.kandidater satts in, och
de får så många ärenden att de inte hinner med vart
och ett fall.
       
        Det är självklart att de också så småningom får
erfarenhet, men varför slå sönder en fungerande
organisation?
       
        Handläggarna på invandrarverket har också sällan
muntlig handläggning, och tolkarna är ofta inte de
rätta för just den asylsökande, dvs. de tolkar på ett
tredje språk, ett språk som inte är modersmål för
vare sig tolken eller den asylsökande. Då uppstår
lätt missförstånd.
       
        Jag vet att det råder stor svårighet att få fram alla
tolkar som behövs, eftersom det är så många
språkgrupper som kommer hit, men problem som
det jag nyss skildrade borde inte behöva uppstå så
ofta.
       
        Den asylsökande kan ha en förklarlig motvilja mot
eller rädsla för tolken. Denne tillhör kanske en
grupp i hemlandet som varit motståndare till den
asylsökande. Då har den asylsökande inte
förtroende för tolken, och det ger väldigt dåliga
resultat. Miljöpartiet vill att den asylsökande skall
ha rätt att byta tolk, om den som utsetts visat sig
olämplig.
       
        Kvinnor är rädda att berätta saker inför poliser eller
manliga handläggare. Detta förlänger processen i
onödan. Till detta kommer invandrarverkets och
regeringens bedömning, att flyktingen inte får
tillägga asylskäl -- då beskylls han eller hon för att
trappa upp, för att överdriva eller för att vara
mindre trovärdig.
       
        Rättssäkerheten är en nödvändighet i ett
rättssamhälle. Den är det fundament på vilket
rättsstaten vilar. Saknas den kommer tilltron till
lagar och förordningar att sakta men säkert
urholkas till dess att endast skalet återstår, dvs.
tomma ord. Om rättssäkerheten nu är svag för
flyktingarna kan det i morgon vara vår tur! Vi får
då liksom mindre känsla för detta.
       
        Miljöpartiet anser att om trovärdigheten ifrågasätts
skall en muntlig handläggning omedelbart äga rum.
Det innebär att man har den asylsökande med och
talar direkt med honom eller henne.
       
        Dessutom skall asylsökande upplysas om sina
rättigheter. Där har en förfrågan gjorts till
flyktingar på en förläggning om de känt till bl.a.
rätten att själv välja juridiskt ombud eller att byta
ombud, vilket i dag är mycket svårt -- ibland får den
asylsökande svaret: Ja, du kan få byta ombud om
du betalar själv. Det är inte så -- de har rätt att byta
ombud, inte hur många gånger som helst men
någon gång.
       
        Man har också frågat barnfamiljerna om de blivit
informerade om FNs barnkonvention. Man har
vidare frågat asylsökande om de känner till rätten
att välja tolk och vilka krav som kan ställas på
tolken, osv.
       
        Dessa fakta kommer ur samma undersökning. Där
har advokater och människor som arbetat på
invandrarförläggningar medverkat.
       
        Jag skall nu återgå till några av reservationerna.
       
        I reservation 3 talar vi om internationella
överenskommelser i flyktingfrågor. Där betonar
reservanterna att man måste uppnå en generös
hantering av asyl- och flyktingpolitiken i Europa.
Här kunde Sverige spela en viktig roll och i
samarbete med andra nordiska länder föra in
frågan om att få till stånd en ny konvention och
träffa överenskommelser om en generös och
samordnad flyktingpolitik -- en samordnad
flyktingpolitik finns, men vi vill att den skall vara
generösare. Det tycker vi är mycket viktigt.
       
        I reservation 8 behandlas Luciabeslutet 1989, vilket
miljöpartiet har protesterat mot så fort tillfälle har
givits. Vi anser inte att sådana förhållanden rådde i
Sverige att en undantagsklausul behövde tas i bruk.
Det behov som från regeringens sida beskrevs
föreligger i dag inte ens längre. Nu skulle alltså
även de skäl som man använde för detta kunna
avfärdas.
       
        En retroaktiv lagstiftning är juridiskt oacceptabel.
Den har drabbat alla de flyktingar som kom hit före
den 13 december 1989 och inte fått sina
asylansökningar färdigbehandlade. Speciellt hårt
drabbades den stora grupp bulgarienturkar som
kom på hösten och sommaren 1989, men också
kurder, folk från Bangladesh, m.fl. har drabbats.
       
        Miljöpartiet anser att balter som flyr undan
sovjetisk militärtjänst och homosexuella från
länder där de hotas av fängelse eller t.o.m.
dödsstraff skall få en mycket generös behandling
och ha rätt till asyl. Detta berörs i reservation 11.
       
        I reservation 10 betonar vi vikten av att ha en
beredskap för flyktingar från öst, men vi bör
naturligtvis ha en beredskap över huvud taget.
Förhållanden som orsakar flykt kommer med all
säkerhet och i alla situationer oväntat. Det bör då
finnas en beredskap. Om den möjligen finns känner
jag inte till den, men det vore mycket bra att få veta
om den finns och om det i annat fall finns
möjligheter att få till stånd den.
       
        Sedan följer ett antal reservationer om barn.
Miljöpartiet anser -- det föreslås i reservation 12 --
att den s.k. barnpraxisen skall återinföras. Den
innebar att familjer med barn som vistats i Sverige
ett år skulle få uppehållstillstånd, då enbart
väntetiden är en sådan påfrestning att humanitära
skäl mot en utvisning föreligger.
       
        Barns egna asylskäl negligeras så gott som alltid,
även om en viss förbättring nu har skett.
Miljöpartiet menar i reservationerna 13 och 28 att
så inte får vara fallet. Barnen kan själva ha varit
utsatta för tortyr. De kan ha sett saker som gör att
de har blivit skadade både fysiskt och psykiskt. De
kan ha varit utsatta för hot och utpressning att tala
om var deras föräldrar är, och det ger dem ett eget
asylskäl.
       
        Tvåårsregeln, eller s.k. uppskjuten
invandrarprövning, har också varit uppe till debatt
varje år. Jag anser att man måste göra någonting åt
situationen. Det var bl.a. i Aftonbladet för ett tag
sedan en lång serie om hur kvinnor tas hit. De har
ibland barn med sig. Kvinnan utnyttjas sexuellt av
mannen, misshandlas och våldtas när hon inte
längre vill vara med. Och dessa män tar in flera
kvinnor efter varandra! Det måste man kunna göra
någonting åt. Man måste få rätt att tala om för den
kvinna som kommer hit vilken man hon har kommit
till. Dessa män tar hit fler än en kvinna genom
upprepade resor eller via postorderföretag. Detta
måste undersökas, och något måste göras. Denna
fråga återkommer år efter år, och ingenting händer.
Det finns en bra skrivning i betänkandet varje år,
men någon förbättring har inte skett. Då skulle
nämligen inte så många kvinnor som vi får uppgift
om hamna i denna situation.
       
        Sedan har vi frågan om förvar av barn. Miljöpartiet
vill inte ha någon möjlighet alls till detta. Barnen
sätts ofta i förvar på grund av osäker identitet eller
på grund av att föräldrarna kan misstänkas avvika.
Vad skulle vi säga om man satte våra svenska barn
i förvar på grund av att föräldrarna gjort någonting
eller kanske tänker göra någonting? Det skulle vi
aldrig acceptera, men när det gäller flyktingbarn
gör vi det. Man följer här inte konventionen om
barns rättigheter.
       
        Dokumentlöshetens betydelse vid asylprövning är
häpnadsväckande. Jag vill här citera några
meningar ur docent Göran Melanders
undersökning: ''Ett speciellt problem består i att
utröna hur verket har värderat sökandens utsagor
och anförda bevis ur trovärdighetssynpunkt,
framför allt då det gäller gränsdragningen mellan
konventions- och de facto-flyktingar. -- -- --
Dokumentlösheten rör i första hand frågan om
huruvida den sökandes utresa ur hemlandet varit
legal eller illegal. I korthet kan sägas att
dokumentlöshet i bevishänseende torde ha givits i
det närmaste presumtionsverkan för att utresan
varit legal.'' Jag har hört sägas att människor som
har pass från dessa länder med svåra förhållanden
inte behöver asyl, eftersom de har kunnat skaffa sig
pass och då torde ha goda förhållanden i
hemlandet. Men här gäller mutor och köp av pass.
Om de å andra sidan inte har pass eller tillräckliga
handlingar skall de inte få stanna, eftersom vi inte
vet vilka de är. T.o.m. människor som har en
identitet men saknar pass, blir avvisade. De får
alltså inte stanna oavsett vad de har för handlingar.
       
        Jag fortsätter att citera ur Göran Melanders
undersökning: ''Detta förhållande får
konsekvenser för bedömningen av
förföljelserekvisitet -- -- --. Mycket talar dock för
att dokumentlösheten inte enbart påverkar
trovärdigheten av vad sökande anfört om hur
utresan skett, utan även att dokumentlöshet i
varierande grad, direkt eller indirekt, också
påverkar verkets tilltro till trovärdigheten av vad
som i övrigt anförs av den sökande.'' Man tror alltså
inte heller på andra uppgifter som den asylsökande
anger. Det är upprörande. Jag fortsätter citatet:
''Vilka effekter detta har på utgången av
tillståndsärenden går inte att med bestämdhet
uttala sig om i de fall då den sökande fått stanna i
Sverige.'' De kan dock erhålla en ''lägre klassning''
på grund av dokumentlösheten. De får kanske inte
status som konventionsflyktingar, men det kanske
har mindre betydelse om de får stanna.
       
        Jag fortsätter citatet: ''I de fall utgången av ett
ärende medfört avslag på ansökan om
uppehållstillstånd har det i viss utsträckning varit
möjligt att ur verkets beslutsmotivering utläsa
vilken inverkan dokumentlösheten har haft.'' Det
har alltså mycket långtgående verkan.
       
        Vi vill också -- i reservation 46 -- ha en uppföljning
av utvisade flyktingar. Utvisade flyktingar skall
ställas under svenskt beskydd. Man bör så långt
som möjligt följa upp deras öden. Vi vet att många
fängslas och att andra försvinner. Om en
uppföljning skedde från svensk sida skulle vi få en
säkrare bild. Vi skulle kanske t.o.m. kunna
förhindra dessa fängslanden och övergrepp.
       
        Det finns mycket annat att tillägga, men jag
avslutar mitt anförande efter att ha yrkat bifall till
reservationerna 8, 12, 13, 18, 28 och 46.
       
        Jag slutar med att ställa två frågor. När kan vi få ett
svar på när man ämnar upphäva Luciabeslutet? När
kan vi vänta oss en förändring av bestämmelserna
om förvarstaganden av barn?
       
        Anf. 8 MAUD BJÖRNEMALM (s):
       
        Herr talman! Jag delar Rune Backlunds
uppfattning att det inte är bra med denna
uppdelning av debatten. Frågorna går ändå in i
varandra. Detta visar också tidigare anföranden.
Det är inte mycket nytt som framkommit.
       
        Jag vill börja med att göra litet reklam för
flyktingskrivelsen. Jag tycker att denna skrivelse
om den svenska invandrar- och flyktingpolitiken,
som regeringen lämnat till riksdagen, har utformats
på ett sådant sätt att den kan användas som en
handbok över vår invandrar- och flyktingpolitik.
Dessutom finns den också i populärupplaga. Den
visar också tydligt på de förändringar och problem
som finns i världen och som påverkar
flyktingsituationen och vår egen flyktingpolitik. I
skrivelsen redogörs för Sveriges roll i det
internationella flyktingpolitiska arbetet. Det
redogörs också för vår invandrings-, invandrar- och
flyktingpolitik och för de förändringar som har
skett.
       
        Statens invandrarverk arbetar sedan 1989 i en
decentraliserad organisation. Ersättningen till
kommunerna har förändrats. Syftet är att stimulera
kommunerna till att satsa på aktiva åtgärder för att
flyktingen skall komma i arbete och kunna försörja
sig.
       
        Men den debatt som förs både här i riksdagen och
i media handlar sällan om ett helhetsperspektiv på
invandrar- och flyktingpolitiken, utan det är delar
av den som fokuseras. Det har t.ex. rört sig om
dokumentlösheten, förvarstagande, enskildas
uppehållstillstånd och flyktingförläggningarna.
Möjligen kommer den principproposition som
regeringen nu i veckan har lagt fram om en ny
sammanhållen flykting- och immigrationspolitik att
medverka till en diskussion om helheten. I
propositionen sägs att den nationella invandrings-
och invandrarpolitiken måste kombineras med
utrikes- och biståndspolitiken i kampen för
demokrati, mänskliga rättigheter och social och
ekonomisk utveckling. Det blir den nya riksdagen i
höst som får diskutera propositionen.
       
        I ett försök till en framtidsprognos säger regeringen
i flyktingskrivelsen att man vill förbättra förmågan
att analysera och bedöma vad som händer i
omvärlden. Storleken på asyltillströmningens till
Sverige och övriga västvärlden är naturligtvis svår
att förutse. Den beror också på hur man genom ett
internationellt samarbete kan undanröja de
problem som är grunden för att människor flyr.
Men det är nog realistiskt att räkna med ett fortsatt
tryck på Sverige. Det finns visserligen en växande
medvetenhet bland länder och organisationer och
en vilja att försöka hitta varaktiga lösningar. Man
inser också behovet av att angripa orsakerna till
flykt.
       
        Det finns 52 reservationer till betänkandet. Det kan
inför framtiden vara värt att notera att det av alla
dessa reservationer inte finns någon gemensam för
moderaterna och folkpartiet liberalerna. Dessa
planerar dock att bilda regering vid en eventuell
borgerlig valseger. Det finns inte en enda
samskrivning. Maria Leissner ondgjorde sig över
den socialdemokrat-moderata flyktingpolitiken.
Hur blir det vid en eventuell borgerlig valseger?
Vem skall bestämma flyktingpolitiken,
moderaterna eller folkpartiet?
       
        Moderaterna svarar ensam för sina reservationer,
medan folkpartiet liberalerna har många
reservationer gemensamma med vänsterpartiet och
miljöpartiet. Slutsatsen blir att också
flyktingpolitiken kan läggas till de övriga stora
frågor där moderaterna och folkpartiet inte har
kommit överens.
       
        Ett långt avsnitt i skrivelsen behandlar Sveriges roll
i det internationella migrations- och
flyktingpolitiska arbetet. Man blir därför litet
förvånad när man läser de tre första
reservationerna till betänkandet. Man vill nästan
fråga sig om reservanterna över huvud taget läst
skrivelsen. I reservation 1 från vänsterpartiet
räcker det tydligen inte med de redogörelse som ges
över Sveriges europeiska och internationella
engagemang, utan man vill dessutom ha en särskild
redovisning inför riksdagen.
       
        Sverige verkar sedan länge aktivt för att försöka nå
fram till varaktiga lösningar på de problem som
orsakar folkomflyttningar och flyktingströmmar.
Det framgår klart av skrivelsen att regeringen
lägger stor vikt vid det internationella arbetet och
att Sverige spelar en aktiv roll.
       
        Moderaterna vill i en reservation att Sverige tar
initiativ till en alleuropeisk konferens.
       
        Vi har ju tidigare i utskottet konstaterat att initiativ
har tagits av regeringen till ytterligare samarbete
såväl mellan de europeiska länderna som de
nordiska. Det gäller den s.k.
konsultationsgruppens arbete och den nordiska
samrådsgruppen för flyktingfrågor.
       
        När det gäller en samordning inom EG av asyl- och
flyktingpolitiken så kommer det naturligtvis att
påverka Sverige.
       
        Sverige har dessutom uttryckt en önskan om att få
deltaga. Utskottet framhåller i betänkandet att en
harmonisering måste innebära en så generös
flyktingpolitik som möjligt och utgår också ifrån att
regeringen i EG-sammanhang strävar efter en
generös, rättssäker och human hantering av
flyktingfrågorna.
       
        Ser man på reservation nr 5 från moderaterna och
reservation nr 6 från folkpartiet som båda handlar
om asyl i Sverige och som gäller 13
decemberbeslutet så är det bara att konstatera att
här är de blivande koalitionsbröderna inte heller
eniga. Moderaterna vill behålla beslutet och
folkpartiet vill upphäva det.
       
        Reservation nr 9 från fp och 10 från miljöpartiet
handlar om beredskap för flyktingar från öst.
       
        Jag skall inte säga vad jag egentligen tänker, men
faktum är att vid den information som utskottet fick
av SIVs generaldirektör inför behandlingen av
invandrar- och flyktingpolitiken framkom det med
all önskvärd tydlighet att beredskap finns.
       
        I reservation nr 16 från folkpartiet och miljöpartiet
menar reservanterna att visering hindrar människor
att fly till Sverige. Det har vi vi också tidigare hört
av Maria Leissner ifrån talarstolen.
       
        I sin motion som föregår reservationen skriver
folkpartiet: ''Om en människa som vill fly från sitt
hemland kontaktar Sveriges ambassad och ansöker
om visum ilaga ordning är det ambassadens
skyldighet enligt gällande lag att avslå ansökan, om
det kan misstänkas att vederbörande behöver fly.''
       
        Jag har svårt att tänka mig att en människa som är
förföljd och måste fly från sitt land över huvud taget
har en tanke på att uppsöka en ambassad. Men
viseringskravet är självfallet inte till för att
utestänga människor som flyr. Viseringskravet är
enligt utlänningslagen nödvändigt för att kunna
bibehålla en reglerad invandring.
       
        Folkpartiet står också bakom beslutet om en
reglerad invandring, om man nu inte ändrat sig
förstås. Visering omfattar för närvarande
medborgare från ungefär hälften av världens stater.
       
        Många av de asylsökande som kommer till Sverige,
kommer från länder där viseringskrav finns. Så
krav på visering har hittills inte hindrat människor
från att fly till vårt land och söka asyl här.
       
        Reservation nr 18 gäller uppskjuten
invandringsprövning, den s.k. tvåårsregeln.
Reservanterna vill att en översyn görs i syfte att
avskaffa regeln.
       
        Det är möjligt att i samband med ett eventuellt
medlemskap i EG den här regeln behöver ses över.
Danmark har t.ex. olika regler för EG-medborgare
och andra. Jag tror att det är viktigt att man skiljer
på tvåårsregeln och vad den har för syfte och hot
om misshandel mot kvinnor.
       
        Det är viktigt att de här diskussionerna förs, men
jag tror inte att man kommer till rätta med våldet
mot kvinnor genom att ta bort regeln.
       
        Visserligenkan då dessa män inte hota kvinnorna
med utvisning, men de har säkert andra sätt att hota
kvinnorna för att få dem att stanna kvar. Den här
typen av män kommer säkert att misshandla och
hota sina kvinnor ändå. Mishandel kan självklart
aldrig accepteras, men vi måste hitta andra vägar
att hjälpa dessa kvinnor. Skulle ett slopande av
regeln inte i stället kunna medföra att det blev
lättare för männen att ta hit utländska kvinnor?
       
        Det är ju så att kvinnor som blivit misshandlade och
som bryter upp och lämnar männen sällan utvisas.
Svårigheterna är ju att kunna informera kvinnorna
om vilka rättigheter de har i Sverige, eftersom
männen isolerar dem. Ett slopande av regeln kan
inte i och för sig hindra kontakter eller destruktiva
relationer.
       
        En möjlighet kan kanske vara att utbilda de poliser
som beviljar sexmånaderstillstånden på så sätt att
de kan informera kvinnorna om deras rättigheter
och kanske också via samtal få reda på under vilka
omständigheter de lever.
       
        Två-årsregeln har olika sidor.
       
        Dels finns kravet på att slopa tvåårsregeln för att
komma till rätta med våldet mot de utländska
kvinnorna, dels finns ett krav från svenska kvinnor
som gift sig med utländska män och i äktenskapet
upplevt hot och misshandel, och som brutit upp och
nu ingenting hellre önskar eller kräver än att
männen skall utvisas, så att de kan känna sig trygga
i sitt eget land.
       
        Fru talman! Jag delar uppfattningen att vi måste ta
särskild hänsyn till flyktingbarn och vara
uppmärksamma på deras situation. Det finns både
i detta betänkande och nästa som vi skall behandla,
avsnitt som tar uppflyktingbarnens situation, både
flyktingbarn i familj och ensamma flyktingbarn.
       
        Flyktingbarnens situation är olik föräldrarnas.
Föräldrarna har en orsak till sin flykt och har tagit
initiativet, medan barnen har tvingats med. Många
har upplevt separationer och uppbrott.
       
        Barn till asylsökande hamnar i en svår situation.
Många har skrämmande upplevelser bakom sig.
Föräldrarna befinner sig i en pressad situation och
orkar kanske inte vara det stöd för sina barn som de
egentligen vill och borde vara.
       
        Barnen uppmärksammas därför i
asylutredningarna, och beroende på vad som där
kommer fram så avgörs om barnen själva skall
höras eller om det är andra hjälpinsatser som
flyktingbarnen och deras föräldrar behöver.
       
        Alla barn reagerar på flyktingsituationen i sig och
många har tidigare upplevelser som behöver ett
speciellt omhändertagande och ibland behandling.
       
        De psykiska symptomen kan vara mycket uttalade
och det fordras naturligtvis stor psykologisk
kunskap, tillsammans med särskild kunskap kring
invandrarfrågor för att kunna förebygga och rätt
bedöma eventuellt behov av insatser och
behandling.
       
        Många landsting och kommuner vet det här, och
många har också startat egna projekt för att kunna
hjälpa både flyktingbarnen och föräldrarna.
       
        Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag
undersökt hälsoläget hos flyktingbarn och
flyktingungdomar. Kartläggningen omfattar såväl
asylsökande som sådana som fått
uppehållstillstånd.
       
        I sin sammanfattande bedömning säger
socialstyrelsen, att såväl invandrarverket som
kommuner och landsting på kort tid ställts inför nya
och kraftigt ökade krav, där många av dem varit
svåra att förutse.
       
        Socialstyrelsen anser att med hänsyn till den
extraordinära situationen så har
flyktingmottagandet fungerat förhållandevis väl,
men att det finns brister. Man kommer även med
förslag på hur bristerna skall avhjälpas.
       
        Invandrarministern har sagt i en frågestund att man
i regeringskansliet ingående skall studera och
överväga socialstyrelsens förslag.
       
        I reservation nr 29 vill folkpartiet att god man
genast förordnas för ensamma flyktingbarn och att
ensamma flyktingbarns asylansökningar
prioriteras.
       
        Antalet ensamma barn som kommit till Sverige har
ökat de senaste åren. Den utredning som
socialstyrelsen har gjort visar att det under 1988 och
1989 fanns ca 1 300 flyktingbarn utan
vårdnadshavare i vårt land.
       
        Antalet barn från olika länder varierar beroende på
det politiska läget. Under 1990 ökade t.ex. antalet
somaliska barn kraftigt. Omkring 80 % av dem var
pojkar. De flesta barn utan vårdnadshavare
kommer från i huvudsak Iran och Etiopien.
       
        Det är dock sinsemellan helt olika grupper. De
flesta iranska barn kommer från storstäderna och
har flytt från den regim där pojkarna riskerar att
skickas ut som soldater för att försvara landet. De
eritreanska kommer i regel från landsbygden och
har ofta varit på flykt längre tid än de iranska
barnen, som för de mesta kommer direkt hit.
       
        Socialstyrelsens kartläggning visar också att en
majoritet av barnen har kvar sina föräldrar i livet.
För 72 % av de iranska barnen vet man var
vårdnadshavaren finns. Motsvarande andel för de
eritreanska barnen är 35 %.
       
        Utredning av asylsökande barn har hög prioritet,
och målet är att beslut skall vara fattat inom två
månader. Invandrarverket förordnar juridiskt
biträde och Stockholms tingsrätt utser god man.
Det stora problemet är att det råder stor brist på
gode män. Invandrarverket har därför skrivit till
frivilligorganisationerna och bett om hjälp med att
få fram ett tillräckligt antal gode män.
       
        Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets
hemställan i betänkande 14 och avslag på samtliga
reservationer till vilka bifall har yrkats.
       
        Anf. 9 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
       
        Fru talman! Man skall inte kasta sten när man sitter
i glashus, lyder ett gammalt ordspråk. Jag tycker att
Maud Björnemalm skall ta till sig det ordspråket.
Det parti som socialdemokraterna bygger sin
regering på enligt parlamentarismens grunder är
bevisligen inte överens med regeringen i en enda
fråga som rör flyktingpolitiken. I stället är man
beroende av hoppande majoriteter. Bekymra sig
mer för den egna situationen och mindre för en
eventuellt blivande annan regering, Maud
Björnemalm! Det är mitt råd.
       
        Maud Björnemalm frågar om jag har läst
skrivelsen. Ja, sannerligen varenda rad. Jag har
t.o.m. läst innehållet i den innan den officiellt kom
ut. Det må vara ett oppositionsparti tillåtet att
trycka litet extra på vissa frågor som man tycker är
viktiga, även om de har behandlats i
utskottsmajoritetens skrivning.
       
        I reservation 2 har vi särskilt tryckt på att FNs
flyktingkonvention är av gammalt datum och
därför inte riktigt speglar dagens förhållanden. Vi
efterlyser om möjligt en ny konvention som bättre
överensstämmer med dagens förhållanden. När vi
tidigare uttalade detta hade vi inte tillgång till
regeringens nu avlämnade proposition. Men, som
jag sade förut, är dess innehåll ett fall framåt för ett
tänkande i de banor som vi moderater står för. Det
är dock inte den saken vi skall diskutera i dag.
       
        Låt mig härefter återgå till ett par frågor som jag
inte hann med i mitt anförande. Det blev långt nog
ändå. Jag skall något uppehålla mig vid respekten
för vår utlämningslagstiftning. Jag anser det mycket
viktigt, inte minst för flyktingarna själva, att
respekten för denna lagstiftning upprätthålls. Det
är också viktigt för tilltron till och respekten för det
svenska medborgarskapet. För att svenska
medborgare skall känna trygghet är det särskilt
viktigt att vi ställer vissa krav även på asylsökande
och flyktingar. På den punkten tror jag inte det
råder några direkt delade meningar, men jag vill
ändå trycka på den saken.
       
        Jag kan hänvisa till vår reservation med anledning
av en HD-dom när jag säger att det går att komma
in i detta land på helt falska premisser. Det har
t.o.m. hänt att personer med uppehållstillstånd i ett
annat land har gjort det. Låt mig fråga utskottets
företrädare om regeringen har gjort något i
anledning av vår utskottsbeställning efter denna
HD-dom. Det handlar om att verkligen se över
ansvarsbestämmelserna vad gäller flyktingar och
asylsökande.
       
        Anf. 10 MARIA LEISSNER (fp) replik:
       
        Fru talman! Maud Björnemalm gör sig stora
bekymmer för nästa regering. Det är både vänligt
och omtänksamt av henne. Jag noterar att
socialdemokraterna påfallande ofta talar om nästa
regering som någon annan än socialdemokratisk
regering.
       
        En större huvudvärk för Maud Björnemalm är
kanske ändå att man har de samarbetspartner som
man har. Det finns kanske anledning att fundera
över hur det kommer sig att det har utvecklats på
det sättet. Socialdemokratin är ju inte direkt någon
mittenkraft i flyktingpolitiken och än mindre en
vänsterkraft, om nu det ordet fortfarande är ett
honnörsord för socialdemokraterna.
       
        I frågan om visering citerade Maud Björnemalm ur
folkpartiets motion och undrade varför flyktingar
skulle uppsöka ambassaden om de nu var i starkt
behov av skydd. Svaret är ganska enkelt. Det är
därför att vi i vår lagstiftning bl.a. kräver att
människor skall ha det vi kallar dokumentation,
och i den ingår visum. Har de inte visum skall de
inte kunna ta sig ombord på ett flygplan för att
komma till Sverige, utan de skall innan dess bli
bortsorterade.
       
        Det skulle naturligtvis inte vara något problem med
viseringskrav även för flyktingar, om det var så att
de utan handlingar ändå kunde komma fram till
gränsen. Nu kan de inte göra det såvida de inte
lurar och bedrar oss. Det enda sättet för en
asylsökande att utan problem komma ända fram till
gränsen med dokument är att han eller hon har
köpt dem av en flyktingsmugglare. Då går det att
komma till den svenska gränsen och ansöka om
asyl. Om inte restriktionerna fanns skulle
naturligtvis viseringen och övriga bestämmelser
inte fungera som ett skydd för Sverige mot
flyktingar. Det är alltså på beskrivet sätt som
bestämmelserna har kommit att utformas.
       
        Låt mig citera ur en promemoria från statens
invandrarverk om verkets praxis när det gäller
inresevisering för de människor som kommer till
Sverige för att delta i internationella konferenser
här. Så här säger man:
       
        ''Verkets praxis är sedan lång tid att s.k. bona
fideperson (trovärdigt syfte med besöket, ingen
risk för avhopp) ska erhålla inresevisering för
deltagande i internationella sammankomster i
Sverige.
       
        Beträffande vissa nationaliteter är viseringspraxis
dock restriktiv. Erfarenheten visar att även
konferensdeltagare av olika slag har använt sig av
visering för att få möjlighet att resa in i Sverige och
därefter ansöka om asyl. Det är med andra ord inte
självklart att en konferensdeltagare alltid kan
betraktas som bona fideperson.''
       
        Detta är mycket talande. Man skall inte få använda
viseringsinstrumentet för att komma in till Sverige
och därefter ansöka om asyl. Jag konstaterar att
socialdemokraterna mycket medvetet driver för
den här viseringspolitiken.
       
        Anf. 11 RAGNHILD POHANKA (mp)
replik:
       
        Fru talman! Maud Björnemalm nämnde att vi inte
har berört frågan om invandrarpolitiken. Jag har
flera gånger i denna kammare sagt att Sverige i stort
sett för en bra invandrarpolitik. Vi satsar oerhört
stora resurser, både personella och
penningmässiga, för att det skall gå bra för de
flyktingar som får stanna här. Det behövs säkert
förändringar också på det området, och saker och
ting kan göras bättre. Det har jag också sagt flera
gånger, men det tål att upprepas.
       
        En sak som inte berör vårt utskott har hänt. 300
milj.kr. för hemspråksundervisning har dragits in.
Vi har yrkat att också det beloppet skall anvisas. I
övrigt satsas mycket stora resurser på de invandrare
som har fått uppehållstillstånd i landet.
       
        Visst har vi läst i genom betänkandena och
motionerna. Vi har haft god tid på oss, eftersom
denna fråga har behandlats under lång tid. När det
gäller den internationella politiken syftar vi på att
Sverige håller på att anpassa sig till en EG-
flyktingpolitik, och den anser vi inte vara generös.
Den är ganska hård, och det byggs murar runt EG.
Vi ställer upp på det och ser till att Sverige håller
sig innanför muren. Vi yrkar på att man skall
tillämpa den generösa flyktingpolitiken
internationellt.
       
        I min reservation om flyktingar från öst har jag
nämnt flyktingar från t.ex. Baltikum. Jag menar att
det skall finnas en beredskap som även kan gälla
andra folk, men jag tog Baltikum och
öststatsflyktingar som exempel, eftersom det ser så
hotande ut i republikerna där.
       
        Maria Leissner tog upp viseringar. Man kan
visserligen inte gå till en ambassad och söka visum
om man vill fly, men om man försöker komma hit
så går det inte utan visum. Det blir en mycket ond
cirkel. Att viseringsplikten inte har hindrat
flyktingar från att komma hit kan vi aldrig bevisa.
De som är här har uppenbarligen inte hindrats att
komma hit. Vi vet dock genom kontakter med
anhöriga och andra som känner förföljda att de har
varit helt låsta. De har inte kunnat komma hit och
söka asyl.
       
        När det gäller tvåårsregeln menar jag att en svensk
kvinna som har blivit misshandlad naturligtvis
befinner sig i en mycket svår situation, men hon har
inte hotet från två håll. Hon hotas av mannen. Om
hon kan komma från honom, kan hon få det bättre.
Men om en kvinna som inte har bott i Sverige i två
år har råkat in i ett sådant förhållande är
situationen svårare. Stannar hon hos mannen blir
hon misshandlad och förtryckt, och om hon lämnar
mannen kommer hon ganska sannolikt att skickas
tillbaka till det land hon flytt ifrån och till allt som
väntar henne där.
       
        Anf. 12 JAN-OLOF RAGNARSSON (v)
replik:
       
        Fru talman! Maud Björnemalm undrade om vi
hade läst betänkandet och regeringens skrivelse om
flyktingpolitiken. Visst har jag läst detta. Däremot
blir jag litet fundersam och undrar om Maud
Björnemalm över huvud taget har läst
vänsterpartiets partimotion från den allmänna
motionstiden i januari 1991. Maud Björnemalm
säger att det inte finns något helhetsperspektiv på
flyktingpolitiken i debatten. Vi lade verkligen ned
mycket arbete med vår motion för att få ett
helhetsperspektiv på flyktingpolitiken. Jag blir
mycket förvånad när Maud Björnemalm, att ett
sådant perspektiv inte förekommer i debatten. Jag
rekommenderar ett ytterligare studium av
vänsterpartiets partimotion från januari 1991.
       
        Maud Björnemalm nämnde inte ett ord i sitt
anförande om asylrätten. Anser
socialdemokraterna och Maud Björnemalm att det
föreligger sådana skäl att man måste inskränka
rätten för människor att söka asyl i Sverige? Finns
det inga samlade svenska resurser till en generös
human flyktingpolitik? Det vore intressant att få ett
svar på denna fråga.
       
        Jag tog också upp kommunplatserna. Det
förekommer att människor som har fått
uppehållstillstånd ändå blir kvar på
förläggningarna. Jag förstår inte vad det beror på.
Kommunerna avtalar med invandrarverket om
kommunplatser för flyktingar. Ändå fick man 9 000
färre platser år 1990 än vad man hade avtalat om.
Kommunförbundet har många gånger påpekat
detta. Invandrarverkets generaldirektör påpekar
det också så sent som i april. Det vore intressant att
få veta vad det beror på att man inte får ut
människor som redan har fått uppehållstillstånd
från förläggningarna till kommunerna så att de kan
börja ett liv här i Sverige.
       
        Anf. 13 RUNE BACKLUND (c) replik:
       
        Fru talman! Maud Björnemalm redovisade för-
och nackdelar med avskaffandet av tvåårsregeln.
Jag tycker att Ragnhild Pohanka på ett mycket
effektivt sätt pekade på skillnader mellan den
svenska kvinnans och den utländska kvinnans
situation i sitt exempel. I fallet med den utländska
kvinnan är det inte nog med att hon har blivit
misshandlad, hon skall också utvisas.
       
        Jag delar uppfattningen att man kan se denna fråga
från två håll och att det finns både för- och
nackdelar med en sådan här regel. Jag undrar dock
hur många skenäktenskap tvåårsregeln i själva
verket har förhindrat och hur stora är egentligen
våra möjligheter att påvisa skenäktenskap med
hjälp av tvåårsregeln. Efter kontakter jag har haft
med polisen gör jag bedömningen att
möjligheterna inte är särskilt stora. Man kan då
fråga sig om nyttan med denna regel verkligen är så
stor att den motiverar en egen existens med tanke
på att den används av män i hotsituationer för att
skrämma kvinnor till tystnad och få dem att
acceptera en situation som de inte skulle ha gjort
om de inte hade utvisningshotet hängande över sig.
       
        Maud Björnemalm säger att en väg vore att
undervisa poliserna och ge dem bättre kunskaper
och tala om att man inte behöver acceptera det.
Även om man gör så är förmodligen rädslan större,
vilket gör att man inte litar på den information man
får. Jag är inte övertygad om att det är en
framkomlig väg. Jag tror i stället att vi skulle
behöva avskaffa tvåårsregeln. När det gäller att
förhindra skenäktenskap tror jag inte att den har så
stor betydelse. Vi behöver nog inte vara så rädda
för att avskaffa regeln.
       
        Maud Björnemalm kommenterade också
situationen för flyktingbarnen och barnen i vår
mottagningsverksamhet. Jag tycker att det är
positivt att man nu tar sig an de rapporter som har
presenterats om flyktingbarnens situation och på
allvar försöker se vad man kan göra såväl i
invandrarverkets verksamhet som i kommun och
landsting. Det har utan tvivel funnits brister. Dessa
brister kan naturligtvis skyllas på att man har varit
dåligt förberedd och inte har varit medveten om att
vi skulle få ett så stort antal människor att ta hand
om på kort tid. Det är dock oerhört viktigt att man
rättar till dessa brister så att inte flera barn hamnar
i samma situation.
       
        Däremot berörde Maud Björnemalm inte
slopandet av förvar av barn i flyktingpolitiken. Det
kunde nog vara bra att få en diskussion även om det
problemet, som man också kan se från två håll. Vi
menar att det vore bättre att pröva att slopa
förvarsreglerna, och att det skulle vara till gagn för
barnen i flyktingmottagningen.
       
        Anf. 14 MAUD BJÖRNEMALM (s):
       
        replik: Fru talman! Det blev mycket på en gång. Jag
får väl försöka ta kommentarerna i tur och ordning,
även om jag tänker börja bakifrån och kommentera
vad Rune Backlund sade om tvåårsregeln. Jag
menade att ett avskaffande av tvåårsregeln inte
utgör något skydd för de misshandlade kvinnorna.
För att komma till rätta med misshandeln av de
utländska kvinnorna måste man försöka hitta andra
metoder.
       
        Jan-Olof Ragnarsson påstår att vi har gjort en
inskränkning av asylrätten. Vi har inte gjort någon
sådan inskränkning. Alla som kommer hit till
Sverige och söker asyl har rätt att få sin sak prövad.
Om de sedan får uppehållstillstånd eller inte är ju
en annan sak.
       
        Maria Leissner, jag är inte ett dugg bekymrad över
den socialdemokratiska politiken. Vad jag däremot
är bekymrad över är hur den framtida
flyktingpolitiken kan komma att se ut. I och för sig
kan man inte beskylla Maria Leissner för att vara
någon nyansernas mästare, men denna
svartmålning och resning av murar och hinder i
flyktingpolitiken gör att man blir lite förskräckt.
       
        Jaf vet inte hur många gånger vi har diskuterat
dokumentlösheten och hur man skall få Maria
Leissner att förstå vad det egentligen handlar om.
Det är nämligen ett hinder för tillståndsgivande, att
folk kommer hit utan papper. Man kan faktiskt inte
flyga till Sverige, och man kan inte komma till
Arlanda utan att man vid något tillfälle har haft en
biljett eller ett pass. Om man vid ankomsten till
Arlanda talar om för polisen att man har kastat sitt
pass eller sin biljett i Frankfurt eller på Kastrup
beroende på var man kommer ifrån, måste vi vidta
åtgärder för att förhindra människor från att göra
på det här viset. Människor har flytt medelst falska
papper i alla tider, och det kommer de säkerligen
också i fortsättningen att göra. Myndigheterna är
medvetna om detta, men om de flyende
människorna har en trovärdig historia att berätta
tas det självfallet hänsyn till detta.
       
        Anf. 15 RAGNHILD POHANKA (mp)
reåöol:
       
        Fru talman! Jag skulle vilja säga litet mer om de
här kvinnorna.
       
        Misshandel kan man inte komma åt enbart genom
att upphäva 2-årsregeln, men möjligheten för
kvinnorna att komma ifrån misshandel ökar, om de
vet att de kan söka skydd någonstans i Sverige och
att de med stor säkerhet får stanna i Sverige. Dessa
kvinnor sitter fullständigt inspärrade mellan två
omöjliga liv, utan kontakter i Sverige. Jag menar
inte att svenska kvinnor inte har det vedervärdigt --
det har de. Och de har oerhört svårt att byta
identitet, vilket de borde ha rätt till. När t.ex.
brottslingar kommer ut från fängelse går det ofta
ganska lätt för dem att få sin identitet bytt.
       
        Vart skall dessa kvinnor ta vägen? Om de söker
hjälp hos någon, riskerar de att bli anmälda hos
polisen och utskickade. Värre situation har jag
svårt att föreställa mig. Vetskapen om att de får
stanna här utgör ett skydd -- absolut!
       
        Jag vill också tala litet om dokumentlösheten. Jag
läste tidigare upp ur docent Göran Melanders
redovisning angående dokumentlösheten: man
förutsätter att de som saknar dokument har rest ut
legalt. Man kan lika gärna inta precis motsatt
ståndpunkt, dvs. de som saknar dokument har åkt
med hjälp av falska papper och har inte vågat
behålla dem, då skulle de inte få stanna. Det kan
förhålla sig på båda sätt, men om man inte har pass
eller visum om man har någon form av
identitetshandling kanske man ändå kan bli trodd.
       
        Det finns människor som åker hemifrån som de går
och står. De blir faktiskt hjälpta hit av olika
organisationer. Kalla dem för människosmugglare,
men i så fall var Raoul Wallenberg också en
människosmugglare. Han är en hjälte för oss i
Sverige.
       
        Det finns samvetslösa grupperingar som sysslar
med sådant, det vet jag. Men det är många gånger
den sista utvägen för dessa människor att rädda sina
liv. Det måste vi ha respekt för.
       
        Anf. 16 RUNE BACKLUND (c) replik:
       
        Fru talman! Maud Björnemalm sade att ett
avskaffande av tvåårsregeln inte hindrar
misshandel. För att inte vålla missförstånd när det
gäller vår syn på den regeln vill jag säga att det har
vi inte heller påstått. Men ett avskaffande innebär
ju att man tar bort möjligheten att använda regeln
som ett hot, att kunna skrämma till tystnad. Det är
ju på det sättet denna regel har använts av dessa
män, dvs. att de har hotat kvinnan med att säga:
Om du knystar någonting om vad du har varit med
om, skall jag se till att du blir utvisad. Det är alltså
möjligheten att använda denna regel för att
skrämma kvinnorna till tystnad som är problemet.
       
        Vi tror därför att om man avskaffar denna regel
finns denna möjlighet till hot om utvisning från
mannens sida inte längre kvar. Vi tycker att det är
värt att pröva att ta bort tvåårsregeln och
därigenom ge dessa kvinnor en bättre chans att på
ett tidigt stadium gå ut och tala om vad de har varit
utsatta för. Då kanske vi kan undvika en del av de
grova misshandelsfall som rapporteras.
       
        Anf. 17 JAN-OLOF RAGNARSSON (v)
replik:
       
        Fru talman! Maud Björnemalm säger att man inte
har inskränkt rätten att söka asyl i Sverige. Men
den 13 december 1989 sade man från regeringen att
vårt mottagnings- och utredningssystem hade nått
gränsen för vår förmåga.
       
        Man har alltså infört restriktioner som gör det
svårt, och nästan omöjligt, för de facto-flyktingar
och krigsvägrare att få uppehållstillstånd i Sverige.
Men Maud Björnemalm säger litet nonchalant att
om de sedan får uppehållstillstånd är en annan
historia. Ja just det, det är verkligen en annan
historia om de får uppehållstillstånd. I praktiken
har den svenska flyktingpolitiken stramats åt efter
den 13 december 1989. Jag tycker att Maud
Björnemalm kan erkänna att det är på det sättet.
       
        I mitt inledningsanförande hade jag en lång
redogörelse om varför jag anser att detta är fel och
att det strider mot utlänningslagen och förarbetena
i utlänningslagen. Sedan får jag nonchalanta
besked från Maud Björnemalm om att det är en
annan historia om de får asyl eller inte. Jag tycker
att man i Sveriges riksdag på ett seriöst sätt skall
diskutera inskränkningen, som jag kallar den, i
asylrätten som infördes för ett och ett halvt år
sedan. Det har sagts av invandrarministern och den
övriga regeringen att denna åtgärd är tillfällig. Men
när skall den upphävas? Hur långt tid skall något
tillfälligt pågå enligt regeringen och
socialdemokraterna? Är det två år, tre år eller fem
år? Jag menar att det nu finns alla tänkbara
möjligheter att upphäva detta beslut och återgå till
det som vi var överens om enligt den utlänningslag
som vi tidigare har antagit här i riksdagen. Det är
inte fråga om något annat från vänsterpartiets sida
än att man skall följa den utlänningslag som
Sveriges riksdag har antagit i enighet.
       
        Anf. 18 MARIA LEISSNER (fp) replik:
       
        Fru talman! Maud Björnemalm säger att vi inte
förstår varandra när det gäller viseringspolitiken
och diskussionen om dokumentlösheten. Det är
kanske sant att vi inte förstår varandra. Men jag
tror ändå att Maud Björnemalm mycket väl förstår
vad det handlar om.
       
        Viseringarna används som ett instrument för att
stoppa asylsökande. Det uttalas klart på olika
ställen, bl.a. i den promemoria som jag citerade ur
nyss. Där sägs det klart ut att man ställer hårdare
krav på konferensdeltagare från vissa länder som
kommer till Sverige, eftersom det har hänt att en
del av dem har passat på att söka asyl när de var i
Sverige. Då kan man ju inte ge viseringar i
framtiden till människor från dessa länder. Det går
ju inte, om de missbrukar viseringen så pass att de
utnyttjar den till att söka asyl när de väl har kommit
till Sverige.
       
        Detta är mycket naket, mycket belysande och inte
det enda exemplet. Viseringstvånget släpps för
människor från de östeuropeiska länderna, inte när
deras ekonomier blir bättre utan när de inte längre
har några politiska skäl att fly. Vi vet också att man
i Sverige medvetet använder sig av
viseringsinstrumentet när det gäller sanktioner mot
flygbolagen för att se till att folk inte kan komma
fram till vår gräns om de inte har visum och andra
dokument i vederbörlig ordning. Som jag har sagt
förrut tror jag att det skulle bli mindre problem
med flyktingsmugglare och dokumentlöshet, om
man lät rätten att söka asyl förverkligas på det
sättet att folk fick lov att komma fram till gränsen.
       
        Maud Björnemalm sade att jag ägnade mig åt
svartmålning. Jag är kanske negativ och kritisk, och
det kan man om man vill kalla för svartmålning.
Men folkpartiet liberalerna är inte ensamma om att
vara kritiska. Ser man på världen utanför
riksdagen, finner man att det märkliga har hänt att
regeringen utsätts för konstant kritik från i princip
alla frivilligorganisationer och kyrkor, eftersom
man tycker att regeringen brister när det gäller
humanitet i flyktingpolitiken. Det borde egentligen
vara ett större bekymmer för Maud Björnemalm att
regeringen konstant hamnar i motsatt ställning till
frivilliga organisationerna.
       
        Jag vill också gärna instämma i vad Rune Backlund
sade om tvåårsregeln och den stora risken för att
män kan använda tvåårsregeln som ett instrument
för att i värsta fall misshandla sina fruar. Jag tycker
att det är hög tid att ompröva tvåårsregeln för att
rädda dessa kvinnor som har en mycket besvärlig
situation.
       
        Till sist vill jag fråga Maud Björnemalm hur hon
tänker visa den särskilda hänsynen till
flyktingbarnen, som hon talade om. Hur kommer
det sig att man kan låsa in ungefär 300 flyktingbarn
i halvåret? Det är ingen särskild hänsyn till
flyktingbarnen.
       
        Anf. 19 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
       
        Fru talman! Utskottets talesman är så bekymrad
över en eventuell framtida regerings och riksdags
politik att hon inte hinner svara på de få frågor som
man ställer. Men jag är, fru talman, ganska säker
på att det även i en kommande riksdag kommer att
finnas människor som har både ett varmt hjärta och
ett generöst sinnelag och som vill ge en fristad till
dem som skall vara i Sverige. Men de kommer
säkert också att ha en klar hjärna och vara beredda
att ställa vissa krav på de människor som kommer
hit. Jag tror att många av oss som nu debatterar är
överens om denna grundinställning.
       
        Jag tycker också att vi inte skall göra oss skyldiga
till överord som när vi t.ex. jämför Raoul
Wallenberg -- som offrade personliga tillgångar, sin
egen bekvämlighet, ja som till och med var beredd
att offra sitt eget liv och som tiggde pengar för att
rädda judar från förintelsen -- med de samvetslösa
människor som i dag gör sig stora pengar på att till
Sverige mer eller mindre lura människor som
egentligen inte är flyktingar.
       
        Jag frågade hur regeringens företrädare ställer sig
till våra krav på en översyn av
straffbestämmelserna när det gäller människor som
kommer hit på falska premisser. Högsta domstolen
har ju faktiskt påpekat att lagrådet vid tillkomsten
av den gällande utlänningslagen föreslog att
ansvarsbestämmelserna skulle ses över. Utskottet
har också gjort en sådan beställning.
       
        Jag vill också hänvisa till den reservation som vi har
tillsammans med centerpartiet. Där kräver vi att
regeringen lägger fram ett förslag om utvisning på
grund av brott. Här delar vi våldskommissionens
uppfattning ''att reglerna för utvisning på grund av
brott bör ses över med syfte att undersöka hur
reglerna tillämpats och i vilken mån de ger
utrymme för godtycke''. Jag vill fråga om
regeringens företrädare, utskottsmajoriteten, har
för avsikt att arbeta för en sådan översyn. Det är
som jag sade viktigt att vi är generösa och till ta hit
människor som behöver skydd. Men vi skall inte
heller blunda för att väldigt många utlänningar
begår svåra brott i Sverige. På tidigare jungfrulig
mark har man t.o.m. infört narkotika och annat.
Detta måste beivras.
       
        Anf. 20 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
       
        Fru talman! Det är väl bäst att jag börjar med
Gullan Lindblad, så att jag hinner med och inte
glömmer bort det.
       
        När det gäller brotten har faktiskt
våldskommissionen för en kort tid sidan kommit
med sitt betänkande. Jag utgår ifrån att det skall
behandlas i vanlig ordning, dvs. det skall ut på
remiss. Därefter skall resultatet av
remissomgången behandlas i regeringskansliet. Så
småningom läggs det väl fram ett förslag.
       
        När det gäller tvåårsregeln menar jag att man måste
skilja på vad tvåårsregeln är till för. Som jag sade i
mitt anförande är det hot och våld som förekommer
mot de utländska kvinnorna. Skall man helt komma
till rätta med de här problemen måste naturligtvis
situationen bli bättre i de länder varifrån kvinnorna
kommer. Där måste kvinnorna få bättre
möjligheter till arbete och inkomst. De får inte bara
vara beroende av drömmen om ett bättre liv här i
Sverige.
       
        Den 13 december skärptes alltså kraven på vilka
som skall få asyl och uppehållstillstånd i Sverige.
Men det finns ju inget hinder för människor att
komma hit och få sin sak prövad. Det är naturligvis
svårare efter den 13 december att få
uppehållstillstånd. Jag är ledsen om Jan-Olof
Ragnarsson uppfattade mitt svar som nonchalant.
Det var absolut inte min mening att vara
nonchalant. De som får stanna är sådana som enligt
FN-konventionen är flyktingar och de som har ett
starkt behov av skydd. Men det finns också
personer som får stanna av humanitära skäl.
Jämfört med andra länder har Sverige fortfarande
en generös flyktingpolitik.
       
        Beträffande förvar av barn vill jag framhålla att
utskottet faktiskt skrev i betänkandet att förvar av
barn bör få ske bara om det är oundgängligen
nödvändigt. Man skall också pröva om det inte
räcker med att barnen ställs under uppsikt. När
man ser på statistiken över antalet barn i förvar
måste man ändå säga att det är högst betydliga
variationer. I mars togs 27 barn i förvar, och det är
klart att varje barn som tas i förvar är ett barn för
mycket. Men innan man dömer ut systemet måste
man fråga sig varför barnen har tagits i förvar.
Regeringen har såvitt jag kan påminna mig också
gett rikspolisstyrelsen i uppdrag att analysera
förvarstagandet av barn och återkomma till
regeringen med en förklaring.
       
        Förste vice talmannen anmälde att Ragnhild
Pohanka, Maria Leissner och Jan-Olof Ragnarsson
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte
ägde rätt till ytterligare repliker.
       
        Anf. 21 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
       
        Fru talman! Jag är litet konfunderad över
uppdelningen på två debatter. För min del har jag
litet svårt att skilja på vad jag bör säga nu och vad
jag bör återkomma till senare. Om jag blandar ihop
det här ber jag om ursäkt.
       
        När jag lyssnar på debatten och läser
reservationerna -- och det är en livlig debatt och
många reservationer -- kan jag ändå konstatera att
det är en debatt i så att säga marginalen. Trots att
det här är ett ämne som väcker starka känslor, som
är föremål för ett ansenligt massmedialt intresse
och som krävt så många frågesvars- och
interpellationssvarstimmar här i kammaren, är det
när det kommer till kritan ganska odramatiska
betänkanden som socialförsäkringsutskottet
presenterar i dag. Jag kan inte heller undvika att
skicka en medlidandets tanke till den ledarskribent
som i en folkpartitidning i veckan kände sig
förvissad om att endast en ny regering efter valet
skulle kunna ändra och nyskapa flyktingpolitiken.
Han har inte mycket tröst att hämta i
reservationerna och debatten här i dag. Jag kan inte
påstå att nytänkandet precis firar några triumfer.
Inte kan den som hoppas på något nytt, tydligt och
klart få mycket stöd för det i debatten i dag. Jag kan
inte heller underlåta att göra samma reflexion som
Maud Björnemalm gjorde. Vad skall den här
ledarskribenten tro på, om han lyssnade på Maria
Leissner när hon talade om den ''sossemoderata''
flyktingpolitiken. Med darr på rösten sade hon att
hon hade önskat att socialdemokraterna hade sökt
en annan samarbetspartner i de här frågorna.
       
        Det har väl inte undgått någon att det är just dessa
moderater, som vi socialdemokrater
misstänkliggörs för att ha samarbetat med i de här
frågorna, som folkpartiet hade tänkt sig som
samarbetspartner i regeringsställning. Vi
diskuterar inte detta för att vi väntar oss en
borgerlig regering, men jag trodde att ni gjorde det
och att ni funderade i de banorna. Men egentligen
fick jag svaret från Gullan Lindblad. I och med att
hon gjorde jämförelsen med att vpk bildade
regeringsunderlag för oss, talade hon om att det är
den rollen som folkpartiet skall ha för en moderat
regering. Men jag trodde att ni skulle regera
tillsammans, presentera en gemensam
regeringspolitik på den här punkten.
       
