Topbild meny


Kammarens protokoll


Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1997/98:53
Onsdagen den 21 januari
Kl. 9.00 - 12.30

        14.00 - 22.12
       
        Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
       
        ----------------------------------------------------
       
        1 §  Allmänpolitisk debatt
Partiledardebatt
       
        Anf.  1  CARL BILDT (m):
Fru talman! Ärade ledamöter! Det sägs ofta att vi i
dessa debatter i kammaren bara talar om det som är
dåligt eller om punkter där vi har delade meningar.
Låt mig då börja med två viktiga och bra besked som
vi har fått under de senaste veckorna.
Det gäller för det första alldeles självklart pen-
sionsuppgörelsen. Det kan sägas, och jag har sagt det,
att arbetet tog alldeles för lång tid och att det var
många konstiga turer som vi kunde ha avstått från.
Men det ligger nu bakom oss. Det finns dock några
frågor som återstår.
Det är en styrka att det nya pensionssystem som vi
beslutade om 1994 nu kommer att genomföras. Det är
ett bättre, säkrare och för individen mer rättvisande
system än det gamla. Det ger större inflytande över
den egna pensionen, och det ger en möjlighet till
bättre pension inte minst genom den stärkta premie-
andelen. Jag hälsar speciellt Margit Gennser välkom-
men till kammaren.
Jag ser detta som en framgång för oss moderater
och för våra borgerliga kolleger. Bo Könberg sitter
där borta. Jag hoppas att det också skall ses som en
framgång för socialdemokraterna, en framgång för
Sverige och en framgång för alla som nu får en möj-
lighet till en bättre pension.
Det andra beskedet gäller en annan dimension.
Det har kommit från näringsminister Anders Sund-
ström. Han meddelade så småningom att det trots allt
inte blir en ny skatt på sågspån. Det förslaget läggs i
papperskorgen.
Denna mandatperiod har inneburit höjd skatt på
nästan allt och av praktiskt taget alla i denna regering.
Måhända hade det varit stilenligt om mandatperioden
hade avslutats med ett beslut om att inte ens sågspå-
nen får bibehålla sin skattefrihet. Vi opponerade oss,
och Olof Johansson eller Pekka Eriksson opponerade
sig, och Anders Sundström fick lägga förslaget om
skatt på sågspån i papperskorgen. Det var bra. Åt-
minstone sågspånen är befriade från skatt. Det var ett
litet positivt tecken i ett ganska skattetrött land.
Vi går mot ett val. Vi har vårriksdagen framför
oss. På vårt bord kommer det att ligga några viktiga
frågor för avgörande. Låt mig bara nämna två.
Det gäller först byggandet och bostäderna. Det är
faktiskt få frågor som har försummats så mycket un-
der de senaste åren. Bostadsbyggandet har praktiskt
taget upphört alldeles. Arbetslösheten bland byggar-
betare ligger, om man skall tro uppgifterna från deras
eget fack, på över 30 %.
För någon vecka sedan fick vi vara med om nå-
gonting som jag tyckte var alldeles enastående. Utan-
för riksdagshuset stod den person som i början av
denna mandatperiod var vice statsminister och vid
slutet av denna mandatperiod kanske kunde ha varit
statsminister och demonstrerade mot regeringens
politik. Regeringen har misslyckats med sitt uppdrag,
sade Jan Nygren. Han krävde lägre skatt på boende.
Jag måste säga att jag håller med Jan Nygren på den
punkten. Vi får se vad regeringen kan åstadkomma.
Den andra punkten på dagordningen för vårriks-
dagen är självfallet den regionala utvecklingen, som
också har tagits upp i debatten en del den senaste
veckan. Det har väckts en hel del interpellationer
under de senaste dagarna. Det är bra.
Man märker när man reser runt i landet att det
finns en oro för att vi nu håller på att gå mot en ny
avfolkningsvåg och att det är dit som de senaste årens
ekonomiska politik, med dess oförmåga att skapa
förutsättningarna för riktiga jobb runt om i Sverige,
nu faktiskt har lett oss. Oförmågan i sysselsättnings-
politiken har börjat drabba de svagaste delarna av vårt
land hårt. Det är oroande. Vi vill att hela Sverige skall
kunna leva och att vi skall ha ett bra och ett tryggt
land överallt. Där krävs det åtgärder.
Det skall inte vara bidrag, regler och myndigheter.
Det har vi så att vi kan använda på alla möjliga och
omöjliga sätt. Nu höll jag på att göra ett jordbruks-
politiskt inlägg. Det är inte det vi behöver. Det vi
behöver är förutsättningar för jobb, företagande och
sysselsättning i landets olika delar.
Det är två frågor som har dominerat denna man-
datperiod.
Statsministern säger att han har lyckats så väl med
statsfinanserna. Jag vill inte utesluta att han kommer
att antyda det under dagens debatt. Jag är litet mindre
imponerad än de flesta på den punkten därför att det
till alldeles övervägande delen har skett med hjälp av
höjda skatter på snart sagt allt och alla. Räknar vi bort
tillfälliga tal som går upp och ned - sådana finns alltid
- kan vi se att Riksrevisionsverket nu redovisar ett
underliggande budgetunderskott på statssidan på ca
40 miljarder kronor. Det är det som vi får leva med.
Den ekonomiska osäkerhet som vi nu känner har inte
tagits med i de kalkylerna. Minsta konjunkturför-
svagning riskerar att försvaga den siffran ytterligare.
Det är trots allt jobben och sysselsättningen som
är det stora misslyckandet denna mandatperiod. Det
var där man lovade så mycket, och det är där man har
åstadkommit så litet.
Varje år - 1995, 1996 och 1997 - har man sagt att
det skall bli så mycket bättre. Varje år har man tving-
ats säga att det inte riktigt blev som man hade tänkt
sig, sagt och måhända t.o.m. lovat. Varje år hitintills
har varit en ny besvikelse. Det gäller också 1997.
Den öppna arbetslösheten minskade och minskar
fortfarande framför allt genom olika typer av åtgärder.
LO-tidningen skrev i sin sammanställning i slutet av
förra veckan att antalet människor som har jobb
minskar. Det är ytterst det som gäller. Sysselsättning-
en har inte varit så låg i Sverige sedan 1974. Det har
vi anledning att betrakta som ett memento i denna
debatt. Det är ett elände att sysselsättningen är så låg
och att misslyckandet har varit så stort.
Ibland får man ett intryck av att regeringen tycker
att det viktigaste är att påverka statistiken. Det är
åtgärder, åtgärder och åtgärder. Det skapas inte jobb
utan åtgärder för att statistiken skall se bättre ut. Ar-
betsmarknadspolitiken skall lösa om än inte jobb-
problemen så dock de politiska problemen.
Det har blivit den ena konstiga åtgärden efter den
andra. När vi nu lyssnar på LO hör vi att man säger
att åtgärderna har minskat antalet riktiga jobb. De har
trängt bort tusentals nya möjligheter till jobb.
Vi har alltså en situation där det är litet besväran-
de för regeringen att vi, företagsamheten och de flesta
ekonomiska bedömare hävdar att er skattepolitik har
begränsat antalet jobb. Ovanpå detta säger nu också
LO att er arbetsmarknadspolitik - arbetsmarknads-
ministern är inte här i dag, men jag säger det ändå -
har begränsat antalet jobb. Då har det blivit fel i varje
ände.
Nu går vi uppåt, och det är bra, men från en låg
nivå och i snigelfart, svagare än i jämförbara länder.
När vi talar om jämförbara länder behöver vi dess-
utom inte söka oss långt bort. Vi kan titta på Norge,
även om det kan sägas att det landet har olja. Men vi
kan också se på Finland, som inte har någon olja -
ännu. Titta vidare på Danmark, som absolut inte har
någon olja! Alla våra nordiska grannländer har högre
tillväxt, lägre ränta och fler nya jobb än vad Sverige
har lyckats åstadkomma under dessa år.
Detta måste vi komma bort från. Vi måste få en
politik som varaktigt och verkligt skapar förutsätt-
ningar för nya jobb, både för att de arbetslösa skall
kunna få jobb och för att vi skall kunna få en om-
ställning och utveckling på arbetsmarknaden - en
flexibilitet så att det också finns människor till de
företag som vill och kan expandera och för att vi skall
slippa den väldiga offentligekonomiska börda som det
är att offentligt, med bidrag, finansiera alla dem som
egentligen vill kunna leva på sin lön men som i dag
inte kan det.
Anna Hedborg har konstaterat att den offentliga
kostnaden för att i dag försörja alla dem som egentli-
gen ingenting hellre skulle vilja än att kunna försörja
sig själva i dag är större än kostnaden för hela ATP-
systemet. Vi betalar en hög skatt för att finansiera en
hög arbetslöshet, och det var inte riktigt så som vi
ville ha det.
Sverige behöver en förnyelse. Den har begränsats,
bromsats och skjutits upp under dessa år. Se resulta-
ten, framför allt i sysselsättningsmisslyckandet! Det är
tid för förändring på den punkten. Det måste ske.
Annars släpar vi efter för mycket.
       
        Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag har en mycket enkel fråga, som
jag ställde till Carl Bildt under föregående partiledar-
debatt. Då fick jag inget svar, och det kan jag i och
för sig förstå med tanke på hans då nyligen inträffade
återkomst till svensk politik. Nu har det gått några
månader.
Jag vill veta, Carl Bildt - och det vill säkert också
de som följer den här debatten - hur moderaterna
skall klara att dra ned den kommunala verksamheten
med 17 miljarder kronor de närmaste åren. Vad bety-
der det här för sysselsättningen, för skolan och för
vården?
       
        Anf.  3  CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Jag har förstått av medierna att stats-
ministern har haft mycket annat för sig, bl.a. att förbe-
reda sig för denna debatt, men om han hade följt den
offentliga debatten om detta, hade han lärt sig ett och
annat.
Jag har bl.a. haft en intresseväckande debatt med
hans partisekreterare, som väl inte heller är här i dag.
Jag har där påpekat det enkla förhållandet att nivån på
statsbidragen till den kommunala sektorn - det är det
som statsministern avser, eller hur? - i våra alternativ
för den kommande mandatperioden är ca 40 miljarder
kronor högre än den som statsministrarna Ingvar
Carlsson och Göran Persson har administrerat under
denna mandatperiod. Så är det. Det är sanningen, men
det har socialdemokraterna oerhört svårt att erkänna,
eftersom det inte stämmer med deras propaganda.
Det är också sanning att socialdemokraterna lovar
ytterligare mycket mera pengar - medel som vi tycker
att det är bättre att använda till skattesänkningar. Kom
dock ihåg när ni lyssnar på socialdemokraternas löf-
ten skillnaden mellan före valet och efter valet! Före
det förra valet lovade de inga avskedanden i kommu-
ner och landsting, men 68 000 personer avskedades,
och de avskedandena fortsätter. Med vår politik blir
det mer pengar än vad det blivit under Carlsson och
Persson. Det har framgått av den offentliga debatten,
och jag är tacksam att ha fått denna möjlighet att
direkt informera statsministern.
       
        Anf.  4  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag tror att det är bra om vi kan klara
ut den här frågan. I moderaternas budgetalternativ har
det ju lagts in en skattesänkning om 3 kr i kommuner-
na. Två av dem skall användas för att växlas ut mot
den s.k. skolpengen. Den sista kronan skall man ta
hem genom effektiviseringar i kommuner och lands-
ting. Jag har frågat vari de effektiviseringarna består.
Det är ungefär 9 miljarder av de 17 miljarder kronor-
na. De andra 8 miljarderna får man genom att säga nej
till de statsbidragshöjningar som vi har ställt i utsikt
och som jag inser att moderaterna inte kommer att
acceptera.
Jag har tidigare frågat, och jag gör det kanske
också med stöd av några hundra moderata kommunal-
råd: Hur går det till att efter de svåra år som vi nu har
haft i vård, skola och omsorg effektivisera i kommu-
nerna så att man kan sänka skatten med ytterligare en
krona? 9 miljarder kronor motsvarar ju, Carl Bildt,
ungefär 25 000 anställda. Varifrån skall de tas? Man
bör rimligen ge ett svar på det, särskilt med tanke på
att hela den nedgång i sysselsättning som vi har haft
ligger inom den offentliga sektorn.
Den privata sektorn har ju växt till, och när vi nu
har städat efter er och fått ordning på ekonomin kan vi
vända på utvecklingen också i kommuner och lands-
ting. Nu skall ni sänka skatten i kommunerna och
effektivisera. Jag skulle sätta stort värde på om den
effektiviseringen kunde klaras ut från denna talarstol.
       
        Anf.  5  CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Statsministern erkände en sak och
gled undan på en annan punkt. Han erkände det löfte
som man ställde ut i den förra valrörelsen, och det var
inte vilket löfte som helst. Jag kommer ihåg att jag
satt i TV-studion när Ingvar Carlsson direkt till
svenska folket i sitt sista framträdande sade: Vi soci-
aldemokrater lovar att det inte blir några avskedanden
i kommuner och landsting. Sedan dess har 68 000
personer avskedats. Det är 68 000 svek som ni har
åstadkommit. Det är bra att det blir klarlagt.
Han undvek sedan hela den fråga som han brukar
diskutera, statsbidragen till kommuner och landsting.
När jag säger att det med den politik som vi har före-
slagit faktiskt blir 40 miljarder kronor mer än vad
regeringarna Carlsson och Persson har åstadkommit
under denna mandatperiod säger han inte emot. Jag
tar det som en bekräftelse. Det är bra.
Det är vidare riktigt att vi strävar efter att sänka
kommunalskatterna. Det har varit en viss debatt under
mellandagarna där man har påpekat att våra kommu-
nalmän inte har föreslagit detta i samtliga kommuner
utan för innevarande år bara i kommuner som omfat-
tar ungefär hälften av landets invånare.
Detta är en bedömning som varken Göran Pers-
son, jag, Erik Åsbrink eller Thage G Peterson kan
göra här för alla kommuner. Duktiga kommunalmän
som håller reda på skattebetalarnas pengar, undviker
sådant som är onödigt och satsar på det som är nöd-
vändigt kan i kommun efter kommun skapa de förut-
sättningarna. Vi svarar för statsbidragen. Där lovar
socialdemokraterna mycket mera. Vi lovar något
mera, men vi lovar inte fullt så mycket som de. Vad vi
kan säga är att de bröt sina löften men att vi har förut-
sättningar för att hålla våra.
       
        Anf.  6  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är en intressant dis-
kussion som Carl Bildt och statsministern för, och jag
vill gärna fortsätta den. Jag kan inte uppfatta något
konkret svar på frågan hur resultatet kommer att se ut
om eller när skattesänkningarna kommer att genomfö-
ras.
Såvitt jag förstår handlar det om sänkta bidrag
från staten på 20 miljarder kronor de kommande två
åren. Dessutom vill moderaterna sänka kommunal-
skatten direkt ute i kommunerna. Dessutom - och
detta är en fråga som också gäller Göran Persson -
har ni faktiskt kommit överens om ett nytt pensions-
system som innebär kostnader för kommuner och
landsting på runt 11 miljarder kronor, eftersom man
finansierat det på det sättet att skatteunderlaget för
kommuner och landsting minskar.
Då frågar jag mig: Vem skall betala detta? Hur
skall detta gå till?
       
        Anf.  7  CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Först vill jag be om ursäkt, Gudrun
Schyman, om jag är litet kortfattad. Den enkla anled-
ningen är att alla vill diskutera med mig, och eftersom
jag inte har så mycket tid kan det bli problem.
Effekterna av pensionsuppgörelsen skall vi neut-
ralisera. Det är vi överens om. Det gäller både oss
moderater och regeringen.
När det i övrigt gäller statsbidragen till kommu-
nerna är det inte så att de skärs ned i förhållande till
vad de har varit. Vi moderater lovar mindre än social-
demokraterna. Men socialdemokraterna har ännu inte
lyckats leverera vad de har lovat, inte någonsin.
Jag tror att vi har större förutsättningar att hålla
våra löften. Det blir ca 40 miljarder kronor mer nästa
mandatperiod med den politik som vi har föreslagit än
med den som regeringarna Carlsson och Persson
administrerat under denna mandatperiod.
Sunda kommunalmän administrerar goda ekono-
mier. De lägger fram de förslag som är möjliga i varje
givet läge. Vi skall inte skriva dem på näsan om vare
sig plus eller minus från Sveriges riksdag. Moderata
kommunalmän strävar alltid efter lägsta möjliga skatt,
men också efter god sjukvård och god skola. Det kan
man se runt om i landet.
       
        Anf.  8  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det är möjligt att moderata kommu-
nalmän i Carl Bildts ögon är sunda. Män är de, och
det ser man på vad de skär på i kommunerna. Det är
alldeles tydligt. Det är inte direkt någon särskild
kvinnoprofil på besparingarna, utan det är kvinnor
som drabbas genom de nedskärningar som görs.
Att moderaternas pengar till kommunerna är
mindre än socialdemokraternas är väl ingen bra ur-
säkt, eftersom inte heller socialdemokraternas räcker
till de behov som vi faktiskt har. Vi har kris inom
vården, omsorgen, skolan och kulturen. Människor
har behov som skall tillfredsställas. De blir inte till-
fredsställda för att moderaterna avsätter mindre peng-
ar än vad socialdemokraterna gör, när socialdemokra-
ternas pengar inte räcker.
När det gäller pensionsöverenskommelsen skall 11
miljarder kronor "neutraliseras". Hur många som
lyssnar på denna debatt begriper vad det innebär i
praktiken? Vad är det som skall neutraliseras? Mig
veterligen handlar pengar om kronor och ören. Någon
skall betala notan. Vanligtvis brukar det bli vanligt
folk. Jag vet inte om det kan kallas för
"neutraliseras".
       
        Anf.  9  CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! På den senare punkten, vad gäller fi-
nansieringen av pensionsöverenskommelsen, såg jag i
tidningarna att Maj-Inger Klingvall höll en presskon-
ferens i går. Jag begrep inte riktigt vad hon sade. Det
måste jag erkänna. Men vi har en genomförandegrupp
som nu skall reda ut detta. Jag hoppas att det från
regeringens sida också kan ges klargörande besked.
Vad gäller vården: Låt mig hoppas att vi får Gud-
run Schyman med på att återinföra den vårdgaranti
som avskaffades, och vars avskaffande har resulterat i
att vårdköerna har växt.
       
        Anf.  10  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Carl Bildt har i sitt anförande gång på
gång upprepat förnyelse, förnyelse och förnyelse, som
något slags mantra. Men han har inte sagt ett ord om
vad förnyelsen konkret skall innebära mer än att han
är glad över att han har lyckats ro hem en pension-
suppgörelse. Den skall visserligen alla enligt honom
få del av. Men vi vet att den stora gruppen arbetslösa
som inte kan jobba hela tiden kanske inte lika mycket
får del av den. Men det var inte om detta jag tänkte
fråga honom.
Inom offentlig sektor upplever man i dag stora
kriser, inte minst när det gäller barnens situation och i
skolan. Man hör mycket orolig personal som gång på
gång talar om: Vi har inte tid, och vi hinner inte med.
Då undrar jag litet grand i Carl Bildts väg: Räknas de
jobb som utförs av den offentliga sektorns personal
till "riktiga jobb"? Eller är det så att de inte räknas dit
och därmed inte berörs när man drar ned på skattein-
täkterna?
Hur kommer det att drabba kärnverksamheterna i
kommunerna? Jag tycker inte att vi har fått en ordent-
lig redogörelse av Carl Bildt utan bara ett påhopp på
den socialdemokratiska politiken. Det gagnar inte
demokratin och det gagnar inte politiken när vi inte
kan få svar på frågan: Vad vill moderaterna med sin
politik när det gäller offentlig sektor, verksamheten
där och inte minst barnen?
       
        Anf.  11  CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Jag får säga det igen. Det är ingen
ohövlighet, Marianne Samuelsson. Jag är ledsen, men
debattordningen förutsätter inte att alla skall debattera
mot mig. Jag förutsätts vara mindre intressant. Jag får
inte så mycket tid över sedan.
Marianne Samuelsson har en poäng som jag tyck-
er är viktig, och det är de arbetslösa och pensionerna.
Detta pensionssystem förutsätter att människor fak-
tiskt har jobb och goda inkomster. Då blir det goda
pensioner. Därmed ökar detta pensionssystem trycket
på oss politiker att föra en sådan politik att det verkli-
gen kommer fram riktiga jobb, riktiga löner och rikti-
ga inkomster.
De jobben kan självfallet komma både ute i nä-
ringslivet och i den offentliga sektorn. En domare, ett
vårdbiträde, en barnsköterska, en förman och en
skogsarbetare har alla rätt till lön och utkomst och
därmed pension. Men det vi är alldeles överens om är
att vi för att klara arbetslösheten och sysselsättningen
måste ha en expansion i näringslivet. Det har alla sagt,
och det tror jag också att Miljöpartiet håller med om.
Det är där det stora misslyckandet ligger, också
för den politik som Miljöpartiet företräder. Alla rikti-
ga jobb är viktiga. De skall fram, och de ger nu god
pension.
       
        Anf.  12  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Av det här inlägget förstår jag att Carl
Bildt har läst på pensionsuppgörelsen. Han kan tydli-
gen den utifrån de moderata synpunkterna. Men han
har inte sett hur verkligheten ser ut i den offentliga
sektorn. Han talar om riktiga jobb utan att tala om att
när det gäller den kommunala sektorn måste det inne-
bära att vi gemensamt finansierar dem för att klara av
en bra barnomsorg, en bra skola och en bra äldreom-
sorg.
Vid varje besök man gör i dag ute i den offentliga
sektorn får man höra: Det behövs fler händer, och det
behövs fler människor. Men det kostar också en del
pengar. Jag skulle gärna vilja veta hur moderaterna
vill finansiera detta, hur man skall klara pengarna till
den offentliga sektorn. Även i moderat politik måste
debet och kredit gå ihop.
       
        Anf.  13  CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Det är rätt. De 68 000 jobb som för-
svann var riktiga jobb. Det var riktiga människor med
riktiga jobb som hade trott på löften. Jobben försvann,
och de var riktiga.
Hur finansierar man den offentliga verksamheten?
Det gör man genom skatt. Jag är ledsen om det kom-
mer som en nyhet för Marianne Samuelsson, men den
moderata budgetpolitiken förutsätter inte att skatterna
avskaffas i Sverige. De kommer att vara kvar. De blir
något lägre och därmed något bättre, men de är kvar.
       
        Anf.  14  OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Carl Bildt vill inte ha några provoka-
tioner. Då räcker inte hans taletid. Så om jag visar
vänlighet åt det hållet, så beror det bara på detta.
År 1998 har just börjat, och det är väljarnas år. Då
fylls medierna av opinionsundersökningar på temat:
Är Persson eller Bildt populärast? Nästa fråga är:
Vem kan vara med vem? Vilken politik som skall
föras blir i en sådan debatt ett andrahandsintresse. Så
får det inte vara. Väljarna glöms bort. Men det är de
som bestämmer, och de senaste valen har de inte gett
något parti eller någon konstellation egen majoritet.
Därför behövs partier som vågar och kan samarbeta -
detta oavsett regeringsposition eller ej. Sverige har
kvar många problem.
Sverige behöver mer politisk samling, mindre
konfrontation, mer av framtidstro och nya möjlighe-
ter, mer av nytänkande och nya jobb, mer av ekono-
misk styrka i förhållande till omvärlden, mer av om-
tanke och tid för varandra, mer av delaktighet för
medborgarna i det gemensamma, mer av jämställdhet
mellan kvinnor och män, mer av rättstrygghet och en
starkare kamp mot våldet i samhället, mer av rättvisa
och likvärdiga levnadsvillkor i hela landet. Det saknas
inte arbetsuppgifter, och de är vårt gemensamma
ansvar.
Grunden är lagd. En del ifrågasätter den. Den
ekonomiska krisen är avvärjd men aldrig avförd. Det
som skett och sker i Asien ger en fingervisning om
hur en bräcklig ekonomi som har allvarliga obalanser
eller strukturfel lätt kan hamna i bekymmer. Därför
finns det inget utrymme för överbudspolitik.
Som har berörts under tidigare replikskiften är
naturligtvis ett av de stora problemen arbetslösheten,
som måste angripas med kraft. Den sjunker, men
takten måste öka. Med ordning och reda i statens
finanser ökar möjligheterna för fler jobb. Långräntan,
som är avgörande för i alla fall långsiktiga investe-
ringar, är rekordlåg. De ekonomiska kurvorna pekar
åt rätt håll. Det har, mina vänner, varit fritt fram för
alla här i riksdagen att delta i skapandet av dessa
bättre förutsättningar. För detta behövs inga särskilda
konferenser, utan det krävs samhällsansvar, vilja och
förmåga.
Med en fortsatt ansvarsfull lönebildning kan ar-
betsmarknadens parter bidra till att stärka chanserna
till nya jobb. Motsatsen innebär löneökningar utöver
vad ekonomin tål och skadar ofelbart förutsättningar-
na för fler jobb. Pappersavtalet är ett positivt exempel
på samhällsansvar, ett ansvar också för dem som står
utanför arbetsmarknaden.
Vad Sverige och den svenska ekonomin nu minst
av allt behöver är deltagande i högriskprojekt som
den europeiska valutaunionen. Centerpartiet säger ett
tydligt nej till EMU-medlemskap och ja till att utveck-
la Sverige som företagarnation med en stark ekonomi
utanför EMU.
Skatten skall sänkas för alla löntagare, främst för
låg- och medelinkomsttagarna, när värnskatten för-
svinner. Men det skall göras utan att låna. Det beror
på det utrymme som skapas. Skatten skall vidare
sänkas för företagen, såsom nu skett vid årsskiftet
med fem procentenheter på en lönesumma upp till
850 000 kr. Skatten skall sänkas på arbete och samti-
digt höjas på miljöbelastande verksamhet - det är det
som vi brukar kalla för skatteväxling.
Det ekologiska lyftet skall fullföljas. Centerparti-
ets vilja att utnyttja den nya och miljövänliga tekni-
ken, att utveckla det som växer, att värna det enda
jordklot vi har att värna, att inte skjuta miljöproble-
men på framtiden och kommande generationer skiljer
oss från en del andra, som lätt framstår som bakåt-
strävare och betongfundamentalister. De senare ser i
kärnkraft och stora, prestigefyllda projekt som broar
och motorvägsleder en framtid som inte existerar. Jag
tänkte komma med en liten passning: Så fort vi i
Centern inte är med går 5-6 miljarder kronor till
Södra länken här i regionen utan synbar finansiering.
Det innebär 1 miljard per fil. Det är visserligen en
engångssumma, men ändå!
Avgörande för nya jobb och framtidstro är också
förmågan att utveckla Sverige som kunskapsnation.
Centerpartiet har gått i frontlinjen för att stärka och
utveckla de mindre och medelstora högskolorna. Nu
har vi svart på vitt från myndigheten NUTEK att
dessa högskolor står sig väl i konkurrensen. Det är
inte slöseri med resurser att bygga ut högskolan i
Sundsvall, Härnösand, Östersund, Falun, Borlänge,
Kalmar, Växjö, Örebro, Karlstad, Norrköping, Visby
etc. Det är att satsa på framtiden.
För enskilda individer ger det utvecklingsmöjlig-
heter och är en investering i framtiden. Regionalt är
det en motor i utvecklingen. Jag hoppas att de som
brukar åberopa detta som manipulering av statistik
skall sluta att göra det. Vi alla som haft privilegiet att
få utbildning vet att det är just ett privilegium.
För Centerpartiet har det varit en självklarhet att
medverka till nya, friska pengar till vård, omsorg och
skola - 4 miljarder 1997 och 8 miljarder 1998. Sane-
ringen av ekonomin syftar just till att stärka - inte
försvaga - välfärdens grunder med egna pengar. Jag
tror inte att Internationella valutafonden skulle göra
våra prioriteringar om vi överlät besluten dit.
Centerpartiet vill fortsätta att utveckla välfärden,
inte avveckla den. En viktig åtgärd är att öka barn-
familjernas valfrihet, t.ex. genom ett sammanhållet
ekonomiskt stöd som är lika för alla barn från 0 till 6
år. Familjen ges maximal frihet att utnyttja det sam-
manhållna stödet, och genom beskattning ökar rättvi-
san. Den som behöver mest får mest.
Pensionsuppgörelsen skapar ökad trygghet för
framtidens pensionärer. Dagens ATP-pensionärer
skall självfallet ha återställda pensioner i takt med att
ekonomin tillfrisknar.
Fru talman! Låt mig i den andra delen av detta an-
förande uppehålla mig ganska mycket vid det som vi
kunnat avläsa i statistiken under den senaste tiden:
Sverige håller på att kantra. Hela 18 av Sveriges 23
län fick vidkännas folkminskning 1997. Särskilt stor-
stadsområden och landsbygd förlorar på folkförflytt-
ning och koncentration. Många byar och småkommu-
ner får karaktären av "de äldres kvarter". Storstäderna
får försämrad miljö genom ökade trafikproblem - det
blir ökade krav på investeringar, vilket jag nämnde
tidigare. De får segregation, trängsel och ökade lev-
nadskostnader. Koncentrationspolitiken korar inga
segrare. Den skapar bara förlorare.
Stockholms län har sedan 1975 ökat med 270 000
personer. Det är 42 % av den totala folkökningen på
640 000 personer i Sverige sedan dess.
Koncentrationen av befolkning och verksamheter
blir en samhällsekonomisk belastning. Det är det som
man brukar kalla för strukturella problem från den här
talarstolen. Någon kommer att invända och kalla detta
storstadsfientlighet, men det är precis tvärtom.
Runt om i Sverige har det investerats mycket kapi-
tal i bostäder, vägar, skolor, butiker och annan ser-
vice, för att inte tala om alla de sociala nätverk som
bryts upp när människor tvingas flytta. Nytt kapital
måste investeras i nya bostadsområden, vägar, skolor
och vårdinrättningar i områden som expanderar. Även
om det ger jobb, som Carl Bildt sade, är det viktigt att
det finns en balans i det hela och att vi inte tvingas
använda mera pengar just därför att vi underutnyttjar
på ett håll och överhettar på ett annat. En mer balan-
serad befolkningsutveckling skulle innebära ett bättre
utnyttjande av gjorda investeringar. Det skulle dess-
utom leda till större rättvisa.
Den som värnar om t.ex. vår huvudstads utveck-
ling och miljö - och jag har varit med om det när vi
tillskapade Ekoparken - vet vilka exploateringsintres-
sen som ständigt naggar grönområdena i kanten.
Glöm inte heller den skada som överhettningen under
80-talet åstadkom. I slutändan blev det en finanskris
som kostade skattebetalarna tiotals miljarder kronor
efter fastighetsprisernas uppgång, lånekarusellen och
spekulationerna.
Det finns ytterligare en aspekt på det här. Det
märkliga är att centralister ofta talar vackert om den
enskildes privata sfär som inte får begränsas men
samtidigt utan tveksamhet är beredda att flytta infly-
tande och suveränitet i samhällsbeslut långt bort från
den enskilde. Så resonerar ofta socialdemokratiska
eller konservativa partier i Europa inför EMU-
projektet trots vitt skilda utgångspunkter för hur
marknadens makt kommer att påverkas.
Här i Sverige har Centerpartiet tydligare än något
annat parti arbetat för en politik med bättre regional
utveckling, med likvärdiga möjligheter till arbete,
service, utbildning och god miljö i alla delar av lan-
det. Det borde vara självklart för alla, men andra har,
som jag ser det, motarbetat vår politik.
Det handlar om att skapa närhet på det demokra-
tiska området. De människor som berörs av besluten
skall också vara med och fatta dem. Det talas om
detta som ett mantra just inom EU, men tillämpas
förfärligt dåligt.
De mindre lokala arbetsmarknaderna måste bred-
das genom en näringspolitik som underlättar och
uppmuntrar att starta, äga, driva och utveckla företag.
De mindre företagen måste främjas även i förhållande
till de stora. Det är därför vi har valt den här modellen
med sänkta arbetsgivaravgifter på en viss lönesumma.
Det är klart att 42 500 inte betyder något för Ericsson,
men det betyder mycket för Svensson eller Johansson
med det mindre företaget.
Målformuleringarna för den regionala utveckling-
en behöver bli tydliga och konkreta. Statliga verk och
myndigheter måste åläggas ett tydligt ansvar för regi-
onal utveckling och rättvisa. Besparingar och rationa-
liseringar får inte innebära att verksamheter automa-
tiskt flyttas från mindre till större orter. Kommunika-
tionerna måste fungera över hela landet.
Decentralisering i det regionala perspektivet
handlar om rättvisa och balans. Det ger individerna
större möjligheter att välja var man vill bo och arbeta.
Bara koncentrationsdogmatiker kan ha något emot
detta. De som anser att resurserna skall användas
långsiktigt och hållbart är i allmänhet decentralister.
De vet nämligen att allt som växer och allt förnybart
finns över hela landet. Det kan inte ens centralister
ändra på.
Under 90-talet har vi förmått först den moderat-
ledda regeringen och sedan socialdemokratiska - och
det gick ganska enkelt i det senare fallet - att ställa
upp på målsättningen att hela Sverige skall leva. Men
det krävs mer än bara mål. Det krävs åtgärder för
decentralisering, för regional rättvisa, för delaktighet
och maktspridning. Det krävs fördelning av resurser
om strukturella obalanser skall kunna bemästras. Det
handlar inte om regionalpolitiska bidrag. Kraven är
långt vidare än så.
Därför har vi lämnat ett femtontal interpellationer,
som redan åberopats, för regional rättvisa här vid
riksdagsstarten. Därför vill jag också fråga främst
moderater och socialdemokrater, båda med rötter i
centralismens idéer från olika utgångspunkter, vad de
vill göra. Om svaren inte är tillräckligt tydliga - nu
eller vid kommande interpellationsdebatter - måste vi
dra slutsatser om samarbetsmöjligheternas begräns-
ningar. Då får den norska regeringsmodellen för vår
del gärna bli ett alternativ också i Sverige. Men jag
förstår från gårdagens Aktuellt att Alf Svensson har
andra ideal än Kjell Magne Bondevik.
(Applåder)
       
        Anf.  15  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det är alldeles riktigt som Olof Jo-
hansson säger att politiken handlar för mycket om
vem som är populärast och vem som kan vara med
vem och väldigt sällan om varför.
Det här är ju ett bra tillfälle att ge litet konsument-
upplysning till våra väljare. Jag vill fortsätta med
frågan om pensionerna. Jag tror att det är väldigt
många väljare som frågar sig framför allt hur det skall
bli och hur det skall betalas. I den förra replikrundan
med Carl Bildt diskuterade vi detta, och där fick vi
beskedet att dessa 11 miljarder kronor skall neutrali-
seras. Vi fick också besked om att Maj-Inger Kling-
vall hade haft en presskonferens där han inte hade
förstått vad hon menade. Det är ju en hel del fråge-
tecken som behöver rätas ut. Nu är min fråga: Har
Centerpartiet förstått vad den här pensionsöverens-
kommelsen innebär, hur den skall finansieras och
vilka konsekvenser det kommer att få för olika männi-
skor?
       
        Anf.  16  OLOF JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Svaret är ja. Jag skall inte vara oför-
skämd och gå ned nu.
Jag förstår om det är väldigt många människor
som har ett stort kunskapsbehov på det här området.
Den här reformen är tekniskt svår om man håller sig
på den nivån. När det gäller de 11 miljarderna är det
självfallet en fråga om fördelning mellan stat och
kommun. Carl Bildt och Göran Persson diskuterade
neutralisering. Det är ju en fråga om att när grundav-
draget påverkas av växlingen mellan egenavgifter och
annat är det inte kommunerna som skall bära den
bördan.
Sedan finns det ju inkomstsidor också, om man
vill gå in på dem för att säga att detta är möjligt att
finansiera. Med den nya pensionsreformen har vi inte
samma buffertbehov för framtiden. Vi som är emot
maktkoncentration i form av pengar och stora fonder
tycker naturligtvis att det är bra om vi kan dra ned den
här bufferten och gärna växla den mot andra saker,
dvs. statlig upplåning, och därmed få ned statsskulden
och räntan på denna statsskuld. Men längre än så
tänker jag inte gå i pedagogiken just nu av tidsskäl.
       
        Anf.  17  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det tycker jag är tråkigt. Vi kan väl ta
några minuter till. Jag tror att det här är en mycket
viktig fråga. Jag kan förstå att Moderaterna är glada
över pensionsöverenskommelsen, eftersom det är ett
ideologiskt genombrott för Moderaternas syn på att
flytta offentligt, dvs. gemensamt, sparande till privat
sparande. Det gör det omöjligt att få det gemensamma
sparandet till att också bli ett gemensamt ägande,
vilket skulle bryta den privata maktkoncentrationen
över ägandet som ju Vänsterpartiet vill. Därför är
Carl Bildt, Margit Gennser m.fl. jätteglada.
Men jag undrar ändå om det inte krävs en förkla-
ring till varför ni är glada över detta, Olof Johansson,
och hur det skall betalas. Kommunerna kommer att
kompenseras på något sätt genom att vi inte har sam-
ma buffertbehov. Vad betyder det då? I slutändan är
det ju faktiskt människor som måste betala. Detta är
ju inte något nollsummespel antar jag. Jag tror att det
vore bra om Olof Johansson ägnade några minuter till
en bättre pedagogik.
       
        Anf.  18  OLOF JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Det här tenderar att bli mindre av
politik och mer av teknik. Det nya med det föreslagna
pensionssystemet är ju att det fungerar autonomt, dvs.
är balanserat inom sig självt genom den koppling till
samhällsekonomins utveckling som ligger i systemet
med indexering osv. kopplat till löneutvecklingen.
Det är det som är grunden till att man inte behöver
lika mycket kapital i reserv för fluktuationer över
tiden som i det gamla systemet. Detta höll dessutom
inte ekonomiskt. Det var för generöst med det som
gavs ut och klarade inte stora förändringar i till-
växttakt.
Men det är som sagt också viktigt att konstatera att
pensionerna är beroende av vad vi producerar samlat
här i landet över tiden. Vi får inte ut mer än en viss
andel av vad vi kan producera, dvs. de 18,5 % som
avses för framtiden. Det tycker jag är viktigt.
Låt mig också understryka att vi på det gamla 50-
talet stod för en frivilliglinje i ATP-omröstningen,
med just en större möjlighet för den enskilde att själv
bestämma om sitt pensionssparande. Det blev inte så.
Men det här systemet är mer balanserat ur den här
synpunkten än ATP-systemet. Människor kommer att
få disponera över 2,5 procentenheter av de 18,5 pro-
centen för premiereserv och egen placering - om de
så väljer. I annat fall hamnar de i en sjunde AP-fond,
efter vad jag har förstått, med uppgift att förvalta
dessa pengar.
       
        Anf.  19  ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag hörde noga på Olof Johansson och
gladde mig över hans plädering för vårdnadsbidraget.
Jag kunde inte tolka det annorlunda. Det har ju varit
tyst om det från Johanssons sida under den tid han
suttit tillsammans med Persson, Åsbrink och andra.
Sedan kom han in på det här med regionalpolitik,
och då studsade man till. Då anklagades helt plötsligt
socialdemokratin och moderaterna. Jag har inte tänkt
försvara dem, men Olof Johansson har ju tidigare stått
här och talat om att han har fått igenom det han önskat
ihop med socialdemokraterna, räddat landet osv. Nu
är det helt plötsligt elände med den regionalpolitik
som Olof Johansson och Göran Persson har drivit,
och det kan jag förstå. Men det är väl eftertankens
kranka blekhet.
Fru talman! Jag begärde faktiskt ordet eftersom
Olof Johansson helt plötsligt började tala om Norge
och regeringen där. Jag blev litet nervös, för där är
det ju en kristdemokrat som är statsminister. Men på
slutet dängde han till med - och här var väl verkligen
det dunkelt sagda det dunkelt tänkta: Jag förstod av
TV i går att Alf Svensson har andra ideal än Kjell
Magne Bondevik. Fru talman! Jag ber nu Olof Jo-
hansson att tala om vilka ideal jag har enligt hans
åsikt, så skall jag senare vid tillfälle tala om vilka jag
själv anser mig ha.
       
        Anf.  20  OLOF JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Nu skall vi inte krångla till den här
debatten mer än nödvändigt, Alf Svensson. Vad det
handlade om i Aktuellt i går - jag hoppas att Alf
Svensson kommer ihåg det; det är ju bara några tim-
mar sedan - var vem som kunde vara med vem. Det
är kanske att använda för starka och för etiskt laddade
ord att kalla det för ideal, men det var i varje fall
någon sorts inriktning. Alf Svensson anslöt sig till
Carl Bildt, och alla vet att det i Norge finns en mitten-
regering. Det var den lilla nyansen jag fångade upp i
slutet av mitt anförande. Konstigare än så behöver vi
inte göra den debatten.
När det sedan gäller ett sammanhållet stödsystem
för barnfamiljer handlar det för oss om att familjerna
under de första åren då barnen är små skall ha större
möjlighet att disponera ett belopp inom en ram, säg
250 000-270 000 kr, och det skall vara beskattat. Det
är samma princip som för vårdnadsbidraget - så långt
är det rätt. Men för den gruppen måste man särskilt
öka valfriheten för att göra det möjligt för den enskil-
da familjen att bättre hantera kombinationen av för-
äldraskap och arbete. Precis det handlar det om. Se-
dan behöver man inte låsa sig vid gamla begrepp, för
då är det en del andra som opponerar sig, Alf Svens-
son. Men kunde vi vara överens om den här modellen
har jag inget emot det, tvärtom. Det är det vi efter-
strävar.
När det gäller regionalpolitiken har vi ju inte sam-
arbetat med socialdemokraterna om alltihop. Men en
sak är jag helt övertygad om: Om man inte har ord-
ning och reda i finanserna utan ständigt måste skära i
offentlig verksamhet, verksamhet som ibland tillgodo-
ser servicekrav också i periferin - även om man inte
kan tro det ibland - är det ofta just där myndigheterna
lägger ut besparingarna när de får sina uppgifter. Se
hur polisen har tunnats ut. Den finns inte där männi-
skor behöver den. Men det gäller ju också i storstä-
derna, i och för sig. Det gäller kronofogdemyndighe-
ter. Det gäller tingsrätter. Allting dras in, kommuni-
kationer försämras, i en krympande offentlig ekono-
mi. När vi nu har sanerat svensk ekonomi måste vi
utnyttja det till just detta: att ordna rättvisa, likvärdiga
förhållanden i hela landet. Det är den "stora" regio-
nalpolitiken. Det handlar inte om regionalpolitiskt
stöd hit eller dit.
Vi har en proposition anmäld i propositionsför-
teckningen för våren, och vi har bjudit på 16 interpel-
lationer, tror jag, för att ge ett ordentligt input till
denna proposition så att regeringens arbete underlät-
tas. Så generösa är vi, Alf Svensson.
       
        Anf.  21  ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är något slags rus-
sinpolitik som Olof Johansson bedriver. Först skriver
han under allt vad socialdemokrater och han själv gör
upp om, och när det sedan är något som inte passar
går han ut och kritiserar uppgörelsen. Men det är som
sagt inte min uppgift att recensera.
Jag var mycket mer intresserad av det där med
Kjell Magne Bondeviks och mina ideal, som alltså
inte var desamma. Nu handlade det tydligen om vem
som vill vara ihop med vem. Jag vill bedyra att jag i
går också sade att jag hoppades att Olof Johansson
skall vara med. Därmed vill jag inte ha sagt att det
precis är något ideal, men det var ändå ett hett öns-
kemål från vår sida. Men Olof Johansson sysslar med
något slags mörkerlek i de här frågorna. Det är ju han
själv som skall tala om vem han vill vara ihop med;
det ankommer inte på en sådan fattig stackare som
mig.
       
        Anf.  22  OLOF JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Det var väl synd att TV inte hade
samma bedömning som Alf Svensson av hur viktigt
det var att jag var med i sammanhanget. Det hade man
nog klippt bort, i varje fall i den TV-apparat som jag
såg på.
Detta förändrar egentligen inte min huvudfråga.
Frågan är om det finns utrymme i Sverige för någon-
ting annat än att efterlikna ett tvåpartisystem, trots att
vi har sju partier, där inget parti har egen majoritet
och där man måste hålla öppet för olika regeringsal-
ternativ för att inte Sverige skall hamna i nya förstel-
nade blockpolitiska lösningar där man inte kan sam-
arbeta. Observera det; det var huvudpunkten i mitt
anförande. Det är samarbetsförmågan det kommer an
på. Kan inte det här parlamentet i framtiden, efter
valet 1998, fungera bättre än det gjorde 1991-94 och
dessförinnan drar vi på oss nya ekonomiska kriser.
Den förstelnade blockpolitiken har inte varit någon
succé, för att uttrycka det försiktigt.
       
        Anf.  23  LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Många ställer frågan vad som håller
på att hända med Sverige och svensk välfärd. I fre-
dags kom siffror som visar att av landets 8 847 000
invånare har 3 915 000 arbete. Det var genomsnitts-
siffran för 1997. Man får alltså gå tillbaka 23 år i
tiden för att hitta ett år då antalet var lägre. Men då
fanns det också färre invånare. Räknar man i procent
får man gå tillbaka till det av Göran Persson omhul-
dade 50-talet, när de flesta kvinnor var hemmafruar,
för att hitta ett år då lägre andel av svenska folket
hade jobb.
Rapporterna om brister i välfärden kommer allt
tätare:
svåra disciplin- och mobbningsproblem i alldeles
vanliga skolor på alldeles vanliga svenska orter
växande köer till psykiatriska ungdomsmottag-
ningar
fler som begår brott och fler som börjar knarka
5 % av hushållen har inte råd att hämta ut den
medicin de har fått recept på
det kommer fler och fler uppgifter om vanvård i
äldreomsorgen
Jag såg i tidningen att socialdemokraterna skall gå
till val på att ni har löst krisen. Det stora felet med
den valuppläggningen är att det har ni inte. Där ute
pågår krisen för fullt.
Valet 1994 handlade framför allt om jobben. Vil-
ket alternativ kunde trovärdigast skapa de hundratu-
sentals nya jobb som Sverige behövde. Ni socialde-
mokrater vann. Vi var för förknippade med krisbe-
kämpningens vedermödor.
Men inför årets val är åtminstone två saker föränd-
rade. Först och främst har vi facit i fråga om er för-
måga, eller rättare sagt oförmåga, att få fart på job-
ben. Men vi har också så här i efterhand en klarare
bild av vad vi faktiskt åstadkom. Eftersom socialde-
mokraterna ständigt återkommer till hur illa den bor-
gerliga regeringen skötte sig kan det finnas anledning
att påpeka hur bra Sverige gick när våra åtgärder, och
för all del också devalveringen, började ge full effekt.
År 1994 hade tillväxten tagit fart och var den
högsta på tio år. Helårssiffran blev 3,3 %, men takten
ökade månad för månad och jobben började komma,
för det gör de när man når tillväxtsiffror på den nivån.
Jämför det med 1997, det tredje året efter er valseger.
Medioker tillväxt och som sagt den sämsta syssel-
sättningen på 23 år.
Jag vill citera något som Göran Persson skrev som
ganska ny finansminister i början av 1995:
"Sysselsättningen har ökat med 83 000 personer på ett
år och bedöms fortsätta öka i samma takt under de
närmaste två åren."
Skildringen av vad som hade hänt var korrekt,
alltså resultatet av den borgerliga tillväxtpolitiken.
Men nu vet vi att förutsägelsen om framtiden var
fullständigt felaktig. De två följande åren, från våren
1995 till våren 1997, alltså efter den rödgröna röran
och under nostalgitrippen med Olof Johansson, till-
kom inte ett enda nytt jobb. Det som skedde på ar-
betsmarknaden var att de 83 000 jobb som kommit till
följd av vår politik försvann, och de har inte åter-
kommit. Ni står fortfarande på stort minus, både jäm-
fört med läget vid valet och läget när Göran Persson
skrev det jag nyss citerade i vårpropositionen 1995.
Citatet visar också hur grundfalskt Göran Perssons
påstående i en TV-intervju nyligen var. Han sade att
det är en mycket medveten strategi att inte släppa
fram sysselsättningen förrän ett antal andra ekono-
miska problem är lösta. Både före valet och efter valet
gav ni intryck av att de nya jobben skulle komma och
komma ganska snabbt.
Det har, som nämnts, framgått att Göran Persson
frigjort mycket tid för att förbereda den här debatten.
Det har onekligen ökat förväntningarna på att han
skall ha något att säga, framför allt på att han skall ha
ett genomtänkt svar på den viktigaste frågan av alla:
Vilka slutsatser drar regeringen av sitt totala miss-
lyckande på sysselsättningsområdet? T.o.m. LO kallar
ju er politik för kamouflagepolitik.
Vad skall ni skylla misslyckandet på? Ni kan inte
skylla på konjunkturen, den har varit hygglig de här
åren. Ni kan inte skylla på den parlamentariska situa-
tionen. Stödpartierna har stått på kö. Nej, såvitt jag
kan förstå måste ni söka förklaringen hos er själva.
Lär av Blair! brukar jag säga. Fundera på er ideolo-
giska ryggsäck, er bindning till den största fackföre-
ningsrörelsen och er längtan tillbaka till gårdagens
lösningar!
Det blir säkert bra att Mona Sahlin skall bli chef
på Bommersvik. Jag noterade särskilt att hon inte
skall ansvara för ekonomi och administration. Men
det inger ändå visst hopp inför framtiden att ansvaret
för den ideologiska skolningen av en ny generation
socialdemokrater läggs på en person som visat viss
förståelse för företagandets villkor och ett dynamiskt
samhällsklimat. Men Sverige har naturligtvis inte råd
och tid att vänta på att den generationen SSU:are skall
ta över sitt parti. Till dess är det definitivt säkrast att
hålla socialdemokraterna i opposition.
Skall arbetslösheten halveras måste tillväxten för-
dubblas. Jag har bl.a. läst att just LO har sagt det, och
på den punkten har man helt rätt. Det ni har åstad-
kommit är snarare en halvering av tillväxten. Den var
nästan 4 % när ni tog över. Helårssiffran för 1997
hamnar i bästa fall på 2 %.
Vi står för tillväxtpolitik, vi vill sänka arbetsgivar-
avgiften, vi vill förenkla arbetsrätten, vi vill släppa
loss tjänstesektorn, vi vill återupprätta skattereformen
och vi vill slopa straffskatten på investeringar. Vi vill
inte snabbstänga Barsebäck. Dessa saker har vi debat-
terat gång på gång de här åren.
Ert besked har egentligen hela tiden varit detsam-
ma. Jag minns t.ex. den extra riksdag vi hade somma-
ren 1996, då sysselsättningen i själva verket var högre
än nu. Ni sade också då, som vid så många andra
tillfällen: Låt oss avvakta tills konjunkturen blir ännu
bättre, då kommer allting att lösa sig.
Vi har varnat för det synsättet. Tro inte att någon
annan kommer att lösa våra problem! Vi måste själva
sätta svensk ekonomi i bästa tänkbara skick, och Asi-
enkrisen har gett oss mer rätt än vi själva visste.
Extraskatt på arbete och extraskatt på investering-
ar, det är klart att ett sådant land inte blir ett tillväxt-
land.
De sociala effekterna av arbetslösheten märks på
två sätt, direkt genom att människor tappar fotfästet i
tillvaron och ibland får sociala problem, indirekt
genom att färre betalar skatt och vård och skola däri-
genom går miste om stora resurser. Skattebortfallet
under 90-talet är, på grund av arbetslösheten, långt
större än de extra resurser som nu tillförs kommuner-
na. Resultatet är bl.a. att sjuka människor inte får
vård. Det är viktigt att se detta samband. Låt mig
uttrycka vårt alternativ tydligt i en enda mening. - De
som inte har jobb skall få jobb, för att de som inte får
vård skall få vård.
Vården lider i dag både av resursbrist och av sys-
temfel. Ett systemfel som redan har antytts är att den
enskilda patientens ställning gentemot vårdapparaten
har försvagats. Det var ett stort misstag av Socialde-
mokraterna att avskaffa den vårdgaranti vi införde.
När den gällde försvann vårdköerna nästan helt. Det
berodde på att den enskilde fick ett maktmedel: "Jag
har rätt att få operation i tid. Jag har min garanti."
Jag antar att statsministern, när han har förberett
dagens debatt, också har tänkt en del på situationen i
vården. Kan statsministern avisera något socialdemo-
kratiskt omtänkande på vårdområdet? Kommer ni att
återinföra vårdgarantin? Skall ni äntligen sluta med
krypskyttet mot de enskilda alternativen? Många
väntar på besked från Göran Persson om läget i den
svenska vården.
Jag har också en fråga till Göran Persson om sko-
lan. Han har ju mer än någon annan lagt grunden till
90-talets svenska skola. Kommunaliseringen och
gymnasiereformen vid decenniets början framställdes
som epokgörande reformer som skulle skapa en bättre
skola.
Göran Persson kan nu läsa om skolor som måste
kalla in vaktbolag för att visitera eleverna, att upp-
emot hälften av eleverna på vissa gymnasieprogram
får icke godkänt i de viktigaste ämnena, att fler och
fler hoppar av gymnasiet och att 60 % av dem som
går på Lärarhögskolan i Göteborg inte vill bli lärare.
Är Göran Persson nöjd med det han gjorde för svensk
skola under sin tid som skolminister? Är han redo att
på det viktiga framtidsområdet avisera något omtän-
kande?
Fru talman! Nu går vi in i valåret. Vi vet att politi-
kernas anseende är fläckat av missbrukade kontokort
och uppdruckna skattepengar. Vi har lärt oss nya
begrepp som t.ex. "avklippta slagremsor". Vi har lärt
oss nya skämt som t.ex. "Pappa, vad är en porrklubb?
Ha, det är något kommunalt!"
Allvarligt talat. Politikers anseende är ännu mera
fläckat av alla brutna vallöften. Låt oss därför försöka
teckna en så sanningsenlig bild som möjligt av vårt
lands läge och vara försiktiga när vi delar ut vallöften.
Vårt budskap är att Sverige har problem. Huvudupp-
giften är att ge fler människor möjlighet att vara med
och skapa en bättre framtid åt sig själva och åt hela
samhället. Det kräver att Sverige moderniseras med
hjälp av lägre skatter på sådant som hämmar tillväx-
ten, färre regleringar och större utrymme för eget
ansvar. Om det lyckas och resurserna börjar att växa,
är det först och främst de gamla och sjuka som måste
få en lättnad. Sedan måste vi se till att skolan får
förutsättningarna att klara sin viktiga uppgift inför
framtiden.
Hur mycket ekonomi än dominerar den ekonomis-
ka debatten, får vi aldrig glömma att ett gott samhälle
måste vila på en grundval av levande etik och soli-
daritet. Det är ett sådant samhälle Folkpartiet vill
skapa.
(Applåder)
       
        Anf.  24  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag vill gärna ta tillfället i akt och
också bjuda in Lars Leijonborg till den pedagogiska
övningen med rubriken "Hur förklara finansieringen
av pensionssystemet?". Jag har fått svar av Modera-
terna. De förstod inte något. Jag har fått svar av Cen-
terpartiet. Jag tror att svaret - om jag förstod Olof
Johansson rätt - gick ut på att det är AP-fonderna som
är garanten, dvs. pensionärernas egna pengar är garan-
ten. Det offentliga sparandet skall stå som garant för
det nya systemet.
Vad är Folkpartiets syn på hur de 11 miljarder
kronorna i bortfall för kommuner och landsting skall
kompenseras eller finansieras? Folkpartiet har en
särskild ambition att värna vården och skolan - och
det tycker jag är bra. Men då är det viktigt att klara ut
detta: Vem skall betala de 11 miljarderna, och vad får
detta för konsekvenser för vården och skolan?
       