        Jag skulle först vilja titta litet i backspegeln. De två
senaste budgetåren har varit år av större
anspänning än någonsin i svenskt
flyktingmottagande. Vi har klarat att ge 60 000 nya
asylsökande tak över huvudet. Det var tillfälliga,
provisoriska och inte alla gånger de bästa
lösningarna som vi fick ta till. Det gick och det blev
ett acceptabelt mottagande. Vi har heller inte
någon gång under den här tiden givit upp arbetet
på att korta väntetiderna, utan vi har konsekvent
förstärkt utredarresurserna. Nu börjar vi alldeles
påtagligt att se resultatet av detta.
       
        För första gången sedan 1985, när systemet med
kommunmottagande startade, har vi tillräckligt
många lediga kommunplatser att fördela på dem
som får uppehållstillstånd. Vi behöver inte ha
tusentals människor sitta långliga tider och vänta på
förläggningar, medan vi tjatar och pressar oss till
nya kommunplatser i kommunerna.
       
        Jag har svårt att hänga med när Jan-Olof
Ragnarsson diskuterar detta. Det uppnådda läget
beror glädjande nog på att kommunerna nu har
ställt upp med fler platser, inte på att det är färre
som skall ut till kommunplatser. Vid den senaste
kvartalsrapporten från invandrarverket kan jag
konstatera att när det totala kommunala
flyktingmottagandet för kalenderåret 1990
summerats visar det sig att mottagandet på årsbasis
fortsätter att öka. Totalt togs 22 200 flyktingar och
jämställda emot, varav 13 900 från förläggningar.
Denna nivå ligger 5 % över 1989 års totala
mottagande.
       
        Snabbare beslut, snabbare ut i kommun, snabbare
genomströmning i asylsystemet, kortare tid på
förläggning, allt detta leder egentligen bara till en
sak, nämligen att vi kan se fram emot att behöva
färre förläggningsplatser. Invandrarverket kan nu
åtminstone börja planera för en nedläggning av de
tillfälliga och provisoriska lösningarna. Redan har
man kunnat se till att de mest provisoriska, jag vill
påstå de sämsta lösningarna, dvs. de olika båtarna,
har försvunnit.
       
        Men det här betyder inte att vi nu kan ropa hej och
tro att vi har kommit över ån. Det finns fortfarande
26 000 människor på förläggningarna. Väntetiden
närmar sig visserligen ett snitt på ett år för dem som
överklagar. För dem som får bifall i första instans
går det mycket fortare. Det kan gå på några veckor.
Men för dem som överklagar närmar vi oss nu ett
snitt för väntetiden på ett år. Det angavs en gång i
tiden, då väntetiden var 2--3 år, som en acceptabel
tid. Men vi är inte nöjda med det. Vi har föresatt
oss att komma ned i de sex månader vi har satt upp
som mål. Det ligger också inom räckhåll under
1991.
       
        Vi kan konstatera att vi börjar få en stabilisering i
en ansträngd situation, som dessutom innebär att vi
vågar oss på det smått historiska steget att för första
gången på närmare 15 år ganska rejält höja den
kvot av inbjudna flyktingar som vi ställer till FNs
flyktingorgans förfogande. Det är någonting som vi
alla i den här kammaren, i alla partier, har önskat
under många år. Detta har vi, som jag sade, klarat
genom att envist satsa på att få ned väntetiderna,
men också genom att fast och konsekvent slå vakt
om asylrätten för dem som har de starkaste
skyddsbehoven.
       
        Är det fortfarande en generös flyktingpolitik?
Detta är uppenbarligen ett av de bästa exemplen på
det gamla goda talesättet att allting är relativt. När
jag i dag får upprop och krav på återgång till den
generösa flyktingpolitik som rådde före december
1989, kan jag inte undgå att erinra mig det tumult
som uppstod här i kammaren, inte minst uppe på
läktaren, i maj 1989, när vi skulle fatta beslutet om
den flyktinglagstiftning som det i dag hänvisas till
skulle ha varit så bra och generös.
       
        De stora enskilda organisationerna och
humanitärorganisationerna har aldrig varit nöjda
med någon regerings flyktingpolitik. Det har alltid,
Maria Leissner, varit en sälta i debatten. Jag tycker
att de skall ha den inställningen. Det är inget nytt
att de vill pressa oss alla här framför sig. Så kommer
det alltid att vara. Men jag skall gärna tillstå att den
lagparagraf som vi bygger praxis på är stramare.
Det vet ni, för ni har själva varit med och beslutat
om den lag där paragrafen finns. Den lagen blev
nödvändig just för att vi skulle försvara asylrätten.
       
        Låt mig än en gång påpeka -- jag vet inte hur
månger jag får säga detta, för debatten drivs som
om det bara handlade om konventionsflyktingar i
dag -- att det inte bara är konventionsflyktingar som
får uppehållstillstånd i Sverige i dag. I själva verket
är majoriteten av dem som får bifall sådana som
tidigare hade fallit under de två paragraferna om de
facto-flyktingar och krigsvägrare, men som har
bedömts ha så starka skyddsbehov att de får
uppehållstillstånd eller också handlar det om
humanitära skäl. Detta gäller alltså majoriteten av
bifallen i dag. Konventionsflyktingarna är
fortfarande i minoritet.
       
        Men det är klart att det med fler ärenden med
nödvändighet också kommer fler avslag. Det är
avslagen som syns. Det är de som är svåra för alla
inblandade, som engagerar och mobiliserar
opinioner, som det ställs frågor om här i kammaren,
som beskrivs i lokalpressen och som Jan-Olof
Ragnarsson och andra får brev om. Men det blir
också ett och annat bifall, kära kammarledamöter.
Som jag har haft anledning att påpeka i en
debattartikel i dag blir det i själva verket, utslaget
på en arbetsvecka, ett bifall var sjunde minut,
nästan 6 000 hittills under det här året. I april hade
vi vad man skulle kunna kalla all time high i fråga
om bifall, då 1 723 människor fick
uppehållstillstånd i Sverige. Men allting är relativt.
       
        Man kan också försöka bedöma detta utifrån en
annan utgångspunkt och göra en internationell
jämförelse. Bifallsprocent, väntetider,
mottagande, förläggningsverksamhet och
invandringspolitik, dvs. stödet till start i det nya
landet, står sig utomordentligt gott i jämförelse
med andra länder. Det gör även vårt mottagande av
flyktingbarn. Vide har redan nämnts i debatten.
Regeringen gav socialstyrelsen i uppdrag att
kartlägga och belysa flyktingbarnens situation ur
olika aspekter. Vi har fått en utförlig rapport i tio
delar plus en sammanfattning. Den
sammanfattande slutsatsen är att mottagandet är i
stort sett bra. Men det finns en hel som kan göras
bättre. Det skall vi ta fasta på. Självklart finns det
fortfarande brister, Rune Backlund. Sådana finns
alltid. Det finns alltid saker som kan göras bättre.
Om så inte vore förhållandet, skulle vi inte behöva
jobba i detta hus.
       
        Vi skall nu ta fasta på detta. Inte minst är det
väldigt bra att få en samlad bild. Jag tror att det har
funnits mycken samlad kunskap om delvis nya och
svåra problem som har mött oss, inte minst det
under 1980-talet för hela Europa nya och svåra
problemet med de ensamma flyktingbarnen. Det
har funnits mycken kunskap runt om i landet hos
lärare och sjukvårdspersonal och andra som har
engagerat sig i detta. Det är bra om vi kan samla
denna kunskap.
       
        När jag ändå nämner barnen, vill jag även ta upp
frågan om förvar av barn. Den stora kritiken
tidigare har riktats mot att det inte har funnits
någon statistik. Nu har vi emellertid fått en
statistik, vilket är utmärkt. Den är fortfarande litet
bräcklig, och man man måste skrapa ganska mycket
på den för att vi skall kunna följa utvecklingen
kontinuerligt och få jämförelsetal. Detta jobbar vi
med tillsammans med rikspolisstyrelsen.
       
        Denna statistik för några jämförelsemånader
tillbaka i tiden visade att antalet barn som hade
tagits i förvar var stort. Det är självklart. Någon
sade att KU har uttryckt oro för detta. Men vem är
inte orolig och fundersam inför detta? Jag har
förelagt riksdagen ett förslag till lag, och riksdagen
har antagit denna lag, där möjligheten att ta barn i
förvar ytterligare begränsas. Vi tror dock inte att
den kan avskaffas helt. Men vi skall begränsa den
så mycket som möjligt.
       
        Ändå ökar alltså antalet i förvartagna barn enligt
denna statistik. Då måste jag naturligtvis fråga mig
vad som händer. Vad sysslar polisen egentligen
med? Jag bad rikspolisstyrelsen om en förklaring.
Dess förklaring var att antalet utvisningar var högre
och att det var ett osedvanligt stort inslag av
barnfamiljer i utvisningsärendena. Man pekade
också på att mellan 80 och 90 % av utvisningarna
hade verkställts utan förvar av barn.
       
        Detta slår jag mig inte till ro med. Vi skall därför
förfina statistiken. Vi skall göra det möjligt att
bättre följa upp detta. Om det visar sig att man
använder förvarsinstrumentet på ett sätt som vi inte
hade avsett i lagstiftningen, måste vi se till att så
inte sker.
       
        Fru talman! Detta var backspegeln och den
dagsaktuella situationen. Men på sikt då? Hur skall
det se ut i framtiden? Också det måste man ge sig
tid att fundera på. Vi som arbetar politiskt vet att
det inte finns mycket som en gång för alla är givet.
För att klara det dagliga vattentrampandet måste
man ibland få näsan över vattenytan så pass mycket
att man kan se bort mot horisonten.
       
        Denna diskussion har vi nu fått en bra underlag för.
Riksdagen har fått en proposition på sitt bord. Jag
hoppas att den skall initiera debatten och att alla
partier tar tag i denna fråga i sitt motionsskrivande.
Det kommer att bli gott om tid till debatt, eftersom
ärendet inte skall behandlas förrän i höst och det
dessutom är mycket principiellt. Vi får ytterligare
tid till debatt, när vi så småningom skall börja
snickra på paragrafer och tillämpning.
       
        En sak är jag i alla fall övertygad om kommer att
bestå -- och kanske bli ännu nödvändigare i
framtiden. För att göra flyktingpolitik och
invandrarfrågor begripliga både här i kammaren
och ute bland folket måste man envist hålla fast vid
strävan att försöka definiera och rama in vilka av
mänsklighetens alla bekymmer som vi kan angripa
och lösa genom flyktingmottagande i Sverige. Vilka
problem måste vi först och främst möta med en
aktiv flyktingpolitik på den internationella arenan?
       
        Jag tillät mig i den första debatten notera att alla
talare med flyktingpolitik menade svenskt
flyktingmottagande. Men vi måste komma ihåg att
flyktingpolitik är så mycket mer. Återigen: Vid
sidan av flyktingpolitiken; hur förhåller vi oss till
den övriga migrationen? Hur skall vi inom ramen
för den reglerade invandringen även klara av att
underlätta frivillig rörlighet över gränserna,
tillfällig eller permanent? Det är någonting som vi
bejakar och välkomnar och som vi kommer att få se
framöver alltmer i internationaliseringens spår.
       
        Även om vi bejakar ett generöst
flyktingmottagande, och även om vi kan vara
överens om att invandringen har varit både positiv
och nödvändig för Sverige, kan ingen människa
mena att förhållandena är bra så länge människor
tvingas hit för att rädda liv och lem.
       
        Det måste finnas en önskan hos oss alla att skapa
en värld, där människor som kommer hit och
bosätter sig i Sverige kan göra detta av egen fri
vilja. Jag tycker att vi skall kunna diskutera inslag i
vår invandringspolitik som bygger på denna tanke.
I den nya propositionen presenterar vi tänkbara
principer för en sådan aktiv och sammanhållen
flykting- och immigrationspolitik. Propositionen
utgår från att vi skall kunna föra en politik, som
underlättar det frivilliga flyttandet, ger skydd åt
dem som tvingas till flykt men även långsiktigt
bidrar till att orsakerna bakom flyktingtragedierna
undanröjs.
       
        Många av de områden som vi tar upp har redan
invandringspolitisk och mer praktisk bakgrund,
t.ex. frågan om utlänningsnämnden,
frivilligorganisationernas roll, flyktingmottagandet
och medborgarskapsfrågorna i vilka har berörts
tidigare i dag. Det som har mest bärighet på vad vi
diskuterar i dag är ändå hur vi skall förhålla oss till
flykting- och invandringspolitiken. Vi menar att vi
måste bli mycket tydligare i vår definition av vad
som skall kunna ge en absolut rätt att få bosätta sig
här när man kommer och ''knackar på vår dörr''
som asylsökande.
       
        Fru talman! Jag konstaterade inledningvis -- jag
kanske t.o.m. raljerade litet grand omkring detta --
att det är en stor enighet och att det inte finns så
väldigt mycket spännande nytänkande i
reservationerna. Men jag vill ändå allvarligt
understryka att enigheten i stora drag i dessa frågor
är en styrka. Vi debatterar ofta högljutt
enskildheterna. Vi kan också ha en diskussion om
vad som är en generös flyktingpolitik och vad som
krävs av en sådan. Men ingen i denna kammare
ifrågasätter begreppet generös flyktingpolitik. Vi
kan diskutera vad som krävs för att vi skall kunna
ha en bra invandringspolitik. Men ingen i denna
kammare i frågasätter egentligen att den reglerade
invandringen skall följas upp av åtgärder till stöd
för att invandrarna skall kunna integreras i det
svenska samhället. Den grundläggande
sammanhållningen i parlamentet har varit viktig för
att kämpa de krafter ute i samhället som bara vilar
på okunnighet, intolerans och t.o.m. rasism. Vi
borde inte hålla oss för goda utan också inse faran i
att här i kammaren hålla på att anklaga varandra
för att skapa främlingsfientlighet eller att
sanktionera främlingsfientlighet, såsom Maria
Leissner uttryckte det senast. I värsta fall skapar vi
myten att främlingsfientlighet är sanktionerad.
Eller också står vi här och grälar med varandra om
vems fel det är, så blir fältet fritt för dem som vill
agera vid sidan av. Vi vet att det finns många som
tänker agera på fältet vid sidan av, även om vi alla
är övertygade om att de kommer att vara ganska få
även efter höstens val.
       
        Jag vill avsluta mitt inlägg med att uttrycka en
förhoppning om -- vi må debattera och diskutera
hur frejdligt som helst och byta åsikter här i
kammaren -- att vi när vi går ut i valrörelsen skall
vara eniga och tillsammans bita huvudet av
skammen.
       
        Anf. 22 MARIA LEISSNER (fp) replik:
       
        Fru taman! Invandrarministern är bekymrad,
liksom Maud Björnemalm, över den framtida
regeringen. Jag tycker att det är trevligt att höra att
ni förväntar er ett regeringsskifte, det gör jag också.
       
        Vi är inte helt hundraprocentigt eniga i
flyktingpolitiken med moderaterna. Det vore
underligt om vi hade varit eniga även där, men vi är
eniga på många andra punkter. Det handlar trots
allt om två olika partier med två olika ideologier.
Om vi får väljarnas förtroende, vilket inte är
avgjort än, kommer vi att ha intressanta och
förhoppningsvis fruktbärande diskussioner om hur
inte minst flyktingpolitiken kommer att se ut. En
sak är säker: Vi är synnerligen samstämmiga när
det gäller hur mottagningen skall fungera, en fråga
som tas upp i nästa betänkande som vi behandlar i
dag.
       
        Det är bara att konstatera att den framtida
regeringen, om den inte blir socialdemokratisk, i
varje fall inte lär föra en mer restriktiv
flyktingpolitik än nu. Det är ett hopp så gott som
något.
       
        Det är intressant att notera Maj-Lis Lööws
uttalande att det gick bra att ta emot 60 000
människor. De har blivit acceptabelt mottagna. Vi
har fått en stabilisering, därför höjer vi
flyktingkvoten. I eftermiddag får jag ett
interpellationssvar från Maj-Lis Lööw om huruvida
man avser att upphäva 13 december-beslutet, som
det kallas för. Det är kanske andra argument som
jag kommer att få höra då. Men vi får väl se.
       
        Maj-Lis Lööw talar om att flyktingpolitiken inte
har förändrats särskilt mycket. Hon säger att det
finns en och annan ansökan som fått bifall och vill
tala om de många som får lov att stanna. Men
förändringen sedan beslutet den 13 december har
blivit att det inte längre är 80--85 % som får stanna
utan bara ungefär 40 %. Ändå är
sammansättningen av de asylsökande på ett
ungefär likadan som den var för ett och ett halvt år
sedan. Skälen för att fly är inte annorlunda.
Världen ser inte mycket annorlunda ut, men
Sverige har blivit annorlunda. Då kommer jag över
till frågan om de facto-flyktingarna, som Maj-Lis
Lööw inte berör särskilt ingående i sitt anförande.
       
        Det stora problemet med den proposition som nu
föreligger är att man inte vill ha kvar en lagreglering
av de facto-flyktingarnas rätt till skydd.
Ambitionen i övrigt må vara god när det gäller den
internationella analysen, men hur kan man hävda
att vi kommer att ha en generös flyktingpolitik även
i framtiden, om vi vill rycka undan lagregleringen
om skydd till de facto-flyktingar? Jag får inte det
resonemanget att gå ihop.
       
        Anf. 23 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
       
        Fru talman! Talet om en eventuellt ny regering tror
jag att vi skall lämna därhän. Jag säger som gamle
Gunnar Hedlund att vi nog inte skall sälja några
skinn förrän björnen är skjuten. I dag skall vi
diskutera dagens flyktingpolitik. Det är ämnet för
debatten.
       
        Jag tycker att det är bra att Maj-Lis Lööw säger att
det i stora drag råder stor samstämmighet här i
riksdagen när det gäller de övergripande målen för
vår flyktingpolitik. Men att vi är överens i många
frågor innebär ju inte att vi inte kan vara kritiska på
en del punkter. Det är inget tvivel om att vi är
mycket kritiska när det gäller väntetiderna. Där har
Maj-Lis Lööw sagt att vi nu snart är framme vid
målet, det mål som vi fastställde när
invandrarverket fick sin nya organisation, dvs. 14
dagar--4 veckor för enkla ärenden och högst 6
månader vid överklagningsärenden. Men det har
ändå varit väldigt långa tider. Jag vill erinra om att
vi har gett många nya anslag till invandrarverket
sedan dess. Jag tycker nog att vi har skäl att
förvänta oss att här händer mycket och att det
händer snabbt.
       
        Jag kan säga att jag i vissa stycken är fundersam och
kritisk. Det gäller bl.a. ettårsregeln. Jag vill ställa
en fråga till Maj-Lis Lööw: Gäller ettårsregeln
fortfarande? Jag vill ha ett ja som svar på den
punkten.
       
        På en punkt skiljer sig moderaterna, tillsammans
med flera andra, i synen på s.k.
arbetskraftsinvandring. Det var inte mer än 187
personer, om jag inte minns fel, som budgetåret
1989/90, under denna högkonjunktur, fick komma
till Sverige på rent arbetsmässiga grunder. Vi tycker
inte -- jag tror att många håller med mig -- att det
ända sättet att få komma till Sverige och arbeta
skall vara att söka asyl. Undra på att det blir långa
väntetider.
       
        Moderaterna är alltså mycket mera öppna för ökad
arbetskraftsinvandring. Nu vet jag att detta berörs
i det nya betänkandet som jag tyvärr endast hunnit
snabbläsa. Man talar där om större flexibilitet, men
vad innebär det? Jag tycker att regeringen är
ganska rigid på den punkten.
       
        Till sist: Jag ställde tidigare frågor om striktare
regler för utlänningar som begår brott och som
kommer hit på falska premisser. Är regeringen
beredd att gå oss till mötes på den punkten, och när
kan vi vänta några förslag?
       
        Anf. 24 JAN-OLOF RAGNARSSON (v)
replik:
       
        Fru talman! Jag vill börja med att säga till
invandrarministern att det är viktigt att vi slår vakt
om solidariteten och människors lika värde. Jag
lovar att vi i den här valrörelsen med kraft kommer
att bekämpa alla tendenser till rasism och
främlingsfientlighet. Jag kommer att ta upp detta i
nästa debatt då betänkandet om invandring skall
behandlas.
       
        När det gäller barn i förvar finns det nu nya siffror
i invandrarverkets statistik. Det är positivt och bra
att invandrarministern ser med oro på dessa siffror.
Den socialdemokratiske företrädaren som tidigare
var uppe i debatten sade att det bara fanns 27 barn i
förvar under mars 1990. Men under första kvartalet
1991 togs 169 barn i förvar. Det blir litet konstigt
om man bara tar en siffra lösryckt för en månad.
Man måste se till helheten. 169 barn tagna i förvar
är rekord sedan den nya lagen trädde i kraft. Under
tredje kvartalet 1990 togs 132 barn i förvar och
under fjärde kvartalet 162 barn. Också jag ser
verkligen med oro på att antalet barn i förvar ökar
successivt.
       
        Invandrarministern sade att den 13 december 1989
blev det nödvändigt att fatta beslut om restriktioner
i utlänningslagen. Regeringen ansåg då att beslutet
var nödvändigt, men vänsterpartiet delade inte
denna uppfattning. Jag vill fråga: Är det
nödvändigt att i dagens läge fortfarande hålla fast
vid 13 december-beslutet? Det vore inressant att få
svar på den frågan.
       
        Anf. 25 RUNE BACKLUND (c) replik:
       
        Fru talman! Invandrarministern gjorde några
kommentarer kring barnens situation vid
flyktingmottagandet med adress till mig. Vi i
centerpartiet har tagit upp just flyktingbarnens
situation. Om man ser på utvecklingen har det
under de senaste två--tre åren varit en väldigt
kraftig anspänning i mottagningssystemet, och de
vuxnas problem tenderar hela tiden att ta
överhanden. Flera av oss som deltar i denna debatt
har haft anledning att besöka förläggningar och
slussar. Vi kunde då konstatera att den tid och det
engagemang som har funnits över till att ägna sig åt
barnen kanske inte har varit tillräckligt. Det är
positivt att man nu har gjort en värdering. Skälet till
att det är angeläget att ta itu med bristerna är att nu
när situationen blir något lugnare, är det viktigt att
man passar på att utbilda personalen -- såväl
invandrarverkets personal som landstingens och
kommunernas -- så att den kan ta sig an de brister
som har upptäckts. Då är man bättre förberedd att
kunna åstadkomma ett bättre mottagande för
barnen, om läget skulle förändras. Det är beklagligt
att en del av detta tappades bort i
mottagarorganisationen när läget var som värst.
Det var visserligen förklarligt, men det var inte
försvarligt.
       
        Det förvånar också mig att siffrorna är så höga när
det gäller förvarstagande av barn.
Invandrarministern sade att hon har bett
rikspolisstyrelsen att undersöka varför det förhåller
sig på det här sättet och om statistiken går att
förfina. Jag undrar: Hade detta inte kunnat lösas på
ett annat sätt? Har vi inte hamnat i en situation där
polisen av slentrian fattar beslut om
förvarstagande? Kan vi inte pröva att slopa
förvarstagandereglerna när det gäller barn och se
vad det får för konsekvenser? Vi föreslår i vår
reservation att denna möjlighet skall tas bort. Jag
är inte så övertygad om att förändringarna skulle bli
särskilt dramatiska. Det har gått slentrian i att ta till
förvarstaganderegler, även när det kanske inte
behövs.
       
        Sedan gled invandrarministern över till att något
kommentera sin egen proposition. Vi har anledning
att diskutera den vid ett antal tillfällen framöver. På
vissa punkter har jag svårt att utläsa ur
propositionen hur man tänker sig att invandrar- och
flyktingpolitiken skall fungera. Propositionen är
väldigt allmänt hållen, och ibland är det svårt att
bedöma hur vissa nya regler är tänkta att förhålla
sig till de regler som nu gäller. Det är inte alldeles
enkelt att fullt ut kommentera regeringens förslag
på dessa punkter, men vi får kanske tillfälle att räta
ut frågetecknen under senare debatter.
       
        Anf. 26 RAGNILD POHANKA (mp)
replik:
       
        Fru talman! I mitt inledningsanförande talade jag
om flyktingpolitiken i stort i världen och hur den
kan indelas.
       
        13 december-beslutet hade verkligen en avgörande
inverkan, fast det inte märktes under första
månaden efteråt. Nu är det under 40 % som får
stanna och innan var det över 80 %. Det innebär en
dryg halvering, så skillnaden mot tidigare är stor. Vi
anser att det är dags för en förändring. Vi kan
naturligtvis inte förutsäga hur många procent som
skall få stanna, eftersom det beror på
skyddsbehovet och om det rör sig om
konventionsflyktingar eller de facto-flyktingar.
Men man skulle mycket väl kunna vara nöjd med
Genèvekonventionen om bara bedömningen vore
generös. Det är oerhört svårt att göra skillnad
mellan de facto-flyktingar och
konventionsflyktingar. Men bedömningen är i dag
inte generös.
       
        Vi förutspådde under debatterna att antalet
förvarstagande av barn skulle öka när de nya
lagparagraferna började tillämpas, så vi är inte
förvånade.
       
        Det är en sak som jag undrar över när det gäller
svenskt medborgarskap. Det talas om att det skall
utredas om man skall kunna ta tillbaka ett svenskt
medborgarskap från människor som redan har fått
ett sådant. Det är egentligen väldigt allvarligt. Man
kan vara restriktiv när man beviljar ett svenskt
medborgarskap, men människor får ju aldrig känna
någon trygghet, om de inte kan lita på att de har fått
ett svenskt medborgarskap för alltid.
       
        Man kan inte vara tillräckligt noga i valet av sina
föräldrar, brukar det sägas. Därför skall man inte
välja sådana föräldrar som löper risk att bli
flyktingar. Inte ens i Sverige gäller
barnkonventionen fullt ut för flyktingbarn. Det är
viktigt att vi betonar just barnkonventionen när det
gäller flyktingbarnens situation i fråga om sjuk- och
hälsovård, förvarstagande osv.
       
        Vi i miljöpartiet ser inget skäl att öka
arbetskraftsinvandringen när det finns så många
flyktingar här både med högre utbildning och med
goda kunskaper. När de har fått lära sig det svenska
språket kan de få arbete. Flyktingar skall inte få
stanna på grund av att vi behöver arbetskraft, men
de som får stanna måste ju beredas arbete.
       
        Anf. 27 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (c)
replik:
       
        Fru talman! Jag vill instämma i det som Gullan
Lindblad sade. Det där med ny regering kan vi
lämna därhän.
       
        Min fråga till Maria Leissner löd: Är det skumt eller
inte att samarbeta med centern och moderaterna i
vissa frågor när det gäller flykting- och
invandrarpolitiken? Maria Leissner försöker att
föresäva att det har varit otillständigt av
socialdemokraterna att samarbeta med dessa
partier i stället för med folkpartiet. I så fall kan man
fråga sig hur ni skall kunna regera tillsammans, för
ni hävdar ju att ni skall kunna göra det.
       
        Maria Leissner lämnade ett besked till
frivilligorganisationerna, ett besked som är som en
sälta i debatten. Hon sade att reglerna kan
åtminstone inte bli mindre generösa än vad de är i
dag, och det var ju en tröst för tigerhjärtan.
       
        Rune Backlund, Gullan Lindblad och Ragnhild
Pohanka tog upp frågan om förvarstagande av
barn. Rune Backlund har rätt när han säger att man
borde ha frågat sig om det hade gått att lösa på
annat sätt.
       
        Rikspolisstyrelsen redovisar dessutom att man till
80--90 % har löst det på annat sätt, dvs. genom att
inte ta barnen i förvar. Vad som framhålls i den av
riksdagen antagna lagen var också att man skall
försöka att lösa det i första hand på annat sätt. Men
om man nu har intrycket att så inte sker, utan att
dessa frågor handläggs mer slentrianmässigt, finns
det all anledning att ta reda på om det är detta som
ligger bakom.
       
        Inte heller jag vill dra för stora växlar på nedgången
från februari till mars, från 74 till 27 fall -- det är
ännu så länge ett tillfälligt och bräckligt underlag --
men det kan ändå vara så att en del av
rikspolisstyrelsens förklaring håller, att det just då
var många utvisningar med barnfamiljer
inblandade. Men jag lovar: Vi skall fortsätta att
följa utvecklingen på den punkten.
       
        Gäller ettårsregeln? frågar Gullan Lindblad. Med
det menar hon väl den regel som säger att
barnfamiljer skall ha besked av invandrarverket
inom ett år och att de annars i princip får stanna. I
dag ligger invandrarverket långt under ett år i
genomsnittlig beslutstid. Detta har också varit ett
sätt att prioritera barnfamiljerna.
       
        Rune Backlund påpekar mycket riktigt att de
vuxnas problem kan komma att ta överhanden. Det
förhållandet att barnfamiljerna skall prioriteras när
det gäller väntetider har medfört att jag när jag
kommit ut på flyktingförläggningarna mött många
som är bekymrade och förtvivlade, framför allt
ensamstående män. De har förstått att de har fått
längre väntetider därför att vi har prioriterat
barnfamiljerna, men det har de också uttryckt
förståelse för.
       
        Vad gäller decemberbeslutet skall jag mycket
riktigt lämna ett interpellationssvar i eftermiddag.
Men jag har också i tisdags besvarat en fråga från
Hans Göran Franck om detta. Jag tyckte också att
jag lämnade ett svar när jag i mitt
inledningsanförande beskrev hur det ligger till. Jag
sade att vi faktiskt ännu inte kan ropa hej, eftersom
vi fortfarande har 26 000 människor i
förläggningarna och fortfarande ungefär ett års
väntetid för dem som får vänta längst. Vi vet mot
bakgrund av erfarenheterna från 1989 inte om den
nedgång som vi har haft bara är säsongsmässig. Det
kom 23 000 personer under det sista halvåret 1989.
Det är alltid en säsongmässig uppgång under
hösten.
       
        Det är många som har talat om hur vi i dag
behandlar de facto-flyktingar och om hur vi skall
behandla dem i framtiden. Jag noterar med stort
intresse att inte minst Ragnhild Pohanka mycket
noggrant har läst den del av Göran Melanders
rapport som handlar om dokumentlösheten. Han
säger där faktiskt att den praxis som regeringen
införde hade viss effekt. Men den andra delen av
Göran Melanders undersökning förbigås här med
stor tystnad. I den framhålls att decemberbeslutet
egentligen inte har haft någon större effekt, utan att
det finns andra förklaringar till att antalet
utvisningar har ökat. Jag tycker själv att det är en
litet konstig slutsats, och jag håller inte till alla delar
med honom, men jag kan ändå se att mycket av det
skyddsbehov som de gamla reglerna om de facto-
flyktingar och krigsvägrare tillgodosåg nu har
täckts in i bedömningen av vad som är särskilt
starka skyddsbehov.
       
        Anf. 28 MARIA LEISSNER (fp) replik:
       
        Fru talman! Maj-Lis Lööw frågar om det är skumt
att samarbeta i flyktingpolitiken. Det är det
naturligtvis inte. Det kallas ju parlamentarism när
man samarbetar för att få politisk majoritet. Det
enda som kan vara skumt -- om man nu vill använda
det uttrycket -- är i så fall den politik som man
bestämmer sig för att driva, och det är den debatten
som jag tycker är väsentlig.
       
        Maj-Lis Lööw är när det gäller barn konfunderad
och upprörd. Hon säger: Jag sade ju att lagen skulle
minska möjligheterna att ta barn i förvar, och sedan
blir hon förtvivlad när så inte blir fallet. Det är bara
att konstatera att invandrarministern
uppenbarligen hade fel när vi förde den ganska
upprörda debatten för några år sedan. Den nya
lagparagrafen gav inte mindre utan kanske större
möjligheter att ta barn i förvar. Vi hade möjlighet
att under ett års tid gå igenom lagformuleringar och
att lyssna på jurister, men regeringen ville inte
utnyttja vilandeförklaringen på det sätt som den var
avsedd. Då är det bara att konstatera att vi som var
kritiker uppenbarligen har fått rätt.
       
        Jag är glad över att Maj-Lis Lööw har denna ganska
ödmjuka attityd och säger att hon är upprörd över
siffrorna. Det är kanske ändå en början till en väg
ut ur denna situation. Det är inte acceptabelt att
man regelmässigt låser in ungefär 300 barn per
halvår, vilket det blir även med de senaste siffrorna,
från första kvartalet 1991. De här barnen har
faktiskt inte gjort något ont utan har ganska ofta
redan blivit utsatta för mera ont än ett barn skall bli
utsatt för. Vi skall inte öka på den bördan.
       
        Jag ser fram emot att regeringen även i den här
frågan så småningom kommer tillbaka till
riksdagen och plockar upp en eller annan detalj
från oppositionspartierna -- det har ju hänt -- och
säger att vi i regeringen är beredda att ändra oss.
       
        Apropå det nytänkande som Maj-Lis Lööw
efterfrågade händer det ju sådana saker ibland,
bl.a. höjningen av flyktingkvoten, medlemskapet i
ION och införandet av möjligheter att få lån i stället
för bidrag. Detsamma gäller många andra krav som
vi fört fram från folkpartiet liberalernas sida. Det
vore utomordentligt tillfredsställande om vi nu
inom kort skulle kunna få ytterligare ett förslag från
regeringen som stämmer överens med våra
synpunkter, nämligen om ett totalt förbud mot att
ta barn i förvar. Jag tror att Maj-Lis Lööw noterar
att opinionen på den punkten växer.
       
        Jag efterlyser fortfarande den socialdemokratiska
visionen för en framtida flyktingpolitik, inte minst i
Europa. Den vision som vi hittills sett prov på är
inriktad på att snäva in och begränsa antalet
människor som får lov att komma hit och så
småningom stanna. Men hela tiden är det fråga om
hur vi skall skydda de facto-flyktingarna. Jag vill
därför gärna hör Maj-Lis Lööw säga att hon
kommer att verka för ett skydd även i Europa av de
facto-flyktingar, kanske också i Sverige.
       
        Anf. 29 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
       
        Fru talman! Nej, statsrådet Lööw, jag lovar att jag
skall göra allt vad jag kan i kommande valrörelse
för att försöka lyfta bort taburetten. Men jag är
förvånad över att socialdemokraterna gör så stor
affär av ett eventuellt regeringsskifte och är så
inställda på att de kommer att förlora att de låter
detta bli en stor del av en flyktingpolitisk debatt.
Jag trodde att det var sakfrågorna som var viktigast.
       
        Jag måste också säga att jag skulle vara mycket
förvånad om någon skulle ha påstått -- det har i så
fall gått mina öron förbi -- att det på något sätt
skulle vara skumt att samarbeta med moderaterna.
Det skulle förvåna mig mycket, eftersom vi ändå är
riksdagens näst största parti. Det borde vara en
heder att få samarbeta med det partiet.
       
        Vidare konstaterar jag att funderingar över många
andra spörsmål har lett till att jag fortfarande inte
fått svar på mina frågor om en översyn av
lagstiftningen mot att personer får
uppehållstillstånd på falska premisser. Är
regeringen beredd att komma med något förslag
eller i varje fall göra en översyn i den frågan?
       
        Jag vill också ha ett svar på frågan om utvisning på
grund av brott, där vi tillsammans med
centerpartiet har en motion och en reservation.
       
        Till sist vill jag också säga att jag inte heller har fått
höra utryck för någon ny syn på
arbetskraftsinvandring. Statsrådet efterlyste
nytänkande, och vi kan väl säga att det åtminstone
på moderat håll är ett visst nytänkande. Vi vill göra
det möjligt för människor att komma in i vårt land
på andra premisser än som asylsökande. Men när vi
kommer med nya tankar blir det njet.
       
        Anf. 30 JAN-OLOF RAGNARSSON (v)
replik:
       
        Fru talman! Jag delar Maria Leissners glädje över
att invandrarministern har en så ödmjuk inställning
när det gäller barn i förvar. Jag tror att vi skall
kunna lösa det problemet på ett bra sätt. Det bästa
vore ju att en majoritet i riksdagen röstade för
reservationen, så att vi förbjuder att barn tas i
förvar. Då kommer vi till rätta med det problemet.
       
        Det har pratats ganska mycket om vad som händer
efter valet, vad vi får för regering och vad vi får för
flyktingpolitik. Jag tror att jag skall blanda mig i
den diskussionen litet och säga att vad som krävs
för en human och generös flyktingpolitik är att
vänstern förstärks i parlamentet. Att vänsterpartiet
blir större och får flera mandat i riksdagen är en
garanti, fru talman, för en generös och human
flyktingpolitik.
       
        Jag nöjer mig inte med, som Maria Leissner säger,
att det i alla fall inte blir sämre. Jag vill ha en bättre
flyktingpolitik. Jag är ganska optimistisk på den
punkten, för jag tror att det blir fler vänsterpartister
i riksdagen efter valet den 15 september.
       
        Fru talman! Jag vill sluta med att säga att det krävs
tre saker för en human och generös flyktingpolitik.
Det är att man upphäver restriktionerna som
infördes i och med beslutet den 13 december, att
schablonbedömningen vid s.k. dokumentlöshet
upphävs och att de asylsökande som finns kvar här
i landet och som har fått ett avvisningsbeslut får en
ny prövning. Det tycker jag att vi skall jobba för.
       
        Jag hoppas också att moderata samlingspartiet och
även invandrarministern läser FARRs kritiska
praxissamling, de 94 fallen. Gör det, så får vi sedan
komma tillbaka och skapa en human och generös
flyktingpolitik!
       
        Anf. 31 RAGNHILD POHANKA (mp)
replik:
       
        Fru talman! Vi har inte en from önskan i frågan om
förvaret av barn, utan vi anser att det skall upphöra
och att problemen skall lösas på annat sätt.
       
        Även förvar av vuxna, som inte är misstänkta för
allvarliga brott, ställer vi i miljöpartiet oss mycket
tveksamma till. Så behandlas ju inte andra
människor i vårt land. Människor i Sverige -- och
det är man när man är på en flyktingförläggning --
har enligt grundlagen ett ganska bra skydd, och det
skall man inte åsidosätta.
       
        Invandrarministern frågade om jag inte hade tagit
del av Melanders övriga lunta. Jo, det har jag gjort.
Jag har fyra tjocka luntor: SIVs, FARRs, Umeås
flyktingsförläggnings och docent Melanders. Jag
kan väl inte kommentera alla sidorna där, men jag
är också tveksam till den slutsats som Melander har
dragit, att beslutet den 14 december inte skulle ha
påverkat att antalet tillstånd har minskat.
       
        Jag vill fortfarande komma med mina frågor. Eller
skall jag vänta till eftermiddag i samband med
interpellationsdebatten? När upphävs 14
december-beslutet? Och när upphör Sverige att ta
barn i förvar?
       
        Anf. 32 MAJ-LIS LÖÖW (s):
       
        Fru talman! Jag ber om ursäkt, men jag har litet
svårt att reda ut vad det är som Gullan Lindblad vill
ha omprövat, HD-domen och allt vad det är. Jag vill
säga att om rikdagen en gång har beställt en
utredning om striktare regler för utvisning på grund
av brott, skall den beställningen naturligtvis
effektueras, men det ligger på justitieministern att
göra det. Jag kan inte så här ge något besked om
dagsläget.
       
        I den nya flyktinglagstiftningen från 1989 har vi
gjort en skärpning när det gäller uppehållstillstånd
på falska premisser. Men jag lovar att titta vidare
på det här och även titta på vad utskottet har skrivit
i sitt betänkande, kanske också på vad Gullan
Lindblad har skrivit i sin reservation.
       
        Fru talman! I övrigt vill jag bara tacka för en bra
debatt. Vi har här i kammaren återigen frejdigt
brutit åsikterna mot varandra, men jag vill
understryka att grundprinciperna för hur vi skall
förhålla oss till invandringen och
flyktingströmmarna är vi i stort sett överens om.
Mycket kan göras bättre, och det skall vi fortsätta
att verka för. Något som vi aldrig kan acceptera är
inskränktheten, intoleransen och rasismen. Jag är
glad för de försäkringar som jag har fått här i
kammaren om att sådana företeelser skall vi
gemensamt gå ut och bekämpa i valrörelsen.
       
        Anf. 33 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
       
        Fru talman! Jag har stått i den här talarstolen de
senaste fem-sex åren och varit kritisk mot den
flyktingpolitik som riksdagens majoritet har
beslutat om. Nu kan man tycka att mina åsikter är
extrema, att de är unika. Förvisso, fru talman, är
de unika i riksdagen. Men det räcker med att man
lämnar detta hus, att man tar ett steg ut på gatan,
för att man skall finna att de uppfattningar som jag
har torgfört här faktiskt har sympati hos en
majoritet av befolkningen.
       
        Vi säger i högtidliga middagstal och på möten att
riksdagen representerar folket. Ledamöterna är
folkets valda ombud och skall i riksdagen föra fram
folkets åsikter. Undantaget bekräftar regeln, heter
det. Detta är förvisso det undantag som bekräftar
regeln. Den uppfattning om asylpolitiken och
flyktingpolitiken som är den förhärskande i
Sveriges riksdag stämmer definitivt inte med den
som förs fram av människor i bostadsområden, på
gator och torg och på arbetsplatser.
       
        Fru talman! Jag skall inte trötta kammaren och
förlänga debatten med att referera till alltför många
olika undersökningar, men jag skall nämna en som
publicerades i vintras. Då visade det sig att en
majoritet av svenska folket ansåg att den
nuvarande flyktingpolitiken borde skärpas.
Ungefär 30 % ansåg att den politik vi hade var
acceptabel. Bara 10 % ville liberalisera
flyktingpolitiken.
       
        Hur förhöll det sig då bland de olika partiernas
sympatisörer? Förvisso var det flest moderater som
var kritiska mot den nuvarande flyktingpolitiken,
men ungefär 50 % av samtliga sympatisörer till de
andra partierna var också mycket kritiska. Då skall
vi ha klart för oss att denna undersökning gjordes
långt efter det att regeringen beslutade om en
skärpning av flyktingpolitiken i december 1989.
       
        Även av de partiers väljare vilkas företrädare i
riksdagen pratar för en mera liberal asylpolitik ville
bara en liten minoritet att man skulle mer eller
mindre öppna dörrarna.
       
        Men det är egentligen inte så konstigt att vi har fått
den debatt som vi i dag har i Sverige. Jag har
tidigare refererat till riksdagens uppfattning och
vad man kan läsa i tidningarna. Alla som det minsta
ifrågasätter den svenska flyktingpolitiken blir
kallade för rasister och fascister.
       
        Fru talman! Låt mig som vanlig enkel
riksdagsledamot få ställa en fråga. Vill man ha en
flyktingpolitik som liknar den som finns i övriga
Europa, i det EG som Sverige i dag deltar i ett open
race för att bli medlem i? Där bedriver man en
flyktingpolitik som är vida mer skärpt än den som
bedrivs i Sverige. Jag tror att det skulle vara ganska
oförskämt, och uppfattas som oförskämt, att påstå
att EG-länderna bedriver en rasistisk politik. Vi
skall nog inte påstå det utanför denna kammare,
och framför allt skall vi inte påstå det så att det når
utanför landets gränser.
       
        Vi hör från denna talarstol ofta att Sveriges
ekonomi är besvärlig. Vi måste ibland motvilligt,
eftersom våra ekonomiska resurser inte räcker till,
dra ned på saker och ting, t.ex. reformer, som vi
egentligen inte hade velat dra ned på. Vi har här
hört hur pensionärerna klagar för att de inte kan
klara sig efter den senaste skatteomläggningen.
Men när det gäller asylpolitiken drar vi inte ned.
Där är vi släkt med, om jag nu skall skämta i en
allvarlig fråga, pojken med guldbyxorna. Där är
resurserna outtömliga.
       
        Det har i debatten i dag tagits upp vissa företeelser i
Sverige under de senaste åren, framför allt attentat
mot flyktingmottagningar och liknande. Låt mig,
fru talman, helt klart och entydigt slå fast att man i
en demokrati har en rättighet, eller rättare sagt en
skyldighet, att kritisera de politiska beslut man
anser är fel. Men man får bara göra detta i ord. Man
får aldrig göra detta i någon form av sådana
handlingar som vi tyvärr alltför ofta har sett. Om en
medborgare, en väljare, i Sverige är kritisk mot de
beslut som en majoritet av politikerna fattat, får
han eller hon precis som alla andra med ord
argumentera för att förändra en situation, icke i
handling, vilket vi tyvärr, som jag tidigare sade, har
sett alltför många beklagliga exempel på.
       
        Fru talman! Jag blir inte inbjuden till
flyktingkonferenser och resor världen runt där man
talar om dessa problem. Men jag träffar människor
utanför detta hus. Jag förstår att de blir förvånade,
och jag förstår också att vi genom vårt eget
agerande ger näring åt det s.k. politikerföraktet.
Ingen kan gå upp i denna talarstol och begära att
bli trodd och påstå att hon eller han i denna fråga
representerar svenska folket. Ändå fortsätter vi
med samma sak.
       
        I debatten om detta betänkande har en del talare
tidigare beklagat att man inte slagit samman
debatten om dessa två betänkanden, men det är
faktiskt litet svårt ibland att skilja på invandrings-
och flyktingpolitik.
       
        Jag välkomnar ett svenskt medlemskap i EG. Det
innebär att invånare i EG-länder kan söka jobb i
Sverige på lika villkor som svenskarna, och
svenskar skall kunna söka jobb ute i Europa på lika
villkor som dem som bor i dessa länder. Däremot
har vi ibland en invandringspolitik som är något
förvånansvärd. Precis som någon av de tidigare
talarna tänker jag ta upp åtminstone ett fall som jag
varit engagerad i.
       
        Anf. 34 FÖRSTE VICE TALMANNEN :
       
        Invandringspolitiken behandlas i det betänkande
som skall debatteras härnäst.
       
        Anf. 33 (forts.) STEN ANDERSSON i Malmö
(m):
       
        Fru talman! Jag ber om ursäkt.
       
        Den svenska flyktingpolitiken, som den i dag är
utformad, har enligt min uppfattning fått sin
utformning för att åstadkomma en bättre nattsömn
hos politikerna i Sverige. Att sömnen blir betydligt
sämre, på grund av den inriktning politiken har, blir
betydligt sämre hos de miljoner som sitter i
världens tyvärr alltför många flyktingläger, verkar
man inte bekymra sig om.
       
        FNs förre flyktingkommissarie, Thorvald
Stoltenberg, uttalade i fjol i svensk press mycken
kritik mot den svenska flyktingpolitiken. Han
beklagade att han för världens 15 miljoner
flyktingar hade till sitt förfogande bara en del av
den summa som vi i Sverige använder till att
bekosta mottagandet av det trots allt ringa antal
människor vi mottar här i Sverige. Detta måste
innebära, att om vi ändrade vår flyktingpolitik,
skulle vi få en bättre möjlighet att hjälpa de många
människor som i dag befinner sig i flyktingläger
under förhållanden som vi i det trots allt välordnade
Sverige har svårt att föreställa oss.
       
        Jag sade tidigare att ekonomin var ett problem. Vi
har här i dag hört hur man sagt att vi skulle öppna
grindarna även för homosexuella och för religiöst
förföljda. Är det inte någon som har någon som
helst hum om hur mycket pengar vi egentligen
disponerar i dag? Hur många reformer skall vi i dag
minska för att ni också skall få dessa krav
uppfyllda?
       
        Ett annat konstigt inslag i denna flyktingdebatt är
att den fokuserats negativt mot Vellinge och Sjöbo
nere i Skåne. Vi har sett kommunalråd -- jag skall
inte säga i Grönköping, men nästintill -- som har
sagt: Vi tar vårt ansvar. Vi tar emot 40--60
flyktingar varje år, så vi tillhör inte dessa avfällingar
i Sjöbo och i Vellinge. Men om man ser hur det ser
ut i verkligheten, visar det sig att man i dessa
kommuner, där kommunalråden stått och slagit sig
för bröstet, varit väl medvetna om att dessa 40--60
flyktingar som man beslutat sig att ta emot
försvunnit därifrån om ett halvår eller ett år. Var
finns de? Jo, de finns i storstäderna, Stockholm,
Göteborg och Malmö. De får bära bördan, men det
är dessa kommunalråd som spelar frikostiga i media
och tar berömmet. Men de är icke förtjänta av
någon form av beröm.
       
        Fru talman! I en av de skrivelser som vi behandlar
i dag motiverar man extrakvoten på 1 250 personer
med kurdernas situation i Irak. Det är klart att om
något är tryckt, kan där inte stå vad som hänt dagen
efter. Men vi ser i dag i tidningarna, och bl.a. i text-
TV här i huset, att kurderna nu i hundratusental
lämnar Iran och Turkiet för att komma tillbaka till
Irak. Vi kan också se att Iraks regering är i färd med
att besluta om reformer som innebär att kurderna
skall få ett självstyre i Irak.
       
        Jag kan inte undgå att hålla med Danmarks
utrikesminister Uffe Elleman-Jensen när han för en
tid sedan kritiserade den svenska inställningen.
Han sade att detta nya sätt att utöka kvoten med
1 250 personer, är ett perfekt sätt att hjälpa Iraks
diktator Saddam Hussein.
       
        Fru talman! Jag vill slutligen säga att jag hoppas att
vi får en flyktingpolitik som innebär att vi hjälper
de många som bevisligen har stora behov och lider
och lever under ytterst besvärliga förhållanden i
stället för det fåtal som vi i dag hjälper i Sverige.
       
        Anf. 35 HANS GÖRAN FRANCK (s):
       
        Fru talman! Jag hör inte till dem som underskattar
de flyktingfientliga och invandrarfientliga
grupperingar som kan finnas i vårt land men kanske
framför allt ännu mer på andra håll. Jag vill heller
inte underskatta dem som på ett cyniskt sätt
spekulerar i denna invandrar- och
flyktingfientlighet. De kommer säkerligen att få
tänka om en dag, eller förhoppningsvis bli tagna i
örat av sina egna på annat sätt.
       
        Detta är en spekulation som inte har någonting att
göra med den solidaritet som de allra flesta
människor i Sverige känner. Inte minst de
händelser som inträffad den senaste tiden runt om i
världen, med stora flyktingströmmar inte bara i
Mellanöstern utan på många andra håll, har väckt
många människor till besinning. Vi vet att när TV
och massmedia gör sin plikt, och kommer med
saklig och objektiv upplysning, påverkar det i
högsta grad. Men vi vet också en annan sak,
nämligen att när skolan och skolväsendet i vårt land
fyller sin plikt, och kan ge en bra och saklig
undervisning, är detta också något som påverkar.
       
        Det har gått upp och ned när det gäller
flyktingfientliga stämningar i vårt land. Det som
skett under den senaste tiden har inte alls inträffat
första gången, utan det har också förekommit
tidigare. Men när det gjorts verkligt objektiva
undersökningar om detta, har det visat sig att
inställningen gradvis förbättrats vårt land.
       
        En av de största undersökningarna gjordes av
diskrimineringsutredningen. Den undersökningen
omfattade 2 500 personer. Undersökningen visade
hur det skett en förändring efter andra världskriget
och att inställningen förbättrats gradvis under olika
tioårsperioder. Det finns i grund och botten inte
något som tyder på annat än att den stora
majoriteten av svenska folket fortfarande har
denna positiva inställning och att den även
förbättrats. Men det kan ske tillfälliga förändringar,
och även bakslag, vilket en och annan spekulerar i.
Det är en skam för varje parti att ha ledamöter som
spekulerar i flykting- och invandrarfientlighet!
       
        Fru talman! Jag hade från början begärt ordet för
att säga något om en motion om flyktingpolitiken
där vi fem socialdemokratiska ledamöter bl.a. har
yrkat att det skall tillsättas en utredning och vidtas
åtgärder för att öka asylsökandes
sysselsättningsmöjligheter. Jag är glad att nu kunna
konstatera att både regeringen och utskottet har
ställt sig positiva till detta. Det är mycket viktigt,
både sakligt och psykologiskt, om en utredning av
denna karaktär snabbt kunde genomföras. Just
detta med sysslolösheten under långa tider är ett av
de argument som de flyktingfientliga krafterna
ständigt utnyttjar. Det är därför som vi måste lösa
den frågan. Då kan vi också avväpna dessa krafter
på ett mycket bra sätt. Jag beklagar att detta inte
har skett tidigare. Men bättre sent än aldrig. Låt oss
nu snabbt komma fram till ett ställningstagande i
denna fråga.
       
        Jag vet att det bedrivs en hel del undervisning och
att andra initiativ tas i denna riktning på olika håll.
Men det är otillräckligt.
       
        Fru talman! Jag vill till sist säga att jag anser att det
skulle vara av mycket stort värde om det beslut som
fattades den 13 december 1989 upphävdes. Även
om det funnits sakliga skäl för det, har beslutet haft
en negativ inverkan. Det uppfattades av många
som en reträtt. Jag skall inte gå in på det förgångna,
utan det viktigaste är att regeringen under denna
sommar kommer fram till att beslutet bör
upphävas. Alla fall bör i fortsättningen prövas
enligt de regler som gällde före den 13 december
1989. Jag anser att de ganska chockerande siffror vi
fått om att bifallsprocenten för ansökningar endast
är 40 %, ger oss anledning att ändra på detta beslut.
       
        Det finns även andra skäl till denna låga
bifallsprocent än denna restriktivitet. Det är inte så
svårt att analysera detta. Men det går inte att
komma ifrån att en stor del av dessa avslag beror
just på detta beslut. Jag vill också hänvisa till att
Christina Rogestam sagt att det finns gott om lediga
platser för flyktingar ute i kommunerna på grund av
den situation som inträtt under senare tid. Detta
har också talats om tidigare här i dag.
       
        Invandrarministern vet att regeringen har sagt att
detta beslut är av tillfällig karaktär. Nu har det gått
ett och ett halvt år. Beslutet kan inte vara tillfälligt
hur länge som helst! Ett och ett halvt år är tillfälligt
med råge. Jag anser därför att regeringen bör fatta
ett beslut. Det är bra att detta i fortsättningen blir
en riksdagsfråga. Det är ett framsteg. Men nu ligger
frågan i regeringens hand.
       
        Anf. 36 STEN ANDERSSON i Malmö (m)
replik:
       
        Fru talman! Jag förstod att det var undertecknad
som Hans Göran Franck avsåg med första delen av
sitt inlägg. Han talade om skam för partier. Jag
skäms inte ett dugg för att i riksdagens talarstol
torgföra en åsikt som en stor del av svenska folket
ställer sig bakom. Jag skulle skämts mycket mer om
jag inte vågade göra detsamma.
       
        Det talades om flyktingfientlighet. Kan det vara
fientlighet mot flyktingar att man som jag och
många andra vill lägga lika mycket pengar som vi i
dag totalt lägger på flyktinghjälpen i första hand på
de människor som befinner sig i de tyvärr alltför
många flyktingläger som finns i världen? Jag har
mycket svårt, fru talman, att inse och förstå att det
kan kallas för flyktingfientlighet när man vill hjälpa
så många som möjligt. Jag skäms inte ett ögonblick
att stå för och föra fram den åsikten.
       
        Fru talman! Jag sade i mitt första anförande att den
stora majoriteten av de svenska politiska partierna
i dag deltar i ett open race när det gäller att vara
mest positiv till EG och en anslutning av Sverige till
EG. Det är just samma EG där man bedriver en
flyktingpolitik som inte på något vis liknar den vi
har i Sverige. Jag erkänner att flyktingpolitiken
inom EG i vissa fall är för hård. Men slutsumman
av mitt resonemang är: Ge gärna lika mycket
pengar som vi i dag via skattebetalarna betalar ut,
men ge dem till de människor som är i störst och
bäst behov av dem.
       
        Fru talman! Jag menar att detta är en rättvis,
korrekt, human och kristen flyktingpolitik.
       
        Anf. 37 BERITH ERIKSSON (v):
       
        Fru talman! Jag ställer mig helt bakom Hans Göran
Francks inlägg. Det var mycket bra att det inlägget
kom i det här läget. Anledningen till att jag och så
många andra som engagerar sig i
flyktingmottagningen blir så frustrerade är att det
är ett glapp mellan vad som sägs och verkligheten,
t.ex. vad som har sagts i kammaren i dag och den
verklighet man möter i flyktingärenden.
       
        Jag vill ta upp några saker som framkommer i
reservationerna. Det gäller t.ex. viseringskrav,
dokumentlöshet och flyktingstatus. Jag vill
exemplifiera med ett aktuellt fall. Alla de
undersökningar som har redovisats här har avsett
olika individuella fall.
       
        Hösten 1989 kom det 20 flyktingar till Trelleborg.
De kom från flyktinglägren i Turkiet, och de var
irakiska kurder. De hade fått hjälp av sina
släktingar att ta sig ut ur landet och att ta sig till
Sveriges gräns. Tyskland användes som transitland.
18 av flyktingarna direktavvisades vid gränsen
tillbaks till Tyskland. Det äldsta paret i denna grupp
var i så dålig kondition att det fick stanna kvar i
Sverige och få en prövning av sina asylskäl.
       
        Mannen hade suttit i irakiskt fängelse, och han
hade dokumenterade tortyrskador. Han hade
tillsammans med så många andra kurder i augusti
1988 måst fly undan Saddam Husseins
gasbombningar. Den 27 februari 1991 kom beslutet
från invandrarverket, som bedömde att makarna
inte var flyktingar enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen
eller enligt 1951 års Genèvekonvention.
Invandrarverkets bedömning gjordes mot
bakgrund av att makarna vid ansökningstillfället
saknade passhandlingar.
       
        Hur kan man förvänta sig att dessa människor, som
i augusti 1988 flydde undan gasbombningar och
hade befunnit sig i flyktingläger i Turkiet, skulle
kunna ha passhandlingar? I beslutet framgick det
vidare att verket dragit den slutsatsen att makarna
saknade passhandlingar för att de önskade
undanhålla uppgifter av väsentlig betydelse för
bedömningen av deras rätt att få skydd i Sverige.
De hade biljetter att visa upp som visade att de
hade tagit sig till Frankfurt i Tyskland med flyg, åkt
tåg genom Tyskland och därefter kommit till
Trelleborg.
       
        Vidare hävdar invandrarverket att det faktum att
dessa människor saknade passhandlingar minskade
tilltron även till de uppgifter som de i övrigt lämnat
till stöd för sina ansökningar. Verket kunde dock
inte utesluta att det förelåg ett särskilt starkt
skyddsbehov beträffande makarna, varför de fick
stanna i Sverige på annan grund.
       
        Det här exemplet visar mycket av de problem som
så många har tagit fram i dag. Vi har t.ex. frågan
om viseringskrav. Dessa människor hade ingen
möjlighet att lösa en flygbiljett direkt till Sverige.
Flygbolagen i Turkiet hade inte tagit dem ombord.
Vidare har vi frågan om dokumentlöshet, som man
påstår, inte skall spela någon roll för en verklig
flykting. Dokumentlösheten används sedan som
motivering för att inte bedöma dem som flyktingar.
       
        Det är lätt att säga att detta är ett enskilt ärende.
Men om man läser de rapporter som nu finns från
FARR serman att det inte är fråga om ett enskilt
ärende. Det är ett ärende bland flera. Det gör att
det framkommer mycket kritik, och det gör att man
blir kontaktad av många som arbetar med
flyktingärenden.
       
        Jag ställer mig bakom vänsterpartiets reservationer
till det här betänkandet.
       
        Anf. 38 SYLVIA PETTERSSON (s):
       
        Fru talman! Jag tycker att det har varit en
intressant och givande debatt om flyktingpolitiken.
Jag har denna gång inte väckt någon egen motion
som rör förvarstagande av barn, men jag kommer
att rösta för reservation 34.
       
        Bestämmelserna om förvar av barn har under årens
lopp förändrats gång på gång, men resultatet har
aldrig blivit tillräckligt bra -- utifrån
socialdemokratisk utgångspunkt. Resultaten har
inte blivit tillräckligt bra denna gång heller. De
kommer inte att bli det så länge det finns
bestämmelser som tillåter förvarstagande av barn.
Jag vill stödja förslaget om förbud mot
förvarstagande av barn, särskilt därför att
invandrarministern i debatten uttryckte stor oro
över utvecklingen på den punkten. Sådan oro skall
enligt min mening ha vårt stöd.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        Beslut
       
        Mom. 6 (asyl i Sverige)
       
        I en förberedande votering för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen biträddes
reservation 7 av Jan-Olof Ragnarsson med 23 röster
mot 18 för reservation 8 av Ragnhild Pohanka. 242
ledamöter avstod från att rösta.
       
        I voteringen om kontraproposition för
bestämmande av kontraproposition i
huvudvoteringen avgavs 34 röster för reservation 6
av Barbro Sandberg och Maria Leissner och 34
röster för reservation 7 av Jan-Olof Ragnarsson.
217 ledamöter avstod från att rösta.
       
        Sedan förste vice talmannen lagt ner en ja-sedel och
en nej-sedel i rösturnan drog Ingbritt Irhammar (c)
ja-sedeln. Kammaren hade alltså i enlighet med ja-
propositionen antagit reservation 6 av Barbro
Sandberg och Maria Leissner.
       
        I kontrapropositionsvoteringen biträddes
reservation 6 av Barbro Sandberg och Maria
Leissner med 68 röster mot 59 för reservation 5 av
Gullan Lindblad m.fl. 157 ledamöter avstod från att
rösta.
       
        I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan
med 158 röster mot 68 för reservation 6 av Barbro
Sandberg och Maria Leissner. 59 ledamöter avstod
från att rösta.
       
        Mom. 9 (särskild asylpraxis för barnfamiljer)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 223 röster mot
61 för reservation 12 av Ragnhild Pohanka och Jan-
Olof Ragnarsson.
       
        Mom. 10 (barns särskilda behov av asyl)
       
        Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 13 av Ragnhild Pohanka -- bifölls med
acklamation.
       
        Mom. 15 (viseringstvång som flykthinder)
       
        Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 16 av Barbro Sandberg m.fl. -- bifölls
med acklamation.
       
        Mom. 17 (uppskjuten invandringsprövning)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 201 röster mot
83 för reservation 18 av Karin Israelsson m.fl.
       
        Mom. 25 (förtroendeläkarinstitutet)
       
        Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 25 av Jan-Olof Ragnarsson -- bifölls
med acklamation.
       
        Mom. 29 (barnutredningar)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 189 röster mot
94 för reservation 28 av Karin Israelsson m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.
       
        Mom. 35 (förvar av barn)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 184 röster mot
100 för reservation 34 av Karin Israelsson m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.
       
        Mom. 45 (uppföljning av flyktingärenden)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot
20 för reservation 46 av Ragnhild Pohanka.
       
        Mom. 46 (utvisning på grund av brott)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 189 röster mot
92 för reservation 47 av Gullan Lindblad m.fl. 3
ledamöter avstod från att rösta.
       
        Mom. 48 (advokatjour)
       
        Utskottets hemställan bifölls med 218 röster mot
67 för reservation 49 av Barbro Sandberg m.fl.
       
        Övriga moment
       
        Utskottets hemställan bifölls.
       
        Beslut om uppskjuten votering
       
        På förslag av förste vice talmannen medgav
kammaren att det på föredragningslistan
återstående ärendet, socialförsäkringsutskottets
betänkande SfU13, skulle företas till avgörande i
början av kammarens arbetsplenum tisdagen den 4
juni.
       
        7 § Invandring m.m.
       
        Föredrogs
       
        socialförsäkringsutskottets betänkande
       
        1990/91:SfU13 Invandring m.m. (prop. 1990/91:100
delvis och prop. 1990/91:192).
       
        Anf. 39 GULLAN LINDBLAD (m):
       
        Herr talman! Vi har hela förmiddagen diskuterat
flyktingpolitiken, och vi övergår nu till det
betänkande som heter Invandring m.m. Jag tillhör
dem som tycker att det ligger något positivt i att vi
debatterar dessa två betänkanden var för sig.
       
        Det har ofta sagts -- och kanske med visst fog -- att
vi i riksdagen oftast debatterar asyl- och
flyktingfrågorna, dvs. tillämpningen av
utlänningslagstiftningen fram till dess att de
asylsökande kommer till gränsen, medan
invandrarfrågorna, hur vi behandlar människor
sedan de väl har kommit in i landet, ofta har glömts
bort. Det är ju inte bara asylpolitiken som är viktig,
utan det är inte minst viktigt hur vi utformar
tillvaron för dem som kommit in i vårt land.
       
        I det betänkande vi nu skall debattera behandlas
invandringspolitiken separat, dvs. de olika
anslagsposterna som berör invandringspolitiken
och motionerna i anledning av dessa. Dessutom
behandlas i betänkandet propositionen om en ökad
organiserad överföring av flyktingar till Sverige
liksom motioner i anledning av denna. I viss mån
har dessa två betänkanden tangerat varandra, men
det må väl då vara hänt.
       
        Genom ihärdig strävan har oppositionen fått till
stånd en majoritet i den segslitna frågan om
möjligheten för asylsökande väntare att arbeta
under väntetiden. Det föreslås nu äntligen att
temporära arbetstillstånd skall kunna beviljas
under vissa betingelser. Jag återkommer till detta.
       
        Herr talman! Det har under det senaste året kunnat
skönjas en klar tendens, nämligen att antalet
asylsökande har minskat jämfört med 1989.
Antalet asylsökande kan emellertid fortfarande
beräknas till ca 30 000 per år. Dessa siffror talar för
sig själva. Med det stora antal asylsökande som vi
ändå tar emot vid gränsen och verkligen låter få en
bedömning, kan vi ju inte säga att Sverige icke har
en generös flyktingpolitik.
       
        Akilleshälen i svenskt flyktingmottagande har
varit -- och är -- de långa väntetiderna. Numera är
polisen i kapp när det gäller
ärendehandläggningen, men antalet oavgjorda
ärenden vid invandrarverket fördubblades under
budgetåret 1989/90, och antalet balanser förväntas
öka.
       
        Det är givet att invandrarverket har satts på hårda
prov de senaste åren på grund av den stora
tillströmningen av asylsökande. Vi moderater har
förståelse för att de målsättningar som sattes upp i
samband med den nya organisationen av
invandrarverket ännu inte har kunnat förverkligas.
Vi har därför tillstyrkt de extra anslag som begärts
för att klara situationen, och så gör vi även denna
gång. Med hänsyn till det minskade antalet
asylsökande och det därmed minskade behovet av
förläggningsplatser anser vi faktiskt att
handläggningstiderna måste kunna nedbringas i
enlighet med den målsättning som myndigheterna
har lagt fast och att förläggningskostnaderna bör
kunna minskas väsentligt.
       
        Några ytterligare anslagshöjningar bör enligt vår
uppfattning inte begäras om inga oförutsedda
händelser inträffar. Jag yrkar, herr talman, bifall till
reservation 1.
       
        I reservation 5 anser vi att det s.k. asylbidraget bör
ses över. Vid mina besök på förläggningar har
personalen påtalat att många asylsökande är
förvånade över asylbidragets storlek. Detta är ju
uppbyggt som socialbidraget med en påplussning
för varje barn, och för många familjer innebär detta
mycket höga bidragssummor tillsammans med den
kostnadsfria vistelsen. Jag har också träffat en hel
del asylsökande som själva påtalat detta
förhållande. Vi tycker nog att det är skäl att se över
bestämmelsen.
       
        I reservation 9 anser vi att det bör tas särskild
hänsyn till ensamma flyktingbarn och att de snarast
bör få komma till en familj. Vi vill också särskilt
uppmärksamma den verksamhet som bedrivs i
landsting och kommuner för flyktingbarn och deras
familjer med särskilda behov. Sådan verksamhet
bör också mycket väl kunna bedrivas av
organisationer och enskilda vårdgivare.
       
        I reservation 12 påpekar vi och folkpartiet
liberalerna att vård och habilitering av
handikappade bör komma i gång så fort som
möjligt efter flyktingarnas ankomst till Sverige. Det
är också viktigt att de handikappade får tillgång till
de hjälpmedel de behöver redan vid
förläggningarna och att det inte behöver vara några
diskussioner om vem som har ansvaret, vilket
ibland förekommit.
       
        Herr talman! Inget är mer förödande för en
människa än att tvingas till overksamhet och passiv
väntan. Detta har vi diskuterat många gånger i
denna församling, och vi moderater har upprepade
gånger föreslagit både att de asylsökande skall
beredas någon form av arbete vid förläggningarna
och att de skall kunna få temporära arbetstillstånd
under väntetiden. Riksdagsmajoriteten har varje
gång avslagit våra förslag om detta. Vi delar
naturligtvis uppfattningen att det viktigaste är att
korta ned väntetiderna. Utskottet hyser nu
förhoppningen att invandrarverket mot slutet av
nästa budgetår skall kunna avgöra ärendena enligt
den uppgjorda målsättningen. Vi har också tidigare
hört invandrarministern säga detta. Denna strävan
står dock inte i motsatsställning till den
''arbetslinje'' vi moderater länge förordat. I år har
vi fått majoritet för vår uppfattning, och utskottet
begär nu snarast ett förslag från regeringen om
temporära arbetstillstånd för asylsökande, vars
ärenden kan förväntas ta längre tid än sex månader
att avgöra i första instans. I motivreservationen 16
gör vi tillsammans med folkpartiet liberalerna
tillägget att ett temporärt arbetstillstånd skall
beviljas senast sex månader efter asylansökan. Jag
yrkar bifall till reservation 16.
       
        En fråga som vi också ofta diskuterat är hur vi
egentligen tar till vara den utbildning och
yrkeserfarenhet som flyktingarna har. Det har
gjorts en del bra försök, inte minst när det gäller att
ta till vara vårdpersonals kompetens, men mycket
mer bör göras på detta område. Jag vet att det
gjorts försök och att ambitionerna finns där, men
det tål att tryckas på att det måste hända mycket på
detta område. Invandrarna har mycket av
kunnande, god utbildning och engagemang som
bör kunna ges åt vårt land. Det är en miss att inte
ta till vara detta på ett bättre sätt än hittills.
       
        I reservation 17 anser vi tillsammans med
folkpartiet liberalerna att regeringen snarast bör
skapa en organisation för att ta till vara de
asylsökandes tidigare utbildning och erfarenheter.
       
        Även om flyktingmottagandet är en statlig uppgift
anser vi moderater, tillsammans med folkpartiet
liberalerna -- vi är alltså ganska överens i dessa
frågor, detta sägs med hänsyn till den tidigare
debatten -- i reservation 23 att det är alldeles
nödvändigt och önskvärt att enskilda och
organisationer engagerar sig i flykting- och
invandrarfrågorna. Vi anser att det kommunala
mottagnignsmonopolet bör luckras upp och att
t.ex. frivilligorganisationer eller någon annan
skulle kunna vara den mottagande parten och
förbinda sig att hjälpa till med integreringen i
samhället. Här är kanske något av det nytänkande
statsrådet tidigare efterlyste. Låt oss fortsätta
diskussionen om hur vi skulle kunna hitta andra
möjligheter.
       
        I reservation 25 slutligen anser vi moderater
tillsammans med miljöpartiets representant att de
kommuner som tar emot handikappade flyktingar
bör få ett påslag till det allmänna schablonbidraget
för att underlätta mottagandet av dessa människor,
som naturligtvis har en väldigt svår situation.
       
        Det råder sedan den 1 januari detta år som bekant
en ny tingens ordning när det gäller det kommunala
flyktingmottagandet. Det från visst håll utanför
denna kammare högljudda kravet på att
flyktingarna skall få lån i stället för bidrag är redan
förverkligat. Jag hoppas detta skall komma till
kännedom även utanför detta hus. Intet är nytt
under solen. Trots att det finns starka uppfattningar
från visst håll att detta skulle vara någonting nytt,
så är det redan klappat och klart tack vare att vi
moderater haft denna uppfattning i många år och
nu fått förståelse från alla håll.
       
        Den viktigaste nyordningen är emellertid att
kommunerna numera erhåller ett schablonbidrag
per mottagen flykting. Detta bör stimulera
kommunerna till ökade ansträngningar att bereda
flyktingarna utbildning och arbete, i varje fall
sysselsättning i någon form. Tyvärr är
arbetsmarknadssituationen för närvarande mycket
kärv, och det finns därför skäl att regeringen
uppmärksamt följer det nya ersättningssystemet så
att det inte leder till färre utplaceringar i
kommunerna. Jag vet att regeringen har ett sådant
uppdrag.
       
        Det tidigare moderata förslaget om ökad
flyktingkvot och s.k. överföringsprogram kan sägas
vara bifallet genom den proposition som också
behandlats i detta betänkande. På den punkten är
vi eniga.
       
        Herr talman! Ytterligare en rad motionskrav
framförda av oss moderater har behandlats
välvilligt och har således inte gett skäl till några
reservationer. Det gäller t.ex. åtgärder för att
bekämpa främlingsfientlighet. Det gäller också vårt
krav om att samhällets skrivna och oskrivna lagar
skall gälla för invandrarna i samma omfattning som
för den svenska befolkningen. Ett enhälligt utskott
betonar detta.
       
        Därmed, herr talman, nöjer jag mig alltså med att
yrka bifall till reservationerna 1 och 16 utöver bifall
till hemställan i utskottsbetänkandet.
       
        Anf. 40 MARIA LEISSNER (fp):
       
        Herr talman! Jag vill börja med att förhoppningsvis
glädja invandrarministern genom att instämma
med Gullan Lindblad i mycket stora delar av
hennes anförande. Vi har många gemensamma
reservationer till detta betänkande och en likartad
syn när det gäller mottagandet och dess
organisation.
       
        I betänkandet behandlas två saker, dels
invandrarpolitiken, dels mottagandet av
flyktingarna.
       
        Invandrarpolitiken kommer i skuggan av
flyktingpolitiken nästan jämt i debatten, så även i
dag. Men när man diskuterar flyktingpolitiken
handlar det också om invandrare, människor som
så småningom kommer att bli invandrare i Sverige.
Attityden mot invandrare -- alldeles oavsett varför
de kommit till Sverige -- färgas av vår hållning till
flyktingar. Därför hänger dessa två debatter ihop
till stora delar.
       
        Det är dags att försöka skapa ett slags ny respekt
för de invandrade svenskarna, alldeles oavsett
varför de kommit till Sverige. Det är nödvändigt att
vi respekterar dem för vad de är, betyder och har
betytt för Sverige. Vi måste respektera dem för att
de faktiskt är svenskar, de allra flesta, och vi måste
respektera deras särart som invandrade svenskar.
       
        Vi har inte särskilt många motioner eller yrkanden
när det gäller invandringspolitiken, men det
betyder inte att vi tycker den är oväsentlig.
       
        Jag vill nämna en reservation vi har väckt som
gäller systemet för bidrag till
invandrarorganisationer. Vi tycker det vore bra om
man på sikt kunde få, åtminstone för de äldre
invandrarorganisationerna, samma bidragsregler
som för svenska organisationer. Med tiden blir
faktiskt invandrarna också svenskar och skall verka
på samma villkor som andra svenskar i samhället.
Men de har en särställning i början när de är nya
och deras grupper är nya i Sverige, och de behöver
då extra stöd.
       
        När det gäller flyktingmottagandet blev det hösten
1989 en kollaps, som till stora delar var
självförvållad. Vi har en mycket svensk kultur, en
ambition att ta hand om alla grupper av flyktingar i
en paketlösning, ett slags ''i värsta fall socialfall''-
attityd gentemot flyktingar. Det skulle behövas en
ny syn på flyktingar, vad de är och vilken förmåga
de har kapabla att ta egna initiativ. Det är nämligen
ett visst urval av människor som tar sig till Sverige.
Dessa människor har ofta varit mer politiskt aktiva
än andra. De har dessutom lyckats ta sig över ett
antal svårigheter för att kunna komma till Sverige,
och de har tagit initiativet för att kunna skapa
trygghet för sig själva och sina familjer. Det är
människor som har en mycket stor kapacitet.
Tyvärr har vår mottagningspolitik lett till att många
i onödan har fått bekymmer med långvarig brist på
sysselsättning, med olika typer av
anpassningsproblem, som i värsta fall reducerat de
asylsökande till socialfall -- för att använda detta
hemska ord.
       
        Detta kan man ändra på. En förändring är redan
gjord, nämligen det nya bidragssystem som börjat
fungera vid årsskiftet. Men det behövs fler
förändringar. Därför har vi i folkpartiet liberalerna
föreslagit en annan attityd när det gäller
boendeformerna för dem som kommer hit som
asylsökande. Vi tycker att de asylsökande måste
släppas ut ur de förläggningar som de i dag i princip
tvingas in i av ekonomiska skäl. Det skall inte bara
tillåtas, rent lagligt, att lämna förläggningen -- de
har naturligtvis den möjligheten redan i dag -- utan
det skall också vara en praktisk möjlighet genom att
de får rätt till asylbidrag även när de bor utanför
förläggningen. Hade vi haft den attityden hade vi
också haft möjlighet att låta dem bo hos släktingar
och vänner, i andrahandsrum, att hitta lägenheter
på annat sätt, bli hjälpta av olika
frivilligorganisationer, osv. Då hade vi kanske inte
fått någon kollaps i flyktingmottagandet för ett och
ett halvt år sedan, eftersom boendet då inte hade
varit något större problem. De tiotusentals
nordiska invandrare som kommer till Sverige utan
att göra väsen av sig hittar själva bostäder utan att
man behöver skapa särskilda köer eller särskilda
förläggningar. Vi har inte hört talas om någon
förläggning för t.ex. norrmän som kommit till
Sverige.
       
        Det finns kapacitet hos människor att själva skapa
sig en framtid, kanske särskilt hos dem som varit så
initiativrika att de sökt sig till Europa.
       
        Det är ingen sjukdom att vara asylsökande. Det
finns en rad skäl, integritetsskäl, kostnadsskäl och
personliga skäl för att avskaffa det nuvarande
systemet, där människor inte får ekonomisk hjälp
med mindre än de bor på en förläggning. De som
behöver hjälp skall få det. De som vill bo på
förläggning och behöver den assistens vi kan ge
skall få det även i framtiden, om folkpartiet
liberalerna får genomföra sina förslag. Men vi
måste i första hand utgå ifrån att människor själva
klarar många av sina problem.
       
        Vi har också ett förslag gemensamt med
moderaterna om att luckra upp
mottagningsmonopolet. Det är bra att det finns en
strategi för hela Sverige när det gäller
flyktingmottagandet. Men man måste också kunna
låta enskilda organisationer vara mottagande
parter och låta den eventuella tillgången på arbete
mer styra var flyktingarna hamnar när de väl har
fått uppehållstillstånd.
       
        Vad så gäller frågan om arbete för asylsökande är
det enormt roligt att stå här och tala för ett näst
intill enigt utskott. Vi har äntligen segrat i frågan
om hur man skall kunna skapa ett system där
asylsökande som väntat länge får arbeta med hjälp
av tillfälligt arbetstillstånd.
       
        Vi i folkpartiet liberalerna har varit beredda att
kompromissa för att få till stånd en ändring av
bestämmelserna. Vår kompromissvilja har lett till
att det i regeringens förslag, efter vår beställning
därom, anges en respittid på ungefär sex månader.
Den som har väntat på besked från invandrarverket
i mer än sex månader skall alltså få arbetstillstånd.
Jag vill gärna nämna att det är en kompromiss från
oss. Egentligen tycker vi att det är en något för lång
väntetid. Vi är rädda för att det kan leda till
olägenheter, då regeringen dessutom har sagt att
tiden fram till behandling av ärenden i regeringen
inte skall tillgodoräknas. Vår rädsla gäller att de
asylsökande, även om de kanske har väntat länge,
kanske inte får utnyttja det tillfälliga
arbetstillståndet. Jag vill gärna få utfästelser från
andra som har arbetat med denna fråga om att
avsikten är att så många asylsökande som möjligt
skall få arbeta under den tid då de väntar på
uppehållstillstånd.
       
        Det finns alltså många skäl för att tillämpa en viss
respittid. Invandrarministerns argument mot att
asylsökande inte skall få tillfälligt arbetstillstånd så
fort de kommer till vår gräns är korrekta. Det
skulle kunna innebära en risk för att många söker
asyl bara för att under kortare eller längre tid kunna
arbeta i Sverige. Den risken kan således undanröjas
genom en respittid på några månader,
förhoppningsvis inte alltför många.
Invandrarverket får därmed en chans att sålla
agnarna från vetet innan man fattar beslut. Därmed
har man kvar möjligheten att arbeta för dem som
faktiskt är asylsökande och har goda skäl för att
vara det.
       
        Den här reformen blir ännu viktigare i framtiden än
den är i dag. Vi vet redan nu att det kommer att bli
svårare för flyktingar och invandrare att få jobb.
Samtidigt känner vi till att många flyktingar är
högutbildade. Siffror visar att ungefär en femtedel
av alla asylsökande har akademisk utbildning. Det
finns alltså en risk för att många förmågor slösas
bort och att vi ägnar oss åt ett gigantiskt
resursslöseri genom att inte kunna erbjuda
invandrarna något jobb. Det gäller inte bara under
deras första tid i vårt land utan i värsta fall under
återstoden av deras liv. Den utvecklingen måste
stoppas.
       
        Jag vill uttrycka mycket stor tillfredsställelse med
den höjda flyktingkvot som äntligen har kommit till
stånd. Det är roligt att vår motion därom har
tillstyrkts. Vi har yrkat på en höjning till 2 000
flyktingar årligen. Jag är mycket glad över den
extrakvot som regeringen har föreslagit. Det är
mycket trevligt att för en gångs skull kunna komma
överens i flyktingpolitiska frågor.
       
        Det finns emellertid också några saker som vi inte
är överens om. Framför allt vill jag lyfta fram
frågan om barnhälsovården. I en färsk rapport
säger socialstyrelsen att FNs barnkonvention inte
åtföljs. De flesta asylsökande barn som bor på
förläggningar har visserligen i någon form tillgång
till hälsovård, men de har inte samma rätt till
hälsovård och tandvård som svenska barn. Det är
en effekt av att vi i socialförsäkringsutskottet har
satt socialtjänstlagen ur spel för de asylsökande.
Jag hoppas att invandrarministern kan lova bot och
bättring i den frågan, framför allt med anledning av
socialstyrelsens rapport. Det här är ett mycket svårt
problem så länge vi har barn boende på
förläggningar under i värsta fall flera år.
       
        Vi har också avgivit reservationer som gäller
ensamma flyktingbarn. Bl.a. anser vi att deras fall
måste prioriteras framför andras. De befinner sig
nämligen i en särskilt känslig situation. En av våra
reservationer handlar om de handikappade
asylsökandes situation. Vi understryker vikten av
att de så fort som möjligt på förläggningen får
handikapphjälpmedel och annat som de kan
behöva.
       
        Låt mig till sist uttrycka tillfredsställelse över att
den första delen av den praxisdokumentation som
vi har efterlyst så många gånger äntligen har
kommit. Låt oss hoppas att den så snart som möjligt
åtföljs av de övriga delarna.
       
        Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till
reservation nr 6, 11, 16 och 23.
       
        Anf. 41 RUNE BACKLUND (c):
       
        Herr talman! I allt samhällsarbete är det viktigt att
dra lärdom av det som har hänt bakåt i tiden för att
man inte skall göra om samma misstag en gång till.
De senaste tio årens flyktingpolitik ger oss en rad
viktiga kunskaper som vi kan ta till vara när vi nu
organiserar 90-talets flyktingmottagande.
       
        När man ser tillbaka på vad som har hänt de senaste
åren kan man konstatera att det inte har saknats
dramatik. Antalet asylsökande har ökat mycket
kraftigt. Vi har fått känna av hur det blir när vi inte
är förberedda på stora förskjutningar i det antal
flyktingar som skall tas emot, förläggas på lämpligt
ställe osv.
       
        Vid två tillfällen under 80-talet har vi organiserat
om vår modell för att ta emot asylsökande, utreda
deras situation och slussa ut dem i samhället. Under
tiden mellan omorganisationerna har riksdagen,
efter förslag från regeringen, fått sätta in det ena
krispaketet efter det andra för att lösa akuta
problem i mottagningsorganisationen.
       
        Vad vi har misslyckats med är att förutsäga hur
många asylsökande som kan tänkas komma till vårt
land. Med facit i hand kan vi nu konstatera att vi
inför varje omorganisation har underskattat den
verkliga utvecklingen. Det ligger därför i sakens
natur att man bara kan gissa hur många
asylsökande som kan tänkas komma hit under ett
år. Just nu är vi inne i ett lugnare skede där ett färre
antal asylsökande än vid samma tidpunkt för ett och
två år sedan kommer till Sverige. Men alla vet att
detta lugn när som helst kan brytas till följd av
händelser i vår omvärld. Ändå envisas vi med att
planera flyktingmottagandet som om det var en
relativt statisk verksamhet.
       
        Invandrarverkets basorganisation och
förvaltningsanslag låses genom riksdagsbeslut.
Följden har blivit en krånglig och tidskrävande
beslutsprocess varje gång som antalet asylsökande
har överträffat prognoserna.
       
        Jag har gjort en genomgång av tilläggsbudgetarna
under 1980-talet, och dessa talar sitt tydliga språk.
Nästan varje gång har vi beviljat extraanslag till
invandrarverket för att det skall hinna behandla ett
stort antal ärenden i vilka beslut inte har fattats.
Denna beslutsprocess har krävt resurser, och viktig
tid har gått förlorad. Händelseutvecklingen hösten
1989 kan utgöra ett bra exempel därpå. Under
sensommaren det året inregistrerades en ökning av
antalet asylsökande till Sverige. Denna ökning
accelererade mycket snabbt under hösten och
kulminerade i samband med regeringens ''13-
december-beslut''. Det gick åtskilliga veckor innan
klartecken gavs till polis och invandrarverk om att
förstärka organisationen på utredningssidan.
Följden blev att stora balanser asylärenden på kort
tid byggdes upp hos båda myndigheterna.
Personalen hade ingen möjlighet att klara
situationen trots stora arbetsinsatser och ett
omfattande övertidsuttag. Polisen i sin tur har
behövt drygt ett år på sig för att bearbeta sina
balanser. Invandrarverket kommer att behöva
större delen av detta år för att fatta beslut i alla
ärenden som ligger i balanserna.
       
        Konsekvenserna blir förödande för
flyktingpolitiken i sig. Dröjsmålet med att sätta in
nya resurser har skapat en stor
förläggningsorganisation där asylsökande under
lång tid tvingas vänta på förhör och utredning samt
beslut. Statens kostnader för att ge asylsökande tak
över huvudet samt uppehälle har ökat med
miljardbelopp under de gångna åren.
       
        Detta har lett till att regeringen, för att det inte skall
bli orimliga konsekvenser, vid flera tillfällen har
fått ändra praxis. Vi har exempelvis fått en
barnpraxis, 13-december-beslutet osv. Allt detta
innebär på något sätt att tilltron till
flyktingpolitiken urholkas. Det uppstår situationer
som gör att människor behandlas olika beroende på
vid vilken tidpunkt deras ärende avgörs. Det är inte
bra för tilltron till en generös och humanitär
flyktingpolitik.
       
        Det är naturligtvis mycket svårt att förutse hur
många som kommer att söka asyl ett enskilt år. Det
inser alla som har följt den här verksamheten under
en längre tid. Vi måste därför skapa en
mottagningsorganisation som är mycket flexibel.
Jag tycker att statens invandrarverk trots allt har
visat prov på anpassningsförmåga till nya
situaitoner. Jag tror dock att vi kan göra ytterligare
förbättringar och förändringar i den här
organisationen så att vi får ett ännu mer flexibelt
invandrarverk. Vi skulle t.ex. kunna ge
invandrarverket betydligt större frihet inom ramen
för den generella lagstiftningen. Invandrarverket
skulle få planera sin egen verksamhet och ta emot,
utreda och förlägga asylsökande.
       
        Det nuvarande budgetsystemet är när det gäller
flyktingpolitiken uppdelad på flera konton. En del
av dessa är bundna, och andra är utgörs av
förslagsanslag. Om man i stället valde en modell
där man slog samman alla de pengar som nu finns i
olika påsar till ett anslag som innebär att man
räknar ut en schablonersättning per asylsökande
och sade till invandrarverket att verket skall göra
en prognos över hur man bedömer antalet
asylsökande nästa budgetår och ta upp den summa
som förslagsanslag i budgeten. Om det skulle visa
sig att det sker en ökning, skulle man automatiskt
få den schabloniserade summa som man behöver
för att klara verksamheten. Man skulle då komma
ifrån problemet med olika budgetmanglingar när
man skall förändra i verksamheten. Det innebär
också att man hos invandrarverket mera effektivt
kan flytta resurser mellan olika verksamheter än
vad man kan i dag. Därigenom kan man kanske
hålla ner handläggningstiderna i samband med
toppar av asylsökningar och skynda på en
utflyttning i kommunkön när det blir bekymmer i
den delen av verksamheten. Ett förenklat
budgetförfarande för invandrarverket tror jag
faktiskt skulle kunna leda till avsevärda
besparingar, vilket inte är ointressant i
sammanhanget.
       
        I reservation 3 har vi närmare utvecklat vårt förslag
om hur det här skulle kunna se ut, och det finns
mycket mer att säga om denna modell. Mot
bakgrund av de erfarenheter vi har från de senaste
tio åren tror jag att det är en riktig modell för 90-
talet.
       
        Jag vill också kortfattat kommentera ett par saker i
betänkandet i övrigt. Jag vill t.ex. ta upp
arbetstillstånden. Jag är också glad över att vi har
kunnat enas om en kompromiss där vi säger att man
skall ge arbetstillstånd till dem som kan tänkas få
vänta längre tid än sex månader. Det är ändå viktigt
att påpeka att det inte är tänkt att man skall behöva
vänta i sex månader. Vi måste fortfarande slå fast
att huvudregeln är att man skall ha så korta
handläggningstider att det inte skall bli aktuellt
med arbetstillstånd under asyltiden. I de fall man
inte klarar av att hålla handläggningstiderna skall
arbetstillstånd kunna beviljas för att de
asylsökande skall få en bättre tillvaro under
väntetiden. Jag tycker att det är på det här sättet
man måste se detta för att kunna uppfatta det på
rätt sätt. Det är inte fråga om att man generellt
framöver skall ha tillfälligt arbetstillstånd under
väntetiden, utan det är ett skydd för den
asylsökande.
       
        Jag är också glad över att vi är eniga om att öka
flyktingkvoten. Det är ett önskemål som har funnits
i flera år från olika partier. Det är positivt att vi nu
kan ta steg i den riktningen. Flyktingkvoterna
används för den grupp som kanske inte har så lätt
att ge sig ut på resande fot i världen. Det är en
grupp som utan tvivel är hårt klämd i det
internationella samfundet. I det fallet spelar
flyktingkvoten en stor roll i det internationella
sammanhanget.
       
        Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservation nr 3.
       
        Anf. 42 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
       
        Herr talman! Jag vill börja med att ta upp en fråga
som behandlas i betänkandet, nämligen
invandrarorganisationerna och invandrarnas
riksorganisationer. Vi behandlar även bilaga 12 till
regeringens budgetproposition, där regeringen
säger att man skall komma med ett förslag under
budgetåret om att förstärka och räkna upp
invandrarorganisationernas bidrag. I vår
invandrarpolitiska motion har vi hänvisat till detta
och sagt att vi avvaktar förslaget. Hur ligger det till
med det här förslaget? Kommer det ett förslag om
att man skall räkna upp bidraget till invandrarnas
riksorganisationer, så att man kommer upp till den
nivå som man fastslog år 1986?
       
        Det här betänkandet och det vi har behandlat
tidigare under dagen går litet i varandra. De
handlar om asylsökande människor. Vi tog upp litet
om rasism och invandrar- och flyktingfientlighet i
den tidigare debatten. Stora ekonomiska och
sociala skillnader mellan olika grupper i samhället
utgör grogrund för uppkomsten av
missnöjesgrupper och invandrarfientliga partier.
Runt om i Europa kan man se exempel på hur
sådana grupper utnyttjar och underblåser
främlingshat och rasism. Den franske rasisten Le
Pen fick t.ex. 4 miljoner röster i det senaste franska
valet.
       
        Även i Sverige blir klimatet för flyktingar och
invandrare allt hårdare. Exempel på det är de
terrordåd som har förekommit och förekommer
mot flyktingförläggningar runt om i Sverige. Under
perioden den 1 mars 1988 till den 1 mars 1991, dvs.
under tre år, har 58 attentat utförts runt om i landet
mot flyktingar och förläggningar. För ett år sedan
hade vi en intensiv debatt där jag tycker att
riksdagen och alla partier ställde upp få ett fint sätt
mot rasism och främlingsfientlighet. Rasismen
finns även i dag, och man får verkligen passa sig och
ställa upp för människor som har det svårt.
       
        Diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden
är sedan länge ett konstaterat faktum.
Vänsterpartiet har i riksdagen föreslagit en lag mot
etnisk diskriminering på arbetsmarknaden. Det är
glädjande att konstatera att invandrarministern -- i
ett inlägg på s. 3 i Aftonbladet i går som svar på
Lars Werners insändare angående
främlingsfientlighet och rasism -- delar
uppfattningen att en lag mot etnisk diskriminering
på arbetsmarknaden behövs.
       
        I betänkandet angående invandring tas också
många saker som berör asylsökande upp. Under
den allmänna motionstiden har vänsterpartiet lagt
fram ett antal motioner om flykting- och
invandrarpolitiken, t.ex. om tillfälligt
arbetstillstånd för asylsökande, kollektiva
hemförsäkringar för asylsökande, vård för
tortyrskadade asylsökande samt ökat anslag till
förläggningarna.
       
        När det gäller tillfälligt arbetstillstånd för
asylsökande anser vänsterpartiet att något måste
göras för att förbättra villkoren för asylsökande
under väntetiden. Det är en del i ett nytänkande
från vänsterpartiets sida i invandrar- och
flyktingpolitiken. Väntetiderna är fortfarande
orimligt långa. Vi anser därför att om en
asylsökande har fått vänta mer än tre månader så
skall tillfälligt arbetstillstånd beviljas en
asylsökande. Arbetet skall då kombineras med
svenskundervisning. I motionen sade vi också att
ett konkret förslag till hur detta skall organiseras
har arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, redovisat för
regeringen hösten 1990. Jag anser nog att det
förslag som vi kom överens om i utskottet är ett steg
i rätt riktning. Jag anser också att det blev en
urvattnad kompromiss om tillfälligt arbetstillstånd.
Det skall beviljas när en asylutredning tar längre tid
än sex månader. Det är ett steg i rätt riktning, men
vi har ju möjlighet att återkomma till riksdagen
med den här frågan när den nya propositionen om
flyktingpolitiken skall behandlas. Vänsterpartiet
kommer i voteringen att rösta för reservation nr 16,
i vad gäller motiveringen om arbete för
asylsökande.
       
        Vi har också tagit upp frågan om kollektiva
hemförsäkringar för asylsökande. Dessa människor
saknar helt försäkringsskydd. Det finns en rad fall
med asylsökande som inte får någon som helst
ersättning när deras egendom har blivit skadad.
Det sägs i utskottsbetänkandet att vem som helst
kan teckna hemförsäkring. Ja visst, men
försäkringsbolaget anser att man måste ha ett
lösöre värt minst 50 000 kr. för att över huvud taget
kunna få en försäkring.
       
        Vi anser vidare att det är mycket väsentligt att det
byggs upp en snabb diagnostik för de asylsökande
som själva söker hjälp för tortyrskador. Att de
snabbt blir undersökta på ett adekvat sätt och blir
tagna på allvar kan ha en viss rehabiliterande
verkan. Det är också väsentligt att landstingen
erhåller statlig ersättning för att genomföra olika
projekt för behandling av tortyrskador hos
asylsökande. Vänsterpartiet har föreslagit att
statliga medel på 25 miljoner anslås för detta
ändamål.
       
        Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr
4, 7 och 13. I övrigt ställer jag mig bakom
vänsterpartiets samtliga reservationer.
       
        Anf. 43 RAGNHILD POHANKA (mp):
       
        Herr talman! Nu skall vi här i kammaren behandla
betänkande SfU13. Delvis tangerar SfU13 och
SfU14 varandra, och delvis sammanfaller frågorna.
       
        Betänkande SfU13 behandlar anslagsgivningen till
svenska invandrarverket och
flyktingmottagningen. Mot bakgrund av den
restriktiva asylpolitiken hade vi kunnat vänta oss en
minskning av kostnaderna -- vi har nu färre
asylsökande -- och en snabbare utslussning. I dag
har kommuner t.o.m. krävt att få sin flyktingkvot,
eftersom de har en mottagning anpassad efter ett
visst antal flyktingar.
       
        Invandrarverket är dock en koloss på lerfötter, som
inte har kunnat få ner ärendebalanserna. Hösten
1990 beslutades att SIV skulle få ytterligare 62
miljoner för att arbeta av flera asylärenden, och vår
förhoppning är att så skall ske.
       
        I propositionen framgår att man vid slutet av
budgetåret beräknas ha en balans på 6 000
ärenden, och det tackar vi för.
       
        Beräkningen bygger på att en höjd flyktingkvot till
2 000 och en extrakvot på 1 250 från Kurdistan inte
skall resultera i ökade kostnader. Då kommer de
minskade utgifterna att ge en positiv effekt. Många
partier har arbetat för detta under flera år. En gång
var det moderaterna som inte ställde upp, och en
annan gång var det centern, men nu har vi kunnat
enas. Det har också kommit en proposition från
regeringen, så nu är det en total enighet om den här
höjningen. Det är mycket glädjande.
       
        En annan följetong är tillfälligt arbetstillstånd för
asylsökande som ej fått uppehållstillstånd.
Utskottet anser att det är djupt otillfredsställande
att asylsökande på grund av alltför långa
handläggningstider påtvingas en passivitet som i
många fall är nedbrytande för personligheten.
       
        Så långt stöder miljöpartiet helt betänkandet, men
vi anser att argumenteringen sedan blir otydlig och
svävande. Därför yrkar miljöpartiet de gröna bifall
till reservation 16 mom. 16, då skrivningen i
betänkandet tyvärr i praktiken endast ger en
teoretisk möjlighet till arbete för asylsökande.
       
        I reservationen ges mera direkt en indikation på att
den asylsökande skall kunna få ett temporärt
arbetstillstånd, dock senast vid en väntetid på över
sex månader.
       
        Miljöpartiet anser att den tid som förflutit efter den
första ansökan om asyl skall vara utslagsgivande. I
betänkandet finns ytterligare en brasklapp om att
en ytterligare väntetid som följer av att ett
avslagsbeslut hos SIV överklagats hos regeringen
inte bör tillmätas någon självständig betydelse.
Den seger som riksdagens opposition synes ha fått
är närmast en pyrrusseger, då det just är vid olika
överklaganden som de långa väntetiderna uppstår.
Tre månader hade varit en lämpligare tidpunkt,
även om vi inte har någon tidsgräns i vår motion. Vi
var dock beredda att ha en tidsgräns, och vi
kompromissade.
       
        Självfallet skall alla politiska partier och
frivilligorganisationer motverka
främlingsfientlighet.
Arbetsmarknadsdepartementet och höga
tjänstemän har emellertid gått ut och talat om
''falska flyktingar'' och ''missbruk av asylrätten''.
Det må så vara att en del asylsökande inte har
tillräckliga skäl för att få uppehållstillstånd, men
därifrån till att vara ''falsk'' är en lång väg.
Människor har blivit upprörda över detta. De vill
inte satsa pengar och medmänsklighet på falska
flyktingar. Vi menar inte heller att alla kan ha skäl
att stanna, men de behöver inte vara falska
flyktingar. Om man är ekonomisk flykting eller
miljöflykting så får man kanske inte
uppehållstillstånd i Sverige -- vi har inte sådana
konventioner och beslut -- men man är inte falsk.
Det är viktigt att skilja på detta.
       
        13-december-beslutet har ytterligare byggt på
invandrarfientligheten. Kan man när det gäller
flyktingar använda sig av retroaktiv lagstiftning
måste det vara något fel antingen på flyktingarna
eller på den humanare lagstiftning som Sverige
använde sig av före luciabeslutet.
       
        Retroaktiv lagstiftning är rättsvidrigt. Om man
t.ex. byter bort ''humanitära skäl'' mot ''särskilt
starka skyddsbehov'' har vi väl ingen human
flyktingpolitik längre. Om den inte är human är den
inhuman, och det betyder omänsklig. Det är inte så
över lag, men det förekommer.
       
        Vi sänder tillbaka torterade flyktingar, psykiskt
sjuka och deprimerade personer. Det har t.o.m.
förekommit att man har hämtat patienter på
psykavdelningar, dragit ur droppet, skjutsat
personer i rullstol och sänt tillbaka personen till
ursprungslandet. Det finns två dokumenterade fall.
I det ena fallet togs personen omedelbart om hand
av polisen och har sedan dess varit ''försvunnen''. I
det andra fallet sändes enbart fadern hem, och han
är också försvunnen. Jag skulle kunna stå här och
prata länge bara om de fall jag personligen känner
till.
       
        Praxisdokumentationen behandlas i mom. 2, och
där saknas reservationer. Den har ju kommit till
stånd från invandrarverket, även om den för mig
inte ger någon bakgrund till hur besluten fattas. Det
verkar helt godtyckligt och ''överdrivet'' och ''icke
trovärdigt'' upptrappning förekommer där precis
som i de flyktinghandlingar jag har tagit del av.
Priset för handlingen är närmare 800 kr., vilket har
diskuterats i en fråga tidigare. Det är faktiskt
mycket pengar.
       
        Som har berörts tidigare har det kommit en
dokumentation från FARR, Flykting- och
asylgruppernas riksråd. Dessutom har
solidarietetskommittén för flyktingar i Umeå
kommit ut med en skrift om rättssäkerheten i
asylärenden. Den kommittén har ett 20-tal
intressegrupper som stöder dokumentationen.
Ungefär samtidigt kom docent Göran Melanders
undersökning angående svensk praxis i
flyktingärenden. Sammanlagt ger dessa verkligen
en bild av Sveriges asylpolitik. Man uppfattar den
bitvis som godtycklig. Den slår hårt mot individer,
män, kvinnor och barn. Men nu kommer jag
tydligen tillbaka till det som vi har behandlat
tidigare i dag.
       
        Jag skall kommentera några reservationer. Först
yrkar jag bifall till reservatonerna 10, 11, 13 och 16.
       
        Vi har tidigare tagit upp att behandlingen av
asylsökande på förläggningarna ibland innebär
förtryck av människor. Jag hoppas att detta skall bli
betydligt bättre när vi får nästan enbart fasta
förläggningar, då de som arbetar på
förläggningarna också har en större trygghet i sitt
arbete. Men det är helt klart att detta förtryck
förekommer på vissa flyktingförläggningar. Det har
jag fått dokumenterat från lärare,
handläggningspersonal och flyktingar. Men på vissa
håll är förhållandet det motsatta, vilket jag vill
betona. Där finns stor medmänsklighet. Den
reservation där detta tas upp har jag inte yrkat bifall
till.
       
        Jag vill därefter ta upp frågan om de ensamma
flyktingbarnen, vilket har berörts av många här i
dag. Vi från miljöpartiet delar uppfattningen att det
är mycket viktigt att man tar särskild hänsyn till de
ensamma flyktingbarn som kommer till Sverige och
att de tas om hand snabbt och av rätt instanser.
       
        Vi anser att flyktingbarn skall ha samma
medicinska vård som svenska barn. Som exempel
kan jag nämna barnen från Kosovo, som tillhör den
grupp flyktingbarn som har den sämsta statusen.
De har verkligen behov av hälsoundersökningar
och tandvård och inte enbart akut vård.
       
        Vi kommer att stödja reservation 13 om
tortyrskador, som är viktig. Vi har fått uppgift om
att ca 25 % av de flyktingar som beviljas
uppehållstillstånd i Sverige har synliga
tortyrskador. Det betyder att de asylsökande även
kan ha sådana tortyrskador som inte syns. Och
detta behöver följas upp. När dessa människor är
på flykt kan de kanske hålla tillbaka sina känslor,
men när de har fått en lugnare period i Sverige kan
dessa känslor lätt komma tillbaka.
       
        Frågan om arbete för asylsökande har jag tagit upp
tidigare, och vi i miljöpartiet kommer att stödja
reservation 16 vid voteringen.
       
        Anf. 44 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
       
        Herr talman! Jag hade inte tänkt att lägga mig i den
här debatten, men jag ser mig nödsakad att ta
kammarens tid i anspråk efter Ragnhild Pohankas
inlägg.
       
        Här pågår återigen ett nytt försök att bilda en myt
som så småningom blir sanning om man inte säger
emot. Sådan är debattekniken många gånger.
       
        Man upprepar ständigt myten om att vi medvetet
skickar folk tillbaka till död och tortyr. Och man
upprepar ständigt myten om att det finns en
ambition att öka antalet barn i förvar, osv. Jag
skulle kunna ge många exempel på detta. Men det
var inte därför som jag begärde ordet.
       
        Jag begärde ordet på grund av att Ragnhild
Pohanka sade att vi använder begreppet falska
flyktingar. Jag har aldrig använt begreppet falska
flyktingar, jag har aldrig hört någon av mina
medarbetare på departementet använda det
begreppet, och jag har inte heller hört
invandrarverkets personal använda det begreppet.
Vi talar om falska dokument, och vi kan tala om
olika saker. Men falska flyktingar är faktiskt inget
begrepp som i dag är vedertaget i debatten, och jag
har aldrig hört någon seriös debattör använda det i
debatten.
       
        På detta sätt bildas myter, och så småningom blir de
sanning. Men, Ragnhild Pohanka, jag förstår att
det är av något slags allmän välmening som ni tar
upp dessa frågor. Men tänk på att när man bildar
sådana myter, spelar man i stället de
invandrarfientliga krafterna i händerna, eftersom
de sedan tar upp detta och använder sådana
begrepp.
       
        När jag ändå har ordet vill jag också passa på att
kommentera det som Maria Leissner sade om att
hon hoppas att invandrarministern skall göra bot
och bättring när det gäller flyktingbarnen. Jag
hoppas att Maria Leissner har en så pass stor tilltro
till min goda vilja att hon förstår att jag inte skulle
ha beställt denna översyn och genomgång och dessa
förslag från socialstyrelsen om jag inte också hade
varit beredd att ta dem på allvar och så småningom
också vidta åtgärder.
       
        Anf. 45 RAGNHILD POHANKA (mp)
replik:
       
        Herr talman! Jag har ingen ambition att gå ut med
några påståenden. Jag kan överlämna den artikel
från hösten 1989 där de här orden förekom, men
jag har den inte med mig i dag, och jag vill inte
nämna några namn. Jag skall skicka denna artikel
till invandrarministern.
       
        Dessutom har ett pressmeddelande gått ut från
invandrarministern där uttrycket missbruk av
asylrätten förekommer sex gånger. Missbruk av
asylrätten, vad är det? Det kan möjligen
förekomma ibland, det kan jag gå med på. Men
detta togs upp på ett sådant sätt att det var fråga
om missbruk av asylrätten så fort någon försökte få
stanna i Sverige utan att ha giltiga skäl.
       
        Jag står därför fast vid det som jag har sagt. Jag har
ingen som helst ambition att ta upp några saker här
som jag inte har belägg för, och det är inte fråga om
någon allmän välmening, utan jag vill ha bort
sådana uttryck om dem som söker skydd i Sverige.
Jag vill också ha bort uttrycken icke trovärdig,
överdrivet och upptrappning, som gör att man så att
säga inte litar på dessa människor. Jag anser att det
skall vara en omvänd bevisföring i detta
sammanhang. Man skall överbevisa den
asylsökande om att han eller hon har fel i stället för
att använda den nuvarande bevisföringen. Det
ligger mycket allvar bakom detta, och jag skall
överlämna denna artikel till invandrarministern.
       