        Anf.  25  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Först vill jag passa på och tacka nej
till Gudrun Schymans middagsinbjudan.
Gudrun Schyman har använt ett uttryck som vi
ofta använder, nämligen att mer skall bestämmas vid
köksbordet. Men hon har totalt missuppfattat det
uttrycket. När vi säger så innebär det att mer skall
bestämmas av enskilda människor och enskilda famil-
jer. Där skall man diskutera vilken barnomsorg som
passar familjens barn, vilken skola som de skall gå i. I
Gudrun Schymans föreställningsvärld är det toppoliti-
kerna som skall samlas kring hennes köksbord.
Detta framfördes vid den Vänsterpartikongress där
man beslöt att friskolor skall avskaffas, dvs. den möj-
lighet som har skapats för familjen att sitta vid köks-
bordet och diskutera en verklig valfrihet.
Först detta pedagogiska påpekande: Uttrycket har
totalt missuppfattats, och det är pinsamt att detta
framfördes vid en kongress där man tog ytterligare ett
steg bort från ett samhälle där mer får bestämmas vid
köksbordet.
I huvudfrågan har vi inte sett några tecken på att
Vänsterpartiet har någon insikt i vad som krävs i
förvandling av detta samhälle för att fler jobb skall
tillkomma. Därför skulle det inte bli särskilt menings-
fullt med en sådan överläggning.
Det finns ett antal spännande frågeställningar
kring det nya pensionssystemet. Ett ideologiskt skifte
har antytts här. Marianne Samuelsson tog upp en helt
korrekt frågeställning, nämligen att de som arbetar
mindre kommer att få mindre pension än de som arbe-
tar mer. Själva ideologin i systemet är att uppmuntra
arbete.
Den diskussion Gudrun Schyman tar upp är en
icke-nyhet, en icke-diskussion. Jag har själv sett
samma nyhetsinslag på TV som Gudrun Schyman
möjligen bygger sin argumentation på. Detta är en
teknisk fråga utan ideologisk innebörd. Kommunernas
verksamhet kommer inte att påverkas av pensionsre-
formen. Det är det korta svaret på den frågan.
       
        Anf.  26  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det var en osedvanligt lång väg att
komma fram till det korta svaret, dvs. att kommunerna
inte kommer att påverkas.
Min fråga kvarstår. 11 miljarder kronor kommer
att försvinna från kommuner och landsting. Detta
måste få konsekvenser för sjukvården, för skolan, för
barnomsorgen, för äldreomsorgen, om inte kommu-
nerna och landstingen på något sätt kompenseras för
detta inkomstbortfall.
Då frågar jag mycket enkelt Lars Leijonborg: Hur
har ni förstått den för många - vad jag förstår - obe-
gripliga pensionsöverenskommelsen? Hur ser er
tolkning ut av var de 11 miljarderna skall tas från?
Vem skall betala?
       
        Anf.  27  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag använder min repliktid precis hur
jag vill. Jag tyckte att det var angeläget att klargöra att
vi inte ser någonting i Vänsterpartiets politik som
skulle vara jobbskapande. Vi tycker även att det är
bedrövligt att Vänsterpartiet vill minska familjernas
möjligheter att själva bestämma viktiga frågor. Sedan
tycker jag också att det är artigt att svara på den in-
bjudan till en middagsöverläggning vid Gudrun
Schymans köksbord som jag ju har fått.
Om kommunerna kommer att få betala 11 miljar-
der mer till pensionssystemet har regeringen lovat att
de 11 miljarderna skall kompenseras genom ökade
statsbidrag. Så enkelt är det.
       
        Anf.  28  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Det var ett ganska klargörande utta-
lande från Folkpartiet när det gällde pensionsuppgö-
relsen. Det här är en ideologisk förändring som byg-
ger på att människor skall arbeta, i princip skall tving-
as att arbeta, för att få pension, trots att vi i dag lever i
en tid när alltfler talar om att framtiden inte kommer
att se sådan ut. Vi kommer inte att kunna få jobb från
gymnasiet till pensionsåldern. Det kommer att hända
väldigt mycket under resans lopp, och samhället
måste nog anpassa sig efter det. Då är det ganska
bedrövligt att man nu i en tid med den här kunskapen
bygger en pensionsuppgörelse som faktiskt kommer
att öka klyftorna mellan människor från födseln till
döden.
Jag tänker inte gå in mer på just pensionsuppgö-
relsen. Däremot vill jag gå in på det som Lars Leijon-
borg tog upp och som jag helt håller med honom om,
nämligen den bild han gav av hur det ser ut i dag i
kommunernas verksamhet och i landstingens verk-
samhet. De kraftiga nedskärningarna av personal har
slagit väldigt hårt mot verksamheten, och alla skriker i
dag efter fler händer, efter fler människor och fler
vuxna som har tid.
Men när jag studerar Folkpartiets partimotion om
den ekonomiska politiken hittar jag där inga pengar
för att förändra. Det är samma budgetram som Lars
Leijonborg klagade på att socialdemokraterna har och
som därmed inte klarar vården och omsorgen på ett
tillfredsställande sätt.
Jag undrar hur Folkpartiets lösning ser ut. Hur kan
man inom samma budgetram utan mer pengar till den
kommunala verksamheten klara att förbättra på det
radikala sätt som Lars Leijonborg ändå i sitt tal gav
uttryck för att han skulle vilja se? Hur klarar man en
kraftfull förändring med fler händer i vården, helt
enkelt fler människor i den kommunala verksamhe-
ten? Var tar Folkpartiet de pengarna ifrån, när man
inte i budgeten har tillfört mer pengar till detta?
Det enda jag kan hitta i budgeten är en ytterligare
satsning på eget rum i långvården. Men det löser inte
de gamlas behov av fler händer.
       
        Anf.  29  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Folkpartiet och Miljöpartiet har helt
olika syn på detta med arbete. Vi tror att framtidens
samhälle, framtidens välstånd och framtidens välfärd
byggs genom arbete, sparande, företagande, investe-
ringar och studier. Miljöpartiet har en mer flummig
syn på den frågan.
Först sade Marianne Samuelsson att vi inte tillför
mer pengar till kommunsektorn, men på slutet hade
hon ändå upptäckt att vi har ett stimulansbidrag för
bättre äldreboende. Det innebär ytterligare pengar.
Dessutom har vi ett förslag som innebär att pengar
som nu passivt används till sjukpenning från försäk-
ringskassan skulle kunna användas direkt i vården för
att operera bort vårdköer. Det är två sätt att tillföra
ytterligare pengar.
Men det grundläggande är att hindra er från att -
som jag brukar säga - se till att folket går hem vid
eftermiddagskaffet. Vi vill tvärtom se till att fler
kommer i arbete så att välståndet stiger och så att vi
får fler skattebetalare. Det är grundvägen för att också
skapa större resurser till den offentliga sektorn.
       
        Anf.  30  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Så var det med det talet från Folkpar-
tiet om behovet av att satsa på barnen. Gå inte hem
vid eftermiddagskaffet! Ha inte tid med dina barn! Se
till att du har jobb, jobb, jobb!
Jag tror inte på den politiken. Jag tror att vi behö-
ver både arbete och tid med våra barn. Jag tror också
att den nya tekniken som vi i dag kan se faktiskt tar
över väldigt mycket av de tunga jobben från männi-
skor. Därmed kan vi i större utsträckning dela på
jobben.
Jag måste säga att jag tror att det är Folkpartiets
syn som är flummig. Den stämmer inte med framtids-
forskningen. Den stämmer inte med den mängd rap-
porter som man kan se i dag där det talas om att vi
blir så mycket effektivare på bl.a. tekniksidan att det
blir färre som behöver jobba. Därmed kan vi faktiskt
dela på jobben och se till att vi alla behövs.
Det är ju ändå det som vi måste sträva efter. Vi
måste sträva efter ett samhälle som är i social och
ekologisk balans där människor känner att de behövs.
Vi måste minska utanförskapet så att vi inte får ett
tvåtredjedelssamhälle med en stor grupp som aldrig
får rum i vårt samhälle, en stor grupp barn och unga
som känner att de inte behövs. Jag trodde att det var
det som Lars Leijonborg hade upptäckt när han talade
om att barnen mår illa och behöver mer resurser.
       
        Anf.  31  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag återkom från min pappaledighet i
förrgår, så jag är mycket för att man skall vara med
sina barn. Men jag vill bestämma det själv. Jag vill
inte att Marianne Samuelsson skall bestämma när jag
skall vara hemma från jobbet.
       
        Anf.  32  GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Det är alldeles riktigt att jag har gjort
en inbjudan till samtliga partiledare att komma till
mitt köksbord för att diskutera den mest angelägna
frågan som vi har att lösa, nämligen arbetslösheten.
Hur får vi den situationen att alla som kan och vill
försörja sig i Sverige skall kunna göra det?
Skälet till att jag gjorde den inbjudan var inte att
jag på något sätt ville begränsa demokratin eller
minska möjligheter för andra att vara med. Förslaget
kommer sig ur det faktum att väldigt många säger att
det här är den viktigaste frågan och att vi måste göra
någonting åt den, men ingenting händer.
Man kan säga att det indirekt är en kritik av hur
arbetet går till här i riksdagen. Många människor
frågar sig i dag varför ingenting händer med en fråga
som så många står upp och vittnar om är den absolut
viktigaste.
Vi har fått klart för oss att i arbetsmarknadsutskot-
tet har man inte heller särskilt mycket kontroll och
möjlighet att på ett effektivt sätt arbeta med den här
frågan. Hans Andersson som bl.a. sitter där för oss
har skrivit till utskottet och försökt påtala det här för
att få någon ordning och effektivitet i arbetet.
Det är mycket som brister. Jag tycker att det är
viktigt att vi som är politiska representanter också
vågar tala om när det brister. Inte bara sjukvårdsbiträ-
dena inom äldreomsorgen skall våga stå upp och säga:
Här är det någonting som inte fungerar. Även vi som
sitter i riksdagen har ett ansvar att slå larm när vi ser
att det inte fungerar, när vi ser att politiken blir en
broms för en nödvändig utveckling i stället för en
kraft för förnyelse och skapande.
Den situationen menar jag att vi har i dag. Jag
tycker att det sätt som vi behandlar arbetslösheten på
är ett mycket bra uttryck för detta. Det skapar inte
respekt för demokratin, det skapar inte respekt för
politiken. Ett förakt för politiken och politiker leder
så småningom till en utarmning av demokratin och till
ett rop på andra lösningar, elitistiska lösningar, ofta i
termer av starka män. Den utvecklingen vill inte jag
se, och jag hoppas att det inte är särskilt många som
vill det. Därför skall vi ta allvarligt på den kritik som
finns hos många människor, och som är väl grundad,
om att man inte känner tilltro till politiken.
Jag är alltså inte alls låst vare sig vid mitt köks-
bord eller vid att det måste handla enbart om partile-
darna. Min ambition var att försöka få i gång ett
samtal mellan vuxna, kloka människor, att diskutera
vad vi möjligen tillsammans skulle kunna åstadkom-
ma. Min utgångspunkt är att jag faktiskt tror varje
parti om något klokt, även om jag inte alls är överens
med dem om allt. Jag har en, möjligen naiv, före-
ställning om att vi, om vi slog våra förslag samman,
kanske skulle kunna vaska fram något som vi kunde
enas om för att få fart på en utveckling och en process
som skulle kunna bryta det här dödläget.
Jag hoppas nu att ni har förstått vad jag har menat
med detta.
På Vänsterpartiets kongress hade vi en paroll som
löd "Dags för rättvisa". Skälet till den lydelsen är att
vi utgår från verkligheten, och den verklighet vi har i
dag visar oss att det finns brister vad gäller rättvisan
och att de bristerna faktiskt förvärras. Det blir ett ökat
gap, en ökad klyfta, mellan dem som har och dem
som inte har, mellan dem som har någonting att säga
till om och dem som inte har någonting att säga till
om. Det blir en ökad klyfta mellan mäns situation och
kvinnors situation. Det blir stora problem när kortsik-
tiga ekonomiska vinstintressen tar över miljöintresse-
na. Internationellt har vi ökande ekonomiska klyftor
mellan den rika världen och den fattiga.
Vi menar därför att det är dags för rättvisa. Vår fö-
reställning bygger på att de flesta människor tycker att
det skall vara någorlunda rättvist, att vi skall ta ett
gemensamt ansvar och att det är naturligt att den som
har mer kan bidra mer än den som har mindre. Vi är
absolut inte emot att vi effektiviserar, att vi sparar, att
vi får ordning på finanserna, osv. Tvärtom har vi i
allra högsta grad bidragit till detta genom ett samarbe-
te med regeringen efter valet 1994, då det stora bud-
getsaneringsarbetet gjordes. Vad vi krävde i det sam-
arbetet, och vad vi också fick, var rättvisa - bespa-
ringar men också skattehöjningar.
Vi fortsätter att tjata om rättvisa. Vi vill inte sätta
finanserna på obestånd. Vi vill inte ha budgetunder-
skott med dyra räntor som äter upp nödvändiga verk-
samheter, men vi vill ha rättvisa. Därför fortsätter vi
att hävda att det finns pengar som kan användas på ett
sådant sätt att vi får ökad sysselsättning, så att fler
människor kan ha en egen försörjning.
Det går att fördela om pengar, under förutsättning
att man inte låser fast den ekonomiska politiken vid
det ensidiga spår som föreskrivs genom kopplingen
till den ekonomiska politik som förs inom EU, dvs.
den ekonomiska och monetära unionens krav på hur
ländernas budgetar skall se ut. Om vi slaviskt skall
följa det kravet får vi en intressekonflikt mellan att å
ena sidan hålla nere inflationen och att å andra sidan
hålla nere arbetslösheten.
Vi i Vänsterpartiet är av uppfattningen att det ab-
solut viktigaste i detta läge måste vara att sätta arbets-
lösheten främst, att få ned arbetslösheten, att öka
sysselsättningen. Vi menar då inte att det skall ske
med hjälp av de olika "förkortningsarbetena", ALU,
API, OTA och annat. Vi menar att det skall ske med
vanliga, s.k. riktiga jobb.
Vi har i arbetsmarknadsutskottet och i vårt budget-
förslag lagt fram ett mycket konkret förslag, nämligen
att 3,3 miljarder kronor flyttas från a-kassemedel till
kommuner och landsting för långtidsarbetslösa. Det är
en mycket enkel operation, som låter sig väl göras om
man vill. Det skulle ge 25 000 människor arbete med
en normal lön och med normala anställningsvillkor,
dvs. en trygghet i jobbet. Det skulle höja kvaliteten på
vården, omsorgen och skolan. Det innebär att kvinnor
inte behöver sparkas den ena dagen för att nästa dag
få komma tillbaka med lägre lön och utan anställ-
ningstrygghet, under beteckningen "resurspersoner".
Jag har fått ett argt brev från arbetslösa kvinnor
som har organiserat sig i en förening och som är in-
nerligt trötta på att vara någon form av välfärdsdrag-
spel, som skall hem när det inte passar och som skall
ut så fort som det krävs, när det finns jobb som skall
göras. De menar att det här arbetet kallas resursarbete
därför att det handlar om kvinnor. Vore det män som
skulle gå in i någon verksamhet och höja kvaliteten
skulle de genast kallas konsulter, och de skulle också
få betalt därefter.
Det här är frågor som jag tror att vi skulle kunna
diskutera på ett mer konstruktivt sätt. Jag tror att
synen på den gemensamma välfärden och på arbets-
lösheten är något som vi borde kunna sätta oss ned
och diskutera mer prestigelöst. Vi behöver ju för den
skull inte utplåna våra politiska idéer, men vi skulle
kunna diskutera dessa frågor i en anda av att vi vill få
någonting gjort och att vi skall komma framåt.
Ett annat område där vi behöver komma framåt är
jämställdhetsområdet. Kvinnomaktutredningen pre-
senterades i förra veckan. Det var ett nedslående
resultat. Framför allt borde det vara nedslående för
regeringen, som är världens mest jämställda. Det visar
sig att det är långt kvar till jämställdheten. Om det
skall gå i den nuvarande takten kommer det att ta 100
eller 150 år innan vi når dithän att de satta målen kan
uppnås.
Det visar sig också att kvinnors reaktion på detta
är mycket tydlig och synlig. Vi väljer bort män, och vi
vägrar föda barn. Det här är ett problem. Att det i
Sverige i dag föds så få barn kommer att skapa pro-
blem i framtiden. Det är också ett mycket tydligt
tecken på tillståndet i landet. Det är en mycket tydlig
reaktion på problematiken kring arbetslösheten och en
mycket tydlig reaktion på en bristande framtidstro.
Det här skall vi ta till oss som ett faktum. Det här
måste vi göra någonting åt. Vi måste göra någonting
åt det faktum att kvinnor fortfarande upplever det
svårt att kombinera yrkesarbete med en föräldraroll.
Vi måste göra någonting åt att hemarbetet, det obetal-
da arbetet, fortfarande till största delen vilar på kvin-
nor.
Det går naturligtvis att göra någonting åt det här.
Visst handlar det om bl.a. attitydförändringar, men vi
kan också underlätta det på olika sätt. Ett sätt, som
också har många andra goda effekter, är att sänka
normalarbetstiden. Det ger utrymme också för större
möjligheter att dela på hemarbetet och ansvaret för
barnen. I dag vet vi att kvinnor helt frivilligt sänker
sin arbetstid just av det skälet, och de betalar också
själva för det. Vi har en annan lösning, nämligen att vi
sänker normalarbetstiden för alla för att vi på det
sättet också skall få mer tid över till frågor som rör
andra områden än det rena lönearbetet.
Vi vill ha en lagstiftning om detta. Annars kom-
mer man på de områden där man klarar av en arbets-
tidsförkortning genom avtal därför att det finns vinster
att ta ut och fördela att gå mot en minskad arbetstid,
medan man inom verksamheter och områden där det
inte direkt finns några vinster att fördela, t.ex. den
offentliga sektorn, och där dessutom lönerna är låga
inte får någon arbetstidsförkortning. Detta är en ut-
veckling som redan har börjat.
Lämnar vi den här frågan till arbetsmarknadens
parter får vi en förstärkning av den här tudelningen av
arbetsmarknaden. Det är å ena sidan exportsektorn
och industrisektorn, med relativt höga löner, där de
anställda har möjlighet att arbeta kortare tid och ha
ganska bra betalt. Detta är manligt dominerade ar-
betsplatser. Å andra sidan handlar det om servicearbe-
te inom den gemensamma sektorn. Det är lågavlönat,
kvinnodominerat arbete. Där kommer man att fortsät-
ta att arbeta mycket och med dålig lön. Det här vill vi
undvika genom att få en lagstiftning om en 35-
timmars normalarbetstidsvecka, vilket också innebär
att vi får en ökad sysselsättning - fler människor
måste in i arbete, vilket naturligtvis är väldigt bra i det
läge som vi nu har.
Det finns alltså saker att göra. Det finns naturligt-
vis också saker att göra när det gäller arbetslösheten i
stort. Jag tror att det är nödvändigt att vi ser att det är
olika saker som behöver göras för olika områden.
Om vi tittar på exportindustrin som går bra, och
där det finns höga vinster, skall vinsterna användas på
ett sådant sätt att sysselsättning skapas. I stället för att
vinsterna delas ut till ägarna kan de avsättas i fonder,
vilket vi har föreslagit. Dessa kan sedan användas till
teknikutveckling och kompetensutveckling. Man
behöver inte avskeda människor för att de skall gå en
kurs i AMS regi för att sedan komma tillbaka. De kan
faktiskt utbilda sig. Företagen, näringslivet, kan ta ett
ansvar och inte stå, som jag hörde på radion i dag,
som barnungar och ropa: det är flaskhalsar, staten
måste göra något. Företagen har väl ett ansvar att ha
en långsiktig planering för sin verksamhet. Som mo-
derna företagare och näringslivsföreträdare borde de
ligga långt framme i fråga om detta. Och de har dess-
utom pengarna. Det vore naturligt att de tog det an-
svaret.
När det gäller den hemmabaserade arbetsmarkna-
den krävs det ökad efterfrågan. Vi behöver se till att
människor som i dag inte har tillräckligt med pengar i
plånboken får det genom att vi höjer nivåerna i för-
säkringssystemen och genom att vi gynnar småföretag
och serviceverksamhet genom skattelättnader.
När det gäller den offentliga sektorn måste det bli
ett slut på tankarna om att denna på något sätt är tä-
rande. Vi har stora behov. Vi skall naturligtvis se till
att människor får arbeta med nyttiga och nödvändiga
saker och få en egen lön att leva på. Det gäller vården,
omsorgen, utbildningen, kulturen och den nödvändiga
miljöomställningen. Det finns saker att göra. Vi kan
kombinera detta med utbildningssatsningar med kvali-
tet, och vi kan kombinera det med arbetstidsförkort-
ning. Då får vi i gång någonting. Jag tror att man kan
vara optimistisk. Jag tror inte att vi behöver måla allt i
svart, men jag tror att vi skall ändra vår attityd i poli-
tiken och gå bort från revirtänkandet och prestigen för
att i stället försöka få något gjort.
(Applåder)
       
        Anf.  33  MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Riksdagskolleger och åhörare! I dag
har vi ett tudelat samhälle. En del människor tillhör
den grupp som har arbete, och en stor del tillhör den
grupp som i dag inte har arbete. Om man räknar in
alla i den senare gruppen finns det många som säger
att den utgör cirka en miljon personer - en miljon
personer i vårt samhälle som inte tillhör den grupp
som pensionsuppgörelsen är till för, den grupp som
har möjlighet att ha ett jobb efter skolan och fram till
pensionen. Man skulle tydligen lösa problemen för
den gruppen när det gäller pensionsuppgörelsen. Det
var väl detta som den skulle locka till, dvs. att arbets-
lösheten skulle försvinna och att det skulle finnas jobb
för den här gruppen. Jag måste säga att jag tvivlar.
Jag tror att det behövs fler åtgärder och att det framför
allt behövs åtgärder för människor medan de är unga
och medan de är på väg ut på arbetsmarknaden.
Det är faktiskt intressant att minnas hur det var i
EU-valrörelsen inför folkomröstningen. Jag minns då
hur jag i många debatter från ja-sidan fick höra att det
var nödvändigt att vi blev medlemmar i den europeis-
ka unionen, annars skulle jobben försvinna från Sve-
rige. I dag är det tyvärr så att de jobb som har tillska-
pats i Sverige sedan vi blev medlemmar i den europe-
iska unionen är betydligt mer lätträknade än de jobb
som har försvunnit på grund av att företag har flyttat
ut ur Sverige. Löftet var ju att företagen inte skulle
flytta ut ur landet om vi blev medlemmar EU.
Dessutom har naturligtvis medlemsavgiften på 20
miljarder kronor per år inneburit kraftfulla neddrag-
ningar, inte minst i den offentliga verksamheten. Vi
kan läsa i regeringens statistik att 140 000 jobb har
försvunnit från offentlig sektor under de senaste åren.
Det är klart att det får effekter, inte minst för våra
barn och unga och deras behov men också naturligtvis
för de gamla och deras behov, de som behöver händer
som kan hjälpa.
Jag har varit ute en hel del under den senaste peri-
oden på besök i den s.k. verkligheten som man talar
om, den sociala verkligheten. Det som gör mig mest
beklämd och mycket upprörd och ledsen är de rappor-
ter som man i dag får från de barn- och ungdomspsy-
kiatriska mottagningarna. Remisserna dit har under de
senaste två åren i stort sett fördubblats. Utan att dessa
mottagningar har fått ytterligare resurser skall de klara
av att ta hand om dubbelt så många barn som behöver
hjälp. När jag frågar varför det har blivit på detta sätt
är svaret att det beror på neddragningarna inom barn-
omsorg och skola. Det finns i dag ingen som har tid
att lyssna på barn som behöver någon som lyssnar på
dem.
Detta är mycket svårt att förklara när man kommer
ut i verkligheten. Där möter man hela tiden människor
som säger att det behövs fler som har tid med barnen
bl.a. i skolan och fler som har tid med dem som finns
inom äldreomsorgen.
Sedan kommer man ut till de arbetslösa på datotek
eller till de arbetslösa som är föremål för någon annan
arbetsmarknadspolitisk åtgärd. De säger att de önskar
att de kunde få ett jobb, ett jobb där någon behöver
dem och där de känner sig behövda. Den ena delen av
sektorn skriker efter någon som har tid. Den andra
delen av sektorn säger: Tänk om någon skulle behöva
mig. Detta är mycket märkligt eftersom de gemen-
samma utgifterna faktiskt bär både-och. Kostnaderna
för arbetslösheten beräknas vara över 100 miljarder i
Sverige i dag. Det är naturligtvis oacceptabelt. Det är
där som de stora besparingsåtgärderna borde vidtas.
Vi borde spara på utgifterna för arbetslösheten för att
i stället se till att använda människor till det som vi i
dag behöver. Jag kan inte förstå den politik som So-
cialdemokraterna i dag bedriver och som innebär att
man hellre betalar människor för att inget göra än att
betala dem för att göra de jobb som behöver göras.
Något som är särskilt oroväckande är att AMS har
gjort beräkningar på detta och säger att det i många
fall är dyrare för samhället med en arbetslös i ett
åtgärdsprogram än vad det är att behålla den arbetslö-
se i ett jobb inom offentlig sektor. Det kostar alltså
skattebetalarna mer pengar att betala människor för
att inget göra och för att inte känna sig behövda än att
betala dem för de jobb som faktiskt våra barn och
våra gamla önskar att någon skulle göra och som
faktiskt, som jag ser det, vårt samhälle är till för.
Detta gör mig så upprörd, ledsen och arg, eftersom
det inte kan vara den politiska uppgiften att sitta här
och i stort sett tvinga människor ut i arbetslöshet och
sedan med de gemensamma skattepengarna betala för
det samtidigt som det finns ett skriande behov av
händer och öron inom vård och omsorg. Det är inte
heller långsiktigt försvarbart.
Kostnadsmässigt när det gäller den här kortsiktiga
besparingen börjar man nu i skolan kunna se t.ex. att
det blir fler och fler oroliga barn, barn som beter sig
våldsamt och aggressivt osv., just därför att ingen har
haft tid att ta sig an dem medan de kände att de be-
hövde det.
Långsiktigt kan man se att det kommer att bli väl-
digt höga kostnader för oss just för de utslagna i sam-
hället om man inte bestämmer sig för att det är nu
som vi har råd och som vi har människor som kan
satsas inom vården och omsorgen och för våra barns
bästa.
Till skillnad från Folkpartiet, som tycker att det är
flummigt att titta på vad forskarna säger om framtiden
och om hur arbetsuppgifterna kommer att se ut, hän-
visar nog jag till de forskare som hävdar att vi inte
allihop kommer att behöva arbeta åtta timmar per dag
om vi samtidigt räknar med att alla skall få plats i
samhället och få en uppgift. Vi i Miljöpartiet de gröna
menar att arbetstiden borde kortas och att vi borde
dela på jobben - och göra det nu. Det skulle också ge
samhällsekonomiska vinster, inte minst inom sjukvår-
den.
Nyligen kom det en forskarrapport där det sägs att
summan för sjukskrivningar och sjukvårdskostnader
för ryggbesvär är 30 miljarder kronor per år. Den
grupp som visade sig vara mest drabbad av ryggbe-
svär var kvinnor - kvinnor som fortfarande i stor
utsträckning dubbelarbetar och som därmed får för-
slitningsskador. Jag tänkte då att om det gick att
minska den kostnaden med två tredjedelar - det skulle
alltså bli 20 miljarder kronor mindre i utgifter för
ryggbesvär - genom att korta arbetstiden till
35 timmar, eftersom forskningsrapporter visar också
att kortare arbetstider ger mindre förslitningsskador,
skulle man faktiskt få ett rejält ekonomiskt utrymme
för de eventuella kostnader som en arbetstidsförkort-
ning skulle kunna innebära.
Detta är oerhört intressant och viktigt vid plane-
ringen av samhället. Jag är litet förvånad över att
partiledardebatter och andra politiska debatter här i
kammaren inte tar fasta på helheten. Helst vill vi ju
ägna vår tid till att slå varandra i skallen och säga: Du
förstår inte detta. Men varför skulle vi inte kunna sätta
oss ned och resonera om allas idéer och försöka till-
sammans göra något av dem just för att få ned arbets-
lösheten?
Där har vi i Miljöpartiet detta med arbetstidsför-
kortningen. Vi har också idén om att man skall kunna
vara ledig under ett år, samtidigt som någon som är
arbetslös får gå in och göra jobbet. Man skulle då få
ledigt med a-kassa. Detta har testats i både Danmark
och Finland, och man tycker att det är en bra modell.
Uppenbarligen vågar inte Socialdemokraterna testa
det.
Det skulle få två effekter. En effekt är att man
skulle få ned antalet människor, och de är i dag
många, som säger sig må dåligt av att vara arbetslös.
Vid frivilligt vald arbetslöshet mår man förmodligen
mycket bättre. Det är oerhört viktigt att vi får en ned-
gång när det gäller de här signalerna. Många männi-
skor mår alltså helt enkelt dåligt av sin arbetslöshet. I
stället kunde man kanske se arbetslösheten som en
möjlighet att vara kreativ och att göra något annat och
därmed också kanske utveckla det här med nya före-
tag, uppfinningar, novationer och annat som i dag
nästan ligger stilla i vårt samhälle. Det är få patent
som i dag leder exempelvis till ny produktion. Jag tror
att vi skulle behöva mycket mer av kreativitet i vårt
samhälle, mycket mer av nytänkande och mycket mer
av att våga bevara också i detta nytänkande det som är
viktigt, det som är basen - barnens trygghet och de
gamla.
Sedan till en annan sak som är ännu mera förvå-
nande. Det gäller då ett område där det borde ha
hunnit hända en hel del, nämligen det ekologiskt
hållbara samhället. Det är väl snart två år sedan Göran
Persson lanserade detta med att satsa på det ekolo-
giskt hållbara samhället. Sedan dess har vi, tyvärr, fått
se en hel del besparingar på miljöområdet; detta i
stället för nysatsningar.
Jag skulle önska att Socialdemokraterna verkligen
vågade ta tag i den möjlighet som miljön är och se till
att vi i denna situation faktiskt satsar på miljöjobben.
Se till nu, när vi har gott om människor som skulle
vilja ha jobb, att de miljösaneringsåtgärder som behö-
ver vidtas också vidtas! Att våga sig på skatteväxling
t.ex. är ett ypperligt bra sätt att sänka kostnaderna för
arbete och att höja kostnaderna för miljöförstörande
verksamhet. Därmed får vi nya möjligheter och verk-
samheter i samhället. Då skulle vi kunna åstadkomma
både det socialt och det ekologiskt hållbara samhället.
Det är det vi i dag behöver.
(Applåder)
       
        Anf.  34  ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Det är alldeles självklart att det en dag
som denna talas mycket ekonomi här i kammaren.
Vad annars? Men det är också så, och det tror jag att
vi någon gång behöver tänka på, att många stora in-
ternationella ekonomer allt oftare talar om tillit, om
hederlighet och om förtroende som oundgängliga
förutsättningar för en stabil och god ekonomi. Jag tror
att det är tid för oss alla att mer agera utifrån insikten
att ekonomisk tillväxt är ett medel, inte ett mål. Vi
resonerar ju ofta som att det enbart är beslut i Finans-
departementet och finansutskottet som skapar den
ekonomiska tryggheten men så är det faktiskt inte.
Jag tror att det nu och då behöver sägas att eko-
nomin är till för människorna, inte människorna för
ekonomin. Det hjälper inte en enda människa om hon
vinner hela världen - sedan finns det inte mer att
vinna - men förlorar sig själv. Inte ett enda samhälle
gör skäl för namnet välfärdssamhälle om det förlorar
sina barn och sin ungdom ut i rotlöshet och vilsenhet.
Fru talman! Inför millenniumskiftet behöver vi i
vårt land alldeles uppenbart restaurera den demokra-
tiska människosynen. I det arbetet tror jag att alla
måste mobiliseras. Framtiden fordrar en politik som
manifesterar att det finns oersättliga värden som inte
är materiella och att det är dessa värden som är en
förutsättning för den stabila ekonomin.
När jag för 25 år sedan började som partiledare
fnystes det faktiskt åt ord som moral och etik. Om jag
inte lärde mig politikens språkbruk hade jag knappt i
politiken att göra, fick jag då veta.
Häromdagen läste jag en insändare signerad "arg
käring". Hon skrev att hon var en av dem som byggde
landet. Nu tyckte hon att delar i detta bygge var, som
hon uttryckte det, ett fuskbygge.
Jag tror att uppsåtet hos de flesta samhällsbyggare
under gångna tider varit det allra bästa. Men vi är
förblindade om vi inbillar oss att gårdagen kommer
att gå i repris och om vi föreställer oss att tidigare
generationers respekt för sanning och rätt och för
ansvarstagande och solidaritet följer oss in i framtiden
som skuggan.
Har vårt samhälle under de senaste åren genom-
gått någon förändring som inte varit önskvärd? Jo-
visst! Vi har nog alla talat om den svenska ekonomin,
om att den misskötts under de senaste decennierna. Vi
har ofantligt många gånger försökt lasta skulden för
detta på varandra, trots att vi vet att Sverige under de
20-25 gångna åren regerats av båda blocken. Det
finns således nog egentligen inte så stor anledning att
fastna i sandlådefasoner och bara skylla på varandra.
Fru talman! Kanske är det inte i första hand de
ekonomiska besluten som raserat ekonomin? Kanske
är det sveket mot skolan? Kanske är det förmynderiet
mot familjerna? Kanske är det avauktorisationen av
föräldraansvaret? Kanske är det den falska föreställ-
ningen, att människan enbart lever av bröd, som ska-
par krisen? Kanske är det den orimliga idén att ett
samhälle kan vara etiskt neutralt? Kanske är det bris-
ten på opinionsbildning för de immateriella värdena
som gjort oss till ständigt accelererande kravmaski-
ner? Vi vet att en tillvaro utan de värden som inte kan
mätas i kronor blir värdelös. Kanske söker vi förkla-
ringen till det vi kallar kris, åtminstone till dels, på fel
ställen?
Herr talman! Det kan mycket väl vara så att våra
försummelser när det gäller att skapa respekt för
människovärdet har lett till större klassklyftor och
motsättningar än vad en misslyckad fördelningspolitik
gjort. Kanske är det avsaknaden av en inre kompass
hos våra ungdomar som gör att nynazismen gror och
våld och otrygghet breder ut sig i det svenska folk-
hemmet? Och då är det detta som är de senaste 25
årens största försummelse.
För några dagar sedan såg jag professor Torsten
Husén intervjuas i ett TV-program. Mer klarsynt än
de allra flesta har han följt skolans utveckling i både
u- och i-land. När han nu blev tillfrågad vad han trod-
de att det berodde på att våldet och hållningslösheten
ökat svarade han: Många i min generation har nog
gjort som jag, brytt sig mer om sin karriär än om sina
egna barn.
I samma program yttrade en lärare att han aldrig
under sina många år som lärare mött så många trasiga
barn som nu.
Herr talman! Det är i denna verklighet, i dagens
verklighet, vi måste akta oss för att bara stirra på
budgetbalanser och koncentrera oss på ordval om
stabil ekonomi, om uppåtgående konjunkturer, om
egna pengar som inte är lånade osv. Vi har ansvar för
situationen på skolgårdar och i klassrum. Vi har an-
svar för bristen på respekt för rättssamhället. Vi har
ansvar för otryggheten inom vård och omsorg. Det är
inte så enkelt som vi ibland gör det till att det är eko-
nomiska kriser och arbetslöshet som orsakar all vil-
senhet och allt våld.
Jag tror att vi behöver en folklig mobilisering, en
renässans för arven från Aten, Rom och Jerusalem.
Inget folk existerar utan ett språk. Jag tror ingen na-
tion fungerar utan kommunikationer. Därför är jag
också övertygad om att vi behöver ett gemensamt
etikens modersmål.
Ekonomisk tillväxt garanterar inte respekt för
rättssamhället. Ekonomisk tillväxt i sig skapar inte
automatiskt tilltro till våra familjer och trivsel i skol-
salar och trygghet på skolgårdar. Ekonomisk tillväxt
garanterar inte medmänsklig värme i vårdmiljöer och
omsorgssammanhang.
När FN:s familjedag inföll första gången 1994 ha-
de den mottot: "Building the smallest democracy at
the heart of society." Att bygga den minsta demokra-
tin i samhällets hjärta. Familjen är demokratins
plantskola. Vi kristdemokrater brukar kalla familjen
för samhällets bästa solidaritetsskola. Där kan normer
naturligt överföras. Där lär man sig hänsyn till andra.
Där får man sin identitet. Vi vet att alla familjer inte
fungerar och inte fungerar så som man skulle önska.
Men för den skull är det orimligt att sprida misstro
mot samhällets grundsten och att rasera föräldrars
självförtroende. Jag tycker att vi skall göra familjerna
till våra bästa bundsförvanter.
Herr talman! I höst, den 20 september, har svens-
ka folket valfrihet. Man kan t.o.m. göra personval.
Men vilken valfrihet har föräldrarna? När det gäller
att välja omsorg för de egna barnen råder teoretisk
valfrihet, det är sant. Men i praktiken härskar statligt
förmynderi. För ett par veckor sedan fick vi besked
från Gudrun Schymans parti: Valfrihet på skolområ-
det skall egentligen inte få finnas. Om Schymans parti
fått råda skulle inte den judiska Hillelskolan ha kun-
nat starta. Lägg märke till det!
Det finns tydligen åtskilliga i den här kammaren
som borde läsa hela Europarådets förklaring om de
mänskliga rättigheterna och dessutom hela barnkon-
ventionen.
Vi hör numera om hur flickor i skolan förnedras
genom att tilltalas med grova könsord. Något sådant
skulle aldrig accepteras i ett fungerande hem eller på
en normal arbetsplats. Och jag vill faktiskt säga till
varenda förälder: Tolerera inte att din dotter utsätts
för detta! Ta hem henne från skolan och låt henne inte
gå tillbaka förrän normal hyfs råder. Normal hyfs
kostar inte en massa pengar utan snarare bidrar till att
resurser skapas. Engagemang och entusiasm skapas
där trivsel och trygghet härskar.
Om uppgiften är korrekt att 100 000 barn mobbas
tycker jag att det är en siffra som är minst lika angelä-
gen att ta itu med som den förskräckande omfattning
som arbetslösheten har. Det är våra barns arbetsplat-
ser vi talar om. Och jag är övertygad som att devisen
"Sådan skola sådant samhälle" i allra högsta grad har
fog för sig. Det duger inte med försagdhet eller tafatta
kommentarer. Kravlöshet är inte liktydigt med kär-
leksfullhet. Det måste vi komma ihåg.
Jag skulle vilja påstå att när eleven skrivs in i
skolan skall också föräldern eller föräldrarna skrivas
in där. Jag menar naturligtvis att föräldrarna skall leva
med, de skall känna till, de skall veta att de har ett
ofrånkomligt ansvar. Och det är naturligtvis också vad
de allra flesta föräldrar önskar, men relationen mellan
skola och föräldrar måste bli fast och ständig och inte
som nu i många fall slapp och tillfällig. Det är positivt
att många vuxna nu får bättre kunskaper. Framtiden
fordrar naturligtvis ökade kunskaper hos oss alla.
Men regeringen intresserar sig alldeles för litet för hur
människor efter studier skall kunna få beständiga
jobb.
Herr talman! Det verkliga kunskapslyftet är det
som borde riktas mot våra barn i skolåldern. Nu är det
dessvärre så att regeringens kunskapslyft dränerar
grundskolan och gymnasieskolan på lärare. Enbart här
i Stockholmsområdet fattas det 1 000 behöriga lärare i
dag. Det kan inte det vara det som vi skall se på när vi
skall lyfta skolan in i 2000-talet? I dag lämnar bortåt
20 000 elever skolan utan att kunna läsa, räkna och
skriva på ett acceptabelt sätt. Om vi inte restaurerar
skolan så att eleverna får arbetsro och kan inhämta
kunskaper permanentar vi både arbetslöshet och
klasskillnader. Läraryrket måste värderas och återupp-
rättas. Jag tycker att det vore i allra högsta grad rim-
ligt att det för lärare infördes ett system liknande AT-
systemet för läkare, alltså först efter ett sådant år
skulle lärare få full behörighet.
Herr talman! Allt oftare funderar jag på om vi i
vårt lilla land, och under de internationella omstän-
digheter vi lever, kan hålla på och bedriva politik som
om det vore en dragkamp mellan två halvor av folket,
som om det handlade om att ett block har monopol på
all klokskap och att det är just den halva man själv
tillhör. Under den framförvarande valrörelsen finns
det väl uppenbar risk för att en massa beskyllningar,
karikatyrer och påståenden dyker upp om att vi sitter i
varandras knän och allt vad det är.
Jag förstår att Göran Persson har gjort Thage G
Peterson till sin propagandaminister, eftersom han är
ute i sådana ärenden i varenda A-press-tidning. Det
räcker med att skriva en enda artikel och skicka den
till A-pressen. Då blir man bemött av Thage G Peter-
son. Han har fastnat för detta med knän, såvitt jag har
förstått.
Det brukar vara sådana skådespel på den politiska
scenen. Jag vet ju hur lätt man sugs med i det där
spelet. Men, värderade åhörare, nu handlar det om att
se till att den demokratiska grunden inte vittrar sönder
ytterligare.
Herr talman! Jag är ofantligt glad över att det för-
slag som vi kristdemokrater förde fram om en värdig-
hetsgaranti inom vården har fått så stort genomslag.
Värdighet handlar om resurser - det är sant - men
inte enbart om resurser. Det gäller att se människan,
att styras utifrån principen och ståndpunkten att män-
niskovärdet är viktigare än penningvärdet.
Jag läste att ordföranden i Demensförbundet, Stina
Clara Hjulström, påpekade att en fånge i ett svenskt
fängelse har laglig rätt att få komma ut i friska luften
varje dag, och fattas bara annat. Det är både rimligt
och självklart. Men vi vet sannolikt allesammans att
när det gäller patienter på sjukhem eller inom hem-
tjänsten kan det gå månad efter månad utan att de som
så gärna skulle vilja och så utmärkt skulle klara det
får chansen att komma ut en enda gång. Har vår re-
spekt för åldrandet avtrubbats? Att tala om systemfel
hjälper ju inte en enda rullstolsburen ut en enda gång.
Den värdighetsgaranti som vi kristdemokrater har
lanserat, och som tydligen gillas av många, fordrar
faktiskt inga gigantiska ekonomiska satsningar.
Vi hävdar att ingen skall behöva dö ensam. Är det
för mycket begärt att vi enas om en sådan målsätt-
ning?
Vi önskar att en läkare som är van vid att se och
behandla åldrandets sjukdomar kontinuerligt besöker
patienter på sjukhem och inom hemtjänsten. Skulle
det kallas orimligt?
Vi fordrar att den där tokiga och upprörande
stämpeln klinikfärdig skrotas, så att patienter slipper
att fraktas tur och retur och fram och tillbaka mellan
primärkommun och landsting.
Och skulle det vara det ringaste märkligt att kräva
att det skall finnas så mycket personal att man hinner
hjälpa till med toalettbesök, att man kan se till att
ingen behöver bli liggande i sura och nedsmetade
blöjor? Nej, det är inte att kräva för mycket. Det
märkliga och uppseendeväckande är ju att det behöver
sägas år 1998.
Herr talman! Jag tror inte att det är rimligt att po-
litiska partier i en demokrati skall vara motståndare
till varandra när det handlar om demokratins värden,
när det är demokratins människosyn som det gäller.
Då bör vi inte vara varandras motståndare, snarare
varandras medtävlare.
(Applåder)
       
        Anf.  35  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag känner mig föranledd att ge en
liten sakupplysning till Alf Svensson när det gäller
vårt kongressbeslut om friskolorna. Det grundar sig
på att det är många ute i kommunerna som har erfarit
att ett friskolesystem utan några särskilda begräns-
ningar och regleringar äter upp resurserna till det
vanliga skolsystemet, den kommunala skolan. För att
öppna en friskola krävs det kanske att man måste
avskeda lärare i den vanliga skolan osv.
Det här är inget bra system. Vad vi vill ha är en
sammanhållen finansiering och organisering av skolan
- dvs. hela utbildningssystemet i offentlig regi. Det
innebär inte att vi vill förbjuda några särskilda peda-
gogiker eller t.ex. judiska skolan. Vi vill att detta skall
inlemmas i det ordinära systemet. Jag ville bara ge
den upplysningen.
Sedan vill jag passa på att ställa en fråga. Alf
Svensson talar så vackert om vården och omsorgen.
Detta ligger också mig och Vänsterpartiet varmt om
hjärtat. Hur tänker sig Alf Svensson då en kommande
eventuell regering med moderaterna, som vill dra ned
så mycket på bidragen till kommunerna? Hur skall det
gå ihop, Alf Svensson?
       
        Anf.  36  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Ett friskolesystem berövar inte
kommunerna resurser. I stället skapar det en mängd
resurser och en möjlighet att jämföra, vilket alltid är
stimulerande. Men jag vet att Vänsterpartiet inte gillar
den typen av jämförelser. Där skall det vara enhetlig-
het. Fast Gudrun Schyman gick ju på pumpen när det
gällde friskolesystemet. Gudrun Schyman ville ju ha
en annan tingens ordning, men Vänsterpartiet fattade
ett sådant beslut.
Det jag påstod var ju att om Hillelskolan inte hade
startats hade den enligt ert beslut inte kunnat startas.
Det var det som var det intressanta.
       