        Anf. 46 MARIA LEISSNER (fp) replik:
       
        Herr talman! När de gäller flyktingbarnens rätt till
sjuk- och hälsovård vill jag säga att det är mycket
bra att Maj-Lis Lööw nu säger sig vara beredd att
ändra på saker och ting när det gäller de bristande
rättigheter som de asylsökande barnen har till sjuk-
och hälsovård. Detta är inte något nytt problem,
utan det har varit ett problem under en längre tid.
       
        Vårt yrkande om att asylsökande barn skall ha
samma rätt som andra barn i Sverige till tandvård
och till sjuk- och hälsovård har avstyrkts av
utskottsmajoriteten. Eftersom socialdemokraterna
har avstyrkt vårt yrkande har vi fått reservera oss.
Det hade därför varit mycket skönt om vi vid
diskussionen i utskottet hade fått den
socialdemokratiska gruppen med oss, eftersom
Maj-Lis Lööw nu säger att hon är beredd att ta
konsekvenserna av den kritik som förs fram i
rapporten. Jag hoppas att detta innebär ett löfte
från Maj-Lis Lööw att se till att de asylsökande
barnen får samma rättigheter som svenska barn på
detta område och att vi därmed kan undanröja
dessa hälsoproblem när det gäller de asylsökande
barnen.
       
        Beträffande diskussionen om riktiga eller falska
flyktingar vill jag säga följande. Det uttryck som jag
tror har förekommit mest i debatten från
regeringens sida är att man har talat om att en viss
grupp, en mindre grupp, är att betrakta som riktiga
flyktingar. Då har man menat
konventionsflyktingar. Men med detta språkbruk
har väldigt många människor bland allmänheten
dragit den automatiska slutsatsen att de andra
flyktingarna inte är riktiga flyktingar utan att de
kanske har kommit hit mest på pin kiv eller av
något annat skäl. Detta har skapat förvirring och
oklarhet i debatten. Jag tror inte att regeringen kan
undandra sig ansvar för den förvirringen.
       
        Anf. 47 MAUD BJÖRNEMALM (s):
       
        Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Maria
Leissner till det nymornade intresset för
invandrare. Tidigare har hennes intresse så att säga
stannat vid gränsen. Litet mindre tvärsäkerhet och
litet mera kunskap om hur invandrare har det i
Sverige när det gäller arbetsmarknaden och
bostäder skulle kanske inte skada utan vara bara
klädsamt.
       
        I det här betänkandet behandlas budgetanslaget till
statens indvandrarverk och förslaget om ökning av
flyktingkvoten. Riksdagen har som bekant tidigare
fattat beslut om en decentraliserad organisation för
statens invandrarverk, en organisation som var
dimensionerad för ca 20 000 asylsökande per år, ca
150 000 tillståndsärenden och ungefär 22 000
medborgarskapsärenden. Verkligheten blev som
alla känner till en helt annan. Det har alltid blåst
kring invandrarverket, ibland storm som hösten
1989. Ibland har vinden varit lugnare men alltid
ihållande. Ibland undrar man faktiskt hur
invandrarverkets personal kan orka med sitt arbete
när den aldrig någonsin röner uppskattning utan
bara möts av kritik. Naturligtvis skall man se på
myndigheter med kritiska ögon, men litet nyans
skulle inte skada. Jag vet att indvandrarverket har
kämpat för att få organisationen att fungera, att
komma ifatt och hålla de handläggningstider som
planerats i den nya organisationen.
       
        De 62 milj.kr. som riksdagen i december beviljande
invandrarverket för att få ned
handläggningstiderna ser nu ut att ge resultat. Om
inte något drastiskt händer när det gäller antalet
asylsökande, räknar invandrarverket med att få
ned ärendebalanserna och väntetiderna till den
planerade tiden i slutet av året.
       
        Det är naturligtvis oerhört svårt att kunna planera
för vad som händer i vår omvärld, men det är bra
och nödvändigt att invandrarverket får möjlighet
att anpassa sig till de förändringar som snabbt kan
ske utan att alltid behöva gå vägen över regering
och riksdag. Därför föreslås också i budgeten att
invandrarverket får disponera 25 milj.kr. utöver det
anvisade anslaget.
       
        Man kan säga att det i utskottet har varit en
samstämmighet om att flyktingkvoten borde höjas.
Det som vi inte har varit eniga om har gällt
tidpunkten. Men nu är antalet asylsökande mindre
än beräknat, och man kan nog säga, att om inget
oförutsett inträffar, är vårt flyktingmottagande på
väg att stabiliseras. Därför är det nu möjligt att höja
kvoten. Kriget i Persiska viken och situationen i
Irak har som bekant lett till en mycket besvärlig
flyktingsituation. Totalt finns i området 1,3
miljoner flyktingar. Även om man inom FN är
överens om att problemen måste få sin lösning inom
regionerna, kan det i vissa fall vara nödvändigt att
ta emot flyktingar i ett annat land.
       
        I betänkandet föreslås nu en ökning av
flyktingkvoten till 2 000 personer för budgetåret
1991/92 och som en särskild insats ytterligare 1 250
flyktingar.
       
        Herr talman! Utskottet har vid flera tillfällen
diskuterat arbetstillstånd för asylsökande.
Visserligen anser utskottet att det fortfarande finns
starka skäl som talar mot att ge alla asylsökande ett
temporärt arbetstillstånd. Det primära målet måste
fortfarande vara att förkorta handläggningstiderna,
att flyktingen så snart uppehållstillstånd har getts
får komma till en kommun, får bostad och helst
också arbete för att kunna försörja sig. Men vi är
också medvetna om att det inte är bra för den
enskilde att under lång tid bara gå och vänta på
besked. Om det skulle inträffa något som gör att
handläggningstiderna inte minskar utan ökar, vill
utskottet att det skall finnas en beredskap. Om
handläggningen tar alltför lång tid i
invandrarverket, om man inte kan fatta beslut i ett
ärende i första instans inom sex månder, skall ett
temporärt arbetstillstånd övervägas. Ett eventuellt
överklagande till regeringen räknas inte. De
berörda myndigheterna skall inte heller behöva
skaffa arbete. Utskottet vet att den här frågan inte
är så enkel att lösa utan gör bedömningen att frågan
behöver utredas närmare och att regeringen skall
återkomma till riksdagen med förslag.
       
        Till betänkandet har det fogats 27 reservationer. De
flesta har vi diskuterat åtskilliga gånger tidigare,
men jag vill ändå kommentera en reservation från
miljöpartiet. Ragnhild Pohanka har ju tidigare stått
här i kammaren och påstått att det på våra
förläggningar förekommer en inhuman behandling
av asylsökande. Den här reservationen har
nämligen varit med tidigare och nu tycker jag att
det är dags för miljöpartiet att komma fram med
bevis. Påstår man att det förekommer förtryck och
inhuman behandling på förläggningarna, måste
man också kunna bevisa detta. Jag tog upp den här
frågan förra året när utskottet behandlade
motionen. Då påstod Ragnhild Pohanka att hon
hade bevis, men något bevis såg utskottet aldrig till.
Jag vet också att invandrarverkets generaldirektör
förra året efterlyste bevis och inte bara påståenden.
Det kom aldrig något bevis. Nu återkommer
samma påstående. Jag tycker att det är mycket
allvarligt att anklaga personalen i förläggningar för
inhuman behandling och förtryck. Ligger det någon
sanning i påståendena, måste självfallet
invandrarverket ta itu med saken. Vad menar
egentligen miljöpartiet?
       
        Sedan vill jag också kommentera reservation 15
som gäller undervisning och sysselsättning för
asylsökande. Från början var avsikten att
svenskundervisningen skulle ske enbart i
kommunerna, men i och med att väntetiderna blev
så långa infördes den s.k. förläggningssvenskan för
att man skulle kunna ta till vara tiden bättre på
förläggningarna och förbereda för fortsatt vistelse i
landet och kommunerna.
       
        En undersökning som gjordes våren 1990 visar
emellertid att endast 40 % av vuxna asylsökande
och flyktingar deltar i svenskundervisningen på
förläggningarna. Kostnaderna uppgick under
1989/90 till 134 milj.kr. Då uppstod diskussion om
huruvida det var meningsfullt att med tanke på
kostnaderna och det låga deltagarantalet bedriva
svenskundervisning. Invandrarverket arbetar för
närvarande på att utforma riktlinjer för en
meningsfull verksamhet på förläggningarna, och då
behandlas också frågan om svenskundervisning och
samhällsundervisning liksom också utformningen
av undervisningen.
       
        Fortfarande måste det viktigaste vara att
handläggningstiderna blir så korta som möjligt, så
att flyktingarna får en chans att komma ut i en
kommun, få en bostad och ett arbete och bli
delaktiga i det svenska samhället.
       
        Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan och avslag på samtliga reservationer där
bifall har yrkats.
       
        Anf. 48 MARIA LEISSNER (fp) replik:
       
        Herr talman! Maud Björnemalm tycks ha gjort slut
på sina intelligenta argument när det gäller min syn
på invandrarpolitiken. Nu tar hon till rena
sluggerargument, för att inte säga lögner. Men låt
oss höja oss och i stället diskutera sakfrågor. Jag
skulle vilja ta upp flyktingkvoten. Trots utskottets
gemensamma skrivning är det anmärkningsvärt att
kunna konstatera att efter det att utskottet hade
klubbat en höjning av flyktingkvoten till 2 000
flyktingar årligen -- och därigenom gått emot den
socialdemokratiska gruppen -- vilar utskottet till
dess att en proposition i samma ämne lagts fram.
Det tog åtskilliga veckor. När regeringen hade tagit
initiativ och lagt fram ett förslag om 2 000 personer
kunde alltså utskottet fatta ett beslut. Jag vill visa
det symtomatiska att det som förefaller vara ett
initiativ av regeringen faktiskt bara innebär att
oppositionen äntligen lyckats få igenom sitt krav.
       
        Jag vill också fråga Maud Björnemalm vad hon tror
kommer att bli resultatet av vår skrivning om
möjligheten till temporärt arbetstillstånd för
asylsökande. Hoppas hon att det kommer att kunna
bli en möjlighet för en större grupp asylsökande
eller tror hon att det kommer att kunna användas
enbart i undantagsfall? Jag själv ser en risk med att
vårt fina initiativ kan förvandlas till en ganska
marginell historia. Jag skulle gärna vilja att Maud
Björnemalm säger emot mig på den punkten.
       
        Anf. 49 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
       
        Herr talman! Även vi moderater har riktat viss
kritik mot invandrarverket. Vi menar att man får se
över sin verksamhet, rationalisera och organisera
som alla andra statliga verk. Nog tål
invandrarverket litet kritik, det är jag helt
övertygad om. Det finns verk och myndigheter i
detta land som inte bara får tåla kritik, utan starka
neddragningar, hårda bantningar och
omorganisationer. På ett verk fick man reda på i
pressen att verket skulle läggas ned från den ena
dagen till den andra. Den lilla andeviskning som vi
möjligen kan ha gjort om att allt inte är bra på
invandrarverket anser jag att man får tåla.
Invandrarverket har till skillnad från alla andra
statliga verk fått alla de pengar de har behövt under
åren. De har behövt pengarna och vi har släppt till
dem för att det har rått en svår situation. Men när
det t.o.m. för en medlem av denna kammare ibland
är svårt att få ett besked från invandrarverket, kan
man nog ifrågasätta viss del av verksamheten. Det
står jag för.
       
        Ragnhild Pohanka sade att beslutet om
arbetstillstånden kan bli en phyrrusseger. Jag
hoppas verkligen att det inte blir det, utan att vi
skall kunna lita på den beställning vi har gjort. Vi
moderater har motionerat om detta i säkert tio års
tid. Vi hade naturligtvis velat ha en mycket klarare
skrivning än den som har kunnat åstadkommas här.
Det är, precis som Maria Leissner sade tidigare, en
kompromiss som vi har fått godta. Läser man på
s. 21 i betänkandet ser man tyvärr att texten haltar
litet. Maud Björnemalm har kanske inte läst ända
till slutet. Jag skall läsa upp den mening som vi
tycker är viktig. Det står faktiskt att utskottet
bedömer ''att frågan om temporära arbetstillstånd
för asylsökande behöver utredas närmare, och
regeringen bör snarast möjligt återkomma till
riksdagen med förslag i frågan.''
       
        Det finns en klar begäran från utskottsmajoriteten
att ett sådant förslag skall komma. Det vill jag
verkligen betona. Jag vill också ställa frågan
huruvida utskottsmajoriteten är beredd att trycka
på så att regeringen effektuerar denna beställning.
       
        Anf. 50 JAN-OLOF RAGNARSSON (v)
replik:
       
        Herr talman! Jag ställde en fråga i mitt
inledningsanförande till Maud Björnemalm
angående anslag och bidrag till invandrarnas
riksorganisationer. Det står i budgetpropositionen
att regeringen skulle återkomma med regler och en
kraftig uppskrivning av bidragen till invandrarnas
riksorganisationer. Jag undrar om Maud
Björnemalm kan svara på den frågan.
       
        Jag sade också i mitt inledningsanförande att de
tillfälliga arbetstillstånden var en kompromiss. Där
delar jag Maria Leissners och Gullan Lindblads
uppfattning. Men vi har som sagt också möjlighet
att återkomma i den frågan när vi skriver motioner
med anledning av regeringens proposition. Den
motionstiden går ut den 12 juni.
       
        Reservation nr 15 gäller undervisning och
sysselsättning för asylsökande. Har man aldrig
funderat på att göra någon utvärdering av varför
deltagandet är så lågt som 40 % i svenska för
invandrare? Det är bättre att man tittar på vad det
är för fel än att bara skära bort verksamhet.
       
        Anf. 51 RAGNHILD POHANKA (mp)
replik:
       
        Herr talman! Nog vet Maud Björnemalm att det
förekommer förtryck på många arbetsplatser, på
många förläggningar och i många situationer i vårt
samhälle. Mobbning är inget nytt begrepp. Här har
vi gruppen som är mycket mer utsatta, för de har
inte den trygghet som vi svenskar har i en utsatt
situation.
       
        Förra gången tog jag upp speciella saker. Det hade
gått ett brev till invandrarministern om detta
förtryck. Jag besökte flyktingförläggningen
tillsammans med bl.a. ett kommunalråd, och vi
konstaterade att det inte var bra. Jag hade inte
tänkt yrka bifall till reservationen den här gången.
Men efter det att jag besökt ytterligare ett par
flyktingförläggningar där samma signaler kom från
lärare, personal och flyktingar, yrkar jag bifall till
den en gång till.
       
        Jag tycker inte att det är så hårresande att tala om
det. Människor är utsatta när de är flyktingar och
asylsökande. Det är kanske en för liten personal
som arbetar här, men den utövar förtryck. Vi kan
ta rena fakta. Flyktingarna får på sina håll inte
lämna sin förläggning utan särskilt tillstånd. Man
påstår olika saker som skäl för detta. De får inte ta
emot besök. De får t.ex. inte reda på att de har
rättighet att byta advokat. De får inte veta att de
har rättighet att få en annan tolk. Sådana saker är
ett dolt förtryck. Men det förekommer också direkt
öppet förtryck på flyktingförläggningarna.
       
        Om man inte vill ta i detta, inte vill se det, kan man
naturligtvis låta det blåsa kring mig som det påstås
att det blåser kring invandrarverket. Jag tycker att
det är bra att man ger luft åt detta, att man talar om
att det förhåller sig på det här viset. De bevis som
jag lade fram förra gången, jag kan plocka fram
dem nu också, skickades i brev till
invandrarministern.
       
        Anf. 52 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
       
        Herr talman! Ragnhild Pohanka och jag har
tydligen litet olika uppfattningar om vad som är
upprörande. Jag tycker faktiskt att det är ganska
upprörande när en riksdagsledamot står här i
kammaren och anklagar personalen på
invandrarverkets förläggningar för förtryck och
inhuman behandling av de asylsökande. Självklart
skall Ragnhild Pohanka ta kontakt med
invandrarverket, så att den här saken åtgärdas. Jag
har nämligen frågat på invandrarverket och det
finns ingen som känner till att det förekommer
något förtryck. Förekommer sådant skall det
naturligtvis beivras.
       
        När det gäller flyktingkvoten, Maria Leissner, var
en höjning aviserad i budgetpropositionen. Men
det spelar snart ingen roll vad man säger i den här
kammaren, för folkpartiet vet alltid bäst och är
alltid bäst, enligt Maria Leissner.
       
        I fråga om temporära arbetstillstånd har utskottet
sagt i sin skrivning, att eftersom frågan är komplex
behöver den utredas ytterligare. Det är på intet sätt
för att förhala frågan, utan det är för att frågan är
mer komplicerad än man kan tro. Man måste också
undersöka huruvida detta förslag kommer i
konflikt med andra lagar. Det är inte bara för
utskottet att rätt upp och ned bevilja arbetstillstånd
för asylsökande.
       
        Jan-Olof Ragnarsson frågade om
invandrarorganisationerna. Om jag minns rätt är
det precis som Jan-Olof Ragnarsson sade, att man
håller på att utarbeta nya regler. Man kommer även
att ge organisationerna ett förhöjt stöd. Men hur
långt detta arbete har kommit kan jag tyvärr inte
säga så här på rak arm. Men det är på gång i alla
fall.
       
        Beträffande det låga deltagandet i
svenskundervisning har man gjort undersökningar
på en del förläggningar. Många asylsökande tycker
inte att de har någon anledning att lära sig svenska
innan de har fått besked om att de får stanna i
landet.
       
        Det temporära arbetstillståndet, för att återgå till
det, är också en känslig fråga. När jag sade att
Maria Leissners intresse oftast stannade vid
gränsen, var det faktiskt inte sluggerfasoner. Jag
menade det. Jag har aldrig hört Maria Leissner
bekymra sig om de över 16 000 utländska
medborgare som vi redan har i landet och som är
arbetslösa. Det kanske vore befogat att vi någon
gång också diskuterade deras situation och inte
bara talar om dem som går och väntar på besked
om huruvida de får stanna i Sverige eller inte.
       
        Anf. 53 MARIA LEISSNER (fp) replik:
       
        Herr talman! Jag tackar Maud Björnemalm för
erkännandet att folkpartiet alltid är bäst. Det är
inte ofta vi får sådana komplimanger.
       
        När det gäller flyktingkvoten undrar jag: Om
socialdemokraterna i riksdagen visste att det skulle
komma en proposition, som innehåller ett förslag
om en höjning av flyktingkvoten till 2 000, hur kom
det sig då att socialdemokraterna i första vändan,
när vi klubbade förslaget i utskottet, sade nej och
därigenom blev överkörda av de andra partierna?
Det var ett onödigt nederlag. Det hade varit mycket
roligare om vi hade kunnat komma överens med en
gång. Det allra roligaste hade förstås varit om det
redan i budgetpropositionen hade funnits ett
förslag.
       
        Frågan om temporära arbetstillstånd för
asylsökande som har väntat en tid sade Maud
Björnemalm är en känslig fråga. Det gör mig litet
orolig. Jag trodde ändå att vi hade träffat en
överenskommelse -- och att vi alldeles strax skulle
fatta ett beslut -- om att begära ett förslag från
regeringen om rätt till tillfälligt arbetstillstånd för
sådana personer som inte beräknas få besked från
invandrarverket under de första sex månaderna.
Jag hoppas att vi nu är överens och att det kommer
ett sådant förslag från regeringen. Jag hoppas också
att socialdemokraterna inte strävar emot, när det
nu finns en överenskommelse. För säkerhets skull
vill jag fråga Maud Björnemalm om hennes
avsikter när det gäller denna fråga.
       
        Om Maud Björnemalm aldrig har hört mig eller
folkpartiet liberalerna bekymra sig om de 16 000
arbetslösa och invandrarnas problem på
arbetsmarknaden, kan Maud Björnemalm hos
utredningstjänsten säkert begära utdrag ur de
anföranden som jag har hållit under ett antal år i
riksdagen och de motioner som vi har väckt med
krav på åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet. Vi har nu under ett antal år framställt
krav på möjligheter för asylsökande att arbeta
redan under väntetiden för att underlätta deras
inträde på arbetsmarknaden. Vi har även ställt
många andra krav, som har att göra med hur man
bäst skall kunna bygga broar för de asylsökande och
övriga invandrare in i det svenska arbetslivet och
därmed den svenska gemenskapen. Vi har under en
lång tid haft rätt mycket att erbjuda på det
området. Maud Björnemalm är välkommen att
sätta sig in i vad vi egentligen har sagt.
       
        Anf. 54 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
       
        Herr talman! När det gäller den fråga som vi nu
diskuterar, alltså temporära arbetstillstånd för
väntande asylsökande, är sanningen den att
socialdemokraterna hela tiden styvnackat har sagt
nej till sådana. Erkänn att det var först när vänstern
hade ändrat ståndpunkt och kommit med förslag
om temporära arbetstillstånd efter tre månader
som vi fick en majoritet i utskottet. Det är klart att
det var en omvändelse under galgen. Men jag tar
ändå svaret till intäkt för att det nu snarast möjligt
kommer ett förslag, eftersom det finns en klar
beställning från utskottet. Den som vill understryka
det hela ännu litet kraftigare kan naturligtvis rösta
på reservation 16, där vi säger att temporära
arbetstillstånd skall beviljas senast sex månader
efter asylansökan. Det är ett ytterligare betonande
av allvaret i denna vår begäran.
       
        Anf. 55 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
       
        Herr talman! Ironi är svårt, Maria Leissner. Vi har
inte sagt nej till höjd flyktingkvot. Vi har hela tiden
sagt att vi anser att flyktingkvoten skall höjas, men
vi ville avvakta tidpunkten. Vi sade inte nej i
utskottet, utan vi ville även där dröja litet därför att
vi visste att en proposition skulle komma. Vi ville
avvakta princippropositionen om en ny
flyktingpolitik.
       
        När det gäller de temporära arbetstillstånden har
utskottet skrivit till regeringen och beställt en
utredning. Vi har från socialdemokratiskt håll inte
reserverat oss. Alltså accepterar vi utskottets
beslut. Vi har även deltagit i diskussionen om
utformningen av skrivningen i utskottets
betänkande.
       
        Anf. 56 BERITH ERIKSSON (v):
       
        Herr talman! Jag och många fler har fått anledning
att stifta bekantskap med problematiken runt
flyktingar, även om man som jag inte är ledamot i
det utskott som handlägger dessa frågor. Många
fler än jag har ställt sig undrande över hur
flyktingmottagandet och invandrarpolitiken
egentligen fungerar. Jag har försökt skaffa mig
information så gott jag har kunnat. När
riksdagsåret slutade i fjol sommar, beslöt jag att
mer ingående sätta mig in i hur invandrarpolitiken
fungerar. Jag besökte tolv olika slussar och
förläggningar. Under det gångna riksdagsåret har
det blivit några återbesök och några nybesök.
       
        Jag beslöt mig för att välja ut några asylsökande,
som jag bedömde hade politiska flyktingskäl.
Eftersom jag på mitt ansvar i vår riksdagsgrupp har
Iran, Irak, Turkiet och Kurdistan, anser jag mig väl
informerad om de politiska förhållandena i dessa
länder, om de olika oppositionella politiska partier
och grupper som finns där och om den grad av
förföljelse som dessa grupper utsätts för. Därför
blev mitt val en kurdisk ensamstående kvinna, en
iransk man med sin femåriga flicka -- mamman och
en pojke var kvar i Iran; det blev ett
återanknytningsärende -- samt ett iranskt par utan
barn. Alla tillhörde olika organisationer.
       
        Jag följde ärendena hela vägen. Det har varit
många och ibland rent otroliga turer. Det
sistnämnda fallet -- det iranska paret, som också har
fått barn under året -- blev klart för en vecka sedan
i första instans. Ingen av dem fick politisk
flyktingstatus.
       
        Jag vill också säga några ord om
handläggningstiderna, som jag kom i kontakt med,
och den rent otroliga byråkrati som behäftar
invandrarverket. Den ensamme pappan hade suttit
i ett hotellrum med sin flicka i fem månader.
Flickan mådde dåligt. Det fanns ett 30-tal barn
under skolåldern på hotellet, men ingen
organiserad barnverksamhet förekom. Det kunde
vara ett skäl till att flickan mådde sämre än hon
hade behövt göra.
       
        När jag ringde regionkontoret för att höra hur långt
ärendet hade hunnit, fick jag besked om att
handläggaren var sjuk och att akterna var inlåsta
hos honom. Man kunde inte ge besked om hur
länge han skulle vara borta.
       
        Efter någon vecka ringde jag igen och fick då veta
att ärendet var avgjort för en månad sedan men att
man inte hade haft tid att skriva ut beskedet. Man
skickade dock ett fax till förläggningen, och
kommunplacering skedde efter en vecka. Det
dröjde ytterligare en och en halv månad innan det
skriftliga beskedet kom, vilket orsakade mannen en
del besvär.
       
        Jag följde med vid kommunplaceringen för att se
hur den gick till. Det var i detta fall tur, eftersom
den iranske mannen inte ens kunde få ut pengar på
den avi som han hade fått på flyktingkontoret.
Posten godkände inte det enda papper som han
hade: det med tumavtrycket på som man får vid
första polisförhöret.
       
        Det iranska parets ansökan blev inte klar förrän
efter ett år och fem månader i första instans, trots
att paret sades ligga i en förturskö på grund av att
kvinnan befann sig i mycket dålig psykisk
kondition.
       
        Så något om hur jag upplevt situationen på slussar
och förläggningar. Jag skulle kunna berätta
hårresande exempel på vad jag sett och upplevt,
men jag väljer att berätta om en förläggning som
fungerar bra, nämligen Röda kors-förläggningen i
Söderfors. Där har man asylsökande från öststater,
man har araber och chilenare. Man visste att ca
80 % av de asylsökande kommer att sändas tillbaka
men att de skulle finnas på förläggningen ungefär
ett år.
       
        Man hade dragit konsekvenserna av de faktiska
förhållandena, att man inte kunde påverka
möjligheterna för dessa att få stanna eller påverka
längden på deras vistelse i Sverige. Man ställde sig
då på förläggningen frågan: Hur kan vi använda
tiden på ett för den asylsökande bästa sätt? Vad kan
vi ge de här människorna att ha med sig till sitt
hemland? Hur kan vi undvika att bryta ner dessa
människor?
       
        Man har nu en skola och ett daghem med samma
standard som svenska daghem och med utbildad
personal. Förutom svenskundervisning kan man
välja att läsa engelska eller datakunskap. Man har
upprättat arbetslag som utför oavlönat arbete till
idrottsföreningar och andra organisationer i
kommunen. Mer i förtroende fick jag också veta att
man ibland var tvungen att röra sig i gränslandet till
det otillåtna för att kunna erbjuda de kunskaper
man vill erbjuda och en meningsfull sysselsättning.
Varje anställd, vaktmästare, chaufför,
ekonomibiträde och handläggare har en lärling
med sig i sitt arbete. Man ger ut ett veckoblad på
de språk som finns representerade på förläggningen
och på svenska till folket i Söderfors. Det är en
förläggning där det sjuder av arbete och idéer. Där
såg jag inga oroligt vankande, sysslolösa och
deprimerade människor, som är den vanligaste
synen när man kommer till en sluss eller
förläggning. Söderfors förläggning läggs ned i
december, liksom de andra tre Röda kors-
förläggningarna i landet.
       
        Jag vill inte föregripa den interpellationsdebatt som
kommer att hållas senare i dag och som handlar
bl.a. om folkrörelseengagemang i
flyktingmottagandet. Invandrarverket uppvisar en
stor ovilja. Man sköter dåligt de kontakter som
folkrörelseorganisationerna kan erbjuda. Det vore
väldigt intressant att få belyst varför.
       
        Vilken verksamhet det än gäller beror det till stor
del på personalen om verksamheten blir bra eller
dålig, men även på vilken utbildning personalen
har, på människosyn, regler, lagar och förordningar
som omgärdar verksamheten.
       
        Jag är inte rädd för att kritisera statens
invandrarverk. Jag tycker att invandrarverket är
byråkratins högborg i Sverige. Det är mycket
svårstyrt. Sunt förnuft verkar vara bannlyst där, och
verket har en verksamhetsutformning som skapar
miljöer och arbetsförutsättningar där humanism
och medmänsklighet har mycket svårt att trivas och
utvecklas.
       
        Jag vill anknyta till den debatt som fördes här i
kammaren mellan Pohanka och Björnemalm om
att det naturligtvis inte är den enskilda personalens
fel att det ibland blir fel, eftersom personalen är
organisationens fångar. Jag tycker att
invandrarverket har varit en tummelplats för
organiseringsmarodörer. Jag tror inte att de fasta
förläggningarna har en chans att exempelvis bli så
bra som en del av Röda kors-förläggningarna har
varit, om vi inte ger mer ansvar och pengar till de
enskilda förläggningarna, om vi inte kan involvera
personalen på de enskilda förläggningarna så att
den själv utformar verksamheten. Detta är lika
nödvändigt där som inom annan offentlig
verksamhet. Jag tycker att vi är alldeles för rädda
och flata när det gäller att kritisera invandrarverket
och den organisation som där har byggts upp.
       
        Jag ställer mig bakom vänsterpartiets reservationer
till detta betänkande.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        (Beslut skulle fattas den 4 juni.)
       
        8 § Svar på interpellation 1990/91:205 om
polisväsendet i EG
       
        Anf. 57 Civilminister BENGT K Å
JOHANSSON (s):
       
        Herr talman! Carl Frick har frågat mig hur det
förhåller sig med vad han kallar den svenska
polisintegrationen med EG.
       
        Jag har i skilda sammanhang redovisat vad den
ökade internationaliseringen kan innebära både
när det gäller utvecklingen av den
gränsöverskridande kriminaliteten och i fråga om
det internationella polissamarbetet.
       
        Bl.a. har jag redovisat Sveriges kontakter med den
s.k. TREVI-gruppen och dess arbete. TREVI är ett
samarbetsorgan inom EG-staterna för polis- och
säkerhetsfrågor. Några s.k. likasinnade länder,
däribland Sverige, informeras regelbundet av
gruppen och följer nära deras arbete. Inom TREVI
diskuteras bl.a. frågor om europeiskt
polissamarbete.
       
        Därutöver har Sverige genom bilaterala
samarbetsavtal inom polisområdet sökt utvidga
samarbetet ytterligare med ett par länder som i
dessa sammanhang har stor betydelse för Sverige.
       
        Polisverksamhetens dagliga internationella
kontakter sker främst genom de kanaler som
polisarbetet traditionellt har använt sig av,
exempelvis via Interpol och genom i andra länder
utplacerade sambandsmän. Med de nordiska
länderna har vi sedan länge haft ett utvecklat och
ändamålsenligt samarbete.
       
        Jag har vidare i den proposition om förnyelse inom
polisen (prop. 1989/90:155) som lades fram förra
våren och som riksdagen godkänt lämnat en samlad
redovisning av aktuella frågor om det
internationella polissamarbetet. En av slutsatserna
i propositionen var att det är särskilt angeläget att
finna vägar för ett utvidgat och mer reglerat
samarbete på polisområdet med länderna i EG.
       
        Det polisiära internationella samarbetet bedrivs
alltså i olika fora och former. Bakgrunden till att det
polisiära samarbetet utökas är givetvis att
brottsligheten internationaliseras alltmer. Vill vi
med kraft bekämpa terrorism,
narkotikabrottslighet och annan grov internationell
brottslighet måste polisarbetet utvecklas inte bara
nationellt utan även internationellt. En utveckling
mot ett mer långtgående polisiärt samarbete i
synnerhet i Europa behövs också för att vi skall
kunna möta den kriminalitet av annat slag som kan
bli följden av att rörligheten över gränserna ökar.
Det får inte bli på det sättet att den internationellt
orienterade brottsligheten skall kunna dra fördelar
av ett outvecklat polisiärt samarbete länderna
emellan. Som jag ser det befinner vi oss trots allt
ännu i ett inledningsskede när det gäller det
internationella samarbetet mot brott. Det finns
åtskilliga frågor som måste diskuteras och som vi
måste finna bra lösningar på.
       
        Några av de mer kontroversiella frågor som
debatterats den senaste tiden har varit frågan om en
gemensam europeisk polis. Denna fråga rymmer
åtskilliga komplikationer, och meningarna går
starkt isär bland EG-länderna. En annan fråga som
diskuterats har varit om de nationella
polisorganisationerna skall få gå in i grannlandet
och där utföra visst operativt arbete. Den senare
frågan har reglerats för vissa av EG-länderna,
nämligen Tyskland, Frankrike och
Beneluxländerna, i det s.k. Schengenavtalet som
avses träda i kraft 1992. Genom avtalet får
Schengenländernas polisorganisation möjlighet att
följa efter brottslingar in på ett annat lands
territorium och där även företa tillfälliga
ingripanden. Efterföljandet är omgärdat av en
mängd villkor, bl.a. begränsning till tid och
geografiskt område och för vilka brott
efterföljandet får ske.
       
        För svenskt vidkommande är det angeläget att vi
deltar i och påverkar utvecklingsarbetet och att vi i
ett tidigt skede får lämna de svenska synpunkterna
och söka påverka utvecklingen i en för oss önskvärd
riktning. Det finns inga färdiga strukturer eller
samarbetsformer för det internationella
polisarbetet som är tvingande för Sverige och som
inte stämmer överens med vår syn på
polisverksamheten.
       
        Anf. 58 CARL FRICK (mp):
       
        Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret, som
jag tycker delvis är litet svävande. Utgångspunkten
för min fråga var en artikel i Dagens Nyheter från
den 13 april, där det skildras hur man i EGs inre
kärna -- Tyskland, Frankrike, Benelux -- tillåter
polisaktiviteter över nationsgränserna. Artikeln
oroade mig. Jag är fullt på det klara med att man
måste ha ett internationellt samarbete i fråga om
brottslighet, särskilt i samband med en EG-
intregration. När alla gränskontroller skall slopas
är man naturligtvis tvungen att hitta former för hur
man skall bemöta den internationella
brottsligheten, som kan förväntas få ett stort
uppsving nu när bromsarna släpps.
       
        Jag hade ändå önskat att ministern skulle ta tag i
den viktiga frågan om aktiva polisinsatser av polis
från andra länder på svensk mark. Såvitt jag förstår
är detta något som vi kan förvänta oss vid en EG-
integration. De utländska förföljande poliserna går
efter sina lagar och inte efter de svenska. Dessa
poliser kommer alltså att arbeta i Sverige efter de
lagar som de är vana vid och lärda att följa. Det
innebär att vi kommer att få poliser i Sverige som
inte arbetar efter svenska lagar utan efter
främmande länders lagar. Det är då stor risk för att
dessa poliser bryter mot svenska lagar, om nu inte
de utländska lagarna helt plötsligt utan beslut i
riksdagen skall gälla i Sverige. Det kan då uppstå
en ganska absurd situation, eftersom man kan få en
ny sorts internationell brottslighet, en polisiär
brottslighet. Poliserna från utlandet beter sig
kanske på ett sätt som inte stämmer överens med
svenska lagar. Detta upplever jag som ganska
absurt. Den här frågan tar ministern inte upp i
svaret, och det är jag litet ledsen över. Jag
förväntade mig ett rakt svar att svenska lagar
verkligen skall gälla i Sverige och att brottslingar i
Sverige skall jagas och tas om hand av poliser som
kan och följer svensk lag. Eftersom jag inte får det
svaret, lämnar ministern fältet öppet för tankar på
att grunder för vårt rättsväsende skall tas bort i och
med att de utländska poliserna följer de lagar som
de är vana vid. Man kan lätt få den misstanken. Det
är väldigt viktigt att se till att denna misstanke
undanröjs.
       
        Slutmeningen i ministerns svar är ganska
intressant. Han säger: ''Det finns inga färdiga
strukturer eller samarbetsformer för det
internationella polisarbetet som är tvingande för
Sverige och som inte stämmer överens med vår syn
på polisverksamheten''. Jag anser att denna mening
är mycket kryptisk. Det hade varit bra om
ministern hade varit tydligare och uttryckt sig mera
klart. Vem skall ändra på vår syn? Varför skall vår
syn ändras? Vad kan vi förvänta oss för krav på
synförändring i framtiden? Ministern säger att man
kan tvingas till en ny syn på polisverksamheten vid
en EG-integration. Det vore väldigt spännande att
höra vad ministern förutser för krav på
synförändring i det svenska rättssamhället.
       
        Anf. 59 Civilminister BENGT K Å
JOHANSSON (s):
       
        Herr talman! Jag måste erkänna att jag har litet
svårt att följa Carl Fricks argumentation. Jag
förstår själva utgångspunkten, en tidningsartikel
om att detta inte är utan problem. I mitt anförande
antydde jag inte heller att det skulle vara utan
problem, om vi funderade på att göra något
liknande. Jag utgår självfallet ifrån att svensk polis
i alla lägen kommer att följa svensk lag. Det skall
den göra och det gör den också.
       
        Om man hamnar i en diskussion om huruvida något
liknande bör gälla i Sverige, är det självklart att det
är en mycket problematisk fråga som skulle
underställas riksdagen. Jag har inte tagit upp denna
fråga, eftersom den inte är aktuell för Sverige. Jag
har också nämnt att denna fråga är mycket
omdebatterad i EG. Det är inte alls så som Carl
Frick påstår, att Sverige vid ett eventuellt
medlemskap i EG automatiskt tvingas till någon typ
av polisarbete som är av den art som
Schengenländerna har avtalat om.
       
        Schengenavtalet omfattar inte hela EG, utan det är
ett avtal som några länder har träffat sannolikt för
att de har mycket långa gränssträckor och många
gränspasseringar och därmed också en betydande
gemensam brottslighet.
       
        Jag tycker själv att jag har varit ganska öppen i
svaret. Vi i Sverige ser ju hela tiden behovet av
internationellt samarbete. Det finns former som vi
i dag anser ligga ganska långt ifrån vad vi är beredda
att skriva på. Vi har skrivit på en del avtal, varav
några är bilaterala, men det här är en fråga som
man gott kan diskutera med öppet visir. Men, Carl
Frick, genom att vi diskuterar EG eller rent av blir
medlemmar i EG kommer vi inte på något sätt att
tvingas till att medge att utländska poliser skall få
arbeta i Sverige eller att svenska poliser skall arbeta
utomlands. Detta sker helt enligt de internationella
överenskommelser som vi har träffat om att t.ex. ha
personal vid de svenska ambassaderna som sysslar
med polisfrågor.
       
        Anf. 60 CARL FRICK (mp):
       
        Herr talman! Jag är fullt medveten om och klar
över att det -- som ministern sade i slutet av sitt
inlägg -- finns ett stort behov av den här typen av
internationellt samarbete, t.ex. när den svenska
polisen är med och spanar på narkotikabrottslingar.
       
        Jag funderade över den sista meningen i ministerns
svar: ''Det finns inga färdiga strukturer eller
samarbetsformer för det internationella
polisarbetet som är tvingande för Sverige och som
inte stämmer överens med vår syn på
polisverksamheten''. Det är detta som gör mig
orolig. Jag är fullt på det klara med att svensk polis
skall följa svenska lagar. I anledning av det som
ministern sade i svaret och det som stod i
tidningsartikeln, att utländsk polis kan få arbeta i
Sverige utan att följa svensk lag, känner jag mig
orolig, en oro som jag delar med många andra. Man
undrar vad som kommer att hända. Vad kommer vi
eventuellt att tvingas till?
       
        I dag är vi inte tvingade till någonting. Vi kan fritt
träffa internationella överenskommelser. Vid ett
integrationsarbete som förebereder ett
medlemskap i EG blir vi kanske tvingade till
någonting som vi inte känner för. Uttrycket ''som
inte stämmer med överens med vår syn på
polisverksamheten'' visar att det uppenbarligen
finns saker och ting inom EG som inte stämmer
överens med vår syn på polisverksamhet, och det
sade ju också ministern.
       
        Vid ett integrationsarbete och inför ett
medlemskap tvingas vi kanske till sådant som inte
stämmer överens med vår syn. Det vore intressant
att få veta inom vilka områden man kan förvänta sig
att vi skall tvingas ändra vår syn. Vi behöver inte
göra det i dag, men vi är inne i en process som det
vore intressant att få upplysningar om. Vad kan vi
förvänta oss för synförändringar? Jag anser att
problemet ligger i vad vi kan förvänta oss av
framtiden med hänsyn till detta. Dagens läge är
ganska klart, så det oroar jag mig inte för, utan jag
är orolig för framtiden.
       
        Anf. 61 Civilminister BENGT K Å
JOHANSSON (s):
       
        Herr talman! Orsaken till min formulering i svaret
är att det naturligtvis finns former för
polissamarbete som i dag är främmande för oss. Dit
hör möjligheten för polisen att arbeta på ett annat
lands territorium. Det är inte möjligt enligt svensk
lag. Vi har inte den samarbetsformen. Vi är mycket
restriktiva också med tanke på att komma i
närheten av ett sådant samarbete. Detta gäller
också inom Norden, där vi sedan länge har haft ett
utvecklat polisiärt samarbete.
       
        Det är klart att det finns ett internationellt
samarbete. Jag avser då de internationella
narkotikasambandsmän som finns posterade vid de
svenska ambassaderna. Detta samarbete sker på
nordisk basis. Jag anser att det är en mycket bra
form för samarbete. Om man ser till hur vi såg på
dessa frågor för 10--15 år sedan var detta med
internationellt samarbete en nyhet. Jag kan tänka
mig att det finns andra former för internationellt
samarbete som vi i dag inte riktigt känner till, men
som utvecklingen banar en väg för just på grund av
att vi möter nya problem.
       
        Jag kan nämna att vi under de senaste veckorna har
haft en stor ministerkonferens i Oslo om
samarbetet på narkotikaområdet, där
möjligheterna till internationellt samarbete
diskuterades bl.a. för kontroll av den s.k.
Balkanrutten. Längs denna finns länder som saknar
möjligheter till teknisk kontroll av fordon och som
gärna skulle vilja ha hjälp med denna. I varje fall
en del länder är beredda att ge den hjälpen. Man
kan också från svensk sida fundera över hur långt
man skall gå i den formen av assistens.
       
        Jag tycker att man skall ha en öppen diskussion om
var gränserna för det internationella samarbetet
går. Vi deltar ganska aktivt i en diskussion med EG-
länderna om hur arbetet med polisiära frågor skall
utformas. Framför allt får vi ta del av erfarenheter
som de har, och det tycker vi är mycket viktigt.
       
        Om vi skulle bli medlemmar i EG får vi naturligtvis
ta ställning till om vi kan ansluta oss till vissa
överenskommelser som har träffats, huvudsakligen
utanför det formella EG-maskineriet. Vi har varit
observatörer och har inte deltagit på något
traktatmässigt sätt i detta arbete.
       
        Jag vill säga till Carl Frick: Låt oss gärna ha en
debatt, men övertolka inte det förhållande att vi
faktiskt måste ha ett polisiärt samarbete! Vi har
dock även ett mycket starkt behov av
internationellt samarbete.
       
        Anf. 62 CARL FRICK (mp):
       
        Fru talman! Det är självklart att vi måste ha ett bra
internationellt samarbete i polisiära frågor. Det har
vi i miljöpartiet aldrig tvekat inför. Speciellt i ett allt
öppnare världssamhälle är det mycket viktigt.
       
        Det är också bra med en öppen diskussion, och det
är därför som jag har tagit upp dessa frågor, som
bekymrade mig mot bakgrund av artikeln i Dagens
Nyheter. Jag får vara glad över att statsrådet säger
att man känner mycket tveksamhet till olika former
av utländsk polisverksamhet på svensk mark.
       
        Jag nöjer mig med det och tackar så mycket för
svaret.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        9 § Svar på interpellation 1990/91:204 om
energipolitiken
       
        Anf. 63 Industriminister RUNE MOLIN (s):
       
        Herr talman! Krister Skånberg har ställt sju frågor
om energipolitiken till mig.
       
        De första frågorna avser tidsplaner och
handlingsplaner för kärnkraftsavvecklingen. Jag
vill inledningsvis slå fast att de åtgärder som
regeringen har föreslagit i den energipolitiska
propositionen (prop. 1990/91:88) syftar till att
skapa de praktiska förutsättningarna för att
fullfölja åtagandet att ställa om det svenska
energisystemet och avveckla kärnkraften till år
2010.
       
        Jag vill dessutom erinra om den
trepartiöverenskommelse om energipolitiken som
utgör grund för den energipolitiska propositionen.
De tre partierna -- socialdemokraterna, folkpartiet
liberalerna och centerpartiet -- är ense om att
resultaten av hushållningen med el, tillförseln av el
från miljöacceptabel kraftproduktion och
möjligheterna att bibehålla internationellt
konkurrenskraftiga elpriser avgör när
kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i vilken
takt den kan ske. Regeringen föreslår i
propositionen att denna riktlinje skall ersätta
riksdagens tidigare beslut om bestämda årtal för
start av avvecklingen.
       
        Vad gäller handlingsplanen för
kärnkraftsavvecklingen, innehåller propositionen
förslag till kraftfulla åtgärder för ökad hushållning
med energi och en målmedveten satsning på
utveckling av ny miljövänlig kraftproduktion.
Regeringen kommer att årligen för riksdagen
redovisa de resultat som har uppnåtts genom de
energipolitiska programmen. I samband med
redovisningen kommer regeringen att lägga fram
förslag om de ytterligare åtgärder som är
motiverade.
       
        Riksdagen och regeringen anger de förutsättningar
som kraftföretagen och industrin skall arbeta inom.
Någon detaljstyrning av företagens verksamhet,
som Krister Skånberg tycks förespråka, bör
däremot inte ske från statsmakternas sida. Det är
kraftföretagens uppgift att med utgångspunkt i den
av statsmakterna fastlagda energipolitiken planera
och utveckla kraftsystemet så att landets behov av
el blir tillgodosett.
       
        Krister Skånberg ställer också två frågor om
effektivisering av elmarknaden och förslaget om en
elbörs. Förslaget om en elbörs innebär att
kraftproducenter skall kunna lösa in åtgärder för
effektivisering hos eldistributörerna. Statens
energiverk har föreslagit att en sådan modell
prövas.
       
        Förslaget är dock inte särskilt utförligt, utan kan
snarare kallas en principskiss. I den energipolitiska
propositionen föreslår regeringen därför att
förutsättningarna för en försöksverksamhet med
elbörs undersöks. Därigenom kommer idén att
konkretiseras innan beslut fattas om eventuella
åtgärder. När förutsättningarna är klarlagda kan
man ta ställning till hur en eventuell
försöksverksamhet kan genomföras.
       
        Krister Skånberg tar också upp transiteringsrätten
på det svenska stamnätet. I propositionen
(1990/91:87) om näringspolitik för tillväxt har
regeringen föreslagit vissa förändringar på den
svenska elmarknaden. I samband med att statens
vattenfallsverk ombildas till aktiebolag föreslås att
stamnätet skall avskiljas och ges en mer fristående
ställning. Syftet är bl.a. att främja en effektivare
handel med el och en mer decentraliserad
elproduktion. Regeringen har nyligen uppdragit åt
statens energiverk att närmare utreda stamnätets
framtida organisation och att redovisa resultatet
senast den 1 november i år.
       
        I en fråga tar Krister Skånberg upp den s.k.
balansprincipen. I den energipolitiska
propositionen framhålls att elmarknadens aktörer
har huvudansvaret för att ekonomiskt rimliga
effektiviseringsåtgärder vidtas. Det innebär för
elmarknaden att den s.k. balansprincipen bör gälla,
dvs. att investeringar i eleffektivisering och
hushållning bör genomföras så länge kostnaderna
per kilowattimme inte överstiger kostnaderna för
ny elproduktion.
       
        Samtidigt som regeringen beslutade om den
energipolitiska propositionen gav regeringen
statens energiverk i uppdrag att utföra vissa
samordnings- och utvärderingsuppgifter på
energihushållningsområdet. Däri ingår att närmare
granska teoribildningen och att utreda dess värde i
det praktiska arbetet. Det gäller exempelvis teorier
om integrerad resursanvändning och om
balansprincipen.
       
        I sin sista fråga tar Krister Skånberg upp
lönsamhetskraven inom energiförsörjningen och
möjligheterna att genomföra miljömässigt
angelägna investeringar. Särskilt pekas på att
kraftbolagens kalkylränta vid investeringar
vanligen är lägre, och avkastningstiderna längre, än
hos många andra företag.
       
        Som jag tidigare har understrukit, är det
kraftföretagens uppgift att med utgångspunkt i den
av statsmakterna fastlagda energipolitiken planera
och utveckla kraftsystemet så att landets behov av
el blir tillgodosett. Energiinvesteringar är till
största delen långsiktiga investeringar, som
dessutom är mycket kapitalkrävande. Detta
innebär att kraftbolagen, som Krister Skånberg
påpekar, har ett långsiktigt perspektiv vid sina
investeringsbedömningar. Återbetalningstiderna
sätts till investeringens ekonomiska livslängd, och
kalkylräntan motsvarar bl.a. kapitalkostnader och
förväntad risk.
       
        Elanvändarna gör utifrån sina förutsättningar
motsvarande bedömningar av livslängd och risk i
sina investeringsprojekt.
       
        Det är således de enskilda företagen som har att
fatta avgöranden om investeringar och att därvid
bedöma förväntad avkastningstid och risk hos
investeringsprojekten. Detta gäller såväl inom
energisektorn som i andra industrisektorer.
       
        Anf. 64 KRISTER SKÅNBERG (mp):
       
        Fru talman! Jag ber att få tacka industriministern
för denna första uppsättning av svar.
       
        Den första fråga som jag ställde var: Bekräftar den
socialdemokratiska regeringen att en total
avveckling av den svenska kärnkraften skall vara
slutförd senast år 2010? Jag tycker inte, fru talman,
att jag har fått svar på den frågan. I stället säger
industriministern att han slår fast att de åtgärder
som regeringen har föreslagit i den energipolitiska
propositionen syftar till att skapa de praktiska
förutsättningarna för att fullfölja åtagandet att
ställa om det svenska energisystemet och avveckla
kärnkraften till år 2010. Jag vill mot denna
bakgrund upprepa min fråga.
       
        Som industriministern säger, innehåller
propositionen en rad förslag till åtgärder. Sedan
kan man diskutera om det är vad som i dagligt tal
kallas för en handlingsplan eller inte. Jag menar att
en handlingsplan är mer konkret, att den knyter ett
förslag till ett förväntat resultat. Skulle man se
propositionen på det sättet, kan man konstatera,
när man summerar de åtgärder som finns upptagna
i planen, att vi inte når ett rimligt etappmål under
den tid som propositionen omfattar.
       
        Det betyder att om inte farten i omställningen av
energipolitiken ökar kraftigt, finns det faktiskt
ingen möjlighet att nå det mål som
industriministern talar om. Då har man inte skapat
ens de praktiska förutsättningarna för att fullfölja
åtagandet att ställa om energisystemet.
       
        Då är frågan om regeringen eller de partier som har
ingått trepartiöverenskommelsen är beredda att vid
behov öka insatserna för att nå målet. Eftersom
resultatet under den första tiden är så magert -- i
alla fall det som man kan läsa ut av propositionen --
skulle det behövas utomordentligt kraftfulla
åtgärder för att sedan kunna nå målet.
       
        Då kan det naturligtvis sägas: Jo, men det är inte
bara regeringen som skall jobba med det här. Det
är absolut självklart att den stora insatsen skall
göras av de vanliga aktörerna på marknaden. De
skall göras av kraftbolagen och deras kunder av
olika typer. Förutsättningen för att de skall agera på
det sätt som behövs om kärnkraften skall vara
avvecklad till år 2010 är att de uppfattar signalerna
så att nu har Sverige ställt om sin energipolitik. I
fortsättningen skall det inte göras nya anläggningar
för fossila bränslen utan de skall göras för
kraftvärme och helst för användning av
biobränslen. Det talas också, om än inte så mycket,
om att satsa på vindkraft, osv.
       
        Samtidigt som det står så här i propositionen, är det
alldeles klart för den som över huvud taget känner
till detta att det finns en s.k. stark energibalans i
Sverige. Det är ett mera diskret uttryck för att det
finns en överskott av el, fru talman. Det innebär i
praktiken att det är inte så lönsamt i dag att satsa
på t.ex. effektiviseringsåtgärder, som så att säga är
det andra benet i omställningen.
       
        Det ena benet är att när man är tvungen att bygga
ut energitillförseln skall man man göra det på ett
miljövänligt sätt och använda inhemska och
förnybara bränslen, precis som det står i
propositionen. Det andra benet är alltså att man
måste se till att förbruka mindre energi än i dag för
att få en viss mängd nytta.
       
        Det är vad man kallar för effektivisering, och då
måste effektiviering löna sig. Jag tvivlar tyvärr på
att industrin, framför allt, och kraftbolagen själva
har uppfattat signalerna på rätt sätt. Det är möjligt
att industriminstern och jag har olika uppfattningar
där.
       
        Men sedan kommer vi till hur man ändå skall
hamna rätt, och då kommer vi in på frågan om
elbörs och frågan om balansprincipen.
       
        Balansprincipen innebär, väldigt enkelt uttryckt,
att om det är billigare att få fram en viss
energimängd genom att använda energi
effektivare, med bibehållen nytta, gör man det i
stället för att bygga ut produktionskapaciteten. Ett
sätt att göra det tydligare på marknaden vilka olika
möjligheter som finns är att starta en elbörs. Den
innebörd som industriministern i sitt svar ger
begreppet elbörs är väldigt begränsad, och jag skall
återkomma till en vidare tolkning, som chefen för
statens energiverk och hans medarbetare gör.
       
        Men allra först: Tänker man avveckla kärnkraften
till år 2010?
       
        Anf. 65 LARS NORBERG (mp):
       
        Fru talman! När man skall lösa ett problem, är det
ju viktigt med en problemanalys. Enligt min och jag
tror hela den gröna rörelsens uppfattning, både i
Sverige och utomlands, finns det på energisidan tre
grundproblem. Jag brukar säga att problemen
heter uran, fossila bränslen och ineffektiv
energianvändning.
       
        Jag har tidigare ställt frågan till industriministern
här i kammaren, om han är ense med den gröna
rörelsen i fråga om grundproblemen. Det är
nämligen viktigt vad man utgår ifrån, när man skall
gå vidare med någon form av praktiskt
handlingsprogram. Är industriministern ense med
oss om att de stora problemen när det gäller energi
heter uran, fossila bränslen och ineffektiv
energianvändning?
       
        Vi har från miljöpartiet försökt att klara ut
målstyrningen. Vi vill avveckla kärnkraften på
kortare tid än till år 2010, men om vi nu utgår från
2010 konstaterar vi ganska säkert att det som står i
energipropositionen inte räcker. Med andra ord:
Om man extrapolerar satsningen på vindenergi och
solvärme, finner man att man den vägen får
försumbara energitillskott fram till år 2010. När det
gäller biobränslen är resultatet detsamma.
       
        Om man börjar räkna på det som regeringen
föreslår, kommer man fram till att det inte kommer
att lyckas, som industriministern själv säger, att
fullföja åtagandet att avveckla kärnkraften till år
2010. Det är ett åtagande som regering och riksdag
har gjort gentemot svenska folket, och det gäller då
att ta detta åtagande på allvar.
       
        Om de andra problemen, dvs. fossila bränslen och
ineffektiv energianvändning, finns det väldigt litet i
regeringens energiprogram och proposition, menar
jag. Vi säger från miljöpartiet att
koldioxidutsläppen skall minska med 85 %, men
regeringen har inget mål. Energianvändningen
skall effektiviseras med 2 % per år, säger vi från
miljöpartiet, för att på 35 år nå det mål som
Brundtlandkommissionen har satt upp för samtliga
industriländer, nämligen en halvering av
energianvändningen i industrivärlden.
       
        Instämmer industriministern i min problmanalys?
Instämmer industriministern i min bedömning att vi
behöver sätta upp konkreta mål?
       
        Det behövs ingen detaljstyrning, men man behöver
ändå vidta vissa åtgärder. Som gammal ingenjör vet
jag att man modifierar åtgärderna allteftersom man
ser resultaten. Det är ungefär som att vrida på en
vattenkran. Visar det sig att det rinner för
långsamt, öppnar man kranen litet till.
       
        Det behövs ingen detaljreglering, som
industriministern möjligtvis misstänker oss
miljöpartister för att vilja ha, men det krävs
åtgärder som styr i rätt riktning och med ungefär
rätt omfattning.
       
        Anf. 66 Industriminister RUNE MOLIN (s):
       
        Fru talman! Krister Skånberg är inte nöjd med mitt
besked när det gäller avvecklingstidpunkten för
kärnkraften. Det kan naturligtvis uttryckas på
många olika sätt. Jag kan bara säga att jag står för
det beslut som riksdagen har fattat i den här frågan.
Det betyder att år 2010 skall kärnkraften vara
borta. Den politik som vi nu lägger upp i den
energiproposition som för närvarande behandlas i
utskottet skall leda till det resultatet. Där har vi
olika strategier.
       
        Efter vad jag förstår vill Krister Skånberg ha en mer
detaljerad uppläggning i en handlingsplan. Vi har
ställt upp mål och angett vad vi skall uppnå. Sedan
säger vi att vi varje år skall pröva hur långt vi har
kommit. Vi skall redovisa det för riksdagen och få
en debatt och en prövning här av om de uppnådda
resultaten är tillräckliga, om vi måste sätta in
ytterligare styrmedel eller något sådant. Jag tycker
att det är en mycket bättre uppläggning att ha
denna kontinuerliga prövning av resultaten av den
politik som man för, än att lägga fast
handlingsplaner långt i förväg utan att veta så
mycket om deras innehåll.
       
        Krister Skånberg går sedan in på
energipropositionen. Den skall ju behandlas här i
riksdagen om någon vecka. Jag tycker att man kan
avvakta utskottets behandling av propositionen
innan man tar den diskussionen.
       
        När det sedan gäller signalerna, kan jag inte se
annat än att de signaler som vi har gett är mycket
tydliga. Vi har sagt att det beslut som gäller
kärnkraftsavvecklingen -- som har fattats flera
gånger av riksdagen och som har upprepats i
propositionen -- är det som gäller. Vi har också
anvisat en rad olika medel för att nå fram till det
målet. Det är naturligtvis utomordentligt klara
signaler till industrin. Den här prövningen varje år
skall ju bl.a. gå ut på att se om industrin har tagit
det här på allvar. Om man struntar i vad riksdagen
säger och den politik som vi här drar upp riktlinjer
för, måste vi naturligtvis fullfölja vår politik genom
att ge de tydligare signaler som i så fall behövs. Men
vi behöver inte göra det förrän vi konstaterat att
man inte bryr sig om detta. Jag tycker att det är för
tidigt att dra den slutsatsen i dag.
       
        Vi har ju sagt i propositionen att energiverket eller
det verk som kommer efter energiverket bör titta
närmare på frågan om elbörs. Det är en lös
principskiss som har redovisats för mig i ett brev
från energiverket. Det behövs mycket mer av
konkretisering av hur det skall fungera för att man
skall kunna ta ställning till om det är en bra metod.
Är det så, skall vi naturligtvis använda oss av den.
Det behöver vi inte diskutera mer.
       
        Lars Norberg talade om problemanalysen och
grundproblemen. För mig är grundproblemen flera
än de som Lars Norberg räknar upp. Det är
naturligtvis miljöproblemen. Där utgör ju uran,
fossila bränslen och att man slösar med energi --
den sista punkten avser väl detta -- ett viktigt
problem. Men det är många andra problem som jag
tycker är viktiga i energipolitiken. Det gäller att få
fram tillräcklig elenergi för att vi skall kunna klara
alla de behov som vi har för att förbättra miljön ute
i industrin, för att förbättra miljön över huvud taget
och för att åstadkomma den välfärd som människor
eftersträvar och den sysselsättning som vi behöver i
det här landet. Det är också viktiga grundfrågor för
energipolitiken. Därför är det litet mer
komplicerat, och problemen är litet fler än de som
Lars Norberg räknar upp. Enfrågepartiet har en
benägenhet att förenkla verkligheten, och det gör
Lars Norberg i det här avseendet.
       
        Har vi inget mål när det gäller koldioxidproblemet?
Ja, vi har lagt fram en koldioxidstrategi som
innebär att år 2000 skall det inte vara mer utsläpp
av koldioxid än vad det är i dag. Det är ett ganska
tufft program. Det är ett program som vi är överens
med de olika regeringarna inom EG om. Det skall
vi driva i samband med den konferens som skall ske
på världsnivå.
       
        Det behövs naturligtvis konkreta mål, som Lars
Norberg säger. Vi har ställt upp ett konkret mål.
Det är ett ganska tufft mål att avveckla kärnkraften
fram till år 2010. Det skall förverkligas med olika
medel. Det är vi i färd med genom den proposition
som vi har lagt fram för riksdagen.
       
        Anf. 67 KRISTER SKÅNBERG (mp):
       
        Fru talman! Jag tror att den första gången som jag
träffade industriministern var på ett möte med
Nordiska rådet. Då kom vi in på hur man antingen
kan spetsa till en debatt eller hur man kan
samarbeta. Jag är känd för att vara en
samarbetsmänniska. Jag uppskattar det svar som
industriministern gav med ett personligt
ställningstagande till detta. Jag uppfattar det som
att industriministern kommer att göra allt som står
i hans makt för att det här målet skall uppnås, och
det är inte litet det. Det finns stora möjligheter att
verka både i den nuvarande ställningen och om det
skulle slumpa sig så illa att det blir i opposition. I
den frågan, industriministern, är vi bundsförvanter.
Kärnkraften skall vara avvecklad senaste år 2010.
       
        Sedan har vi olika förväntningar på hur det på bästa
sätt skall gå till. Jag tror inte att myndigheterna bör,
och egentligen inte heller kan, detaljstyra
företagens verksamhet. Historiskt finns det inte
särskilt goda exempel på det. Vad som behövs är en
inriktning, generella styrmedel, en förväntan att de
ger önskad verkan och själva trovärdigheten.
       
        Industriministern kom in på detta hur aktörerna --
industriministern nämnde kanske inte just det
begreppet -- uppfattar de här signalerna. Där har
vi, det vet vi, litet olika uppfattningar. Jag tycker
att de olika pressuttalanden som företagen gjorde
tyvärr inte styrker att man har uppfattat signalerna
så, att nu är det allvar och nu har
omställningsprocessen börjat. Men det kan ju
komma, och det kommer framför allt den dagen när
man känner att det lönar sig, eftersom företagen ju
inte är på marknaden bara för att göra nytta, utan
de vill också förfärligt gärna tjäna pengar. En del
sätter det här målet att tjäna pengar långt före alla
andra mål. Det är här elbörsen kommer in.
       
        Industriverket skriver att som det nu fungerar säljer
kraftbolagen energi i stället för den nytta som
energin ger. Det gäller att bryta det, och där
beskriver man -- man kan diskutera om det är
utförligt eller inte -- hur en elbörs skulle kunna
fungera. Jag vill gärna ha reda på hur man kommer
att pröva detta från statens sida.
       
        Anf. 68 LARS NORBERG (mp):
       
        Fru talman! Också jag vill uttrycka min stora
tillfredställelse med den tydliga deklaration som
industriministern här personligen gjorde, att
målsättningen är att kärnkraften skall avvecklas.
Problemet är avvecklingsprogrammets
trovärdighet och möjligheten att nå detta mål. Jag
liksom Krister Skånberg misstänker att man inom
industrin, där man är duktig på att räkna, när man
ser på de förslag som regeringen har presenterat,
finner att det kommer att bli ohyggligt svårt att
klara kärnkraftsavvecklingen med dessa satsningar.
       
        Jag och miljöpartiet menar att de måste finnas en
kombinerad strategi. Man måste angripa
koldioxidutsläppen på ett kraftfullare sätt än det
sätt som industriministern angav. Detta kan man
framför allt göra genom samtidigt vidta två
åtgärder. Man kan effektivisera 2 % per år och
varje år pröva om man uppnått den målsättningen
när det gäller effektivisering eller inte. Likadant
kan man göra med koldioxidutsläppen. När man
effektiviserar kan man samtidigt byta ut de fossila
bränslerna mot inhemska bränslen.
       
        Vi inser naturligtvis att det finns andra aspekter på
energin än dem som jag nämnde. Men jag anser att
detta är huvudproblemet. Det finns många som
säger att det är vindkraft, solenergi och de
förnybara energikällorna som är problemen för
svensk energiförsörjning. Det är de inte, de är
tillgångarna. Problemen är naturligtvis de faktorer
jag nämnde.
       
        Det gäller också att rätta mun efter matsäcken, dvs.
vi måste anpassa vår konsumtion, produktion och
livsstil efter de biologiska och resursmässiga
förutsättningarna. Jag betvivlar att regeringen har
insett allvaret och behovet av att förändra
energipolitiken i en riktning som är förenlig med
livskvalitet, miljökvalitet och mänsklig kvalitet på
lång sikt.
       
        Anf. 69 Industriminister Rune Molin (s):
       
        Fru talman! Både Krister Skånberg och Lars
Norberg säger att de inte tror att det program som
regeringen föreslår för riksdagen är tillräckligt för
att uppnå de målsättningar vi har. Låt oss diskutera
vad det är som ni har att komma med när vi så att
säga får papperen på bordet och kan föra
diskussionen. Den debatten kan vi lämna dithän.
       
        Regeringen anser att detta program för det första
fem åren skall leda oss till målet. Men vi är
samtidigt beredda att ständigt pröva vilka
ytterligare insatser som behövs.
       
        Sedan är det självfallet fråga om vilken tidsaspekt
man har. Vill man snabbavveckla kärnkraften på
några få år, vilket Krister Skånberg och Lars
Norberg vill, har man helt andra ambitioner och
förutsättningar. Då är man beredd att riskera
välfärd och sysselsättning osv. Är man detta kan
man självfallet genomföra en avveckling mycket
snabbare. Men regeringen har en mer komplicerad
målsättning där vi skall klara av att uppnå både
miljömål och ekonomiska mål.
       
        Sedan menar Krister Skånberg att kraftföretagen
inte lever upp till de krav vi uppställt för
omställningen och att verkligheten inte styrker att
kraftföretagen vill genomföra denna avveckling.
Man skall vara litet försiktig med sådana
kategoriska påståenden.
       
        Man har inom Vattenfall genomfört flera program
för att medverka till denna omställning. Det finns
ett program som kallas Uppdrag 2 000 där man
sätter in väsentliga resurser för att medverka till
elhushållning. Det finns dessutom ett
utvecklingsprogram satsas på betydande resurser,
där vindkraft, biobränslen och solenergi. Jag anser
inte att detta pekar på att man struntar i
avvecklingen, utan man är inställd på att
genomföra den politik som riksdagen förespråkar.
       
        Sydkraft, ett annat av vår stora kraftföretag, har
tillsammans med ett finskt företag startat ett
projekt för att ta fram en prototypanläggning för
biogas i Värnamo. Inte heller det tyder på att
kraftindustrin är likgiltig inför denna politik.
       
        Vi kan ställa upp olika mål -- 2 % mindre
förbrukning per år, eller vad Lars Norberg nu var
inne på -- men det väsentliga är att vi kommer i
gång med en årlig prövning och ställer frågan i. Har
vi nått dit vi ville? Det kommer att finnas olika mål.
Det finns de som vill ha ett snabbt resultat och
menar att avvecklingen bör kunna komma i gång
omedelbart, dvs. i mitten på 90-talet. Det finns de
som menar att detta inte är möjligt på grund av
ekonomiska och sociala skäl, och ser starten något
senare, och det finns de som inte alls tror på detta.
       
        Låt oss kontinuerligt göra en prövning. Det sker
också en prövning inom kraftindustrin. Vi kan i
dessa dagar läsa i tidningarna att den tyska
kraftindustrin nu bestämt sig för en avveckling av
kärnkraften. Också detta tyder på att det pågår en
förändring inom kraftindustrin runt om i världen.
       
        Anf. 70 KRISTER SKÅNBERG (mp):
       
        Fru talman! Det är glädjande att två stora tyska
kraftföretag och åtminstone en delstat, Schleswig-
Holstein har sagt att man skall avveckla
kärnkraften. Jag träffade representanter för
delstaten Schleswig-Holstein så sent som i går och
väntar mer detaljerade besked därifrån och också
om vad kraftföretagen sagt. Men det är mycket
glädjande, jag håller med om det.
       
        När det gäller kraftbolagens agerande är det
mycket bra att Vattenfall har startat projektet
Uppdrag 2000. Men det är inte lika roligt med den
attityd till effektivisering som Vattenfall intar när
verket nu skall kommersialieras. Risken är att man
ser till kortsiktiga kommersiella intressen så att
man nedvärderar möjligheterna. I stället för att
uppmuntra människor att gå vidare på den inslagna
vägen, det är ju ändå många som har hört talas om
detta och varit inblandade, skickar man i praktiken
ut signaler som säger: Det här skall vi ta det litet
lungt med.
       
        Jag har under den senaste veckan besökt några
energiverk. Framför allt från Lund men också från
Helsingborg kommer rapporter om att man
uppfattar signaler från Sydkraft som innebär: Det
vi sade om att effektivisera är nog intressant, men
nu gäller det att sälja kraft i stället.
       
        Det gäller att kraftbolagen själva lever upp till
balansprincipen. Vem har då glädje av den? Jo, det
har egentligen alla parter, eftersom balansprincipen
innebär att man skall göra det som lönar sig bäst.
Konsumenten, kraftbolgen, distributörerna,
kunderna och även samhället kommer att ha glädje
och nytta av att tillämpa balansprincipen.
       
        Frågan är då vad man från samhällets sida kommer
att göra för att hävda denna balansprincip. Ja, man
kan koppla det till morötter eller till att försöka
överbrygga det lönsamhetsgap som jag också talade
om. De som vill göra investeringar i effektiv
energianvändning kan tillförsäkras åtminstone
samma villkor som vid kraftutbyggnad. Man kan
också koppla det hela till koncessionsvillkor, dvs.
att man inte får bygga ut förrän man har visat att
det är billigast. Jag vill fråga industriministern hur
han ser på detta.
       
        Anf. 71 Industriminister RUNE MOLIN (s):
       
        Fru talman! Jag vill gärna avvakta de resultat och
de bedömningar som vi kommer att få från våra
myndigheter i dessa frågor innan jag är beredd att
gå in i en teknisk debatt om hur detta skall utformas
i framtiden. Men jag är, liksom Krister Skånberg,
övertygad om att balansprincipen innebär fördelar
för både konsumenter och producenter. Därför
finns det ett incitament som gör att man vill
utveckla principen.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        10 § Svar på interpellationerna 1990/91:176 och
190 om järnvägskommunikationerna i övre
Norrland m.m.
       
        Anf. 72 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
       
        Fru talman! Ulla Orring har ställt följande fråga till
mig:
       
        1. Är kommunikationsministern beredd att anslå
särskilda medel för en upprustning av tvärbanan
Storuman--Hällnäs?
       
        2. Är kommunikationsministern beredd att aktivt
stödja projekt som syftar till fortsatt persontrafik
på inlandsbanan under sommaren?
       
        3. Ämnar kommunikationsministern ta några
initiativ för en projektering av Botniabanan?
       
        4. På vilket sätt avser kommunikationsminister ta
ansvar för de ca 90 SJ-anställda som drabbas av en
nedläggning av inlandsbanan.
       
        Vidare har Maggi Mikaelsson ställt följande frågor:
       
        1. Vilka åtgärder tänkar kommunikationsministern
vidta för att kompensera Västerbottens län för
bortfallet av ca 100 statligt anställda inom SJ under
de senaste tre åren?
       
        2. Är kommunikationsministern beredd att verka
för en lokalisering av lokunderhållet från
Stockholm till Vännäs?
       
        3. Är kommunikationsministern beredd att verka
för att särskilda medel anslås för att tidigarelägga
upprustningen av tvärbanan mellan Storuman och
Hällnäs?
       
        Jag besvarar de båda interpellationerna i ett
sammanhang.
       
        Ulla Orring påstår i sin interpellation att regeringen
inte gör tillräckliga satsningar på infrastrukturen.
Låt mig börja med att slå fast att de förslag till
infrastruktursatsningar som vi lagt i vår proposition
om näringspolitik för tillväxt innebär satsningar på
infrastrukturen som är väsentligt större än de som
gjorts under de senaste decennierna.
       
        Hur de medel som regeringen föreslagit utöver
infrastrukturverkens ordinarie anslag skall fördelas
är ännu inte beslutat. Jag vill dock påpeka att i den
prioritering av strategiska projekt som regeringen
gjort i propositionen ingår både norra stambanan
och stambanan genom övre Norrland.
       
        Maggi Mikaelsson refererar i sin interpellation till
det trafikpolitiska beslutet som riksdagen fattade
under år 1988. I detta sägs att SJ genom bildandet
av banverket skall ges möjligheter att agera på
affärsmässiga villkor. SJ gavs vidare stor frihet att
organisera de olika delarna av verksamheten på ett
sätt som bäst främjar de totala mål som satts upp.
Jag tycker att detta är en riktig ordning. Jag utgår
också ifrån att SJ vid planeringen av sin verksamhet
söker finna de mest rationella och
kostnadseffektiva lösningarna. Detta gäller såväl
bemannings- som underhållsfrågor. Ordningen är
dock sådan att det är SJ självt som har att besluta i
dessa frågor.
       
        Då det gäller inlandsbanan vill jag betona att
regeringen har verkställt beslutet om banans
framtid i enlighet med riksdagens ställningstagande
tidigare i vår. Detta innebär att ett avtal med
länshuvudmännen i fråga om ersättning för
trafikförsörjningen i det område som berörs av
inlandsbanan har godkänts. Detta har gjorts helt
med utgångspunkt i det beslut som riksdagen
fattade den 21 mars i år. Som bekant har man nu
inom arbetsmarknadsutskottet tagit ett initiativ för
att med regionalpolitiska medel möjliggöra
turisttrafik på inlandsbanan under de kommande
sommarmånaderna.
       
        Ansvaret för de anställda som berörs av beslutet om
inlandsbanan ligger i första hand hos SJ. I viss
utsträckning kan SJ erbjuda arbeten inom andra
delar av organisationen. Jag vill också i det här
sammanhanget påpeka att den ersättningstrafik
som kommer att drivas av trafikhuvudmännen
skapar ny sysselsättning i det aktuella området. De
problem som kan komma att kvarstå får naturligtvis
behandlas inom ramen för den allmänna
sysselsättningspolitiken. Jag vill i denna del tillfoga
att den av regeringen beslutade uppgraderingen av
inlandsvägen Göteborg--Karesuando bör
medverka till en positiv utveckling av turismen i
området.
       
        I årets budgetproposition föreslog regeringen att 80
milj.kr. skall avsättas för investeringar på de delar
av inlandsbanan som har stor betydelse för
godstrafiken. Enligt min mening ingår tvärbanan
mellan Storuman och Hällnäs som en viktig del i
inlandets godstrafiksystem. Som Maggi Mikaelsson
väl känner till är banan mellan Storuman och
Hällnäs en länsjärnväg, och det är länsstyrelsen
som beslutar om investeringsmedel till banan. Jag
vill dock påpeka att det är viktigt att
järnvägssystemet i regionen ses som ett
sammanhängande nät och att de totala resurserna
satsas på de banor där de gör störst nytta. Mot
denna bakgrund är jag beredd att verka för att en
upprustning av tvärbanan mellan Storuman och
Hällnäs kommer till stånd. Detta är också det
besked som jag lämnat till företrädare för länet vid
en uppvaktning i förra veckan.
       
        Banverket utreder för närvarande frågan om den
samhällsekonomiska lönsamheten för
Botniabanan. Ett enkelspår längs med kusten
söderut från Umeå beräknas kosta mellan 4 och 5
miljarder kronor. En förlängning upp till Luleå
alternativt Haparanda skulle förmodligen innebära
en fördubbling av dessa kostnader. Innan vi vet mer
om banans ekonomiska konsekvenser saknas
förutsättningar för att starta en projektering.
       
        Anf. 73 MAGGI MIKAELSSON (v):
       
        Fru talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret. Det var länge
sedan jag ställde interpellationen. Det var faktiskt
i slutet av mars. Jag kan konstatera att trots att
svaret har dröjt har jag inte fått något värst mycket
till svar på frågorna. På de tre frågorna som jag
tycker är viktiga för Västerbotten, nämligen om
statens ansvar vid nedläggningar av arbeten,
möjligheterna att lokalisera ut delar av SJs
verksamhet och medel till upprustning av
tvärbanan, är det bara angående tvärbanan som jag
har fått ett halvt svar. Där måste jag ändå vad det
lider be kommunikationsministern precisera sig.
       
        Jag vill börja med sysselsättningen. Sedan det
trafikpolitiska beslutet fattades i riksdagen av en
majoritet, har över 100 anställda inom SJ fått sluta
sina anställningar. Till det kommer nu ett antal
varsel. Senast har en tredjedel av lokförarna i
Vännäs varslats om uppsägning. Efter att det
beslutet fattades, så sent som för ett par dagar
sedan, kom beskedet att fjärrblockeringen inte
längre skall vara kvar i Vännäs. Det kommer också
på sikt att leda till minskningar av personalstyrkan.
       
        Jag får över huvud taget inget svar från
kommunikationsministern, huruvida staten har ett
ansvar för de stora neddragningarna. Därför vill jag
upprepa frågan. Anser Georg Andersson att staten
har ett ansvar för sysselsättningen i ett område av
Sverige när ett stort antal statliga arbeten
försvinner? Det sker visserligen inte på en gång i ett
slag, utan det sker i form av att ett par arbeten
försvinner nu och då. Effekterna blir på det sättet
snarare värre. Det blir som att kupera grisrumpan
genom att ta en bit i taget. Det gör lika ont varje
gång. Framför allt är det ett slöseri med mänskliga
resurser. Det är också dålig förvaltning av
ekonomin. Man tappar kunskaper och
förutsättningar att förändra situationen. Hur klarar
man att lösa problemen om konjunkturerna vänder
och godsmängderna ökar? Det går inte att komma
undan, Georg Andersson, med att förutsätta att SJ
gör de rätta bedömningarna.
       
        Georg Andersson säger i dag att SJ har fått stor
frihet att själv organisera de olika delarna av
verksamheten. Han utgår också från att SJ försöker
finna de mest rationella och konstnadseffektiva
lösningarna. Men om det inte fungerar? Om det
kommer signaler på att SJ faktiskt inte klarar av
detta på ett sätt som är bra, hur skall man göra då?
Vi har fått rapporter från riksdagens revisorer som
menar att kontakterna mellan regeringen och SJ
inte har fungerat bra. Det har varit oklarheter om
vilka beslut SJ får fatta osv.
       
        Jag tänkte ge några exempel på de bedömningar
som SJ har gjort och som jag tycker att man kan
ifrågasätta. Jag börjar med stora godsleveranser. I
och med att SJ har satsat på stora godsleveranser
har SJ blivit beroende av några få stora
leverantörer. För Västerbottens och Vännäs del
innebar det att t.ex. 500 vagnar per år försvann när
godstransporterna från Brattby- och
Tväråbäcksågarna togs bort. Divisionaliseringen
gör att den ena handen inte vet vad den andra gör.
       
        Jag kan ta järnvägsstationen i Umeå som ett
exempel. Järnvägsstationen i Umeå är en av de
stationer som har rustats upp och gjorts snygg.
Stationen är fin, och det är inget fel på det. Men
samtidigt har järnvägstrafiken till stationen lagts
ned. Nu går bara två tåg i vardera riktningen varje
dag. Det sista tåget går den 10 juni.
       
        Det tredje gäller interndebiteringen. Många som
arbetar inom SJ upplever det som ett problem att
hålla på att skicka räkningar mellan varandra.
       
        Jag tycker också att man kan kritisera de
ekonomiska beräkningarna, att SJ inte utnyttjar de
egna tågen. Det finns ett exempel som visar det.
Den diesel som används till motorvagnarna i
Storuman har man tidigare transporterat på tåg
som har kört med tomma vagnar tillbaka till
Storuman från Holmsund. Nu gör man inte det, för
någon har räknat ut att det inte lönar sig. Nu är det
i stället en tankbil som kör den diesel som behövs
upp till Storuman. Jag tycker att det är en konstig
beräkning.
       
        Trots allt finns det ett litet hopp, ett halvt löfte att
det skall komma pengar till upprustning av
tvärbanan. Men jag måste ställa mig frågan varifrån
Georg Andersson tycker att dessa pengar skall tas.
Han säger i sitt svar att de skall tas från de pengar
som är avsatta för en upprustning av inlandsbanan.
Det var en nyhet för mig, att det går att se
tvärbanan mellan Storuman och Hällnäs som en del
av inlandsbanan. Så har det inte varit tidigare. Jag
tycker att det är ett luddigt svar.
       
        80 miljoner är avsatta för underhåll av de delar av
inlandsbanan där det körs godstrafik. Jag undrar
om de pengarna skall räcka också till tvärbanan.
Hur stor del av dessa 80 miljoner menar Georg
Andersson kan gå till upprustningen av tvärbanan?
När kommer dessa pengar?
       
        Georg Andersson säger i sitt svar att han skall
''verka för'' en upprustning av tvärbanan. Det låter
litet som när diplomater pratar. Jag skulle vilja veta
vad ''verka för'' betyder konkret i detta
sammanhang. Betyder det att det kommer pengar
så att tvärbanan kan rustas upp i så god tid att
nuvarande godstransporter kan räddas,
säkerställas, och så att de godstransporter som man
kan få om banan rustas upp, inte försvinner?
       
        Anf. 74 ULLA ORRING (fp)
       
        Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret
som innehöll både positiva och negativa
synpunkter. Jag säger som Maggi Mikaelsson,
tyvärr har svaret dröjt länge. Det är över en månad
sedan interpellationen lämnades. Här i riksdagen
har också hunnit avverkas beslut om
järnvägstrafiken. Riktlinjerna för kommande
budgetår är därför fastställda. Från oppositionens
håll framhöll man vid det beslutet önskemål om ett
förstärkt framtida järnvägsbyggande och därmed
en höjning av investeringsnivån utöver de tio
miljarder som förutsattes i 1988 års trafikpolitiska
beslut. Detta vill jag starkt understryka.
       
        Inlandsbanan är räddad för sommaren. Det är
också ett beslut som vi har fattat i veckan.
       
        Mina frågor till kommunikationsministern gällde
vårt gemensamma hemlän Västerbotten, där
investeringarna när det gäller både stambanan,
tvärbanan och den nu aktuella inlandsbanan har
varit nära nog obefintliga. När statsrådet nu säger
att satsningarna är väsentligt större än de som har
gjorts under de senaste decennierna, tycker jag att
det är ett klart understatement. Det har nästan inte
förekommit några investeringar tidigare.
       
        Det är självklart att investeringskraven då växer
och blir mycket höga, och särskilt betungande när
kraven kommer under en lågkonjunktur, då staten
har minskade resurser. Det mest förvånandsvärda
är emellertid att under den högkonjunktur som har
rått under den socialdemokratiska regeringstiden,
så litet av investeringar har satsats på att underhålla
järnvägsnätet. I stället synes som om intentionerna
har pekat på nedläggning, inte enbart för
inlandsbanan utan även för övriga bandelar.
       
        Fru talman! Folkpartiet liberalerna har i
länsstyrelsen i Västerbotten, där också jag själv
sitter, aktivt tagit initiativ både för inlandsbanans
bevarande och tvärbanans upprustning. För
inlandsbanans fortsatta drift i sommar beslutades så
sent som i tisdags här i riksdagen. Det blev en
framgång för vår politik. Men problemen för
kommande säsong kvarstår.
       
        Då jag i måndags ställde en direkt fråga till
arbetsmarknadsutskottets ordförande om det nu
skulle bli en smidig hantering av
inlandsbanbeslutet -- jag tänkte då särskilt på att
pengarna skall vara på bordet den 9 juni för att
driften skall kunna fortsätta -- uppfattade jag att jag
fick ett positivt svar. Men enligt vad jag nu har
inhämtat är läget oklart. Det är också oklart hur
länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län
skall fatta beslut om detta. Regeringens
bidragskonstruktion blev ju att länsstyrelserna får
ta medel från sina egna anslag. Jag tycker att det är
både snålt och oengagerat av regeringen.
Fortfarande anser jag att det förslag som vi från
oppositionens sida framförde var det bästa. Där var
vänsterpartiet, miljöpartiet, centern och folkpartiet
med.
       
        Kommer regeringen och kommunikationsministern
att söka praktiska lösningar för nästa säsong för
inlandsbanan? Även personalfrågan spelar in där.
Personalen har fortfarande ett ok hängande över
sig.
       
        Tvärbanan Storuman--Hällnäs är av stor strategisk
och regionalpolitisk betydelse. Länsstyrelsen i
Västerbotten har nu uppvaktat statsrådet, efter det
att jag har framställt min interpellation. Jag vet att
det finns beräkningar på att upprustningen skulle
kosta över 130 milj.kr. Det är viktigt att vi får ett
snabbt beslut så att en upprustning av tvärbanan
kan börja snabbt, senast 92/93. Av svaret framgår
att statsrådet stödjer förslaget om en upprustning
av tvärbanan och ser den som en del av inlandets
godstrafiksystem. Jag vill för min del påpeka att
även inlandsbanan hör dit.
       
        Såvitt jag förstår kommer det att behövas ca 100
miljoner från statens sida för att klara denna
upprustning. Min andra fråga blir: När kommer
dessa medel att tillskjutas? När kommer besked om
startskott för tvärbanans upprustning?
       
        Min tredje fråga gäller fortfarande Botniabanan.
När man för tio år sedan talade om en förlängd
kustbana från Kramforsområdet till Umeå och
vidare norrut betraktades det som en utopi. Nu har
kunskapen om banan vuxit, och det finns enskilda
projekt där man har undersökt förutsättningarna.
Om viljan och insikten finns, nog finns det
förutsättningar. Inte minst starka miljöskäl talar för
att järnvägen här kan bli ett slagkraftigt alternativ
till bilåkandet. Jag kan räkna upp en rad skäl som
talar för Botniabanan.
       
        Det gäller att tänka i nya banor även
samhällsekonomiskt. AMS totalbudget ligger på 22
miljarder, varav 4--5 miljarder är avsedda för drifts-
och arbetsskapande åtgärder. Dessutom finns
möjligheter till finansiering av Botniabanan genom
utförsäljning av statliga tillgångar som företag,
mark och fastigheter. När blir banverkets utredning
färdig, och vilka direktiv har lämnats? Tänker
statsrådet påskynda beslutsfattandet? Vilken insyn
får politikerna i den utredning som banverket nu
gör?
       
        Anf. 75 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
       
        Fru talman! Det är en ganska trist debatteknik när
man går upp och klagar på att man inte har fått svar
när man har ställt frågor. Interpellanterna har fått
svar, även Maggi Mikaelsson.
       
        När det gäller statens ansvar för sysselsättning kan
vi med stor frimodighet redovisa en mycket aktiv
sysselsättningspolitik från den socialdemokratiska
regeringens sida, en världsunik sådan. Vi har
upprätthållit en mycket hög sysselsättning under
80-talet, enligt somliga en allt för hög
sysselsättning. Det är ett av våra allra främsta mål,
att hävda sysselsättningen genom en god
ekonomisk politik, genom att sänka inflationen,
öka konkurrenskraften och dämpa räntan. I det
avseendet är vi framgångsrika i de åtgärder vi har
vidtagit. En del sådana åtgärder har varit
smärtsamma, med besparingar på driftsutgifter.
Men de har lett till framgångar i den allmänna
ekonomiska politiken som stärker sysselsättningen,
och det är det allra viktigaste.
       
        Vi har också lagt fram ett omfattande program för
att öka tillväxten, som i hög grad handlar om
infrastruktursatsningar på vägar och järnvägar. Vi
är nu inne i en utbyggnads epok vad beträffar
järnvägar här i landet. Jag kan inte upphöra att
förvånas över att just när detta inträffar, veklagan
är som allra störst över att det inte satsas tillräckligt
på järnvägar. Ingen kommunikationsminister
under efterkrigstiden har lagt fram så omfattande
förslag när det gäller utvecklingen av
järnvägstrafiken som jag. Jag säger detta med stor
glädje. Det är en framgång för den
socialdemokratiska politiken.
       
        Maggi Mikaelsson och andra debattörer vet ju att
trafikpolitikens uppläggning innebär att regering
och riksdag inte skall detaljstyra SJ som
trafikföretag. Sådan detaljstyrning har skett i
öststaterna med ganska avskräckande resultat. Vi
vill inte ha det systemet. Det får Maggi Mikaelsson
respektera också här i kammaren och inte
populistiskt framträda och ge föreställningen att
det är regeringen som skall bestämma t.ex. var
tågen skall stanna.
       
        Jag har inte förordat att de 80 miljoner som nu har
anvisats för inlandsbanan skall överföras till
tvärbanan. Det är ett missförstånd eller något
annat. Jag har konstaterat att tvärbanan Hällnäs--
Storuman måste ses i ett sammanhang med
inlandsbanan. Det blir meningslöst att satsa på
upprustning av inlandsbanan för godstrafiken,
vilket vi nu gör på vissa delar, om man inte har en
länk ned till stambanan. Framför allt detta är min
bevekelsegrund för att säga att jag är beredd att
arbeta för en satsning för att upprätthålla också
godstrafiken på tvärbanan.
       
        Även Ulla Orring försöker här uppträda här som
alla goda gåvors givare och som en väldigt duktig
järnvägsutbyggare. Det var ändå så, Ulla Orring,
att vi i fjol med folkpartiet gjorde upp om
investeringsnivån beträffande järnvägen.
Uppgörelsen innefattade även årets beslut. Vi har
alltså varit eniga om 1,2 miljarder i fjol och 1,5
miljarder i år i budgetpropositionerna. Vi får väl i
debatten också stå för de uppgörelser vi har gjort,
Ulla Orring. Jag är beredd att göra det. Jag tycker
att det var en framgång att vi kunde träffa en
uppgörelse som gav en stabilitet i investeringarna
när det gäller utvecklingen på järnvägssidan. Vi har
nu dessutom lagt fram detta särskilda
investeringsprogram, som innebär ett rejält lyft
under de närmaste åren.
       
        Slutligen några ord om inlandsbanan. Regeringen
har nu fullföljt riksdagens beställning att inom
ramen för befintliga regionalpolitiska medel ge
länsstyrelserna möjlighet -- de skall inte bli
tvingade till det -- att anvisa pengar för driften av
inlandsbanan under denna sommar. Det har
riksdagen beställt, och det har regeringen också
effektuerat. Sedan måste det ändå vara upp till
länsstyrelserna att med ledning av dessa
möjligheter snabbt ta ställning till hur man vill ha
det.
       
        Jag ser att Bengt Westerberg utlovar en garanterad
fortsatt persontrafik på hela inlandsbanan vid sidan
av den busstrafik som vi har träffat avtal om, också
det enligt riksdagens beställning. Min fråga till Ulla
Orring är: Innebär detta att folkpartiet liberalerna
nu vill bryta det avtal som är upprättat med
länstrafikbolagen? Hur skall man hantera detta i
fortsättningen?
       
        Slutligen vill jag fråga Ulla Orring: Är det ett
vallöfte att folkpartiet liberalerna skall satsa 10--12
miljarder på utbyggnad av Bothniabanan?
       
        Anf. 76 ULLA ORRING (fp):
       
        Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att vi får
diskutera dessa frågor som gäller infrastrukturen
och satsningarna på järnvägarna. Jag tror inte att
kommunikationsministern riktigt har förstått hur
läget i landet är beträffande synen på
järnvägstrafik. Detta har radikalt förändrats under
de senaste tio åren, därför att man har sett att
järnvägarna byggs ut i Europa. Där vet man att
järnvägen passar miljön bättre, och människorna
anpassar sig till detta. Det är det som gör att kraven
på järnvägstrafik ökar, och det har kommit även till
vårt län. Jag ser allvarligt och seriöst på denna
debatt.
       
        Georg Andersson försöker nu provocera mig till
några vallöften. Jag tänker inte ge några vallöften
här från talarstolen. Vallöftena kommer med vårt
program. Men jag kan säga att vår satsning på
inlandsbanan kommer att vara kvar även för
kommande period.
       
        Bothniabanan är ett långsiktigt projekt. Man måste
nu börja planera för detta. Vi i folkpartiet
liberalerna vill i vårt infrastrukturprogram, med
anledning av den proposition som lades fram, satsa
140 miljarder under tio år på infrastrukturen. Där
finns också järnvägarna med.
       
        Angående länstrafiken och satsningen på
tvärbanan vill jag säga att vi lokalt i Västerbotten
har ställt upp för detta, eftersom det är en regional
angelägenhet. Men det fattas pengar för att kunna
genomföra detta. Jag ställer återigen frågan:
Kommer regeringen att släppa till de pengar som
behövs för att man skall kunna sätta i gång denna
investering med länstrafiken mellan Storuman och
Hällnäs 1992--1993? Jag fick inte något riktigt svar
på det.
       
        Jag tror att satsningar på kommunikationer är en av
de viktigaste regionalpolitiska åtgärderna. Det
skall man göra nu när det är lågkonjunktur och
arbetskraft finns tillgänglig. Man satsar då för en
utveckling och expansion. Vi vill, som vi sagt
många gånger, byta det socialistiska kapitalet --
mark, fastigheter och företag -- mot
infrastrukturellt realkapital, dvs. järnvägar, vägar
och broar. Från Västerbottens synpunkt vill vi se att
det kommer vårt län till del så att människor kan bo
kvar och verka där.
       
        Anf. 77 RUNE THORÉN (c):
       
        Fru talman! Jag kom egentligen till den här
kammaren för att avlyssna debatten. Jag hade --
denna vackra fredagseftermiddag -- egentligen inte
tänkt lägga mig i debatten, utan bara lyssna. Men
när jag hör Georg Andersson i vanlig ordning säga
att ''ingen har satsat så mycket som vi'' kunde jag
inte hålla mig tyst. Då var jag tvungen att gå upp.
Jag ber om ursäkt för att jag på det sättet förlänger
debatten.
       
        Regeringen satsar, Georg Andersson, en och en
halv miljarder kronor. Jag beklagar egentligen
denna överenskommelse som finns mellan
folkpartiet och socialdemokraterna. Det var just
den överenskommelsen som gjorde att vi inte
kunde lyfta årets anslag åtminstone en halv miljard.
Det var nämligen moderaterna beredda att gå med
på. Vi, vänsterpartiet och miljöpartiet var
dessutom beredda att gå längre.
       
        Det viktiga är -- vilket jag många gånger har
påpekat för Georg Andersson -- att vi kan vara
överens om den långsiktiga delen. Vi har från
centerpartiets sida sagt 40 miljarder kronor. Georg
Andersson har då hela tiden frågat var dessa pengar
finns. Vi har visat på olika sätt att finansiera det.
       
        Jag skulle, fru talman, vilja tala om vad som
avhandlades på en konferens. Georg Andersson är
med på många sådana. Kanske var han med på
denna konferens som banverket höll i onsdags i
Borlänge. Lennart Hagelin, vice VD i Stora,
uttalade sig där -- jag tror inte att han är
centerpartist. Han pekade på att transporterna
måste bli mycket effektivare om svensk industri
skall kunna hävda sig. Han påpekade att en resa
mellan Borlänge och Göteborg en
fredagseftermiddag 1948 tog drygt fem timmar och
att den nu tar över åtta timmar.
       
        Det behövs därför järnvägsinvesteringar för 4
miljarder kronor om året i stället för nuvarande 1,5
miljarder, sade han. Utan en rejäl satsning finns det
inga förutsättningar för meningsfull konkurrens,
menade han.
       
        Varför tar jag kammarens tid med att upprepa
detta? Det är precis vad vi sagt så många gånger
från centern. Det är vi politiker som skall skapa
förutsättningarna.
       
        Men Georg Andersson har sagt att näringslivet får
utnyttja spåren. Jag har sagt att det är inte underligt
om inte näringslivet gör det. Det är inte underligt
om folk tar flyget i stället för tåget. Så länge
förutsättningarna inte finns, går det inte att göra
det.
       
        Vi är alltså beredda att ge dessa förutsättningar.
Georg Andersson, ta den utsträckta handen någon
gång och låt oss vara överens om att det behövs
minst 40 miljarder. Då klarar vi Botnia-banan och
vi klarar av en mängd olika problem som finns i dag
i Norrland.
       
        Anf. 78 MAGGI MIKAELSSON (v):
       
        Fru talman! Georg Andersson talar vackert om
statens ansvar för sysselsättningen och att Sveriges
politik är världsunik. Den har nog varit bra, men
vackra ord hjälper inte de människor som blir
uppsagda.
       
        Jag måste ställa frågan: Vad innebär dessa vackra
ord konkret? Kommer ersättningsjobb till
Storuman, Vännäs och Bastuträsk, som faktiskt
drabbas av nedläggningar?
       
        I Vännäs är en tredjedel av alla lokförare varslade
om uppsägning, och det är allvarligt. Vännäs är
dock en liten ort.
       
        Kommunikationsministern talade också om att vi
befinner oss i en utbyggnadsepok. Rune Thorén har
redovisat att vad det handlar om är sedan tidigare
eftersatt underhåll.
       
        De investeringar som pågår är bra. Självfallet
ställer vi upp på dem, med det räcker ju inte på
långa vägar om man jämför med satsningar som
görs på t.ex. stora vägprojekt, som Georg
Andersson mycket väl vet vad vi tycker om från
vänsterpartiet.
       
        Sedan säger han att regeringen och riksdagen inte
skall detaljstyra. Självklart inte. Men vem skall
reagera om man tycker att någonting är fel? Jag
anser att det är mitt ansvar som folkvald att lyssna
när folk kommer till mig och säger att det är
vansinnigt att rusta upp järnvägsstationen och
sedan lägga ned tågtrafiken. Det måste väl jag som
folkvald reagera på.
       
        Eller skall jag inte reagera när man säger att SJ är
för dyrt för sig självt, att man inte ens har råd att
köra de vattenpaket tågen skall ha på tågen, utan i
stället kör dem med långtradare?
       
        Någon sade till mig att det inte är så konstigt att SJ
inte kan köra gods. Man räknar nämligen med att
det skall gå ett lok på varje vagn så att det blir tio
gånger så dyrt att köra tio vagnar som att köra en.
Då måste ju jag som folkvald reagera, och det
kallar inte jag att detaljstyra, utan det är en signal
till oss politiker att vi måste reagera. Kanske inte
SJ har fattat detta rätt. Man kanske inte har lyssnat
tillräckligt på de anställdas förslag.
       
        Jag vet konkret ifrån Vännäs att man haft förslag på
alternativa lösningar som faktiskt i ett konkret fall
skulle ha inneburit en större neddragning av
personal än den som SJ föreslagit. Men SJ ville inte
lyssna. Jag tror därför inte att man skall ta för givet
att SJ, bara av den anledningen att man blivit
uppdelat på ett banverk och ett SJ, klarar av de
ekonomiska bedömningarna riktigt rätt.
       
        Man kan ta samma resonemang när det gäller
lokverkstaden, som jag också har tagit upp i min
interpellation. Det finns beräkningar som visar att
man gjort en missbedömning. Man har inte vägt in
vad det kostar med väntetiderna för loken om man
skall köra dem från Stockholms central till
Hagalund, i stället för att ta in dem någonstans ute
i landet, t.ex. i Vännäs.
       
        Jag tycker det är viktigt för oss som är folkvalda att
lyssna på den kritik som kommer.
       
        Också när det gäller tvärbanan är det viktigt att få
ett konkret besked. Det är riktigt att det handlar
om en länk mellan stambanan och inlandsbanan,
men det handlar väl också om att få tydliga besked
om hur mycket pengar det rör sig om och när de
kommer.
       
        Anf. 79 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
       
        Fru talman! Ulla Orring påstår att jag inte förstått
den nya synen på järnvägen. Men jag är ganska väl
underrättad. Jag har också, med anledning av den
betydelse som järnvägen bedöms kunna få i
framtiden, medverkat till omfattande satsningar på
järnvägen.
       
        Vi hävdar oss väldigt bra i förhållande till Europa i
övrigt. Det är en myt att de övriga europeiska
länderna ligger före oss när det gäller satsningar på
järnväg. I förhållande till vår folkmängd ligger
Sverige i täten. Vi finns på prispallen i tävlan med
de övriga europeiska länderna, och det finns ingen
anledning att skämmas.
       
        Folkpartiet ger inga vallöften, sade Ulla Orring.
Men persontrafiken på inlandsbanan skall vara
kvar. Det vallöftet är tydligen prioriterat.
       
        Då frågar jag: Vad händer då med avtalet med
länstrafikbolagen? Skall folkpartiet riva upp detta
avtal och återgå till permanent persontrafik på
inlandsbanan?
       
        Ulla Orring säger att folkpartiet har satsat 140
miljarder. Ni har i er allmänna överbudspolitik talat
i allmänna termer om att det behövs 140 miljarder
för vägar och järnvägar, men ni har inte anvisat
pengarna. De skall tas från det ''socialistiska
kapitalet''. Det är tydligen televerket som är en del
av denna socialistiska kapitalmassa som vi skall
sälja ut och förvandla till vägar och järnvägar.
       
        Det är, med förlov sagt, en ganska vårdslös politik.
       
        Rune Thorén fann anledning att gå in i debatten för
att tillrättavisa mig.
       
        Det kan synas skrytsamt, men efter att ha lyssnat
på all kritik tvingas jag faktiskt konstatera att ingen
kommunikationsminister under efterkrigstiden har
kunnat redovisa sådana omfattande satsningar på
utbyggnad av järnvägen som jag har gjort.
       
        Jag är väl medveten om att Rune Thorén i
oppositionsställning har utlovat mycket mera. Men
de borgerliga kommunikationsministrar, vars
nunor jag ser varje dag i korridoren på
departementet -- vilka omfattande satsningar
gjorde de under sin tid i regeringsställning?
       
        Att ni i oppositionsställning är beredda att utlova
väldigt mycket mer än regeringen i alla lägen, det
har vi ju lärt oss. Men vad som räknas är de faktiska
beslut man är beredd att ta ansvar för i
regeringsställning.
       
        Maggi Mikaelsson håller med om att vi inte skall
detaljstyra utan investera. Visst skall vi det. Jag
reagerar också, men vi måste respektera
beslutsordningen.
       
        För dialogen med SJ från de fackliga
organisationernas sida och från kundernas sida!
Ställ krav på SJ, självklart! Förhandla med SJ! Det
är så vi skall agera. Vi får genom olika kontakter
påpeka vad vi tycker skulle kunna göras
annorlunda. Men som ansvarig regering och
riksdag får vi respektera den ansvarsfördelning vi
upprättat genom riksdagsbeslutet 1988.
       
        Anf. 80 ULLA ORRING (fp):
       
        Fru talman! Jag försöker föra en seriös debatt om
järnvägspolitiken. Jag tycker att statsrådet
invecklar sig i konstig argumentering. Han frågar
bl.a. om folkpartiet är berett att riva upp det avtal
med bussbolaget som regeringen låtit träffa.
Samtidigt säger Georg Andersson att riksdagen
inte skall lägga sig i detaljer. Någon konsekvens
måste det också vara från statsrådets sida.
       
        Jag har ställt en rad frågor. Dem har inte statsrådet
svarat på. Jag tycker att detta hade varit en rejäl
och seriös debatt om jag hade fått svar på frågorna.
Kommer dessa pengar till tvärbanan och när? Detta
väntar hela näringslivet i Västerbotten på.
       
        Med en aktiv järnvägspolitik blir också
sysselsättningen en viktig komponent för
regionalpolitiken i norr, med den svåra
arbetsmarknad vi nu står inför i år.
       
        Jag är besviken på statsrådet Andersson.
Regeringen har i alla fall det totala ansvaret. Var
finns visionerna för en utveckling och initiativ för
att utveckla framför allt den norra landsändan, som
blir väldigt utsatt inför denna lågkonjunktur?
       
        Vi försöker på alla plan ifrån folkpartiet
liberalernas sida att se satsningen på
kommunikationerna som den viktiga del av
näringspolitiken som den verkligen utgör. Men
statsrådet raljerar och menar att vi inte gör det. Det
tycker jag är synd.
       
        Vi har sagt att vi för en tioårsperiod är beredda att
satsa 140 miljarder på infrastrukturen. Jag vet
också att så sent som i fjol drog regeringen in 1
miljard från utvecklingsfonderna till statskassan.
Det motsatte vi oss. Vi ansåg att detta skulle
behövas för infrastrukturen.
       
        Anf. 81 MAGGI MIKAELSSON (v):
       
        Fru talman! Jag kan till viss del förstå Georg
Anderssons irritation över att Ulla Orring är så
amper i debatten, eftersom ni är ganska överens om
investeringarna. Vi har alldeles nyss beslutat om ett
betänkande om järnvägen, och där var
överensstämmelsen mycket stor.
       
        Sedan skulle jag vilja kommentera vad Georg
Andersson sade om att han är den som satsat mest
på järnvägen. Javisst, det kanske är så, men det har
som sagt, inte satsats så mycket tidigare, och allting
är relativt.
       
        Detta med politik är inte bara matematik. Det är
inte bara summor i sig. Summorna är viktiga, men
jag tycker att debatten som varit om inlandsbanan
under de senaste månaderna har i hög grad visat att
politik till stor del handlar om så mycket mer. Det
handlar om känsla och samvete också, om rättvisa
och solidaritet. Jag tycker att det är viktigt.
       
        Georg Andersson säger att man skall respektera
beslutsordningen och att vi skall ställa krav på SJ.
Vänsterpartiet var det enda parti som protesterade
när vi genom det trafikpolitiska beslutet sade ifrån
oss rätten att vara med och styra och ställa över SJ.
Och kritiken har kommit från revisorerna.
Regeringen har inte haft någon systematisk
ekonomisk uppföljning. Det tycker jag är en
ganska allvarlig kritik.
       
        Det finns flera oklarheter som måste rättas till. Jag
har försökt peka på några. Det är min enda
möjlighet i dagsläget att försöka påverka och ändra
på de dåliga förhållanden som finns.
       
        Jag vill säga som Ulla Orring, att inte heller jag har
fått några konkreta svar. Hur mycket pengar satsas
på tvärbanan för att rädda den? När kommer
pengarna?
       
        När det gäller sysselsättningen: Hur skall
regeringen kompensera de små orterna i
Västerbottens inland för de arbetstillfällen som
försvinner när man minskar på järnvägen?
       
        Det är märkligt om man satsar som aldrig förr på
järnvägen och jobb ändå försvinner i en takt som
man inte heller har sett tidigare.
       
        De rationaliseringskrav som man har satt på SJ
innebär ju att man får en känsla av att de ansvariga
inom SJ frågar sig: Var är de stora kostnaderna?
Man tänker att det är personalkostnader och man
säger upp personal.
       
        Jag tror att det är en kortsiktig och dålig lösning.
Det hjälper inte att vissa delar av detta land har
järnvägstrafik som fungerar bra. Det finns andra
som inte kommer att klara sig om man genomför
förslaget på bolagisering och fri konkurrens på
bannätet, som man faktiskt också aviserat för
framtiden. Kommer vi att kunna ha någon trafik
över huvud taget i Norrland om det blir verklighet?
       