        Anf.  37  Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Herr talman! Låt mig knyta an till Alf Svensson.
Jag tror att det finns anledning för oss i kammaren
och i hela vårt land att stanna upp inför det faktum att
det är mycket mer som förenar oss än vad som skiljer
oss. Det finns värden som går långt utöver den parti-
politiska striden. Vi får inte glömma det.
Ett uttryck för en sådan samling över partigränser-
na har varit den ansträngning som vi alla har gjort när
det gäller insatserna för att lyfta fram förintelsens
skeenden och de fasansfulla övergrepp och mord som
skedde på enskilda under denna dystra tid, inte minst i
Europa.
Detta har samlat stöd från alla riksdagspartier.
Men det har också - vilket jag tycker är hoppfullt -
mött ett starkt gensvar runt om i landet, inte minst i
våra skolor. Vi står samlade i den här verksamheten.
Jag tycker inte att vi skall nöja oss med det som vi
hittills har gjort utan vi bör gå vidare. Vi samlas här i
kammaren nästa vecka för en gemensam manifesta-
tion. Det är bra. Det hålls en konsert i Berwaldhallen.
Det är också bra. Men detta är inget specifikt svenskt
problem. Det är inte bara vi i Sverige som ser att
nazismen och fascismen börjar på att marschera igen.
Det gäller i många länder. Historieförfalskarna finns
också utanför vårt lands gränser. De finns internatio-
nellt och på nätet.
Jag har därför i dag skrivit till både Tony Blair
och Bill Clinton och erbjudit dem att ta del av de
erfarenheter som vi har vunnit genom projektet Le-
vande historia, som skall sprida kunskap om förintel-
sen och morden. Vi delar gärna med oss av dessa
erfarenheter i en internationell ansträngning och i
samverkan med de judiska organisationerna.
Vi tänker också bidra till den fond som den eng-
elska regeringen och den amerikanska regeringen har
instiftat. Det är fortfarande många människor, inte
minst i Östeuropa, som inte har fått gottgörelse för
sina lidanden under denna fruktansvärda period. Vi
vet också att den fonden kan användas för att sprida
kunskap och upplysning.
Vi har i regeringen beslutat att till fonden ge ett
bidrag om 1 miljon dollar. Det får inte uppfattas som
om det på något sätt föregriper den granskning som vi
nu gör i Sverige av  händelserna kring Riksbanken
och guldhanteringen under andra världskriget. Den
processen fortgår på sitt sätt och skall så småningom
värderas. Det här bidraget är i upplysningens tjänst
och i solidaritetens intresse. Vi rapporterar detta till
riksdagen, eftersom vi har mött en sådan samling och
en sådan enighet och eftersom det är ett bra exempel
på en fråga där vi kan nå varandra över partigränser.
Här står högre värden på spel än det som vanligen
diskuteras i dagspolitiken.
Från detta kan det synas som ett långt steg att gå
in i den debatt i kammaren som vi just nu befinner oss
i. Men det är klart att det finns kopplingar. De tenden-
ser till oro som vi ser i samhället tror jag på många
sätt kan kopplas till arbetslösheten. Att bekämpa
arbetslösheten är och förblir regeringens viktigaste
fråga. Sedan kan vi diskutera om vi har varit fram-
gångsrika nog, om saker och ting har gått tillräckligt
fort. Där är vi väl själva de mest pådrivande i den
meningen att för det parti som jag representerar har
arbetslösheten alltid varit det främsta och värsta giss-
let i samhället. Men det har varit viktigt för oss när vi
har gjort bygget, återigen, att börja från rätt ände, att
först se till att ekonomin har varit i en sådan ordning
att arbetslösheten har kunnat attackeras. Det finns
ingen som tror att det med skyhöga räntor, ursvag
krona och mistat förtroende från omvärlden går att
bekämpa arbetslösheten. Vi fick börja där. Jag tror att
svenska folket känner historien. Jag behöver inte
upprepa den.
Vi har haft tunga år med internationell konjunk-
turnedgång under 1995-1996, då vi smärtsamt tappa-
de ett år. Vi har nu sett att vändningen har kommit.
Jag är litet besviken på dem som i debatten bara låtsas
som om de senaste siffrorna från Statistiska centralby-
rån och AKU-mätningarna inte existerar, dem som
inte har sett att vi nu har fått en vändning också i
sysselsättningen - det antal människor som har arbete.
Den öppna arbetslösheten har vi pressat tillbaka, och
det är det första målet, men vi ökar nu också syssel-
sättningen. Om ingenting oförutsett inträffar i Sydost-
asisen, som ytterligare fördjupar och förvärrar krisen
här hemma, har vi anledning att se fram emot ett 1998
då sysselsättningen kommer att fortsätta växa samti-
digt som arbetslösheten faller. Det är en god utveck-
ling.
Vi kunde väl ändå kosta på oss ett erkännande om
hur det faktiskt ser ut i stället för att beskylla varandra
för lögner. Vi kunde väl faktiskt kosta på oss att ge-
mensamt glädjas åt att Sverige är på väg ur svackan,
ur krisen. Den våldsamma dysterhet som några av
talarna har utstrålat är ju egentligen en kontrast till
den stämning som sprider sig i samhället. Det finns
fortfarande många människor som har det eländigt
ställt. Det finns fortfarande stora orättvisor. Det finns
fortfarande alltför många som är arbetslösa. Det finns
fortfarande stora brister i vård, skola och omsorg. Ja,
men det är ju ingen tvekan om att vid de berömda
köksborden har man börjat se att det blir litet bättre.
Det märks när man mäter opinionen hur folk ser på
framtiden. Jag tror att vi går mot bättre tider, för vårt
lands del och för vår egen del. Avtalsrörelsens för-
lopp är också i det avseendet utomordentligt löftes-
rikt.
Vi har anledning att vara optimister, men natur-
ligtvis skall vi med den historia som vi har av sönder-
körda statsfinanser och misskötsel vara realistiska
optimister och inte en gång till begå de misstag som
vi nu har lämnat bakom oss.
Jag ser ett Sverige framför mig inför sekelskiftet
som kommer att utmärkas av tillväxt och uppfin-
ningsrikedom, regional balans, ekologisk hållbarhet,
utbildningssatsningar och modern teknik - allt finns
där i ett land som har återvunnit styrkan och självför-
troendet. Varför kan vi inte i ett sådant läge samlas
och i stället för dysterhet utstråla litet optimism och
framtidstro också i denna kammare?
För mig som socialdemokrat är den här debatten,
som vi just nu genomför, oerhört intressant att följa.
Vi har ju sett hur de nyliberala har fallit - Reagan i
USA, Thatcher i Storbritannien - och senast hur de
stora förebilderna i nyliberalismens värld, tigereko-
nomierna i Sydostasien, har fallit. Vi har sett hur
vänsterregimer i Europa har klivit in på scenen i Itali-
en, i Frankrike och i Storbritannien. Vi har sett hur
den europeiska unionen förskjuter sin tyngdpunkt mot
arbetslöshetsbekämpning och socialt ansvarstagande.
Vi ser nu också hur denna vänstervåg når till Sverige,
och jag tror att dagens debatt är det bästa uttrycket
just för detta.
När hörde vi senast i denna kammare en högerle-
dare tala om att högern vill satsa mer pengar på vård,
skola och omsorg än socialdemokratin? När hörde vi
senast en högerledare ta som bevis för sina utsagor
Anna Hedborg, Jan Nygren, Svenska Byggnadsarbe-
tareförbundet och LO? När hörde vi senast en höger-
ledare säga att det blir mer pengar till kommuner och
landsting, till vård, skola och omsorg, om högern får
regera? När hörde vi senast en högerledare tala i Sve-
riges riksdag utan att nämna ordet privatisering, av-
reglering, marknadskrafter eller, för den delen, sys-
temskifte? Den svenska högern blygs för sin politik.
Det redovisas inte längre öppet i talarstolen, utan det
här börjar likna den höger som vi såg i slutet på 60-
talet som sade ett men menade någonting annat. Det
ersattes sedan av den kristallklara perioden under
Gösta Bohman, då man sade ett och menade detsam-
ma. Nu har vi återigen en högerledare i Yngve Holm-
bergs efterföljd som står i talarstolen och säger att
man vill satsa mer på gemensam sektor, när jag ställer
en enkel fråga om hur nedskärningarna skall gå till.
Det är inte så konstigt om jag blev litet överraskad
när jag ställde frågan nyss och fick svaret: Nej, vi
skall inte skära ned. Vi skall satsa mer pengar än
Socialdemokraterna. Jag tänkte: Har jag fullständigt
missat vad som har hänt i den svenska politiska debat-
ten? Jag gick då tillbaka till handlingarna och hittade
till min tillfredsställelse, eftersom saker och ting då
kom på plats igen, de moderata förslagen i tryck.
Javisst, de vill satsa 40 miljarder mer i statsbidrag för
den kommande fyraårsperioden än vad vi har kostat
på oss under de år som har gått. Men från de 40 mil-
jarderna tycker de att kommunerna skall dra bort
nästan lika mycket, 32 miljarder, i skattesänkningar.
Kvar blir plus 8 miljarder i förhållande till den period
som har gått.
Socialdemokraterna med stöd av Folkpartiet och
Socialdemokraterna tillsammans med Centerpartiet
har för de kommande fyra åren ett förslag som i stället
lägger ribban ännu högre. Så differensen, Carl Bildt,
blir nästan 60 miljarder kronor mindre till kommuner
och landsting under de kommande fyra åren i ert
alternativ jämfört med vårt. Detta finns bekräftat och
redovisat.
När man då vet hur det ligger till, kommer man
tillbaka till den här frågan till denne sene efterföljare
till Yngve Holmberg. Nu går det inte att glida förbi
längre, Carl Bildt, att flyta ovanpå, att komma med
halvfinter och halvsanningar. Berätta nu! Hur går det,
i det värdeklimat som vi har, till att i relation till re-
geringens förslag, Centerpartiets förslag och Folkpar-
tiets förslag lägga ut 60 miljarder kronor mindre till
kommunerna de kommande fyra åren?
Det skall ske genom effektiviseringar, säger ni i er
motion. Jag har suttit åtskilliga kvällar och nätter med
kommunala bokslut och budgetar för enskilda skolor,
daghem och vårdhem. Jag har vänt på kronorna. Jag
vet vad det handlar om. Det handlar om människor
ytterst. Det är vårdbiträden. Det är lärare. Det är ock-
så, i statens fall, poliser. Hur går det till att effektivi-
sera - när vi nu vet att Bildt inte har mer pengar? Det
var en första försvarslinje man kröp bakom för att
slippa svara på frågan.
Raljera inte längre, Bildt! Tala om och stå för er
politik. Försök inte låtsas som om innehållet är något
annat än det ni i själva verket har beslutat om. Det är
dags att redovisa. Det är dags att sluta flyta ovanpå.
För mig ideologiskt, för socialdemokratin ideolo-
giskt och för de krafter som står för välfärdssamhället
ideologiskt, är det naturligtvis en seger att vi nu också
har en uppslutning från högern i debatten. Vi har en
uppslutning i den meningen att man inte längre vågar
ta attacken på välfärdssamhället. Man kryper bakom
bokföringstrick för att slippa redovisa sina egentliga
syften och motiv.
Det moderata ungdomsförbundet sade att denna
politik erinrar om Yngve Holmberg. Jag vet inte. Vi
får väl se när Carl Bildt försöker svara om det är den
faktiska politiken som redovisas eller om han nu, i
ljuset av den opinion som han troligen möter när reser
runt i landet, förstår att Moderaterna för fel politik.
För mig, för regeringen och för de krafter som står
för välfärdssamhället, är det inför sekelskiftet oerhört
stimulerande att veta att det som denna partiledarde-
batt handlar om är mer resurser till vården. Det är mer
resurser till skolan. Det är mer pengar och större an-
svar för omsorgen om barn och äldre. Det är regional
balans. Kort uttryckt: Det är solidaritet. Det är värden
som har präglat 1900-talet, värden som lever så starkt
i folkdjupet att de också totalt har präglat denna parti-
ledardebatt.
Men nu är det upp till Carl Bildt och Moderaterna
att redovisa. Välkomna upp i talarstolen. Tala om var
ni står. Är det Holmberg eller är det Bildt? Vad är det
som gäller i Moderaternas Sverige?
(Applåder)
       
        Anf.  38  CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det var ett ganska
sorgligt anförande som statsministern höll. Vi har
tidigare i denna debatt försökt att diskutera vad vi
skall göra för Sverige i den enstaka viktigaste fram-
tidsfrågan, nämligen jobb och sysselsättning, där
misslyckandet är så stort. Och statsministern ägnar sig
bara åt något som mest ligger tarvligheterna nära.
Men det är inte så vi skapar respekt för politiken.
Det är inte så vi skapar en bra grund för framtiden.
Låt mig innan jag går in på den sakfråga han antydde
säga hur förvånad jag blev när det gäller den sakfråga
han knappt sade något om, nämligen sysselsättningen.
Där säger han att det aldrig var meningen att vi skulle
göra något åt arbetslösheten och sysselsättningen
under större delen av denna mandatperiod innan vi
fått balans i statsfinanserna - om vi också har det kan
ju diskuteras.
Var det aldrig meningen att ni skulle göra något åt
sysselsättningen och arbetslösheten under större delen
av denna mandatperiod? Är detta förlorade år inte på
grund av misstag utan på grund av att det aldrig var
meningen - varför sade ni då aldrig det i förra valrö-
relsen? Där lovade ni att det skulle komma nya jobb.
Där lovade ni att inga skulle avskedas. Det blev
68 000 svek. Det blev ett förlorat 1995. Det blev ett
förlorat 1996. Det blev ett förlorat 1997. Nu säger
statsministern: Det var aldrig meningen att vi skulle
kunna klara av sysselsättningen och arbetslösheten.
Men jag vill gärna säga att jag är övertygad om att
vi hade gjort det bättre. Och jag vet att andra länder
har gjort det bättre. Det skapas fler jobb i Norge. Det
skapas fler jobb i Danmark. Det skapas fler jobb i
Finland. Sverige tillhör de länder som är sämst i Eu-
ropa på att skapa nya jobb. Och det finns skäl till det.
Ni sitter fast i en gammal politik. Ni har inte riktigt
gjort er av med socialismen.
Så till den här debatten om den kommunala eko-
nomin. Den är ganska intressant. Det här skulle ju bli
socialdemokratins stora paradnummer i valrörelsen.
Man skulle gå ut och säga: Moderaterna skär ned och
skär ned och det blir ingenting kvar. Så räknade jag
på det här. Och jag fann att det är riktigt att vi säger
nej till en del av de ökningar som ni föreslår. Det är
för att vi också vill sänka skatten. Vi vill öka småfol-
kets frihet och skapa bättre förutsättningar för nya
jobb.
Men det som vi föreslår innebär i alla fall att vi
ligger på en nivå som är högre än den som ni har
åstadkommit under denna mandatperiod. Jag sade
40 miljarder. Då säger statsministern: Nej, det är inte
40 miljarder utan det är 8 miljarder. Vi får väl finräk-
na på det där. Men nu säger även statsministern att det
som Moderaterna föreslår är mer än vad han själv har
åstadkommit. Sedan lovar han ännu mycket mer för
nästa mandatperiod. Men han bröt nästan alla de
löften som han och hans företrädare Ingvar Carlsson
ställde ut. Sådan är sanningen. Därmed föll den kam-
panjen. Vi klarar vården och skolan. Vi sänker skat-
ten. Den socialdemokratiska kampanjen var felaktig.
(Applåder)
       
        Anf.  39  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Vi klarar vården och skolan och vi
sänker skatten, säger Carl Bildt. Ja, och ni trycker
räntorna i höjden. Det är budgetmoraset i repris om
det är så Carl Bildt tänker driva politiken.
Sedan till hans lättvindighet när det gäller att glida
förbi den stora frågan. Är det 8 miljarder eller
40 miljarder? Det får vi finräkna på. Ja, han har ju
finräknat en gång i regeringsställning. Det slutade
med en katastrof. Finräkningen nu gäller 32 miljarder
kronor. Vet ni hur många lärare det representerar? 32
miljarder kronor är 90 000 anställda - som lärare eller
sjuksköterskor eller vårdbiträden på ålderdomshem.
Det finräknar vi på, säger Bildt.
Ni kommer inte ifrån att ni har att redovisa hur ni
skall klara av en besparing på 32 miljarder. Det gäller
kanske 60 miljarder i relation till oss - sak samma
vilket. Börja åtminstone med de tio första, Carl Bildt.
Den besparingen skall ju ske med hjälp av effektivi-
sering. Berätta hur det skall gå till, samtidigt som ni
klarar vården, skolan och omsorgen.
Ingen här i kammaren, bortsett från den moderata
gruppen, har uppfattningen att detta är en realistisk
politik. Moderata samlingspartiets kommunalråd delar
på denna punkt faktiskt riksdagsmajoritetens uppfatt-
ning.
Vad Carl Bildt måste göra är att fortsätta driva
idén om det ideologiska systemskiftet utan att tala
högt om det. Hans parti har bestämt att man skall gå
den vägen. Man vågar inte redovisa för väljarna vad
det betyder i form av lägre standard i skolan, vården
och omsorgen.
Carl Bildt har en sista chans att i denna debatt re-
dovisa hur dessa nedskärningar i skola, vård och
omsorg kommer att se ut. Klarar han inte att redovisa
alla de 40 miljarderna kan han börja med att åtmins-
tone redovisa de åtta eller tio första. Det blir en lagom
uppgift för någon som för första gången i sitt liv skall
ge sig på kommunalpolitik.
Så går jag över till sysselsättningen, herr talman.
Det är sant att vi inte är nöjda - långt därifrån. Men
om man tittar på sysselsättningsutvecklingen ser man
en sak. Det är att vi nu har en ökad sysselsättning och
kraftigt fallande öppen arbetslöshet.
När vi satte målet om 4 % öppen arbetslöshet
dömdes det ut av den moderata ledningen som helt
orealistiskt. Folkpartiet anslöt sig naturligtvis som
vanligt. I dag är det ingen som säger att 4 % öppen
arbetslöshet är orealistiskt. Vi har goda chanser att nå
dit.
Då bytte man spår och sade att vi fifflar med bok-
föringen och gömmer folk i arbetslöshet genom att
sätta dem i utbildning, precis som om att utbilda
skulle vara att gömma folk i arbetslöshet. Det är att
förebygga arbetslöshet.
När vi nu har gjort detta visar det sig att vi därut-
över fått en tillväxt vad gäller ordinarie jobb i privat
sektor. Ännu har den offentliga sektorn inte vuxit. Det
försvann 134 000 jobb i kommuner och landsting
under den tid då Carl Bildt regerade. Vi har stoppat
den utvecklingen, och nu kommer vändningen.
Hela sysselsättningsökningen ligger i den privata
sektorn. Regeringen vill också öka sysselsättningen i
den offentliga sektorn. Det går inte om man, som
moderaterna, vill sänka skatterna kraftigt och ge sig
på vården, skolan och omsorgen.
Förklara nu hur det ligger till, Carl Bildt.
(Applåder)
       
        Anf.  40  CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Nu börjar jag förstå hur statsminis-
tern tänker. Det sägs att han ibland ser saker och ting
centrerade väldigt mycket kring sig själv, och det
verkar vara fallet.
När vi diskuterar vad vi skall göra med kommu-
nerna och bidragen räknar vi utifrån verkligheten som
den är och har varit dessa år. Våra förslag innebär de
facto att det kommer att bli mer pengar än vad det har
varit under Carlsson och under Persson.
Persson utgår inte från verkligheten, utan Persson
utgår från Persson. Då bli det mindre pengar, och det
är rätt. Men vi tänker fortsätta utgå från verkligheten.
Om sedan Persson utgår från Persson i alla sina be-
räkningar är det hans sak, men jag tror att människor
är mer intresserade av verkligheten.
Vår politik innebär i förhållande till hur det har
varit under denna mandatperiod bättre möjligheter att
klara vården, bl.a. genom vårdgarantin. Den innebär
bättre möjligheter att klara skolan. Det är ingen tve-
kan om det. Vi sänker skatten, för det är viktigt. Det
innebär förvisso att Persson kan ösa på med litet mera
bidrag. Vi ger människor bättre möjligheter att leva
på sin lön eller på sin pension. Vi ger dessutom bättre
möjligheter till jobb.
Det förvånar mig att en socialdemokratisk parti-
ordförande kan vara så nöjd när så många går utan
jobb och när kostnaderna för att med bidrag försörja
dem som ingenting hellre vill än att försörja sig själva
är högre än kostnaderna för ATP.
Det är inte bara vi som säger att regeringen fifflar
med statistiken och vill göra satsningar bara för att
hyfsa denna. Det säger LO. Det säger AMS. Det säger
alla. Det är inte bara vi som säger att Sverige är sämre
på att åstadkomma jobb än de flesta andra länder. Det
säger alla.
Det är tydligt att man har misslyckats här. Det
anmärkningsvärda i dag är att statsministern säger att
det aldrig var meningen att man skulle lyckas.
Nu tittar talmannen mycket strängt på mig. Jag får
inte tala längre i riksdagen i dag. Det var kul så länge
det varade. Adjö och tack.
(Applåder)
       
        Anf.  41  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag tillhör inte dem som regelbundet
studerar riksdagens protokoll, men nu har jag hört ett
inlägg som jag tänker läsa. Det var det senaste inläg-
get. Aldrig har jag hört ett så tomt svar på en enkel
rak fråga. Förlåt, Carl Bildt, men det var bara rund-
prat. Det fanns ingen substans i detta svar. Jag frågade
enkelt hur ni skulle göra.
Carl Bildt säger att man utgår från verkligheten
och inte från Persson. Det är att höja debattnivån, vill
jag säga.
Om man tittar på verkligheten, Carl Bildt, ser man
att den rymmer en sådan enkel sak som löneökningar
också för dem som arbetar i vården eller är lärare eller
barnskötare. Skall de inte få några löneökningar
kommande fyraårsperiod? Ni vill ju att statsbudgeten
skall ligga stilla. Tycker ni att de skall bli färre i takt
med att lönerna ökar? Något skall de väl ändå få -
rimligen lika mycket som andra på arbetsmarknaden.
Det är viktiga jobb de gör. Det är värdefulla jobb.
Den verklighet ni har att hantera och förhålla er
till rymmer att ni med den position ni nu har intagit
inte ens ger en krona i påslag för detta. Allt det andra
kommer därtill.
Jag vet inte om Yngve Holmberg hade varit nöjd
med svaret som gavs. Det är möjligt. Det där är att
rida två hästar samtidigt. Den gamla högerpolitiken
slutade med att Gösta Bohman bestämde sig för en
linje, dvs. att sänka skatten. Ni hör själva här i kam-
maren hur ynkligt det låter när Bildt säger att man
skall klara vården, skolan och omsorgen och sedan
sänka skatten. Man klarar inte både-och.
Det är denna fråga jag har försökt att få ett svar
på. Moderaterna har sagt att man satsar ännu mer
pengar än regeringen. De gjorde inte det, och Carl
Bildt hade inget svar.
Jag har full respekt för Carl Bildts strävan att resa
i landet. Det vill jag också göra, även om regeringsar-
betet ibland är tungt och binder en vid Stockholm.
Under de resorna i landet tycker jag att det vore på sin
plats om Carl Bildt någon gång gick in till en skolchef
eller någon som förestår ett ålderdomshem och fråga-
de vad de tror att de kommer att ha för kostnadsut-
veckling de kommande åren. Han borde då också
konstatera att de skattesänkningslöften som modera-
terna ställer ut kommer att resultera i lägre kvalitet för
det vi alla tycker är så viktigt.
Jag tror att detta var en bra upptakt, Carl Bildt, på
ett valår. Det var en utmärkt upptakt. Jag vill diskute-
ra vård, skola och omsorg. Jag vill ha en debatt med
moderaterna om detta, men då får moderaterna fak-
tiskt orka stå för sin politik, inte låtsas som om de
tycker något annat.
Vi vet alla att det i den här typen av debatter finns
regler som säger att man använder sin tid till att för-
klara sin politik. De som inte förmår att på 25 minuter
klara ut de centrala frågorna har på något sätt miss-
lyckats i debatten.
Herr talman! Jag misstänker att Lars Leijonborg
tar upp sysselsättningsfrågan. Jag kommer tillbaka till
den då.
(Applåder)
       
        Anf.  42  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Det fanns egentligen ingenting i Gö-
ran Perssons anförande som tydde på att han fortfa-
rande är statsminister. Han är ju ansvarig för massar-
betslösheten, för krisen i vården och för problemen i
skolan, men det kom inget besked på de punkterna. I
stället väljer han att angripa Carl Bildt, som om Carl
Bildt var statsminister. Han smiter från sitt ansvar när
han inte har något besked att ge på de punkter där så
många svenskar vill ha besked.
Han sade också att det är en ideologisk triumf att
den här debatten har handlat om mer till vården och
till omsorgen och om mer solidaritet, men då har han
lyssnat dåligt. Jag talade om allt det där men också
om att Sverige först och främst måste börja växa.
Göran Persson måste genomgå en påbyggnadskurs på
Mona Sahlins Bommersvik och få klart för sig att
även socialdemokratin i sina bästa stunder har förstått
att Sverige måste börja växa och att vi måste satsa på
de krafter som ökar produktionen och tillväxten.
Politik handlar inte bara om fördelning. Det kunde
den kanske göra några lyckliga år under Göran Pers-
sons 50-tal, för då hade vi av olika skäl en mycket
god tillväxt, men det som vi har stått inför under den
här mandatperioden är ju att vi måste ta itu med
grundläggande problem i svensk ekonomi, så att Sve-
rige börjar växa igen.
Jag tycker visst att det är intressant med examina-
tionen om hur kommunalbidragen framöver skall
utformas. Det är viktigt, men som jag påpekade i mitt
anförande är det ännu mycket viktigare hur kommu-
nernas skatteunderlag växer. Om vi hade haft samma
tillväxt som Norge, Danmark och Finland, hade vi
haft tiotals miljarder mer i de offentliga kassorna.
Hade vi haft deras sysselsättningstillväxt de senaste
tre åren, skulle 260 000 fler svenskar haft arbete.
Jag tycker att man måste ta till mycket starka ord
när statsministern vulgariserar den politiska debatten
genom att komma med fullständigt vilseledande upp-
gifter. Jag har lyft fram en sådan. Socialdemokraterna
har under tre års tid fullständigt medvetet struntat i att
se till att flera jobb kommer fram. Jag har mängder
med bevis för denna tes. Detta måste fördömas i
mycket starka ordalag.
Statsministern måste bli noggrannare med san-
ningen, t.ex. när han säger att vårt 4-procentsmål
avfärdades därför att det var omöjligt att nå. Det var
precis tvärtom. Vi sade att det inte är tillräckligt am-
bitiöst. Ni kan klara ert 4-procentsmål med statistik,
genom att tvinga arbetslösa att gå på utbildning för att
få en ny a-kasseperiod. Vi menar att det är den verkli-
ga arbetslösheten som måste halveras. Kom inte och
påstå att vi tyckte att det var för ambitiöst, för det var
precis tvärtom. Skall vi få en politisk debatt här i
landet som börjar bygga upp politikens anseende
igen, måste Göran Persson vara noggrannare med
sanningen.
       
        Anf.  43  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Norge, Danmark och Finland har
nämnts i debatten. De länderna har delvis en bättre
utveckling än Sverige. Norge är speciellt. Danmark
gick igenom sin statsfinansiella kris långt före oss.
Finlands kris var samtidig med vår. Finland har en
starkare BNP-utveckling. Dess fall blev mycket dju-
pare än det svenska. Finland tappade nästan hela sin
östhandel. Att jämföra Sveriges och Finlands tillväxt
på grundval av BNP-siffror är därför inte korrekt.
Glöm inte att Finland fortfarande har en arbetslöshet
som vi aldrig skulle kunna leva med i Sverige. Man
har där sina problem, och vi har våra.
Något som bidragit till våra bekymmer var natur-
ligtvis det utgångsläge som regeringen hade. Jag vill
läsa in några siffror till protokollet, eftersom Leijon-
borg blir så fruktansvärt hård i sina omdömen och
använder så starka uttryck. Jag vill under rubriken
utveckling, tre år med Folkpartiet, redovisa följande:
BNP-utveckling med Wibble och Leijonborg 0 %
- de tre senaste åren +9,4 %.
Sysselsättning med Wibble och Leijonborg
-440 000 - de senaste åren +10 000.
Privat sysselsättning med Wibble och Leijonborg
-300 000 - de senaste tre åren +70 000.
Lånebehovet med Wibble och Leijonborg +166
miljarder i ytterligare skuldsättning varje år - de se-
naste åren -178 miljarder varje år.
Arbetslösheten under den period som Leijonborg
berömmer sig av +190 000 - de senaste åren -82 000.
Så här ser det ut. Det är klart att om jag liksom
Leijonborg hade haft ansvaret för en politik med det
resultatet och nu skulle se att det vänder, skulle jag
göra allt för att komma in i debatten, men beskyll oss
inte för att ljuga när vi använder offentlig statistik.
Vidare tycker väl också jag, precis som Lars Lei-
jonborg, att frågorna om statsbidrag till kommuner
och landsting är viktiga. Det skulle efter Eko-
intervjun nyligen om att moderaterna har en extrem
politik vara intressant att höra Leijonborgs bedöm-
ning av hur långt Folkpartiet orkar i en kraftmätning
med Moderaterna.
       
        Anf.  44  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Man måste ha en dynamisk syn på
tillvaron. Vilken situation övertog vi, och vad lämna-
de vi ifrån oss? I den ekonomi vi övertog efter Allan
Larsson fanns en växande statsskuld, ökande budge-
tunderskott och en sjunkande produktion. Det som vi
1994 lämnade från oss var en situation där kurvorna
på alla dessa punkter hade vänt. Det är det viktiga och
intressanta. Vi står nu inför valet att vi med mycket
gott samvete kan säga till väljarna att vi står för ett
alternativ som innebär mer tillväxt och fler nya jobb,
vilket skapar resurser.
Om Carl Bildt, jag, Alf Svensson och i bästa fall
Olof Johansson i höst sitter och diskuterar bildande av
en ny regering, kommer jag att avråda från att skära i
några kommunbidrag. Jag kommer inte att förhandla
från riksdagens talarstol och ställa några ultimatum på
uppdrag av Göran Persson, men Folkpartiets stånd-
punkt är alldeles klar: Kommunerna och landstingen
behöver de resurser de har.
På lång sikt är dock det viktiga och spännande att
se hur vi får en tillväxt av skatteunderlaget.
Det är ju vad det handlar om, inte bara hur kakan
inom det offentliga fördelas, utan hur vi får mer nya
resurser. Jag är övertygad om att treklövern, fyrklö-
vern eller vad det nu blir har mycket större förutsätt-
ningar än den alternativa konstellation som jag inte
ens törs tänka på hur den skulle se ut.
Det är sammanfattningen av denna debatt. Göran
Persson saknar helt besked om hur Sverige på allvar
skall börja växa igen. Mot det står ett tillväxtalterna-
tiv. Det kommer att vara bättre för jobben, för vården
och för skolan.
       
        Anf.  45  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Det talas här om allt detta med dy-
namiska effekter, dynamiska perioder och sådant.
Tillåt en luttrad f.d. finansminister att säga att det har
räknats hem för mycket sådant i kalkyler i Sverige
genom åren. De pengar vi har skall vi använda, och
använda på ett så klokt sätt att utvecklingen går åt rätt
håll. Men det dynamiska inslaget i Leijonborgs argu-
mentation är inte så imponerande när man har sett vad
som åstadkommits med folkpartister i ansvarig ställ-
ning.
Det får vi låta väljarna bedöma. Vi behöver inte
stå och slå varandra i huvudet med hur den här krisen
uppstod och hur den såg ut. Låt folk avgöra det. Det
är bara en sak som är viktig att påpeka, Lars Leijon-
borg. När väl krisen var ett faktum under åren 1992,
1993 och 1994 hade vi inte en regering som orkade
regera. Det tror jag att folk kommer ihåg.
Sedan säger Lars Leijonborg att Folkpartiets
ståndpunkt gäller om vården, skolan och omsorgen,
och han kommer inte att stå här i talarstolen och för-
handla med Göran Persson, osv. Uttrycket Folkparti-
ets ståndpunkt är något flexibelt. Vi erinrar oss väl
alla den föregående partiledardebatten när Lars Lei-
jonborg här i talarstolen bytte politik därför att mode-
ratledaren signalerade högerom marsch.
Lars Leijonborg bytte politik i EMU-frågan. Med
ett färskt stämmobeslut om medlemskap från starten
och motstånd mot folkomröstning meddelade Leijon-
borg: Folkomröstning år 1999 är vad som gäller.
Båda positionerna övergavs. Sedan visade det sig att
när Tobisson hade tolkat vad Bildt hade sagt stod inte
moderaterna kvar där Leijonborg trodde att de stod.
Kvar stod enbart Leijonborg.
Folkpartiets ståndpunkt kallas detta för. Den har
inte imponerat, Lars Leijonborg. Jag är rädd för att
det sociala engagemang ni ger uttryck för mycket väl
kan komma att få stå tillbaka för moderaternas krav
på ytterligare skattesänkningar.
       
        Anf.  46  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Visst blåser det en vänstervind, Gö-
ran Persson. Visst är det bra att vi står här allihop och
talar om vården, omsorgen och skolan. Men det gör vi
inte därför att vi har en ideologisk studiecirkel, utan
därför att det är så eländigt. Vi gör det för att det i dag
finns så stora brister och behov av så stora insatser.
Det finns behov av pengar till kommunerna och
till landstingen. Det finns behov av människor som
arbetar med andra människor. Det är därför som vi
står och talar om det här. Det är ett uttryck för den
reaktion på den verklighet som vi alla har omkring oss
mer eller mindre på huden. Det är bra att vi talar om
det. Men det måste också få avtryck i verkligheten i
form av beslut som innebär att det blir förbättringar
och förändringar.
Vänstervinden blåser. Det gör den också i andra
länder i Europa. Det gör den, precis som Göran Pers-
son sade, i Italien och i Frankrike. Där har de som
motsvarar Vänsterpartiet ett ganska stort inflytande,
ibland i regeringen och ibland utanför regeringen. Det
är viktigt att se, Göran Persson, att i den vänstervin-
den finns också en protest mot en socialdemokratisk
maktfullkomlighet och byråkratiserad politik som
ibland mer innebär att administrera makten än att
förändra verkligheten.
Vi har samarbetat i en hel del kommuner och
landsting. Tyvärr spräckte socialdemokraterna samar-
betet i Stockholm. Man tänkte sig väl med moderater-
nas hjälp bygga motorleder. Jag hoppas att vi slipper
se sådant i riksdagen. Jag hoppas att det samarbete
som vi nu har inlett genom arbetet med miljöbalken
liksom arbetet med kärnkraftsavvecklingen kommer
att fortsätta.
Jag hoppas att den vänstermajoritet som jag är
övertygad om blir resultatet av nästa års val också
kommer att hålla över valdagen. Vinden får inte moj-
na.
(Applåder)
       
        Anf.  47  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Det är lätt att hålla med om det Gud-
run Schyman säger. Till skillnad från Schyman har vi
som sitter i regeringsställning det ansvaret att saker
och ting kan göras i den takt och i den ordning som vi
har egna pengar till det. Vi önskar göra mer på många
områden. Men inte till priset av att vi faller tillbaka
igen i det läge som gällde när de borgerliga klev ur.
Det jag gladde mig åt - och det tycker jag också
Gudrun Schyman kan ta till sig - är att den massiva
attacken på välfärdssamhället, systemskiftet, privati-
seringarna, entreprenadernas välsignelse, allt detta
som har predikats från denna talarstol och från hö-
gerns alla organisationer inte nämns längre. Det är
borta.
Det är borta, Gudrun Schyman, därför att det finns
en sådan folklig uppslutning kring den samhällsmo-
dell som bygger på solidaritet, svensk alliansfrihet,
full sysselsättning och ett välfärdssamhälle som ut-
jämnar klyftor. Det går långt in i borgerligheten. Det
har Högern nu också förstått. Därför står nu inte stri-
den i offentligheten på den punkten.
Låt oss göra allt vad vi kan för att hålla den debat-
ten levande. Jag vill inte att vi glömmer att det finns
en motsättning om välfärdspolitiken i Sverige, en
välfärdspolitik som vissa har bekämpat och som andra
har slagits för.
       
        Anf.  48  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Göran Persson sade i sitt anförande:
Varför kan vi inte samlas och utstråla optimism och
arbetsglädje i denna kammare? Varför kan vi inte
erkänna att det blir bättre? Visst kan vi som sitter i
kammaren utstråla optimism och arbetsglädje när vi
går in i en valrörelse. För egen del räknar jag med att
vi till hösten kommer att vara fler gröna parlamentari-
ker som sitter i kammaren.
Vi här i kammaren har inte fått känna av någon
besparingspolitik över huvud taget. Inte ett dyft. Det
har en socialdemokratisk regering stått bakom. Det
gör mig bedrövad när jag samtidigt kommer ut och
ser hur verkligheten ser ut. Utanför detta hus är det
inte samma glädje.
Man behöver bara ta promenaden till Centralsta-
tionen för att konstatera att antalet uteliggare i detta
samhälle ökar i stort sett varje dag. Det är oerhört
vanligt att man i dag möter människor som tigger om
att få pengar till mat och natthärbärge. För några år
sedan var det något som var ytterst ovanligt i vårt
samhälle.
Vi vet att det i dag inte finns plats för de psykiskt
sjuka i samhället. Psykiatrireformen har inte fungerat.
De psykiskt sjuka mår väldigt dåligt, och många av
dem som blir uteliggare är just psykiskt sjuka. Vi kan
se hur fattigpensionärerna har drabbats av bespa-
ringspolitiken så hårt att många av dem inte ens klarat
att söka den vård och få den medicin som de behövt.
Jag kan helt hålla med Göran Persson om att den
borgerliga skattesänkningspolitiken inte är receptet
som löser de problem vi står inför. Men varför kan
inte Socialdemokraterna hålla med Miljöpartiet om att
det t.ex. vore mer solidariskt, mer demokratiskt och
bättre att använda de stora pengar som i dag betalar
kostnaderna för arbetslösheten till att betala männi-
skor för att utföra de jobb vi behöver ha gjorda? Man
kan skicka över mer pengar till kommunen för att
klara det här.
Varför inte lyssna på oss när det gäller förkortad
arbetstid och att dela på jobben? Det är en framtids-
modell som socialdemokratiska kvinnor under många
år har arbetat för. Jag önskar att kvinnorna i ert parti
kunde bli som i vårt parti, nämligen i majoritet. Då
kunde de kanske driva igenom detta tillsammans med
oss. Det behöver vi.
Varför inte skatteväxla så att miljöförstörelse be-
skattas hårdare och arbete lättare? Då skulle småföre-
tagare och andra få plats med flera anställda. Det är
oftast inte brist på arbete utan brist på pengar att beta-
la arbetskraften med som man känner av. En stor
andel är skatteintäkter som aldrig kommer in därför
att ingen anställs. Att då sänka kostaderna för skatten
på arbete skulle faktiskt göra att vi sänkte kostnaderna
för arbetslösheten, och vi är ju helt överens om att det
är mot arbetslösheten vi måste sätta in stöten. Men i
fråga om metoden för att göra det borde Socialdemo-
kraterna lyssna på Miljöpartiet. Vi har många goda
idéer, så varför inte lyssna på oss?
       
        Anf.  49  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Vi lyssnar gärna på Miljöpartiet och
har också gjort det under mandatperioden. Det vet
Marianne Samuelsson. Vi är inte överens om allt - så
är det ju i politiken - men det finns mycket som före-
nar.
Jag reagerade på en sak som Marianne Samuels-
son sade om att vi här i kammaren inte har bidragit till
budgetsaneringen. Det är fel. Ni betalar värnskatt,
mina vänner. Jag skulle gissa att det rör sig om
7 000-10 000 kr per år som var och en bidrar med.
En del här har väl en förmögenhet, misstänker jag,
som ni betalar extra skatt på som ett inslag i budget-
saneringen. Att en och annan äger en aktie har jag
förstått av tidningsrapporteringen. På aktier är det
också skärpt beskattning. Dessutom har ni kanske haft
anledning att betala reavinstskatt, och i sådana fall har
ni också bidragit.
Det är så saneringsprogrammet är utformat. Också
ni med goda inkomster skall bidra för att vi skall klara
en rättvis fördelning. Det är just en rättvis fördelning
som gör att saneringspolitiken i det långa loppet är
trovärdig och hållbar. Där har vi aldrig haft några
bekymmer med Miljöpartiet. Där har vi samma vär-
deringar. Men glöm inte bort vad ni troligen har varit
med och röstat för i saneringsprogrammet.
Vi för internt i vårt parti en intensiv debatt om ar-
betstiderna. Som Marianne Samuelsson själv har sett
gör de fackliga organisationerna på arbetsmarknaden
stora ansträngningar för att plocka in en arbetstidsför-
kortning i lönerörelsen. Det är ett nytt tidens tecken,
och det kommer att fortsätta. Att under pågående
avtalsrörelse göra uttalanden om den här saken är för
mig naturligtvis både olämpligt och äventyrligt. Mari-
anne Samuelsson får komma tillbaka och diskutera
arbetstidsfrågor när vi är igenom lönerörelsen. Jag
sätter ibland en tilltro till resonemanget om att det
finns ett samband mellan arbetstider och sysselsätt-
ning. I andra sammanhang har jag svårt att se den
direkta kopplingen. Här har vi trots allt anledning att
vara öppna och sökande, inte tvärsäkra.
       
        Anf.  50  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag tackar statsministern för den
inviten. Jag kommer gärna och diskuterar det som jag
ser som nödvändigt, nämligen att vi sänker arbetsti-
den och delar på jobben. Det är också något som
många av EU-länderna har praktiserat och är inne på.
När EU-länder har något som är positivt finns det
ingen anledning för oss att inte lyssna, även om jag är
mycket kritisk till många andra EU-beslut.
Jag vill komma tillbaka till en sak. Visst har vi fått
värnskatt och annat, men vi har samtidigt fått löne-
ökningar. I min plånbok är det fortfarande mer än när
vi började saneringsarbetet. Däremot kan jag tydligt
se hur t.ex. fattigpensionärerna har fått mindre i sina
plånböcker, och i deras så knappa ekonomi fanns ju
ingenting att ta av. De har drabbats mycket hårdare än
vi med god ekonomi. Det tycker inte jag är rättvis
fördelningspolitik, så det skulle jag vilja ändra på.
Det finns en annan viktig del som det är synd att
statsministern inte tar upp. Det gäller socialdemokra-
ternas syn på de larmrapporter som kommer om hur
våra barn mår och reagerar. Barn reagerar inte med
våld för att de av naturen är våldsamma, utan det är
omgivningen som gör att de reagerar med våld. Jag
blev förfärad när jag såg att skolministern tyckte att vi
skulle sätta in fler poliser i skolan. Är den nya social-
demokratiska modellen att vi skall vakta våra barn
och inte ge dem den kärlek, vård och omsorg som de
tigger om när de reagerar med våld?
       
        Anf.  51  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag hoppas att detta inte verkar
övermaga på något sätt. Det skall man ju akta sig för
att vara. Men jag måste få berätta att man hundratals
gånger på väg till vårt riksdagskansli går förbi några
tuppar som står och liksom bröstar sig och burrar upp
sig mot varandra. Jag tror att väldigt många som be-
traktar politiken uppfattar oss politiker ungefär som
de tupparna. Uppfatta nu inte detta som någon exami-
nation, men det fanns vissa inslag av detta här för en
stund sedan. Jag tror att många uppfattade det som att
fjädrarna skulle ryka för sakens egen skull.
Svenska folket gillar lagom och landet Lagom.
Därför borde vi mittenpartier egentligen vara mycket
större. Vi kanske blir det efter den här debatten, vad
vet jag. Det vore inte orimligt. Göran Persson gick
upp i talarstolen att sade: Låt folk avgöra. Låt oss inte
träta! Vi skall inte examinera. Men strax efteråt säger
han: Då hade vi en regering som slutade att regera. Är
inte det att påstå och examinera? Om inte det är att
tala om för folk vad de skall tycka, så vet inte jag vad
det är.
Dessutom vet Göran Persson och Erik Åsbrink
ofantligt väl att snacket om att den svenska krisen
började i oktober 1991 och höll på till 1994 är non-
sens. Ni skulle aldrig har blivit statsminister respekti-
ve finansminister om ni inte mycket väl känt till att
krisen som Sverige hamnade i började långt tidigare.
Jag skulle inte kalla det vissa ögonblick av klarsyn -
det vore ju fel - men vid vissa tillfällen då ingen of-
fentlig debatt pågår och inga TV-kameror är på så
tillstår ni detta. Sveriges ekonomi började misskötas
för 20-25 år sedan, och så småningom hade man kört
snöplogen så att den satt fast. Det hände under de
åren.
Därmed inte sagt att inte Göran Persson har gjort
ett utomordentligt arbete när det gäller att åstadkom-
ma besparingar. Var så god! Det gick ju inte under
tiden 1991-1994, då Göran Persson satt i opposition.
Då tryckte han på nejknappen till 60 miljarder av
besparingar. Då var det annat ljud i skällan, men så är
det kanske.
Jag tror alltså att vi måste ta kål på försöken att
tricksa inför svenska folket för att med något slags
trollformel få dem att tro att helt plötsligt inträdde
krisen, sedan kom Göran Persson som den store räd-
daren och räddade landet. Det är ju inte så. Vi ansva-
rar kanske litet till mans för vad som har hänt under
de senaste 20-25 åren.
Sedan vill jag stryka under att jag tror att det lig-
ger ofantligt mycket i det Lars Leijonborg sade. Vi
kan tala om sysselsättningen och arbetslösheten som
ett isolat i sig. Sedan får vi då frågor från Gudrun
Schyman och andra om hur vi skall få pengar till
detta. Vi i den här kammaren måste väl ändå veta att
om inte kommunerna får större skatteintäkter kan vi
stå här och harva hur mycket vi vill. Det handlar ju
om att folk måste komma i arbete så att det kommer
in skatt. Bevare oss väl om det skulle inträffa att det
blir ännu färre som blir sysselsatta framöver! Då hjäl-
per det inte hur flotta budgetmotioner vi än kompone-
rar.
Herr talman! Jag tycker att man måste tillstå att
misslyckandet med att ge folk arbete är omfattande.
Det är väl en verklighetsbeskrivning.
       
        Anf.  52  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Nu skall jag överraska Alf Svensson.
Jag tycker lika illa som Alf Svensson om den här
historieträtan, och jag tror folk är trötta på den. Läs
den enkla lilla boken som kom för ett tag sedan, Den
som är satt i skuld är inte fri! Där tror jag att jag gör
upp med den här saken. Vi hade väl också skuld i
detta, precis som de borgerliga. Så är det ju.
Men min huvudsakliga argumentering är att när
krisen väl var på plats, när en ränta på 500 % inträffa-
de, orkade inte regeringen Bildt regera. Man hade
gjort sig beroende av Ny demokrati och stängt ute
samarbetet med socialdemokratin. Och jag måste
tyvärr säga, Alf Svensson, att allt kröntes i denna
galopperande statsfinansiella karusell eller förfallpe-
riod av att man på sista tampen införde ett ofinansie-
rat vårdnadsbidrag för 2,5-3 miljarder kronor. Pro-
blemet var en för svag regering och en för svår upp-
gift. Men vi delar allihop ansvaret för att det var svårt.
       
        Anf.  53  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag hade behövt litet mer tid för att
tala om för Göran Persson att vårdnadsbidraget icke
var en utgift, vilket jag tror att han också vet. Det var
en rättvisereform. När det drogs in fick ni satsa väl-
digt på att bygga nya daghem, och det kostar faktiskt
mycket mer.
Man hade gjort sig beroende av Ny demokrati, sä-
ger statsministern. Ja, ni såg då till att ni inte var med
och hjälpte till i det besparingsarbete som var nöd-
vändigt. Ni röstade på fler utgifter, som jag sade. Ni
hade kunnat hjälpa till då, men ni var väldigt glada för
att inte göra det och försätta den regering som fanns
då i en problemfylld situation.
Sedan hoppas jag att det nu utgår en ukas från Gö-
ran Persson till samtliga statsråd så att vi slipper höra
varenda torsdag här att ni övertog och ni övertog. Det
skall bli intressant att se om det hjälper nu på torsdag.
(Applåder)
       
        Anf.  54  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Visst, vi övertog de gigantiska un-
derskotten från en regering som inte orkade regera.
Det jag säger är att den regeringen i sin tur hade en
uppgift som vi delar ansvaret för. Men glöm aldrig
vad som hände under den period då ni hade ansvaret.
För övrigt vill jag säga grattis till Alf Svensson. 25
år som partiledare är imponerande. Jag är ju så gam-
mal att jag kommer ihåg den dag Alf Svensson blev
vald. Grattis!
(Applåder)
       
        Anf.  55  OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Ärade riksdagsledamöter! Jag har
inte varit utsatt för fler påhopp än man kan stå ut med.
Därför har jag inte gett mig in i den knivkastning som
har pågått en stund.
Låt mig göra någonting för mig ovanligt. Jag har
deltagit tillräckligt länge i parlamentariskt liv för att
kunna bjuda på en och annan erfarenhet. Jag tycker
nog att man kan säga att vi har misslyckats med en
sak. Det är att få dialogen och det politiska klimatet
att bli litet mjukare. Jag sade i min inledning att det
behövs mer av samarbete och mindre av konfronta-
tion. Det var nästan en signal till att det skulle bli det
senare.
Min erfarenhet är att partier i det politiska mittfäl-
tet, som inte har de stora politiska ideologiska spän-
ningarna i förhållande till varandra, har en väldigt
viktig uppgift i ett parlament som skall fungera lång-
siktigt. Det går inte att låsa in sig när landet står på
kanten till avgrunden till att bli helt beroende av in-
ternationella marknadskrafter, valutafonder och annat.
Jag tycker att den insikten har funnits hos Folk-
partiet och Bengt Westerberg och hos Kristdemokra-
terna i en artikel, som jag för övrigt har med mig här,
från den 5 april 1995. Det var precis den dagen då vi
för första gången hade samarbetsdiskussioner mellan
Centern och Socialdemokraterna. Ni erbjöd då era
tjänster. Det är bra att sådant förekommer. Det här
landet klarar inte först det ena och sedan det andra
och däremellan en massa återställare. Valperioderna
är för korta för det. Vi har inget intresse av att gräva i
historien, som här har skett. Vi försöker göra någon-
ting åt det och lära av historien så att saker och ting
blir bättre.
Det är väl den erfarenhet som jag skulle vilja
skicka vidare. Det återstår mycket arbete för att det
här landet skall bli långsiktigt stabilt.
Tack för ordet och grattis Alf Svensson!
       
        Anf.  56  Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Herr talman! Låt mig använda mina sista sekunder
till att instämma i vad Olof Johansson har sagt. Vi
behöver en kontinuitet i politiken. Vi behöver samar-
bete över blockgränsen. Det är inte populärt i alla
läger, men det är bra för Sverige. Tack för en kon-
struktiv insats!
Vi behöver också uppslutning kring riksdagen som
institution. Vi måste ta riksdagen på allvar, infinna
oss till debatter och inte uttrycka oss nedsättande om
denna kammare.
       
        Anf.  57  LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Jag väljer att påminna om dagens
sammanfattning från Folkpartiet: De som inte har
jobb skall få jobb för att de som inte får vård skall få
vård.
(Applåder)
       
        (forts. 4 §)
Ajournering
       
        Kammaren beslutade kl. 12.30 att ajournera för-
handlingarna till kl. 14.00.
Återupptagna förhandlingar
       
        Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
       
        2 §  Meddelande om motionstiden
       
        Andre vice talmannen meddelade att motionstiden
för skrivelserna 1997/98:51 och 53 stämplats med
felaktigt datum. Motionstiden skulle utgå onsdagen
den 4 februari.
       
        3 §  Hänvisning av ärenden till utskott
       
        Föredrogs och hänvisades
Skrivelser
1997/98:51 till socialutskottet
1997/98:53 till justitieutskottet
1997/98:66 till skatteutskottet
       
        Förslag
1997/98:RR7 till konstitutionsutskottet
       
        4 §  (forts. från 1 §) Allmänpolitisk debatt
Sysselsättningsfrågor
       
        Anf.  58  LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Som framgått av förmiddagens parti-
ledardebatt är ett av socialdemokraternas värsta
misslyckanden denna valperiod den stora arbetslöshe-
ten. Välstånd har gått förlorat för enskilda människor
och för Sverige som helhet. Massarbetslösheten är ett
tecken på att Sverige har försummat den nödvändiga
förnyelsen. För att hantera dagens globala, rörliga
ekonomi duger inte det gamla industrisamhällets stela
strukturer.
Sedan några månader tillbaka skryter regeringen
med att ha knäckt krisen och återställt Sveriges eko-
nomi till dess forna styrka. Men det säger sig självt att
ekonomin inte kan friskförklaras så länge tillväxten
ligger under genomsnittet för andra länder, jobben
blir färre och medborgarnas beroende av socialbidrag
ökar. Statsråden måste rimligen leva i en helt annan
värld än den verklighet som hundratusentals svenskar
är smärtsamt medvetna om - ett massarbetslöshetens
samhälle där man riskerar evigt bidragsberoende och
utanförskap.
Vid tiden för valet 1994 sjönk arbetslösheten och
sysselsättningen steg. Men den utvecklingen bröts när
den nya regeringen återupptog högskattepolitiken och
återreglerade arbetsmarknaden. Hade den positiva
tendensen i stället fått fortsätta skulle i dag väl över
100 000 fler människor ha haft riktiga jobb. Förutom
att detta skulle ha betytt mycket för de enskilda män-
niskorna hade det allmänna fått skatteintäkter i stället
för arbetslöshetskostnader. Det hade varit positivt för
vården, omsorgen och skolan, men den möjligheten
slarvade regeringen bort.
Beträffande sysselsättningen blev även 1997 ett
förlorat år. Antalet sysselsatta var 43 000 mindre än
under 1996, och - än mer anmärkningsvärt - de var
t.o.m. färre än 1994.
Under den gångna mandatperioden har socialde-
mokraterna således inte lyckats öka sysselsättningen
över huvud taget. Nu hoppas de på en internationell
konjunkturuppgång. Och visst kan den ge också Sve-
rige ett och annat nytt jobb, men inte på långa vägar
så många som vårt land behöver.
Förklaringen är - som ekonomiprofessor Lars
Calmfors skrev nyligen - att regeringen tills vidare av
valtaktiska skäl tycks ha avfört effektiva åtgärder mot
arbetslösheten från dagordningen. Reflexmässigt
avfärdas de råd som ges av experter och internationel-
la organisationer, nämligen att sänka skatten på arbete
och att anpassa arbetsmarknaden till en ny tids mer
rörliga villkor. Den i andra sammanhang så omhulda-
de Calmfors konstaterar att huvudinriktningen i rege-
ringens politik är att hålla nere den registrerade ar-
betslösheten genom åtgärder som minskar utbudet av
arbetskraft: AMS-politik, förtidspensionering och
arbetstidsförkortning.
På senare tid har regeringens arbetsmarknadspoli-
tik kritiserats även från LO-håll. Trots miljarder och
åter miljarder till AMS har de arbetslösa inte förbe-
retts för den lilla ljusning som konjunkturuppgången
gett även Sverige. Resultatet har blivit flaskhalsar och
undanträngningar av riktiga jobb.
Liksom vi moderater reagerar LO mot den vo-
lymsjuka som ligger bakom alla satsningar på RAS,
ALU, API, OTA och allt vad de här programmen
heter. Två LO-ekonomer sammanfattade nyligen
kritiken på följande sätt: "Det är genom ökad syssel-
sättning som arbetslösheten skall bekämpas - inte
genom kamouflage av den öppna arbetslösheten."
Nu gläds regeringen åt att arbetsmarknadsutsikter-
na ser något ljusare ut. Men det är en bedräglig tröst.
Tror man att krisen är löst behöver man ju inget göra.
Och då lämnas alla de hundratusentals människor i
sticket som likväl inte har fått något jobb.
En sådan hållning kan vi moderater inte godta. Vi
vill sätta Sverige i arbete på riktigt. Vårt program för
förnyelse, företagande och arbete syftar till att av-
veckla arbetslösheten som samhällsproblem. Det
betyder en halv miljon nya jobb i företagen. För det
krävs följande:
Sänk skatten på arbete, så att företagen har råd att
anställa fler. Sänk skatten särskilt inom tjänstesek-
torn, där nya jobb fort kan komma fram. Det är
bara genom fler och växande företag som syssel-
sättningskrisen kan hävas.
Modernisera arbetsrätten, så att det blir lättare att
anställa. En arbetsrätt som stänger människor ute
från jobbet är varken socialt eller ekonomiskt för-
svarbar.
Förnya arbetsmarknadspolitiken i grunden. Sluta
tricksa med statistik och ersätt huvudparten av da-
gens AMS-åtgärder med en bred lärlingsutbild-
ning för unga arbetslösa och en fokuserad arbets-
marknadsutbildning.
En politik av det slaget ligger i linje med vad fri-
stående experter rekommenderar och vad framsynta
socialdemokrater, t.ex. Tony Blair, redan gör. Skulle
inte regeringen för en gångs skull kunna erkänna att
politiken de senaste åren gått alldeles fel, lyssna på
vad andra föreslår och sedan börja om från början?
Min fråga till Anders Sundström blir: Är regering-
en beredd att - i stället för att försöka sprida och
maskera arbetslösheten - sänka skatter och reformera
arbetsrätten och även i övrigt avreglera arbetsmark-
naden, så att människor som kan, vill och borde arbe-
ta också får tillfälle att göra detta?
       
        Anf.  59  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Lars Tobisson sade att det behövdes
förnyelse på svensk arbetsmarknad. Jag håller med.
Men det fanns ingenting av förnyelse. Vad jag kan se
säger moderaterna nej till miljöomställning, till att
avveckla kärnkraften, till skatteväxlingsförslag, till
förnyelse av arbetstidspolitiken, till initiativ för att få
en förändrad branschstruktur - Sverige har halkat
rejält efter.
Att åberopa LO-ekonomerna som stöd för modera-
ternas kritik är fullständigt orimligt. Vänsterpartiet
har här i kammaren år efter år bekämpat den passiva
arbetsmarknadspolitik som Börje Hörnlund var
främste exponent för när Carl Bildt var statsminister.
En riktig tillväxtpolitik bygger på att människor är
trygga. Den bygger på löntagarnas inflytande. Den
bygger på långsiktigt hållbar utveckling av Sverige -
inte på att marknadskrafterna skapar större klyftor,
inte på att ge större spelrum åt spekulanterna. Det
handlar om att sätta hela Sverige i arbete. Jag har inte
sett några initiativ för regional förnyelse och regional
utvecklingskraft från Lars Tobissons sida. Jag tycker
att det är motsatsen till förnyelse. Det är riktigt tradi-
tionell passivitet som Lars Tobisson står för.
       
        Anf.  60  LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! När det gäller dessa frågor har nog
Hans Andersson och jag helt skilda ideologiska vär-
deringar. Det som Hans Andersson står för är verkli-
gen att bevara en stel struktur på arbetsmarknaden,
medan vi förordar förändringar som skall ge möjlig-
het till den tillväxt i landet som kan ge nya jobb. Vi
satsar på skattelättnader och på avregleringar på ar-
betsmarknaden - inte på den stela arbetsrätt som nu
råder.
Det här menar vi är alldeles nödvändigt. Det
egendomliga är ju att socialdemokraterna - Hans
Andersson har nog aldrig varit med i den gemenska-
pen - ändå har sagt sig förstå att det är genom sats-
ning på arbeten inom den enskilda sektorn som sys-
selsättningskrisen kan lösas.
Det kan man inte få fram genom att fortsätta med
högskattepolitik, att återreglera arbetsmarknaden, att
med olika åtgärder kväva den tillväxt som är nöd-
vändig för tillkomsten av nya jobb.
Vi kommer inte att mötas här, Hans Andersson
och jag, för vi har helt skilda utgångspunkter. Men jag
är övertygad om att den politik som Hans Andersson
står för, och som är än värre än regeringens politik,
därmed också skulle leda till ännu färre jobb och en
ökad arbetslöshet i landet i den riktning som vi har
sett under de gångna åren.
       
        Anf.  61  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Nej, Lars Tobisson, jag är också för
att vi ökar tillväxten i näringslivet. Men vi kan inte
göra det genom att ge fritt fram för marknadskrafter-
na.
När man, som vi i Sverige, har en sådan extremt
stor storföretagsbaserad exportsektor av gammalt snitt
leder ytterligare investeringar normalt till mindre
sysselsättning. Det måste göra det, det är nödvändigt
för konkurrensförmågan. Men vi måste få produk-
tionsöverskottet och vinsterna att återföras till inno-
vationer och nyskapande av mindre företag, som skall
kunna växa av ny teknik. Då är det miljösektorn som
är viktig, då måste flexibiliteten öka, då måste arbets-
tidsreformer komma till. Tro inte att man kan göra det
mot hela löntagarkollektivet.
Det är inte sant som Lars Tobisson säger att det är
med hjälp av reformer som gör det lättare att anställa
som ni vill komma vidare. Era förslag går ut på att det
är lättare att avskeda. På det sättet skapar man ingen
ny sysselsättning, Lars Tobisson.
       
        Anf.  62  LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Våra förslag syftar till att göra det
lättare för enskilda människor att få jobb. De tar inte
hänsyn till behov och önskemål hos fackliga ledare,
som slår vakt om den stela struktur vi har på arbets-
marknaden.
Jag tyckte att det var uppmuntrande att höra Hans
Andersson konstatera att det är genom att skapa bättre
villkor för den mindre företagsamheten som vi kan få
till stånd flera jobb. På den grunden möts vi. Men jag
är alldeles övertygad om att vi för att skapa sådana
förutsättningar måste motverka de tendenser som har
skapat nuvarande tillstånd, med en dominans för stora
företag och därutöver nästan bara ensamföretagare.
Det handlar om villkoren för den mindre företag-
samheten, där man kommer in på regelsystemet och
där man kommer in på beskattningsvillkoren. Dessa
motverkar att de här företagen växer. De har inget
incitament att göra det. För att skapa sådana incita-
ment krävs skattelättnader. Det krävs avregleringar.
Det krävs ett erkännande av att den som lyckas i sitt
företagande också skall få någon utdelning av detta
genom ökade inkomster.
Ajournering
       
        På förslag av andre vice talmannen medgav kam-
maren kl. 14.13 att förhandlingarna ajournerades till
kl. 14.14 på grund av ett tekniskt fel på högtalaran-
läggningen.
Återupptagna förhandlingar
       
        Förhandlingarna återupptogs kl. 14.14.
       
        Anf.  63  ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Det är mycket av det Lars Tobisson
säger som man i och för sig kan hålla med om, t.ex.
sänkt skatt på arbete, sänkt skatt för tjänstesektorn,
förnyad arbetsmarknadspolitik osv. Men när modera-
terna talar om den ökade flexibiliteten på arbetsmark-
naden brukar det nog bakom ändå ligga att man skall
öka löneskillnaderna, i praktiken genom att ha lägre
betalt än vi har i dag för de lägst betalda arbetena. Det
är klart att det ger många nya jobb om man gör så.
Det är den anglosaxiska modellen.
Här uppfattar vi moderaterna som väldigt stela.
Min fråga till Lars Tobisson är: Kan ni tänka er att
diskutera andra varianter, att t.ex. titta mer på arbets-
tid och sådana faktorer för att få fler i arbete? Vill vi
verkligen ha ökade sociala orättvisor, som det blir om
man ökar löneskillnaderna på det sätt som man har
gjort i USA?
       
        Anf.  64  LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Vi formulerar inte några föreskrifter
om hur lönebildningen skall gå till eller vilka lö-
neskillnader den skall resultera i. Det skall bestämmas
på marknaden. Men jag är för min del helt på det
klara med att det är bättre för människor att ha ett
jobb, om än - ofta övergångsvis - till en lägre lön, än
att stå utanför arbetsmarknaden och åtnjuta bidrag och
vara osäker på vad framtiden kan erbjuda.
När det gäller arbetstidsförkortning, som är Miljö-
partiets lösning på alla problem, är vi på helt annan
kurs. Det är i själva verket en rättighet för människor
att få arbeta. Att föreskriva att man skall vara begrän-
sad till exempelvis 35 timmars arbetsvecka är oss helt
emot. Det är ingen lösning. Problemet för Sverige är
inte att vi arbetar för mycket i vårt land, utan proble-
met är att vi behöver arbeta mer för att kunna upprätt-
hålla det välstånd i form av vård, utbildning och om-
sorg som alla efterfrågar. Det gör man inte genom att
reglera arbetstiden i fortsättningen.
       
        Anf.  65  ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Nu smet Lars Tobisson undan litet
grand. Samtidigt bekräftar han min farhåga. Man
tänker sig alltså att det bara finns två alternativ.
Ökar man löneskillnaderna innebär det att man
måste ha fler lågt betalda jobb. Det är klart att det
finns nya jobb att hämta om man sänker minimilönen
och även sänker bidrag, t.ex. socialbidragen. Annars
blir det mer lönsamt att gå på dem än att jobba.
Det får väldigt långtgående sociala effekter. Det
ser vi exempel på bl.a. i USA. Frågan är då: Vill
verkligen moderaterna ha det samhället? Är man inte,
som många andra ekonomiska tänkare, öppen för att
diskutera andra varianter, där man tittar på arbetstids-
faktorer, kombinerar det med lägre sociala avgifter
och arbetsdelning? Hur man reglerar eller inte regle-
rar kan vi diskutera, men är man ändå inte beredd att
föra en diskussion som är mer öppen kring de här
frågorna? Jag uppfattar tyvärr Tobisson som väldigt
låst här. Det ger inga nya jobb.
       
        Anf.  66  LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Nu är det faktiskt så väl ordnat i Sve-
rige att vi inte har någon lagstiftad minimilön. Det är
bra. Men det finns föreskrifter i kollektivavtalen som
skapar samma effekt. De utestänger människor från
arbeten som de annars skulle ha kunnat få, där de
hade fått en välförtjänt och välbehövlig träning i att
vara på arbetsmarknaden och kunnat meritera sig för
bättre löner i framtiden.
Att de arbeten som har tillkommit i USA, till
skillnad från i Europa och särskilt i Sverige, skulle
vara låglönejobb är en myt. Flertalet av dessa jobb är
välbetalda just genom att man har avreglerat arbets-
marknaden.
Får jag ställa en fråga till Roy Ottosson som gäller
arbetstidsförkortning: Har Roy Ottosson någonsin
tänkt på sambandet? Sverige har tillsammans med
Norge den kortaste årsarbetstiden bland industrilän-
derna. I USA och Japan arbetar man 25 % längre tid.
Ändå har de där inte bara högre levnadsstandard utan
också en betydligt lägre arbetslöshet än vi har i Sveri-
ge. Det finns alltså inget samband mellan arbetstid
och välstånd, som ni gör gällande.
       
        Anf.  67  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag har en kort fråga till Lars Tobis-
son: På vilket sätt har er politik förändrats i förhållan-
de till den politik som ni bedrev mellan 1991 och
1994?
       
        Anf.  68  LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Som jag påminde om i mitt anförande
ökade arbetslösheten när vi tog över 1991, jobben
blev färre. Efter tre år hade vi vänt den utvecklingen.
Då gick arbetslösheten ned, jobben blev fler. Vi förde
alltså en politik som skapade jobb, och det skulle vi
naturligtvis fortsätta med. Det är nämligen den sorts
politik som vi nu förordar: fortsatta skattelättnader,
avregleringar som främjar tillväxt och skapar utrym-
me för företagen att expandera och erbjuda de jobb
som måste tillkomma i den enskilda sektorn om det
skall bli en varaktig förbättring i sysselsättningssitua-
tionen.
       
        Anf.  69  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag skulle uppskatta om Lars Tobis-
son och Moderaterna bedrev just den argumentatio-
nen, dvs. att ni vill fortsätta med den politik ni bedrev
mellan 1991 och 1994. Det skulle underlätta för alla
oss andra att bedriva valrörelse under 1998. Jag tror
att det är rätt tydligt för svenska folket att just den
perioden inte var någon höjdare i svensk politik. Det
var de svåraste åren Sverige gått igenom efter andra
världskriget. Därför är det rätt brutalt när både Tobis-
son och Bildt säger att de är rätt stolta över detta. Det
är ni ensamma om i Sverige.
       
        Anf.  70  LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Kan industriministern bestrida att mot
slutet av Socialdemokraternas regeringsperiod, dvs.
framåt 1991, steg arbetslösheten? Det var er politik
som ledde till det.
Vi fick krispaket på krispaket. Vi såg hur Allan
Larsson förgäves spanade efter vändpunkten.
Vi tog tag i detta, och det krävde mycket arbete.
När vi satte i gång vände utvecklingen. Tre år senare,
närmre valet, sjönk arbetslösheten och det fanns fler
jobb.
Det tog er drygt ett år att stoppa den gynnsamma
utvecklingen. Ni gjorde det med hjälp av en återgång
till högskattepolitik och regleringar. Vi har sett resul-
tatet.
Trots betydligt gynnsammare internationella kon-
junkturförhållanden har ni under de snart fyra år som
har gått inte lyckats få fram fler jobb i Sverige.
       
        Anf.  71  ELVING ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag har en vision om att Sverige åter-
igen skall bli en nation i arbete. Sverige skall vara en
nation som präglas av framtidstro och optimism, där
människor kan få jobb på den reguljära arbetsmark-
naden och där hela vårt land har del i en positiv ut-
veckling.
Med hjälp av den budgetsanering som Centern har
medverkat till har en bra grund lagts för en sådan
utveckling. Statsfinanser i balans, kraftigt sänkta
räntor, stabil valuta och låg inflation gör att vi nu har
bra möjligheter att ta till vara den goda konjunkturen
och skapa förutsättningar för en nation i arbete.
Vägen dit är dock lång. Fortfarande har massar-
betslösheten Sverige i ett kvävande grepp. När vi nu
har levt med hög arbetslöshet under lång tid finns en
tendens till att perspektiven förskjuts. Arbetslöshetstal
som för några år sedan ansågs orimligt höga riskerar
att mötas av acceptans. Jag vill för min del slå fast att
kampen för nya jobb måste stå högst på den politiska
dagordningen. Arbetslöshet är och förblir ett gissel.
Det är socialt nedbrytande för den enskilde samtidigt
som det är ett samhällsekonomiskt slöseri.
Utvecklingen har vänt. Sysselsättningsläget för-
bättras dagligen. Antalet arbetslösa minskar och anta-
let i arbete ökar. Antalet varsel minskar och antalet
nyanmälda lediga platser ökar.
Om vi skall få ordentlig fart på sysselsättningstill-
växten måste fler nya företag startas och befintliga
företag måste ges förutsättningar att växa. Åtgärder
för att stimulera denna utveckling har genomförts
under senare år. Bl.a. har arbetsgivaravgifterna sänkts
med 5 procentenheter på en lönesumma upp till
850 000 och på en summa på 180 000 för egenföreta-
gare. Arbetsrätten har reformerats, och den sociala
tryggheten för företagare har kraftigt förbättrats ge-
nom den nya a-kassan. Kvittningsrätten har återinförts
och dubbelbeskattningen har lindrats.
Jag skulle i det här sammanhanget vilja rikta en
fråga till Lars Tobisson med anledning av hans anfö-
rande. Han sade att han vill ha förändringar i arbets-
rätten som gör det lättare att anställa. Vilka hinder
finns i den nuvarande arbetsrätten mot att anställa?
De är i de små och medelstora företagen som den
största potentialen för nya jobb finns. För Centerns
del är det därför ett prioriterat område att gå vidare
med sänkta arbetsgivaravgifter riktade till dessa före-
tag. Med hjälp av sänkta arbetsgivaravgifter för små-
företagen fångas också en mycket stor del av den
expansiva tjänstesektorn in. Vi måste också gå vidare
med regelförenklingar. Det måste helt enkelt bli enk-
lare att bli och vara företagare.
Omställningen till kretsloppssamhället är nöd-
vändigt för en hållbar utveckling och skapar samtidigt
en stor mängd nya arbetstillfällen. En viktig del i detta
är omställningen av energisystemet och en avveckling
av kärnkraften.
Med hjälp av det ekonomiska saneringsarbetet har
också utrymme skapats för att tillföra vård-, omsorgs-
och utbildningsområdena ökade resurser. Detta är
viktigt och bra för kvaliteten i verksamheterna, men är
också viktigt för arbetsmarknaden och framför allt
kvinnornas möjligheter att få jobb.
Den tillväxt som vi just nu ser i sysselsättningen
går dock stora områden av vårt land förbi. Befolk-
ningssiffrorna för 1997 talar sitt tydliga och dystra
språk. De regionala obalanserna ökar. Flyttlassen
rullar i snabb takt mot några få tillväxtregioner i vårt
land. Vi har som nation inte råd att inte ta till vara
tillväxtkraften i hela vårt land. Regionalpolitiken
måste effektiviseras och präglas av en helhetssyn som
gör att tillväxten i ekonomin och sysselsättningen
kommer hela vårt land till del.
En paradox är att samtidigt som vi har massarbets-
löshet är det alltfler företag som rapporterar arbets-
kraftsbrist. Bristen på arbetskraft med adekvat ut-
bildning gör sig gällande inom flera sektorer. I första
hand handlar det om olika yrken som förutsätter hög-
skoleutbildning. Men det blir också allt vanligare med
brist på yrkesutbildad arbetskraft inom industrin, som
t.ex. tekniker och svetsare.
Detta är en oacceptabel tingens ordning. Samtidigt
som människor inte kan få jobb bromsas tillväxten i
företagen på grund av arbetskraftsbrist.
Arbetsmarknadspolitiken måste därför styras över
mot mer kvalitet i åtgärderna i stället för kvantitet.
Centern anser att för att möta efterfrågan på vissa
typer av utbildad arbetskraft i näringslivet att den
kvalificerade yrkesutbildningen bör fördubblas och
uppgå till i storleksordningen 50 000 platser i genom-
snitt per månad. För att skapa utrymme för den ökade
omfattningen av yrkesutbildningen måste det s.k.
volymmålet justeras ned till i storleksordningen
140 000 platser.
Arbetsmarknadspolitiken måste också på ett bättre
sätt än hittills inriktas på kvinnornas situation på ar-
betsmarknaden. Ökad decentralisering och större
inflytande på den lokala nivån över arbetsmarknads-
politikens utformning måste också genomföras.
Fru talman! Med hjälp av fortsatt ordning och reda
i statsfinanserna med låg ränta och låg inflation, yt-
terligare sänkta arbetsgivaravgifter riktade till de
mindre företagen, förenklingar och minskad byråkrati
för företagen, fortsatt satsning på kompetensutveck-
ling och utbildning, en effektiv, decentraliserad och
kvalitativt inriktad arbetsmarknadspolitik, gör att
Sverige återigen kan få målet om full sysselsättning i
sikte.
       
        Anf.  72  LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Elving Andersson frågade mig vad
som hindrar företagen att anställa. Jag tycker att det är
rätt makabert att ett parti som har stött regeringens
sysselsättningsfientliga politik ställer en sådan fråga.
Det är uppenbart att de skattehöjningar och återregle-
ringar som Centerpartiet har varit behjälpligt med har
motverkat sysselsättningen. Det har funnits flera en-
skilda exempel på detta, t.ex. den tidigarelagda mom-
suppbörden och den fördubblade sjuklöneperioden,
som just har försvårat för mindre företagare att bygga
ut sin verksamhet.
Inte nog med detta: Man har i hög grad stimulerat
fram det som Anders Sundström är huvudman för,
dvs. den förtida avvecklingen av kärnkraft. Det driver
upp elpriser och slår ut väl fungerande produktionsan-
läggningar.
Så kommer man i efterhand och säger att denna
politik har gått ut över befolkningsutvecklingen, för-
därvat jobb i glesbygden och tvingat människor att
flytta därifrån.
Det är ni med er politik som har hjälpt till att ge
Socialdemokraterna en majoritet för en sysselsätt-
ningsfientlig politik.
       
        Anf.  73  ELVING ANDERSSON (c) replik:
Fru talman! Det är beklagligt att Lars Tobisson
inte lyssnar på mina frågor. Lars Tobisson sade i sitt
anförande att arbetsrätten måste förändras så att det
blir lättare att anställa.
Min fråga till Lars Tobisson var följande: Vad är
det i arbetsrätten som hindrar företag att anställa?
Lars Tobisson svarade på något helt annat.
Sedan har vi naturligtvis helt olika syn på möjlig-
heten att skapa ett hållbart energisystem. Kärn-
kraftsavvecklingen innebär inte något hot mot jobben.
Tvärtom innebär det stor potential för att skapa nya
jobb och att satsa på och utveckla alternativa energi-
källor som är långsiktigt hållbara, som är inhemska
och som skapar jobb i Sverige. Dessutom ger det
förutsättningar att skapa jobb över hela vårt land,
vilket inte är oviktigt i sammanhanget.
       
        Anf.  74  LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Det finns inget som helst exempel i
hela världen på att det har varit möjligt att skapa väl-
stånd och nya jobb genom att slå ut väl fungerande
produktionsanläggningar.
Elving Andersson inriktar sig nu särskilt på arbets-
rätten. Det är klart att de restriktioner som där finns i
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
begränsar möjligheterna att anställa. Vi har tillsam-
mans en gång i regeringsställning lagt fram ack så
blygsamma förslag i liberaliserande riktning. Det har
den regering som Centerpartiet nu har understött tagit
tillbaka.
Vi menar att det inte räcker. Vi måste gå längre i
syfte att få en mer individualiserad arbetsmarknad där
människor själva bestämmer inte bara vilka löner de
är beredda att acceptera utan vilka arbetstidsförhål-
landen och övriga anställningsvillkor som passar dem.
Om man ser till ungdomar i dag är det ingalunda så att
det gamla inrutade anställningsförhållandet - 9-5, på
samma arbetsplats från ungdomsår till pensionsålder -
är något man eftersträvar. Tvärtom krävs det mer
flexibilitet. Då får vi mer jobb, även ute i företagen.
       
        Anf.  75  ELVING ANDERSSON (c) replik:
Fru talman! Jag hoppas att den uppmärksamme
lyssnaren konstaterar att Lars Tobisson inte hade ett
enda konkret exempel, som jag efterlyste.
Jag skulle vilja rekommendera Lars Tobisson att
åka ut i landet och träffa småföretagare. Jag gör det
ganska ofta. Av dem som jag träffar är det nästan
ingen som anför just arbetsrätten som ett hinder för
expansion och utveckling. Det är helt andra faktorer
som de efterlyser. Vi har faktiskt förändrat arbetsrät-
ten under den här mandatperioden, Lars Tobisson.
Centern och Socialdemokraterna har tillsammans
genomfört, vågar jag påstå, långt vidare förändringar i
arbetsrätten än vad vi lyckades åstadkomma under
fyrpartiregeringens tid.
Jag skulle som sagt vilja rekommendera Lars To-
bisson att prata med de enskilda företagarna och inte
bara med deras organisationsföreträdare på SAF och
Industriförbundet som driver det här som en politisk
kampanj. Prata med de enskilda företagarna! Då får
också Lars Tobisson reda på vad problemen är för
expansion i näringslivet.
       
        Anf.  76  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har två frågeställningar.
Den första gäller just en tillväxtorienterad, kompe-
tensorienterad arbetsmarknadspolitik. Partikamraten
Hörnlund var ju en exponent för att föra bort den
svenska arbetsmarknadspolitiken från kompetensin-
riktning till volymåtgärder med ALU, ungdomsprak-
tik osv. Vi hade ju rekordartat många åtgärder. Tyvärr
har en hel del av det återkommit under senare år, när
Centern återigen fick inflytande över regeringsarbetet.
I dag är det 35 000 i arbetsmarknadsutbildning, men
det kommer till IT-utbildning. Jag menar att det måste
lyftas väsentligt mer än de sammanlagt 50 000 som
Elving Andersson anger.
Min andra synpunkt är näringslivets finansiella
ansvar. Varför får vi i Vänsterpartiet aldrig stöd för
våra förslag om framtidsfonder och vinstdelning för
att utnyttja produktionsöverskottet för utbildning och
produktivitetshöjning där det skall ske - på jobbet,
innan folk blir arbetslösa? Det kan handla om utbild-
ning, rehabilitering, praktik osv.
       
        Anf.  77  ELVING ANDERSSON (c) replik:
Fru talman! När det gäller arbetsmarknadspoliti-
ken tror jag att Hans Andersson och jag är överens
om att vi måste satsa mer på kvalitet i stället för
kvantitet. Det har vi gemensamt under de senaste åren
i arbetsmarknadsutskottet också åstadkommit. Vi har
successivt justerat ned de s.k. volymmålen för att bl.a.
försöka skapa utrymme för mer arbetsmarknadsut-
bildning.
Genom det senaste beslutet har vi öppnat möjlig-
heter som regeringen sedan har utnyttjat för att gå
ytterligare ett steg på vägen. Det tycker jag är bra,
men jag tycker också att det är otillräckligt. Det är
därför vi från Centerns sida har preciserat vårt krav på
att gå väsentligt vidare.
Det finns som sagt två skäl till varför det är nöd-
vändigt. För den enskilde är det viktigt därför att han
eller hon lättare kan få jobb och en adekvat kompe-
tens som passar på arbetsmarknaden. Men det är
också nödvändigt därför att bristen på arbetskraft med
adekvat kompetens hindrar eller bromsar den tillväxt
som annars skulle ske i företagen. Gör vi en omlägg-
ning till mer kvalitet i stället för kvantitet i arbets-
marknadspolitiken så verkar det för en positiv ut-
veckling från flera olika håll.
       
        Anf.  78  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag är tacksam över att Centern så
smått kommer krypande åt det håll där Vänsterpartiet
finns. Även Moderaterna har flera gånger - det skall
jag också säga - haft synpunkter av den arten.
Se till att vi har en effektiv, kompetensinriktad ar-
betsmarknadspolitik. Moderaterna anslår nästan inga
pengar. Det gör vi. Ni har anslagit pengar, som rege-
ringen, men ni har låtit det gå till stora volymer med
låg kvalitet.
Men nu gärna till den andra frågan. Varför skall
samhället, försäkringskassan och a-kassan, dessa
offentliga kassor, stå för alla kostnader på en arbets-
marknad som har blivit alltmer just in time? Jag ex-
ploaterar arbetskraften så länge den är frisk, stark och
jag har marknadsbehov av den. Sedan får den gå,
helst med Tobissons arbetsrätt där det inte finns några
restriktioner. Jag ropar och skriker på flaskhalsar i
den sekund jag har marknad för mina produkter. Men
mitt eget ansvar för att utbilda folk, att rekrytera i god
tid - var finns det? Varför skall jag som företagare ta
vinsten och samhället och socialförsäkringarna kost-
naderna? Det är ett drömsamhälle för Tobisson, men
kanske inte för Centern än så länge.
       
        Anf.  79  ELVING ANDERSSON (c) replik:
Fru talman! Jag håller med Hans Andersson om att
det här är ett oerhört viktigt problem som vi måste
finna lösningar på. Det får inte vara på det sättet att
företag höjer sin kompetens genom att byta anställda.
Det måste i stället ske en successiv utveckling i före-
taget med lärande i arbetslivet och med kompetensut-
veckling. De allra flesta företag jobbar på det sättet.
De företag som är framgångsrika jobbar också på det
sättet. Men det finns alltså undantag. Den arbetsmark-
nadssituation som nu är med massarbetslöshet upp-
muntrar mer till att byta arbetskraft än till att kompe-
tensutveckla.
Jag för min del är helt klar över att det måste till
någon form av trepartsöverenskommelse för att lösa
det här. Arbetsmarknadens parter, de anställda och
företagen måste tillsammans med staten gemensamt
finna ett system där man medverkar till att organisera
men framför allt finansiera ett långsiktigt system för
kompetensutveckling och vidareutveckling i arbetsli-
vet för de anställda.
       
        Anf.  80  CARL B HAMILTON (fp):
Fru talman! Låt mig börja med att säga någonting
om framtiden så som den spås av dem som har detta
till uppgift. Konjunkturinstitutet och de stora banker-
na som har prognosavdelningar säger om de närmaste
två tre åren att tillväxten i Sverige i år blir låt oss säga
2½ % och nästa år i bästa fall 3 %. År 2000 säger
några optimister att den kanske blir 3 % och andra
1½ %. Konjunkturnedgången kommer någon gång
1999 eller år 2000. Ovanpå detta kan det bli sämre
genom Asienkrisen.
Gemensamt för dessa bedömare är dock att trots
att vi har en jämförelsevis god tillväxt, särskilt utan
Asienkrisen, kommer den totala arbetslösheten, sum-
man av dem som är öppet arbetslösa och dem som är i
åtgärd, att gå ned från i dag 12, 13 % till kanske 10 %
i de optimistiska prognoserna och till 11 % i de flesta
prognoser, dvs. en nedgång med 1-1½, max 2 %. Det
är denna situation vi har att ta ställning till.
Då måste jag säga att jag blir litet bekymrad över
den traditionalism och ortodoxi som härskar dels i
denna kammare, dels i den arbetsmarknadspolitiska
diskussionen i allmänhet. Arbetslösheten riskerar
alltså att bli hängande kvar på en mycket hög nivå
även vid en mycket positiv utveckling i ekonomin.
Det här visar enligt min mening att det inte räcker
med att säga att vi måste få upp tillväxten, att få upp
BNP-tillväxten. Det räcker inte. Tillväxten blir dess-
utom sannolikt ganska måttlig. Man måste göra nå-
gonting annat, man måste ta risken politiskt att göra
saker och ting som är ovanliga i Sverige. Det innebär
kanske att man bryter ut och kommer bort från vo-
lymmålen - det är en del av detta - men också från
den traditionella arbetsmarknadspolitiken. Det inne-
bär kanske också att man gör en del av de saker som
man har testat i andra länder där alla inte kan förutsät-
tas vara idioter. I dessa länder har man kommit ned
till en arbetslöshet som ligger väsentligt under den
svenska. Det kan ju faktiskt finnas något att lära från
utlandet. Det gäller särskilt som regeringen, tillsam-
mans med Centerpartiet, har misslyckats så grundligt i
frågan om sysselsättningen. Man lovade i 1994 års
valrörelse att arbetslösheten om ett år skulle vara nere
i 5 %. Det blev över 7 %. Man skulle skapa 90 000
nya jobb i ett första skede. Det misslyckades man
med. Sedan bytte man mål för politiken, eftersom
målet fungerade som ett bete i det socialdemokratiska
röstfisket; när det inte var användbart längre bytte
man till ett nytt.
Hur har det gått sedan dess? Jo, vi har i dag
28 000 färre sysselsatta i vanliga, reguljära jobb än då
näringsministern och hans regering tillträdde i oktober
1994. Inte ens under varvs- och stålkrisen i slutet på
70-talet var sysselsättningen så låg som den är i dag.
Sysselsättningen har inte heller under något borgerligt
regeringsår varit så låg som den är i dag. Sysselsätt-
ningsökningen på hösten 1994 var betydligt starkare
än vad den är i dag. Det går uppåt i dag, men trenden
är oerhört mycket svagare. Sysselsättningen var i
november förra året lägre än i september förra året.
Andra halvåret 1997 var sysselsättningen lägre än
andra halvåret 1996. Det går inte bättre för syssel-
sättningen i Sverige. Man kan klamra sig fast vid en
decembersiffra från förra året och peka på att syssel-
sättningen hade ökat med 7 000 reguljära jobb mellan
november och december på en arbetsmarknad där det
finns 3,9 miljoner personer, men detta ligger väl inom
den statistiska felmarginalen.
Den totala arbetslösheten, summan av dem som är
i åtgärder och dem som är öppet arbetslösa, ligger
alltså fortfarande, efter det att kunskapslyftet har
introducerats, någonstans mellan 12 och 13 %. Det
har gått bra med kunskapslyftet, men det är inte lös-
ningen på det här problemet inom överskådlig tid.
Detsamma gäller kompetensutvecklingen. Detta är
något väldigt viktigt, men om tio år kommer fortfa-
rande 80 % av dem som i dag befinner sig på den
svenska arbetsmarknaden att vara kvar där. Man kan
inte lösa det här problemet med hjälp av kompe-
tensutveckling inom en mandatperiod. Den typen av
tidshorisont måste vi också ha.
Arbetsmarknaden fungerar också sämre än tidiga-
re. Antalet icke tillsatta jobb har ökat. Statsministern
har i en TV-intervju sagt att detta är en mycket med-
veten politik, något som jag menar är både cyniskt
och felaktigt. Det är naturligtvis en ren efterhands-
konstruktion att man skulle släppa upp arbetslösheten
därför att man har en hel del andra problem att lösa
under tiden och att man sedan skulle ta ned den. Det
är fel, det är en efterhandskonstruktion. Det stämmer
nämligen inte när man jämför finansplaner och Statis-
tiska centralbyråns utfallsstatistik. Det är också väl-
digt egendomligt att statsministern hävdar denna
ståndpunkt, eftersom det var den som Reagan, That-
cher och andra drev under 1980-talet. De tänkte då att
arbetslösheten kunde få stiga, och sedan skulle man ta
ned den, men det visade sig då i Västeuropa att detta
var en omöjlig framgångsväg. Att statsministern då
sade att detta var något som han valde är mycket
egendomligt och är väl egentligen ett utslag av okun-
nighet.
Fru talman! Min taletid är ute. Jag skall gärna i
senare inlägg återkomma till Folkpartiets lösningar på
dessa problem. Låt mig snabbt till näringsministern få
ställa tre frågor: Är fortfarande arbetslösheten det
överordnade målet? Vilken definition av arbetslöshet
anser näringsministern i så fall vara den mest relevan-
ta och meningsfulla? Anser näringsministern att korta-
re arbetstid är ett sätt att öka antalet jobb?
       
        Anf.  81  ANDRE VICE TALMANNEN:
Ledamöterna har sex minuter till förfogande för
sina anföranden, inte längre.
       
        Anf.  82  ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Det fanns en del intressant i det Ha-
milton sade, men det är litet svårt att veta vad han
egentligen står för. Det är riktigt att det inte räcker
med tillväxt. Det är inte rimligt att förvänta sig att det
går att blåsa upp tillväxten så kraftigt i Sverige att det
skulle lösa problemet med den höga arbetslösheten.
Något otraditionellt behövs. Javisst! Det är precis vad
det handlar om. Då frågar man sig varför Folkpartiet
och Hamilton är så fruktansvärt låsta i diskussionen
om arbetsdelning.
Jag kan referera till IMD, International Institute
for Management Development, som apropå detta
säger att i stället för att gå mot lägre löner, ökade
löneklyftor och större orättvisor eller att välja den
socialistiska modellen skulle man kunna tänka sig en
tredje väg mot en försiktig utveckling, där man tittar
just på arbetstidsfaktorer, arbetsdelning och lägre
sociala avgifter för svaga grupper. Det är precis vad
vi i Miljöpartiet föreslår. Kan Folkpartiet tänka sig att
åtminstone diskutera detta?
       
        Anf.  83  CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Visst kan vi diskutera, men jag vill
avvisa detta av det enkla skälet att det inte är lösning-
en på det problem som Roy Ottosson tar upp. Roy
Ottossons förslag skulle leda till att färre människor
arbetade fler timmar, eftersom detta medför en högre
fast kostnad för varje person som är anställd i ett
företag eller i offentlig sektor. Om man tänker igenom
detta kommer man fram till att det skulle innebära att
arbetsgivarna utnyttjar arbetskraften fler timmar men
att de anställer desto färre.
Den här tanken bygger dessutom på att människor
är utbytbara som klossar, men människor är olika,
med olika kompetens, erfarenheter, visioner, önske-
mål och ideal. Tack!
       
        Anf.  84  ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Människor behöver inte nödvändigt-
vis vara helt utbytbara. Väldigt många människor är
arbetslösa och vill ha jobb och är kompetenta för
olika jobb, så visst finns det goda möjligheter att
skapa fler jobb om man också tittar på arbetstidsfak-
torer. Det är en viktig ekonomisk faktor i samman-
hanget. I dag får i stället vi som jobbar betala högre
skatt och betala dem som är arbetslösa för att de är
arbetslösa. Det är ett annat sätt att dela på den eko-
nomiska kakan. Är det då inte bättre att också titta på
frågan om arbetstider?
Vi i Miljöpartiet anser att detta skall kombineras
med lägre beskattning på arbete, lägre sociala avgif-
ter, så att det inte blir en högre fast kostnad för ar-
betskraften. Det är väldigt viktigt i sammanhanget,
och det är precis det våra förslag innebär. Kan ni
tänka er att diskutera en sådan sak?
       
        Anf.  85  CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Vad människor i det här landet efter-
frågar är en möjlighet att få arbeta mer för att kunna
få högre inkomster. Därmed blir de också skattebeta-
lare, vilket den offentliga sektorn har glädje av, och
det blir färre bidragsmottagare. Ärligt talat kan jag
inte riktigt följa Roy Ottossons argumentation i alla
delar, men hans förslag kommer inte att leda till att
individer och hushåll får ökade möjligheter att själva
välja sin arbetstid och dessutom arbeta mer än vad de
har möjlighet att göra i dag.
       
        Anf.  86  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Vi har nu i kammaren fått besked om
att moderaterna vill bedriva samma politik som man
gjorde 1991-1994. Jag vill fråga Carl B Hamilton: På
vilket sätt har er politik förändrats i förhållande till
den politik ni bedrev mellan 1991 och 1994?
       
        Anf.  87  CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Jag förmodar att näringsministern
närmast avser arbetsmarknads- och sysselsättnings-
politiken. Jag tror att det är väldigt viktigt att man
driver en politik som i större utsträckning tar hänsyn
till de arbetslösa och deras inflytande över reglerna på
arbetsmarknaden. Arbetsrätten fungerar till delar
såsom ett skydd för dem som redan har jobb på be-
kostnad av dem som inte har jobb. Det fungerar unge-
fär som tullmurar runt ett land; det gynnar de produ-
center som producerar innanför tullmurarna på be-
kostnad av dem som vill försöka komma in med sina
varor. Där måste det ske en balansförskjutning, och vi
är i dag mer medvetna om de problem som finns på
det arbetsrättsliga området.
       
        Anf.  88  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag tror att sysselsättningen inte bara
är ett resultat av vilken arbetsmarknadspolitik man
bedriver, utan hur hela politiken ser ut är naturligtvis
av betydelse för hur mycket människor vi kan ha i
arbete. Därför blir min fråga: På vilket sätt har er
politik förändrats i förhållande till den politik ni be-
drev 1991-1994? Finns det delar av den politiken
som Hamilton i dag vill ta avstånd från?
       
        Anf.  89  CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Jag är inte så road av sådan politisk
teater som Anders Sundström här försöker exekvera.
Vi kan diskutera detta mer seriöst, t.ex. de frågor jag
tidigare tog upp. Vad anser regeringen vara en rele-
vant definition på arbetslöshet, och vad är det för mål
för politiken som egentligen bör eftersträvas?
Är det verkligen en halvering av den öppna arbets-
lösheten, eller är det sysselsättningen som skall stå i
centrum, eller är det den totala arbetslösheten? Jag
tycker att vi kan koncentrera oss på den typen av
frågor snarare än denna som jag vill kalla politiska
teatern.
       
        Anf.  90  HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Arbetsmarknadspolitiken har kommit
i vanrykte. Den diskuteras häftigt, och många riktar
kritik mot den. Vi har försvarat idén om en arbets-
marknadspolitik - att inte lämna de arbetslösa i stick-
et. Men jag tror att vi hårdast i denna kammare under
en följd av år har kritiserat rådande arbetsmarknads-
politik. Arbetsmarknadspolitiken har blivit överlastad.
Sysselsättningsproblemet och massarbetslöshetens
problem löser man inte med arbetsmarknadspolitik.
Det handlar om att få en sysselsättningstillväxt, och
det handlar om att ha en sysselsättningspolitik. Därför
är det grundbulten i Vänsterpartiets hela ekonomiska
politik. Vi har ett stort ekonomiskt paket, som innebär
25 miljarder utöver regeringens förslag, för att gagna
och skapa ny sysselsättning. Vi har en serie förslag
som ändrar strukturförhållandena på arbetsmarknaden
- maktfrågor, arbetstidsfrågor och mycket annat. Vi
har även en serie förslag som ökar demokratin och
tryggheten för människor som skall arbeta. Allt detta
syftar till att skapa mer sysselsättning och större möj-
ligheter för människor att försörja sig.
I åtta punkter skall jag kortfattat säga något om
vårt paket.
Den första punkten handlar om en förnyelse av
näringslivet. Den bygger på miljöomställning, kompe-
tenslyft och modernisering av vår branschstruktur och
skall ta oss ur strupgreppet av att vara beroende av
stora företag och gamla råvarumarknader. Den inne-
bär att vi skall ha en tillväxtpolitik som också bygger
på att vi skall ta hand om innovationer och nyföreta-
gande och stödja småföretag. Jag är mycket förvånad
över att Moderaterna och Folkpartiet har så litet att
komma med när det gäller branschförnyelse, förnyel-
sepolitik i näringslivet, utan mer talar om makroeko-
nomi - att man skall släppa marknaden fri, att man
skall låta företagen göra vad de vill och att man skall
se till att löntagarna inte har så många rättigheter så
får man se vad som händer.
Den andra punkten handlar om regional utveck-
lingskraft. Skogslänen och glesbygden förlorar folk
och har högre arbetslöshet. Om man läser SCB:s
befolkningssiffror, AMS prognoser för 1998 och
NUTEK:s genomgångar av vilka resurser som finns
att mobilisera finner man att vi har ett jätteproblem i
Sverige, nämligen de regionala obalanserna. I detta
sammanhang behövs mycket statlig politik. Man be-
höver mobilisera mycket lokal kraft från människor
som faktiskt finns där och som ofta drabbas av arbets-
löshet. Det behövs också en förnyad näringspolitik.
Delar av dagens arbetsmarknadspolitik borde överfö-
ras till lokal utvecklingspolitik, ett slags regional
näringspolitik.
Den tredje punkten handlar om skatter. Vi kräver
en röd skatteväxling. Vi får därmed en starkare efter-
frågan, och efterfrågan genererar jobb. Då har företa-
gen några att sälja till. En röd skatteväxling innebär
att man skall beskatta folk som har mycket pengar och
stora företag som gör stora vinster och försöka kanali-
sera över pengar till dem som saknar resurser, både
människor och företag. Det är också en del i den
rättvisepolitik som vi tror är produktiv.
Vi vill också ha en grön skatteväxling. Vi vill
gynna jobbskapande, och vi vill missgynna ett alltför
stort utnyttjande av våra naturresurser och en alltför
stor belastning av vår miljö. Vi vill ha hela serien av
politiska styrmedel, inklusive skattemedlet. Jag anser
alltså att man i vissa sammanhang skall kunna sänka
skatten för vissa branscher inom t.ex. tjänstesektorn
för att man skall gynna en sektor som kan ha svårare
att utnyttja produktivitetsvinster. Det innebär alltså att
politiska och ekonomiska verktyg som styrmedel
också är ett sätt att göra riksdagen och regeringen, det
politiska systemet, något mer potent.
Den fjärde punkten handlar om makt och ansvar.
Är det rimligt att ägandet är koncentrerat som det är i
dag? Är det rimligt att inflytandet i börsbolagens
styrelser ser ut som det gör i dag? Är det rimligt, Carl
B Hamilton, att könsfördelningen ser ut som den gör i
börsbolagens styrelser? Är det rimligt att inflytande
med hjälp av tricksandet med A- och B-aktier ser ut
som det gör i våra största företag? Är det rimligt att
man spelar med regioners sysselsättning och utveck-
ling på en global marknad enkom för att maximera
vinsten i sin egen koncern? Vi vill ha en demokrati-
sering. Vi vill också ha en demokratisering genom en
utbyggnad av arbetsrätten, och vi vill också, som jag
tidigare sade i ett replikskifte, att näringslivet tar ett
ökat finansiellt ansvar och inte lastar över alla kostna-
der på samhället och försäkringssystemen.
Den femte punkten handlar om välfärdstillväxt. Vi
vill inte se liggsåren uppkomma på vårdhemmen för
våra äldre därför att det inte finns tillräckligt med
personal. Vi tycker att det är ett systemfel när männi-
skor går passivt på a-kassa efter att ha blivit sparkade
från kommunernas vårdhem och skolor och inte kan
göra nytta där de verkligen behövs. Vi tycker att det
är lika egendomligt och har yrkat avslag på förslag
om OTA, 55-plus, resursarbeten och missbruk av
ALU-platser, som ofta inte alls är fråga om någon
praktik utan faktiskt en undanträngning av riktiga
välfärdsjobb. Detta har ingen samhällsekonomisk
mening. Det innebär inte att man spar, utan det inne-
bär att man är dum och att man står för ett systemfel.
För att travestera Carl Bildts stora talekonst: Det är
fel, fel, fel.
Den sjätte punkten handlar om att man skall om-
fördela arbetstid och inte bara ekonomin. Det är
orimligt att vi maximerar övertidsuttaget samtidigt
som vi maximerar mängden av människor som står
utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Vi anser att
man skall inleda en planerad arbetstidsförkortning och
att man skall göra det genom en kombination av lag-
stiftning och avtal. Det är inte heller någon finess att
ha minimerad frånvaro, vare sig det är på sjuksidan
eller i fråga om utbildning, för att i stället ha männi-
skor i passivitet som inte har meningsfull frånvaro
från arbetet.
Den sjunde punkten handlar om att vi anser att
man i stället för EMU:s tvångströja som i konver-
genskraven gör att mycket av sysselsättningen i Euro-
pa har kollapsat skall använda den gemensamma
möjligheten mellan Europas stater till ett finanspoli-
tiskt samarbete som skapar bra många fler jobb.
Den åttonde punkten slutligen handlar om att man
måste ha en arbetsmarknadspolitik som är tillväxtori-
enterad och som inte förfaller i en socialpolitik. Det
har vi andra instrument för.
       
        Anf.  91  ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Att arbetslösheten är kvar på en så
hög nivå att vi kan tala om massarbetslöshet visar att
den ekonomiska politiken inte har lyckats annat än
möjligen delvis.
Arbetslösheten är egentligen ganska absurd. Un-
der senare år har vi fått uppleva en rad skattehöjning-
ar för att finansiera denna arbetslöshet. En stor del av
saneringen av statens budget har bestått i skattehöj-
ningar för att finansiera kostnaderna för den höga
arbetslösheten.
Det är riktigt som Carl Bildt sade i partiledarde-
batten tidigare i dag, nämligen att vi tvingas betala
högre skatter för att betala arbetslösheten. Sedan
tryter förslagen från den kanten. Lars Tobisson föror-
dar att man skall öka löneklyftorna i samhället och ha
fler lågt betalda jobb. Det är klart att det kan skapas
många nya jobb om man sänker lönerna och därmed
också socialbidrag och andra bidrag som bostadsbi-
drag m.m. Det innebär ett orättvist samhälle som
Miljöpartiet aldrig kommer att kunna acceptera.
Facken säger nu högt och tydligt, vilket är bra, att
den arbetsmarknadspolitik som vi i dag upplever är
inriktad på att få bort så många som möjligt från sta-
tistiken över den öppna arbetslösheten. Detta tränger
undan riktiga jobb i både privat och offentlig sektor.
Det är dåligt använda pengar, det är ineffektivt, och
det motverkar sitt syfte.
Det andra valet, att med offentliga medel, skatte-
medel, skapa ett slags B-arbetsmarknad i form av
subventionerade jobb, är ingen hållbar lösning. Det
leder till att man får en stor och tung offentlig sektor
som är konjunkturkänslig, som är mindre flexibel och
som leder till ekonomisk stagnation och på sikt även
ökad arbetslöshet.
Vi från Miljöpartiet menar att det faktiskt finns
andra vägar att gå än dessa två huvudalternativ som
finns i dagens politik i Sverige och i många andra
västländer. Det finns andra vägar som diskuteras
alltmer internationellt i alla fall och som vi försöker få
en diskussion om även i Sverige. Jag har försökt få
Tobisson och Hamilton att diskutera detta i dag, men
det är litet trögt. Det innebär att man skall gå in och
också titta på arbetstidsfaktorerna, möjligheterna till
arbetsdelning kombinerat med lägre sociala avgifter
och lägre skatt på arbete för att fördela det utbud som
arbetslivet totalt kan skapa i samhället.
Det är ju så, som Carl B Hamilton nyss sade, att vi
inte med ekonomisk tillväxt kan skapa så mycket ny
arbetstid totalt i landet att alla får jobb. Detta räcker
inte. Vi måste också tänka litet mera okonventionellt.
Fru talman! Jag har läst en rapport från Svensk
Handel som kom i min brevlåda i går. Just när det
gäller Sverige är detta något som från International
Institute for Management Development, IIMD, disku-
teras som en möjlig väg och som en fullt realistisk väg
om man vill ha ett rättvist samhälle. Det vill vi i Mil-
jöpartiet.
Sedan finns det ju andra inslag i en bra politik för
ökad sysselsättning som jag tycker diskuteras alldeles
för litet främst då av de två stora partierna här. Det
gäller möjligheterna att skapa ett nytt näringsliv, att ta
vara på de framtidsfrågor som faktiskt framöver gene-
rerar nya jobb. Där är miljödimensionen oerhört in-
tressant.
I fråga om häftet från Svensk Handel kan jag ock-
så konstatera att World Economic Forum i Genève
speciellt har tittat på hur miljöregleringar inverkar på
konkurrenskraften i olika länder, bl.a. i Sverige. Det
står så här:
"Utländskt kapital tvekar inte att investera i länder
med tuff miljölagstiftning, noterar man. Faktorer av
större vikt, som attraherar eller avskräcker investe-
ringar, är möjlighet att ta hem vinster, rättssystemet,
tillgång till marknaden, arbetskraftens utbildningsnivå
och produktivitet samt infrastrukturen. Det verkar
snarast som om hårda miljökrav, om de är rimligt
utformade (flexibla, transparenta och varaktiga), po-
sitivt kan påverka ett lands konkurrenskraft. Detta
sker genom ett effektivt utnyttjande av resurserna och
utveckling av teknologin."
Detta borde vara självklart även för dem ute på
högerkanten som finns i denna kammare, så man
borde även på den sidan kunna diskutera en ekologisk
omställning. Sverige släpar faktiskt efter på det områ-
det. Vi hänger inte ens med i tillväxten när det gäller
ekologisk eller miljöinriktad produktion internatio-
nellt. Där släpar vi efter.
Vi kan i det sammanhanget se ett enormt intresse
ute i landet. Svenska kommuner har lämnat in ansök-
ningar när det gäller att investera i miljösatsningar.
Det skulle innebära 60 miljarder i investeringar bara
nästa år. Det är det utrymme som vi ser men vi vet att
det inte finns möjligheter att göra detta på grund av
att pengarna prioriteras fel. Det gäller bl.a. i denna
kammare. Här borde man tänka om. Vi i Miljöpartiet
säger därför: Satsa mera också på miljön, för det ger
jobb!
       
        Anf.  92  CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Först vill jag fråga Roy Ottosson:
Vart ställer de svenska kommunerna nämnda ansök-
ningar? Vem är alltså mottagare av ansökningarna och
vem är det som eventuellt skall betala ut pengar för att
stödja de här miljösatsningarna? Vad är det för en
kassa som det är tänkt skall delvis tömmas?
Vidare har jag en grundläggande fråga: Varför
skall Roy Ottosson eller andra politiker lägga sig i
enskilda människors och enskilda familjers val av hur
länge de vill jobba och av arbetstid? Vad är det som
är så viktigt att Roy Ottosson och de andra miljöpar-
tisterna skall få tafsa på vanliga familjers mycket
personliga valsituation?
       