        Anf. 82 RUNE THORÉN (c):
       
        Fru talman! Georg Andersson säger att man gör
det lätt för sig i oppositionsställning och hela tiden
bjuder över. Nej, Georg Andersson, sådan är inte
verkligheten. Vårt förslag på 2,5 miljarder kronor
till visst ändamål är totalfinansierat. Beträffande
användningen av de 40 miljarderna har vi påvisat
olika lösningar. Vi har talat om att ge ut
obligationer, inte sälja ut socialistiskt kapital. Vi
talar också om att sälja ut saker och ting, låna upp
pengar osv. Men vi har alltså inte exakt kunnat ange
finansieringskällorna.
       
        Jag har klandrat Georg Andersson för att han inte
vill ta den utsträckta handen och försöka diskutera
fram 40-miljardersprojektet. Ingen vet ju vilka
partier som är i majoritet efter det kommande valet
och inte heller efter valet därpå. Det kan skifta. Vi
i centern tycker det är viktigt att aktörerna, dvs.
banverket och SJ men också industrin, vet vad de
långsiktigt har att rätta sig efter. Inställningen
måste vara att det är viktigt med bra banor.
       
        Georg Andersson ser tillbaka och säger att det inte
i modern tid har satsats så mycket på järnvägar som
nu. Om det är riktigt så var mitt exempel dåligt.
1948 tog det fem timmar att resa mellan Borlänge
och Göteborg, dvs. för 43 år sedan, medan det i dag
tar åtta timmar. Det har alltså gått åt fel håll. Nu
beskyller inte jag Georg Andersson för hela den
tidsförlusten, utan vad jag vill ha sagt är att det inte
alltid är så bra att se bakåt.
       
        Centern, folkpartiet, miljöpartiet och vänstern har
redovisat sina ställningstaganden. Själv tror jag att
även moderaterna, inte minst med tanke på deras
intresse för industrin, kommer att anse att det är
rimligt att göra dessa stora investeringar fram till år
2000. Det vore synd om socialdemokraterna ställde
sig vid sidan om.
       
        Anf. 83 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
       
        Fru talman! Även jag är angelägen om att föra en
seriös debatt, Ulla Orring.
       
        Det avtal som staten har ingått med
länstrafikbolagen utefter inlandsbanan rör inte en
detaljfråga. Frågan är naturligtvis om staten står
fast vid det avtalet. Är folkpartiet liberalerna, om
de hamnar i regeringsställning, beredda att riva upp
avtalet redan i höst?
       
        Storumanbanan är en länsjärnväg. I första hand är
det alltså länet som gör prioriteringarna inom
länstrafikanslaget. Det görs ett seriöst och
ambitiöst arbete för att få fram en samfinansiering
mellan kommuner och näringsliv. Det tycker jag är
mycket hoppingivande.
       
        Jag kan inte från denna talarstol klara ett
budgetarbete. Däremot är jag beredd att verka för
att den här investeringen kommer till stånd; den är
nödvändig. Vi får återkomma till tåg- och
turordning i kommande budgetarbete.
       
        Att Ulla Orring är besviken på mig har jag förstått
av den debatt som förts i tidningar och annorstädes.
Själv tycker jag att Ulla Orring och andra för en
mycket gnällig debatt. Det är mycket trist när vi
ändå i stort sett är överens om att satsa stort på
järnvägstrafikens utveckling. Jag förstår inte varför
man är så gnällig.
       
        I vårt hemlän, Ulla Orring, pågår ett järnvägsbygge
över Skellefteåälven -- en ny sträckning -- och det
kostar en kvarts miljard kronor. Det är det mest
omfattande järnvägsbygge som genomförts i
Västerbottens län under efterkrigstiden. Är inte
det ganska fascinerande? Det sker konkreta saker
redan nu tack vare våra satsningar.
       
        Jag tror att Maggi Mikaelsson helt har missförstått
revisorernas kritik. De kritiserar att vi inte följde
upp den koncernstrategi som riksdagen uttalade sig
för. Vänsterpartiet tyckte inte om den ändring som
vi föreslog. Vi har således tagit intryck av SJs och
revisorernas synpunkter.
       
        Maggi Mikaelsson talar hela tiden emot
rationalisering och effektivisering av
järnvägssytemet, och det tycker jag är trist. Det
viktiga är att vi nu får ett slagkraftigt
järnvägsföretag som kan locka till sig flera kunder
både på person- och transportsidan. Det arbetet
liksom all annan industriell verksamhet skall
naturligtvis utföras så effektivt som möjligt.
Därmed skall också de personella resurserna
utnyttjas så bra som möjligt.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        11 § Svar på interpellation 1990/91:180 om de
sociala konsekvenserna av en nedläggning av
inlandsbanan
       
        Anf. 84 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
       
        Fru talman! Stina Eliasson har frågat mig om vilka
åtgärder regeringen kommer att vidta för att
motverka att de sociala konsekvenserna av en
nedläggning av inlandsbanan blir alltför stora.
       
        Jag vill börja med att säga att den
socialdemokratiska politiken utgår från en
helhetssyn där sysselsättning, socialt och regionalt
ansvar spelar en framskjuten roll. Detta gäller inte
minst när vi i regering och riksdag måste fatta beslut
som kräver omställningar för människor i olika
delar av landet. Vissa förändringar blir förr eller
senare nödvändiga att göra bl.a. av tekniska eller
ekonomiska skäl. Även förändringar som i
övergångsskedet upplevs svåra visar sig ofta efter
hand leda till förbättringar.
       
        Stina Eliasson målar i sin interpellation upp en
mycket svart bild av framtiden för människorna
som lever och bor i inlandet. Hon anser att
indragningen av persontrafiken på inlandsbanan
kommer att medföra arbetslöshet, som i sin tur
kommer att leda till drogmissbruk, ensamhet och
utslagning. Jag konstaterar att Stina Eliassons tro
på människorna i inlandet inte är särskilt stor.
       
        Att regeringen har en helt annan uppfattning än
Stina Eliasson i denna fråga är självklart. Annars
skulle vi naturligtvis inte ha fattat beslutet om
inlandsbanan. Genom olika åtgärder, som
regeringen kommer att vidta eller som vi redan
vidtagit, skapas möjligheter för en positiv
utveckling i inlandet, tvärtemot vad Stina Eliasson
anser. Jag vill nämna fyra konkreta exempel på
åtgärder.
       
        För det första har regeringen föreslagit att
banverket inledningsvis skall få 80 milj.kr. för
upprustning av de delar av inlandsbanan där
godstrafiken har förutsättningar att utvecklas.
Detta är inte, som Stina Eliasson skriver i sin
interpellation, en satsning på godstransporter på
landsväg, tvärtom. Om godstrafiken på
inlandsbanan utvecklas kan detta skapa nya
arbetstillfällen i dessa områden.
       
        För det andra har regeringen i den näringspolitiska
propositionen för tillväxt föreslagit att 20 miljarder
kronor utöver ordinarie anslag skall satsas på
investeringar i vägar och järnvägar under 1990-
talet. För järnvägens del innebär detta ökade
satsningar där järnvägens konkurrenskraft är god.
Jag har redan nämnt satsningen på godstrafiken på
inlandsbanan. Ytterligare exempel på
järnvägsinvesteringar som bedömts angelägna är
upprustning av norra stambanan och stambanan
genom övre Norrland. Godstrafik på de s.k.
tvärbanorna utgör viktiga förbindelselänkar mellan
inlandsbanan och stambanan. På vägsidan vill jag
nämna att regeringen i nämnda proposition
föreslagit att 500 milj.kr. satsas på att förbättra
standarden på de mindre vägarna i landet. Denna
satsning utgör ett viktgit tillskott utöver det s.k.
bärighetsprogrammet. Detta är exempel på
investeringar som kommer hela Norrlands
befolkning till godo.
       
        För det tredje vill jag erinra om att
länstrafikbolagen i de berörda länen tillsammans
kommer att få 36 milj.kr. per år i statsbidrag för
övertagandet av ansvaret för persontrafiken i det
område som i dag betjänas av inlandsbanan.
Omläggningen av kollektivtrafiken till busstrafik
kommer att innebära en förbättrad och utökad
kollektivtrafik i regionen. Detta kan, enligt min
mening, inte ses som en social nedrustning utan
snarare som förbättrade levnadsvillkor för
människorna i området. Det ger ju också
möjligheter till nya arbetstillfällen inom
busstrafikbolagen.
       
        Det fjärde och sista exemplet jag vill nämna är
beslutet om att göra inlandsvägen mellan Göteborg
och Karesuando till riksväg 45. Detta är en åtgärd
som innebär att vägen kan lyftas fram som ett
intressant turiststråk, vilket gynnar befolkningen i
orterna längs och omkring denna väg. Det är ju
trots allt så att merparten av inlandsturisterna
färdas med bil eller buss.
       
        Detta är några exempel som klargör att regeringen
tar sitt ansvar för de människor som berörs av
beslutet om inlandsbanan.
       
        Anf. 85 STINA ELIASSON (c):
       
        Fru talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min interpellation.
       
        Det låter mycket klokt och bra när statsrådet talar
om att ''den socialdemokratiska politiken utgår från
en helhetssyn där socialt och regionalt ansvar spelar
en framskjuten roll''. Det märks tyvärr inte i den
praktiska politiken, och ärendet med inlandsbanan
är ett tydligt bevis på detta.
       
        Statsrådet talar vidare om att beslut som kräver
omställningar för människor i olika delar av landet
är exempel på regionalt ansvar. Det måste handla
om fel ordval. I stället för omställningar vore det
mer korrekt att tala om omflyttningar, i detta fall
från inlandet till ibland kustlandet i norr men för
det mesta till södra Sverige och då främst de redan
folkrika storstadsområdena.
       
        Statsrådet urskuldar sig på ytterligare punkter i
svaret genom att säga att vissa förändringar kan bli
nödvändiga av bl.a. tekniska eller ekonomiska
skäl. Jag beklagar att regeringen inte försöker att
bättre använda sin makt och sina möjligheter att
styra den ekonomiska utvecklingen och använda
den tekniska utvecklingen, utan väljer att stå brevid
och iaktta vad som pågår.
       
        Vi i Norrlands inland får också ett trösteord, då
statsrådet i sitt svar säger: ''Även förändringar som
i övergångsstadiet upplevs som svåra visar sig efter
hand leda till förbättringar''. Det påminner mig om
talesättet om läkaren, som säger: Operationen
lyckades, men patienten dog!
       
        Statsrådet anser att jag svartmålar framtiden för
människorna i inlandet när jag påstår att
indragningen av persontrafiken på inlandsbanan
kommer att medföra arbetslöshet. Men den gör ju
det; verkligheten visar det. Redan har många
lokförare, tågklarerare och andra sagts upp. Redan
har småföretagare utefter inlandsbanan berett sig
på att en del av deras försörjning genom
inlandsbaneturismen hotas. Det innebär kännbart
minskade försörjningsmöjligheter. En ångetsfylld
oro för framtiden finns där.
       
        Det är ett känt faktum att det i bygder som utarmas
ofta uppstår sociala problem av den art som jag har
nämnt i min interpellation. Den numera
bortgångne landshövdingen i Norrbotten, Ragnar
Lassinantti, talade ofta om den saken. Att vara
medveten om dessa risker är inte att ha liten tilltro
till människorna i inlandet, som statsrådet påstår.
Det är duktigt och företagsamt folk i Norrlands
inland, men även de starkaste och duktigaste
sviktar när den ena förutsättningen efter den andra
rycks undan. Jag själv och övriga i centern har stor
tilltro till inlandets folk jämfört med
socialdemokraterna, som svarat för den största
avfolkningen av inlandet.
       
        Statsrådet ger i sitt svar exempel på satsningar som
regeringen gjort för att godstrafiken på
inlandsbanan skall utvecklas. Jag undrar: Varför
bara godstrafiken? Varför inte också för
persontransporterna? Särskilt aktuell är ju
turisttrafiken. Och varför inte för en bättre miljö?
Är det inte bra att använda rälsen och järnvägen till
så mycket som möjligt?
       
        För övrigt är det faktiskt så att de investeringar som
regeringen föreslagit i den näringspolitiska
propositionen mest går till storstäderna, och det
blir småsmulor till Norrland. Detta har flera av våra
norrländska landshövdingar påpekat liksom många
ansvariga kommunalmän i regionen, däribland
flera socialdemokratiska kommunalråd.
       
        Det tredje exemplet som statsrådet ger i sitt svar
kan inte få mig att förstå hur en omläggning till
busstrafik skulle ge förbättrade levnadsvillkor för
människorna i området. Det är ju inlandsbanan
som människorna slåss för. Det är ju den som har
gett lokförare, tågklarerare, lanthandlare,
turistvärdar osv. förbättrade villkor, när nu banan
har blivit den turistattraktion som den är i dag.
       
        Om sedan turtider och anslutningstider blir bättre,
är jag säker på att inte enbart turisttrafiken
sommartid ökar utan också allt annat resande på
inlandsbanan. Om man genom olika åtgärder --
med statsrådets eget uttryck -- ''lyfter fram''
inlandsbanan skulle banans trafikunderlag öka.
       
        Vad sedan det fjärde exemplet i frågesvaret
beträffar -- detta om att göra inlandsvägen mellan
Göteborg och Karesuando till riksväg 45 -- så
handlar det mest om en ny vägnumrering och
mindre om investeringar. Tror
kommunikationsministern själv på människorna i
inlandet i Norrland när han tror att frågan om
inlandsbanans framtid kan dribblas bort mot att ett
antal vägar får ett gemensamt nummer och lanseras
som turiststråk?
       
        Inlandsbanan handlar om människors möjligheter
att överleva i en levande landsbygd och att kunna
leva även av turism samt att själva kunna resa också
på andra tider av året än under turisttrafiktider. Så,
kommunikationsministern, de exempel som ges i
frågesvaret kan knappast motverka de sociala
konsekvenserna som en nedläggning av
persontrafiken på inlandsbanan innebär.
       
        Anf. 86 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
       
        Fru talman! Stina Eliasson använder i den här
debatten samma debatteknik som jag har mött så
många gånger under diskussionen om
inlandsbanan. Hon får det att framstå som om inga
turister skulle komma till området om man inte får
åka på räls med rälsbuss. Det skulle i så fall inte
komma några turister med landsvägsbuss och bil.
Jag har erfarenhet av att de flesta redan i dag åker
på det sättet. Vi slår inte ut turismen i området
genom förändringar av persontrafiken på
inlandsbanan.
       
        Stina Eliasson framställer frågan som om
busstrafiken är ointressant. Det är således inte en
bra kollektivtrafik som hon eftersträvar. Det gäller
i stället att det till varje pris skall rulla en motorvagn
på räls. Jag trodde att det var intressant och viktigt
för människorna i inlandet att ha goda
transportmöjligheter och att de som inte kan åka
med egen bil skall kunna åka kollektivt så ofta och
snabbt som möjligt. I och med det erbjudande som
länstrafikbolagen har, skulle det på de olika
avsnitten i inlandsbaneområdet bli fler och
snabbare turer med landsvägsbussar än med
rälsbussar.
       
        Vidare anför Stina Eliasson miljöskäl. Hur ofta har
jag inte stångat min panna blodig i denna debatt
och konstaterat att rälsbussarna drivs med diesel.
De förbrukar mera diesel än landsvägsbussarna.
De har dessutom ingen rening i sina motorer, vilket
landsvägsbussarna i allt större utsträckning har.
Finns det något miljöskäl, Stina Eliasson, att
förorda rälsbuss framför landsvägsbuss? Vore det
inte hederligt av dem som kämpar för trafiken på
räls att i detta fall säga att miljöskälet inte gäller.
Någon gång måste man väl ändå kunna erkänna
fakta, även om det inte passar det syfte man har
med debatten.
       
        Stina Eliasson kanske tycker att vi skall elektrifiera
inlandsbanan. Det skymtar fram i interpellationen,
där hon ställer i utsikt att man med de pengar som
SJ skall betala under uppsägningstiden skulle
kunna upprusta och elektrifiera banan. Jag
försökte ta reda på vad en elektrifiering av
inlandsbanan skulle kosta. Man har sagt mig att det
rör sig om över 1 000 miljoner, över 1 miljard, att
elektrifiera inlandsbanan. Det är naturligtvis helt
orealistiskt att då tala om att använda några
friställningsmedel för de rälsbussförare som nu inte
får fortsatt anställning för att klara dessa behov.
       
        Det blir svårt för befolkningen att nå bussarna som
går på landsvägen, påstår Stina Eliasson. Nog
känner väl både Stina Eliasson och jag till dessa
bygder så väl att vi vet att vägarna går genom
byarna. Det kommer att bli många fler möjligheter
för passagerarna att få tillgång till bussen och nära
till bussen. De går till vägen, stoppar bussen, stiger
på och stiger av där man vill. Inlandsbanan går i
stället utanför byarna, och det är långt till den lilla
anhalten där man kan nå tåget.
       
        Slutligen förekommer också i interpellationen den
vanliga demagogin att vi satsar på stora projekt typ
Öresundsbron på bekostnad av inlandsbanan. Det
är fråga om helt olika finansieringsmodeller, och
det vet Stina Eliasson. Om vi avstår från att bygga
Öresundsbron frigörs inte en enda krona som skulle
kunna satsas på inlandsbanan. Det skulle vara
välgörande om Stina Eliasson ville medverka till att
rensa debatten från den typen av missförstånd där
man ställer i utsikt att om vi avstår från
Öresundsbron skulle vi få mera pengar för att bygga
och utveckla inlandsbanan.
       
        Anf. 87 STINA ELIASSON (c):
       
        Fru talman! Jag tackar för det kompletterande
svaret. Jag tycker att det är tråkigt om jag
betecknas som demagog och om det sägs att jag inte
förstår hur folk har det i våra trakter. Jag har aldrig
sagt att det inte skulle komma några turister om de
inte får komma med järnväg, inlandsbanan. Frågan
gäller nu inlandsbanan. Min fråga var särskilt
fokuserad på vilka negativa sociala konsekvenser
som uppstår för dem som mister sitt arbete genom
att inlandsbanan läggs ned.
       
        Det är väl ändock bättre att använda pengarna till
elektrifiering än att göra folk arbetslösa. Det skulle
vara en början. Jag tycker faktiskt att det är värt att
satsa mycket pengar på att elektrifiera
inlandsbanan så att man kombinera godstrafik och
persontrafik.
       
        Georg Andersson säger att vägarna går genom
byarna, och således går bussarna genom byarna.
Jag känner dock till så mycket att jag vet att
bussarna inte alltid går genom byarna, utan kanske
genom de större samhällena.
       
        Fru talman! Jag tänker inte använda någon
ytterligare repliktid. Genom Nicke Sjödin skulle
jag emellertid vilja tala om hur det känns för folk.
Jag tror att kommunikationsministern kommer att
känna igen detta. Jag har valt en dikt som heter
Tåg. Bildtexten lyder: ''Nu är det bestämt. SJ bär
sig inte. Då lägger man ner i Norrland.'' Dikten
lyder på följande sätt:
       
        Nu går sista tåget,
       
        nu kan vi hälsa hem,
       
        för rufflet och för båget
       
        skulden tillhör dem
       
        som en gång oss lurat
       
        att staten är du och jag,
       
        -- nej samhället som vi murat
       
        är en firma -- en ganska svag.
       
        När den sen ej bär sig,
       
        när allting går överstyr,
       
        var och en då lär sig,
       
        att allt var ett börsäventyr.
       
        För statsaffärer skrala
       
        får vi som bor här i norr
       
        som vanligt då betala
       
        förutan gny och knorr.
       
        Vårt land satsar på eliten,
       
        Öresundsbro och liknande grej,
       
        för staten behöver profiten
       
        men alls inte dej och mej.
       
        Järnvägsuppbyggnaden minns du
       
        med norrländska krafter och knep,
       
        men nu ger du ingen vinst du,
       
        vik hädan -- där har du ett rep.
       
        Nu gick sista tåget
       
        i norrlandshögsommarens natt,
       
        på maskrosbanvallen låg ett
       
        testamente som sade att:
       
        Förlåt kära Sverige oss om
       
        vårt bo är plundrat och kallt,
       
        det finns inget mer att slåss om,
       
        du har redan tagit allt.
       
        Det sistnämnda tror jag dock inte att vi har gjort.
Eftersom kommunikationsministern själv bor i
dessa trakter säger jag att jag hyser hopp och att jag
väntar på en positiv proposition beträffande
inlandsbanan och persontrafiken under denna
sommar.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        12 § Svar på interpellation 1990/91:202 om
effekterna i Sverige av Tjernobyl-katastrofen
       
        Anf. 88 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
       
        Fru talman! Eva Goe s har frågat socialministern
bl.a. vilken uppföljning som gjorts i Sverige
beträffande effekterna av Tjernobylolyckan på
barn och vuxna som bott i de mest drabbade
områdena.
       
        Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag
som skall svara på interpellationen.
       
        Effekterna av Tjernobylolyckan har flera gånger
behandlats här i kammaren, och jag har vid dessa
tillfällen och även i andra sammanhang
understrukit det allvar som regeringen fäster vid
hanteringen av olyckan och dess effekter. Detta har
bl.a. kommit till uttryck i de omedelbara och
kraftfulla åtgärder som vidtogs i Sverige efter
olyckan och som tidigare har redovisats för
kammarens ledamöter.
       
        De frågor Eva Goe s nu tar upp rör huvudsakligen
tänkbara medicinska effekter i Sverige på lång sikt
och hur dessa skall kunna upptäckas.
       
        Jag vill inleda med att understryka att vi ännu inte
sett de fulla effekterna av Tjernobylolyckan. Detta
gäller framför allt de drabbade områdena i
Sovjetunionen. Osäkerheten om vilka skador som
olyckan orsakats hos människorna i dessa områden
kommer att finnas kvar, kanske under flera
generationer. Vi måste vara beredda att omvärdera
vår kunskap när det gäller strålningens effekter på
människan på grundval av de erfarenheter som vi
kan dra av denna, förhoppningsvis enda,
kärnkraftskatastrof.
       
        I förra veckan hölls i Wien en konferens om de
radiologiska konsekvenserna i Sovjetunionen av
olyckan i Tjernobyl. Vid detta möte redovisades
slutsatserna från en internationell
expertkommissions undersökningar av hälso- och
miljöeffekter i de värst drabbade delrepublikerna
Ryssland, Ukraina och Vitryssland. I
kommissionen har ingått sammanlagt 200 experter
från 22 enskilda stater och sju internationella
organisationer.
       
        Kommissionen konstaterar i sin sammanfattning av
olyckans påverkan på människors hälsa att man
funnit betydande, icke-strålningsrelaterade
hälsostörningar bland befolkningen såväl i utvalda,
radioaktivt kontaminerade områden som i de
referensområden som undersökts. Inte några av
dessa störningar har emellertid enligt
kommissionen direkt kunnat relateras till
strålningsexponering.
       
        Man konstaterar vidare att olyckan har medfört
påtagliga negativa psykologiska konsekvenser i
form av oro och ångest på grund av en fortsatt hög
grad av osäkerhet om bl.a. olyckans framtida
effekter. Detta gäller både i de kontaminerade
områdena och i referensområdena.
       
        De officiella data kommissionen studerat indikerar
ingen märkbar ökning av frekvensen för leukemi
eller annan cancer. Man understryker dock att
dessa data inte var tillräckligt detaljerade för att
helt utesluta en möjlig framtida ökning av
frekvensen för vissa tumörformer.
       
        Vidare anser man att de rapporterade
sköldkörteldoserna hos barn är sådana att det kan
bli fråga om en statistiskt mätbar ökning av antalet
sköldkörteltumörer i framtiden.
       
        Kommissionen anser att det på grundval av de
dosuppskattningar man gjort och på nuvarande
accepterade riskuppskattningar av
strålningseffekter knappast kommer att bli möjligt
att framdeles urskilja en ökning av cancer eller
ärftliga skador orsakad av Tjernobylolyckan från
den normala variationen i frekvensen av sådana
tillstånd orsakade av andra faktorer.
       
        Jag vill understryka att kommissionens slutsatser
bör tas för vad de är, nämligen
utvärderingsresultatet av de undersökningar som
genomförts under en niomånadersperiod drygt fyra
år efter det att olyckan inträffat. Att den totala
hälso- och miljösituationen i de undersökta
områdena ursprungligen inte legat på samma nivå
som i vårt land får inte nu användas för att reducera
betydelsen av olyckans faktiska effekter.
       
        Jag vill också påtala att undersökningarna inte har
omfattat de människor som utrymts eller som av
andra skäl tidigare lämnat drabbade områden eller
den saneringspersonal som i perioder arbetat inom
dessa områden.
       
        Inte heller har den räddningspersonal som efter
olyckan utsattes för mycket höga stråldoser -- vi vet
att dödsfall till följd av för höga direkta stråldoser
har inträffat -- ingått bland dem som omfattats av
kommissionens undersökningar.
       
        Kommissionens slutsatser har emellertid relevans
när det gäller de frågor Eva Goe s ställt. De
kontaminerade områden som undersöktes av den
internationella expertkommissionen utgjordes av
sammanlagt 28 tätorter. Flertalet av dessa ligger i
områden med en markbeläggning som motsvarar
mer än fem gånger den högsta som uppmätts i
Sverige.
       
        Uppföljningen i Sverige av effekterna från
Tjernobylolyckan har koncentrerats till de
områden som blev mest utsatta. Bl.a. har
helkroppsmätningar genomförts bland samer och
bland lantbrukare. Resultaten av dessa mätningar
går att jämföra med uppgifter från insamlade
mätdata sedan slutet av 50-talet, då
helkroppsmätningar introducerades för att kunna
följa de atmosfäriska kärnvapenprovens effekter på
människan.
       
        De helkroppsmätningar som genomförts i Sverige
efter Tjernobylolyckan har påvisat ett ökat upptag
av radioaktiva ämnen hos dem som undersökts. De
doser som dessa upptag ger upphov till är dock inte
större än de som kan fås till följd av variationer i
den normala bakgrund som ständigt omger oss och
som bl.a. erhålls från marken och från
byggnadsmaterial.
       
        Självfallet finns sammanställningar av dessa
uppgifter publicerade i en mängd öppna
vetenskapliga rapporter och artiklar. Det
internationella samarbetet vad gäller strålskydd
och strålningsmedicinska frågor är mycket väl
etablerat och inkluderar naturligtvis också utbyte
av mätdata och undersökningsresultat.
       
        Några särskilda blodanalyser som en direkt följd av
Tjernobylolyckan har inte gjorts i Sverige. Sådana
analyser som innefattar undersökning av
blodkroppsförändringar kan ge mätbara
förändringar först vid strålnivåer som uppgår till
hundra gånger de som varit aktuella här.
       
        När det gäller Eva Goe s fråga beträffande uppgifter
om ökning av diabetes och Downs syndrom kan jag
endast säga att det i dag inte finns några
vetenskapliga undersökningsresultat som påvisar
ett samband mellan en ökad frekvens av dessa
sjukdomar i ett visst område och effekterna av
Tjernobylolyckan.
       
        Beträffande de refererade cancerfallen på Värö har
jag erfarit att kommunen genom miljö- och
hälsoskyddsnämnden har inbjudit befolkningen i
området till ett informationsmöte i frågan den 8
juni. Vid mötet kommer bl.a. medicinsk expertis
och strålningsexpertis att delta. Jag har förstått att
detta möte utgör ett första steg när det gäller att
försöka skapa klarhet i de förhållanden som Eva
Goe s beskriver.
       
        Avslutningsvis, fru talman, vill jag understryka att
regeringen även fortsättningsvis mycket noggrant
kommer att följa utvecklingen av effekterna från
Tjernobyl, när det gäller både människor och
miljö.
       
        Anf. 89 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
       
        Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att
detta sammanträde skall fortsätta efter kl. 19.00.
Sammanträdet fortsätter utan middagsuppehåll.
       
        Anf. 90 EVA GOE S (mp):
       
        Fru talman! Jag tackar för svaret.
       
        Socialministern har överlåtit svaret till
miljöministern, vilket torde tyda på att regeringen
liksom miljöpartiet anser att miljö och hälsa hör
ihop, speciellt kärnkraft och hälsa.
       
        Birgitta Dahl har utgått från IAEA-rapporten och
funnit att den inte är fullständig. Det är bra. Det är
precis vad jag också har funnit:
       
        1. Där saknas sanerarna, 600 000 personer!
       
        2. Där saknas de som flyttat till andra delar av
unionen.
       
        3. Där saknas räddningspersonalen.
       
        4. Där saknas mätningar av hot spots, heta
partiklar, som kan orsaka lungcancer vid
inandning.
       
        Vad saknas mer? Det är svårt att uttala sig om, men
så t.ex. stals ett hälsoregister på mer än 500 000
personer i Minsk. Här finns inte data från den
oberoende organisationen i Ukraina, bestående av
bl.a. kärnfysikern och vetenskapsmannen
Tjernousenko, som i dag arbetar i Tjernobyl och
som har 2--4 år kvar att leva, eftersom han dragit på
sig cancer.
       
        Jag hoppas att miljöministern har hunnit läsa
igenom de uppgifter som jag överräckte förra
gången vi debatterade. Det gällde bl.a. sarkofagens
läckage, att 7 000--10 000 människor hade dött
efter Tjernobyl, m.m.
       
        För fem år sedan drabbades världen av
kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, sju år tidigare av
den i Harrisburg. Vi känner i dag till ganska mycket
om dessa olyckor och effekterna av dem, men långt
ifrån allt. Mycket har tystats ned både i Harrisburgs
och i Tjernobyls radioaktiva områden, i USA såväl
som i Sovjet! Det var inte länge sedan man i
Rasmussenrapporten påstod att det var mindre
troligt att en härdsmälta skulle uppstå än att någon
skulle få en meteor i huvudet. Nu vet vi att
kärnkraftsolyckorna kommer med sju års
mellanrum.
       
        Vad svenska folket inte känner till är att det varje
dag släpps ut radioaktivitet från våra egna
kärnkraftverk, s.k. normalutsläpp. Vad man
förmodligen från TV-programmen har fått reda på
är att sarkofagen i Tjernobyl i dag hela tiden läcker.
       
        Den ständiga anpassningen till ständigt högre
doser, som gör att siffrorna för gränsvärden justeras
uppåt, t.ex. för bakgrundsstrålning, renkött,
svamp, vilt, osv., borde stämma svensken till
eftertanke. Är det den ekonomiska kartan som vi
skall utgå ifrån? Skall vi följa kartan eller
verkligheten?
       
        Filmen Tjernobyls barn var en repris av och en
skrämmande påminnelse om mina egna
erfarenheter från förra året, då jag gjorde en resa
till Polesskoe, Bober och Kiev som visades i filmen.
Jag mötte föräldrar, ungdomar och barn som hade
evakuerats från Pripyat. Jag såg, hörde och mätte
med egna ögon, öron och geigermätare.
       
        Jag frågar mig, med anledning av de skalliga barnen
och ökningen av barnleukemi, precis som Eivor
Hansson på läsarnas sida i Dagens Nyheter
häromdagen: Kan det tänkas att reaktorerna har
läckt radioaktivitet redan tidigare och påskyndat
sjukdomsutvecklingen? Eller/och är det såsom
Läkare mot kärnvapen påvisat, att strålningens
risker är tre fyra gånger högre än vad man tidigare
trott, vilket också Internationella
strålskyddskommissionen, ICRP, instämmer i,
beroende på att man utgått från felaktiga utsläpp
från Hiroshima?
       
        Forskare och läkare anser att barnleukemi
uppträder efter två år och har sitt maximum efter
fem--sex år. Detta stämmer mycket väl med de
resultat och den verklighet som man lever med i
Vitryssland och i Ukraina i dag.
       
        Jag skall också svara på frågan om det skedde
utsläpp före Tjernobyl. Ja, precis som i alla länder
som har kärnkraft. Reaktorn i Tjernobyl var en
experimentreaktor. En person som har mätt
strålningen före och efter Tjernobyl, Anatoli
Volkov, har fört statistik över utsläppen före och
efter Tjernobyl. Han föreläste i Polen denna
månad, men försvann plötsligt när han var på väg
för att kopiera dessa handlingar till deltagarna på
konferensen. Men han hann meddela att: ''Vi har
skapat en stor kyrkogård i mitten av Europa och vi
vet inte vad vi skall göra med den.''
       
        En professor i den sovjetiska vetenskapsakademin,
som också är chef för radiologiska institutionen i
Minsk, har gjort en indelning i fyra zoner efter
radioaktivitet. Den ena kallar han för dödszonen,
och han går ned ända till en curie. Han säger att 18
miljoner människor bor i områden som har för höga
värden. Han berättar om barnleukemins ökning i
Gomel. Före 1986 hade man tre--fyra fall per
100 000 barn. 1990 hade man nio fall per 100 000
barn, som var mycket svåra att behandla.
       
        Han talar också om upptaget av strontium 90 i
grödorna. 1987 var upptaget av strontium 90
ungefär 15 % av radionukleiderna. 1990 var det
77 %.
       
        Vi vet att våra svenska kärnkraftverk läcker och att
Ringhals är det som läcker mest.
       
        Jag har frågat om de oförklarligt många
ccncerfallen på Värö som har skett under en kort
tidsrymd. Vad är orsaken? Vilka bevis finns? Är
epidemiologiska undersökningar gjorda? Det
allvarliga är nämligen den kontinuerliga
strålningen. Det spelar ingen roll hur kortlivad den
är. Ingen kan säga vad som är allvarligast. Men
allvarligt är att Ringhals har så stora utsläpp
jämfört med de andra kärnkraftverken i Sverige.
Ja, Ringhals har större utsläpp än de andra
kärnkraftverken tillsammans.
       
        Då kan man undra om redovisningen från de andra
kärnkraftverken är dålig och om den inte är
fullständig. T.ex. Barsebäck har mycket låga siffror
när det gäller utsläpp.
       
        Invändningar kommer säkert att göras om att det
bara gäller ädelgaser som är lättflyktiga och
kortlivade. Men även ädelgaser som xenon och
krypton är tunga gaser, och de kan falla till marken
om det är en viss typ av väder.
       
        Anf. 91 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
       
        Herr talman! Får jag först säga att regeringen
självfallet anser att hälsa och miljö hör ihop. Det är
i själva verket så att en av de bärande tankarna i
den miljöpolitiska proposition som vi överlämnade
till riksdagen tidigare i våras och som skall
debatteras i kammaren på måndag är att de krav
som vi nu ställer skall utgå från vad hälsan och
miljön tål och vad som krävs av omsorg om hälsan
och miljön. Det innebär mycket omfattande
omställningar av livsföring och produktionssystem i
vårt samhälle och andra om vi skall komma fram till
dessa nivåer.
       
        Sverige står också som värd för en stor
internationell konferens om hälsa och miljö som
öppnas i Eva Goe s grannstad Sundsvall om drygt en
vecka. För att markera att denna koppling finns
kommer både socialministern och jag att aktivt
delta i själva konferensen och vi har naturligtvis
haft ansvaret för förberedelserna tillsammans med
de internationella organisationer, framför allt
WHO och FNs miljöstyrelse, som är ansvariga.
       
        Jag vill också försäkra att vi ser med utomordentligt
allvar på de frågor som detta handlar om och att vi
är ytterligt angelägna om att här mer än någonsin
iaktta försiktighetsprincipen, dvs. att hellre fälla än
fria, att hellre gripa in än att ta risker. Vi får vara
beredda att också justera våra värderingar snarast i
skärpande riktning allteftersom vi kommer till
bättre insikt. Jag vill t.ex. berätta att Sverige som
enda land i världen redan har anammat de nya
riktlinjer när det gäller riskerna som ICRP har lagt
fast. Och vi kommer naturligtvis även
fortsättningsvis att följa dessa frågor ytterligt
noggrant, både därför att vi har ett ansvar för vår
egen befolkning och därför att vi måste medverka i
det internationella arbetet på detta område för att
få en mer ansvarsfull och strikt hantering av alla
frågor av denna karaktär.
       
        En ännu större tragedi än den som Eva Goe s hittills
har diskuterat är att effekterna av Tjernobyl inte är
den enda miljökatastrofen som drabbat
människorna i Sovjetunionen eller i Östeuropa. Ett
skäl till att det kan vara svårt att identifiera
strålningsrelaterade skador är ju att samma typ av
skador och sjukdomar också orsakas av den
pågående allmänna miljökatastrofen -- utsläppen
av farliga ämnen från alla sorters verksamhet,
energiproduktion och industriproduktion. Detta är
en utomordentligt allvarlig fråga. Ju mer som vi nu
ser av dessa samhällen, ju mer de öppnar sig för
omvärlden, desto mer avslöjas vidden av det elände
som människorna lever i. Detta kommer fram i det
europeiska samarbetet, i Östersjösamarbetet.
       
        Europas miljöministrar kommer i midsommar att
träffas i Prag för diskussioner om hur vi gemensamt
kan hjälpas åt för att sanera Östeuropa, inte minst
av omsorg om de miljoner människor som lever i
områden där hälsoriskerna på grund av
miljöskadorna är helt oacceptabla.
       
        Sedan vill jag om situationen på Värö-halvön säga
att det finns anledning att vara oerhört försiktig
med omdömen. Man har upptäckt ett antal tragiska
cancerfall som under kort tid har drabbat
människor som bor i några hus som ligger på
samma gata mycket nära varandra. Det finns i dag
ingen förklaring som man utan vidare kan ge till
varför det har hänt. Det kan finnas andra källor än
de som kärnkraftverket representerar. Jag tror att
Eva Goe s håller med mig om att vi med stort allvar
och stor ödmjukhet bör försöka identifiera källorna
och göra allt vi kan för att hjälpa de människor som
berörs av detta, eftersom detta självfallet skapar
oro och ångest hos de berörda och deras anhöriga.
Det är detta arbete som vi ser exemplifierat i det
möte som skall hållas den 8 juni, där man kommer
att kunna både informera, samtala och ge stöd och
förhoppningsvis få en grund för att gå vidare med
att försöka finna orsakerna till de mycket svåra
sjukdomsfall som har inträffat.
       
        Anf. 92 EVA GOE S (mp):
       
        Fru talman! Jag är väl medveten om att det är en
konferens i Sundsvall om hälsa och miljö. Än en
gång vill jag understryka att jag tycker att
kärnkraft, miljö och hälsa hör ihop, liksom
synergieffekterna. Detta har jag hela tiden
understrukit. Jag kommer från ett län som är
mycket drabbat av försurning, med mycket
kvicksilver i sjöarna, och efter nedfallet från
Tjernobyl är 80 % av fisken drabbad av för höga
värden av cesium, trots att man har höjt
gränsvärdet till 1 500 Bq. På andra livsmedel är
värdet normalt 300 Bq.
       
        Jag frågade om blodanalyser beträffande barn. Jag
önskade att sådana analyser hade gjorts
omedelbart efter Tjernobylolyckan. Då hade man
senare kunnat göra en uppföljning. Jag bad vårt
landstingsråd om saken, men det kom inte i gång. I
våra län har man i fall börjat katalogisera
människor och föra in dem i olika församlingar för
att senare kunna göra en uppföljning av
hälsotillståndet. Närmast kommer man att se på
cancer och leukemi.
       
        Det verkar kanske litet långsökt att fråga om
diabetes, men orsaken är den att man i närheten av
upparbetningsanläggningar -- t.ex. vid Dounreay
där man håller på med upparbetning av miljöfarligt
avfall -- har funnit att diabetes har ökat i
omfattning. Efter Tjernobylolyckan märkte man en
markant uppgång av diabetes i Baltikum. I
Baltikum är människorna inte kända för att ha
diabetes, i motsats till vad som är fallet med
Finland. Diabetes kan uppkomma genom stress,
försvagning av immunförsvaret m.m. Nu skall det
startas ett nordiskt projekt och då är jag intresserad
av att få veta om Sverige kommer att delta. Jag tror
inte att vi har anmält intresse, men jag tycker att
det här är en mycket viktig sak att följa upp.
       
        Anledningen till att jag frågar om Downs syndrom
är den att något år efter Tjernobylolyckan kom det
rapporter från Mellaneuropa om att Downs
syndrom har ökat i omfattning. Själv har jag ett
barn som föddes 1968, mitt första barn, och det har
Downs syndrom. På den tiden sade man att det
rörde sig om ungefär ett fall i Umeå per år. Därför
är jag intresserad av att få veta om siffran har höjts.
Man har också funnit vissa kromosomförändringar
i Tjernobyl. Jag har haft kontakt med en läkare som
är epidemiolog. Han heter Shscherbak och har
skrivit i boken ''Hälsan, ekonomin och miljön efter
Tjernobyl''. Det kallas för Tjernobyls stämpel.
Man har hittat vissa kromosomförändringar. Vi har
faktiskt också hittat kromosomförändringar i
sorkar i Gävletrakten. Vid forskningar har man
också konstaterat att det funnits i flugor. Ute i
naturen har man alltså funnit
kromosomförändringar i sorkar.
       
        Anledningen till att jag ville ta upp frågan om
blodanalys är sammanhanget mellan de vita
blodkropparna och dosmått. Man kan se på
lymfocyter. Vad som hela tiden återkom när jag var
i Tjernobyl var detta att blodbilden hade
förändrats.
       
        Anf. 93 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
       
        Herr talman! Jag vill bara upplysa Eva Goe s och
kammaren om att vi i den miljöpolitiska
propositionen bl.a. har ökat bidragen till kalkning
av sjöar kraftigt. Syftet har bl.a. varit att man skall
kunna kalka norrländska sjöar som har drabbats av
både kvicksilver- och cesiumnedfall. Med hjälp av
detta stöd kommer vi att kunna göra en insats för
att minska riskerna i Sverige.
       
        Anf. 94 EVA GOE S (mp):
       
        Herr talman! Efter att ha haft kontakt med
naturvårdsenheten är jag väl medveten om att
kalkning har gett resultat. Man har också försökt
med kaliumgödsling. Just kalkningen har
emellertid gett den största effekten, vilket betyder
oerhört mycket för livskvaliteten. Vi har ju valt att
bo i Norrland, därför att vi älskar det. Det är
naturen och människorna som är det positiva --
kanske också ibland detta att det är långt mellan
människorna.
       
        Jag vill fortsätta att tala om Värö. Både Birgitta
Dahl och jag vet mycket väl att man inte kan skylla
på en faktor. Det går inte att säga att det är det eller
det som är orsaken till att människor dör. Det har
sagts att en radaranläggning skulle kunna vara en
orsak i sammanhanget. På sistone har man talat
mer och mer om mikrovågor och deras påverkan på
hälsan. För mig är det viktigt att man börjar med de
epidemiologiska undersökningarna, att det blir en
registrering och att man i Sverige jämför med de
studier som görs i Tjernobyl, även om vi inte har
drabbats så mycket av radioaktivitet som
människorna där. Då skall vi veta att det enligt de
officiella siffrorna bara har kommit ut någon
procent av det som fanns i reaktorn i Tjernobyl.
Vetenskapsmannen Tjernousenko, en
vetenskapsman som blivit knuten till Tjernobyl och
som är kärnfysiker och arbetar där för närvarande,
säger att förmodligen 60--80 % har kommit ut. Vem
har rätt? Det kan inte jag svara på. Det har också
pekats på att det vid undersökningar har visat sig att
det finns lava inne i reaktorn. 35 ton av lavan har
gått igenom det första golvet, och 1,5 ton har gått
genom det sista golvet och därmed hotat
grundvattnet. Lavan har alltså gått ned i jorden.
       
        Shscherbak, som jag har nära kontakt med,
påpekade att cancersjukdomarna har ökat i
omfattning med 2--2,5 % i den övriga delen av
världen. Men i det aktuella området har ökningen
blivit drastisk. Det är felaktigt att säga att vi inte
kan göra några bedömningar så kort tid efter
Tjernobylolyckan. Akut barnleukemi kommer
efter två år, och efter fem till sex år uppnås
maximum. I min egen bekantskapskrets är det
alltför många som har fått leukemi och även alltför
många som har fått diabetes. Det gäller alltså barn,
och sjukdomen har inte funnits i släkten tidigare.
Därför frågar jag mig vad som kommer att hända i
Sverige, även om man kan tycka att vi bor långt
ifrån Tjernobyl, omkring 200 mil. Det har
emellertid påverkat oss, och det kommer också att
långsiktigt påverka oss som bor uppe i
Västernorrland. Det som kändes svårt efter
olyckan var detta att man inte hann med oss. Man
var tvungen att tänka på korna som skulle ut på
bete. All mätutrustning och all kunskap inriktades
därför på Skåne. Därför gick många människor ut i
det första regnet utan att skydda sig tillräckligt.
Detta gjorde naturligtvis att människor senare
kände ångest, om de var gravida eller hade småbarn
i vagn.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        13 § Svar på interpellation 1990/91:191 om
förhållandet mellan anställda och asylsökande på
flyktingförläggningar
       
        Anf. 95 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
       
        Herr talman! Maria Leissner har frågat mig dels
hur jag motiverar ''det vänskapsförbud som råder
för alla personalkategorier på
flyktingförläggningarna'', dels om regeringen har
för avsikt att verka för att statens invandrarverk
(SIV) omprövar sin inställning till vänskap mellan
anställda och asylsökande på förläggningarna.
       
        Maria Leissner anför i sin interpellation att
invandrarverket instruerat sina anställda att inte
''komma flyktingarna för nära'' och att
instruktionen även gäller personal på
förläggningarna som inte är anställda av verket
utan har annan huvudman. Detta har, enligt Maria
Leissner, fått till följd att personalen på
förläggningarna inte längre vågar låta sig bjudas på
en kopp kaffe hos en asylsökande familj och att
svensklärare helt upphör med aktiviteter av rädsla
för repressalier från arbetsgivaren. Maria Leissner
säger vidare i sin interpellation att hon har svårt att
begripa varför alla kategorier av personal och även
de som är anställda av annan huvudman än
invandrarverket, omfattas av samma regler.
       
        Som svar på Maria Leissners första fråga vill jag
upplysa om att det är invandrarverket som
självständig myndighet som har att fastställa
riktlinjer om yrkesetik och förhållningssätt för
verkets anställda. Jag vill inledningsvis säga att den
beskrivning som Maria Leissner ger av
invandrarverkets riktlinjer, intentioner och
verklighet är missvisande och felaktig.
       
        Det är väl ganska självklart att invandrarverkets
personal lika väl som t.ex. sjukvårdspersonal,
lärare, hotellpersonal och anställda inom
socialtjänsten måste hålla sig med en yrkesetik.
       
        Inom alla yrken där man arbetar gentemot ''kund,
klient, gäst'' måste frågor om yrkesetik och
förhållningssätt diskuteras i någon form. Kraven på
yrkesetik och ett yrkesmässigt förhållningssätt
måste ställas särskilt höga vid arbete med
människor som kan uppleva att de står i ett
beroendeförhållande till yrkesutövaren.
Yrkesetiska riktlinjer behövs för att trygga de
asylsökandes intressen och ge en garanti för att alla
behandlas utifrån samma förutsättningar.
       
        Utgångspunkten för ett professionellt arbetssätt
inom invandrarverket innebär bl.a. att personalen
inte kan ha nära vänskaps- och kärleksrelationer
med asylsökande, eftersom de asylsökande står i ett
beroendeförhållande till personalen. Nära
vänskaps- eller kärleksrelationer mellan personal
och asylsökande kan ge asylsökande förhoppningar
om särskilda fördelar under vistelsen på
förläggningen. Det kan gälla fördelar om påverkan
till positivt tillstånd likaväl som förmåner inom
ramen för förläggningsverksamheten, t.ex. bättre
boende, färre rumskamrater, bättre och snabbare
service, generösare bidrag m.m.
       
        Det är mot den bakgrunden som invandrarverket
har valt att låta riktlinjerna omfatta samtliga
personalkategorier. En ytterligare faktor, som
verket vägt in i sitt ställningstagande, är att det kan
vara mycket svårt för en asylsökande att bedöma
vilka personer i personalgruppen som är
beslutsfattare.
       
        Upplysningsvis vill jag också nämna att personal
som har annan huvudman än invandrarverket inte
omfattas av riktlinjerna, såvida inte särskilt avtal
finns. Invandrarverkets ambition är dock att skriva
avtal med samtliga huvudmän, så att riktlinjerna
omfattar alla anställda inom
förläggningsverksamheten.
       
        Det är angeläget att all personal som asylsökande
kommer i kontakt med förmedlar samma budskap.
En asylsökande kan knappast veta vilken personal
som har invandrarverket som huvudman och vilka
som inte har det. Målet måste naturligtvis vara att
asylsökande och flyktingar skall känna trygghet i att
veta att alla behandlas utifrån samma
förutsättningar -- en strävan efter objektivitet är
grundläggande i den professionella relationen.
       
        Jag nämnde inledningsvis att jag anser att det är
självklart att invandrarverkets personal, liksom
många andra yrkesgrupper, har en yrkesetik. Den
är också ett stöd för personalen.
       
        Det är lika självklart att en yrkesetik också innebär
att personal skall vara vänlig och engagera sig för
sina patienter, klienter, elever, gäster eller
asylsökande.
       
        Slutligen är det lika självklart att man aldrig kan
styra känslor med lagar och riktlinjer, men däremot
handlingar inom vissa gränser. Gränserna för
handlingarna kan aldrig slås fast i strikta regler.
Yrkesetik handlar just om att vara medveten om sin
yrkesroll, ta ansvar för sin yrkesutövning och i varje
situation använda sitt sunda förnuft för att avgöra
vad som är riktigt och rimligt. Jag är övertygad om
att invandrarverkets personal har gott om sådant
sunt förnuft.
       
        Eftersom jag menar att invandrarverket redan har
en positiv inställning till vänskap mellan anställda
och asylsökande, blir således svaret på Maria
Leissners fråga att jag inte ämnar verka för en
omprövning.
       
        Anf. 96 MARIA LEISSNER (fp):
       
        Herr talman! Jag vill tacka invandrarministern för
svaret på min interpellation.
       
        I den handbok för yrkesetik och förhållningssätt
som invandrarverket har gett ut, och som har
reviderats flera gånger, står det bl.a. när det gäller
de yrkesetiska problemen, att personalens
yrkesmässiga övertag innebär att relationer som
uppstår med klienter aldrig kan bli jämlika och
ömsesidiga. Detta leder till att personalen måste
avstå från att ta emot t.ex. gåvor och måltider, även
om man uppfattar att det inte finns några felaktiga
intentioner bakom givandet. Det står också att man
skall akta sig för nära vänskapsrelationer eller
kärleksförhållanden mellan personal och klienter.
Man talar om risken för jävssituationer.
       
        Följderna av dessa förhållningsregler har ute på
förläggningarna, när man har försökt föra ut dem
och omsätta dem i praktiken, bl.a. blivit sådana
som man kunde läsa om i en intervju i Expressen i
februari i år. Där säger en chef för ett av
invandrarverkets regionkontor så här: Att bara låta
sig bjudas på en kopp kaffe eller en bit mat i en
flyktingbarack är ett brott. Hon säger vidare: De
här folkgrupperna har ett annat sätt att umgås och
det passar inte hos oss. Vår personal skall inte
frestas att komma in på fel väg, så att säga.
       
        Det är naturligtvis viktigt att också
invandrarverkets personal diskuterar yrkesetik,
avvägningar och gränser som man inte bör kliva
över när det gäller relationer mellan dem som bor i
förläggning och de som är anställda av
invandrarverket. Men i det här fallet gränsar det
nästan till löje när invandrarverket ger ut
förhållningsregler som syftar till att skapa ett
tomrum på vänskaplighet mellan asylsökande och
anställda på förläggningen. Det verkar kanske inte
heller vara så oerhört väl motiverat ens med de
hänvisningar som görs till en jävssituion. Det är inte
särskilt många personalkategorier på en
flyktingförläggning som befinner sig i en
jävssituation. De allra flesta flyktingförläggningar
har inte utredare eller andra beslutsfattare i
flyktingarnas omedelbara närhet. Det finns bara på
ett fåtal av förläggningarna. Jag har mycket svårt
att se vad vaktmästare, dagisfröknar och
svensklärare har för jävsförhållanden till
asylsökande och flyktingar.
       
        Det finns många exempel, som har kommit fram
under den tid som har gått sedan de här reglerna
antogs av invandrarverket, på hur reglerna har
omsatts i praktiken. Det har hänt att människor har
blivit avskedade -- i något fall sedermera
återanställd -- för att de har haft en kärleksrelation.
Det var bl.a. en vaktmästare som blev avskedad.
       
        Svensklärare med annan huvudman har blivit
hotade med avsked för att de var för vänskapliga
mot sina elever. Jag har också hört förtvivlade
flyktingar berätta om hur det blev en plötslig
förändring när reglerna slog igenom på deras
förläggning. Läraren slutade plötsligt att anordna
utflykter och upphörde att tala med eleverna
utanför lektionerna. Det finns exempel på att
tolkar som råkat stanna i tio minuter efter
tolkningen och tala med flyktingen inte sedan har
varit välkomna mer.
       
        Det finns kanske ibland, framför allt när det gäller
utredare, ett jävsförhållande som man skall vara
försiktig med. Men för det stora antalet
personalkategorier och det stora antalet
flyktingförläggningar finns inte det problemet.
Därför är det så onödigt att skapa misstämning,
dåligt humör och att ytterligare förgifta tillvaron för
de asylsökande, som redan innan kanske inte har
det så förfärligt roligt. Det är därför att lägga sten
på börda för de asylsökande när man antar den här
typen av regler för yrkesetik och omsätter dem på
det sätt som har skett.
       
        Jag skulle litet mer specifikt vilja fråga
invandrarministern: Vad är det egentligen för
beroendeförhållande eller jävssituation som
föreligger mellan en asylsökande å ena sidan och
vaktmästare och svensklärare å andra sidan som
motiverar förbud mot att dricka kaffe tillsammans,
vilket det tyvärr handlar om i det här fallet?
       