        Anf.  93  ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! När det gäller kommunernas engage-
mang avseende en ekologisk omställning hann jag på
grund av den korta taletiden i debatten inte lägga ut
texten mera i detalj. Jag tänker på den s.k. kretslopp-
smiljarden. Man kan alltså ansöka om investerings-
stöd för en omställning i ekologisk riktning - Agen-
da 21-arbetet i kommunerna osv. Dessa ansökningar
finns just nu hos departementen i fråga. Det handlar
om att försöka få ett visst investeringsbidrag. Många
investeringar kan vara lönsamma i sig men framför
allt visar det här på det oerhört stora intresse och på
den volym som faktiskt finns potentiellt när det gäller
att sätta i gång med detta redan nästa år - förutsatt att
det finns en beredskap att prioritera pengar åt det
hållet.
Sedan gäller det människors fria val. Javisst, men
människor får inte fritt välja när de måste betala ökad
skatt för att finansiera en hög arbetslöshet. Vi måste
välja. Vill vi ha höga skatter, får vi finansiera det. Vi
skall också kunna diskutera arbetstiden som ett sätt att
få fler i arbete.
       
        Anf.  94  CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Jag får inte det sistnämnda att gå ihop,
dvs. att man skall få välja fritt men att någon annan
skall bestämma vilken arbetstid man skall ha. Roy
Ottosson får väl ändå bestämma sig för vilken fot han
skall stå på.
Jag trodde att Roy Ottosson skulle hänvisa till de
EU-bidrag som finns på miljöområdet liksom på en
del andra områden men det lyckades han undvika. Det
kan väl ändå uppplysningsvis vara värt att påpeka att
det finns en hel del bidrag att få från EU för den här
typen av ändamål.
       
        Anf.  95  ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! EU-bidragen på miljöområdet är, ty-
värr, inte någon succé. De fungerar dåligt.
Det val vi har gäller ju, Carl B Hamilton, om vi
skall betala hög skatt för att finansiera en hög arbets-
löshet eller om vi är beredda att också titta närmare på
detta med en förkortning av arbetstiden. Då skapas
möjligheter att sänka beskattningen. Den diskussionen
vill Carl B Hamilton inte delta i. Han är alldeles för
låst i sin föreställningsvärld för att höra detta. Men läs
vad som sägs från de internationella instituten! Jag
har nyss citerat vad som sägs från det hållet. De har
kanske argument som även Carl B Hamilton förstår -
om han nu inte förstår mig här.
       
        Anf.  96  SONJA FRANSSON (s) replik:
Fru talman! Roy Ottosson nämnde att regeringen
nu försöker gömma undan arbetslösheten i statistiken.
Det skulle alltså vara fråga om något slags statistikfif-
fel. Jag vill därför fråga Roy Ottosson: Är det att
gömma undan arbetslösheten när man satsar på kun-
skapslyftet? Är det att gömma undan folk i statistiken
när man ger människor som har låg utbildning, som i
dag är arbetslösa och som man vet inte får något arbe-
te därför att de nya jobben kräver väl utbildad arbets-
kraft? Är det att gömma undan arbetslösheten när vi
satsar på högskoleutbildning, på högre utbildning och
forskning? Är det att gömma undan i statistiken när vi
satsar på resursarbete - på mer händer och fötter i
vården - när kommuner och landsting har svårt att
anställa fler och när vi satsar på att människor kom-
mer ut i arbete i stället för att vara hemma och uppbä-
ra a-kassa?
       
        Anf.  97  ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! När det gäller kunskapslyftet vill jag
påminna Sonja Fransson om att vi i Mijöpartiet för
några år sedan deltog i den uppgörelse med Social-
demokraterna som gällde tillväxtpolitiken. Där var en
av grundbultarna just detta med att mycket mera satsa
på utbildning hela vägen. Inte minst gäller det den
högre utbildningen. Där har vi självklart ingen annan
åsikt. Detta är alltså bra, och ytterligare satsningar kan
göras framför allt när det gäller att höja kvaliteten.
Vad jag kritiserat är de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som tränger undan riktiga jobb inom offent-
lig sektor och i privat verksamhet. Det är bättre att se
till att man redan från början har riktiga jobb. Det ger
en bättre kvalitet och det ger också bättre effekt, fram-
för allt på lång sikt. På det viset får man ett bättre
utnyttjande av resurserna.
       
        Anf.  98  SONJA FRANSSON (s) replik:
Fru talman! Självklart skall vi satsa på det som
kallas för riktiga jobb, om nu Roy Ottosson avser
lönearbete i stället för åtgärder. Men om man är ar-
betslös och inte får ett arbete och alternativet är att
inte göra någonting alls måste det vara rimligt och rätt
att gå in i en åtgärd för att få möjlighet att gå vidare -
att utbilda sig eller att gå in och göra något när man
ändå är arbetslös. Det kan vara fråga om t.ex. re-
sursarbete som innebär att vi ger arbetslösa ökade
möjligheter att gå in och göra ett gott arbete i kom-
muner och landsting men där det finns en överens-
kommelse om att detta inte skall tränga ut andra arbe-
ten.
       
        Anf.  99  ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Problemet är att många av de arbets-
marknadspolitiska åtgärderna inte har den kompe-
tenshöjande effekt som man skulle vilja ha, utan man
ersätter ett jobb som man tidigare tagit bort. Antingen
har man skurit ned i offentlig verksamhet eller fört en
politik som gjort att företag får svårigheter. Sedan
kommer man in andra vägen, via en annan kassa,
nämligen a-kassan, rättare sagt arbetsmarknadspoliti-
ken. Det blir samma jobb men med lägre kvalitet. Det
är fel typ av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Åtgär-
derna skall just handla om att höja kompetensen, att
utbilda och se till att man kommer vidare. Här finns
det skäl att kritisera socialdemokraterna. Ni har satsat
för mycket på volymmålet helt enkelt.
       
        Anf.  100  DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Jag skall börja med två citat från LO-
håll. Det brukar vara så att regeringen hellre lyssnar
på LO än på den politiska oppositionen i riksdagen.
Det första citatet är ur LO-tidningen från i fredags.
Det står så här: "I medeltal var 558 000 personer,
13,1 % av arbetskraften, öppet arbetslösa eller syssel-
satta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder under 1997.
Det är 51 000, en procentenhet, färre än 1996. Syssel-
sättningen minskade med ungefär lika mycket." Vida-
re står det: "Förbättringen på arbetsmarknaden beror
främst på politiskt beslutade åtgärder, inte på att fler
fått arbete. Regeringens utbildningssatsning, kun-
skapslyftet, och särskilda åtgärder för att förtidspen-
sionera äldre arbetslösa har putsat siffrorna. En annan
orsak är att antalet långtidssjuka ökade kraftigt i fjol.
De långtidssjuka räknas inte i arbetskraften och räk-
nas därmed inte som arbetslösa." Så långt LO-
tidningen.
Det är alltså inte fler som har fått arbete. I stället
har sysselsättningen minskat. Det här har vi från op-
positionens sida påtalat många gånger, vilket rege-
ringen viftat bort. När nu också LO noterar det kanske
det inte går att negligera det längre. Eller ifrågasätter
näringsministern vad LO-tidningen skrev så sent som
i fredags? Är det här korrekt eller inte?
Jag fortsätter med en DN-artikel från förra mån-
dagen som presenterade en LO-rapport om arbets-
marknadspolitiken. Det står: "Den svenska ekonomis-
ka politiken och arbetsmarknadspolitiken har förlorat
mycket av sin särart. Vi börjar alltmer likna resten av
kontinentaleuropa. Där har arbetslösheten permanen-
tat sig på en hög nivå och sysselsättningen har sjunkit,
speciellt bland de äldre i arbetskraften. Dagens svens-
ka arbetsmarknadspolitik har avgörande problem på
flera områden." Sedan döms regeringens arbetsmark-
nadspolitik ut, och en omläggning krävs för insatser
som skapar kvalitetsinriktade åtgärder. Vi har från
regeringens, jag menar Kristdemokraternas, sida år in
och år ut tjatat på regeringen om att vi skall få något
som skapar förutsättningar för nya jobb och att vi
skall få en kvalitetssatsning vad gäller arbetsmarknad-
såtgärder. Men det har inte hänt speciellt mycket.
Nu kanske Anders Sundström och Margareta
Winberg sprattlar till när LO står på samma sida som
vi i oppositionen. Man kan alltid hoppas. Men jag har,
fru talman, inte alltför stora illusioner om detta. Jag
kan hoppas, men jag har inga illusioner. Grund-
problemet är fortfarande att regeringen inte förstått att
det utan tillväxtåtgärder och företagsfrämjande insat-
ser inte kommer fram fler arbetstillfällen. Det är detta
som är en nödvändighet för att vår välfärd skall kunna
upprätthållas. Den socialdemokratiska arbetsmark-
nadspolitiken, som den exempelvis beskrevs i tid-
ningen Kommun Aktuellt i fredags, skapar för ung-
domar ett reservat för arbetslösa. Så beskrev man där
regeringens politik. Då kan man konstatera att denna
politik verkligen har nått vägs ände.
Vad skall vi då göra? Från Kristdemokraternas
sida har vi i motioner och rapporter presenterat en rad
tillväxt- och företagsfrämjande åtgärder. Jag skall
upprepa några av dessa och komplettera med nya, i
förhoppningen om att nu när LO har dömt ut rege-
ringens politik kanske ändå regeringen måste presen-
tera någonting som kan främja just sysselsättningen
och få till den här tillväxten. Här kommer några av
våra förslag:
Sänkt skatt inom tjänstesektorn. Vi har just pre-
senterat en ny rapport om detta. Våra förslag som
syftar till att göra en svart sektor vit och nettobe-
skatta hemtjänster kan på kort tid ge 65 000 nya
arbetstillfällen inom tjänstesektorn. Bl.a. handlar
det om en breddad och förbättrad skattesänkning,
ROT-avdrag för underhålls- och reparationsarbe-
ten. Jag noterar här att man från också från Väns-
terpartiets sida lyfter fram just tjänstesektorn som
en framtidsbransch. Jag tror att den samlade op-
positionen i riksdagen kanske skulle kunna samla
sig till ett bra förslag om inte regeringen tar något
eget initiativ mycket snart.
Minskad byråkrati för företagare - i stället för
ökad som regeringen står för. Jag behöver bara
nämna kartavgifter och kopass för att en rysning
skall gå genom alla lantbruksföretag som drabbats
av dessa pålagor.
Lättare att erhålla F-skattsedel för att få i gång nya
företag.
Avskaffande av förtida momsinbetalning. Det är
egentligen en självklarhet.
Befrielse av royaltyinkomster från skatt - detta för
att stimulera uppfinnare att komma fram med nya
innovationer och våga satsa på utveckling här
hemma i Sverige.
En förutsebar energipolitik och energibeskattning
till skillnad från den motsägelsefulla och osäkra
politik som nu förs på detta område.
Det här var några exempel. Vi har flera förslag.
Redan har nämnts skatteväxling från att beskatta ar-
betskraft till att lägga skatt på det som är miljöbelas-
tande. Vi kan diskutera regionalpolitik och jordbruks-
politik. Det finns en rad områden där man nu måste
förnya politiken och lägga om den.
Vad säger näringsministern om dessa förslag? Har
han möjligtvis några egna? Om inte ministern vill
lyssna på oss i oppositionen kommer han ändå att
lyssna på LO, eller kommer det inte, trots LO:s svi-
dande kritik, att hända någonting?
       
        Anf.  101  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det var nästan en freudiansk felsäg-
ning där: Vi i regeringen, sade Dan Andersson. Det
var så en gång. Med tanke på lågkvalitativa åtgärder:
Minns Dan Ericsson själv hur många ALU-platser
som infördes fastän det sades att det skulle vara en
sistahandsåtgärd, ett litet antal? Minns han vad ung-
domspraktiken låg i? Gratisutnyttjandet av våra ung-
domar! Det var då det började, och vi är ännu inte i
den nivån även om socialdemokraterna tyvärr har
lyssnat så mycket på Centern att man kommit en bra
bit åt det hållet.
På kort sikt vill man i kd:s förslag plocka ned
2 260 000 000 kr på arbetsmarknadspolitiken för det
år vi nu har. Det var budet några veckor före jul, för
att inte tala om 15 miljarder från a-kassesidan Ut-
giftsområde 13. Är det så snabba ryck i era skattesän-
karförslag att det ger sådana effekter på arbetsmark-
nadspolitikens område? Det tror ingen på, Dan Erics-
son.
       
        Anf.  102  DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag vet inte om det var en freudiansk
felsägning när Hans Andersson kallade mig för Dan
Andersson. Jag har väl inte riktigt den lyriska ådran i
mina anföranden, men jag kanske får tacka för komp-
limangen.
Vad gäller ALU-åtgärder och ungdomspraktik kan
vi konstatera att det var ett helt annat skede. Vi hade
alla dessa kriser som drabbade vårt land. Det var
faktiskt för att skona människor från arbetslöshet.
Sedan fick ju den regeringen fart på tillväxten. Vi fick
fram ett antal nya jobb och ekonomisk tillväxt. Om vi
hade fått fortsätta hade vi kunnat krympa de arbets-
marknadspolitiska åtgärderna. Det var ett helt annat
läge än vi i dag har. Det är verkligheten, Hans An-
dersson.
       
        Anf.  103  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag ber Dan Andersson om ursäkt, jag
skall aldrig så göra mer, och förlåt även Dan Ericsson.
Dan Ericsson antyder att vi har haft en lågkvalita-
tiv arbetsmarknadspolitik. Det har vi haft, och jag
beklagar det, men det var oändligt mycket värre under
Börje Hörnlunds och Alf Svenssons tid.
Jag frågar mig vad det är för realism i era åtgärder
när ni kritiserar regeringens, när ni omedelbart skär
bort så stora belopp som jag nämnde? Jag läste just i
finansutskottets betänkande som riksdagen fattade
beslut om.
När det gäller tjänstesektorn har vi länge sagt att
man måste göra någonting på det området från skatte-
synpunkt. Det går en rysning, inte bara hos Sveriges
alla kvinnor utan också hos oss vänsterpartister när vi
hör de förslag som Dan Ericsson lägger fram och som
ofta är kopplade till vårdnadsbidrag.
Och jag tror att det går en rysning också hos LO.
Om Dan Ericsson läser hela rapporten skall han se att
denna är någonting som ligger mycket fjärran från
Dan Ericssons tankevärd när det gäller sysselsättning
och arbetslöshetsbekämpning.
       
        Anf.  104  DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Hans Andersson talade om en rysning.
Är det något fel i att skapa för att skapa förutsättning-
ar för 65 000 arbetstillfällen i tjänstesektorn? Vad är
det i så fall för rysning som skall drabba landet? Är
det inte nya arbetstillfällen som vi vill ha? Hans An-
dersson säger ju själv att man skall satsa på tjänste-
sektorn, och varför då inte diskutera de sakförslag
som vi har lagt fram i stället för att vifta undan dem
med uttryck som pigdebatter och annat?
Ta del av vår senaste rapport om tjänstesektorn!
Vi har breddat våra förslag i syfte att få fram fler
arbetstillfällen. Vi i oppositionen kan kanske samlas
om regeringen inte tar något initiativ på detta område,
om nu Hans Anderson är så angelägen. Då kan det
finnas en poäng med att komma till Gudrun Schymans
bord och diskutera arbetsmarknadspolitiken. Det är ju
någonting som vi kristdemokrater har föreslagit i flera
år. Det här är en viktig fråga. Låt oss samlas och dis-
kutera tjänstesidan.
       
        Anf.  105  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Det är intressant att följa debatten och
höra de som är besvikna och ledsna. Jag har framtids-
tro. Jag är övertygad om att Sverige är ett land som
åter kan bli bäst i klassen, och det är jag därför att jag
tycker att vi har så många starka sidor. Det syns också
i dag att det går bättre för Sverige.
Det märks på alla utländska företag som väljer att
investera i vårt land. Under de första tre kvartalen
förra året uppgick de utländska direktinvesteringarna
till i storleksordningen 60 miljarder kronor. Det är
klart att man inte investerar i ett land som man inte
tror på.
Det märks på att det är den kunskapsintensiva in-
dustrin som växer och som tar en allt större del av
utrymmet för investeringarna. Ungefär en tredjedel av
näringslivets investeringar görs i den kunskapsinten-
siva industrin.
Det märks på att en bred majoritet av de svenska
företagen vill se sin produktion växa i Sverige.
Det märks också på att en allt större andel - unge-
fär hälften av företagen i Sverige - planerar nyan-
ställningar.
Jag har framtidstro, och det har jag därför att Sve-
rige åter är ett land som med kraft kan hävda sin
självständighet och forma sin egen politik, en rättvis
politik.
Jag erkänner gärna att det inte alltid har varit så.
Som jag ser det startade vi i en mycket svår position
hösten 1994. Vi hade ett antal rekordår bakom oss i
växande statsskuld, i växande arbetslöshet, i växande
budgetunderskott, i antalet konkurser, i fallande sys-
selsättning och i negativ tillväxt.
Det var så vi började. Därför ställde jag dessa två
frågor till företrädarna för Folkpartiet och för Mode-
raterna om perioden 1991-1994, en period som
Hamilton kallade teater. För de allra flesta människor
var detta brutal verklighet.
När jag läser att den moderate partiordföranden är
stolt över den perioden och dessa rekordår, som var
de dystraste år som vi har upplevt, finns det väl an-
ledning för mig att ställa den frågan. Hamilton svara-
de inte på den. Tobisson gav ett svar. Han sade att det
här var bra. Hamilton gled undan. Och jag väntar på
Hamiltons besked. Jag tycker inte att man kan vara
stolt över dessa år.
Vi har jobbat med en dagordning, en vanlig ar-
betsordning, för att vända Sverige och för att få till-
baka en situation där rätten till ett arbete är någonting
som är var mans egendom. Det har varit en lång dag-
ordning. Det har handlat om att få ordning på statsfi-
nanserna, om EU-medlemskapet, om att skapa poli-
tisk stabilitet och komma bort från de blockgränser
som har fört Sverige från att ha varit bäst i klassen
ganska långt ned på välfärdslistan.
Det parti som har ställt upp och brutit blockgrän-
serna, Centerpartiet, har hårt angripits av er på den
borgerliga kanten därför att man i Centerpartiet har
sett det som hela omvärlden och nästan hela svenska
folket har sett, nämligen att om Sverige återigen skall
bli bäst i klassen måste vi komma ur den låsta block-
politiken och söka lösningar som är bredare, stabilare
och mera långsiktiga. För detta hånas Centerpartiet av
moderater och folkpartister. Gå ut på gatorna, res i
Sverige, prata med folk, fråga hur många som helst
om de vill se en blockpolitik, en hård konfrontations-
politik! Det vill bara kärnan och de allra trognaste
ombudsmännen i Moderata samlingspartiet och i
Folkpartiet.
Vi har lyckats med att ta tag i de stora problemen
med inflation och räntor. Vi har skapat resurser för
utbildning. Visserligen är ökningen i arbetsmark-
nadsutbildning inte så stor, men utbildningsvolymen i
vårt land har ökat kraftigt. Det kan väl inte vara så
mycket sämre om en arbetslös får utbildning på en
gymnasieskola, på folkhögskola, på ett universitet
eller en högskola än om man råkar få utbildning på ett
AMU-centrum. Jag har väldigt svårt att se att arbets-
marknadspolitiken begränsas till ett AMU-centrum.
För mig är detta verkligen en stelbent politik.
Vi har jobbat hårt med att göra Östersjön till vårt
område. Förra året var det 100 nya amerikanska före-
tag som investerade i Sverige. Det sammanhänger
med att Sverige har satts på kartan som ett intressant
land att jobba i när det gäller Östersjöområdet.
Vi har jobbat med att förändra politiken för de
små företagarna, och det har vi gjort mycket ihop med
Centern. Det har handlat om arbetsgivaravgifter, om
sjuklöner, om riskkapital, om regelförenklingar, om
ägarbeskattning, om insatser på IT-området och om
exportfrämjande åtgärder. Det har också handlat om
högskolor och universitet i hela landet.
Vi har jobbat med det ekologiskt uthålliga, med
att gå före och ställa om Sverige till ett ekologiska
uthålligt samhälle. Det har handlat om energipoliti-
ken, om bostadspolitiken, om byggpolitiken och om
teknikpolitiken.
Vi har jobbat med lönebildningen tillsammans
med parterna på arbetsmarknaden. Vi kan nu se resul-
tat av dialogen mellan politik och arbetsmarknadens
parter som vi har arbetat med.
Just nu jobbar vi med en för Sverige väldigt viktig
fråga, nämligen att forma en ny regional näringspoli-
tik som inte gör att den tillväxtfas som vi nu är inne i
snabbt klingar av genom att bara några få städer i
Sverige växer. Hela Sverige växer nu. Därmed kan vi
hålla en tillväxttakt under en mycket längre tid utan
att hamna i problem med överhettning och andra
besvärligheter.
Vi har också skapat resurser för välfärdens kärna,
vården omsorgen och utbildningen.
När vi tillträdde fanns det 300 000 människor i
den offentliga sektorn som var anställda med lånade
pengar. Det är visserligen sant att det är 70 000 färre
anställda i dag, men det är 230 000 jobb i den offent-
liga sektorn som i dag är finansierade med egna peng-
ar. Det är en väldig skillnad. 230 000 jobb betalas nu
via en statsbudget går ihop. Det kan jämföras med
300 000 jobb i den offentliga sektorn som finansiera-
des med lånade pengar. Det har blivit en bättre situa-
tion också för dem som jobbar där.
Vi kan se resultat i privat sysselsättning, där det är
plus 70 000 mot förra periodens minus 300 000. Vi
kan se resultat i att antalet konkurser är det lägsta
sedan 1990. Vi kan se resultat i att antalet privata
konkurser är det lägsta sedan 1982, då antalet konkur-
ser började mätas. Vi kan se resultat i att BNP har
vuxit med ungefär 10 % sedan vi tillträdde. Vi kan
också se att fler av de offentliganställda nu kan känna
trygghet därför att lönen betalas av egna pengar.
Framtiden handlar ju väldigt mycket om att se till
att göra det lättare för småföretagen. Vi har gjort en
del, och mycket som är viktigt för de små företagen.
Stabilitet, ordning och reda - allt det där är väldigt
bra. Men det krävs mer. Det krävs förenklingar, och
det krävs satsning på kunskap och kompetens. I den
regionalpolitiska propositionen kommer regeringen
också att föreslå förbättringar när det gäller finansie-
ring av kapital för de små företagen.
ALMI har i dag 4 miljarder i sin lånefond. ALMI
skall jobba mer med kreditgarantier och på det sättet
öka riskvilligt kapital från 4 miljarder till 8 miljarder
- en fördubbling av det riskvilliga lånekapitalet via
lån i ALMI - genom att övergå till mer kreditgaranti-
er och mindre av egna lån.
Vi skall förbättra välfärden, som är så viktig för
oss.
Jag vill avsluta med att säga att för oss socialde-
mokrater kommer de nya jobben genom ett samspel
mellan välfärdspolitiken och tillväxtpolitiken. För oss
är det hela politiken som bestämmer om vi lyckas. Jag
tror att svenska folket vill se en fortsättning på de
gångna fyra årens politik, inte en återgång till rekor-
dåren 1991-1994.
       
        Anf.  106  LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Mot bakgrund av massarbetslösheten
och nedgången i sysselsättningen var det mycket
självberöm. Alla problem är den borgerliga regering-
ens fel. Det är en egendomlig bild som näringsminis-
tern försöker skapa. Men han kunde inte bestrida det
jag sade och det som han frågade efter, nämligen att
det när ni tog över var så att utvecklingen gick åt rätt
håll. Arbetslösheten sjönk och sysselsättningen ökade.
Ni lyckades efter något år vända det så att vi fortfa-
rande inte har kommit upp i den sysselsättningsvolym
som rådde när ni tog över.
Det finns ett antal frågor som svävar i debatten
här. Det som LO har sagt har tagits upp, nämligen att
den arbetsmarknadspolitik som ni står för inte går ut
på att bekämpa arbetslösheten, utan det är åtgärder av
kamouflagekaraktär. Vad är näringsministerns svar på
detta? Och vad svarar han med anledning av de för-
slag till strukturella åtgärder som ekonomiprofessor
Lars Calmfors har lagt fram? Kan ni inte göra hög
sysselsättning till ett prioriterat mål, som ni säger, och
inte låta hänsyn till fackliga ledares intressen förhind-
ra förändringar som skulle kunna ge fler viktiga jobb.
       
        Anf.  107  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Låt mig först säga om Lars Tobissons
nya beskrivning av perioden 1991-1994 att det blev
fantastiskt först i slutet. Låt säga att man i ett land
hade rea på alla varor med omkring 30 %, vilket Sve-
rige hade, och man samtidigt hade ett underskott på
ungefär 240 miljarder och 300 000 anställda i offent-
lig sektor avlönade med lånade pengar. Om man be-
skriver detta som att man nu var på väg till himmelri-
ket med full fart, kan det vara rätt i den meningen att
underskottet rätt snabbt närmade sig himlen. Men det
var inget himmelrike för dem som var anställda med
lånade pengar. Det kan ju inte Tobisson mena.
För socialdemokratin är sysselsättningen viktig.
Det är också att konstatera, Tobisson, att just när
välfärdssamhället är som starkast, när vi har samklang
mellan starkt välfärdssamhälle och bra tillväxtpolitik,
har vi också världens högsta sysselsättning. Och det
hade Sverige fram till 1990-1991. Sedan har vi gått
igenom ett stålbad. Men jag är övertygad om att vi går
tillbaka till välfärdssamhället med vår politik.
       
        Anf.  108  LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Problemet med er socialdemokrater är
att ni inte kan skilja på samhällsekonomin och på
statens finanser. Ni säger att ni har reparerat sam-
hällsekonomin. Det har ni inte gjort. Ni har behållit de
höga utgifterna, återgått till högskattepolitik och reg-
leringar. Det är det som leder till ökad arbetslöshet
och försämrad sysselsättning.
Nu har vi näringsministern här, som också är an-
svarig för kärnkraftens avveckling vilken det inte går
att undvika i en debatt om jobben. Hur kan ni tro att
ni genom att avveckla effektivt fungerande produk-
tionsansläggningar skall kunna skapa fler jobb? Hur
kan en regering med 25 års eftersläpning bakom sig
och många strukturella reformer framför sig satsa på
en sådan åtgärd? Varför väljer regeringen en kurs som
förvärrar en redan rekordhög arbetslöshet?
       
        Anf.  109  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag vet att moderaterna tror att de är
de som har svaren på alla frågor och kan allt. De
gillar att undervisa oss.
Man kan ju titta på historien 20 år bakom oss. Un-
der de perioder när Tobisson har regerat har arbets-
lösheten ökat. Under socialdemokratiska regeringar
har den minskat. I snitt har den varit dubbelt så hög
när den borgerliga politiken har provats i förhållande
till socialdemokratiska perioder.
Tillväxten under de nio år som de borgerliga har
regerat under de senaste 20 åren har varit en halv
procent per år. När Socialdemokraterna har regerat
har den varit 2 % per år. Så här kan jag fortsätta när
det gäller investeringarna, industriproduktionen och
statsskulden. Jag tror nog att vi kan skilja på både
samhällsekonomi och statsskuld. Vi kan också skilja
på ditt och mitt. Vi har faktiskt sanerat det som ni inte
klarade av.
       
        Anf.  110  CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Det är bra att näringsministern har
framtidstro, för om man tittar på de mätningar som
görs bröts optimismen i den svenska ekonomin i hös-
tas vad gäller det egna hushållets ekonomi, beträffan-
de landets ekonomi och vad beträffar arbetslösheten.
Det är väldigt tydligt.
Pharmacia  &  Upjohn meddelade häromdagen att
viss verksamhet flyttas utomlands, och Ericsson dis-
kuterar fortfarande flyttning av sitt huvudkontor.
Sedan, Anders Sundström, detta med politisk tea-
ter. Varför i all världen skall vi sträva efter en politik
som den som ni för, som till dags dato har lett till
färre, nära 30 000, människor anställda än när ni tog
över 1994? Ökningstakten i sysselsättningen i dag är
ju väsentligt lägre än vad den var 1994. Sysselsätt-
ningen under andra halvan av förra året var lägre än
under andra halvåret 1996. Hur kan detta vara en
eftersträvansvärd och attraktiv politik? Den leder ju
till färre jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Den
privata sysselsättningen har ökat under tre kvartal
förra året, men uppgången bröts under hösten och
sysselsättningen blev lägre mot slutet av året. Dess-
utom säger ministern att denna politik är en medveten
politik.
       
        Anf.  111  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Pharmacia  &  Upjohn meddelade i går
att de gör en gigantisk investering i en ny forsknings-
och utvecklingsanläggning i Sverige. Varför säger
inte Hamilton det? Ericsson ökade sin sysselsättning i
Sverige i sina egna anläggningar i fjol med 2 500
jobb. Under 90-talet har jobben ökat med ungefär
50 % i Sverige. Varför säger inte Hamilton det? Vad
är det för intressen som driver Hamilton att beskriva
sådana företag som faktiskt satsar i Sverige så att de
inte vill göra det? Vilka intressen gör att Hamilton vill
se det på det sättet? Det förstår jag inte.
Det är sant att sysselsättningen totalt sett inte har
ökat så mycket som vi önskade. Men det är också sant
att de som i dag faktiskt jobbar i den offentliga sek-
torn betalas med egna pengar, inte lånade pengar. Det
är 230 000 jobb i offentlig sektor som i dag avlönas
med egna pengar, inte med lånade. Snacka om att
tricksa med statistik!
       
        Anf.  112  CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! De prognoser som görs visar - och låt
oss vara generösa - att den totala arbetslösheten stan-
nar på mellan tio och tolv procent. Jag upprepar min
fråga till arbetsmarknadsministern: Är det här med
den öppna arbetslösheten ett attraktivt mål? Är det ett
eftersträvansvärt mål? Eller är målet ökad sysselsätt-
ning och total arbetslöshet?
Dessutom hade näringsministern en lång utlägg-
ning om regionalpolitik. Det kan ju konstateras att
Centern tidigare i dag har sagt att landet håller på att
kantra. En stor del av Olof Johanssons anförande gick
ut på det. Det funkar inte riktigt.
       
        Anf.  113  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det är inte så lätt. Jag har ju hunnit
vara arbetsmarknadsminister också, så jag har förstå-
else för Hamiltons felsägning på den punkten. Men
jag vill säga att socialdemokratin ju eftersträvar ett
samhälle där alla har rätt till ett arbete. Vad vi nu
diskuterar är vilken politik som för oss till ett sådant
samhälle. Därför har jag ställt frågan: Är det den
politik som vi över blockgränserna har bedrivit under
den här mandatperioden eller är det den politik som
Hamilton formade i skrubbarna på Finansdepartemen-
tet under perioden 1991-94 som för oss dit? Jag tror
att medborgarna i Sverige faktiskt ser den blocköver-
skridande politik som vi har bedrivit under den här
perioden som den som har förutsättningar att föra
Sverige till den fulla sysselsättningen.
Hamiltons recept har prövats och misslyckats. Min
fråga till Hamilton är: På vilka punkter vill ni föränd-
ra er politik eftersom den förra gången misslyckades?
       
        Anf.  114  ANN-KRISTIN FØSKER (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till näringsmi-
nistern angående enskilda näringsidkare, alltså de
riktigt små småföretagarna. Jag vill ge ett litet räkne-
exempel som jag brukar presentera för ungdomarna
hemma när vi diskuterar att starta företag. Jag brukar
få frågan: Om jag som enskild näringsidkare skickar i
väg en faktura till kunden där slutsumman är 10 000
kr, hur mycket kan jag då stoppa i min egen ficka? Ja,
om jag har tur och inte har några som helst omkostna-
der förutom skatter och avgifter, så kan jag få behålla
kanske 2 500. Det betyder alltså att ungefär 75 % går
till moms och egenavgifter. När jag berättar det här
för de ungdomar som funderar på att starta eget, tror
de inte att det är sant.
Jag vill fråga näringsministern om näringsminis-
tern möjligen tror att lättnader i skatte- och avgift-
spolitiken skapar bättre förutsättningar för näringsli-
vet att växa. Eller spelar det liksom inte någon roll
hur mycket avgifter och skatter man tar ut?
       
        Anf.  115  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag har lyssnat på den debatt som har
pågått här, och det har handlat om två sådana där
enkla recept. Ett är utfärdat av Miljöpartiet. Det lyder:
Delar vi bara på arbetstiden så fixar vi arbetslösheten.
Ett är utfärdat av Moderaterna och Folkpartiet. Det
lyder: Sänker vi bara skatten så exploderar det av
jobb. Jag är ganska övertygad om att bägge modeller-
na är fel. De bygger på samma fantasier.
Jag har en motfråga till Ann-Kristin Føsker. Hur
mycket av de där 10 000 vill Ann-Kristin Føsker att
denna egenföretagare skall behålla?
       
        Anf.  116  ANN-KRISTIN FØSKER (fp) re-
plik:
Fru talman! Nog vore det väl ändå rimligt att den
som utför ett arbete på något sätt har chansen att få
behålla ungefär hälften.
Då kanske jag kan få ett svar på min fråga om det
enligt näringsministern finns något som helst tak för
hur mycket skatter och avgifter man kan ta ut?
       
        Anf.  117  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Då skulle jag vilja ställa ytterligare en
fråga. Här lovar Folkpartiet att man skall få behålla
hälften. Vad kostar det? Vad är det för reform som
Ann-Kristin Føsker skulle ha genomfört om hon och
Folkpartiet hade styrt i Sverige?
Det är ju väldigt lätt att åka runt och lova både det
ena och det andra. Det är därför jag har hakat mig fast
vid min fråga. Vilka erfarenheter drar ni av perioden
1991-1994 i förhållande till det litet hårda, kärva,
tråkiga saneringsarbete som vi har genomfört? Då
kommer man tillbaka till samma oansvariga politik.
Jag tycker att man kan halvera det, säger Ann-Kristin
Føsker. Vad det kostar? Ja, det slår hon ut med ar-
marna om. Det har hon ingen aning om. Det kan inte
vara på det sättet. Då går det alldeles åt skogen med
vårt land.
       
        Anf.  118  DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag har roat mig med att ta fram nä-
ringsministerns jungfruanförande här i riksdagen den
20 oktober 1994. Där säger Anders Sundström att
under de närmaste åren behöver vi skapa flera hundra
tusen arbetstillfällen. Vi måste helt enkelt få en
mycket stor ökning av sysselsättningen i näringslivet
för att den vägen säkra välfärdssystemet. Ja, fru tal-
man, Anders Sundström har varit arbetsmarknadsmi-
nister och han är näringsminister. Han har varit det i
snart fyra år. Han har haft möjlighet att verkligen
förverkliga detta, att få en ökning av sysselsättningen.
Dessvärre har vi inte fått detta.
Fru talman! Jag lyssnade också på statsministerns
ord om att vi skall lägga det som har varit bakom oss
och se framåt. Jag lade ju fram ett antal förslag på
tillväxtfrämjande åtgärder här i talarstolen. Jag lyss-
nade på vad Anders Sundström skulle ha för förslag.
Det var mer krediter. Det kan vara positivt. Men han
hade ingenting i övrigt. Jag vill efterlysa litet reaktio-
ner på hur vi nu skall se framåt för att faktiskt få de
jobb som Anders Sundström själv för snart fyra år
sedan talade om att han skulle skapa.
       
        Anf.  119  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Låt mig först säga att sysselsättning-
sökningen är ett viktigt mål för socialdemokratin. Det
krävs att vi skapar förutsättningar i miljön för detta.
Det är ingen lätt uppgift att samtidigt göra sig av med
ett stort underskott i de offentliga finanserna och
skapa efterfrågan i den privata sektorn. Men vi har
trots allt lyckats. Vi har nu finansierat 230 000 jobb i
offentlig sektor som det tidigare lånades till. Vi har en
ökning av antalet anställda i den privata sektorn med
70 000.
Det är sammantaget 300 000 människor ytterligare
som har arbete med egna pengar - inte lånade pengar.
Det skall ställas i motsats till att det försvann 450 000
jobb under den borgerliga regeringen och att det sam-
tidigt var 300 000 jobb som man lånade till i den
offentliga sektorn. Det är ingen dålig förändring.
Min fråga till Dan Ericsson blir: Ställer Dan Erics-
son upp på de neddragningar i offentlig sektor som
Moderaterna vill genomföra för att ytterligare minska
sysselsättningen i offentlig sektor?
       
        Anf.  120  DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Det är ju rätt fantastiskt. Hörde ni vad
näringsministern sade nyss? Vi har lyckats, sade nä-
ringsministern när jag konfronterade honom med vad
han sade för snart fyra år sedan om vad som var hans
uppgift, alltså att se till att vi fick en ökad sysselsätt-
ning i vårt land med flera hundra tusen nya arbetstill-
fällen. Vi kan ju själva avläsa resultatet. Det är alltså
lägre sysselsättning nu än någonsin i modern tid. Det
är verkligheten.
Det är ju detta som också LO nu så tydligt har av-
slöjat och talat om. LO vill ha en omläggning av poli-
tiken som skapar förutsättningar för ordinarie arbets-
tillfällen i näringslivet. LO vill ha en omläggning av
arbetsmarknadspolitiken till kvalitetsinriktade insat-
ser. Man säger att regeringen faktiskt inte har lyckats.
Jag tror faktiskt att Anders Sundström snart är den
ende som säger att man har lyckats. Verkligheten talar
ett helt annat språk.
Jag har ett tips till Anders Sundström: Köp Göran
Perssons bok! Han sade ju att detta var ett avslutande
av diskussionerna om vems felet är. Låt oss se framåt.
Låt oss samla oss till förslag som faktiskt kan ge de
nya arbetstillfällena i näringslivet.
       
        Anf.  121  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Återigen är det fråga om vilken politik
som har förutsättningar att föra Sverige till ett läge
där vi blir bäst i klassen. Är det den politik som vi har
bedrivit under de här åren eller är det den ni provade?
Man kan konstatera att vi på punkt efter punkt har
kunnat förbättra klimatet i Sverige så att förutsätt-
ningarna för stadiga, trygga jobb i både offentlig
sektor och privat sektor har förbättrats. I den privata
sektorn, som inte var uppblåst genom lånade pengar,
har sysselsättningen ökat med ungefär 70 000. I den
offentliga sektorn, som ju finansierades med lånade
medel, är det nu 230 000 jobb som finansieras med
egna pengar. Det är väl ändå en förbättring av syssel-
sättningen? Något annat kan inte Dan Ericsson säga.
Men nu, när vi skall gå till val, vill moderaterna
skära i bidragen till kommunerna - i Östergötland, i
Norrköping. Min fråga till Dan Ericsson blir: Är det
den politiken som Dan Ericsson vill stå bakom?
       
        Anf.  122  ELIZABETH NYSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Näringsministern inledde med att tala
om framtidstro. Vid Socialdemokraternas partikon-
gress i inledningen av denna mandatperiod röstade
kongressen för att påbörja kärnkraftsavvecklingen,
dock endast under förutsättning att detta inte skulle
skada elintensiv industri. Detta sades också av stats-
minister Göran Persson i hans första regeringsförkla-
ring. Jag noterar att denna formulering, att inte skada
svensk basindustri, inte är med i den senaste rege-
ringsförklaringen. Jag vill ha bekräftat om detta inne-
bär att man har ändrat uppfattning om basindustrins
betydelse för Sverige.
Jag vill därför fråga näringsministern: Kan det för-
svunna löftet till basindustrin tolkas som att socialde-
mokraterna kan tänka sig att driva en politik som på
ett avgörande sätt förstör basindustrins framtidsutsik-
ter?
       
        Anf.  123  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag bor utanför fabriksgrindarna till
flera basindustrier hemma i Piteå i Norrbotten. Att jag
skulle ha ett intresse av att lägga fram en energipolitik
som skulle omöjliggöra eller försvåra för svensk ba-
sindustri är faktiskt fullständigt befängt.
Jag är övertygad om att svensk basindustri vill
komma ur det starka beroendet av kärnkraften. En del
vill göra det längre fram i tiden. Jag tror att det är
klokt att göra det under lång tid, att successivt ställa
om energisystemen så att basindustrin inte hamnar i
stora problem när moderaterna, på kort sikt och under
en kort period, skall avveckla kärnkraften - visserli-
gen några år längre fram. Det är ju också därför, Eli-
zabeth Nyström, som energi- och elpriserna inte har
stigit ute på marknaden. Det beror på att den energi-
uppgörelse som vi har träffat är väldigt ansvarsfull.
Den har inte lett till ökade priser utan snarare till
fallande priser.
       
        Anf.  124  ELIZABETH NYSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Näringsministern! Jag lever också nä-
ra en elintensiv basindustri. Många av de mindre,
elintensiva basindustrierna övervintrar bara för närva-
rande. De kommer inte att överleva om energiskatter-
na fortsätter att vara så här höga. Därför vill jag fråga:
Kommer man att sänka energiskatten för basindustrin
så att den kan få konkurrenskraftiga och klara spelreg-
ler i framtiden?
       
        Anf.  125  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Nu byter vi argument. Låt mig börja
med det första. Vad har beslutet att inleda en klok,
ansvarsfull och långsiktig omställning av energisys-
temet fått för effekt på marknaden? Hittills har effek-
ten på marknaden varit fallande priser på el.
Sedan går vi över till skatterna. När det gäller des-
sa har energiskatterna framför allt använts för att
sanera statsfinanserna och öka satsningarna på ut-
bildning. Det är hushållen som har betalat dem till den
allra största delen, basindustrin endast till en väldigt
liten del. I den del där vi fortfarande har kvar produk-
tionsskatter är vår avsikt att successivt fasa ut även
dessa ur systemet för att stärka konkurrenskraften för
svensk basindustri. Men det skall vi göra i den takt
som vi har råd att genomföra en sådan förändring.
Jag vill försäkra att den energipolitik som jag dri-
ver och står bakom inte kommer att leda till konkur-
rensnackdelar för den svenska basindustrin i förhål-
lande till andra basindustrier i Europa.
       
        Anf.  126  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Statsrådet pratade om rekord. Rege-
ringen Bildt satsade 99 miljoner på vägar och järnvä-
gar. Anders Sundströms parti klippte då till med dub-
belt så mycket. Det hade man glömt när det blev val
1994. Det var ett rekord, men i överbud.
Jag vill också ställa en fråga till Anders Sund-
ström om kärnkraftsavvecklingen. Varför är det så
noga att man följer folkets uppfattning när det gäller
EMU när man struntar i den kompakta folkliga upp-
fattningen avseende kärnkraftsavvecklingen?
       
        Anf.  127  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt att vi inte har haft råd
med samma publikknipande satsningar i offentlig
sektor som ni hade under perioden 1991-1994. Vi har
nämligen betalat det ni utlovade under 1991-1994.
Det är de väg- och järnvägsinvesteringar som ni åkte
runt med i valrörelsen som vi nu håller på och betalar
av, Sten Andersson. Det är klart att det inte är lika
roligt, men det är lika nödvändigt, kanske t.o.m. litet
mer nödvändigt.
När det gäller folkopinionen finns det en mycket
stor majoritet av svenska folket som vill avveckla
kärnkraften. I riksdagen vill alla partier avveckla
kärnkraften. Nu finns det också i folkopinionen en
majoritet som vill att avvecklingen skall ta längre tid
än till år 2010, nämligen just den tid som ingår i
energiöverenskommelsen. I en mängd opinionsmät-
ningar ställs frågan om kärnkraften skall vara avveck-
lad till år 2010, och en majoritet säger nej. Här i riks-
dagen är det faktiskt hela kammaren med undantag av
Miljöpartiet som inte vill avveckla till år 2010.
       
        Anf.  128  STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Det var alltså Sundströms parti som i
opposition klippte till med nästan 100 % utöver vad
regeringen Bildt föreslagit avseende satsningarna på
infrastruktur. Den dagen man vann valet glömde man
den satsningen.
När det gäller kärnkraften är det ju tidpunkten för
när vi skall inleda avvecklingen som vi pratar om, och
det finns definitivt ingen folkmajoritet bakom den här
tidpunkten.
Jag noterar dock att statsrådet i dag har löst en
fråga som har föresvävat mänskligheten i många tusen
år. Han vet nämligen antalet kilometer till himmelri-
ket, enligt ett tidigare inlägg. Då har han gåvor som vi
andra dessvärre inte har.
       
        Anf.  129  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att jag vet avståndet dit.
Däremot vet jag att 240 miljarder kronor räcker väl-
digt långt. Om man hamnar i himmelriket för att ha
åstadkommit detta eller om man hamnar på något helt
annat ställe kan vi tvista om. Det är inte säkert att det
är himmelriket som blir belöningen för en sådan in-
sats.
Jag vill gärna komma tillbaka till kärnkraften. Det
finns en mycket stor opinion, både i Sveriges riksdag
och bland svenska folket, för att kärnkraften skall
avvecklas. Det visar också alla dessa opinionsmät-
ningar. Det som är intressant är att den överenskom-
melse vi gjorde med linje 3-partierna innebär att Sve-
riges riksdag nu har en mycket stor majoritet som vill
att omställningen skall ta ordentlig tid och göras på ett
ansvarsfullt sätt. Det är någonting som vi har medver-
kat till och som inte moderaterna har medverkat till.
       
        Anf.  130  ULLA LÖFGREN (m) replik:
Fru talman! I sitt anförande nyligen sade nä-
ringsministern: Nu kan vi föra en politik som gör att
hela Sverige växer. Underförstått: Det har regeringen
inte gjort hittills. Och det har vi ju sett. Regeringens
energipolitik med bidrag till investeringar för att elda
upp skogsråvara hotar jobben inom spånskiveindust-
rin, exempelvis i Storuman i mitt hemlän. Anser nä-
ringsministern att det är acceptabelt för en regering
som vill se hela Sverige växa att jobben försvinner i
inlandet?
       
        Anf.  131  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! En av de frågor som har varit väldigt
viktiga för mig personligen är att snabbt åstadkomma
ordning på statsfinanserna. Jag vet nämligen att med
krympande utrymme i statsbudgeten, med mindre
statsbudget i förhållande till den övriga ekonomin,
minskar möjligheterna att klara Norrlands inland. Det
är säkert därför som jag och Per-Ola Eriksson, till
skillnad från Ulla Löfgren, hemifrån våra Norr-
landslän har kämpat oss igenom de här tre åren. Vi
vet nämligen att så fort vi får fast mark under fötterna,
så fort vi hamnar i en situation där det finns resurser,
har vi större chans att klara Norrlands inland. Det är
just därför vi har problem i Norrlands inland: därför
att fördelningspolitiken har fått minskat utrymme som
ett resultat av att underskottet knuffat undan fördel-
ningspolitiken. Den skall vi nu, undan för undan,
försöka lyfta tillbaka i den takt som statsfinanserna
förbättras.
       
        Anf.  132  ULLA LÖFGREN (m) replik:
Fru talman! Näringsministern pratade om fördel-
ningspolitik, och jag pratade om konkurrens på lika
villkor. Med regeringens intervenering i konkurren-
sen, genom bidrag för investering i exempelvis fast-
bränsleanläggningar, höjer man priset på skogsavfall.
Med höjda priser på skogsavfall kommer säkert trans-
portkostnaderna att få större betydelse. Det kan vi se.
Regeringen har också aviserat höjda priser på diesel,
höjda dieselskatter. Oroar det inte näringsministern att
den här politiken gynnar centralisering och förstärker
de regionala obalanserna?
       
        Anf.  133  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag har litet svårt att följa Ulla Löf-
grens resonemang. Att ett ökat värde på de tillgångar
som finns i Norrlands inland leder till en utarmning av
Norrlands inland och en tillväxt av centrum begriper
inte jag, Ulla Löfgren. Jag vill nog gärna få det för-
klarat en gång till.
       
        Anf.  134  ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Det kan vara svårt att utveckla till-
räcklig pedagogisk styrka för att förmedla det man
står för som parti. Jag noterar att arbetsmarknadsmi-
nistern insett att Miljöpartiet driver frågan om sänkt
arbetstid. Han tror då att det räcker för att vi skall lösa
arbetslöshetsproblemen enligt  Miljöpartiets recept.
Men det gör det inte, enligt Miljöpartiets recept.
Den andra delen av det konceptet är att man också
sänker beskattningen av arbete. Vi har alltså netto en
skattesänkning på närmare 20 miljarder. Det kommer
också till uttryck som sänkt skattetryck. Det är den
kombinationen som är intressant att diskutera. Om
man bara sänker arbetstiden vete katten hur det går.
Då blir det dyrare för företagen. Men om man sänker
skatten samtidigt kan man hitta andra kombinationer
som är intressanta. Det är det vi borde diskutera.
       
        Anf.  135  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! När vi går in i nästa mandatperiod
och har ett förbättrat statsfinansiellt läge är det mitt
partis bedömning, med de tillväxttal vi nu kan se, att
det kommer att finnas ett utrymme för lägre skatter.
Att de sänkta skatterna i första hand måste läggas ut
på arbete och ha en korrekt fördelningsprofil, så att
det också ges till dem som bäst behöver, är för oss rätt
självklart. Där tror jag nog att vi och Miljöpartiet kan
finna varandra i ett samtal.
Däremot vill jag nog säga att jag har litet svårt att
se möjligheten att korta arbetstiderna rätt över utan att
det genomförs i ett samtal mellan arbetsmarknadens
parter. Jag menar nämligen att det är en del av löneut-
rymmet som huvudsakligen skall tas ut i förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter, inte genom politiska
beslut i riksdagen.
       
        Anf.  136  ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Näringsministern har alldeles rätt.
Självklart handlar det också om att ta i anspråk lö-
neutrymme för att klara en så pass radikal politik som
vi vill föra. Det kräver ett samtal med arbetsmarkna-
dens parter. Det gör naturligtvis att man måste ha ett
bra paket som man kan komma överens om. Då räck-
er det inte med bara arbetstidsförkortningen, man
måste också gå in på beskattning av arbete.
Min fråga är: Kan socialdemokraterna tänka sig att
i samtal med arbetsmarknadens parter sänka skatten
på arbete i kombination med arbetstidsförkortning för
att på det sättet få någon typ av samhällskontrakt där
man verkligen kan ta ned massarbetslösheten? Vi kan
inte förvänta oss att tillväxten blir så enormt stor att
den löser problemet inom överskådlig framtid.
       
        Anf.  137  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Återigen vill jag litet grand redovisa
hur jag upplever stämningen på arbetsmarknaden. Där
är det så att anställda med de lägsta lönerna och
sämsta anställningsvillkoren är de grupper på arbets-
marknaden som visar minsta intresset att inom löneut-
rymmet också betala en kortare arbetstid. De lever
redan under så små förhållanden att de ser det svårt
att klara det inom givna löneutrymmen.
Jag vill säga till Roy Ottosson att frågan om korta-
re arbetstid, som i grunden är en fråga om välfärd, en
möjlighet för oss att ta ut en del av levnadsstandarden
i mindre arbete - som i sig är en mycket sympatisk
ståndpunkt - ändå måste drivas på ett sådant sätt att
det inte bara blir ett resultat som leder till att fler av
dem som har råd kortar sin arbetstid och därmed ökar
klyftorna. Därför menar jag att det vore väldigt
olyckligt om man i riksdagen tvingar fram kortare
arbetstider för dem som inte har råd. Då tvingas de
jobba svart eller grått eller dubbelt på något sätt. En
sådan utveckling vill inte jag se.
       
        Anf.  138  HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det finns ingen anledning att känna
glädje över sysselsättningssituationen i Sverige i dag.
Jag tror att Anders Sundström mycket väl känner till
den hårda kritik som vi från Vänstern har riktat både
mot sysselsättningspolitiken och arbetsmarknadspoli-
tiken. Men jag vill ändå vara mer optimistisk i dag.
Jag lade fram en skiss till ett program i åtta punkter.
Vi kan inte diskutera allt nu, men några saker.
En del av arbetsmarknadspolitiken menar jag bor-
de omvandlas till en regional tillväxtpolitik. Det kan-
ske finns utrymme för det redan i vår, när näringsmi-
nistern grubblar på den regionalpolitiska propositio-
nen. Jag skulle gärna vilja höra reaktionen på den här
idén.
Det har talats mycket om LO:s skrift Arbetsmark-
nadspolitik för ökad sysselsättning. Moderater, krist-
demokrater och  folkpartister har gjort det. Om den
skulle tillgodoses skulle jag vilja säga att 95 % av
Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitik tillgodoses. Det
skall i så fall bli en skojig seans i arbetsmarknadsut-
skottet. Men jag vill höra om även regeringen anser
sig vara överens med LO om dess sysselsättningsrap-
port, som Margareta Winberg sade i ett pressmedde-
lande häromdagen.
       
        Anf.  139  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Först skall jag beträffande utbild-
ningsfrågan säga till Hans Andersson att jag tycker att
han gör en väldigt snäv definition av vad vi har gjort
inom arbetsmarknadspolitiken. Det är sant att vi
kommer att få i storleksordningen 50 000 personer i
olika typer av arbetsmarknadsutbildningar, inklusive
IT-utbildningar. Men till det skall faktiskt läggas att
vi lyfte i storleksordningen 5 miljarder kronor från
arbetsmarknadspolitiken för att finansiera väldigt
mycket av utbildningssatsningen i den kommunala
skolan.
Väger man ihop detta ser man att vi trots allt fi-
nansierar i storleksordningen 100 000-120 000 ut-
bildningsplatser via arbetsmarknadspolitiken, varav
drygt hälften ligger i utbildningssystemet och 50 000 i
den traditionella arbetsmarknadspolitiken. Det är
faktiskt den största satsningen på arbetsmarknadsut-
bildning någonsin i Sveriges historia. Det är ingen
liten satsning. Det tycker jag på något sätt glöms bort.
       
        Anf.  140  HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Mina frågor kvarstår. Låt mig bara
göra en kommentar. Kunskapslyftet är utmärkt. Det är
utmärkt att många får plats i det reguljära systemet,
men man skar för hårt i den arbetsmarknadspolitiska
utbildningen. Det blev ju också rena chockverkan,
t.ex. för Amugruppen, som hade gått i konkurs om
inte riksdagen hade tagit ett initiativ.
Ytterligare en fråga, även om det kan vara svårt att
besvara den på den korta tiden. Vi har drivit frågan
om framtidsfonder. Använd företagsvinstmedel till
kompetensutveckling, till åtgärder som höjer produk-
tiviteten men gynnar löntagarna, så att de känner
större trygghet och har en bättre chans på arbetsmark-
naden även i framtiden. Då blir vinsterna också mer
acceptabla för löntagarna och vi får en sund löne-
bildning. Kom med initiativ! Det behövs både lag-
stiftning och en kombination med parterna om vi skall
ta oss fram i den frågan.
       
        Anf.  141  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag skall försöka att kort besvara de
frågor jag fick av Hans Andersson.
Först och främst var det en fråga om den regionala
tillväxtpolitiken. Den bör naturligtvis knytas ihop med
arbetsmarknadspolitiken. Det gör vi också ett försök
med i Skåne. Jag ser det som ett första steg mot en
mer sammanhållen regional näringspolitik.
Den andra frågan gällde LO:s synpunkter på ar-
betsmarknadsutbildning. Ja, jag delar uppfattningen
att det i den konjunkturfas vi är i nu, i det bättre läget,
med en större framtidstro, faktiskt finns anledning att
öka arbetsmarknadsutbildningen. Nu finns det en
efterfrågan på jobb. Det är därför som LO vill se mer
av den typen av åtgärder. Det är också därför som
regeringen anslår mer pengar till den typen av åtgär-
der.
Den tredje frågan, om nya regleringar av närings-
livet, är jag däremot väldigt tveksam till. Jag tror inte
att vi skall jobba med den typen av åtgärder, utan vi
skall framför allt genom regelverket förbättra struktu-
ren för det svenska näringslivet om vi skall få det att
växa i vårt land.
       
        Anf.  142  INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Herr talman! Näringsministern har i sitt anförande
gjort ett stort nummer av regeringens sysselsättnings-
politik. Men han övertygar inte.
Jag har en allvarlig fråga till näringsministern.
Nyligen lades fram en rad förslag i utredningen om en
expanderande livsmedelssektor i Sverige. Utredning-
en leds av landshövding Gunnar Björk, och där redo-
visas en aktuell bild av den svenska livsmedelssek-
torns konkurrensförutsättningar gentemot inte minst
andra EU-länder. Nu råder ovisshet om huruvida
utredningen skall gå ut på remiss eller inte. Det är helt
uppenbart att den till svensk nackdel rådande konkur-
renssnedvridningen hotar sysselsättningen för många
och stoppar den expansion som vore möjlig. Nä-
ringsministern är närmast ansvarig inom regeringen
för den fortsatta hanteringen av utredningen. Vad
kommer att ske, näringsminister Sundström?
       
        Anf.  143  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Ingvar Eriksson har tagit upp en för
mig viktig näring i Sverige. Det är en av de största
näringarna vi har.
Björk har gjort en ordentlig belysning av hur det
ser ut med primärproduktionen och livsmedelsindust-
rin i Sverige. Dessa är viktiga i ett regionalt perspek-
tiv.
Det material som Björk har presenterat skall
skickas ut på remiss. Vi får då synpunkter från alla
dem som jobbar inom näringen. Jag tror att det är
viktigt för att få fram ett bra beslutsunderlag. Jag är
stolt över att vi har gjort en ordentlig belysning av en
sådan viktig näring.
Men jag vill samtidigt säga att detta inte utesluter
att det också finns möjlighet för oss att i den regio-
nalpolitiska propositionen som kommer under våren
ha med förslag som gäller just hur den svenska livs-
medelsindustrin skall stärkas. Livsmedelsindustrin i
Sverige passar bra i tankarna om att bygga det ekolo-
giskt uthålligt starka samhället. Det skall göras till en
exportframgång för Sverige.
       
        Anf.  144  INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Herr talman! Det gläder mig att statsrådet i dag
ger ett klart besked om att utredningen skall skickas ut
på remiss och att det i en nära framtid, i samband med
den regionalpolitiska propositionen, går bra att lägga
fram förslag.
Jag hoppas att näringsministern tar utredningens
intentioner på allvar, där man bl.a. klarlagt de stora
konkurrenssnedvridningar som faktiskt finns och som
i praktiken hotar expansion och sysselsättning.
Det är alldeles uppenbart att näringen i stora delar
av vårt land har stor betydelse för sysselsättningen. I
södra Sverige är 30-40 % av de sysselsatta på något
sätt beroende av näringen. Vi känner till problemen i
Norrland, där man är beroende av näringen för att få
en levande landsbygd. Vi hoppas verkligen att detta
kommer att leda till positiva förslag från regeringen.
       
        Anf.  145  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det är sällan vi och Moderaterna
förenas i synen på att det behövs någon form av bran-
schpolitik, dvs. insatser för att stärka olika branscher.
Det brukar i regel vara tabu hos Moderaterna. Men
just inom detta område gillar Moderaterna detta. Det
är bra. Jag hoppas att det kan smitta av sig till någon
annan bransch - utom försvarsindustrin.
       
        Anf.  146  OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Anders Sundströms lycksalighet över
regeringens sysselsättningspolitik delas inte av så
många ute i landet, allra helst i den glesbygd jag re-
presenterar. Anders Sundström och jag kommer från
Norrbotten. Där finns en stor arbetslöshet - även med
våra mått mätt. Utflyttningen från Norrbotten är stor.
Det gäller visserligen för många delar av landet. Men
i Norrbotten har det varit nära 6 000 på tre år, och
mängden har ökat år för år sedan 1995.
Många företag har problem. Det sägs bero på
skatter av olika slag, avstånden i glesbygden och
energiskatterna.
Hur avser Anders Sundström att försöka få balans
i den båt som en del av oss säger har kantrat?
       
        Anf.  147  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det är en stor fråga att på en minut
tala om hur en regional näringspolitik skall se ut. Jag
skall begränsa mig till att säga att det handlar om att
ha en hel politik. Jag tycker att Moderaterna står för
en politik som bara omfattar en del.
Moderaterna pratar mycket om skattesänkningar.
När Olle Lindström beskriver problemen i Norrbotten
handlar det naturligtvis om de påfrestningar som har
lagts på norrbottningarna i form av skatter för att
finansiera underskottet. Men det handlar också om
minskade intäkter för kommuner och landsting. Det
handlar om minskade inkomster i a-kassesystem,
sjukförsäkringssystem och pensioner - och därmed
försämrad köpkraft.
Jag tror, Olle Lindström, att lösningen på Norrbot-
tens problem, liksom lösningen på Sveriges problem,
är en hel politik - inte en del politik.
       
        Anf.  148  OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Det är riktigt att det är fråga om en
hel politik. Men det är inte enbart moderater som talar
om skattesänkning. Det finns ett företag som sedan
1981 har jobbat med uppdrag för kommuner, länssty-
relser och organisationer i Norrbottens inland som
nyss har lagt fram en rapport, Näringsakt. Jag vet inte
om Anders Sundström har tagit del av den. Där visar
man på och talar om varför utvecklingen för företag i
Norrlands inland har kommit att bli så negativ. Man
pekar också på ett antal punkter, men jag kan inte gå
in på dem nu.
Anders Sundström talar nu om att åka ut i landet
och fråga människorna, företagen och organisationer.
Jag rekommenderar Anders Sundström att göra så,
och kanske kan det bli en förändring på den situation
som nu har uppstått.
       
        Anf.  149  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag rör mig också ute i landet. Om
man anser att Norrlands inlands problem beror på de
höga skatterna, har man inte lämnat Bodens centralort
många gånger.
I Boden finns det problem. Men det sammanhäng-
er med den offentliga sektorn. Hur stor försvarskos-
tym skall vi ha? Hur stor sjukvårdskostym skall vi ha?
Dvs. hur stora skatter skall  vi ha för att betala ett
välfärdssystem och ett försvarssystem? Det är det som
bestämmer möjligheterna för Olle Lindströms egen
hemkommun.
Det är inte skatterna som är problemet för Norr-
lands inland. Problemet är att välfärdssektorn inte
räcker till. Köpkraften är för liten. De arbetslösa är
för många. Sjukhemmet har för få anställda. Dag-
hemmet har för få anställda. Det är det som är pro-
blemet.
Det är definitivt inte ett system med minskad
kommunal verksamhet, ett helt nytt skatteutjämnings-
system som slår stenhårt mot Norrlands inland och
som Olle Lindström vill införa, som löser problemet.
       
        Anf.  150  BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Jag tror att man skall närma sig sys-
selsättningsproblematiken med betydande ödmjukhet.
Jag är bekymrad över framför allt den relativt låga
spetskompetensen i vårt land. Jobben är beroende av
tillväxten. Det är framför allt produktionen inom
industrin och servicesektorn som kommer att bära upp
landet framöver. Den offentliga sektorn utgör förvisso
riktiga jobb, men de beror av skatteintäkterna och
därmed av utvecklingen av bruttonationalprodukten.
Hur ser då det svenska näringslivet ut? En alldeles
för stor del av den svenska produktionsapparaten
bygger på uppfinningar som gjordes vid förra sekel-
skiftet. Det är saker som alla andra kan göra lika bra.
Därför måste Sverige konkurrera med låga priser och
därmed låga löner. Förr gick det bra eftersom vi kun-
de konkurrensdevalvera gång på gång. Men det kan vi
inte göra sedan vi gick med i EU.
Vi har inga medelstora företag med stor tillväxtpo-
tential. Vi har storföretag och småföretag. Ser vi på
basindustrierna är det så att skogen huvudsakligen
bara kokas till massa eller sågas till bräder, och mal-
men smälts. Förädlingen överlämnar vi till andra
länder. Kompetensinnehållet är för lågt, och föräd-
lingsgraden är för låg i många svenska produkter. Ser
man på huvuddelen av den svenska industrin kan man
konstatera att det är de gamla uppfinningarnas bran-
scher. Varv, teko, skrivmaskiner och skor har redan
fallit. Kvar har vi sådant som kullager, kylskåp,
dammsugare, telefoner och bilar.
När det gäller ny teknik måste man konstatera att
exempelvis Saab får lägga ned civilflygplanstillverk-
ningen. Ingen har beställt några JAS Gripen, sannolikt
beroende på att de inte kan vrida jetstrålen som kon-
kurrenterna kommer att kunna göra. ABB har inte
lyckats sälja ett enda X 2000 utanför Sverige. Erics-
son fick ge upp försöken att bygga bredbandsväxlar.
Man fick hänvisa kunder från 16 länder till ett itali-
enskt företag. Ser vi på bilunderleverantörer är det ett
jätteproblem att man har för låg kompetens och mest
bara gör plåt- och plastbitar. Läkemedelsindustrin har
stora svårigheter att få tag på den kompetens man
behöver för sina forskningsavdelningar.
Det här är naturligtvis riktigt bekymmersamt om
man sedan konstaterar att vi har en kris i Sydostasien
och att Japan nu avreglerar sin finansmarknad. I april
skall banker och finanshus ha 8 % eget kapital. Hit-
tills har japanska banker litat på att staten finns där
som räddare. De har litat på låntagarna och inte för-
stått att man inte alltid kan göra det. De har gott om
dåliga lån, och snart, närmare bestämt i april, kommer
de att få välja på att antingen gå i konkurs och betala
med a-aktier för statligt stöd eller att ta hem de klena
lånen och därmed spä på den asiatiska krisen. Eller
också stängs de med automatik. Det blir tufft för
svensk industri att konkurrera med Sydostasien. Pri-
serna kommer att rasa, och vi får en svår asiatisk
konkurrens och en ordentlig risk för protektionism här
hemma.
Svensk industri borde i stället sälja nya produkter
till en häpnande värld för om inte hutlösa så i alla fall
rejäla priser. Då hade vi haft möjlighet till den välfärd
som vi så gärna vill ha. Men det kräver ett kunskaps-
lyft, ett kunskapslyft som handlar om spetsteknologi i
viktiga nischer. Det gäller att satsa på långa utbild-
ningar, det gäller att satsa på forskning. Det går inte
att klämma åt forskningsstiftelserna och att skära ned
på doktorandutbildningarna. Här handlar det om ett
behov av en elitsatsning på samma sätt som i idrotten,
där det varken finns plats för rättvisa eller fördelning.
Kom ihåg att i Sverige är det på det viset att av
dem som är födda 1950 har 15 % en lång utbildning
bakom sig. Av dem som är födda 1968 är det bara
7 %. Av alla människor med en lång akademisk ut-
bildning bakom sig är 37 % födda under åren 1943-
1952, under en tioårsperiod. De går snart i pension.
Vi står inför en katastrofal situation när det gäller
spetskompetens i det här landet. Jag tror inte att vi har
råd att inte satsa på spetskompetensen. Den satsning-
en måste vi göra. Dessvärre kommer vi att få ränta på
de här resultaten i ett tiotal år innan utfallet kommer.
Men det är nödvändigt, herr talman.
       
        Anf.  151  HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det fanns delar i vad Bertil Persson
sade som jag tyckte var mycket bra. Jag hade inte så
mycket tid att ägna mig åt det här, jag nämnde det
bara när jag pratade om branschstruktur och behov av
förnyelse. Jag delar mycket av det som Bertil Persson
sade. Min erfarenhet från industrin visar, tycker jag,
att det är riktigt.
Men det räcker inte bara med spetsteknologi. Det
gäller inte bara att ha spetsar i företagen. Vi måste
höja hela löntagarkollektivet för att vara delaktiga i
att utveckla produkter och att stå för en avancerad
produktion. Om vi nu kokar för mycket massa - det
tycker jag också - och exporterar oförädlat, vem är
det som har bestämt att det skall vara så? Varför är vi
som tränation så dåliga på att göra möbler?
Jag håller med - höj förädlingsgraden. Men då
behöver vi skärpa politiken för de regionala högsko-
lorna, då behöver vi få mer demokratiskt långsiktigt
inflytande. Varför skall då ett litet antal ägarrepresen-
tanter sitta i stort sett i alla bolagsstyrelser och be-
stämma att det skall vara just precis så enkelt som
Bertil Persson nu beskrev, att man devalverar sig
fram, utnyttjar konjunkturerna och inte förnyar på
lång sikt? Vad är Bertil Perssons recept?
       
        Anf.  152  BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Det givna receptet är att man inte
skär ned på de strategiska forskningsstiftelserna, att
man inte skär ned på möjligheterna att skaffa sig en
doktorandutbildning, att man ger möjlighet till fler
människor att gå de långa utbildningarna. I Sverige är
det något över 12 % som tas in på de långa akademis-
ka utbildningarna. Vi lurar oss litet grand genom att vi
kallar utbildningar för akademiska som utomlands
inte är det. Kommer man utomlands är det i USA,
Japan och Kanada mer än dubbelt så många som tas
in, och det är väsentligt fler i EU-länder som Holland,
England och Danmark än vad det är i Sverige.
Den här situationen kan naturligtvis inte fortsätta.
Jag medger att man faktiskt har gjort försök att öka
utbildningen. Men samtidigt är det också viktigt att
hänga med i de branscher som håller på att expandera
- gen- och bioteknik, datakommunikation, optik,
solarteknik och ren mat.
       
        Anf.  153  HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Ja, det är viktigt, inte minst inom
miljösektorn, den kanske allra snabbast växande. Mer
forskning och utveckling - svar ja! Men det är ju inte
en fråga om stiftelser, det är en fråga om forskning
och utveckling. Hur vi sedan organiserar det - Bertil
Persson vill ha det i privata former, jag vill ha det i
mer offentliga former av demokratiska skäl - är en
annan sak.
Jag är överens med Bertil Persson om den bild han
ger. SCB har gett den, NUTEK har get den, många
utredningar har gett den. Man kan inte nog understry-
ka den långsiktiga kompetensutvecklingen vi behöver,
både på spetssidan och på den breda löntagarsidan.
Där saknar jag varje initiativ från Bertil Perssons sida.
Om det nu verkligen var en välgrundad analys och
kunskap Bertil Persson hade kan han komma igen och
ansluta sig till våra förslag om att strukturellt omvand-
la näringslivet. Men det behövs mycket mer demo-
krati och mycket mer delad makt, inte bara ett fåtal
kapitalistiska ägarrepresentanter i våra styrelser i så
fall.
       
        Anf.  154  BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag har pratat om de här frågorna i
åtskilliga år i den här kammaren vid det här laget, och
det jag tycker är viktigt är att man vågar satsa på
spetsteknologin också. Man satsar väldigt mycket på
att höja kunskaperna på de låga nivåerna, men allde-
les för litet på spetsteknologin för att vara med i kon-
kurrensen.
Det här är en fråga där samhälle och näringsliv
måste gå samman. Vi måste lära av både samhälle och
näringsliv i den här utvecklingen. Här behövs det
exempelvis industridoktorander. Det behövs adjunge-
rade professorer i näringslivet och på högskolorna för
att skapa den förståelse som gör att det levande bib-
liotek som ett universitet är blir tillgängligt för nä-
ringslivet. Här finns mycket att göra.
       
        Anf.  155  PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Om exakt 709 dagar är vi framme
vid sekelskiftet. Under nästa mandatperiod tar vi
steget över till ett nytt sekel.
Den politiska debatten inte minst här i riksdagen
måste handla mer om framtiden än om 1990-talets
ekonomiska krisår. Alltför ofta har den politiska de-
batten en tendens att handla om dåtiden, om det som
varit, och mindre om framtidens problem och villkor.
Vi måste fokusera intresset på dagordningen för
nästa mandatperiod då Sverige efter krisen skall for-
mas. Kort sagt: Det handlar om uppdrag 2000. Vi
måste koncentrera oss på framtidsfrågorna, på företa-
gandets villkor främst för de mindre och medelstora
företagen, på åtgärden för att pressa tillbaka arbets-
lösheten, på att skapa det ekologiska lyftet och på
människors rätt till arbete, service, skola, vård, om-
sorg och levande bygder runt om i vårt avlånga land.
När nu den svenska ekonomin står starkare än nå-
gonsin tidigare under 1990-talet finns det faktiskt
bättre förutsättningar att angripa de regionala proble-
men.
Det finns annars en risk för att vi går mot ett allt-
mer tudelat Sverige. Landsbygd och tätorter i gles-
bygd riskerar att utarmas när andra delar drar nytta av
den starkt förbättrade konjunkturen. Det är inte bra
när arbetsmarknaden i vissa orter avvecklas medan
den utvecklas i andra orter. Rätten till arbete och
utveckling är lika stor varhelst i landet människor bor.
Därför måste politiken medverka till regional utveck-
ling och inte till det tudelade Sverige. Uppdrag 2000
handlar om att skapa regional balans och regional
rättvisa.
Under flera decennier har Sverige faktiskt kon-
centrerats. Alltfler jobb och människor finns i dag i
större städer och i storstadslänen, medan landsbygden
och mindre orter har fått vidkännas både avfolkning
och färre arbetstillfällen.
Sedan 1975 har folkmängden i Stockholmsregio-
nen ökat med inte mindre än 270 000 människor sam-
tidigt som folkmängden i hela landet har ökat med
ungefär 640 000 invånare. 42 % av den totala be-
folkningsökningen i landet har fallit på en region. Om
man sedan jämför med den befolkningsökning som
har skett i de två andra storstadslänen finner man att
över 68 % av hela den svenska befolkningsökningen
sedan 1975 har hamnat i tre län. Det är därför som
man kan säga att Sverige har kantrat under de senaste
decennierna.
Våra möjligheter att bekämpa arbetslösheten och
skapa utveckling och livskraft i Sverige är nu faktiskt
större än på mycket länge när ekonomin är sanerad.
Vi har låga räntor och låg inflation.
Uppdrag 2000 inför nästa mandatperiod är att få
ned arbetslösheten. Särskilt viktigt är det att man
angriper arbetslöshetsproblemen i de områden som
under lång tid, långt före krisåren under 90-talet, har
haft svårigheter på arbetsmarknaden. Man måste
skapa fler företag, företagare och livskraft och för-
hindra en ny flyttlasspolitik.
Inom Centerpartiet slår vi vakt om det personliga
ägandet, om utrymmet för privata initiativ, och vi
arbetar för en omfattande företagsamhet. Vi hävdar
det decentraliserade samhällets fördelar. Vi ser gärna
att fler också gör detsamma.
Vi från Centern såg tidigt hur en ensidig inriktning
på storskalighet innebar stora nackdelar för både
miljön och den sociala tryggheten. Till detta kan vi i
dag lägga att stordriften inte heller är bra för den
ekonomiska tillväxten och att den inte heller ger jobb
åt arbetslösa.
Herr talman! Vi har nu i Sverige, tack vare ett
framgångsrikt och många gånger mödosamt men helt
nödvändigt saneringsarbete, skaffat oss en ekonomisk
situation som ger handlingsfrihet i politiken. Men det
finns ett mörkt hot, och det är Asienkrisen som kastar
mörka skuggor över oss. Det finns anledning att höja
ett varningens finger för effekterna av Asienkrisen.
Om Asienkrisen fördjupas och förlängs finns ris-
ken att den blir en broms för konjunkturuppgången
och en annars förväntad god tillväxt i Sverige. Det
skulle då främst drabba de arbetsmarknader som un-
der en lång följd av år har haft problem och har haft
svårt att hävda sig mot expansiva områden. Därför är
det så viktigt att man formar en offensiv politik för
regional rättvisa och utveckling.
Jag läste i en morgontidning som ges ut i Stock-
holm att regeringen diskuterar särskilda arbetsmark-
nadspolitiska frizonsåtgärder i ett län i södra Sverige.
Det skulle vi egentligen behöva ha i hela Sverige. Jag
utgår från att regeringen tar tillfället i akt att också
pröva flexiblare lösningar i andra delar av landet och
inte enbart i ett län i södra Sverige.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga några
ord om lönebildningen. Jag tycker att det finns an-
ledning att uttala en eloge till de parter på arbets-
marknaden som under januari månad har medverkat
till löneavtal på en samhällsekonomiskt vettigare nivå
än tidigare. Det vittnar om en ansvarsfull lönebild-
ning, och det leder förhoppningsvis också till efter-
följd av övriga parter på arbetsmarknaden.
       
        Anf.  156  CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Uppdrag 2000 låter som en bok av
Jan Guillou. Därför reagerade jag med en kobras
hastighet och begärde replik.
Per-Ola Eriksson säger att Sverige nu har en star-
kare ekonomi än någonsin tidigare. Det är en ekonomi
där sysselsättningen har minskat med ungefär 30 000
personer sedan Per-Ola Eriksson bytte sida. Blir eko-
nomin då ännu starkare när vi har en förlust på låt oss
säga 60 000 jobb eller 90 000 jobb? Det är en väldigt
pervers definition av styrka, att styrka är lika med
minus i sysselsättningen. Det är mycket egenartat,
Per-Ola Eriksson.
Den här politiken som Per-Ola Eriksson tycker är
så framgångsrik har enligt hans partiledare och honom
lett till att landet har kantrat. Någonting som kantrar
brukar sjunka ganska snart. Landet håller på att sjun-
ka som ett resultat av Centerns och Socialdemokra-
ternas ekonomiska politik. Nu har vi hört det från
källan.
Anders Sundström sade att hela Sverige växer.
Det är uppenbart att Sundström och Eriksson är oen-
se.
       
        Anf.  157  PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag tycker att det
är trist, Carl B Hamilton, att man inte vidgar perspek-
tivet. Den utveckling som vi har haft i Sverige med en
ökad befolkningstillväxt i storstadsområdena är ing-
enting som har tillkommit i går eller i förra veckan.
Det är något som har pågått under flera decennier. Jag
sade att Stockholmsregionen sedan 1975 fått 42 % av
landets totala folkökning. Det är inte bra. Det är där-
för som vi talar om att vi måste få en bättre utveckling
i hela landet. Nu har Sverige en ekonomisk styrka
som vi tidigare inte har haft under 1990-talet. Vi har
låg inflation, låga räntor och sanerade statsfinanser.
En statssekreterare, som Carl B Hamilton har varit i
Finansdepartementet, borde ju glädjas åt en sådan
situation och icke hålla på med dessa tarvligheter i
form av anklagelser hit och dit. Se framåt, Carl B
Hamilton, och delta i att skapa och genomföra Upp-
drag 2000.
       
        Anf.  158  CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Nu, Per-Ola Eriksson, har ni och
Socialdemokraterna drivit en politik gemensamt. Det
har Per-Ola Eriksson och hans partiledare ofta berömt
sig av och fått beröm för av Göran Persson och hans
kolleger. Nu när politiken har lett till att landet kant-
rar, då vill ni inte vara med längre utan hoppar av
skeppet innan det sjunker. Jag kan förstå den reaktio-
nen. Men ni kan inte rida på två hästar, eller sitta i två
båtar, och driva olika linjer samtidigt. Var Per-Ola
Eriksson medveten om att den här sysselsättningspo-
litiken och arbetslöshetspolitiken var ett medvetet val
från Göran Perssons och regeringens sida, att låta
arbetslösheten stå på tur medan andra problem först
åtgärdades, så som Göran Persson har framställt det i
en bekant TV-intervju? Var ni i Centerpartiet med-
vetna om den strategin?
       
        Anf.  159  PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Det finns ett spår av uppvaknande
hos Carl B Hamilton som jag värdesätter, nämligen
att han börjar intressera sig för regionalpolitik. Det
har jag tidigare aldrig upplevt att Carl B Hamilton har
intresserat sig för. Därför hälsar jag med tillfredsstäl-
lelse om Carl B Hamilton nu också vill vara med och
forma en slagkraftig regionalpolitik. Tids nog kom-
mer Carl B Hamilton att få visa prov på detta.
Som den ekonom Carl B Hamilton är vet han att
om statsfinanserna inte är i ordning kommer man
heller aldrig att klara av sysselsättningen. En stor del
av sysselsättningsproblemen under 90-talet har funnits
i den offentliga sektorn på grund av bl.a. besparingar.
Det har självfallet gett utslag. Det har inte varit bra.
Men nu finns förutsättningar för att ta igen förlorad
terräng. Under en lång följd av år har Sverige haft
problem med ekonomin. Nu står Sverige starkare för
att möta 2000-talet under nästa mandatperiod. Väl-
kommen, Carl B Hamilton.
       
        Anf.  160  HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det är mycket bra att Per-Ola Eriks-
son väcker det regionala perspektivet med utgångs-
punkt i de regionala obalanserna. Jag har två frågor
som jag skulle vilja ställa. Den ena är: Hur tänkte ni
under dessa år i fråga om saneringsarbetet och bud-
getpolitiken, eftersom det var så väl känt? NUTEK
har lagt fram en serie rapporter där man väl har analy-
serat budgetens inkomst- och utgiftssida och dess
regionala effekter. Och man har tittat på olika sane-
ringsmetoder och deras regionala effekter. Vi har tagit
upp detta i kammaren under tre års tid. Men jag kan
inte säga att det har lämnat något spår när det gäller
Centerns politik.
Nu kommer en stormvind med interpellationsini-
tiativ, och det är mycket bra. Det är bara det att ni
visste om detta - ni borde i alla fall ha vetat om detta.
Hur tänkte ni? Varför hade ni inga regionala utveck-
lingsinitiativ under den perioden?
Den andra frågan handlar just om förhållandet
mellan den aktiva och den litet statiskt passiva regio-
nalpolitiken. Jag återkommer i nästa replik till den
frågan.
       
        Anf.  161  PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Hans Andersson har väl under senare
tid varit upptagen med andra möten. Kanske har han
därför inte hunnit läsa in sig på vad som har hänt.
En av de viktigaste regionalpolitiska insatser som
genomförts under de senaste åren och som kommer
att få effekt också framöver är den kraftiga satsningen
på de mindre och medelstora högskolorna. Från
år 1997 och fram till år 2000 kommer 60 000 nya
platser att tillföras högskoleområdet, inte minst vid de
mindre och medelstora högskolorna. Forskning och
högre utbildning är många gånger motorer i den regi-
onala utvecklingen. Därom vittnar många mindre
högskolor runt om i landet. Detta är en åtgärd. Lägre
räntor och bättre villkor för småföretagen är andra
åtgärder som medverkar till att den regionala pro-
blembilden förbättras. Satsningen på lägre arbetsgi-
varavgifter hör också dit. Det här är bara några exem-
pel.
       
        Anf.  162  HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Kampen för regionala högskolor och
för forskning har varit en gemensam kamp för Cen-
tern och Vänsterpartiet, så där finns det inga missförs-
tånd. Vad jag talar om är helhetseffekten. Den kan vi
avläsa i statistiken. Ni har själva avläst den i era in-
terpellationer.
Den andra frågan gäller utveckling - aktivitet
kontra passiva bidragssystem. Jag har både i utskottet
och här i kammaren upplevt att Centern inte har tagit
till vara möjligheten att komma ifrån det alltför passi-
va bidragsmottagandet vad gäller stödområdena. Ni i
Centern har nästan alltid sagt nej till en växling från
sådana åtgärder till aktiva utvecklingsinsatser. Ni
hade inte ork att följa med på en förstärkning av
landshövdingeuppdraget just för att stärka den regio-
nala utvecklingskraften. Jag har alltså varit besviken
men jag tror att ni lärde er läxan när ni såg statistiken
från SCB, NUTEK och AMS. Därför hoppas jag att
ni nästa gång är med på båten och vill satsa mera
kraftfullt på en aktiv utvecklingspolitik för alla regio-
ner.
       
        Anf.  163  PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vet inte vad Hans Andersson
syftar på när han talar om statistik från AMS och
NUTEK.
Vi har under många år intresserat oss och drivit en
politik för en regional utveckling. Men en ekonomi
som är i obalans, och så har det ju varit med statsfi-
nanserna under hela 90-talet, sätter självklart sina spår
i den regionala utvecklingen. Näringsministern var
tidigare inne på det. Nu har vi förutsättningar att ge
oss i kast med detta. Utifrån en styrkeposition kan vi
nu angripa de regionala problemen.
Det är riktigt att framtiden kommer att ställa nya
krav på regionala åtgärdsinslag. Jag tror inte att det
går att möta nästa mandatperiod och 2000-talet med
den typ av tänkande som förekom på 60-talet, då man
lockade företag med höga regionalpolitiska stöd för
att de skulle flytta till olika regioner. Den tiden är
förbi. Det är nu fråga om andra typer av åtgärder -
kunskap, forskning, utveckling samt, inte minst,
kommunikationer och ny teknik.
       
        Anf.  164  KARIN PILSÄTER (fp):
Herr talman! Eftersom jag tillhör den mindre krets
av människor i regionen som faktiskt har rötter här
sedan både tre och fyra generationer tillbaka kan jag
inte låta bli att litet grand reagera på det som Per-Ola
Eriksson sade. Den korrekta bilden är att den största
delen av inflyttade till Stockholmsregionen kommer
från större städer i södra Sverige och från andra län-
der. En lätt retorisk fråga till Per-Ola Eriksson kunde
därför vara om det är riksdagsman Hamilton från
Skåne eller riksdagsman Fonseca från Colombia som
inte borde ha fått komma hit utan som skulle ha
tvångsförflyttats.
Sanningen är att endast Stockholm och Göteborg
är de regioner som under senare tid fått fler jobb. Alla
andra regioner och län har fått färre jobb. Nu är det
helt plötsligt ett problem att man där får fler jobb. Det
är klart att det leder till en viss logik när man nu får
höra att ett minskat antal jobb är en så stor politisk
framgång. Då är det klart att det måste vara ett streck i
protokollet att det finns några ställen där folk faktiskt
har lättare att få jobb.
Vår partiledare Lars Leijonborg sammanfattade
partiledardebatten så här: De som inte har jobb skall
få jobb för att de som inte har vård skall få vård. Vad
det handlar om är att Sverige behöver fler skattebeta-
lare och att fler måste få en lön att leva på. Då kan det
aldrig vara ett problem när det går bra på några stäl-
len. Fler måste alltså få jobb.
Inte sedan ABBA år 1974 vann Melodifestivalen
med Waterloo har det varit så få som jobbat som det
är i dag. Jag gör den liknelsen för att ni riktigt skall
känna hur länge sedan det är. Inte sedan Anders
Sundström, som just lämnade kammaren, var barn har
det varit så liten andel av svenska folket som jobbat
som det nu är.
Fler måste vara med och skapa välfärden, åt sig
själva och åt andra. Det är den enda vägen ut ur nuva-
rande samhällssituation. Målet måste vara jobb, jobb,
jobb.
Sossarnas statistikpolitik utgår från helt fel mål
och helt fel problemformulering. Då blir det också fel
resultat. Vi måste ha fler jobb som mål. Medlet måste
vara att skapa förutsättningar för jobb.
Statistikpolitiken, som för övrigt Socialdemokra-
ternas lokala företrädare i många fall vill slippa, leder
åt fel håll. De som ansvarar för verksamheten lokalt
har begärt en frizon. Enligt uppgift förbereds en pro-
position med förslag om att skåningarna skall slippa
regeringspolitiken. Storstadskommitténs socialdemo-
kratiska majoritet kommer att föreslå att alla stor-
stadsområden skall slippa regeringens arbetsmark-
nadspolitik. S-politikerna vill alltså befria sina egna
kommuner från regeringens politik. Vi i Folkpartiet
tror att det är bäst att befria hela Sverige från rege-
ringen och dess statistikpolitik.
Statistikpolitiken gäller även jämställdheten. Man
kallar sig ju för världens mest jämställda regering och
tror att man är jämställd därför att man har ökat kvin-
nornas andel på olika politiska poster. Det är i och för
sig bra men det är beslutens innehåll som räknas. Det
spelar ingen roll om det är kvinnor eller män som tar
beslut som leder till ojämställda förutsättningar; det
blir fel i alla fall. Jämställdhet betyder lika villkor.
Regeringen har en lång lista över insatser som på
olika sätt har försvårat för kvinnor. Man vill inte gå in
och göra förändringar som förbättrar möjligheterna
för kvinnor och män att dela på jobb och på ansvaret
för hem och barn.
Vi har en rad förslag som skulle öka förutsättning-
arna för kvinnor och män att få lika möjligheter. Det
är inte en politik som kostar extra. Jämställdhet är
ingen lyxpolitik. Vad det handlar om är strukturför-
ändringar och ett nytt synsätt. Det gäller F-skattsedel
även åt moderna företag som kvinnor ofta jobbar med
och sänkt skatt på tjänster. Vidare handlar det om att
man släpper loss tjänsteföretagen inom vård, omsorg
och utbildning, där många kvinnor finns. Det här
skulle ge kvinnor fler arbetsgivare och större möjlig-
heter att starta eget och större möjligheter att faktiskt
få rättvisa löner. Det skulle också ge alla kvinnor som
fortfarande har huvudansvaret för hushåll och barn
mer att välja på och större möjligheter att själva be-
stämma över sina liv och över vad som är den bästa
kvaliteten för dem - dvs. möjligheter att själva be-
stämma vid det egna köksbordet.
Jämställdhet kräver makt, inte bara antal. Verklig
jämställdhet handlar faktiskt allra mest just om jobb,
försörjning, rättvisa löner och möjligheter att själv
bestämma över arbete och inom familjen. Detta gäller
både kvinnor och män. Också här har regeringen
kapitalt misslyckats med att föra de olika frågorna
framåt.
Arbetstidsfrågorna har också diskuterats mycket i
detta sammanhang. När det gäller arbetsdelning
kommer det ett helt bak- och framresonemang, att det
skulle vara solidariskt att inte delta i skapandet av
resurser utan att bara delta i förbrukandet av resurser.
Men det måste väl vara precis tvärtom. Solidaritet är
ju att alla vi som orkar och kan vara med och skapa
ser till att vi gör det, så att de som inte kan tillförsäk-
ras både försörjning och den omsorg som behövs.
Arbetstidsförkortning kan vara en mycket bra väl-
färdsreform men knappast en ofärdsreform. Vi i Sve-
rige, liksom människor i andra länder, kommer säkert
att fortsätta precis som hittills med att ta ut en ökad
välfärd i olika former av arbetstidsförkortning. Vi kan
dock inte ta ut en minskad välfärd i form av kortare
arbetstid. Det är helt omöjligt. Sverige behöver en
arbetstidsreform - mer att bestämma om i avtal och
framför allt lokalt och enskilt. Människor måste få
större möjligheter att hitta lösningar som är till nytta
för både den enskilde och för företaget och som är
sådana att man kan dela på vinsterna därav - såväl de
ekonomiska som de mänskliga vinsterna. Vi liberaler
tror alltså att en arbetstidsreform är ett led i en politik
för fler jobb.
Vi behöver också en skattereform som gör att det
lönar sig att arbeta och lönar sig sämre att förbruka
resurser och miljö. Det kommer min kollega Isa Hal-
varsson att återkomma till senare under debattens
gång.
Jag vill avsluta med att säga att Sverige behöver
fler skattebetalare, fler människor som får en lön att
leva på. Det är bara fler jobb som kan ge mer vård.
       
        Anf.  165  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Karin Pilsäter tar upp arbetstidsför-
kortningen och ser den som en välbehövlig välfärdsre-
form som man bör ta sikte på. Hon menar att vi behö-
ver en arbetstidsreform i någon riktning. Det tycker
jag är bra. Karin Pilsäter har också talat mycket om
jämställdhet. Det är alldeles utmärkt.
Min fråga till Karin Pilsäter blir: Ser Karin Pilsä-
ter här något samband med arbetstidens ojämlika
fördelning mellan könen, dvs. att män i stor utsträck-
ning jobbar alltmer med lönearbete medan kvinnor
frivilligt, oftast ofrivilligt tvingas välja deltid? Ar-
betstiden är ojämlikt fördelad mellan könen. Ser Ka-
rin Pilsäter något behov av att aktivt försöka förändra
den fördelningen så att den blir mer rättvis och jäm-
lik?
       
        Anf.  166  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Jag tror att det finns ett mycket starkt
samband, men jag tror att Vänsterpartiet och många
andra faktiskt angriper saken från fel håll. Jag tror inte
att det är tvångsmässigt, lagstiftningsvägen, som man
får männen att yrkesarbeta mindre och ta ett större
ansvar hemma. Det finns ingen som helst empiri i det.
Jag tror tvärtom att olika åtgärder för att underlätta
för kvinnor och män att dela på ansvaret hemma au-
tomatiskt kommer att leda till att man också får jämli-
kare förhållanden på arbetsplatser. Det finns många
andra reformer. En del skall man göra lagstiftnings-
vägen, en del kan vi politiker bidra med via opini-
onsbildning. Det finns mycket att göra i avtalen som
vi inte skall lagstifta om men där vi som politiker kan
opinionsbilda för att få mer moderna avtal som gör
det lättare för både kvinnor och män att kombinera
förvärvsarbete och ansvar för hem och barn. Att kar-
larna skulle hjälpa till mer hemma därför att de har
kortare arbetstid tror jag inte ett ögonblick på.
       
        Anf.  167  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Om karlar hjälper till mer eller mind-
re om de får kortare arbetstid är ett oskrivet kort - jag
delar den uppfattningen. Men i dag jobbar kvinnor
deltid. Det handlar delvis om att hela den kvinnliga
arbetsmarknaden är organiserad i deltid. Man har
inget alternativ. Normen med åttatimmarsdag och
heltidslöner präglar männens arbetsmarknad. Vill man
förändra detta tror jag att man kan ha nytta av ett
politiskt redskap om man verkligen vill förändra detta
så att kvinnor skall ha tillgång till heltidslöner och
möjlighet att försörja sig själva.
Det finns andra saker där Folkpartiet har visat
framfötterna och som jag känner stor respekt för. Det
är t.ex. att lagstifta om en obligatorisk pappamånad. I
Vänsterpartiet vill vi öka det till två månader. Vi
tycker att det här att använda politiska instrument för
att stimulera en rättvisare fördelning mellan könen är
ett bra sätt att arbeta på. Vad tycker Folkpartiet om
detta?
       
        Anf.  168  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Det torde väl ha framgått av att det
var vi som genomförde den s.k. pappamånaden vad vi
tycker. Vi tycker att det hade varit ännu bättre om
man hade fortsatt och kombinerat med piskan i form
av att den är styrd till vardera föräldern med en morot
som innebär att man skulle ha högre ersättning. Nu
har socialdemokraterna tyvärr tagit bort det.
Jag tror fortfarande att det bästa sättet att förbättra
villkoren på arbetsmarknaden för kvinnor är att se till
att vi får fler jobb och att vi får en större variation på
arbetsmarknaden, särskilt den arbetsmarknad som
gäller för kvinnor: fler privata alternativ, större möj-
lighet för kvinnor att välja olika arbetsgivare och en
mer marknadsmässig möjlighet för kvinnor att få
heltidslöner och rättvisa löner för de arbetsinsatser
som de gör. Dit kommer man inte via arbetstidsför-
kortning.
       
        Anf.  169  JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Året är 1998, och det får mig att tän-
ka 150 år tillbaka i tiden då det kom ut en mycket
berömd bok skriven av Karl Marx och Friedrich
Engels. I en amerikansk tidning för inte så länge se-
dan utnämnde man Marx till vår meste trendsättare,
han som hade framtidens idéer. Jag tror att det kan
finnas anledning att försöka ta det litet mera långsik-
tiga strukturella greppet på dagens diskussion.
Vad är det som händer i den moderna kapitalis-
men? Vad har den frågan att göra med dagens debatt-
ämne, sysselsättning? Det är nämligen så att syssel-
sättningen liksom jämställdheten är en maktfråga.
Det personliga ägandet, sade Per-Ola Eriksson,
behöver öka. På Stockholmsbörsen har det individuel-
la privata ägandet gått ned från 50 % 1970 till i dag
lägre än 20 %. Det är de anonyma stora institutionella
ägarna, de lata kapitalisterna, de som enbart tänker på
kortsiktig avkastning som har ökat sitt ägande, männi-
skor som saknar varje idé om hur man skapar nya
produkter, ställer om till kretsloppssamhället osv.
Alf Svensson gjorde ett mycket märkligt inlägg
tidigare här i dag där han sade någonting om att vi
måste återupprätta de gamla grekiska och romerska
traditionerna. Kanske Mats Odell kan förklara vad
han egentligen menade. Var det alltså den romerska
diktaturen eller kejsarnas tro på orakel och på att man
genom att titta på inälvor kan utröna framtiden?
Jag kom också att tänka på en mycket välkänd
man som för mycket kort tid sedan uttalade att han
tyckte att det vore bra med mera andlighet i de kurser
där man skulle lära sig företagsledande i Sverige.
Det skulle vara intressant att höra vad både Mats
Odell och de folkpartistiska representanterna anser
om det mycket märkliga faktum att vi 1998 kan ha en
man som har ärvt så mycket makt utan några som
helst egna kunskaper om produktionen, utan eget
arbete och sparande. Han har ärvt makten i princip
över halva svenska storföretagsamheten. Har ni som
liberaler ingen som helst synpunkt på denna oerhörda
maktkoncentration och vad det betyder för stagnatio-
nen i det svenska näringslivet att det är sådana som är
makthavarna? Det är inte de kreativa företagarna som
har makten över näringslivet, utan det är de lata kapi-
talisterna som saknar varje kunskap och som tror på
andeväsen.
Det skulle också vara intressant att höra vad Karin
Pilsäter säger om uppgiften att det är 35 män, enbart
män, som sitter i minst fem bolagsstyrelser på Stock-
holmsbörsen. Det är inga sådana som har hittat på
någonting själva utan finansknuttar som placerar
pengar. De skapar ingen förädling. De skapar ingen-
ting nytt.
En annan mycket viktig trend i det kapitalistiska
ägandet, förutom förskjutningen från industrikapitalis-
ter till finanskapitalister, är det som ekonomerna
brukar kalla humankapitalet. I de moderna storföreta-
gen har man räknat ut att kunskaperna i de arbetande
människornas huvud är tre-fyra gånger så mycket
värda i genomsnitt jämfört med det s.k. fysiska kapita-
let, dvs. maskinerna, byggnaderna osv. Det här visar
hur oerhört betydelsefullt kunskaperna är i utveck-
lingen av företagandet. Däremot anser jag att Bertil
Perssons övertro på att vi med det akademiska - fler
doktorer och fler professorer - löser detta. Så är det
inte, utan den genomsnittliga svenska uppfinningen
görs i princip bakom ladan, litet förenklat uttryckt.
Det handlar om en bredd på kunskaperna, en bredd på
den praktiska kunskapen.
Carl Bildt sade här tidigare att socialdemokraterna
inte har gjort upp med socialismen. Också detta skulle
jag gärna vilja ha utrett, men det finns väl ingen chans
till det i dag.
Ni moderater har nyligen gjort upp med regering-
en om att avveckla det stora socialiseringsspöket AP-
fonderna. De skall ni nu skrota. Den statliga storban-
ken skall ju säljas ut. Är ni inte nöjda? Det som ni har
kallat för socialism är på väg att totalt avvecklas.
Nu är det inte detta som är socialismens innebörd.
Socialismens ursprungliga idé är att de kunniga och
arbetande människorna är de som skall ha makten och
också förmågan att utveckla välfärden och fördela
resurserna på ett solidariskt och jämlikt sätt.
       
        Anf.  170  CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! De lata kapitalisterna har faktiskt
blivit betydligt färre i Sverige under de senaste 50
åren. De mekanismer som finns i en marknadseko-
nomi är att man väljer att inte köpa aktier i företag
som drivs av sådana lata och inkompetenta personer
som gör att deras företag blir mindre lönsamma,
mindre vinstgivande och att aktiekurserna går upp
mindre än i andra företag som är mera professionellt
skötta. Det är så det fungerar.
Det som Johan Lönnroth säger är intressant. Jag
förstår att det är familjen Wallenberg som han syftar
på. Menar Johan Lönnroth åberopandes Marx att man
från Vänsterpartiet vill socialisera bankerna? Är det
så som man nu skall återinföra Marx teorier? Han var
ju så modern sade Johan Lönnroth.
       
        Anf.  171  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Först skulle jag väldigt gärna vilja
höra vad Carl B Hamilton har för synpunkt på det
faktum att en man eller ett par män kan ärva makten
över halva svenska näringslivet utifrån något slags
gammelliberal ståndpunkt. Har inte Carl Hamilton
någon som helst synpunkt på denna oerhörda makt-
koncentration som dessa män har fått till skänks där-
för att de har råkat födas in i en viss familj.
Hans Andersson redogjorde för våra förslag om
framtidsfonder, att man genom statliga beslut ser till
att de pengar som annars rinner i väg till spekulation i
stället investeras i framtiden. Det är ett av våra för-
slag.
Det har uppstått en ny mycket viktig debatt om de
nya premiereservsystem som tyvärr kommer att växa
fram. Vi anser att där måste den samlade arbetarrörel-
sen se till att de arbetande människorna tar initiativet
och utvecklar ägaransvaret.
       
        Anf.  172  CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Folkpartiet är för arvsskatt bl.a. av
det skälet som Johan Lönnroth anförde.
Det intressanta är att de som är oprofessionella
och som sköter sina företag bara för att de har ärvt
dem, men som inte klarar av det, kommer att förlora i
en marknadsekonomi.
Jag återvänder till min fråga som anknyter till be-
skrivningen att Johan Lönnroth och hans parti tydli-
gen vill konfiskera privata förmögenheter av den
dimensionen. Är det på det sättet? Har ni återvänt till
denna hållning från Hilding Hagbergs tid eller inte?
       
        Anf.  173  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Nej, Carl B Hamilton, vi lägger inte
fram några konfiskationsförslag. Däremot lägger vi
fram förslag om att man skall skärpa förmögenhets-
skatten och arvsskatten. Det var oerhört glädjande att
höra Carl Hamilton. Det var första gången på mycket
länge som jag hörde en folkpartist tala om arvsskat-
ten. Men jag misstänker starkt att det handlar om
mycket små pengar.
Jag efterlyser fortfarande Carl Hamiltons syn-
punkt: Vad anser Carl Hamilton att man skall göra åt
den oerhörda maktkoncentration som ligger i händer-
na på ett litet antal herrar som egentligen inte vet
någonting om den praktiska produktionens villkor och
som inte har några som helst idéer om vad man lång-
siktigt vill med den svenska ekonomin och med sys-
selsättningen. Det enda de kan är möjligen en del om
andeväsen och om finansiell ekonomi.
       
        Anf.  174  ANN-KRISTIN FØSKER (fp) re-
plik:
Herr talman! Det är glädjande att Johan Lönnroth
tar upp att det finns för mycket "mansknuttar" i före-
tagsledningarna. Det känns skönt att kunna säga att vi
är helt överens. Johan Lönnroth sade att det finns
många av dessa som inte vet någonting. Problemet är
kanske att alldeles för många har nominerats till dessa
poster och handplockats genom kompisskap och inte
på grund av kompetens. Där delar jag Johan Lönn-
roths uppfattning.
Det ligger nog mycket till grund för detta. Givet-
vis är herrarna medskyldiga, men jag tror också att
kvinnor har alldeles för svårt att stötta varandra. Det
här med jämställdhet skulle jag gärna ta en lång dis-
kussion med Johan Lönnroth om.
       
        Anf.  175  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Det kan vi gärna fortsätta att diskute-
ra en annan gång.
Jag har varit på en del bolagsstämmor under de
senaste åren och bl.a. argumenterat för fler kvinnor i
de större bolagens styrelser. Problemet är bara att där
finns mycket litet av demokrati. Det handlar i huvud-
sak om något slags fåtalsvälde och ibland om en ren
diktatur.
Det kan föras en lång debatt på en bolagsstämma
som sedan slutar med att fem eller sex herrar från de
stora institutionella ägarna ställer sig upp och säger
att de instämmer i det förslag som någon av höjdarna i
näringslivet har lagt fram.
Jag vill gärna fortsätta debatten om jämställdhet,
men jämställdhet har, precis som Karin Pilsäter sade,
med makt att göra. Det måste finnas demokrati och
makt för att man skall kunna göra någonting åt detta.
       