        Anf. 97 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
       
        Herr talman! Jag tycker att jag, i förhållande till
det ämne som den här interpellationen tar upp, gav
ett långt och utförligt svar där jag försökte att
beskriva precis det som Maria Leissner nu återigen
frågar om. Jag har inte talat om jävssituationer över
huvud taget, utan jag har talat om de missförstånd
och de olika förväntningar som kan uppstå om man
inte har klart för sig vad som krävs när man arbetar
med en grupp människor som självklart inte kan ha
en aning om vilken personalkategori det är som har
möjlighet att besluta över det ena eller det andra.
På en flyktingförläggning där man lever tätt inpå
varandra kan det hela tiden uppstå missförstånd om
att den ena eller den andra favoriseras av vilken
personalkategori det vara må. Uppriktigt sagt,
Maria Leissner, tycker jag att det inte är så märkligt
att invandrarverket försöker lägga fast ett antal
yrkesetiska regler. Jag har dessutom bara i ett fall
hört talas om att det har uppstått en diskussion och
konflikt mellan personal på en flyktingförläggning i
en region. På alla andra flyktingförläggningar som
finns i landet är detta inget problem. Personalen
kan resonera ihop sig.
       
        För övrigt tycker jag att det var synd att Maria
Leissner inte utnyttjade möjligheten att föra en
diskussion på flyktingpolitiska rådet med
invandrarverkets generaldirektör, när vi hade
denna fråga uppe. Kanske Christina Rogestam i
första hand och verksledningen har möjlighet att
veta om detta är ett generellt problem eller bara rör
vissa ställen. Jag har inte upplevt att detta är någon
stor fråga. Jag har läst Christina Rogestams svar på
den insändardebatt som uppstod i Expressen efter
den artikel som Maria Leissner hänvisade till.
Varken Christina Rogestam eller någon bland
personalen tycks uppleva detta såsom ett stort
problem.
       
        Anf. 98 MARIA LEISSNER (fp):
       
        Herr talman! Det kan hända att invandrarverkets
generaldirektör inte upplever detta såsom något
stort problem, men jag har blivit nerringd under
vintern av människor, som arbetar på förläggningar
eller är asylsökande och som upplever detta såsom
ett stort problem. Det rör deras dagliga liv och
totala situation. När man lever på en
flyktingförläggning har man ju ingen annanstans att
gå, utan de regler och den atmosfär som finns där
utformar i stort sett hela ens liv.
       
        Jag hade ändå hoppats att kunna upptäcka ett litet
avståndstagande hos invandrarministern,
åtminstone gentemot de former och den uttolkning
som de yrkesetiska reglerna har fått på vissa
ställen -- inte på alla förläggningar men på
tillräckligt många för att det skall vara ett problem.
Jag tycker nog ändå att jag inte har fått svar på min
fråga om vilken typ av beroendeförhållande som
kan råda mellan den asylsökande och en normal
personalkategori på förläggningar som inte är
utredningsförläggningar. Jag förstår fortfarande
inte vilka beroendeförhållanden som kan påverka
beslut om flyktingfrågor.
       
        Jävssituationen kanske Maj-Lis Lööw inte nämnde
i sitt svar, men det står däremot i invandrarverkets
broschyr att man skall försöka undvika
jävssituationer och att dessa regler därför har
kommit till.
       
        Det är ledsamt att sådana här regler skall utformas
i det dagliga livet på det sätt som har skett. Det är
himla onödigt. De asylsökande har redan en
bekymmersam situation och är ganska prisgivna åt
atmosfären på förläggningen. De kunde väl
åtminstone få möta någon vänskaplighet och kunna
dricka kaffe med sin svensklärare utan att denne
skall behöva känna sig orolig beträffande sin
framtida anställning.
       
        Anf. 99 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
       
        Herr talman! Jag har aldrig någon gång upplevt att
Maria Leissner har varit nöjd med ett svar i denna
kammare hur mycket man än har ansträngt sig. Jag
har sett kanske flera flyktingförläggningar än de
flesta i denna kammare har gjort. Jag har mött
personalen och sett hur den jobbar. Jag har noterat
det engagemang, den vänskap och den
människokärlek som präglar personalens
verksamhet på flyktingförläggningarna. Jag vill inte
att någon skall gå ut från denna kammare med
bilden av att ett sådant förhållningssätt gentemot de
asylsökande inte är tillåtet på förläggningarna eller
att man inte kan dricka kaffe med de asylsökande.
       
        Som jag sade i mitt svar är det emellertid svårt att
utforma regler för detta. Det handlar mer om att
personalen på varje förläggning försöker
tillsammans skapa någon form av yrkesetik, där var
och en tar ansvar för sin roll gentemot de
asylsökande. Detta fungerar i 99,9 % av fallen.
       
        Anf. 100 MARIA LEISSNER (fp):
       
        Herr talman! Jag har visst varit nöjd med svar från
invandrarministern på interpellationer och frågor.
Senast var det någon gång för en månad sedan.
Men det brukar sammanhänga med vilket svar jag
får.
       
        Det finns en risk för att den personal som är mest
engagerad och som känner mest för sitt jobb tvingas
sluta eller avgå på egen begäran. Det har skett i ett
antal fall -- en del ganska uppmärksammade.
       
        Jag tycker att detta är en väldigt stor förlust. Jag är
övertygad om att de allra flesta som arbetar med
flyktingar i någon form, vare sig på invandrarverket
i Norrköping eller på förläggningar, gör det till stor
del därför att de är engagerade i sitt arbete. Det är
en bild som jag har, och jag delar
invandrarministerns uppfattning i detta fall. Risken
är emellertid att man gör tillvaron onödigt svår just
för den som är mest angelägen om att göra ett bra
jobb för de asylsökande.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        14 § Svar på interpellationerna 1990/91:192 och
199 om flyktingpolitiken
       
        Anf. 101 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
       
        Herr talman! Maria Leissner har ställt sex frågor
till mig som alla berör regeringens beslut från den
13 december 1989 i två enskilda asylärenden.
       
        Hon har frågat mig hur regeringens bedömning i
dag är av de faktorer som utgjorde grunden för
''december-beslutet''. Maria Leissner har också
frågat mig när regeringen har för avsikt att återgå
till lagstiftningen i dess helhet och upphäva
''december-beslutet'' samt i vilken utsträckning
möjligheten att låta asylsökande stanna under
bestämmelsen om humanitära skäl har påverkats av
detta beslut.
       
        Ingrid Ronne-Björkqvist har också frågat mig om
regeringens beslut från den 13 december 1989 och
vidare vilka åtgärder regeringen avser vidta för att
ta till vara den kunskap och det engagemang, som
ideella organisationer kan bidra med för att skapa
en generös flyktingpolitik.
       
        Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.
       
        Enligt 3 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529) kan en
utlänning med s.k. flyktingliknande skäl eller en
krigsvägrare nekas uppehållstillstånd, om det
föreligger särskilda skäl. Med särskilda skäl avses
i första hand att den svenska flyktingmottagningen
utsätts för långvariga och svåra påfrestningar. Till
särskilda skäl kan emellertid också hänföras
omständigheter direkt knutna till utlänningens
person, såsom t.ex. brottslighet av viss betydelse.
Bestämmelsen är tillämplig i varje enskilt
asylärende och skall självfallet beaktas vid varje
prövning.
       
        I de här aktuella regeringsbesluten från den 13
december 1989 anförde regeringen att särskilda
skäl förelåg på grund av att det stora antalet
asylsökande under de senaste månaderna lett till att
mottagnings- och utredningssystemet nått gränsen
för sin förmåga och att våra möjligheter att ta emot
asylsökande under överskådlig tid skulle komma
att vara ytterligt begränsade. Mot den bakgrunden
ansåg regeringen att den lagparagraf jag nyss
refererade till skulle tillämpas. Regeringens
bedömning ligger fast och några andra icke angivna
skäl finns inte.
       
        Under år 1990 kom sammanlagt drygt 29 000
asylsökande till Sverige, dvs. ungefär lika många
som under år 1989. Under första kvartalet år 1991
har 4 000 asylsökande kommit till Sverige.
Utvecklingen synes gå i en stabiliserande riktning.
I invandrarverkets förläggningar finns dock
alltjämt ca 27 000 personer. Detta gör att
mottagningssystemet fortfarande är mycket hårt
belastat.
       
        Regeringen följer utvecklingen mycket noggrant,
och jag kan konstatera att det i dag inte föreligger
en sådan situation att ''december-beslutet'' kan
hävas. Självfallet är ett ställningstagande i den
frågan inte kopplat till framtida lagförslag,
eftersom regeringen har skyldighet att fortlöpande
pröva om beslutet skall bestå.
       
        Enligt utlänningslagen får uppehållstillstånd ges till
en utlänning som av humanitära skäl bör tillåtas att
bosätta sig här. Det är således inte fråga om någon
egentlig skyddsbestämmelse utan om en möjlighet
att bevilja uppehållstillstånd när det är påkallat av
humanitära skäl. ''December-beslutet'' i sig
påverkar inte ansökan grundad på renodlat
humanitära skäl.
       
        När det gäller Maria Leissners fråga om
skyddsbehovet vill jag svara följande. Enligt
utlänningslagen har en utlänning rätt till asyl i
Sverige om utlänningen är krigsvägrare eller om
utlänningen, utan att vara flykting, inte vill
återvända till sitt hemland på grund av de politiska
förhållandena där och kan åberopa tungt vägande
omständigheter till stöd för detta. Den sistnämnda
gruppen kallas i Sverige de facto-flyktingar. Det är
alltså här fråga om utlänningar som inte är
flyktingar, och utlänningslagen ger dem också ett i
olika hänseenden mer begränsat skydd än vad som
gäller för flyktingar i övrigt. De båda grupperna
står så till vida flyktingarna nära, att det endast är
styrkan av de åberopade skälen som inte räcker för
att de skall betraktas som flyktingar. I motsats till
vad som gäller för en flykting får tillstånd t.ex.
vägras om det föreligger särskilda skäl att inte
bevilja asyl. Det avgörande är emellertid alltid
skyddsbehovet i det enskilda fallet, oavsett vilken
kategori utlänningen tillhör. Generellt kan man
därför inte säga att en de facto-flykting har ett
mindre skyddsbehov än en flykting i
Genèvekonventionens mening.
       
        Jag anser mig därmed ha besvarat Maria Leissners
och Ingrid Ronne-Björkqvists frågor rörande 13
december-beslutet. Beträffande Ingrid Ronne-
Björkqvists återstående frågor vill jag lämna
följande besked.
       
        Jag anser naturligtvis att det är angeläget att söka
skapa en bred folklig förankring och en fördjupad
frivilligmedverkan både i flyktingmottagandet och
i invandrarpolitiken i övrigt. Enskilda människors
engagemang måste tas bättre till vara. Den
samverkan mellan myndigheter och organisationer
som redan i dag förekommer bör utvecklas. Det
aktiva och samordnade flyktingmottagande som
riksdagen beslutade om våren 1990 erbjuder en bra
ram för en sådan systematiserad samverkan.
       
        En särskild arbetsgrupp inom
arbetsmarknadsdepartementet, med företrädare
för frivilliga organisationer och folkrörelser och för
närmast berörda departement och myndigheter,
tillsattes våren 1990 på regeringens initiativ.
Gruppen lämnade i januari i år en rapport till mig
med överväganden och förslag om just frivilliga
organisationers roll i flyktingmottagandet.
       
        Jag anser, med stöd av både rapporten och den
remissbehandling den fått, att det finns en
betydande potentiell styrka i föreningslivet som
skulle kunna bidra till en större mångfald i
flyktingmottagandet och därigenom underlätta för
flyktingar att bli etablerade och finna sig till rätta i
Sverige. Föreningslivet har stora möjligheter att
skapa sociala nätverk och förutsättningar för
berikande möten mellan olika kulturer. Så sker
redan i dag, men enligt min bedömning bör detta
kraftfält i flyktingmottagandet kunna ge ännu mer.
       
        Regeringen har nyss lämnat en proposition till
riksdagen om aktiv flykting- och
immigrationspolitik m.m. Där ingår bl.a. förslag till
riktlinjer för en breddad och fördjupad samverkan
i flyktingmottagandet mellan det offentliga och
frivilliga organisationer.
       
        Jag har erfarit från invandrarverket att
nykterhetsrörelsens kursgårdar varit en värdefull
resurs under den tid verket hade svårt att ordna
tillräckligt antal platser på förläggning och i
kommuner.
       
        I takt med att situationen i mottagningssystemet för
asylsökande och flyktingar stabiliseras och
vistelsetiden vid förläggningarna kan kortas blir det
naturligt att långsiktiga integrationsinsatser görs
först i kommunen inom ramen för det målinriktade
samordnade mottagande som riksdagen beslutat
om.
       
        Jag vill här betona kommuneras möjlighet och
frihet att själva vidta aktiva åtgärder i detta syfte.
Att stimulera till sådana åtgärder var ett av
huvudsyftena bakom det nya system för statlig
ersättning till kommunerna som ingick i
reformeringen av flyktingmottagandet. Om man
inom det kommunala flyktingmottagandet finner
att den enskilde flyktingens behov kan tillgodoses
genom att engagera en frivillig organisation i
arbetet, har kommunen full frihet att satsa på
sådana initiativ.
       
        Anf. 102 MARIA LEISSNER (fp):
       
        Herr talman! Jag vill tacka invandrarministern för
svaret på min interpellation. För ungefär ett och ett
halv år sedan fattade regeringen sitt 13 december-
beslut, som sedan dess har varit uppe till debatt ett
antal gånger i denna kammare. Låt mig köra ett
sista varv för min del. Frågan kommer säkert att tas
upp från andra håll om ingenting händer.
       
        Invandrarverket och regeringen ansåg att gränsen
var nådd för hur många asylsökande som Sverige
kunde ta emot för ungefär ett och ett halvt år sedan.
Man hade ett antal skäl för beslutet den 13
december 1989, som invandrarministern
redovisade och som hade att göra med
invandrarverkets administrativa kapacitet, våra
mottagningsresurser, förläggningplatser och
framför allt det stora inflöde som hade kulminerat
under de sista månaderna av 1989, framför allt på
grund av de s.k. bulgarienturkar som kom på
hösten.
       
        Det var ett tillfälligt beslut, sade
invandrarministern för ett och ett halvt år sedan.
Jag tycker att det är värt att notera att den nya
lagstiftningen då hade varit i funktion endast ett
halvår innan två av de tre paragraferna i
flyktinglagen tillfälligtvis opererades bort. Inget av
de skäl som anfördes i december 1989 finns kvar i
dag. När det gäller invandrarverkets administrativa
kapacitet att ta hand om de 30 000 som 1989 ansågs
vara för många noterar jag att Christina Rogestam
i december 1990 i SIV-tidningen uttalar ett varmt
tack till sin personal för att den klarat att ta hand
om samma mängd asylsökande 1990 som under
1989 utan större problem, utan att det har varit tal
om kollaps i verksamheten eller några skriverier.
Saker och ting har gått i stort sett ganska bra. Det
är värt att notera att det var samma mängd
asylsökande bägge åren.
       
        När det gäller förläggningsplatserna finns det nu en
pågående nedläggning. Den ena förläggningen
efter den andra tas ur bruk. Kommunförbundet och
olika kommuner blir mer och mer irriterade på att
de platser som de ställt till förfogande och skrivit ett
avtal om med invandrarverket inte utnyttjas till
fullo. Det finns, som jag ser det, ingenting kvar av
de skäl som redovisades för inskränkningarna i
lagstiftningen.
       
        Apropå resonemanget om inflödet hade vi under
hösten 1990 ett inflöde på strax över 2 000
asylsökande per månad. Antalet har under det
första kvartalet i år legat på strax under 2 000 per
månad, vilket är mindre än hälften av vad det var
under de månader som föregick beslutet den 13
december. Man har ibland en känsla av att
regeringen hela tiden höjer ribban. Man sätter upp
allt högre mål. De förutsättningar som gällde i
december 1989 gäller inte nu.
       
        Tidigare i dag noterade jag att invandrarministern
talade om att det fortfarande finns 27 000 personer
på förläggningarna, att det fortfarande tar väldigt
lång tid med handläggningen. Många har väntat i
mer än ett år. Den nedgång som vi kan notera kan
vara tillfällig, säger hon. Alla dessa skäl beaktades
inte när man fattade beslutet den 13 december
1989.
       
        Om man ser till lagen, säger den att det är
nödvändigt med en begränsning av asylrätten med
hänsyn till landets samlade resurser. Det handlar
om en bedömning av hela landets samlade resurser,
inte om hur situationen ser ut när det gäller
förläggningar eller om hur situationen för tillfället
ser ut på invandrarverket. Gissningar om framtiden
har ingenting med landets samlade resurser att
göra.
       
        Det sägs ibland att Sverige tar emot flera flyktingar
än övriga Europa, men detta är inte heller något
argument. Det har skett en ökning under de senaste
fem åren av antalet asylsökande till Europa med 2,5
gånger. Den procentuella ökningen för Sverige är
exakt densamma. Det finns ett flertal andra länder
som har haft en högre procentuell ökning än vad vi
har haft.
       
        När detta beslut fattades kritiserades det från
många olika håll, inte bara från folkpartiet
liberalerna. Den statligt anställde
diskrimineringsombudsmannens kritik var ganska
bister. I sin anslagsframställning skrev han: ''Det
mest negativa som hänt under verksamhetsåret är
regeringens beslut i flyktingfrågan den 14 december
1989''. Vidare: ''Allmänhetens förmåga att tolerera
flyktinginvandring och särskilt att förstå begreppet
de-facto-flykting har, som jag bedömer, lidit stor
skada av detta regeringsbeslut, som på så sätt
gynnat främlingsfientliga och rasistiska
stämningar.'' Jag ber er notera att det är Peter
Nobel som talar och inte jag.
       
        Jag undrar om inte de samlade argumenten -- inte
bara folkpartiet liberalernas utan också regeringens
egna argument från december 1989 -- skulle kunna
leda till slutsatsen att det är dags, ja, t.o.m. hög tid,
att avskaffa 13 december-beslutet så fort som
möjligt.
       
        Anf. 103 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST
(fp):
       
        Herr talman! Också jag vill tacka för svaret och
hänvisa till Peter Nobel.
       
        Redan när flyktingpolitiken skärptes den 13
december 1989 varnade
diskrimineringsombudsmannen för att regeringen
hade sått ett frö till ökad rasism. Om det ges
signaler att vissa människor inte är önskvärda och
om det används metoder som upplevs som brutala
för att bli av med dessa människor, kan detta leda
till att den som inte anses önskvärd också kan anses
ha mindre värde. Detta kan också få en förödande
effekt för vår generella syn på människovärdet.
       
        Peter Nobel påpekade också att det inte är någon
tillfällighet att rasismen har blossat upp i länder
som har klippt till med den typ av åtgärder som
regeringen vidtog 1989.
       
        Det som var skamlig Sjöboanda under förra valet
upplevs i dag som rumsrent i de mest oväntade
kretsar. I Skåne finns det en rad lokala
missnöjespartier som förbereder en allians med
främlingsfientlighet som enda gemensamma punkt.
Ny demokrati vinner skrämmande gehör trots, eller
kanske tack vare, den främlingsfientliga
undertonen. På en elitseriematch i Globen nyligen
stämde en stor del av publiken in i talkören
''Domaren är jude, domaren är jude'', osv.
       
        Många som orkar engagera sig och sätta sig in i
enskilda flyktingärenden känner sorg och
bestörtning över utvecklingen. Det har gett till
resultat att tusentals utvisningshotade i dag får
hjälp att gömma sig i vårt land. Men tyvärr är det
nog ännu fler svenskar som successivt blir
avtrubbade och avskärmar sig från det lidande som
det gör så ont att ta till sig och som hotar vår egen
bekvämlighet. Många människor har anammat den
attitydförändring till främlingar som regeringens
flyktingpolitik enligt Peter Nobel uppmuntrar till.
       
        I det läget är det livsviktigt att man mobiliserar alla
positiva krafter som kan motverka en spirande
rasism. Men regeringen har i stället valt att på
punkt efter punkt gå emot humanitära
organisationer, kyrkliga samfund och t.o.m. FNs
flyktingkommissariat. Ni har valt konfrontation
med många av dem som kunde vara regeringens
bästa bundsförvanter i kampen mot en spirande
rasism.
       
        Maj-Lis Lööw säger i svaret att nykterhetsrörelsens
kursgårdar har ''varit en värdefull resurs'' när det
var brist på platser. Men den här verksamheten har
ju nätt och jämt kommit i gång! Det fanns inte
någon brist på platser när kursverksamheten
startade. Kontraktet skrevs under sensommaren
under 1990 och första kursen kom i gång i höstas.
       
        Jag vill fråga invandrarministern: Är
nykterhetsrörelsens kursutbud i regeringens ögon
en nödlösning, när det är brist på platser i
förläggningar och i kommuner, eller är det ett
värdefullt alternativ som regeringen vill
uppmuntra? Är det en resurs som är värdefull också
i dag och framgent?
       
        Den projektidé som kontraktet omfattar går ut på
att man skall hålla 22 veckors kurser på
nykterhetsrörelsens tio kursgårdar under
förhoppningsvis tre år. Kurserna skall bidra till att
flyktingarna får kontakter i kursgårdarnas
närområden. Flyktingarna skall få chans att bli
placerade i närliggande kommuner för att de skall
kunna behålla kontakten med kursgården och dess
nätverk -- ungefär som ett ankare i ett främmande
land.
       
        För att insatser från frivilligorganisationer skall
vara möjliga och bära frukt, är det nödvändigt att
verksamheten sanktioneras och får stöd från
ansvariga myndigheter på alla nivåer, men där har
det funnits brister.
       
        I Åre fungerande nykterhetsrörelsens idé alldeles
utmärkt. Flyktingarna ville stanna kvar i Jämland.
Flyktingssamordnaren i Östersund och
kommunalråden sade att flyktingarna var
välkomna. Lika fullt skickades flyktingarna av
invandrarverket till Norrtälje.
       
        Utvärderingen från kursen i Borås avslutas med att
man inför kommande kurser mest av allt önskar att
invandrarverket skall börja fungera.
       
        Man har uppenbarligen inte känt något stöd
uppifrån för denna verksamhet. Då finns det stor
risk för att den inspiration och entusiasm som finns
inom nykterhetsrörelsen dödas. Jag vill upprepa
min fråga: Är detta någonting som är värdefullt
bara när det är brist på platser, eller är det
någonting som regeringen vill uppmuntra även i
framtiden?
       
        Anf. 104 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
       
        Herr talman! Som Maria Leissner sade har vi
debatterat frågan om december-beslutet åtskilliga
gånger, men vi kan ju ta en vända till.
       
        Maria Leissner sade att beslutet fattades för att
gränsen var nådd för hur många asylsökande
Sverige kunde ta emot. Så var dock inte fallet. Vi
har tagit emot över 30 000 flyktingar sedan dess.
Det var i stället fråga om att just då gick kurvan rakt
uppåt och antalet ansylsökande som kom per vecka
var lika stort som det annars brukar komma per
månad. Det kom lika många per månad som det
kom till våra grannländer per år. Berörda
myndigheter och organisationer var utsatta för
utomordentligt stora prövningar.
       
        Det var inte så att 30 000 asylsökande ansågs vara
för många 1989 men inte 1990, utan vad som
inträffade var att det år 1989 kom 7 000 första
halvåret och 23 000 andra halvåret. Också år 1990
åtgick stora resurser och krävdes stora
ansträngningar, men flyktingströmmen var mera
jämnt fördelad över året. Det blev alltså inte så
svårhanterligt, och dessutom hade vi då redan fattat
decemberbeslutet.
       
        Detta betyder att vi faktiskt fortfarande håller på
att hantera en inströmning av 60 000 asylsökande
för de två senaste budgetåren, såsom jag påpekade
tidigare i dag.
       
        Nu säger man att det kommer ''bara'' 2 000
asylsökande per månad eller 4 000 under första
kvartalet. Det är klart att det är ''bara'' i
förhållande till hur det såg ut i slutet på 1989 och
1990, men omräknat på årsbasis blir det inte några
små siffror. Om vi kommer upp i 16 000 eller över
20 000 om året, är det ingen lätt uppgift att hantera.
Jag vill peka på att det är en nivå som skulle
betraktas som utomordentligt hög och praktiskt
taget omöjlig att hantera bara i våra närmaste
grannländer.
       
        Dessutom har vi ju hela tiden i den här kammaren
diskussionen om när väntetiderna sjunker, om hur
omänskligt det är för människor att sitta på
förläggningar och vänta på uppehållstillstånd. Vi
har sagt att den viktigaste frågan måste vara att få
ned väntetiderna. Vi vet också att lösningarna inom
förläggningsverksamheten inte överallt är de bästa.
Vi måste få ett rimligt antal människor på
förläggningarna, så att vi kan inrikta oss på de
förläggningar som har goda förutsättningar för en
bra verksamhet. Vi börjar nu bli framgångsrika i
det avseendet, och det är väl då bra att vi kan börja
avveckla förläggningar, vilket dock av Maria
Leissners partisekreterare har betraktats som en
nedrustning av flyktingverksamheten. Vi börjar
öka genomströmningen genom förläggningarna
och har faktiskt möjligheter att få ordning på
verksamheten. Jag tycker att partisekreterarens
slutsats är en intellektuell katastrof.
       
        Jag vill till Ingrid Ronne-Björkqvist säga att Peter
Nobel inte sade att vi inte var tvungna att göra
någonting. Han menade sig ha en annan metod för
hur vi borde ha gjort, en metod som jag inte tror
hade varit genomförbar. Men han sade inte att det
inte finns stora svårigheter i detta sammanhang.
       
        I förhållande till FNs flyktingkommissariat har vi
faktiskt aldrig haft några motsatta uppfattningar i
den här frågan. Det är en myt som odlas att vi
ständigt skulle stå i konflikt med FNs
flyktingkommissarie. Jag har det bästa samarbete
med flyktingkommissariatet, både när det gäller
svenskt flyktingmottagande och när det gäller vår
flyktingpolitik ute i världen. Men så länge vi skall
ha den reglerade invandringen kommer vi alltid att
avvisa en del människor. Men det betyder inte att
de människorna inte är önskvärda, såsom Ingrid
Ronne-Björkqvist formulerade det. Det är inte
fråga om önskvärda eller inte önskvärda
människor, utan det är fråga om att vi på ett eller
annat sätt reglerar invandringen till Sverige, vare
sig det gäller arbetskraftsinvandringen eller
flyktinginvandringen.
       
        Till sist några ord om nykterhetsrörelsen. Jag är
själv medlem av nykterhetsrörelsen, och jag har
uppmanat min folkrörelse att engagera sig i detta.
Jag tycker också att det är alldeles utmärkt att den
har gjort det. Men för den sakens skull är det inte
säkert att tid efter annan just samma projekt och
samma typer av engagemang och aktiviteter är de
riktiga.
       
        Jag försökte nyss att peka på att nu, när
genomströmningen i förläggningarna börjar
komma i gång, är det framför allt i
kommunmottagandet som vi kommer att behöva
frivilligorganisationernas engagemang. Jag tycker
att också nykterhetsrörelsen skall ta fasta på det
och ta fram passande projekt. Men det är möjligt
att man också där kan ta till vara den resurs som
kursgårdarna utgör.
       
        Anf. 105 MARIA LEISSNER (fp):
       
        Herr talman! Vi får ständigt höra både gamla och
nya argument för att vi ännu inte kan avveckla 13
december-beslutet. Nu säger invandrarministern
något förvånansvärt: att man i december 1989 inte
hävdade att gränsen var nådd. Jag har ett mycket
bestämt minne av att det var just det som man sade.
Man använde en rad uttryck, som att vi har nått
gränsen för vår förmåga, vi har nått
bristningsgränsen osv.
       
        Maj-Lis Lööw säger vidare att det inte kommer lika
många asylsökande per månad, utan ibland fler och
ibland färre. Slutsatsen blir att man måste vänta tills
det kommer ungefär lika många per månad,
eftersom vårt system inte kan hantera en situation
där flyktingar kommer ojämnt över året. Men,
Maj-Lis Lööw, vad är detta för resonemang? Hur
skall vi kunna bygga en flyktingpolitik på att styra
flyktingarna till att anlända hit när det passar oss,
på att dressera olyckshändelserna och dirigera
katastroferna ute i världen, diktatorers tillträde och
annat elände? Hur skall vi kunna säga åt människor
att inordna sig i våra administrativa rutiner?
Straffet för att de kommer ojämt fördelade över
året skulle bli att vi då tillämpar en snävare
lagstiftning än om de hade varit mera
disciplinerade.
       
        Detta är den slutsats som jag tvingas dra av Maj-Lis
Lööws resonemang. Det är någonstans där som vi
har den egentliga skärningspunkten mellan en
socialdemokratisk flyktingpolitik och en liberal
flyktingpolitik. Som liberal utgår jag alltid från det
skyddsbehov som en asylsökande har vid
ankomsten till Sverige, inte primärt från hur lätt
eller svårt vi för tillfället har att ta hand om
vederbörande. Det är rimligt att vi ser på de
samlade resurserna i Sverige, inte på det tillfälliga
tillståndet i flyktingmottagningsapparaten, om vi
nu skall följa och även i fortsättningen acceptera
den lagstiftning och de förarbeten som vi har och
som regeringen utnyttjade den 13 december 1989.
       
        Jag noterar att t.o.m. invandrarministern i den
proposition som framlades för riksdagen för några
dagar sedan skrev att det inte är riktigt att ha en
sådan undantagsmöjlighet som vi har nu, där
regeringen har möjlighet att ta flera paragrafer i
bruk utan att höra riksdagen. Därför föreslog
invandrarministern i propositionen att man skulle
formulera lagparagrafen på ett annat sätt. Jag
tycker att det var en mycket klok insikt, och jag
stöder den slutsatsen. Men då borde nästa slutsats
vara att det s.k. tillfälliga 13 december-beslutet
måste lida mot sitt slut eller att det faktiskt redan
har gjort det. Det är inte längre ett tillfälligt beslut.
Det börjar likna ett permanent beslut.
       
        Anf. 106 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST
(fp):
       
        Herr talman! Jag sade inte, Maj-Lis Lööw, att
Peter Nobel förnekade de svårigheter som fanns --
dem var vi alla medvetna om -- men däremot
kritiserade han mycket starkt regeringens väg för
att komma till rätta med de svårigeheterna och
pekade på risken för att den kan leda till ökad
rasism. De tendenserna ser vi också i dag, och
därför är det angeläget att regeringen genom att
upphäva de åtstramningar som 1989 uppgavs vara
tillfälliga ge en signal om att flyktingar inte är ett
hot.
       
        Då sade invandrarministern att det var fråga om en
tillfällig åtstramning och framhöll att det var
invandrarministerns personliga åsikt och även hela
regeringens åsikt att återställa läget till vad som
gällde före december-beslutet, så snart det över
huvud taget var möjligt. I dag finns inte längre de
särskilda skäl som regeringen hänvisade till.
       
        Vi har tvingats att acceptera att det som regeringen
har ägnat sig åt under falsk täckmantel är en
systematisk och medveten försämring av det
svenska flyktingmottagandet. Det är en
nedskärning, en skärpning. Det framgår inte minst
av de trovärdiga fallbeskrivningar som vi får den
ena efter den andra, från människor som är
engagerade och kunniga och verkligen har väl på
fötterna när de redogör för fallen. Det finns många
upprörande fall av inhuman behandling av
flyktingfamiljer.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        15 § Svar på interpellation 1990/91:194 om
sänkt skattetryck m.m.
       
        Anf. 107 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):
       
        Herr talman! Bo Lundgren frågar om regeringen
har för avsikt att genomföra en successiv sänkning
av skattetrycket. Svaret på denna fråga är ja.
       
        Regeringens mål är att successivt sänka
skattetrycket genom en noggrann utgiftsprövning
och genom en politik för att öka tillväxten. När de
samlade resurserna växer snabbare kan välfärden
upprätthållas samtidigt som utgifternas andel av
BNP reduceras, vilket möjliggör en sänkning av
skattekvoten.
       
        Jag vill komplettera detta besked med några
reflexioner om innebörden av skattekvoten. Först
vill jag säga att skattekvoten är egentligen ett
otillräckligt mått på utvecklingen av de offentliga
utgifterna.
       
        En ansvarstagande regering måste utgå från de
ambitioner som finns för välfärden och se till att
utgifterna kan finansieras.
       
        Det avgörande för skattekvoten är därför ansvaret
för helhetsresultatet och noggrannheten i
utgiftsprövningen.
       
        Under perioden 1976--1982 växte de offentliga
utgifternas andel av BNP rekordartat, från 52 till
67 %. Denna starka utgiftsökning var ett tecken på
en bristfällig utgiftsprövning och en misslyckad
ekonomisk politik. Utgifterna finansierades inte
fullt ut. I stället skapades väldiga
budgetunderskott.
       
        Efter år 1982 har utgiftsprövningen varit hård
samtidigt som tillväxten ökat. Utgiftskvoten har
kunnat minskas rejält, från 67 till 62 %, trots höjda
ambitioner för välfärden.
       
        Fortfarande belastas dock statsfinanserna av
räntorna från den stora underskottsperioden.
Räntorna på statsskulden uppgår nu till 60
miljarder kronor, motsvarande 4 % av BNP. Utan
den utgiften hade både utgiftskvoten och
skattekvoten varit 4 % lägre.
       
        Skattekvoten i Sverige är nu 55,6 %. Nästa år sänks
den till 53,4 %.
       
        När Bo Lundgren i sin interpellation talar om en
sänkning av skattetrycket ''ned till europeisk nivå''
vill jag framhålla att skattekvoten varierar betydligt
mellan EGs medlemsländer.
       
        Det genomsnittliga skatteuttaget i EG ligger på
41 % av BNP. Men denna siffra döljer en brokig
blandning av skattenivåer och uttagsformer. Det
går inte att reducera alla dessa skillnader till ett
enda genomsnittstal och göra relevanta
jämförelser. Som exempel kan jag nämna att
Sverige har en större andel av pensionssystemet och
sjukförsäkringarna finansierade via skattsedeln
jämfört med andra länder.
       
        Ett annat skäl till att skattekvoten är ett otillräckligt
instrument för jämförelser är att många länder
inom EG brottas med underskottsproblem. I 10 av
12 EG-länder går den offentliga sektorn med
underskott.
       
        Tyskland redovisar t.ex. ett underskott i
statsbudgeten på 5 % av BNP. Italien har ett
underskott på 10 % av BNP. Det genomsnittliga
underskottet i statsfinanserna för EG ligger strax
under 5 %.
       
        Även om det finns all anledning att vaksamt följa
utvecklingen av statens budgetsaldo i Sverige kan
jag konstatera att vi, lyckligtvis, positivt avviker
från den europeiska nivån.
       
        Det påstås ibland att utvecklingen mot ökad
europeisk integration skulle tvinga Sverige att
drastiskt sänka skatterna. Något sådant tvingande
skäl existerar inte.
       
        Inom EG finns tvärtom få tvingande formella krav
när det gäller skatterna. Den utveckling vi kan se
framför oss är en mer gradvis utveckling mot ökad
anpassning -- såväl uppåt som nedåt -- mellan
skattesystemen i Europa. En svensk anpassning
kan också bli aktuell som följd av ökad
gränshandel.
       
        I takt med att diskussionen om den monetära
integrationen tagit fart har också debatten inom
EG skiftat karaktär.
       
        Krav förs fram på en strängare budgetpolitisk
disciplin. Nödvändigheten av att föra en ansvarsfull
politik betonas. Budskapet är att de offentliga
utgifterna skall vara finansierade.
       
        Två stora länder i Europa, Tyskland och
Storbritannien, har nyligen beslutat om
skattehöjningar för att förstärka finanspolitiken.
       
        En jämförelse med andra länder i Europa
kompliceras ytterligare av det faktum att utgifterna
redovisas olika i olika länder.
       
        I Sverige använder vi oss av beskattade
transfereringar när det gäller t.ex. pensioner och
sjukförsäkring. Det ger en överdriven bild av
belastningen på de offentliga utgifterna om man
jämför med ett land som tillämpar obeskattade
bidrag.
       
        Att Sverige gått före med utgifter för pensioner,
vård och omsorg till en ökande andel äldre är
ytterligare en skillnad som inte syns i de vanligtvis
använda jämförelserna.
       
        Korrigerat för sådana skillnader framstår inte
längre utgifterna i Sverige som avvikande. En
kartläggning i senaste långtidsutredningen visar att
fler länder i EG har en utgiftskvot på motsvarande
nivå som Sverige eller t.o.m. högre än Sverige. Det
gäller t.ex. Holland, Belgien, Irland och Danmark.
       
        Om vi kvittade vissa betalningsflöden mellan stat
och kommun, t.ex. ATP-avgifter och
sjukförsäkringsavgifter, och ersatte beskattade
transfereringar med motsvarande lägre och
obeskattade bidrag eller skatteavdrag, som är
vanligt i flera EG-länder, skulle de bokförda
offentliga utgifterna sjunka betydligt.
       
        Vi skulle få en sänkning av skattekvoten, på
papperet. Men det skulle ju bara vara en rent optisk
effekt. Samhällsekonomiskt har inget förändrats.
       
        Om den här sortens kosmetiska operationer
tillgrips är risken uppenbar att viljan att ta itu med
verkliga utgiftsminskande åtgärder försvagas.
       
        Bo Lundgren frågar vidare om regeringen avser att
lägga förslag som innebär att offentliga monopol
bryts upp och att enskilda alternativ tillåts och
stimuleras.
       
        Låt mig slå fast att det avgörande inte är om en
verksamhet drivs i privat eller offentlig regi -- det
väsentliga är hur väl den uppfyller sina mål.
       
        Det finns därför ingen anledning att av dogmatiska
skäl hålla fast vid den ena eller andra
produktionsformen. I varje skede måste man
försöka finna de bästa verksamhetsformerna.
       
        Regeringens arbete med att förnya och utveckla
den offentliga sektorn innebär att konkurrens och
effektivisering stimuleras i en rad olika former.
       
        Anf. 108 BO LUNDGREN (m):
       
        Herr talman! När man lyssnar till den nuvarande
finansministern liksom till många tidigare
socialdemokratiska finansministrar och aktiva
politiker, kommer man att tänka på en gammal
schlager: Din mun säger ja ja, dina ögon säger nej.
Enligt finansministern vill socialdemokraterna
sänka skatterna successivt, men ser man efter vad
de egentligen gör, finner man åtgärder som går rakt
emot en sådan strävan.
       
        Det är i och för sig naturligt, eftersom en
socialistisk ideologi bygger på ett högt skatteuttag
som finansierar kollektiva åtgärder, där
människornas inflytande minskar och politikernas
makt ökar.
       
        I sitt interpellationssvar argumenterar
finansministern hela tiden för att vi i Sverige inte är
så exceptionellt långt gångna när det gäller
skattetrycket. Det är hela tiden ett uppehållande
försvar, på samma sätt som socialdemokraterna i
riksdagens skatteutskott hela tiden argumenterar
med utgångspunkten att det är så besvärligt att
sänka skattetrycket och att det i vart fall inte går att
göra det just nu. Börjar man aldrig så blir det heller
ingenting, det är en självklarhet.
       
        Finansministern hänvisar till att det krävs en
konsekvent utgiftsprövning i syfte att dra ner
utgiftsnivån. Det är alldeles korrekt. Ser man även
där på den praktiska handlingen, finner man att
socialdemokraterna tid efter annan lägger fram
tankar som tyder på en viss omprövning, en
neddragning, men när de ställs inför debatt och när
de kan komma till handling, drar de tillbaka
förslagen. Nu senast verkar det som om tanken på
en ökad egenavgift i arbetslöshetsförsäkringen dras
tillbaka, vilket ytterligare minskar möjligheterna
att sänka skattetrycket.
       
        Erfarenheterna är också väldigt dåliga. Under
perioden 1970--1976 höjdes skattetrycket från 40
till 50 % av BNP. Under perioden från 1982 fram
till nu höjdes det från ungefär 50 till ungefär 55 %.
Visserligen får vi en formell minskning av
skattekvoten de närmaste åren, men det beror, som
framgår av kompletteringspropositionen, på
tekniska omläggningar. Tidigare införda tillfälliga
höjningar av arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt
upphör, och man får en del andra automatiska
effekter genom omläggning av sjukförsäkringen.
Men aktiv skattesänkningspolitik förs ju inte. Vi
kan också se på den diskussion som pågår i
momsfrågan vad socialdemokraterna egentligen
syftar till. Det är inte fråga om att sänka momsen.
Det är fråga om att höja momsen på flertalet varor
och tjänster för att finansiera en, som man hoppas
valtaktiskt riktig, åtgärd att sänka momsen på
livsmedel. Momsuttaget blir oförändrat högt. Det
är avsikten. Liksom alla andra skatteomläggningar
syftar den här till att i varje fall inte sänka
skattetrycket för individerna. Det är där problemet
ligger.
       
        När det gäller frågan om att bryta de offentliga
monopolen kan man med ett kortspelsuttryck säga
att finansministern mörkar, han säger egentligen
ingenting mer än några klyschor om att man inte av
dogmatiska skäl skall hålla fast vid den ena eller
andra produktionsformen. Det viktiga är ju att
konstatera att varje verksamhet som drivs i
monopolform faktiskt leder till ineffektivitet och
sämre utfall än den som drivs i konkurrens. Det är
därför som man en gång i tiden byggde upp
konsumtionsföreningar för att få konkurrens,
effektivitet och kostnadspress.
       
        Hade Sverige haft samma skatteuttag som
genomsnittet för EG-länderna, hade det varit mer
än 200 miljarder kronor lägre, ungefär 50 000 kr. i
genomsnitt räknat per hushåll. Detta extra höga
skattetryck, som är onödigt högt, har i kombination
med de offentliga monopolen bromsat den
ekonomiska tillväxten, samtidigt som utgifterna är
högre än vad de egentligen skulle vara på grund av
monopolen. Socialdemokratisk politik har lett till
att våra samlade resurser i dag utnyttjas sämre och
växer långsammare än vad som egentligen är
möjligt. Det kostar medborgarna oerhört mycket
pengar att socialismen som idé har misslyckats, inte
bara i Östeuropa utan även i Sverige.
       
        Trots att Sverige har ett mycket högre skatteuttag
än vad som exempelvis gäller för Tyskland, oavsett
vilka korrigeringar som görs, är välfärden i Sverige
inte bättre än i det landet. Vi är inte unika i det
avseendet. Vi är unika när det gäller det höga
skatteuttaget. Det är därför som 90-talet måste bli
ett skattesänkningsdecennium, där man kan föra en
politik som leder till större valfrihet, samtidigt som
tillväxten kan bli högre. En förutsättning för detta
är naturligtvis att skattetrycket förs ner till övriga
Europas nivå och att man samtidigt slopar
monopolen i barnomsorg, sjukvård och
äldreomsorg.
       
        Bland de skattesäkningar som behöver vidtas, --
och det är ganska mycket som måste göras -- utan
prioriteringsordning finns en momssänkning på alla
varor och tjänster till ungefär 18 % och en sänkning
av arbetsgivaravgifterna, främst så att man tar bort
de delar av arbetsgivaravgifterna som är ren skatt
och sysslar med att förmånsanknyta avgifterna i
övrigt. Skatten på nyföretagande och sparande,
särskilt riskvilligt sparande, måste lindras och
sänkas.
       
        Med en sådan politik, som syftar till att sänka
skatteuttaget, att effektivisera och rationalisera den
offentliga sektorn, för att på det viset bidra till att
skapa utrymme för de nödvändiga
skattesänkningarna, kan man se till att våra
samlade resurser dels utnyttjas bättre -- man får
mer för varje satsad krona --, dels växer snabbare.
       
        Så några avslutande frågor till finansministern.
Varför kan socialdemokraterna inte ange något mål
för sin skattesäkningspolitik, om den nu existerar?
Kan finansministern tala om hur mycket momsen
skall sänkas? Skall arbetsgivaravgifterna sänkas?
Skall skatterna på företagande sänkas?
       
        Anf. 109 ANNE WIBBLE (fp):
       
        Herr talman! Jag lyssnade på finansministerns svar
till Bo Lundgren med stort intresse, och det började
faktiskt bra. Ja, sade Allan Larsson,
socialdemokraterna vill sänka skatterna. Detta är
den rituella delen av ett interpellationssvar eller
frågesvar när det gäller den här frågan. Och som Bo
Lundgren sade finns det andra finansministrar och
andra socialdemokrater som har sagt samma sak.
Särskilt under valår uttalas denna mening.
       
        Men resten av svaret var ju en aning beklämmande,
måste jag säga. Det handlade egentligen om varför
det inte behövs någon skattesänkning i Sverige. Det
var en ganska lång utläggning om skattekvoten och
dess innebörd. Det var, om jag får säga så, ett kort
referat av en del av en av bilagorna till
långtidsutredningen. Av det referatet får man veta
vad Allan Larsson, Bo Lundgren och jag vet ändå,
nämligen att om man mäter skattetrycket på samma
sätt i olika länder framstår inte Sverige som fullt så
extremt. Men Allan Larsson fortsatte inte
resonemanget. Den slutsats man drar är ju att Allan
Larsson menar egentligen att det inte behövs någon
sänkning i Sverige. Skatterna är bra som de är.
Detta är faktiskt fel. Det framgår också av
långtidsutredningen själv. Om man fortsätter att
läsa efter det som Allan Larsson beskrev finns det
ett långt och ganska intressant avsnitt om de
skadliga effekterna av dagens skattetryck och
nödvändigheten av att sänka det. Det finns ett
kapitel som har rubriken Problemet med skatterna.
Jag skall bara läsa upp de underrubriker som detta
kapitel innehåller:
       
        Välfärdsförlusten, det viktiga problemet.
       
        Möjligheten att driva in skatt försämras på sikt.
       
        Skatterna hämmar produktionen.
       
        En sämre fungerande arbetsmarknad.
       
        Inlåsning av kapital.
       
        Sparandet påverkas negativt.
       
        Slutsatens i långtidsutredningen är att alla dessa
problem blir värre med ett högt skattetryck. Själva
det faktum att Sverige tar in mycket mer skatt,
oberoende av förklaringen, ger oss faktiskt
snedvridningar i användingen av resurserna, och
därmed får vi sämre tillväxt. Det spelar faktiskt inte
så stor roll vad det höga skattetrycket beror på. Det
räcker egentligen med att konstatera att Sverige tar
in ungefär 56 % av bruttonationalprodukten genom
skatter och avgifter. Detta har faktiskt skadliga
effekter. Det undergräver den fortsatta
utvecklingen, och därmed försämrar vi långsamt
med säkert möjligheterna till ökat välstånd och
sysselsättning.
       
        Det är faktiskt precis samma resonemang som
gäller för marginalskatterna. Det har Allan Larsson
visat en viss förståelse för. Det är inte så att de
skadliga effekterna av höga marginalskatter
uppkommer plötsligt över en natt när man går från
99 % eller 100 %, utan de kommer successivt vid
stigande marginalskatt, och de ger successivt
stigande negativa effekter. Därför har vi också
sänkt dem. Men det förhåller sig på samma sätt
med stigande skattetryck. Efter hand ökar de
negativa effekterna mer och mer. De försämrar för
medborgarnas välfärd i Sverige. Det är nämligen så
att oberoende av vad skattetrycket beror på måste
dagens hushåll och dagens företag i Sverige bära
denna skattebörda. Det innebär att t.ex. svenska
företag konkurrerar med utländska företag på olika
villkor.
       
        Det är faktiskt ett viktigt skäl till att svenska företag
föredrar att expandera utomlands, till att inga
utländska företag kommer hit och till att svenskt
näringsliv förlorar i konkurrenskraft och förlorar
marknadsandelar. I slutänden är detta ett viktigt
skäl till att arbeten försvinner från Sverige till
utlandet.
       
        Om jag får återgå till Allan Larssons första svar,
som ändå var litet uppmuntrande, och ta fasta på
det som var positivt i svaret, vill jag komplettera Bo
Lundgrens fråga med att fråga hur Allan Larsson
har tänkt sig att skattetrycket skall sänkas om han
inte är beredd att sänka någon enda enskild skatt.
Men om så är fallet, vilka skatter har han tänkt sig
skall sänkas. Det är nämligen inte så att det sker
någon sänkning av skattetrycket alldeles av sig
själv, utan det kräver att regeringen lägger fram
konkreta förslag om att sänka mervärdeskatten och
arbetsgivaravgifter på arbetande kapital eller på
något annat.
       
        Om man inte har någon strategi för detta, går det
inte. Allan Larsson säger i svaret bara att det skall
ske genom återhållsamhet med utgifterna och
genom tillväxt, och det räcker faktiskt inte. Jag är
övertygad om att Allan Larsson vet det själv. Vi har
en strategi i det program som vi har lagt fram
tillsammans med moderaterna, Ny start för
Sverige.
       
        Vi vill se över socialförsäkringssystem som inte
fungerar bra som de är i dag. Då säger Allan
Larsson att det är social nedrustning. Vi föreslår att
man skulle ta bort ett bidrag till en ganska stor rik
förening i landet, men se det går inte, för den
föreningen är Allan Larsson närstående. Vi vill
slopa ineffektiva offentliga monopol, som Bo
Lundgren beskrev, öppna för konkurrens i
produktionen, men behålla den solidariska
finansieringen och uppmuntra privata alternativ. Vi
vill få mer konkurrens. I Dagens Nyheter i dag
kunde man läsa att konkurrens är oerhört
stimulerande för effektiviteten och tillväxten. Då
säger Allan Larsson: Detta är privatisering; usch,
det vill vi inte ha. Att bekämpa byråkrati i all ära,
det är bra, men det räcker inte för att sänka
skatterna.
       
        Genom att på detta sätt säga nej till alla
förändringar av utgifterna visar Allan Larsson att
han inte har någon strategi för hur det skall gå till.
Därmed är hans ja-svar också fullständigt
meningslöst. Det blir inte några skattesänkningar
med den socialdemokratiska politiken. Detta
kommer tyvärr att försämra välfärden för
medborgarna i Sverige.
       
        Anf. 110 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):
       
        Herr talman! Det är värdefullt att vi får denna
diskussion om skattekvoten. Det handlar om ett
viktigt vägval inom politiken. Det innebär, såsom
debatten nu förs från olika partiers sida, ett val
mellan stora skattesänkningar eller en välfärd som
omfattar alla, men som ger mest till den som bäst
behöver det.
       
        Ni i högeralliansen och galosch-högern har inlett en
formlig tävlan om vem som kan utlova de största
och snabbaste skattesäkningarna. Ena veckan lovar
ni skattesänkningar på 30 miljarder kronor, nästa
vecka kommer det uppgifter om 80--90 miljarder
kronor för att ni skall kunna mäta er med galosch-
högerns löften om skattesänkningar på ett par
hundra miljarder kronor. I den tävlan och med
formeln kommer vi socialdemokrater inte att delta.
Vi kommer på område efter område att stå upp för
tryggheten, rättvisan och solidariteten.
       
        Låt mig ge några exempel. I valet mellan stora
skattesänkningar eller en god omsorg, hemma eller
på dagis, för alla småbarn, står vi på barnens sida.
Vi vill engagera alla goda krafter i barnomsorgen
för att vidareutveckla den, hushålla med resurserna
och förbättra pedagogiken. Barnen skall ha det bra
på dagis, och föräldrarna skall känna trygghet för
sina barn.
       
        I valet mellan att utlova stora skattesänkningar
eller att erbjuda ungdomarna Europas bästa
utbildning står vi på ungdomarnas sida. Vi har en
bra skola, men vi kan göra den mycket bättre.
Regeringen ger nu skolan tydliga mål och en större
handlingsfrihet, och vi räknar med att skolan
därmed också skall kunna åstadkomma ännu bättre
resultat.
       
        I valet mellan att utlova stora skattesänkningar
eller att ta vara på de medicinska framstegen och
utveckla en vård som ger hälsa och ett längre liv,
väljer vi hälsan och livet. Vi har en medicinsk
forskning och en sjukvård av god kvalitet, men vi
kan använda resurserna ännu bättre än i dag. Det
pågår ett intressant utvecklingsarbete inom
sjukvården, och vi vill stödja alla goda krafter som
vidareutvecklar verksamheten, så att vi får mer och
bättre vård för varje skattekrona.
       
        I valet mellan en stor allmän skattesänkning eller
utbildning och rehabilitering som ger möjlighet att
komma tillbaka till arbetet, väljer vi vägen till
arbetet. Vi vet att det krävs stora insatser för att
förhindra utslagning. Det behövs en rejäl
förbättring av arbetsmiljön och en väl fungerande
rehabilitering för dem som trots allt råkar ut för
skador och sjukdomar. Vi vill engagera och
stimulera alla som vill göra en insats för att förnya
arbetslivet och bygga en väg tillbaka till arbete och
gemenskap.
       
        I valet mellan att utlova en allmän skattesänkning
eller att erbjuda de gamla en trygg omsorg, står vi
på det gamlas sida. Vi vet att det finns stora brister
i äldreomsorgen, och vi vet att det finns stora och
växande behov framöver. Vi satsar nu stort på en
reform inom äldreomsorgen för att få kommuner
och landsting att samverka på ett bättre sätt. De
gamla har byggt upp Sverige, och de måste få en
god omsorg.
       
        I valet mellan att utlova en allmän skattesänkning
eller att vidmakthålla ett rikt kulturliv, står vi på
kulturens sida. Jag har blivit alltmer övertygad om
hur viktigt det är med kultur i vid bemärkelse. Vi
står nu inför ett skede av snabb
internationalisering. Vi kommer att riva ner hinder
för handel med varor och tjänster och skapa ökad
frihet för arbete och pengar att röra sig över
gränserna. När det ekonomiska livet blir alltmer
internationaliserat, måste vi på andra områden
förstärka och utveckla vår nationella identitet --
språk, utbildning, forskning, kulturen, miljön och
samhällsorganisationen.
       
        I valet mellan att hävda ett starkt rättsväsende eller
att utlova en allmän skattesänkning står vi på
rättssäkerhetens sida. Också här finns stora behov,
inte minst när det gäller att få större kraft i
insatserna mot den ekonomiska brottsligheten.
       