        Anf.  176  ANN-KRISTIN FØSKER (fp) re-
plik:
Herr talman! Kort: Det gäller också att få in kvin-
nor i dessa styrelser och att kvinnorna är så starka att
de orkar att fortsätta att föra diskussion på sitt kvinn-
liga sätt. Problemet är också det klimat som många
gånger råder i dessa bolagsstyrelser, det hierarkiska
systemet där det bara är en som kan vara högst upp i
hierarkin medan de andra skall sitta snällt och lyssna.
Detta är en stor fråga om attityder, värderingar och
förhållningssätt gentemot varandra.
       
        Anf.  177  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag har återigen mycket litet att in-
vända mot detta.
De 35 män som jag talade om, liksom i huvudsak
nästan alla de som sitter i de stora bolagens styrelser,
har i stort sett samma värderingar. 90 % av dem röstar
på moderaterna. De anser i princip att kvinnorna har
fått breda ut sig för mycket. Man vill hellre att kvin-
norna skall vara hemma och sköta basservicen. Man
har kort sagt reaktionära högervärderingar. Det är
genomgående.
Detta är en av våra stora maktfrågor. Det stora
problemet är ju att hur demokratiskt som svenska
folket än kan välja till denna kammare, så ligger en
mycket stor del av makten i händerna på sådana som
helt enkelt har råkat födas in i vissa familjer och där-
för blivit mycket rika och fått mycket stor makt. Det
måste vi göra någonting åt.
       
        Anf.  178  MATS ODELL (kd):
Herr talman! Jag håller gärna med Johan Lönnroth
om att det inte är mer av transcendental meditation
som svenskt näringsliv behöver. Också jag blev
chockad när jag såg bilderna från dessa seanser över
flummigheten och försvaret för denna från hög nivå
inom S-E-Banken.
Men sedan tycker jag ändå att Johan Lönnroth
faller i andra diket när han vill plocka fram Marx ur
garderoberna igen. Snacka om nyandlighet! Är det
någon ideologi som har ställt till så mycket elände på
detta jordklot som den som har marxistiska förtecken
är jag intresserad av att få reda på det. Men det är en
enormt negativ sak att ta fram marxismen ur histori-
ens garderober, Johan Lönnroth.
Det återstår nu åtta månader av den här mandat-
perioden. Det är åtta månader kvar till valet. Då kan-
ske det är dags att börja förbereda ett bokslut över det
ämne som vi diskuterar i dag, nämligen regeringens
sysselsättningspolitik. Den är ju fullständigt misslyck-
ad. Denna statistik- och kamouflagepolitik introduce-
rades ju i och med själva målet att halvera den öppna
arbetslösheten. Det ledde till felaktiga åtgärder. Åt-
gärderna kritiseras numera av alla, utom möjligtvis av
Per-Ola Eriksson. Men LO, Aftonbladets ledarsida,
AMS generaldirektör osv. anser att det är en felaktig
statistik- och kamouflagepolitik som måste förändras.
Lars Calmfors skrev en intressant artikel på DN-
debatt i lördags. Han skrev att det verkar som om vi i
Sverige i praktiken har börjat acceptera den höga
arbetslösheten. Jag vet inte hur det är med det, men
regeringen tycks utgå från att det är på det viset när
man har byggt upp sin politik. De effektiva åtgärderna
mot arbetslösheten har nu av uppenbarligen valtaktis-
ka skäl avförts från dagordningen, i den mån de över
huvud taget har funnits där i någon annan form än
som testballonger i första halvlek under mandatperio-
den. Men de sköts mycket snabbt ned av någon sorts
målsökande artilleri från LO-borgen vid Norra
Bantorget.
Nu verkar det bara gälla för regeringen att hålla
nere den registrerade arbetslösheten genom åtgärder
som minskar utbudet av arbetskraft. Ingen tror längre
att regeringens politik leder ens till den halverade
öppna arbetslösheten år 2000. När det gäller att skapa
ett bättre företagsklimat rör sig Göran Persson och
hans ministär i en främmande terräng med gulnade
kartblad och gravt missvisande ideologiska kompas-
ser. Därav den fallande sysselsättningen, därav miss-
lyckandet när det gäller att ge en värdig vård och en
bra skola för våra barn.
Men, herr talman, det är på få områden som Soci-
aldemokraternas ideologiska låsningar framstår så
tydligt som när det gäller möjligheten att öppna
tjänstesektorn till en arbetsmarknad också för tjänster
som riktar sig till hushållen. Det har av ideologiska
skäl effektivt blockerats av regeringen under hela
denna mandatperiod. Det är djupt tragiskt, eftersom
en mängd länder runt om i EU-området framgångsrikt
har genomfört reformer som har åstadkommit tusen-
tals nya företag och nya jobb på detta område.
Tjänsteutredningen visar att det finns både en ef-
terfrågan på den här typen tjänster och att det finns ett
stort utbud av människor som skulle vilja arbeta inom
denna sektor. Det finns tillförlitliga kalkyler som
bygger på siffror och nyckeltal i tjänsteutredningen.
De visar att det går att åstadkomma uppemot 60 000-
70 000 nya heltidsjobb om man vågar ta bort de ideo-
logiska skygglapparna på det här området.
Vi kristdemokrater har föreslagit enkla åtgärder.
Om man tar bort den skadligaste delen av skattekilen
på arbete minskar kostnaden för den som köper
tjänsterna - en skattereduktion av dansk modell, som
nu har permanentats av det danska folketinget. Vi
föreslår att ROT-avdraget utvidgas till att  inkludera
flera tjänster som hushållen efterfrågar. Vi vill också
göra det möjligt att göra avdrag för arbetskostnaden.
Man bör också sänka förmånsskatten på de tjänster
som många företag erbjuder i stället för t.ex. tjänste-
bil. Ganska många företag, inte minst de som nu har
flaskhalsproblem därför att det inte finns tillräckligt
med datakonsulter t.ex., erbjuds de anställda ett visst
antal timmar hemservice för att de skall kunna funge-
ra bättre. Eftersom förmånsskatten är alldeles för hög
har man inte har råd att ta emot servicen ens  om
företaget betalar hela kostnaden. Det här tror vi skulle
vara mycket enkelt att genomföra. Det kostar nämli-
gen inte heller särskilt mycket, eftersom det i dag inte
flyter in några pengar att tala om i form av skattein-
komster. Huvudparten av dessa jobb utförs nämligen
svart. Här ges också en möjlighet att förbättra förut-
sättningarna att lära unga människor att arbeta vitt och
lagligt och att också lära de svenska hushållen att
köpa sådana tjänster. En reformerad tjänstesektor,
som vi kristdemokrater föreslår, öppnar alltså för vita,
lagliga tjänster som köps av hushållen.
Nu vill jag fråga Inger Lundberg, som jag antar är
den som för regeringens och Socialdemokraternas
talan här i dag, varför socialdemokratin lägger en död
hand över den här möjligheten. Vad väntar ni på?
Med er nuvarande politik blir det bara färre och färre
som får jobb i Sverige.
       
        Anf.  179  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag måste bara få fråga Mats Odell
om han har läst någonting av Marx. Jag har läst Bi-
beln, Mats Odell. Men jag misstänker starkt att Mats
Odell inte har en blek aning om vad Marx egentligen
skrev. Att det sedan har begåtts många illdåd i Marx
namn är sant, men de har ännu inte hunnit komma upp
i klass med den mängd illdåd som också har begåtts i
Jesu, Guds och kristendomens namn. Men, som sagt
var, frågan är: Vet Mats Odell över huvud taget nå-
gonting om Karl Marx?
       
        Anf.  180  MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Vänsterpartiet började i dag med att
representeras av partiledaren Gudrun Schyman, som
började ställa frågor kring hur pensionssystemet fun-
gerar - baskunskaper som man kan läsa sig till. Andra
partiledare fick stå och undervisa henne om detta.
Nu skall jag svara på frågor om Marx. Jag har ba-
ra försökt säga att politiker som har kallat sig för
marxistiska har åstadkommit ganska mycket problem,
för att uttrycka mig väldigt försiktigt. När Johan
Lönnroth nu säger att det inte är någonting jämfört
med de illdåd som har skett i Jesu och kristendomens
namn tycker jag att han nästan passerar de lågvatten-
märken som Anders Sundström och Göran Persson
tidigare har stått för i den här debatten.
Det skulle vara intressant att höra av Johan Lönn-
roth vad det är i marxismen som ni nu är beredda att
föra fram från Vänsterpartiets sida. Det kanske är en
litet mer konstruktiv inledning på en dialog kring
marxismen i svensk och i Vänsterpartiets tappning.
Vänsterpartiet marxistpessimisterna, eller vad kom-
mer det nya namnet att bli?
       
        Anf.  181  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Om Mats Odell hade läst Marx hade
han vetat att Karl Marx en gång sade att han inte
skrev några recept för framtidens soppkök. Marx
angav ett sätt att tänka om historien. Vad jag i all
anspråkslöshet försökte göra i mitt lilla anförande var
att uppmana till förståelse för det tankesätt som Marx
hade i fråga om produktivkrafterna för att vi skall
förstå den historiska utvecklingen. Men Odell vet
ingenting om Marx, och därför tror han att det är
fråga om  något slags lyckolära om hur vi skall bete
oss, vilka skatter vi skall sänka eller vad det nu är han
tror.
Till sist bara: Vad menade Alf Svensson, Mats
Odell, när han sade att vi skall återupprätta de gamla
grekiska och romerska traditionerna?
       
        Anf.  182  MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Det var nog ingen tillfällighet att
Karl Marx såg fram emot ett stort behov av soppkök i
de länder där hans ideologi skulle komma att tilläm-
pas. Att han inte skrev ut några recept för detta kan-
ske var en bra hållning.
Johan Lönnroth har talat om datakapitalister. Det
leder naturligtvis till tankar undan för undan. Det har
här talats om familjen Wallenberg. Jag skulle då vilja
fråga hur Johan Lönnroth vill rangera in sin egen
partiledare, Gudrun Schyman, som såvitt jag förstår
nu är delägare med insatt kapital i ett företag. Är hon
lat kapitalist, eller är hon flitig småföretagare? Det
kanske kunde vara intressant att få den  frågan klar-
lagd när vi nu försöker kategorisera olika företagare i
de termerna.
       
        Anf.  183  INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag talar gärna med Mats Odell om
tjänstesektorn, men inte nu. Jag vill ägna mina sex
minuter åt  att tala om de mest utsatta delarna av Öre-
bro län.
Herr talman! I somras återinvigdes bostadsområ-
det Polstjärnan i Hällefors. Bostäder hade rivits.
Utemiljön hade förändrats i ett nedslitet område från
70-talet. Men framför allt: En modig styrelse för ett
litet kommunalt bostadsföretag vågade det ingen
annan vågade. Man använde de allra bästa av dagens
skulptörer för att skapa en miljö som människor kun-
de känna stolthet över och som väckte genklang i hela
landet.
I Karlskoga kunde arbetsförmedlingen redovisa
nästan 300 nya jobb i november/december. Telemar-
ketingföretag som Transcom - som inte fanns för
några år sedan men som i dag har bortåt 700 anställda
- nyanställde. Verkstadsföretag som Iplast har flyttat
från Norge till en utsatt kommun i Örebro län. Det är
resultatet av att det börjar gå bättre för Sverige och av
envetna kommunala insatser där jobben satts i för-
grunden. Men det är också resultatet av det av Folk-
partiet och Moderaterna så förhånade regionalpolitis-
ka stöd som är viktigt när utsatta regioner förnyar sitt
näringsliv. I Lindesberg har lärocentrum etablerats i
den gamla masugnen. Småföretagare får möjlighet att
på hemmaplan möta de bästa företagsekonomerna.
Det här är viktiga exempel på kraft och förnyelse.
Men de sker mot en mörk bakgrund. Per-Ola Eriksson
beskrev hur vi under en följd av år har haft en kraftig
omflyttning i vårt land och en allvarlig tillbakagång.
Kommuner som Ljusnarsberg och Hällefors har förlo-
rat runt en tredjedel av sina invånare under en tjugo-
årsperiod. Karlskoga har trots sina många framgångar
i dag 1 000 tomma lägenheter.
Det är många unga som flyttar, och det är mycket
positivt i deras flytt. Det är flytt till högre utbildning
och till spännande upplevelser. Men det allvarliga är
att de inte flyttar tillbaka. Jobb finns inte för många
av dem. Det sker en utarmning. Vi får en allt äldre
befolkning i stora delar av Sverige.
Lokalt finns det engagemang, och där finns det
många nycklar till utveckling av de samhällen som
haft en kraftig tillbakagång. Men det krävs att de får
stöd i strukturomvandlingen. För detta krävs det mål-
medvetenhet, fantasi och mod. Låt mig ge några ex-
empel. Låt oss använda företag som Telia och Posten
för att låta hela Sverige leva och inte bara tillväxtom-
rådena. Där var den diskussion som fördes om tele-
taxorna i höstas viktig. Där är det också viktigt att
statens företrädare i styrelserna förstås vikten av en
IT-utveckling i hela landet.
Låt oss se på hur statliga bolag och myndigheter
decentraliserar sin verksamhet. De måste gå före när
det gäller att se hur ny teknik ger möjlighet till de-
centralisering.
Carl Tham har gjort ett enastående arbete. Han har
vågat det tidigare utbildningsministrar inte vågade.
Han har vågat prioritera de mindre och medelstora
högskolorna och ge högskolor som Örebro möjlighet
att stå på tröskeln till att vara universitet.
Det krävs att vi prioriterar infrastrukturinveste-
ringar som har betydelse för Bergslagen. Det gäller
Bergslagsdiagonalen. Det gäller Bergslagsbanan. Det
gäller också att vi klarar av att se det nya, att t.ex.
flera statliga myndigheter gör som Arbetslivsinstitu-
tet, som går ut i Bergslagen och satsar på något som
Sverige tidigare har varit svagt på; design och mark-
nadsföring. Det gäller att vi här i huset förstår att det
kanske är just i Bergslagen som vi skall göra en stor
och framtidsinriktad satsning på design.
Det krävs mod för att tänka nytt ibland. Grythytte
akademi växte fram genom ett gemensamt engage-
mang i utbildningsutskottet för några år sedan - mot
byråkrater, mot departement, mot alla dem som tyckte
att det här var mot alla regler. Det är i dag en av de
mest spännande regionalpolitiska satsningarna. Det
handlar om 115 ungdomar i en synnerligen utsatt del
av Bergslagen. Det är många ungdomar som forskar
och samverkar med livsmedelsindustrin i Bergslagen.
På sikt kan det här bli något mycket stort.
Herr talman! Omvandlingen och omflyttningen i
Sverige tillhör 2000-talets stora utmaningar. Det
krävs fantasi och mod för att stödja de krafter som
finns i Bergslagen, som finns i utsatta delar av Sveri-
ge. Hela vårt arbete måste inriktas på att hela Sverige
skall leva. Unga människor skall ha möjlighet att
verka i områden som Bergslagen.
Då krävs det också att vi vågar pröva sådant som
det förslag om möjlighet till pension från 60 år som
ett antal kommunalråd kom med för några dagar se-
dan.
       
        Anf.  184  ANN-KRISTIN FØSKER (fp) re-
plik:
Herr talman! Ja, folk flyttar ut. Det finns inga jobb
för dem. Det krävs mod för att tänka nytt ibland, säger
Inger Lundberg. Om vi nu skulle försöka se vilka
möjligheter det finns att just skapa de efterlängtade
jobben?
Jag vill göra samma försök som jag har gjort tidi-
gare, men den här gången med Inger Lundberg, som
jag väl ändå får se som en socialdemokratisk repre-
sentant som är kvar här. Då vill jag fråga om Inger
Lundberg på något sätt tror att lättnader i skatte- och
avgiftspolitiken skapar bättre förutsättningar för nä-
ringslivet att växa. Eller spelar det över huvud taget
ingen roll? Kan man höja skatter och avgifter hur
mycket som helst? Påverkar det inte näringslivet?
Jag ställde den frågan till näringsministern, men
jag fick inget svar. Nu vänder jag mig till Inger Lund-
berg.
       
        Anf.  185  INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Det faktiska skattetrycket har mins-
kat radikalt sedan socialdemokratin tog ansvar för
Sverige. Vi hade en utgiftskvot i Sverige som var
förödande. Det har lett till skattehöjningar på många
områden. Det finns områden där det finns anledning
att se över beskattningen. Så har socialdemokratin
också gjort. Ett exempel på det är de lättnader i ägar-
beskattningen riktade mot de mindre och medelstora
företagen som har skett. Ett annat exempel är den
sänkning med 5 % av arbetsgivaravgiften som i första
hand kommer de små företagen till del.
Men det som är farligt, och det är det viktigt att
säga till moderaterna, är ofinansierade skattesänk-
ningar. Ingenting skadar ekonomin och den svenska
industrin mer än ett ekonomiskt moras och höga rän-
tor som beror på att man ser lättjefullt på skatteut-
vecklingen.
       
        Anf.  186  ANN-KRISTIN FØSKER (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag talar inte om några ofinansierade
skattesänkningar. Man kan, som vi har föreslagit, t.ex.
avveckla företagsstöden. Det ges ut tiotals miljarder
kronor per år. Det här med arbetsgivaravgifterna som
har sänkts med 5 % är bra för dem som får glädje av
det. Enskilda näringsidkare får inte det. De ses inte
som direkta arbetsgivare. Det var dem jag talade om.
Kan det vara rimligt att proportionerna är att den som
utför jobbet, en enskild näringsidkare, får behålla ca
25 % medan resten går bort i avgifter och skatter? Är
det rimligt?
       
        Anf.  187  INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! När man lyssnar på moderater och
folkpartister så blir det mindre och mindre företagarna
får ha kvar för varje anförande. Visst, vi har höga
skatter i Sverige. Men höga skatter innebär samtidigt
att vi har en offentlig, gemensam sektor som spelar en
oerhört viktig roll för ekonomins produktionssätt. Det
gäller insatser som utbildning och barnomsorg. Den
efterfrågan som finns från den gemensamma sektorn
spelar också en oerhört viktig roll.
Sedan finns det, som Mats Odell var inne på, vissa
områden av ekonomin som kan vara skattekänsligare
än andra. Det är också därför som regeringen nu dis-
kuterar och har gjort - inte en ytlig och slarvig, utan
en seriös analys av tjänstebeskattningen.
       
        Anf.  188  EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! I mitt hemlän Västernorrland har ar-
betslösheten minskat litet under 1997. Varslen har
också minskat, och det har anmälts fler lediga jobb än
under 1996. Men förändringarna är tyvärr relativt
små, och i december 1997 var 18 533 personer utan-
för den ordinarie arbetsmarknaden. Det motsvarar
nästan 12 % av befolkningen eller 15 ½ % av arbets-
kraften.
SAF har gjort en rundfråga till sina företag i länet.
Resultatet visar att framtidstron i länet är sämre än
den var för tre år sedan. År 1997, förra året, trodde
23 % av företagen på en expansion och nyanställning.
År 1994 var det 36 % som trodde att man skulle kun-
na expandera och nyanställa.
Under 1997 ökade också antalet personer i åtgär-
der. Speciellt under december gjorde man en stor
ansträngning och många hamnade i åtgärder. Främst
ökade arbetsplatsintroduktionen, men även arbets-
marknadsutbildningen ökade på grund av den lilla
minskning av volymmålen som kom. Det tycker jag
var mycket glädjande, eftersom den efterfrågan på
arbetskraft som finns i länet och den kompetens som
arbetskraften har inte motsvarat varandra särskilt bra.
Hade vi sluppit regeringens volymkrav och billiga
åtgärder som API, ALU, håll-i-gång-kurser och allt
vad det är skulle betydligt fler människor även i mitt
hemlän ha haft jobb i dag. Vi moderater har påtalat
det här ända sedan volymmålen infördes, men rege-
ringen är och har varit mest intresserad av att visa
låga siffror för den öppna arbetslösheten. Man bryr
sig inte om de arbetslösa människorna eller alla de i
dag totalt nedkörda och frustrerade arbetsförmedlare
som inte har fått arbeta med sina verkliga arbetsupp-
gifter utan tvingats administrera och genomföra me-
ningslösa åtgärder.
AMS personal har faktiskt yrkeskunnande för att
förmedla lediga arbeten och tillsammans med de
arbetssökande som saknar adekvat kompetens sy ihop
utvecklingsprogram som leder till arbete. Därför
skulle jag vilja vädja till de socialdemokrater som
finns här: Påverka Margareta Winberg! Ta bort vo-
lymmålen! Låt AMS-personalen och de arbetssökande
få möjligheter att tillsammans göra individuella pro-
gram som leder fram till jobb för dem som saknar
kompetens.
Men vi behöver också många fler arbetstillfällen i
Västernorrland. I Örnsköldsvik, där det finns många
små företag i förhållande till befolkningen, ökade
antalet lediga platser med 27 % mellan åren 1996 och
1997. Det är 400 jobb, och det är bra. Men det skulle
ha varit många fler jobb om skatter och avgifter, ar-
betsmarknadslagstiftning och det byråkratiska krång-
let hade varit annorlunda.
Vi har också i Västernorrland många stora indust-
rier: MoDo, SCA, Akzo Nobel och Gränges Alumini-
um - företag som agerar på en internationell marknad
och som svarar för att vi får ett stort exportnetto till
Sverige. Samtliga dessa företag är expansiva, effekti-
viserar och söker nya marknader. Ett stort krux är att
de använder stora mängder elenergi och att elförsörj-
ningsläget är minst sagt snurrigt. Detta drabbar det
här länet mycket hårt.
SCA har t.ex. under tio år kämpat för att få bygga
en fabrik för LWC-papperstillverkning på egen mark.
Under dessa år har situationen för elpriset och el-
marknaden ändrats. Nu är det väldigt osäkert om man
kommer att bygga. Samtidigt fick SCA under fjolåret
på tre månader klartecken för att bygga en fabrik i
centrala London. Just nu bygger man också en fabrik i
Österrike.
Akzo Nobel beslutade i fjol att investera i en fa-
brik i Norge i stället för i Sverige, på grund av elpriset
och läget i energifrågan.
Gränges Aluminium överlever ytterligare ett år
tack vare en gynnsam dollarkurs och terminssäkring.
Man kommer dock att förhandla om ett nytt elavtal
under slutet av det här året, och fortsätter den här
osäkra situationen är det mycket osäkert om produk-
tionen kommer att fortsätta.
Det finns kreativa människor i länet, mycket krea-
tiva människor, både inom industri och inom offentlig
sektor. Sundsvalls kommun och SCA planerar t.ex. ett
unikt projekt för att sammanföra den storskaliga
energiomvandling som sker i kraftvärmeanläggning-
arna vid Ortviken och kommunens fjärrvärmeverk och
ta till vara energiöverskottet. Det skulle ge en hel del
arbetstillfällen.
Jag vädjar alltså till socialdemokraterna här i sa-
len: Påverka er regering så att vi inte avvecklar kärn-
kraften utan får stabila planeringsförutsättningar och
fler arbetstillfällen - även i Västernorrland.
       
        Anf.  189  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag undrar om Eva Björne någon
gång har funderat på hur man skall göra om man skall
avveckla alla kärnkraftsreaktorer på säg tre till fem år.
Hur blir då situationen för de företag i Västernorrland
som Eva Björne talade om?
       
        Anf.  190  EVA BJÖRNE (m) replik:
Herr talman! Vi vet att kärnkraftverken kan tuffa
och gå säkert i bra många år till. Vi menar också att
de skall få göra det och producera billig el till dess att
vi hittar ersättningsenergi som kan motsvara behovet i
det här landet.
Om man ser till miljöaspekterna, Arne Kjörns-
berg, innebär den senaste hopkopplingen mellan Fin-
land och Ryssland att vi kommer att importera kärn-
kraftsel från betydligt sämre kärnkraft än den vi har i
landet.
Det är kapitalförstöring att i dag lägga ned fullt
funktionsduglig kärnkraft. Och det är - ja, jag vet inte
vad jag skall hitta för ord - att utsätta företag för
nedläggning, ta bort arbetstillfällen och försämra
landets ekonomi.
       
        Anf.  191  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Eva Björne visste inte vad hon skulle
hitta för ord. Jag förstår det. Det enda jag frågade var:
Hur tror Eva Björne att industrier som behöver
mycket energi skall klara sig om vi oplanerat måste
avveckla kärnkraften eller om vi planerat skall göra
det på fem år? Det var min korta och enkla fråga.
       
        Anf.  192  EVA BJÖRNE (m) replik:
Herr talman! Jag saknar ord för att beskriva den
fullständigt vansinniga plan som ni har för energiför-
sörjningen i det här landet: att helt plötsligt bara be-
sluta att ta bort ett kärnkraftverk, dessutom ett som
man inte äger utan skall expropriera - ta - från privat
ägande, och ställa till med ett sådant bedrövligt elände
för hela svenska folket. För det är vad det kommer att
innebära, både ekonomiskt och miljömässigt.
       
        Anf.  193  MARGARETA
ANDERSSON (c):
Herr talman! Hur länge skall kvinnorna vänta in-
nan de får samma behandling som männen i olika
sammanhang? Att det har varit ännu värre tidigare i
mänsklighetens historia ursäktar inte att det går så
långsamt med förändringarna i dagens samhälle.
På arbetsmarknaden har kvinnor lägre betalt för
att de är kvinnor - inte för att de gör ett sämre jobb
utan bara på grund av kön, sägs det i Kvinnomaktsut-
redningen. Detta har vi kvinnor vetat länge, men nu
har en statlig utredning satt orden i svart på vitt. Kan
vi också hoppas att männen i den här församlingen
liksom i kommuner, landsting, regering och näringsliv
läser detta och förstår att man inte kan fortsätta på det
här viset?
Kvinnor har i alla tider varit uppfinningsrika och
prestigelösa när det gällt att överleva. För att försörja
sig och sina barn har de tagit de arbeten som har
funnits och så gör uppenbarligen även dagens kvin-
nor. Antalet arbetslösa kvinnor är nämligen lägre än
antalet män som går utan arbete. Kvinnor är också
mer intresserade av utbildning i olika former för att
förbereda sig för ett nytt jobb. Denna ödmjuka in-
ställning leder uppenbarligen till att kvinnor erbjuds
billiga och enkla åtgärder av arbetsförmedlingen. Man
tar korta vikariat och ställer upp som springvikarier.
Män ställer andra krav och nu måste kvinnorna göra
detsamma. Det finns ingen anledning att kvinnor med
god utbildning tar ett jobb vilket som helst, när en
man i motsvarande situation kräver sysselsättning som
motsvarar hans utbildning. Kvinnor måste höja huvu-
det och ställa större krav på rättvis behandling.
Arbetslivet måste också förändras för att ta till va-
ra kvinnors kreativitet och förmåga att finna utkoms-
ter. Detta inte minst för att få bl.a. unga kvinnor att
inte i strid ström flytta till storstäder och andra till-
växtcentrum, utan ge dem möjligheter till arbete och
utveckling i alla delar av landet. En ny form av ar-
betsmarknad måste initieras där man förenklar för den
som vill starta eget. Man kan kalla det självanställ-
ning, och det innebär att man öppnar ett konto i en
bank eller annat kontoförande företag. Sedan går alla
ersättningar in till detta konto och från det betalar det
kontoförande företaget ut en generell och låg egenan-
ställningsavgift. Den skall motsvara skatt, sociala
avgifter och arbetsmarknadsförsäkringar. Avgiften
skall vara så låg att ingen avskräcks av den. Den skall
också gälla upp till ett visst intäktsbelopp om exem-
pelvis 300 000 kr per år. Vid högre intäkter skall
personen i fråga få f-skattsedel och komma in i vanlig
taxering och med vanliga möjligheter till avdrag för
kostnader o.d.
Ett annat område där kvinnor, särskilt på lands-
bygden, ofta söker sin utkomst är turismen. Man har
möjligheter att erbjuda hantverk, övernattning, kul-
turupplevelser/naturupplevelser eller annat till turis-
ter. Här behöver samhället satsa mer på att samordna
småskalig turism. För att locka tillräckligt många
turister måste man gå samman och erbjuda hela paket.
Tillsammans i en region kan man så skapa sysselsätt-
ning för flera mindre företag i näringen. För att nå
utanför landets gränser måste man också gå ihop flera
mindre regioner så att man har ett tillräckligt varierat
utbud och så att den som funderar på att resa till Sve-
rige kan se flera olika ställen och uppleva olika saker.
Samhället behöver stödja verksamhet av det här slaget
och ibland också ta initiativ till samordning. Avund-
sjuka mellan regioner och att man inte kan samarbeta
kan annars hindra att människor får sysselsättning i
både tätorter och landsbygd.
För att minska arbetslösheten för både kvinnor
och män måste alla möjligheter till nyordning prövas.
Även gamla idéer måste prövas på nytt. Kanske finns
en annan vinkling i dag än för ett par år sedan. Kvin-
nor kan ofta vara prestigelösa och är redo att pröva
nytt. Låt politiken på många sätt präglas av kvinnors
sätt att tänka.
       
        Anf.  194  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Jag kan dela uppfattningen om
mycket av det Margareta Andersson sade i sitt anfö-
rande, t.ex. att kvinnor ofta får nöja sig med väldigt
litet och att det är en ordning vi bör ändra på.
Men Margareta Andersson sade också att kvinnors
arbetslöshet är lägre än mäns. Det stämmer ju, om vi
ser till hur kvinnors arbetslöshet registreras, dvs. att
man som deltidsarbetslös inte registreras som arbets-
lös. Man är ju sysselsatt. Kvinnor i Sverige äger i dag
inte ens rätt att bli en pinne i arbetslöshetsstatistiken,
utan skall nöja sig med deltidsarbete. Efter en period
har man inte rätt till a-kassa. Då förs man ut ur syste-
met. Hela regelverket är alltså uppbyggt kring män
och mäns arbetslöshet.
Är Margareta Andersson beredd att göra gemen-
sam sak med Vänsterpartiet när det gäller att också gå
vidare och synliggöra kvinnors villkor och kvinnors
undersysselsättning.
       
        Anf.  195  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag är i det här fallet beredd att arbe-
ta tillsammans med Ingrid Burman. Just de frågor som
Ingrid Burman tar upp här är väldigt viktiga. Många
gånger har vi alltså inte klart för oss hur situationen
ser ut för många kvinnor på arbetsmarknaden.
En av de saker som jag anser vara mycket viktig är
att man också kräver en annan behandling, att man
inte accepterar korta vikariat, deltider och annat. Det
gör inte männen och då behöver inte vi kvinnor göra
det heller. Jag kan hålla med Ingrid Burman.
       
        Anf.  196  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är bra att vi nu blir
två partier som tillsammans driver frågan att även
kvinnor har rätt att få sin arbetslöshet, som i vissa
delar ser annorlunda ut än mäns arbetslöshet, synlig
och införd i statistiken och att vi gemensamt också
strävar efter att ändra språkbruket. Kvinnors arbets-
löshet är större än männens, men den ser annorlunda
ut. Jag tror att det är viktigt även med de små detal-
jerna för att vi sedan gemensamt skall kunna få till de
politiska redskap som behövs. Jag delar Margareta
Anderssons uppfattning, och en rad av de förslag som
hon har presenterat från talarstolen skall vi arbeta
gemensamt för.
       
        Anf.  197  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag är glad för att Ingrid Burman och
jag också kan vara överens om en del av de förslag
som jag har lagt fram. Det finns fler, och vi behöver
söka efter många fler okonventionella lösningar för
arbetsmarknadsfrågorna.
Jag tycker också att det är viktigt att vi framför allt
ser till att småföretagandet och kvinnors företagande
underlättas i så stor utsträckning som möjligt. Det är
inom det området, kanske inte minst inom en koope-
rativ verksamhet, som kvinnor i framtiden kommer att
ha en sysselsättning, och det skall ske i alla delar av
vårt land.
       
        Anf.  198  ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Inte sedan 1974 har sysselsättningen
varit så låg i vårt land. Det är ett gigantiskt misslyck-
ande för den socialdemokratiska politiken. När man
ser så dåliga tendenser måste man ändra sig och sluta
skydda sina politiska tragedier. Det är dags för en ny
kurs.
Alltför ofta framställs arbetsmarknadsministern
och AMS-chefen som huvudpersonerna i kampen mot
arbetslösheten. Det är de inte. Kampen mot arbetslös-
heten måste vara en kamp för de människor och de
processer som skapar nya jobb.
Ett väsentligt förändrat företagsklimat krävs, där
hundratusentals enskilda människor känner det mödan
värt att starta nya företag eller att expandera redan
befintliga företag. För det krävs undanröjande av
hinder av olika slag, men också att signaler ges - i
stort och i smått - om ett nytt företagarklimat. Det
gäller synen på företagarna, människorna bakom
företagen. Och där finns mycket att förändra. Jag vill
ta två exempel på detta som stått att läsa i pressen de
senaste veckorna och som visar att samhället inte
förstår eller vill ta hänsyn till företagandets villkor:
I lördags tvingades företagaren, bagaren Najafi i
Forshaga att stänga sitt kafé. Det var kommunens
ALU-kafé som konkurrerat ut honom genom att ha
halva priset på mackor och bullar, något som man
kunde ha eftersom man inte hade några lönekostnader
för de anställda.
Claes Lindahl i Varberg vägrades uppskov med
militärtjänsten. Hans expanderande dataföretag
äventyras. Jag gör gärna lumpen - men inte nu, säger
han. På överklagandenämnden säger man att det
främst är de som söker uppskov för studier som har en
chans att få det.
En grundsten i ett företagsklimat där man törs in-
vestera i sina drömmar och satsa framåt är en stabil
omgivning. Att lita på att spelreglerna inte förändras
från dag till dag är nödvändigt för den som skall byg-
ga upp en långsiktig verksamhet.
Förutom stabila spelregler är det givetvis också
viktigt med goda ekonomiska incitament. För även
om många inte främst startar eget för pengarnas skull,
måste det finnas möjligheter att också tjäna på sitt
företag. Skall man våga ta chanser och investera sina
mödosamt ihopsparade slantar är det naturligtvis bra
om det finns något att vinna. Vill vi ha växande och
starka företag, måste de givetvis få gå med vinst -
utan att företagarna betraktas som spekulanter och
klippare.
Den stora potentialen för en sysselsättningsupp-
gång torde finnas i tjänstesektorn. Men det krävs att
de hinder som i dag står i vägen för nya riktiga jobb
undanröjs. Företagsbeskattningen är i huvudsak kon-
struerad för storföretagen. Många av företagen inom
tjänstesektorn - och många av dem som vi vill skall
tillkomma - är typiska småföretag. I decennier har
egna företagare i s.k. fåmansbolag direkt diskrimine-
rats jämfört med de börsnoterade företagen. Fåmans-
bolagen har knappast betraktats som några "hjältar",
snarare som presumtiva "skattesmitare och fifflare".
De snåriga och oöverskådliga skattereglerna måste
ändras och sänkas i syfte att förenkla för fåmansföre-
tagen.
En ständig källa till problem är framför allt de små
företagens kapitalförsörjning, i synnerhet riskkapital
för mindre tillväxtföretag. Förutom avskaffande av
dubbelbeskattning på aktier måste det införas lättna-
der i bolagsskatten. Möjligheter att använda egna
vinstmedel måste införas för nya snabbväxande före-
tag. Om det inte görs några utdelningar av vinsten,
måste den kunna återinvesteras i företaget utan bo-
lagsskatt.
De personliga inkomstskatterna, socialavgifterna
och momsen bidrar till att de s.k. skattekilarna blir så
orimligt höga. Skatter på arbete är viktiga för männi-
skors beslut om hur de skall använda sin tid. Ingemar
Hansson, chef för ekonomiska avdelningen på Fi-
nansdepartementet, har i ett exempel med en advokat
och en snickare visat på de destruktiva skattekilarna.
Om advokaten, som är egenföretagare, skall betala
snickaren 1 000 kr inklusive moms för en reparation i
hemmet måste han först tjäna ihop 1 000 kr netto,
vilket kräver att han drar in 3 850 kr brutto inklusive
moms. För att det skall löna sig att köpa tjänsten
måste alltså snickaren vara 3,8 gånger produktivare än
advokaten. Det är verkligen inte säkert att det är de
högavlönade som egentligen betalar priset för de höga
marginalskatterna! Det är de som inte får göra jobbet.
Folkpartiet vill sänka skatten på arbete, först och
främst i tjänstesektorn, så att de orimliga skattekilarna
minskar. Effekterna kan studeras i Danmark, där
tusentals jobb tillkommit de senaste åren genom att
hushållssektorn blivit en vit arbetsmarknad. Sverige
behöver fler skattebetalare.
Herr talman! Folkpartiets politik går ut på att de
som inte har jobb skall få jobb för att de som inte får
vård skall få vård. Vi är optimistiska, för vi tror på
människorna!
       
        Anf.  199  MONICA GREEN (s) replik:
Herr talman! Snacka går ju. Men frågan är vad det
blir i fråga om konkret politik när det väl visar sig hur
ni bedriver politiken. Det låter som om Isa Halvarsson
vurmar om företagen. Men hur var det med företagen
egentligen? Det var rekordmånga företag som gick i
konkurs under er tid. Det var då som arbetslösheten
sköt i höjden.
       
        Anf.  200  ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Det är sant att det var dåliga tider.
De började under den socialdemokratiska regeringen.
Hösten 1991 försvann det 15 000 jobb i månaden
eller 3 500 jobb i veckan. Hösten 1994, efter det att
den borgerliga regeringen hade genomfört en mängd
förändringar, tillkom 9 000 jobb i månaden eller
2 000 jobb i veckan. Vi kan faktiskt säga att vi har
bevisat att vi kan vända utvecklingen - utan någon
som helst hjälp av Socialdemokraterna. Ni sade nej
till 70 % av de besparingar vi föreslog och drev ige-
nom.
       
        Anf.  201  MONICA GREEN (s) replik:
Herr talman! Visst vände ni. Men vad var det ni
vände? Förutom att arbetslösheten rusade i höjden
och att konkurserna ökade under er tid, blev det ett
gigantiskt budgetunderskott som vi har fått ta hand
om.
       
        Anf.  202  ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Budgetunderskottet hade sett betyd-
ligt bättre ut om Socialdemokraterna i opposition
hade sagt ja till de minskade utgifterna. I stället före-
slog Socialdemokraterna ofinansierade skattesänk-
ningar.
Monica Green satt inte i riksdagen under den förra
perioden och har alltså inte tryckt på alla nej-knappar.
Men så var det.
       
        Anf.  203  INGRID BURMAN (v):
Herr talman! Det finns ingenting som sorterar
människor så mycket som arbetslösheten. Det är om
du har en plats på arbetsmarknaden som avgör om du
finns med i välfärdssystem eller utanför, om du skall
få en rimlig pension att leva på eller om du skall bli
fattigpensionär, om du skall ha möjlighet att försörja
dig själv eller förpassas till olika försörjningssystem.
Jag tvingas konstatera att en i övrigt relativt aktiv
regering har visat en förvånansvärd passivitet när det
gäller att åtgärda arbetslösheten. Nu är det ingen
enkel uppgift att bryta massarbetslösheten. Det krävs
en mängd åtgärder.
Det handlar om förnyelse av näringsliv, om att öka
de svaga hushållens köpkraft, om att stärka kommu-
nernas ekonomi med inriktning på jobb. Det handlar
om satsning på infrastruktur, gröna jobb. Det handlar
om att näringslivet måste ta ett utökat ansvar för att
rekrytera och utbilda sin egen arbetskraft, t.ex. med
hjälp av obligatoriska praktikplatser och återkom-
mande kompetensutveckling.
Det handlar om att öka antalet arbetade och avlö-
nade timmar. Men det räcker inte enbart med detta.
Vi i Vänsterpartiet är starkt kritiska mot och för-
vånade över att den svenska regeringen, till skillnad
från andra regeringar, nu senast Frankrike och Italien,
frånhänder sig arbetstidsförkortningen som ett medel
när det gäller att öka sysselsättningen och minska
arbetslösheten. Vi tycker att det är allvarligt att man
så kategoriskt väljer bort den diskussionen, inte minst
mot bakgrund av att arbetslösheten i Sverige delvis är
strukturell. Det krävs strukturella åtgärder för att möta
arbetslösheten om den skall sänkas till en rimlig nivå
inom en rimlig tid.
Mot den bakgrunden är det allvarligt att arbetsti-
den är ojämnt fördelad mellan könen. Dagens arbets-
tidsmönster med 8-timmarsdagen och 40-
timmarsveckan fastställdes i ett samhälle där en i
hushållet arbetade och där en var hemma och skötte
servicen. Det var någon sorts manlig arbetstidsnorm
som inte längre stämmer i ett samhälle där två i hus-
hållet arbetar.
När kvinnor gick ut på arbetsmarknaden, betalade
de sin egen arbetstidsförkortning genom att i stor
utsträckning arbeta deltid. Dessutom är nästan hela
den arbetsmarknad som domineras av kvinnor organi-
serad med deltid. Det innebär en deltidslön på en
redan alltför låg lön. Många kvinnor har inget val när
det gäller de villkoren.
Varken i offentlig sektor eller i övrig servicesektor
verkar den gamla industrinormen med 8-timmarsdag
fungera - varken utifrån verksamhetens eller indivi-
dens behov.
Att förkorta arbetstiden innebär att fördela arbets-
tiden och därmed också löneinkomsterna rättvisare
mellan könen. På sikt kommer det att påverka den
ojämna fördelningen av pensioner - som är en för-
längning av vårt arbetsliv och våra inkomster.
Det är bekymmersamt att regeringen så totalt av-
hänt sig arbetstidsförkortningen som redskap både när
det gäller att fördela lönearbete på ett rättvist sätt
mellan könen och mellan de som i dag finns i arbets-
livet och de som ställs utanför arbetsmarknaden. Re-
geringen har inte ens lagt fram något förslag när det
gäller det alltjämt gigantiska övertidsuttaget. Det
registrerade och det dolda övertidsuttaget motsvarar
långt mer än 100 000 årsarbetstillfällen. En del under-
sökningar talar om 130 000 årsarbetstillfällen.
Övertiden, nu liksom tidigare, är fördelad så att
främst män med små barn arbetar övertid. Ett anta-
gande - mitt antagande - är att de här männen har
hustrur eller sambor som under samma period arbetar
deltid med deltidslön. Fördelning, ja.
Räknar man in övertidsberget blir lönearbetstiden
än mer snett fördelad mellan könen, liksom inkoms-
terna. Att begränsa övertidsuttaget skulle snabbt för-
dela arbetet på ett rättvisare sätt mellan könen och
mellan dem som arbetar för mycket och dem som inte
har arbete. Tyvärr underlåter regeringen att ta även i
den här frågan. Vänsterpartiet har upprepade gånger
lagt fram förslag i den riktningen, liksom LO och
andra fackliga organisationer.
Efter valet 1994 tillsatte regeringen en arbetstids-
kommitté som har lämnat en slutrapport. Där lade
man bl.a. fram förslag om en begränsning av över-
tidsuttag. Regeringen har under perioden sagt att man
skall komma med en proposition om arbetstider. Man
har skjutit på det, och nu har man skjutit på det så att
den tydligen inte kommer under den här mandatperio-
den.
Det här tycker vi är beklagligt. Även icke-beslut
har ett pris som skall betalas, och priset för just det
här icke-beslutet i arbetstidsfrågan är en försatt ojäm-
lik fördelning av det betalda arbetet och löneinkoms-
terna mellan könen. Arbetslösheten riskerar att vara
kvar och permanentas på en orimligt hög nivå.
Jag konstaterade när jag följde partiledardebatten
att Göran Persson hade en vision om ett samhälle i
framtiden. Det skulle innehålla regional balans och
ekologisk omställning. Men vad jag saknade i hans
vision var det jämställda samhället. Det fanns inte
med. Det är klart att då kanske behovet av en arbets-
tidsförkortning inte heller är så akut om man inte vill
ta alla delar av problemen i samhället och förändra.
       
        Anf.  204  MONICA GREEN (s):
Fru talman! Jag vill tala om arbetsmarknaden i
framtiden. Flera av talarna här i dag har ju vittnat om
att vi behöver prata om det och om visionerna. Jag
tycker att det vi hittills har gjort är jätteviktigt. Vi har
fått ordning på statens finanser, och nu görs det an-
strängningar att få ned arbetslösheten. Men vi måste
också prata om visionerna, om framtiden, om opti-
mismen, om regional balans, om ett jämställt samhälle
och om ett ekologiskt samhälle.
Vi skall självklart ha full sysselsättning. Något an-
nat är otänkbart för svensk arbetarrörelse. Vårt delmål
är att halvera arbetslösheten till år 2000. Under tiden
som vi har haft underskott har de humana, de mjuka
värdena pressats tillbaka, och hårda materiella värden
har lyfts fram under 90-talet. Nu när ekonomin har
sanerats kan de mjuka, humanare värdena få ett större
utrymme igen.
Men vi måste fortsätta att vara noggranna med
prioriteringarna. Man måste ställa sig frågor som om
vi skall ha mer omsorg eller mer avancerade vapen till
försvaret, om vi skall ha mer vård eller sänkta skatter
för att anknyta till förmiddagens debatt. T.o.m. och
med inom försvaret ser man nu att man inte automa-
tiskt blir tryggare eller starkare av mer vapen. Man
kan t.ex. inte oreserverat bara kräva nya miljarder till
försvarets svarta hål.
Jag tyckte att det var litet trist tidigare här i dag
när folkpartirepresentanter använde sig av gammal
statistik. Det blev lättare så att hävda att arbetslöshe-
ten inte har sjunkit, när den senaste statistiken faktiskt
visar att arbetsmarknadsläget stadigt blir bättre. Det är
särskilt glädjande att den öppna arbetslösheten har
minskat med 82 000 personer på ett år och att lång-
tidsarbetslösheten minskar. Sysselsättningen visar
också en fortsatt ökning. Än så länge är den svag,
men vi skall bli bättre. Vi skall även bli bättre när det
gäller den sysselsättning som vi hade tappat tidigare.
Det är också litet trist när folkpartisterna här i dag
kallar  våra ansträngningar för statistikpolitik. Det är
ganska oseriös debatt, tycker jag.
Arbetslösheten har alltså sjunkit såväl bland män
som bland kvinnor. Men vi är självfallet inte nöjda
med det. Antalet personer i konjunkturberoende ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder var enligt AMS sta-
tistik 7 000 färre nu än för ett år sedan. Det känns som
vi äntligen kommer ut ur den mörka tunneln och kan
se framåt igen.
Även antalet heltidsstuderande har ökat med
36 000. Just studier är ju ett sätt att förebygga arbets-
löshet och ger möjlighet för Sverige att även fortsätt-
ningsvis ligga i framkant när det gäller kvalitet och
kompetens i arbetslivet. Grunden för det nya samhäl-
let är just kunskap och kompetens och det livslånga
lärandet, och här kommer IT väl till pass. Det blir
både roligare, enklare och lättillgängligare med IT,
och jag återkommer till det.
Vi befinner oss i en brytningstid. Vi går in i ett
nytt samhälle. Vi kommer att lämna industrisamhället,
trots att vi kommer att tillverka lika mycket i framti-
den. Vi går in i det som ibland kallas informations-
samhälle. Det kan kännas lite knepigt att inte riktigt
veta hur samhället kommer att utformas. Många tyck-
er t.o.m. att det är jobbigt och vill gå tillbaka till det
gamla.
Förändring är dock inget nytt. I själva verket är
samhället hela tiden i förändring. Det blir man ju
varse när man tänker tillbaka 10, 20, 30 år i tiden. Då
blir man varse hur mycket som har hänt. Då inser man
att förändring är det normala och att stillastående är
det onormala. Men utvecklingen och förändringen går
att påverka i den riktning vi vill. Det är inget förutbe-
stämt öde som pekar ut framtidsvägen. Det är vi som
skall visa på visioner och möjligheter och som skall
sätta upp mål, och då skall vi också se till att gå den
väg som vi vill gå.
Men låt oss i denna förändringens tid tala om liv-
skvalitet, om arbete, om fritid, om mer tid, om möj-
lighet att påverka sitt arbete, om makt över sin var-
dag, om tillit. Jag menar att vi har goda förutsättning-
ar att klara det goda arbetet i framtiden, att klara både
större inflytande, kompetensutveckling och flexibilitet
på de anställdas villkor.
Jag vill med tanke på den debatt om arbetstidsför-
kortning som pågick på förmiddagen och som även
Ingrid Burman tidigare talade om säga att vi s-kvinnor
har drivit frågan om arbetstidsförkortning under en
mycket lång tid. Men det är inte förrän nu som det
börjar slå igenom inom vissa branscher. Även arbets-
tidsförkortning handlar om livskvalitet. Vi vill att de
ofrivilligt deltidsarbetande, bl.a. kvinnorna, och de
heltids- och övertidsarbetande möts på vägen för att
nå full sysselsättning.
Men var finns då de nya jobben som vi vill lyfta
fram som viktiga?
Jag är helt övertygad om att omställningen till ett
ekologiskt hållbart samhälle, dels via ombyggnaden i
hela Sverige till ett hållbart energisystem, dels genom
hushållning och andra miljösatsningar, kan ge många
gröna jobb både i privat och i offentlig regi. Jag kan
konstatera att Eva Björne i debatten tidigare i dag
sade att man helt plötsligt fattade beslutet om kärn-
kraftsavveckling. Det plötsliga beslutet tog bara 17 år
från det att vi hade en folkomröstning att fatta. Så
plötsligt var det.
Miljö och IT hänger ihop. Vi kan effektivisera och
optimera transporter med IT. Vi kan ha interaktiv
kommunikation för en ekologisk utveckling och vi
kan gå över till en uthållig infrastruktur.
IT är den snabbast växande branschen och där
saknas yrkesfolk. Jag måste passa på att berömma
regeringen för att man tillsammans med IT-branschen
skapar 10 000 nya utbildningsplatser. Men det finns
betydligt fler områden än IT - medier, ekoturism,
upplevelser, logistik, tjänster och livsmedel. Vi behö-
ver ett kunskapslyft när det gäller både ekologi, språk
och IT.
       
        Anf.  205  ANN-KRISTIN FØSKER (fp) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag säga till Monica Green
att jag också tycker att det är härligt med visioner här
i plenisalen. Men jag har ändå ett par frågor till hen-
ne, eftersom hon representerar Skaraborgs län om jag
har förstått det rätt.
Den kritik som Monica Green gav till folkpartister
tar jag inte åt mig av, för jag har inte kommit med
någon statistik tidigare. Men jag har däremot alldeles
färsk statistik från SCB, som talar om sysselsättnings-
förändringen från tredje kvartalet 1994 till fjärde
kvartalet 1997. Just för Skaraborgs län har antalet
sysselsatta minskat med totalt 1 000. Då skall det
observeras att 3 000 färre kvinnor är sysselsatta, me-
dan antalet sysselsatta män har ökat med 2 000. Då
undrar jag vad Monica Green säger till dessa kvinnor
i Skaraborgs län. Monica Green vill ha regional ba-
lans och ett jämställt samhälle. Hur skall dessa 3 000
kvinnor - för att man åtminstone skall komma i nå-
gorlunda balans med hur det var tredje kvartalet 1994
- få jobb?
       
        Anf.  206  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Jag kan passa på att göra reklam för
ett nytt län som just har fötts och som heter Västra
Götalands län. Det är ingen kritik mot att Ann-Kristin
Fösker inte tänkte på det. Jag är skaraborgare i alla
fall, även om Västra Götalands län nu finns och vi nu
tillhör det länet. Men Skaraborg försvinner ju inte
från kartan bara för att det inte längre är ett län.
Jag vill fortsätta på den inslagna vägen som vi nu
äntligen ser börjar ge resultat. Det tog mycket lång
tid, och jag är inte glad över att det tog så lång tid att
sanera ekonomin och att det tog så lång tid innan det
började ge resultat på arbetslöshetssiffrorna. Nu äntli-
gen ser vi detta ljus i tunneln. Och jag är ganska
övertygad om att även vi skaraborgare kommer att få
ta del av den nya infrastrukturen och de nya jobben i
framtiden.
       
        Anf.  207  ANN-KRISTIN FÖSKER (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar för uppgiften om att det
heter Västra Götalands län. Men det finns inte med i
statistiken.
Kan Monica Green tala om för mig, om dessa siff-
ror inte stämmer, hur det ser ut i Monica Greens län i
dag? Anser Monica Green att arbetslösheten har
minskat där och att fler kvinnor är sysselsatta där i
dag än tredje kvartalet 1994? Har Monica Green
någon aning om det?
       