        Så ser för mig valsituationen ut på område efter
område. Välfärdssamhället har alltjämt många
brister. I ett kärvt statsfinansiellt läge kan vi inte
utlova nya reformer som kräver ökade skatter. Vi
skall ha en nogrann utgiftsprövning och
åstadkomma en snabbare tillväxt i vår ekonomi.
Det är grunderna för att vi skall kunna åstadkomma
en god ekonomisk utveckling.
       
        Vi socialdemokrater vill värna den solidaritet som
är grunden för välfärdssamhället. Vi är samtidigt
övertygade om att vi med det nuvarande resurserna
för välfärden kan göra stora framsteg. Vi vill därför
på alla dessa områden ta vara på de goda krafter
som är beredda att utveckla verksamheten i nya
banor.
       
        Vi vill skapa en ökad handlingsfrihet och en
mångfald för att därmed ge möjlighet att tillgodose
växande behov. Ni inom högeralliansen har gjort
ert val. Ni har utlovat stora skattesänkningar. Vi
har också gjort vårt val, och här syns nu
gränslinjerna tydligt. Vi kan redovisa alternativen i
debatten, och det är medborgarna i detta samhälle
som till sist skall avgöra valet mellan dessa två
alternativ.
       
        Anf. 111 BO LUNDGREN (m):
       
        Herr talman! Mitt i all vulgärpropaganda lyser det
ändå igenom att det inte blir några
skattesänkningar så länge socialdemokraterna har
chans att bestämma i Sverige. Det är ett klart
besked, och det är inte oväntat. Men det är enligt
min mening ändå tragiskt att se hur
finansministern, som jag tror egentligen har insikt
om problemställningarna och inser att man måste
effektivisera offentlig verksamhet och skapa
utrymme för skattsänkningar, genom valtaktikens
krav, på grund av den socialistiska ideologins
dogmer, tvingas stå här och försvara en omöjlig sak.
       
        Hur ser det egentligen ut i dagens Sverige, det
solidariska samhälle som socialdemokraterna säger
sig vilja skapa? Vem i dagens socialistiska system --
Allan Larsson -- har råd att gå till Sofiahemmet
eller kanske skaffa sig vård utomlands, om det blir
kö till vårdinsatserna? Jo, det är den välbeställde.
På grund av högskattesamhället och de offentliga
politikerstyrda monopolen är det de vanliga
människorna som blir utlämnade och står utan
alternativ medan de välbeställda har
handlingsmöjligheter. Ändå har Allan Larsson
mage att kritisera de partier som vill bryta upp
monopolen för att ge vanliga människor samma
chans som ni endast låter välbeställda få. Det är
dagens socialdemokratiska Sverige.
       
        Det socialdemokratiska systemet kväver tillväxt
och utnyttjar de resurser vi har mycket sämre. I
varje undersökning av svensk offentlig sektor visar
det sig att det utan tvivel finns mycket att göra i
form av effektiviseringar och rationaliseringar.
       
        Det finns också en stor skillnad i att vi av flera skäl
vill dra ner på offentliga utgifter på ett sätt som vi
anser vettigt, exempelvis en reducering av
ersättningsnivån vid korttidssjukfrånvaro. Vi vill
para detta med skattesänkningar, men ni drar bara
ner och låter skatterna ligga kvar på en hög nivå.
       
        Allan Larsson säger att de gamla måste få en god
omsorg. Har Allan Larsson inte sett de inslag i
Rapport i TV som visat hur många gamla har det i
dag?
       
        Rättssäkerheten behöver mer resurser, men
uppenbarligen inte genom socialdemokratisk
politik. Vi ser ju för närvarande effekten av den
socialdemokratiska kriminalpolitiken, och den har
inte lyckats särskilt väl.
       
        Frågan kvarstår: Vill socialdemokraterna sänka
skatten? Det formella svaret på frågan var ja. Det
faktiska svaret i finansministerns andra inlägg var:
Nej, det kommer vi aldrig att kunna göra. Vi skall
fortsätta att kväva tillväxten och utnyttja
resurserna sämre. Om ni nu vill sänka skatterna,
hur skall ni då göra? Vilken strategi har ni? Vilka
skatter skall sänkas?
       
        Anf. 112 ANNE WIBBLE (fp):
       
        Herr talman! Så här dags på dagen kan man
möjligen ursäkta att Allan Larsson tar till något
slags anförande som måste ha varit skrivet för ett
annat ändamål. Det visar möjligen intresset för
dagen hos en socialdemokratisk finansminister. Det
var ett tydligt valtal som Allan Larsson höll. Dess
innebörd i klartext var precis det som Bo Lundgren
sade, nämligen att socialdemokraterna inte vill
sänka skatterna. Ni kommer aldrig att föreslå något
sådant. Ni kommer alltid välja något annat.
       
        Om jag skall vara alldeles uppriktig, tror jag att
precis den typen av resonemang kan man finna om
man läser anföranden som Gunnar Sträng har
hållit. Gunnar Sträng var finansminister för ganska
länge sedan. Han försvarade år efter år och aktivt
argumenterade för och genomförde höjda
marginalskatter. Argumenteringen var alltid av
typen att man för in några kronor extra, och då kan
man tillgodose angelägna sociala ändamål.
       
        Det tog ganska många år innan socialdemokraterna
förstod att denna argumentation var falsk. Jag
hoppas att det kan komma socialdemokratiska
politiker efter Allan Larsson som så småningom
kommer att inse att även det resonemang som
finansministern nu gav uttryck för faktiskt är falskt.
       
        Den typen av skattepolitik som Allan Larsson
förspråkar leder till att vi få mindre och mindre
resurser i detta land och färre och sämre
möjligheter just att föra en socialt medveten och
ansvarsfull politik som kan avhjälpa de brister som
finns i dagens Sverige. Detta är för oss i folkpartiet
liberalerna det absolut viktigaste skälet till att vi
lägger så stor tonvikt vid en ändrad ekonomisk
politik med ett viktigt inslag av att vända den hittills
förda skattepolitiken, så att skatterna börjar sänkas
i stället för att ständigt höjas. Jag beklagar att
finansministern inte tycks förstå detta. Jag beklagar
honom ännu mera om han förstår men ändå tvingas
föra fram argument av den typ som han nu gjorde.
       
        Jag vill ta upp ett av de exempel finansministern
nämnde. Det handlade om att öka möjligheterna
för människornas rehabilitering vid arbetsskador.
Regeringen aviserade i januari en förändring i
arbetsskadeförsäkringen som enligt en rad
utredningar aktivt skulle medverka till att förbättra
möjligheterna till rehabilitering. Propositionen
mötte motstånd från Landsorganisationen och, tror
jag, även från TCO, och den har nu stoppats.
       
        Jag undrar om inte Allan Larsson som en pendang
till satsningen på rehabiliteringen kunde säga att
förslag till förändringar i arbetsskadeförsäkringen
skall komma om någon vecka eller så. Det skulle
vara för att genomföra något som är bra även för de
syften som Allan Larsson säger sig vilja uppnå.
       
        Anf. 113 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):
       
        Herr talman! Jag var för en tid sedan i USA.
Taxichauffören som körde mig till hotellet
berättade om sin arbetssituation och sina villkor.
Han hade inte råd med att vara försäkrad. Skulle
han behöva sjukvård, hade han inget att betala
med.
       
        Jag läste samtidigt en intervju med en amerikansk
forskare som berättade om sin mamma som hade
brutit benet. Mamman var försäkrad, men
försäkringen täckte inte kostnaderna. Så man fick
lägga ut 1 600 kr. per dag för att klara
sjukvårdskostnaderna. För två månader blev det
100 000 kr. Forskaren sade att där gick hans barns
universitetsutbildning åt skogen. Han hade inte
råd, för nu var sparpengarna slut.
       
        Visst är skatterna lägre i USA. Men är det valfrihet
som ligger i det? Jag tycker att det finns anledning
att jämföra och se vad systemen faktiskt betyder för
den enskilde i form av risker och trygghet.
       
        Bo Lundgren och Anne Wibble tillmäter
skattekvoten den helt avgörande betydelsen för
den ekonomins utveckling. Låt mig få peka på att
Storbritannien är det land inom EG som har den
lägsta skattekvoten. Men det är också det land som
just nu har den sämsta ekonomiska utvecklingen.
Jag skulle vilja höra Bo Lundgren förklara
sambandet mellan dessa saker.
       
        Ni gör återigen precis samma misstag som ni alltid
har gjort. Ni koncentrerar er på skattesidan. Men
det är faktiskt på utgiftssidan som det avgörs om
skattekvoten kan gå ned. Vi socialdemokrater har
faktiskt visat sedan 1982 att vi kan sänka
utgiftskvoten. Den har sjunkit från 67 till 62 %. När
ni hade möjligheten höjde ni i stället utgiftskvoten
från 52 till 67 %, utan att ha den ordentligt
finansierad.
       
        Jag läste för en tid sedan ett refererat från
moderaternas stämma. Där finns ett uttalande som
jag skulle vilja att Bo Lundgren kommenterar:
''Om moderaterna föreslår skattesänkningar, stora
skattesänkningar, utan att samtidigt våga
ifrågasätta den generella välfärdspolitiken, då finns
det tre sätt att fixa det här. Det ena är inflationen,
det andra är budgetunderskottet och det tredje är
upplåning. Visst, så kan man göra, så gjorde man
under de borgerliga åren.'' Det var ett av ombuden
på partistämman, Arne Borg, som sade detta. Bo
Lundgren, tala om hur ni skall fixa det här!
       
        Sedan vill jag ställa en fråga till Anne Wibble.
Bengt Westerberg skrev följande i Svenska
Dagbladet förra sommaren: ''Det moderata
budskapet blir allt tydligare och alltmer oroande.
De offentliga insatserna, dvs. välfärdsstaten skall
minskas, skatterna sänkas kraftigt och människor i
ökad utsträckning själva betala för välfärden-- -- --
Detta är för folkpartiet en oacceptabel politik. Vi
liberaler kommer aldrig att medverka till att den
genomförs.'' Kan Anne Wibble förklara vad det är
som har hänt sedan förra sommaren?
       
        Anf. 114 BO LUNDGREN (m):
       
        Herr talman! Som i stort sett alltid talar
finansministern inte om vad socialdemokraterna
eventuellt vill göra. Jag förstår. Spåren av den
kollaps ni har fört den svenska ekonomin till
förskräcker väl.
       
        Det finns ingen anledning att diskutera USA.
Finansministerns erfarenheter och iakttagelser som
sådana av det amerikanska systemet när det gäller
sjukvården är säkert korrekta. Men det finns ingen
som föreslår ett sådant system i Sverige. Nej,
veterligt finns det inget parti som gör det. Vi
moderater föreslår att man skall ersätta de pengar
som i dag går via skatten rakt till politikernas
händer med ett försäkringssystem som patienten
kan styra. Det gäller att öka patientens inflytande
med samma gemensamma finansiering i
förhållande till inkomst men med samma skydd
oavsett inkomst som för närvarande. Den valfrihet
som ni förnekar vanliga människor ger ni till de
välbeställda. Det finns ingen anledning att
diskutera det systemet.
       
        Finansministern talar om att det är ett misstag att
börja med skattesänkningar. Man skall börja på
utgiftssidan. De sakerna hänger samman. En sak är
klar: Har man ingen ambition eller inga mål
beträffande skattesänkningar, blir det aldrig några
sådana.
       
        Den viktigaste uppgiften för en ny regering är att se
till att målmedvetet skapa utrymme för att
successivt sänka skatteuttaget för en ökad valfrihet
och förbättrad ekonomi. Det går med hjälp av
rationaliseringar i den offentliga sektorn, med hjälp
av ökad risktagning -- som socialdemokraterna nu
själva indirekt föreslår genom minskad ersättning i
sjukförsäkringen -- och med hjälp av tillväxt -- som
finansministern själv har sagt i
interpellationssvaret. Det gäller att kraftfullt skapa
detta utrymme. Det har vi för avsikt att göra -- för
att kunna genomföra de skattesänkningar vi är
beredda att genomföra och de målsättningar vi har
för den kommande fem- och tioårsperioden.
       
        Finansministern ställde en fråga till mig angående
ett citat från vår partistämma. Det är intressant att
jag skall få kommentera det. Jag gjorde det på
partistämman. Om skattetrycket skall sänkas till
40--45 % nivå över en 10- till 15-årsperiod i Sverige,
finns det inget som helst behov av att förändra
inriktningen av den solidariska finansieringen av de
välfärdssystem vi har, annat än att man då får en
effektivisering med hjälp av konkurrens och
produktion och en hel del andra åtgärder i form av
självrisker. Det generella systemet kan mycket väl
vara kvar. Skulle man gå längre och sänka
skattetrycket till en nivå på 25--30 % krävs större
ingrepp. Men det finns inget parti som har förordat
det. Att tala om det är som att slåss mot
väderkvarnar likt Don Quijote. Det tycker jag är
litet onödigt, men signifikativt för
socialdemokraterna för närvarande.
       
        Det är, som finansministern sade, möjligt för
medborgarna att välja i höst mellan
finansministerns ambitioner att icke sänka skatten
samt att bibehålla de tröga system som urholkar
välfärden på sikt och det dynamiska samhälle som
Anne Wibble och jag står för. Våra partiet vill i
samverkan skapa ökad tillväxt och bättre
resursutnyttjande. Det valet är klart.
       
        Anf. 115 ANNE WIBBLE (fp):
       
        Herr talman! Jag skall gärna svara på Allan
Larssons fråga i anslutning till ett citat av Bengt
Westerberg. Jag är glad över att Bengt Westerbergs
artiklar röner sådan bred uppskattning även hos
andra än folkpartister. Svaret är mycket enkelt. Det
program som vi har beskrivit i Ny start för Sverige
innehåller skattesänkningar som totalt ansluter till
vad vi har sagt från folkpartiet liberalernas sida
under många år. Vår inriktning är att komma ned
till ett skattetryck på 50 %. Det har såvitt jag vet
socialdemokratiska politiker inkl. statsministern
också sagt. Det är egentligen inte så märkvärdigt.
       
        Den stora skillnaden mellan det program som vi
och moderaterna har presenterat, Ny start för
Sverige, och det Allan Larsson försöker tala för är
att vi har en strategi för hur vi skall nå detta mål och
faktiskt börja röra oss nedåt i fråga om skattetryck.
Allan Larsson har ingen strategi alls. Det framgår
också av att han när han blir trängd börjar prata om
någonting som är fullständigt irrelevant, nämligen
amerikansk sjukvård eller någon annan företeelse
i utlandet. Vi skall väl ändå inte apa efter allting i
utlandet. Vi har många bra inslag i svenskt
samhällsliv och svensk politik, som vi inte alls har
anledning att ge upp. En av de komponenterna
finns mycket starkt markerad i vårt program Ny
start för Sverige. Det är den solidariska
finansieringen av våra socialförsäkringssystem.
Den gör att det system som vi har i Sverige i allra
högsta grad skiljer sig från dem som finns i andra
länder. Det har i varje fall inte vi tänkt att ändra på.
       
        Jag vill ta upp en sak som Allan Larsson nämnde i
sitt interpellationssvar, som jag tror har en viss
betydelse för verkligheten, nämligen detta med
internationaliseringen och anpassningen till EG.
Allan Larsson sade i svaret att länderna i EG så att
säga rör sig mot mitten i fråga om skattetryck, både
nerifrån och uppifrån. Det är förmodligen sant.
Men om Allan Larsson därmed tror att Sverige kan
vänta ut en sådan utveckling utomlands, då tar han
tyvärr mycket grundligt miste. Långt innan dessa
andra länder i den europeiska gemenskapen ens har
kommit i närheten av dagens skattetryck i Sverige,
har vårt välstånd krympt katastrofalt. Jag vill i detta
sista inlägg varna Allan Larsson för att tro att
Sveriges problem på detta sätt skulle kunna lösas
genom att omvärlden anpassar sig till något slags
svensk lagomnivå.
       
        Jag tvingas konstatera det som många har gjort
förut, nämligen att en socialdemokratisk politik
inte innebär någonting annat än fortsatt mycket
högt skattetryck, sannolikt stigande sådant. Jag
hoppas sannerligen att ni inte skall få möjlighet att
förverkliga den.
       
        Anf. 116 Finansminister ALLAN
LARSSON:
       
        Herr talman! Vi har visat i praktiken att vi har
kunnat göra det som de borgerliga inte kunde göra
under sina år när de hade chansen, nämligen att
sänka utgiftstrycket. Vi har tagit ned det kraftfullt.
Vi kommer att fortsätta att se till att de offentliga
utgifternas andel av produktionen kan fortsätta
minska. Men vi skall göra det i den takten att vi
samtidigt kan klara våra skyldigheter mot de
människor som särskilt behöver samhällets
insatser.
       
        Därför är sådana fall som det som redovisades i TV
häromkvällen en ständigt påminnelse om att man
inte skall gå ut med den typen av
skattesänkningslöften som ni ger innan vi har
resurser för att klara behoven för människor som
verkligen behöver vår hjälp. Därför står jag upp för
välfärden, för att människor skall kunna ha en god
vård och omsorg här i landet. Det innebär att vi
måste göra en noggrann avvägning. Jag ställer
därför inte upp i er tävlan om vem som kan sänka
skatterna mest. Den tävlingen får ni ha med Ian
Wachtmeister, som uppenbarligen är svansen som
styr högeralliansen.
       
        Varför är det så besvärande med en utländsk
jämförelse? Jag försökte bara visa på att det kanske
ligger ett värde i det sätt på vilket vi har organiserat
vår offentliga sektor, vårt försäkringssystem och vår
sjukvård. På samma sätt som ni gärna vill jämföra
skattetryck kan det vara bra att se vad som är
skillnaderna i sätten att åstadkomma detta och hur
det faktiskt påverkar människor i deras vardag.
       
        Jag tycker också att det kunde vara intressant om
Anne Wibble och Bo Lundgren svarade på den
fråga jag ställde, om det land som har det lägsta
skattetrycket i EG och också den sämsta tillväxten.
När ni tillmäter skattekvot och skattetryck den
avgörande betydelsen för ekonomiska framsteg kan
det vara intressant att få veta varför det inte
fungerar i Storbritannien.
       
        Talmannen anmälde att Bo Lundgren och Anne
Wibble anhållit att till protokollet få antecknat att
de inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        Ajournering
       
        Kammaren beslöt kl. 18.56 på förslag av talmannen
att ajournera förhandlingarna under cirka tio
minuter.
       
        Återupptagna förhandlingar
       
        Förhandlingarna återupptogs kl. 19.06.
       
        Anf. 117 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
       
        Herr talman! Karin Israelsson har frågat mig om
regeringen är beredd att justera den nu föreslagna
gränsen för fjällnära skog till den ursprungliga
skogsodlingsgränsen. Åsa Domeij har frågat mig
om det är regeringens avsikt att utvidga området
som klassas som fjällnära skog i förhållande till vad
som låg ovanför domänverkets tidigare
skogsodlingsgräns. Jag besvarar interpellationen
och frågan i ett sammanhang.
       
        Höstens beslut om de fjällnära skogarna är ett
uttryck för den vikt vi fäster vid de olika värden som
dessa skogar rymmer. De kärva klimatiska
förhållandena ställer särskilda krav på skogsbruket.
Ett schablonmässigt skogsbruk kan hota den
långsiktiga skogsproduktionen och därmed riskera
värdefulla sysselsättningstillfällen. Men den
fjällnära skogen rymmer också naturvärden och
väsentliga värden för rennäringen.
       
        De nya bestämmelser som träder i kraft den 1 juli i
år syftar till att skydda alla dessa intressen. De
ställer nya och väsentliga krav på markägarna.
Därför är det viktigt att gränsen för den fjällnära
skogen definieras tydligt inför ikraftträdandet. I sitt
yttrande över regeringens förslag fäste lagrådet stor
vikt vid detta.
       
        Den hittillsvarande bestämningen av gränsen för
det fjällnära skogsområdet grundas på den
skogsodlingsgräns som användes vid
riksskogstaxeringen 1969. På statens mark är denna
identisk med domänverkets tidigare tillämpade
skogsodlingsgräns. Gränsdragningen på privat
mark är schablonmässigt gjord och smärre
justeringar behöver därför göras. Detta har
betonats i regeringens proposition och också
uppmärksammats av riksdagen.
       
        Trots den korta tid som har stått till förfogande har
skogsstyrelsen och berörda skogsvårdsstyrelser
utfört ett omfattande kartläggningsarbete som
underlag för regeringens beslut om gränsen för den
fjällnära skogen. Utgångspunkten för detta arbete
har varit att eventuella justeringar skall vara så små
som möjligt. Företrädare för de olika intressena har
haft möjlighet att framföra sina synpunkter både
skriftligt och muntligt. Denna möjlighet har man
också utnyttjat i stor utsträckning.
       
        Det underlag som skogsstyrelsen överlämnade till
regeringen innebar sådana justeringar att arealen
fjällnära produktiv skogsmark skulle minska med
sammanlagt drygt 70 000 hektar.
Skogsvårdsstyrelsen hade föreslagit en minskning
med närmare 90 000 hektar.
       
        Med hänvisning till vad Karin Israelsson och Åsa
Domeij har anfört i sina frågor kan jag nämna att
skogsvårdsstyrelsens förslag för Sorsele kommun
innebar en minskning av arealen med ca 1 000
hektar och förslaget i fråga om Kopparbergs län en
minskning med ca 5 000 hektar.
       
        Regeringens beslut om den fjällnära gränsen
fattades i förra veckan. Beslutet innebär totalt sett
att arealen fjällnära produktiv skogsmark blir
oförändrad. Därtill kommer att vissa arealer
kalfjäll och andra impediment som tidigare låg
nedanför gränsen har flyttats ovanför gränsen.
Regeringens beslut är därmed helt i
riksdagsbeslutets anda.
       
        Jag är medveten om att den korta tid som har stått
till förfogande för arbetet kan innebära att vissa
ändringar behöver göras framöver när
förhållandena kan studeras närmare. Men
justeringarna får enligt min mening inte leda till att
riksdagsbeslutet om fjällnära skog förfelas.
       
        Då Karin Israelsson, som framställt interpellation
186, anmält att hon var förhindrad att närvara vid
sammanträdet, medgav talmannen att Stina
Eliasson fick detta i överläggningen i stället för
interpellanten.
       
        Anf. 118 STINA ELIASSON (c):
       
        Herr talman! Jag ber att i Karin Israelssons ställe
få tacka för svaret på interpellationen. Sedan den
ställdes har en del viktiga saker inträffat, bl.a. att
regeringens beslut är fattat.
       
        Det är helt klart att när det första förslaget till
skogsvårdsgräns med skydd för den fjällnära
barrskogen presenterades uppstod oro. I mitt
hemlän, Jämtlands län, visades att stora ytor
produktiv skogsmark skulle undantas från
avverkning, detta trots att riksdagens beslut, som vi
uppfattade det, skulle innebära endast små
justeringar.
       
        Följden av detta blev att många skogsägare ansåg
att de borde i förtid avverka sin skog, eftersom
denna möjlighet inte skulle gälla om den föreslagna
nya skogsvårdsgränsen skulle fastläggas. För
Sorsele kommun innebar förslaget en ytterligare
utarmning av en krympande näring i en kommun
som drabbas av regeringens dåliga regionalpolitik,
där inlandsbanans indragning är bara en del.
       
        Vad som uppstod sedan beslutet fattats, är en
omfattande byråkrati för de myndigheter som skall
handa skogsnäringens intressen. Det är få
verksamheter i dessa trakter som är så omgärdade
av regler och förordningar som denna näring. För
närvarande avvecklar inte bara domänverket sin
verksamhet. Det gäller även många privata
skogsföretag. Det finns en stor rädsla för att
Norrlands inland blir en koloni där skogsmaskiner
tas från kusten för avverkning. Vi är på återgång till
kolonistadiet. Utsugningen fortsätter. Det vore på
sin plats att i stället uppmuntra skogsnäringen i
dessa trakter. Varför inte undanta den
verksamheten från kravet på vinster, som medför
en avveckling med svåra konsekvenser för hela
näringen.
       
        Det gäller sågverk, transporter och hela den
yrkeskunniga skogsarbetarkåren. Läget är
allvarligt.
       
        Trots detta är jag väl medveten om att det förslag
som nu lagts fram inte kan upphävas. Det är dock
löftesrikt att ministern lovar att vid behov rätta till
de fel som kanske blivit följden av en felaktigt
dragen gräns.
       
        Naturligtvis är även vi från centerpartiet rädda om
de fjällnära skogarna, men det finns redan enormt
stora områden som är skyddade från avverkning
och nyttjande. Av den anledningen borde vårt
samhälle ha råd att ge en erkänsla tillbaka för detta.
Låt det regionalpolitiska stödet gå tillbaka i form av
särskilt stöd till skogsverksamheten. Det är en
basnäring, som måste få finnas kvar. Jordbruket är
ju snart helt utplånat från dessa trakter.
       
        När nu regler och förordningar skall utformas vill
jag bara påpeka behovet av så enkla och tydliga
regler som möjligt. För dem som bor i dessa
områden och är beroende av sin skog är det
självklart att de sköter sin skog med omtanke.
Därför borde regeringen kunna lita på den
enskildes ansvar. Vi säger nej till en utökad
byråkrati runt skogsbruket.
       
        Anf. 119 ÅSA DOMEIJ (mp):
       
        Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern för
svaret. Man skulle kunna säga bättre sent än aldrig,
det har ju dröjt litet att få svar på den här frågan.
Det kanske beror på att frågan är litet knepig. Stina
Eliasson är t.ex. litet orolig för att man inte
kommer att kunna avverka tillräckligt mycket,
medan jag är orolig för att det kanske kommer att
avverkas för mycket.
       
        De fjällnära skogarna är en av de allra viktigaste
naturvårdsfrågorna. Dels handlar det om att vi i
framtiden också vill ha skog i områden där klimatet
är ganska besvärligt, dels handlar det om ansvaret
för hotade arter. Sverige har ju skrivit på
Bernkonventionen, som syftar till att skydda
hotade arters livsmiljö. Det gjorde Sverige redan
1983.
       
        I dessa områden finns i många fall en hel del arter
kvar som i andra delar av landet har slagits ut på
grund av ett alltför intensivt skogsbruk.
       
        När regeringen lade fram sin proposition var vi från
miljöpartiets sida ganska kritiska. Vi menade att
förslagen skulle leda till mer byråkrati utan att
skyddet egentligen skulle förstärkas så mycket.
       
        Men jag tycker ändå att det är viktigt vad som
kommer att klassas som fjällnära skog i framtiden,
t.ex. med tanke på de skärpningar som kanske kan
krävas längre fram.
       
        Bakgrunden till min fråga var uppgifter om att det
var oenighet mellan skogsvårdsstyrelsen i
Kopparbergs län å den ena sidan och skogsstyrelsen
och domänverket å den andra om hur mycket mark
som skulle klassas som fjällnära skog.
Skogsvårdsstyrelsen ville, enligt de uppgifter jag
fick, skydda mer skog som fjällnära skog i
Kopparbergs län.
       
        Sedan undrade jag i min fråga hur regeringen skulle
hantera detta. Nu har tydligen regeringen, enligt
ministern, fattat beslut förra veckan. Jag har inte
sett regeringsbeslutet, det kan jag säga redan här,
men vad jag förstår rör det sig om en kompromiss,
där regeringen har lagt sig någonstans mellan
skogsvårdsstyrelsen och skogsstyrelsen. Mats
Hellström skakar på huvudet, och han får snart
chansen att komma fram och svara. I
interpellationssvaret kan man däremot inte utläsa
vad som kommer att hända när det gäller
Kopparbergs län. Därför skulle jag vilja ha litet
tydligare besked om hur det kommer att bli.
       
        Kommer den mark, som klassas som fjällnära skog
i Kopparbergs län, att minska eller inte? Jag skulle
vilja veta om regeringen följer skogsvårdsstyrelsens
förslag.
       
        Sedan skulle jag vilja säga en annan sak om detta
som jag tror att man inte tänker på så många
gånger. Det är nämligen faktiskt regionalpolitiskt
viktigt att skydda den fjällnära skogen och att bli av
med de storskaliga skogsbruksmetoderna i det här
området. Problemen blev egentligen inte aktuella
förrän domänverket började avverka i områden
med svårare klimat med rätt så storskaliga och
intensiva metoder. Det finns faktiskt en risk för att
det blir ett köpmotstånd mot svenska
skogsprodukter i utlandet. Det finns tendenser till
detta redan i dag, och det köpmotståndet kan
riskera att även slå ut det småskaliga och
naturvårdsanpassade skogsbruket i dessa trakter.
För visst finns det möjligheter till skogsbruk, t.ex.
av enskilda markägare som kan försörja sågverken
i inlandet. Nu inriktas skogsbruket i dessa trakter
mycket på att försörja massaindustrin vid kusten.
       
        Vi har kunnat se hur det gått för eskimåerna. När
andra gick in med storskaliga metoder och jagade
säl för fullt ledde det till en intensiv kampanj mot
säljakten, som till slut kom att drabba även
eskimåerna, som bedrev en jakt som inte alls var
skadlig för sälbeståndet på sikt.
       
        Anf. 120 ANDERS CASTBERGER (fp):
       
        Herr talman! Både interpellant och frågeställare
tackar statsrådet för svaret, och det kan man ju
göra. Men statsrådet balanserar mellan lokala
markägarintressen och naturvårdsintressen. Alla
intressen skall skyddas, säger Mats Hellström i ett
försök att smyga in i porslinsbutiken.
       
        De fjällnära barrskogarna har fått ett visst skydd
genom riksdagsbeslutet i höstas, men skyddet är
enligt vår uppfattning otillräckligt. Det verifierar
statsrådet genom att deklarera att utgångspunkten
för arbetet varit att eventuella justeringar skall vara
så små som möjligt.
       
        Självklart måste en gränsdragning ske i nära
samverkan mellan lokala intressen och berörda
skogsbrukare. Av interpellationen att döma tycks
inte arbetet ha skett på så sätt.
       
        Mats Hellström säger att företrädare för de olika
intressena har haft möjlighet att framföra sina
synpunkter både skriftligt och muntligt.
Möjligheterna har utnyttjats i stor utsträckning,
säger han. Det skulle möjligen kunna tyda på att
många känner sig överkörda. Statsrådet borde
kunna uttala ambitionen att enskilda skogsbrukare
inte skall anslutas mot sin vilja.
       
        Vid införande av skydd för den fjällnära skogen
ligger det i sakens natur att markanvändningen
försvåras. Men det går att göra något åt den saken.
Domänverket kan t.ex. erbjuda ersättningsmark.
Triangelbyten kan också ske mellan domänverket,
bolag och enskilda, om domänverksmark skulle
vara belägen långt bort från den
ersättningsberättigade enskilde.
       
        Vi har vidare för vår del föreslagit att särskild
ersättning -- en motsvarighet till Nola-stöd i
odlingslandskapet -- borde kunna utgå för frivilliga
naturvårdsinsatser i skogsbruket. Det skulle kunna
bli aktuellt just i detta fall. Socialdemokraterna har
som bekant inte velat ta till vara denna möjlighet,
och därmed hamnar de lätt i en konfliktfylld
situation.
       
        Även staten måste såsom markägare ta ett vidgat
ansvar för naturvården och bevarandeintressena
inom den fjällnära skogen. Det är angeläget att få
stora sammanhängande områden som skyddas mot
avverkning. Därför kan statlig mark som är av
värde för naturvården inom fjällnära skog
överföras från domänverket till naturvårdsfonden.
Därmed skulle skogsmark av stort värde för
naturvården få ett varaktigt skydd. Den mark som
på detta sätt överförs till naturvårdsfonden skall
enligt vår mening ske utan ersättning mellan statens
olika konton. I samband med behandlingen av
näringsutskottets förslag om bolagisering av statliga
företag beslöt faktiskt riksdagen häromdagen att
göra ett uttalande och anmodar regeringen -- bl.a.
efter förslag från folkpartiet liberalerna -- att pröva
frågan. Min fråga till jordbruksministern blir
självklar: När avser regeringen att återkomma med
ett förslag i enlighet med detta?
       
        Till sist, herr talman, vill jag säga att debatten
hittills har förts utan att hänsyn har tagits till en
annan mycket viktig fråga som hör nära samman
med den vi har diskuterat. Jag tänker på
rennäringen, en fråga som regeringen under lång
tid har vanskött. Hur har regeringen avvägt
rennäringens intressen i förra veckans beslut?
       
        Anf. 121 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
       
        Herr talman! Låt mig framföra en liten fundering
om formen för den här debatten. Jag har besvarat
en interpellation och en fråga som handlar om den
tekniska justering som lagrådet har ansett att vi bör
göra av gränsen för fjällnära skog, inför de nya
regler som skall gälla från den 1 juli. Under arbetet
med detta har man varit orolig på olika håll. Det var
ursprunget till såväl Åsa Domeijs fråga som Karin
Israelssons interpellation.
       
        Regeringen har fattat sitt beslut, och det innebär att
arealen fjällnära, produktiv skogsmark är
oförändrad, ja den har t.o.m. ökat något. Det är
således inte fråga om någon minskning eller några
kompromisser. I Kopparbergs län sker det faktiskt
en ökning med 14 000 ha. På andra håll är det vissa
minskningar. Det är fråga om tekniska justeringar,
och det är vad denna debatt handlar om.
       
        Jag är beredd att diskutera såväl eskimåernas
förhållanden som inlandsbanan och bolagisering av
statliga åtaganden i största allmänhet. Jag är också
beredd att vid lämpligt tillfälle på nytt diskutera
innehållet i de regler för fjällnära skogsskötsel som
riksdagen har fattat beslut om. Den frågan har
Anders Castberger tagit upp till debatt här och nu.
Men, herr talman, den frågan hör inte hemma i den
här debatten.
       
        Anf. 122 STINA ELIASSON (c):
       
        Herr talman Det är alldeles riktigt som
jordbruksministern säger, att det handlar om
tekniska justeringar vad gäller gränser och annat.
När jag begärde ordet för replik gjorde jag det
närmast för att tala om för Åsa Domeij att det inte
stämmer att Karin Israelsson och jag, som har
påtagit mig hennes uppgift i dag, är mest oroliga för
att man inte skall kunna avverka nog mycket. Det
tyckte jag att jag gav belägg för i mitt första
anförande. De biologiska förutsättningarna för
skogsbruket är ju vad vi vill utgå från. Jag betonar
att just de privata skogsägarna, som bor, lever och
verkar i dessa områden, har goda kunskaper på
detta område. De har i alla tider rättat sig efter de
biologiska förutsättningarna.
       
        Det har förekommit stor oro beträffande
gränsdragningarna. Skogsstyrelserna ute i länen
har ansett att det fattade riksdagsbeslutet är för
luddigt. När man satte sig ner för att lokalt upprätta
dessa gränser, så tyckte man att dessa gränser inte
hade någon verklighetsanknytning. I den landsända
där jag bor har man försökt göra det bästa möjliga
av situationen och rättat sig efter de biologiska
förutsättningarna. Men riktigt nöjd är man inte.
       
        Det är på sätt och vis fel att föra den här debatten i
dag, eftersom man inte vet hur riksdagsbeslutet ser
ut. I varje fall vet inte jag det. Det hela har blivit
litet snett av den anledningen.
       
        Många har tyckt att den tid man hade på sig för att
yttra sig kring dessa frågor var väl kort. I en
kommun i Jämtland sade någon att man bara hade
tre dagar på sig. Men man ansträngde sig och
gjorde sitt bästa därför att frågan hade så oerhört
stor betydelse.
       
        Anf. 123 ÅSA DOMEIJ (mp):
       
        Herr talman! Jag uppfattade jordbruksministerns
svar som att det i detta fall inte hade skett någon
kompromiss i Kopparbergs län och att den mark
som klassas som fjällnära skog inte har minskat
utan snarare ökat något. Jag får väl läsa regeringens
förslag och se om det stämmer.
       
        Jag vet inte riktigt vad Stina Eliasson och Karin
Israelsson är mest oroliga för. I Karin Israelssons
interpellation är hela utgångspunkten en oro för att
alltför mycket mark skall komma att klassas som
fjällnära skog. Det är självklart. Lika självklart är
det att centern tyvärr har medverkat till ett sämre
beslut ur naturvårdssynpunkt jämfört med de
löften som samtliga partier gav före valet.
       
        Anf. 124 ANDERS CASTBERGER (fp):
       
        Herr talman! Frågan om den tekniska ordningen
har statsrådet själv givit den inramning som
självfallet är nödvändig. Jag kommenterade också
jordbruksministerns svar och ställde korta och
kompletterande frågor. Jag avstod mycket
medvetet från långa pläderingar. Men vill man inte
svara på frågor som är viktiga i sammanhanget, kan
man naturligtvis alltid skylla på att det är
fredagskväll och långt lidet på aftonen. Det skulle
trots allt inte vara helt omöjligt för statsrådet att
komma närmare ett svar på de frågor som jag
ställde med anledning av den tekniska hanteringen
och till följd av de svar som gavs på interpellationen
och frågan.
       
        Låt mig begränsa mig till en enda fråga, som jag
alltså upprepar. Jag skall inte reta upp statsrådet
med att trampa på ömma tår om hur saken tidigare
har skötts. Hur har regeringen avvägt rennäringens
intressen i förra veckans beslut. De grannlaga
uppgifter som regeringen har när det gäller att
fastställa saker och ting på detta område innebär att
man också tar ett vidgat ansvar. Jag är väl medveten
om att det inte är lätt. Men vad det handlar om är
att också beakta ett intresse som inte tidigare har
beaktats i någon större utsträckning. Därför är
frågan väl motiverad.
       
        Anf. 125 STINA ELIASSON (c):
       
        Herr talman! Som Åsa Domeij helt riktigt
påpekade är det inte jag som har väckt
interpellationen. Det är väl inte meningen att vi
skall medverka till att ta bort
försörjningsmöjligheterna för människor som bor i
dessa trakter. Både Karin Israelsson och jag lever i
den verklighet som avspeglar sig i interpellationen.
Även om det ligger helt utanför interpellationen vill
jag tala om för Åsa Domeij att jag är den som i
åratal har kämpat för att också svenska kyrkan skall
sköta sitt skogsbruk på ett biologiskt och ekologiskt
riktigt sätt. Det fick jag utstå mycket kritik för i
början, men nu är man på alla håll ense om den
saken. Det kan kanske vara till någon tröst för Åsa
Domeij att få veta det.
       
        Anf. 126 ÅSA DOMEIJ (mp):
       
        Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt föra
någon debatt i dag med centern om fjällnära skog,
utan den här debatten började med att jag
konstaterade att mitt frågesvar kanske hade dröjt
därför att frågan är knepig. Man kan både ha
centerns utgångspunkt, där man framför allt vill
skydda markägarna, och den miljöpartistiska
utgångspunkten. Det är dock mycket positivt att
Stina Eliasson har jobbat aktivt med att förbättra
skogsskötseln i kyrkans regi. Det är mycket bra
eftersom kyrkan verkligen inte har drivit ett särskilt
naturvårdsanpassat skogsbruk. Jag kan bara
hoppas att Stina Eliasson i fortsättningen inom
centern jobbar för en bättre centerpartistisk
naturvårdspolitik.
       
        Talmannen anmälde att Stina Eliasson anhållit att
till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt
till ytterligare inlägg.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        17§ Svar på interpellation 1990/91:181 om fisket
i ett EES-avtal
       
        Anf. 127 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
       
        Herr talman! Jens Eriksson har med anledning av
det pågående arbetet med ett EES-avtal frågat om
besked kan ges att Sverige inte byter bort
fiskerättigheter i svensk zon mot något annat än
fiskerättigheter.
       
        Jens Eriksson har även frågat om besked kan
lämnas att Sverige avvisar joint-stock-
management-systemet intill dess förhandlingar om
medlemskap i EG inleds.
       
        När EES-förhandlingarna inleddes begärde EFTA-
länderna fri varucirkulation inom EES-området för
fisk- och fiskeprodukter i enlighet med de regler
som nyligen beslutats inom EFTA. Detta har
avvisats av EG som anfört att man i utbyte mot
handelslättnader för fiskvaror kräver tillgång till
EFTA-ländernas fiskevatten. En sådan koppling
mellan handelslättnader och tillträde till
fiskeresurser har EFTA-sidan i sin tur bestämt
motsatt sig. Denna ståndpunkt bekräftades av
samtliga EFTA-länders regeringschefer när de
möttes i Wien så sent som för någon vecka sedan.
       
        EES-förhandlingarna har nu kommit in i sitt
slutskede. EG har trots detta ännu inte lämnat
något formellt förhandlingsbud på fiskeriområdet,
vilket kritiserats av EFTA-sidan. EFTA-ländernas
krav på tillträde till EGs marknad och EGs krav på
att i gengäld få tillträde till EFTA-ländernas
fiskevatten kvarstår således, vilket innebär helt
låsta positioner. I kommunikén från ministermötet
den 13 maj 1991 slog EGs och EFTAs ministrar
gemensamt fast fiskerisektorns betydelse för
balansen i EES-avtalet.
       
        När det gäller interpellationens andra delfråga,
dvs. den rörande systemet med s.k. joint-stock-
management eller ömsesidigt tillträde till varandras
fiskezoner vid uppfiskandet av den egna zonens
kvoter, så har detta system inte varit föremål för
någon diskussion mellan parterna i den pågående
EES-förhandlingen. För övrigt har EGs upprepade
försök att införa systemet i Östersjön avvisats såväl
inom Fiskerikommissionen för Östersjön som i de
bilaterala fiskekvotsförhandlingarna mellan
Sverige och EG.
       
        Anf. 128 JENS ERIKSSON (m):
       
        Herr talman! Jag tackar jordbruksministern för
svaret på min interpellation. Jag gör det därför att
det hör till god ton och är sed i Sveriges riksdag att
man gör så. Det skulle vara ohederligt att inte säga
att jag är besviken över det svar jag har fått. Jag är
besviken i dubbel bemärkelse.
       
        För det första hade jag faktiskt räknat med att få
svar från den minister som är ansvarig för
förhandlingarna och till vilken jag hade ställt mina
frågor. Men jag vet att regeringen har full rättighet
att göra så här. Jag betraktar det dock som
bristande respekt för en folkvald representant i
Sveriges riksdag och även för fiskerinäringen. För
det andra är jag besviken över att
jordbruksministern helt har undvikit att svara på
mina frågor.
       
        I ministerns svar finns inget annat än det jag kunnat
läsa i tidningarna eller fått kännedom om på annat
sätt genom de kontakter jag faktiskt har. Det är en
kortfattad sammanställning över vad som har varit.
Jag har inte fått veta regeringens inställning när det
gäller att byta bort fiskerättigheter mot annat än
fiskerättigheter när det gäller att låta EGs
fiskeflottor dra in på våra vatten och fiska sina
kvoter där.
       
        Med mina frågor avsåg jag att få veta regeringens
policy när det gäller att slå vakt om de
fisketillgångar vi har kvar. Jag har dystra
erfarenheter av tidigare avtal. Det gäller EG-
avtalet från 1972, det s.k. anpassningsavtalet 1986
och statsministerns undertecknande av EFTA-
överenskommelsen 1989 för att nämna några
exempel. De har sannerligen inte gagnat svenskt
fiske.
       
        Vi har inget mer att vare sig ge eller byta bort om vi
inte får ett utbyte som gagnar svenskt fiske, och det
vet Mats Hellström.
       
        Häromdagen läste jag i en tidning att en
representant för svenska regeringen har uttalat att
det är orimligt att byta bort fiskerättigheter mot
något annat än fiskerättigheter. Man talade då om
Island. Gäller det också Sverige?
       
        Utrikeshandelsministern svarade på min fråga här i
kammaren den 16 maj när hon redogjorde för EES-
förhandlingarna. Hon sade då: ''När det gäller
fisket vill jag än en gång säga att vi har en
gemensam EFTA-position. Vi har sagt EG att vi
inte anser att man kan byta tillträde mot resurser.
Det är den position som vi intar.''
       
        Det var vad som gällde när EFTA-länderna var
eniga och frågan avsåg Norge och Island.
       
        För ett par dagar sedan läste jag i ett TT-
meddelande att Sverige hade retat på sig
normännen genom att föreslå att fiskefrågorna
skulle lösas bilateralt. Om så sker gör det mig inte
mindre orolig med tanke på den undfallenhet som
regeringen har visat när det har gällt krav som har
drabbat fisket.
       
        Herr talman! Mina två frågor står obesvarade. De
kan praktiskt taget besvaras med ja eller nej. Har
jordbruksministern något svar att ge mig och
Sveriges fiskerinäring, eller tvingas jag meddela att
jordbruksministern och därmed regeringen inte har
en fast hållning och inte kan ge oss besked i denna
för oss viktiga fråga?
       
        Anf. 129 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
       
        Herr talman! Jag får väl ändå säga att jag tycker att
det är litet egendomligt, Jens Eriksson, att i det här
sammanhanget hävda att man inte får svar. Det går
att läsa innantill. Jens Eriksson säger att det inte
finns något bestämt besked om kopplingen mellan
handelslättnader och tillträde till fiskeresurser. Det
är en viktig fråga för näringen. Ja visst, är det det.
Det står i svaret. Svaret har varit tillgängligt en lång
tid. En sådan koppling mellan handelslättnader och
tillträde till fiskeresurser har EFTA-sidan i sin tur
bestämt motsatt sig. Denna ståndpunkt bekräftades
av samtliga EFTA-länders regeringschefer när de
möttes i Wien så sent som för någon vecka sedan.
Jag vet inte hur man skulle kunna ge ett mera
kategoriskt svar.
       
        I övrigt vill jag säga att det är givet att man skulle
kunna gå längre i ett svar, om EG hade lagt ett bud.
På den punkten tror jag att Jens Eriksson och jag är
överens. Vi beklagar säkert båda att det inte ännu
finns ett bud från EG-sidan. Det står också i svaret.
Vi har kritiserat detta från EFTA. Vi tycker
naturligtvis att det är besvärligt när vi befinner oss
i slutskedet av en förhandling att EG ännu inte
formellt har givit ett bud. När EG har gjort det kan
man naturligtvis utveckla mera synpunkter på ett
sådant bud. När det gäller de avgörande frågorna
om koppling mellan handelslättnader och resurser
står vi fast och säger nej. Det står i svaret. Den
uppgift som Jens Eriksson tog fram om att Sverige
skulle ha föreslagit bilaterala överläggningar
känner jag inte alls till. Däremot vet jag att andra
länder har gjort det, och det är tänkbart att det
kommer att bli bilaterala överläggningar.
       
        Den svenska regeringens helt avgörande
utgångspunkt är att vi önskar bli medlemmar av
EG. Den för oss i särklass viktigaste frågan är att
se till att vi i en EG-förhandling kan ge de svenska
fiskarna så bra möjligheter som över huvud taget är
tänkbart att som EG-medlemmar få en permanent
god fiskeresurs. Den avgörande frågan för oss är att
se till att svenskt fiske på lång sikt, inom ramen för
ett medlemskap i EG, skall ha en bra fiskeresurs.
Det är den för oss och -- det är jag övertygad om --
också för SFR viktigaste frågan. Jag är glad över att
vår dialog och våra kontakter med SFR är betydligt
mera positiva än vad som kom till uttryck i Jens
Erikssons i mitt tycke litet väl sura kommentar.
       
        Anf. 130 JENS ERIKSSON (m):
       
        Herr talman! Det är inga sura kommentarer, Mats
Hellström, utan det är min oro inför svenskt fiskes
framtid som sätter sina spår i den här debatten.
       
        Det här är en oerhört viktig del för det svenska
fisket, eftersom vi behöver besked för vår planering
för framtiden. Det ingav mig också oro att Mats
Hellström ville ta bort fiskerilånen. Planerar Mats
Hellström något speciellt i fråga om det svenska
fisket? Många faktorer pekar åt det hållet, och det
inger mig osäkerhet.
       
        Inom EFTA är man enig, men kan Sverige ställa sig
bakom detta, även om det gäller ett bilateralt avtal
med EG?
       
        Jag är glad för att Mats Hellström är beredd att göra
vad som är möjligt för att hjälpa det svenska fisket.
       
        Vi har ju egentligen gått in i ett system som innebär
att vi byter fiskerättigheter mot annat; det gjorde vi
i anpassningsavtalet 1986.
       
        Vad sedan gäller Norges anklagelser mot Sverige
står detta i ett TT-meddelande. Jag har det kvar, så
Mats Hellström kan få det av mig om han så skulle
önska.
       
        Anf. 131 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
       
        Herr talman! I fråga om den sista punkten tror jag
att Jens Eriksson refererar till synpunkter som lär
ha framförts från Norges sida efter en kommentar
av utrikeshandelsministern om att Island hade en
särposition inom EFTA. Jag tror att det är vad
diskussionen gick tillbaka på. Det är väl en naturlig
sak att uttrycka sig som utrikeshandelsministern
gjorde i det sammanhanget.
       
        Jag återkommer till det som är det för oss helt
avgörande. Jag tror och är t.o.m. övertygad om att
Jens Eriksson och jag är helt överens på den
punkten. Vi avser att bli medlemmar i EG. De steg
vi nu tar, vårt arbete inom ramen för EES-
förhandlingarna, har ju också som syfte att se till att
vi på fiskeområdet som EG-medlemmar skall
kunna ge de svenska fiskarna en så stark fiskeresurs
som möjligt att permament fiska utifrån. Det är
utgångspunkten för mig i den här förhandlingen,
och det är utgångspunkten för hela regeringen. Av
de kontakter vi har haft med SFR har jag förstått
att denna synpunkt även delas av SFR. Det vore ju
annars konstigt, eftersom det handlar om det
svenska fiskets långsiktiga framtid och överlevnad.
       
        Anf. 132 JENS ERIKSSON (m):
       
        Herr talman! Även jag tror att vi kan få ett bra
resultat som medlemmar i EG under förutsättning
att förhandlingarna sköts på rätt sätt. Vi har
fiskevatten, och vi har fisktillgångar som gör att vi
egentligen skulle kunna försörja den flotta vi har i
dag och hålla den sysselsatt. Om får vi ut de
rättigheterna och möjligheterna vid ett
medlemskap i EG tvivlar jag inte på att vi kommer
att klara svenskt fiske.
       
        Jag är däremot rädd för att vi säljer ut oss innan vi
når fram till ett medlemskap i EG. Vi kommer ju
att avreglera på väldigt många områden inom
ramen för EFTA, och detta förtar en hel del av de
förhandlingsmöjligheter vi har när vi så småningom
skall bli medlemmar i EG. Det skapar också oro på
grund av att vi har avreglerat när vi går in i EG,
medan man i EG-länderna har kvar en hel del av
sitt stöd till fisket. Ett medlemskap i EG kommer
dessutom enligt min mening att lyfta upp det
svenska fisket och ge det större möjligheter än dem
Mats Hellström och hans regering har skapat för
Sverige genom att underteckna EFTA-avtalet i
Oslo 1989.
       
        Anf. 133 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
       
        Herr talman! Jag tycker nog att Jens Eriksson är
perspektivlös i fråga om den sista punkten. Sverige
är nog ändå för närvarande ett av de få länder där
fisket inte befinner sig i kris. Det skall vi vara glada
för. Man har i Norge haft utomordentliga
svårigheter genom de katastrofala följderna av
försvinnandet av torsken och loddan. Island har av
och till mycket stora svårigheter. Inom EG
uppträder permanenta krisfenomen genom att man
har ont om vatten och ont om fisk. Det pågår ju
som bekant också inom EG stora kampanjer för
skrotning av fartyg.
       
        Vi har en gynnsam situation, Jens Eriksson. Detta
beror till en del på att omständigheterna har varit
positiva för oss. Jag vill också säga att regeringens
eget förhandlingsarbete har spelat in. Tack vare
detta har vi nu en i förhållande till andra länder god
fiskeresurs. Det har vi fått bl.a. genom
förhandlingar med Sovjetunionen om den vita
zonen. Detta har gjort det möjligt för oss både att
hushålla med den resurs som torsken och laxen där
utgör -- detta är ett intresse som vi har gemensamt
med Sovjet -- och att på ett bra sätt kunna förhandla
med EG om att svenska fiskare skall ges möjlighet
att komma ut exempelvis i Nordsjön på kvoter som
man inte alls hade tidigare.
       
        Detta betyder också att vi inför en EG-förhandling
har en fiskeresurs som för oss är viktig att värna om.
Vi har heller ingen dålig utgångspunkt i en sådan
förhandling. På den punkten tror jag i så fall att
Jens Eriksson och jag har olika uppfattningar.
       
        Talmannen anmälde att Jens Eriksson anhållit att
till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till
ytterligare inlägg.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        18 § Bordläggning
       
        Anmäldes och bordlades
       
        Konstitutionsutskottets betänkanden
       
        1990/91:KU30 Granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning
       
        1990/91:KU43 Regeringens skrivelse med
redogörelse för behandlingen av riksdagens
skrivelser till regeringen
       
        Försvarsutskottets betänkanden
       
        1990/91:FöU9 Prövningsförfarandet vid ansökan
om vapenfri tjänst
       
        1990/91:FöU10 Sotningsverksamheten
       
        1990/91:FöU12 Uppskov med behandlingen av
vissa ärenden
       
        Jordbruksutskottets betänkande
       
        1990/91:JoU26 Ändring i jordförvärvslagen m.m.
       
        Näringsutskottets betänkanden
       
        1990/91:NU37 Handel och tjänster på
värdepappersmarknaden
       
        1990/91:NU48 Verksamheten i
Studsvikskoncernen, m.m.
       
        19 § Kammaren åtskildes kl. 19.47.
       
        Förhandlingarna leddes
       
        av tredje vice talmannen från sammanträdets
början t.o.m. 6 § anf. 8 (delvis),
       
        av förste vice talmannen därefter t.o.m. beslutet
om uppskjuten votering kl. 13.10,
       
        av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 63
(delvis),
       
        av förste vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 90
(delvis) och
       
        av talmannen därefter till sammanträdets slut.
       


Sveriges riksdag
100 12 Stockholm
Telefon: 08-786 40 00 (växel)
Frågor om riksdagen
Telefon: 020-349 000
E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se