        Anf.  208  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! I Västra Götalands län kommer vi att
följa denna utveckling mycket noga. Det blir ju litet
speciellt eftersom vi går över från ett system till ett
annat i och med att det blir en ny region. Det är väl-
digt spännande att följa den utvecklingen.
Jag är ganska övertygad om att det kommer att bli
bättre i framtiden och att det kommer att bli fler jobb.
Jag är självklart inte nöjd med att människor är arbets-
lösa i dag. Det är ingen socialdemokrat som är nöjd
med att vi har en hög arbetslöshet, utan vi fortsätter
våra ansträngningar för att få ned arbetslösheten i hela
landet.
       
        Anf.  209  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Monica Green säger att de socialde-
mokratiska kvinnorna vill ha en arbetstidsförkortning,
och det är bra. Bl.a. de socialdemokratiska kvinnorna
har drivit den här frågan på ett förtjänstfullt sätt. Men
min upplevelse av socialdemokratiska kvinnors age-
rande just nu är att de mer är observatörer än aktörer i
frågan.
Min fråga till Monica Green är: Tror Monica Gre-
en att man kommer att få med sig de lågavlönade
kvinnorna på ett framgångsrikt sätt när det gäller att få
igenom en arbetstidsförkortning enbart avtalsvägen,
om man inte samtidigt går in politiskt och underlättar
det genom att t.ex. skapa ett utökat löneutrymme inom
vissa sektorer, vilket Vänsterpartiet anser att man
skall göra? Kommer de lågavlönade kvinnorna att
avtalsvägen kunna driva denna fråga?
       
        Anf.  210  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Kvinnorna måste ha en lön att leva på.
Det är därför som de än så länge är tveksamma till att
sänka arbetstiden. Vi följer alltså utvecklingen mycket
noga genom att titta på om parterna klarar av detta
eller om det måste ske genom lagstiftning.
Vi vill att de deltidsarbetande kvinnorna skall
kunna mötas någonstans. De måste ju inte gå upp till
40 timmars arbetsvecka, om man nu skall arbeta för
en arbetstidsförkortning. De som jobbar heltid skall
kunna möta dem som jobbar deltid. På det sättet
skulle man kunna lösa detta problem.
       
        Anf.  211  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag tror att Monica Green och jag är
helt eniga om vart vi skall. Frågan är hur vi kommer
dit. Vänsterpartiet har väckt ett förslag som innebär
att man kombinerar detta, så att detta sker dels genom
lagstiftning, dels genom avtal med de avtalsslutande
parterna.
Men för att detta skall bli möjligt och för att kvin-
nor i de lågavlönade yrkena skall kunna få del av
denna process och inte behöva avstå alltför mycket av
ett kommande löneutrymme, vill vi att samhället går
in och sänker arbetsgivaravgifterna inom vissa sekto-
rer, vilket vi har redovisat i vår motion, för att det
skall finnas ett utrymme som gör att vi får med oss de
kvinnor som finns i låglönebranscherna.
Har Monica Green några synpunkter på detta, eller
har Monica Green några andra lösningar för att en
arbetstidsförkortning skall vara möjlig även för kvin-
nor i låglöneyrken?
       
        Anf.  212  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Jag vill avvakta med lagstiftning tills
jag ser hur det går. Jag tror att det handlar om att
kvinnors arbete måste uppvärderas och att de måste
ha en god löneutveckling. När de har en lön att leva
på och när de har ett bra jobb osv., då är de också
beredda att vara med och diskutera arbetstidsförkort-
ningen.
       
        Anf.  213  HANNA ZETTERBERG (v) re-
plik:
Fru talman! Monica Green talade om visioner. Det
tycker jag är bra. Det är det som vi skall göra under
den allmänpolitiska debatten. Hon talade om att vi är
inne i en brytningstid. Jag ser väl på situationen på i
stort sett samma sätt. Ja, vi står inför ett vägval.
Jag skulle vilja tala litet grand om miljöfrågorna
som Monica Green kom in på, men inte så konkret.
Regeringen har ju gjort en hel del när det gäller miljö-
frågorna. Vi har skapat ekologiska fonder, som bl.a.
har sin grund i ett samarbete med Vänsterpartiet hös-
ten 1994. Det är jättebra. Vi har börjat avveckla kärn-
kraften, och miljöbalken kommer. Men varför står
man och stampar när det gäller trafikfrågorna, Monica
Green, när trafiken är huvudansvarig för de allra
flesta miljöproblem som vi har i Sverige?
       
        Anf.  214  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Jag tror faktiskt att trafikfrågorna ock-
så kommer att kunna lösas i framtiden, bl.a. genom
det som jag nämnde i mitt anförande, nämligen att
man skall ha en optimal IT-satsning på logistik och att
man då kan optimera transporterna på ett annat sätt.
Man kan då använda sig av en kombinerad trafik
genom att lätt kunna lasta över från tåg till lastbil osv.
Jag tror därför att vi inom en snar framtid även kom-
mer att kunna lösa detta.
       
        Anf.  215  HANNA ZETTERBERG (v) re-
plik:
Fru talman! Naturligtvis finns det vissa frågor in-
om trafikområdet som även jag ser är positiva. Noll-
visionen är en annan sådan som jag tror att vi kan
bygga väldigt mycket på. Men när jag talar om väg-
val, och när jag talar om brytningstid, så vill jag i alla
fall poängtera att det är viktigt att man vågar ta strid
för saker. Det är viktigt att vi som politiker vågar vara
dem som har visionerna och som också driver igenom
dessa visioner. Där ser jag att man i fråga om trafik-
politiken - framför allt med Socialdemokraterna och
Moderaterna i spetsen - faktiskt står och stampar och
tyvärr sätter krokben för i princip alla andra initiativ
som tas på miljöområdet.
       
        Anf.  216  MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte riktigt hålla med Hanna
Zetterberg om det, även om jag håller med om att det
är oerhört viktigt. Men jag tycker inte att vi socialde-
mokrater står och stampar när det gäller trafikfrågor-
na. Men jag är övertygad om att vi inom ett par år, när
vi har lärt oss IT-tekniken och kan optimera transpor-
terna och när vi kan se till att man inte låter några
lastbilar köra tomma osv., satsar på att de långa trans-
porterna sker med järnväg eller med det mest energi-
effektiva transportmedlet, kanske fartyg osv. När vi
har kommit in i det är jag övertygad om att även tra-
fikfrågorna kommer att bli miljövänligare.
       
        Anf.  217  TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Fru talman! Det finns anledning att vara orolig i
dag. Det har redovisats från olika företrädare för
riksdagens partier att det finns en oro för den situation
som råder med en hög arbetslöshet och en utveckling
där allt färre skall försörja alltfler. Det borde stämma
till eftertanke. Det är ju bara med fler jobb som Sve-
rige har möjligheter att förbättra den välfärd som vi
alla säger oss slå vakt om.
Jag kommer från Västmanlands län, och där tror
jag att vi har större anledning än på många andra håll
i landet att vara oroliga. Om jag redovisar hur det
förhåller sig med arbetslösheten och människor i
åtgärder i kommunerna där blir det en mycket negativ
redovisning.
Det rör sig om följande procenttal: Fagersta
9,5 %, Skinnskatteberg 8,3 %, Norberg 11,4 %, Kö-
ping 11,9 %, Arboga 10,0 %, Kungsör 10,7 %, Väs-
terås 10,3 %, Hallstahammar 11,3 %, Surahammar
10,7 %, Sala 11,2 % och Heby 10,4 %. Totalt ligger
arbetslösheten, inklusive människor i olika åtgärder,
på 10,6 %.
Bakom dessa procentsiffror, som i diskussionen
mera har cirkulerat på nationell nivå, döljer sig indi-
vider, människor - bekymrade människor, människor
som lever i en vardag som de många gånger har svårt
att klara. Kanske vill de inget hellre än arbeta. Totalt
handlar det i länet om 17 113 personer. Det är bekym-
rande!
I riket handlar det, som alla känner till, om
495 737 personer. Vi har då bytt ut procenten mot
antalet personer. Levnadshistorierna återfinns i medi-
erna. Där framgår vilka människor det handlar om.
Arbetslösheten är ett gissel och skall naturligtvis
bekämpas. Det ställer, vill jag påstå, krav på andra
åtgärder, på nya åtgärder. Monica Green talade här
alldeles nyss om förändringar. Jag tror också att det är
förändringar som behövs. Det gäller då förändringar
inom skatteområdet och förändringar i fråga om reg-
leringar och regelverk inom allt till vilket företagande
och arbete hör. Det handlar också om att öppna nya
möjligheter, nya arbetsområden, t.ex. för vanliga
människor att efterfråga tjänster. Det gäller att kunna
göra det öppet och ärligt, för visst finns det en efter-
frågan!
Det handlar om en ny politik för företagande. Re-
dovisningarna och förslagen till åtgärder har varit
många. Vi har också sett en förändring under de
gångna åren. Vi såg ju Socialdemokraterna och andra
göra upp om införandet av ett utökat arbetsgivarinträ-
de t.ex., vilket man senare backade från. Konsekven-
serna av den åtgärden var ju direkt negativa för före-
tagens möjligheter att anställa.
Framför allt måste vi bygga på de små företagen.
Det är de små företagen, på företagandet, som är
förutsättningen för att komma till rätta med den ar-
betslöshet som råder. Vi må ha många fina debatter i
Sveriges riksdag och vi må måla vilka visioner vi vill
men det är först i och med företagandet och möjlighe-
terna för vanliga människor att förverkliga sina idéer
som arbetslösheten kan botas.
       
        Anf.  218  PAAVO VALLIUS (s) replik:
Fru talman! Tomas Högström efterlyser nya åtgär-
der. Själv har jag förmånen att sitta med i arbetsmark-
nadsutskottet. Jag skulle vilja fråga om Tomas Hög-
ström ställer upp på de motioner som hans partivänner
har väckt i vårt utskott. Bl.a. tycker de att det här med
kollektivavtal är pest för arbetslivet. Man vill minska
kollektivavtalets betydelse och få en friare använd-
ning där för företagen. Dessutom undrar jag om To-
mas Högström ställer upp på kravet om att arbetsrät-
ten helt och hållet skall avregleras.
       
        Anf.  219  TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Paavo Vallius, vi kommer båda från
Västmanlands län och vi känner varandra väl, liksom
vi känner till situationen i Västmanland. Ja, jag ställer
faktiskt upp på kravet om att man skall minska kol-
lektivavtalets betydelse. Inte minst i vårt län kan vi se
exempel på att företagare hamnar i lägen där man mer
eller mindre måste gå ut med ett allmänt upprop i
landet för att slippa ur en situation som kollektivavta-
let och de fackliga regelverken har åstadkommit.
Det krävs alltså förändringar. Vi kan ju läsa rubri-
ker om att rekryteringsstöd tränger undan reguljärt
arbete. Åtgärderna försvårar för människor att få
riktiga jobb.
       
        Anf.  220  PAAVO VALLIUS (s) replik:
Fru talman! Jag är övertygad om att vi båda har
besökt samma företag i vårt län. Inte på något av de
företag som jag besökt i vårt län har man sagt att
kollektivavtalet är ett bekymmer när det gäller att öka
sysselsättningen och att skapa nya jobb. I stället tror
jag att framför allt de mindre och medelstora företa-
gen upplever att det är en styrka att de har ett kollek-
tivavtal, att de har ramar på arbetsmarknaden att rätta
sig efter. Jag kan inte förstå varför Moderaterna vill
minska kollektivavtalets betydelse.
       
        Anf.  221  TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Ferritas är ett företag i Köping som
Paavo Vallius närmare borde studera. Det är ett ex-
empel på varför Moderaterna, således också jag, vill
minska kollektivavtalets betydelse. Till saken hör väl
också att de anställda vid nämnda företag de facto har
visat på de möjligheter som finns att flytta beslut så
att säga ned till arbetsplatsen genom att lämna de
fackliga organisationerna och den tvångsförvaltning
som uppenbarligen tycks finnas där.
       
        Anf.  222  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag har väldigt stor respekt för Tomas
Högströms åsikter om arbetslöshetens gissel. Utan att
känna den ärade ledamoten från Västmanland kan jag
säga att jag är säker på att han talade från hjärtat.
Tomas Högström, problemet är att under tre korta
år tredubblades arbetslösheten i vårt land. En tidigare
ledamot av denna kammare och sedermera arbets-
marknadsminister, nämligen Anna-Greta Leijon, har
lärt mig och många andra att det är livsfarligt att släp-
pa upp arbetslösheten på det sätt som gjordes, för då
tar det lång tid att få ned den.
Jag kan inte Västmanlands län speciellt bra men
jag kan mitt eget län - Älvsborgs län, som det tidigare
hette. Numera tillhör vi ju Västra Götalands län. I
Älvsborgs län gick arbetslösheten ned väldigt mycket
under andra halvåret 1997. Det finns alltså glädjande
tecken, så måla inte en viss potentat på väggen utan se
i stället ljusningarna, Tomas Högström!
       
        Anf.  223  TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Vi politiker har väldigt lätt för att
teckna in varje framgång som redovisas i ett statistiskt
material.
Kanske skulle jag först ha framfört ett tack till Ar-
ne Kjörnsberg för de fina orden om min person.
Under tre korta år steg arbetslösheten, säger Arne
Kjörnsberg. Ja. Men varför? Kjell-Olof Feldt har själv
vittnat om att om ingenting gjordes i den socialdemo-
kratiska politiken så hotade arbetslöshetens stålbad.
Tidigare har vi sett en socialdemokratisk finans-
minister leta efter vändpunkten i svensk ekonomi.
Den finansministern hette Allan Larsson. De varsel
som lades var en förutsättning för den arbetslös-
hetsvåg som rullade under tre korta år. Ja. Men när
skapades de situationer som ledde till att företagen
gick omkull? Vad var det som orsakade bankkrisen,
fastighetskrisen och kollapsen inom byggbranschen?
Jo, en serie ofullständiga beslut från Socialdemokra-
terna. Det har både Allan Larsson och Kjell-Olof
Feldt vittnat om.
       
        Anf.  224  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag var med i slutet av 80-talet. Jag
satt med i finansutskottets sessionssal och försökte
driva 1989 igenom åstramningsåtgärder. Då ställde
inte Tomas Högströms partivänner upp. Det var då vi
talade om att strama åt den ekonomi som marknaden
hade ställt till. Tomas Högström, lägg märke till att
det var marknaden som orsakade både bankkrisen och
fastighetskrisen! Det var fråga om ren spekulation och
om klippare. Där försökte vi strama åt.
Jag är ledsen, vi fick inte majoritet, vi var inte till-
räckligt många. Det blev det som numera bara jag
kallar det tillfälliga obligatoriska sparandet. Alla
andra kallar det för tvångssparande.
       
        Anf.  225  TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Nu ser vi hur den socialdemokratiska
historieskrivningen fungerar. I realiteten säger nu en
f.d. finansminister vid namn Kjell-Olof Feldt en sak,
Allan Larsson har i sitt handlande redovisat en sak. Vi
har ytterligare en socialdemokratisk riksdagsledamot
som gör våld på historien. Faktum var att hade ni lagt
fram förslag om åtstramningar och sparande i stats-
budgeten som hade överensstämt med och inneburit
ett närmande till den moderata politiken under den
tiden hade vi kanske tillsammans kunnat förhindra
den här situationen. I och med att ni fortsatte att driva
en klassisk socialdemokratisk politik omöjliggjorde ni
för oss att hitta en lösning.
       
        Anf.  226  SIVERT CARLSSON (c):
Fru talman! Den som är satt i skuld är inte fri. Det
har vi ofta hört uttryckas från den här talarstolen. Jag
delar till fullo denna uppfattning, och därför är jag
glad över att tillhöra ett parti som aktivt och ansvars-
fullt medverkat till den sanering av landets ekonomi
som nu bl.a. resulterat i såväl halverad ränta som ökad
handlingsfrihet.
Men, fru talman, den som saknar arbete och den
som i brist på arbete tvingas flytta är inte heller fri.
Det är i dag alltför många som är ofria, som saknar
arbeten och som tvingas lösa enkel biljett på de flytt-
lassbussar som nu rullar allt oftare. Ofriheten ökar,
obalansen ökar.
Det är, fru talman, inte för mycket att säga att det i
dag pågår en dramatisk folkomflyttning i Sverige, till
men för utflyttningsområdena och till men för kon-
centrationsområdena. När i 18 av landets 23 län
minskar invånarantalet, när mer än 200 av landets
kommuner minskar i folkmängd, när mitt hemlän
Kalmar län enbart under de två senaste åren förlorat
3 200 invånare och när närmare 70 % av folkökning-
en sedan 1975 hamnat i de tre storstadsområdena,
finns det fog för att tala om en dramatisk folkom-
flyttning, en folkomflyttning som jag menar är miss-
hushållning och resursslöseri men som också är resul-
tatet av en utebliven aktiv och medveten decentrali-
serings- och regionalpolitik.
Detta är inte utveckling. Det är en återgång till 60-
och 70-talens flyttlasspolitik, som måste brytas innan
den får än mer förödande konsekvenser för hela lan-
det. På samma sätt och med samma beslutsamhet som
målen sattes upp beträffande den nödvändiga budget-
saneringen måste nu målen fastställas beträffande
näringspolitiken, sysselsättningen och den regionala
balansen. Alla de möjligheter för tillväxt i hela Sveri-
ge som i realiteten finns måste utvecklas och tas till
vara.
Styrmedel, konkreta åtgärder, en aktiv regional-
politik och en helhetspolitik som synar varje förslag
till åtgärd ur sysselsättnings- och regional synpunkt
måste till om livskraft, utveckling och regional rättvi-
sa i hela landet skall kunna uppnås.
Bland den arsenal av åtgärder och förändringar
som måste till vill jag särskilt nämna några.
Landsbygdens resurser måste bättre tas till vara.
Detta förutsätter bl.a. likvärdiga post-, tele- och
datakommunikationer för hela landet, till enhetliga
priser och rimliga distributionstider. Även i rege-
ringsförklaringen erkänns att lantbruket är en
framtidsnäring. Men lantbrukarna utanför de stora
slätterna kan inte hur länge som helst konkurrera
med utländska yrkesbröder på ojämlika villkor.
Skattelättnader som leder till konkurrensneutralitet
med framför allt Danmark och Finland måste till
och är, som den Björkska utredningen visar, en
framtidsinvestering i såväl tillväxt som regional
utveckling.
För en fortsatt levande landsbygd, oftast utan nå-
gon som helst tillgång till kollektivtrafik, är tillgång
till bil en överlevnadsnödvändighet. Därför menar jag
att ett särskilt landsbygdsavdrag bör införas som ett
generellt reseavdrag.
Ny- och småföretagsamheten måste stimuleras
med bl.a., som i Norge och Kanada, tidig utbild-
ning, redan i grundskolan och gymnasium, i före-
tagande och entreprenörskap med ökad samverkan
mellan skola och näringsliv och med ökad lär-
lingsutbildning. I Värmland har exempelvis om-
kring 80 % av platserna i ett lärlingsprojekt resul-
terat i riktiga jobb. I min hemkommun Mönsterås
pågår just nu ett framgångsrikt lärlingsprojekt i
samverkan mellan arbetsgivare, LO-fack och ar-
betsförmedling. Ett stort antal företagare och lär-
lingar lovordar satsningen, som för lärlingen inne-
bär en skräddarsydd utbildning och för företagaren
en möjlighet att lära känna den person han för-
hoppningsvis kommer att anställa.
Försöket med frikommuner visar att med okon-
ventionella metoder och med ökat lokalt inflytande
kan ungdomsarbetslösheten sänkas med, som i Söder-
tälje, upp till 75 % eller med 63 %, som i Älvdalen.
Det är erfarenheter som bör tas till vara och utvecklas.
För ny- och småföretagandet är det också en nöd-
vändighet att fortsätta sänkningen av arbetsgivaravgif-
terna, öka tillgången till riskvilligt kapital och minska
byråkratin med bl.a. lättare tillgång till F-skattsedel.
En närmare analys av befolkningsstatistiken visar
att de kommuner som har ett differentierat nä-
ringsliv och många småföretag klarar sig bättre än
andra kommuner. Det gäller exempelvis Små-
landskommuner som Gnosjö, Vaggeryd och
Mönsterås. En politik som stimulerar företagare
att starta, driva och utveckla sina företag tillhör de
främsta åtgärderna för såväl ökad tillväxt, syssel-
sättning som regional balans. Centern kommer att
fortsätta i denna riktning.
Befolkningsstatistiken visar också att Centerns
arbete för högskoleverksamhetens decentralisering
och utveckling av de regionala högskolorna med-
för en mera gynnsam befolkningsutveckling och
tillväxt. Det gäller bl.a. Kalmar, Jönköping och
Växjö. Fortsatt satsning på de regionala högsko-
lorna är därför enligt vår mening en nödvändighet
och en mycket räntabel framtidssatsning, liksom
en ökad kvalificerad yrkesutbildning.
Fru talman! Vårt rika land med enorma resurser i
jord, vatten och skog, energi, kommunikationer, ut-
bildning, kompetens, företagsamhet och långvarig
fred har inte råd att "utvecklas", eller kanske rättare
invecklas, enbart till tre större överhettade storstads-
områden med omkringliggande delar av landet som
avfolkade ålderdomshem och turistbroschyrattraktio-
ner.
Centern kommer att fortsätta att arbeta för ett de-
centraliserat samhälle, i balans och med likvärdiga
möjligheter. Vi menar att hela Sverige skall leva, och
jag förutsätter att bl.a. vårens regionalpolitiska pro-
position kommer att verka i samma riktning - för
regional balans, för ökad sysselsättning och därmed
för ökad frihet. Det är hög tid, och det behövs samla-
de och kraftiga åtgärder.
       
        Anf.  227  TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag måste vända mig till Sivert Carls-
son och säga: God morgon, det är dags att vakna nu.
Det är bara att konstatera att Sivert Carlsson som god
centerpartist har medverkat till en regeringspolitik
som inneburit negativa konsekvenser för bl.a. boendet
i glesbygd. Ta konsekvensen av bensinskattehöjning-
en och höjda energiavgifter. Vilka drabbar de? Jo, de
boende. Nu förfasar sig Sivert Carlsson över att flytt-
lassen, 60-talets flyttlasspolitik åter tycks ha inträtt.
Det är självklart, för det han har varit med om att
besluta får han nu skörda konsekvenserna av.
       
        Anf.  228  SIVERT CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tänker inte exercera i vems skul-
den är. Vi har alla ett gemensamt ansvar sedan 1970-
talet för utvecklingen.
Det talas om bensinskattehöjningen och annat. Om
jag inte minns fel höjdes bensinskatten med 1 kr 41
öre 1992. Det som har hänt nu är att vi har sanerat
ekonomin, vi har balans i den, högskoleverksamheten
är utlagd, småföretagsamheten har fått rejäla förbätt-
ringar, lärlingsutbildningen är införd. Det är tecken på
och verktyg för att åstadkomma högre sysselsättning
och en bättre regional balans.
       
        Anf.  229  ANDERS JOHNSON (fp):
Fru talman! Under den här debatten har praktiskt
taget alla möjliga och omöjliga siffror redan nämnts.
Därför skall jag inte tala om talen, utan i stället orda
om orden, och då särskilt om ett ord jag ogillar, näm-
ligen ordet s-y-s-s-e-l-s-ä-t-t-n-i-n-g.
Jag stärks i min aversion av hur ordet i första hand
definieras i Nationalencyklopedins ordbok. Där står:
"(meningsfull) aktivitet på fritiden". Ordet menings-
full är t.o.m. satt inom parentes.
Jämför detta med hur ordet arbete definieras i
Nordisk familjebok från 1904. Jag citerar: "mänsklig
verksamhet i allmänhet, för så vitt det har till ändamål
något annat eller åtminstone något mer än själva sys-
selsättningen".
Jag tycker ändå att rubriken Sysselsättning är pas-
sande för en riksdagsdebatt i Sverige. Ordet är ju
kongenialt med regeringens strävan för arbetsmarkna-
den.
Numera tycks praktiskt taget alla bedömare som
inte å tjänstens vägnar är ålagda att försvara regering-
ens politik anse att regeringen har gått från en ar-
betslinje till ett sysselsättningsfriseringslinje.
I dessa yttersta av dagar har t.o.m. två företrädare
för LO känt sig tvungna att fråga sig om regeringens
politik är "ett kamouflage av den öppna arbetslöshe-
ten? Är möjligen dess främsta funktion social - verk-
samhet av terapikaraktär och ett kaffebord att samlas
kring? - - - Tyvärr är det inte många som med någon
säkerhet kan svara på detta längre."
Det viktiga för regeringen tycks vara att snygga
till arbetslöshetsstatistiken. Medlet är att finna mer
eller mindre verkningsfulla aktiviteter åt dem som
saknar arbete. Och så blandar man till en osalig röra
av byråkratiska akronymer och insmickrande eufe-
mismer till AMU, ALU, API, OTA läggs ett "värdigt
slut", några "avaktualiseringar", en
"generationsväxling", litet "arbetsdelning" och så ett
"kunskapslyft".
Fru talman! Här finns en avgörande skillnad i
svensk politik, nämligen den mellan en socialdemo-
kratisk sysselsättningspolitik och en liberal politik för
att återupprätta arbetets värde och värdighet.
Vad Sverige behöver är inte mer av sysselsätt-
ningterapi eller utmotning från arbetsmarknaden. Vi
behöver mer arbete - arbete just i 1904 års bemärkel-
se: verksamhet som har något annat nyttigt ändamål
än själva sysselsättningen.
Det är genom arbete som vi skapar välstånd och
välfärd. Därför skall arbetslösheten minskas genom
att vi får fler arbetsgivare, inte genom att vi delar på
jobben.
Då alltfler lever allt längre och är allt friskare på
gamla dar är det bra om de äldre människor som kan
och vill arbeta, får möjlighet att göra det. Därför säger
vi nej till generationsväxling.
Vi skall återupprätta arbetets värde och värdighet
genom att göra det mer lönsamt att arbeta, inte genom
att göra det mer lönande att sluta arbeta.
Sverige behöver skapa bättre förutsättningar för
att länka samman utbud av och efterfrågan på arbete.
Det gör vi inte genom arbetsmarknadsministrar, ar-
betsmarknadsdepartement, arbetsmarknadsutskott
eller arbetsmarknadsverk. Det gör vi genom att skapa
en fungerande marknad för arbete, anpassad till den
moderna ekonomins förutsättningar.
Fru talman! Sverige hade en gång en arbetarrörel-
se. Till skillnad från Fingal Olsson rör den inte längre
på sig. Av arbetets rörelse har det blivit en sysselsätt-
ningens stiltje som har lagt sig över landet.
För att återupprätta arbetets värde och värdighet
behöver Sverige en liberalt präglad regering.
       
        Anf.  230  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! I motsats till Anders Johnson skall jag
säga någonting positivt om min meddebattör. Jag
instämmer i resonemanget om sysselsättning och
arbete.
Men jag vill peka på ett ord som ledamoten an-
vände, och det var sysseslättningsfriseringslinje, dvs.
kunskapslyftet. Låt mig ta upp ett exempel.
Jag känner en ung man som är 32 år och små-
barnsfar. Han hade tvåårig gymnasieskola bakom sig.
Nu har han fått chansen att komplettera sin gymna-
sieutbildning, för han har kommit på att han vill bli
lärare. Detta är inte sysselsättningsfriseringslinje.
När jag ser den här grabben gå till skolan med sin
portfölj med sina böcker och pennor i blir jag varm i
hjärtat. Folkpartiledamoten kallar detta sysselsätt-
ningsfriseringslinje.
       
        Anf.  231  ANDERS JOHNSON (fp) replik:
Fru talman! Om jag under min i tid i riksdagen i
någon mån kan påverka språkbruket i svensk politik
blir jag glad. Det kommer i så fall att överträffa mina
förväntningar om vad man som riksdagsledamot i
opposition kan åstadkomma.
När det gäller sysselsättningsfriseringslinje kritise-
rar jag att nästan allt som regeringen gör har till syfte
att frisera arbetslöshetssiffrorna. Däremot hävdar jag
inte att allting som görs inom kunskapslyftet är fel.
Sverige behöver satsa oerhört mycket mer på
kompetensutbyggnad. Det kan göras genom kortsikti-
ga åtgärder, men det allra viktigaste är långsiktiga
åtgärder: att göra det mer lönande att studera, att som
politiker, som föräldrar och som arbetsgivare uppskat-
ta kunskaper och bildning mera. Jag tror också att det
behövs beredskapsinsatser.
Och till sist, fru talman: Sverige återupprättar inte
en bra nation genom AMU, ALU, API, OTA utan
bara genom a-r-b-e-t-e.
       
        Anf.  232  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Låt mig än gång säga att jag tycker att
resonemanget om arbete och sysselsättning är bra. Jag
menar faktiskt det.
Låt mig ta ett andra exempel. Det handlar om en
man som är strax under 50 år. Han var isolerare. Han
har gått i skola i sju år. Nu har han börjat i kunskaps-
lyftet. Han var en av de 226 000 svenskar och icke
svenska medborgare som bor i Sverige som fick chan-
sen.
När han klarade sitt första matteprov och hade alla
tal rätt, då firade han och hans fru på fredagskvällen.
När han klarade sitt andra prov firade de också på en
fredagskväll.
Jag blir varm i hjärtat när människor får denna
chans.
       
        Anf.  233  ANDERS JOHNSON (fp) replik:
Fru talman! Jag är glad att jag på min första rikti-
ga arbetsdag som riksdagsledamot kan vara så över-
ens med Arne Kjörnsberg. Jag gläds också åt dessa
exempel. Jag har ingenting emot att människor genom
kunskapslyftet får en chans till förkovran.
Vad jag dock hävdar är att det viktigaste är lång-
siktiga insatser för att återupprätta värdet av kunskap,
kompetens och förkovran. Det handlar om läraryrkets
ställning i samhället och om lönebildning och be-
skattning så att kunskap lönar sig. Jag tror att man
från många olika håll och från olika partier har för-
summat betydelsen av kompetensutveckling, vilket
har bidragit till att svenskt näringsliv i dag halkar
efter många viktiga konkurrentländer.
Kunskapslyftet har också en karaktär av statistik-
frisering. Det var detta som jag kritiserade.
       
        Anf.  234  LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Jag vill ta upp två frågor med bäring
på ökad sysselsättning, regional rättvisa, industriut-
veckling och i viss mån energi. Det gäller då frågan
om industrispånen och om småföretagens sjuklöne-
ansvar.
I Sverige finns det i dag ca 13 fabriker som vida-
reförädlar den skogsråvara som utgör restprodukt vid
sågverken. I första hand är det sågspån som är intres-
sant. På 70-talet kunde industrin hämta sågspån vid
sågverken till ett pris som motsvarar transportkostna-
den.
Beroende på att vi i Sverige har höjt skatterna på
olja och kol har olika bioenergimaterial blivit mycket
intressanta också för värmeverken och den snabbt
växande pellets- och brickettindustrin. Detta är natur-
ligtvis en bra, riktig och nödvändig utveckling. Men
tyvärr är det just sågspånen som är intressanta för
värmeverken och pelletsfabrikerna.
Konkurrensen om sågspånen har inneburit kraftigt
höjda priser, vilket också leder till höjda priser på
olika sorters träbaserade skivor. Skivindustrins kon-
kurrenter i Finland, Polen och Tjeckien har mycket
lägre spånpris. Det beror naturligtvis på en annorlun-
da beskattning på olja och kol. Konkurrensen är där-
för hård.
Det var inte en dag för tidigt att problemet med
skogsråvaran togs upp och att landshövding Björn
Rosengren kunde lägga fram sin utredning. Rosengren
kom till den slutsatsen att den effektivaste åtgärden
för att se till att industrin klarar sin försörjning av
råvara är att lägga en skatt just på sågspånen. Detta
skulle få till följd att skivindustrin kunde vidareföräd-
la sågspån till olika slags träskivor, medan värmeverk
och pelletsindustri i högre grad skulle söka sig till
andra icke beskattade biomaterial som sågverksflis,
grönflis, bark och kutterspån.
En särskild skatt på sågspån är en annan åtgärd
som klarar industrins råvara. Det skulle öppna för
nyinvesteringar i skivindustrin och därmed rädda
viktiga arbetstillfällen på glesbygdsorter som Storu-
man, Edsbyn, Svaneholm, Hultsfred m.fl. orter.
Att slå vakt om vidareförädling av vedråvaran är
också att slå vakt om sysselsättningen. De partier som
likt strutsen gömmer huvudet i sanden bär ett stort
ansvar. Säger man nej till utredningsförslaget bör man
lägga fram andra alternativ.
I partiledarrundan tidigt här i dag var Carl Bildt
road av det här förslaget. Med all respekt för Carl
Bildts kunskaper i många frågor vill jag nog ändå
påstå att sågspån knappast är hans starka sida.
En annan viktig fråga för sysselsättningen är små-
företagens ansvar för de första 14 dagarna av
sjuskrivningsperioden. Det är minst sagt märkligt att
detta problem inte åtgärdas. Vi vet alla hur negativt
denna ordning påverkar småföretagens intresse för
nyanställningar. Det var ett steg i rätt riktning att
minska sjuklöneperioden från 28 till 14 dagar. Men
även 14 dagar utgör ett problem i de små företagen.
Kontrollen av arbetssökande försvårar för människor
med mindre krämpor att få arbete. Småföretagen drar
sig för att nyanställa, då varje nyanställning utgör en
liten risk. En vanlig korpfotbollsmatch kan få svåra
ekonomiska konsekvenser. När jag träffar småföreta-
gare får jag alltid höra att det är denna fråga som
utgör det största problemet när det gäller att nyanstäl-
la. Lagen om anställningsskydd och andra arbetsrätts-
regler brukar sällan komma upp till diskussion.
Därför föreslår Vänsterpartiet att företag med
mindre än tio anställda skall undantas från arbetsgi-
varinträde vid sjukdom. En sådan reform är sannolikt
självfinansierad beroende på att den skulle leda till en
märkbar ökning av anställningar i just de mindre
företagen.
Menar regeringen och de borgerliga partierna efter
dagens och även morgondagens diskussion allvar med
sin sysselsättningspolitik, borde det ju vara lätt att
komma till skott just i den här frågan. Det skulle ock-
så bevisa att vi, när vi talar om olika sysselsättnings-
frågor och tar upp detta som det största problemet,
verkligen är beredda att vidta åtgärder i stället för att
hela tiden försöka slå varandra i huvudet med vem
som är sämst på att klara sysselsättningen. I och med
att vi inte klarar den här lilla åtgärden, som alla vet är
av så fundamental vikt, kanske inte alla viktiga utspel
kan tas på allvar.
       
        Anf.  235  PAAVO VALLIUS (s):
Fru talman! Jag tänker ta upp en grupp som inte
har debatterats i dag och som tyvärr har den högsta
arbetslösheten, nämligen våra invandrare. Både de
nya och de äldre invandrarna har högre arbetslöshet
än vad andra grupper i samhället har.
Sverige har förändrats. Det svenska samhället
präglas i dag av en mångfald kulturer, religioner och
livserfarenheter. Mer än 900 000 personer är födda
utanför Sveriges gränser. Ytterligare över 700 000 har
åtminstone genom den ena av sina föräldrar en språk-
lig och kulturell kontakt med ett annat land. Till den
kulturella och etniska mångfalden bidrar också de
nationella minoriteter som av hävd har funnits i Sve-
rige.
Denna mångfald är en oerhörd resurs, en rikedom
för hela samhället, om vi på rätt sätt vågar ta den till
vara. Den etniska mångfalden kan tillföra samhället
något nytt - en dynamisk skaparkraft som vi behöver
speciellt i dessa tider av stora förändringar inom ar-
betsmarknaden. Vi måste lära oss att behandla dessa
ca 1,5 miljoner människor som självständiga sam-
hällsmedborgare och individer och ge dem reella
möjligheter att vara med i samhällsutvecklingen - allt
i enlighet med det integrationspolitiska beslutet som
fattades i riksdagen i början av december förra året.
En viktig grupp i detta sammanhang, en grupp
som tyvärr glömts bort i den integrationspolitiska
debatten, är de gamla arbetskraftsinvandrarna som
kom till Sverige på 1960- och 1970-talen - en tid-
punkt då den svenska industrin behövde arbetskraft.
T.ex. Västmanland, ett landskap som jag själv före-
träder, tog vid denna tidpunkt emot ett stort antal
arbetskraftsinvandrare, bland dessa många finländare.
Som resultat av den kraftiga strukturomvandlingen
har arbetslösheten hos de "gamla" arbetskraftsinvand-
rarna ökat markant. Eftersom en majoritet av dessa
redan vid sin ankomst hade en kortare yrkesutbildning
eller ingen utbildning alls bakom sig och saknade
kunskaper i svenska, har de stora svårigheter att
komma tillbaka till arbetslivet.
För att de äldre arbetskraftsinvandrarna skall kun-
na komma tillbaka till arbetsmarknaden behövs det
därför särskilda åtgärder. Kunskapslyftet, som inför-
des förra året, är en viktig åtgärd som syftar till att
höja befolkningens utbildningsnivå. På så sätt är
satsningen ett viktigt steg i rätt riktning. Tyvärr ser
det dock ut som om kunskapslyftet inte når de grupper
i samhället som har den lägsta utbildningsnivån och
den minsta studiebenägenheten, dvs. att de har den
längsta vägen till kunskapsinhämtande.
En ökad satsning på folkbildningen vid genomfö-
randet av kunskapslyftet skulle kunna ha lett till att
flera av dessa gamla invandrare, som inte är gamla till
åldern, hade kunnat delta i studier och kunnat skaffa
sig bättre förutsättningar för ett återinträde på arbets-
marknaden. För att kunna tillgodogöra sig studier på
t.ex. gymnasienivå behöver många först ha tillgång till
någon form av förberedande kurser i form av prepa-
randutbildningar, vilka med fördel skulle kunna an-
ordnas av studieförbunden eller folkhögskolorna.
Genom insatser via folkbildningen skulle också rekry-
teringen av dem som är i störst behov av utbildning
kunna underlättas och effektiviseras.
Ett eget arbete är den absolut viktigaste förutsätt-
ningen för en invandrare att bli delaktig i samhället
och för att fullt ut ta ansvar för sitt eget liv. Därför bör
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och invandrarnas
självförsörjning stå i centrum vid förverkligandet av
de nya integrationspolitiska målen. För de nya in-
vandrargrupperna handlar det om inträdesbiljetten till
det svenska samhället. För de äldre arbetskraftsin-
vandrarna handlar det om att bibehålla den stolthet
och den identitet som ett långvarigt arbete, ofta inom
den tunga basindustrin, har gett dessa människor.
Utslagningen från arbetsmarknaden slår därför hårt
mot denna grupp lojala trotjänare.
Tyvärr är utvecklingen på den svenska arbets-
marknaden i dag negativ för alla grupper av invandra-
re. Många osynliga spärrar och en dold diskriminering
hindrar effektivt invandrare att få anställning - detta
trots att en stor del av de nya svenskarna har en bättre
utbildningsnivå eller längre arbetslivserfarenhet än
svenskarna.
       
        Anf.  236  BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Efter andra världskriget insåg de
flesta hur farligt det är med arbetslöshet. De liberala
ekonomiska teorierna och kapitalets frihet hade lett
till depressionen under 30-talet. I Tyskland fick na-
zismen grogrund ur folkmassornas förödmjukelse och
desperation. De stora statliga beställningarna till va-
penindustrierna vid världskriget avskaffade arbetslös-
heten. Vi borde vara mogna nu att finna bättre sätt att
göra detta än genom krig.
Roosevelt skapade New Deal i USA. Enligt eko-
nomen J K Galbraith inspirerades han av Sveriges
praktiska utformning av Keynes teorier. Sverige blev
världsberömt för sin blandekonomi; Sweden - the
Middle Way. Vi var ett välfärdssamhälle som blev
världens rikaste land. Löneskillnaderna var förhållan-
devis små, och arbete åt alla var grunden. När nä-
ringslivet rationaliserade gick människor till arbete i
den offentliga sektorn. Kvinnorna fick ekonomisk
självständighet, och Sverige blev världens mest jämli-
ka land. Lön utgick för vård- och omsorgsarbete i den
offentliga sektorn - som räknas in i BNP precis lika
väl som den privata sektorn. Det vanliga överallt i
världen utom i Norden är att omsorgsarbetet utförs
gratis av kvinnor som blir försörjda av sina män.
Sverige höll länge stånd mot nyliberalismen.
På 70-talet återinförde EU - då EG - en liberal
ekonomisk politik som ser kapitalets frihet och
krympning av den offentliga sektorn som den enda
vägen.
Sverige gick inte med i EG. Vi behöll vår frihet.
Under de centerledda regeringarna drev vi en egen
ekonomisk politik. Med den klarade vi en jättestor
omställning av näringslivet utan långtidsarbetslöshet.
Sverige skakades på 70-talet av en s.k. asymmet-
risk makroekonomisk chock, alltså något som drabbar
ett land hårdare än andra. Oljepriset mångdubblades,
och vi var till 80 % beroende av importerad olja. Det
innebar att Norge och Storbritannien skar guld med
täljknivar. För Sverige blev det dock dyrt. Vår varvs-
industri, som var världens största efter Japans, såg
marknaden för supertankrar försvinna över en natt.
Detta drabbade också stålindustrin.
Centerns industriminister Nils G Åsling räddade
malmmetallurgin i Luleå med statligt kapital. Dom-
narvet klarade han med en stor statlig satsning på
tunnplåt. Varvens anställda avskedades inte, utan de
fick lön och hjälp genom företagen att finna nya jobb
- men med statliga medel.
Statsskulden växte enormt, till ungefär till samma
storlek som nu. Vi hade också utlandslån. Vi lånade
tillbaka en del av de pengar som vi hade betalat för
oljan. Men man skulle inte ha drömt om att dra ned på
den offentliga sektorn för det. Centerpartiet arbetade
för fria resurser till kommunerna, mindre antal elever
per lärare och god vård och omsorg genom den of-
fentliga sektorn, genom energihushållning och god
miljö. Statsskulden amorterades ned i början av 80-
talet utan besvär eller neddragningar av den offentliga
sektorn. De Centerledda regeringarna behöll alltså
Sveriges blandekonomiska politik och klarade krisen.
I mitten av 80-talet började vi anpassa oss till EU.
Det är inte konstigt att vi då också har fått samma
problem som EU. Staten har fått ont om pengar.
Marknaden står för kapitalet.
Sverige har nu en normaleuropeisk långtidsarbets-
löshet. Det är en farlig situation. EU behåller nylibe-
ralismen och söker lösa arbetslöshetskrisen med åt-
stramningar. Folk protesterar i många länder. En
renodlad ekonomisk liberalism har aldrig skapat goda
samhällen. Varför i hela världen skulle Sverige byta
ut ett väl fungerande system mot ett sämre?
Men vi är medlemmar i EU. Vi är skyldiga att ly-
da EU:s bestämmelser. Vi hindras av artiklar i EU:s
grundlag, Romtraktaten, att utforma en ekonomisk
politik som skulle lösa arbetslöshetskrisen.
EU:s grundlag, Romfördraget, ger EU-
byråkraterna både makt och skyldighet att skapa en
federation av EU, alltså ett enda land som styrs från
Bryssel och som tvingar med sig alla andra länder i
denna destruktiva ekonomiska modell.
Varje gång EU har en regeringskonferens, som
den i Maastricht och nu senast i Amsterdam, driver
byråkraterna fram ändringar i Romfördraget mot "en
allt fastare sammanslutning av de europeiska folken"
- dvs. mot alltmer överstatlighet.
Sverige bör självfallet arbeta för att ändra Rom-
fördraget bort från federation. Till nästa regeringskon-
ferens bör den svenska regeringen utarbeta konkreta
förslag till grundlagsändring i EU. Byråkraterna skall
få andra instruktioner. De skall systematiskt rensa
undan alla onödiga förordningar och bestämmelser
och återge medlemsstaterna friheten så länge detta
inte skadar andra.
Därmed skulle Sverige åter kunna bli fritt att ge-
stalta en ekonomisk politik för full sysselsättning, för
arbete åt alla. En del av landets kapital kan frigöras
från spekulation till investeringar i kretsloppsteknik.
Det ger jobb i hela landet. I Orsa har vi börjat. En
gammal plattfabrik gör nu pelletar. Vi installerar
pelletkaminer för att ersätta elvärmen.
De kemiska massafabrikerna skulle, som i Möns-
terås, kunna utnyttja hela sin potential för att produce-
ra el av spill. Det biobränsleeldade kraftvärmeverket i
Falun skulle kunna få efterföljare i alla kommuner.
Tillsammans med t.ex. ett stort vindkraftsprogram
skulle vi därmed kunna få all el vi behöver för att
ersätta den del av kärnkraften som behöver ersättas.
Ett fritt Sverige kan också visa att en stor offentlig
sektor är möjlig och önskvärd. För att finansiera den
offentliga sektorn behövs ekonomiskt nytänkande.
Det behövs en social innovation, en modern utveck-
ling av Keynes teorier.
Den offentliga sektorn måste rimligen kunna fi-
nansieras utan att det blir okontrollerbar inflation och
utan skattehöjningar. Varför skall man dra undan
köpkraft när företagen vill sälja varor i överflöd?
Varför skall spekulanterna ha rätt att lägga beslag på
kapitalet?
Sverige, fru talman, har visat vägen förut - fak-
tiskt! EU klarar uppenbarligen inte problemen. Låt
oss sluta tvivla på vår egen förmåga!
       
        Anf.  237  EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! Ingen uppgift i svensk politik de när-
maste åren är viktigare än att avvärja hotet om en hög
och bestående arbetslöshet. Socialdemokraterna ver-
kar dock ha glömt för länge sedan vad man gav sken
av i valrörelsen: ett Folkhemssverige med arbete åt
alla.
I själva verket har arbetslösheten inte minskat ett
enda dugg sedan socialdemokraterna tog makten. Den
har tvärtom ökat. I SCB:s arbetskraftsundersökningar
jämför man det sista kvartalet under de borgerliga
åren med de senaste siffrorna, dvs. för det fjärde
kvartalet 1997. Då visar det sig att sysselsättningen i
själva verket har minskat i alla län utom Stockholm
och Göteborg sedan valet 1994. Hör här: Östergöt-
land minus 14 000, Värmland minus 6 000, Gävle-
borg minus 12 000 och Norrbotten minus 11 000 -
för att då inte tala om Skåne med minus 16 000 trots
broarbete!
Totalt ger detta ett minus på över 80 000. Det
handlar om 80 000 människor som lovades jobb och
tryggad försörjning, 80 000 svikna väljare, 80 000
brutna löften.
Ser man på Västsverige totalt inklusive Halland,
så är förändringen också där negativ. Tusentals män-
niskor står i dag utan jobb och möjlighet att försörja
sig själva. Göran Persson brukar säga att den som är
satt i skuld inte är fri. Det må så vara. Men den som är
arbetslös är heller inte fri, Göran Persson!
Man får ju nästan ha en släng av galghumor för att
kunna uppskatta titeln på det möte som regeringen
inbjöd till inför toppmötet i Luxemburg i slutet av
förra året. Rubriken var: Nu sätter vi Europa i arbete!
Inte sedan vikingarnas tid har väl europeerna haft
anledning att frukta nordmännen så mycket som nu.
Man får faktiskt gå tillbaka så långt som till Olof
Palmes regering i början av 70-talet för att hitta så
låga sysselsättningssiffror som i dag. En annan smolk
i bägaren är också att regeringen envisas med att tala
om den öppna arbetslösheten som det viktigaste målet
när det gäller att förändra. Problemet är att den öppna
arbetslösheten egentligen inte är ett bra mått på hur
många människor som är utan arbete. Tusentals och
åter tusentals människor är bortdribblade i åtgärdssta-
tistik eller bokstavssysselsättning. Hör här: ALU,
API, AMU, OTA, OSA m.m. Vad människor vill ha
och behöver stavas så här: j-o-b-b. De vill ha jobb -
inte bokstavssysselsättning.
När så få människor som i dag har en lön att leva
på, fungerar inte heller den svenska välfärden. Väl-
färden i Sverige förutsätter en stabil skattebas. Med
en stor arbetslöshet gröps skattebasen självklart ur.
Pengarna går åt till a-kassa och socialbidrag när de
bättre skulle behövas för vården, omsorgen och sko-
lan. Gamla människor kan inte längre lita på att vår-
den fungerar. Anhöriga kan inte lita på att de gamla
får en värdig omvårdnad på ålderns höst. Barnen får
inga skolböcker. Klasserna är stora. Lärarna är få och
underbetalda. Mobbningen och utslagningen ökar.
Många - alltför många - lämnar den svenska skolan
med underkända kunskaper. Detta är ett gigantiskt
misslyckande.
I en enkät i Dagens Industri i slutet av förra året
fick över 1 000 läsare rangordna 131 konkreta för-
slag. De fem åtgärder som ansågs mest angelägna var
dessa:
Slopa dubbelbeskattningen av företagens vinster.
Innan nya lagar och regler föreslås måste deras
verkan prövas på små och medelstora företag.
Ta bort skattedelen på arbetsgivaravgifterna.
Gör ett bokförings- och deklarationspaket så att
företagare kan klara av att bokföra och deklarera
själva.
Undanta två personer från turordningsreglerna.
Alla fem förslagen finns i Folkpartiets program
Jobb genom företagande. Alla fem förslagen har
Folkpartiet lagt fram i riksdagen, tillsammans med ett
batteri av andra åtgärder. Alla fem förslagen har avvi-
sats av riksdagens röda majoritet.
Vår politik grundar sig på tron att varje människa
har kapacitet att utvecklas och att skapa. Det måste
därför finnas ett klimat i samhället som uppmuntrar
och tar till vara de idéer som föds. Nya idéer kan
aldrig kommenderas, administreras eller regleras
fram. Däremot kan en politik som ger människor
chansen att växa och fritt söka lösningar skapa ett
klimat där nya idéer blomstrar. En politik för tillväxt
måste därför vara en politik som sätter människan i
centrum. Att skapa en entreprenörskultur där många
tänker tankar är därför av största vikt. De problem
som Sverige nu ställs inför i ett kritiskt ekonomiskt
läge måste således få liberala svar.
Fru talman! Den liberala visionen om tron på in-
dividen i ett skapande samhälle går stick i stäv med de
socialdemokratiska dogmerna och statistikpolitiken.
Men att inte våga pröva nya banor, att krampaktigt
hålla fast vid gamla lösningar, är det enda säkra sättet
att misslyckas.
För att illustrera detta vill jag till sist låna några
strofer ur vår nationalskald Esaias Tegnérs dikter.
Denna framfördes för övrigt av den framstående
svenske finansministern friherre Johan August Gri-
penstedt vid kampen om ståndsriksdagens upplösning.
       
        Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas upp igen.
       
        Vad förmultnat är skall ramla,
och det nya, friska växa
upp utur förstörelsen.
       
        Anf.  238  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Först vill jag hälsa Eva Flyborg väl-
kommen tillbaka till riksdagen. Hon har varit föräldra-
ledig, efter vad jag har förstått.
Sedan blir jag kanske litet fränare. Hur är det nu,
Eva Flyborg? Är det 64 000 brutna löften, som den
presumtive statsministerkandidaten Carl Bildt talar
om? Om det skulle gå så skulle väl Eva Flyborg vara
regeringsunderlag för den regeringen. Eller är det
80 000, som Eva Flyborg talar om?
Det här är bara ett exempel på hur ni öser siffror
omkring er utan att tänka särskilt mycket. Det är ert
sätt att slippa tala om de jättelika problem som ni
faktiskt åstadkom.
       
        Anf.  239  EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag tackar för välkomsthälsningen.
Om det är 64 000, som Carl Bildt sade, eller om
det är 82 000, som SCB:s arbetskraftsundersökningar
anger, vet jag inte. Det spelar väl egentligen ingen
roll. Huvudsaken är att det är minus när det borde
vara väldigt mycket plus. Det är väl egentligen det
som är den stora frågan: Varför är det minus? Varför
är det inte plus, som alla dessa väljare trodde på och
som socialdemokraterna sade före valet 1994? De
skulle ordna jobben, men var är jobben? De är i alla
fall färre. Det är i alla fall minus. Om det är 64 000
eller 82 000 spelar väl egentligen ingen roll. Svara på
det i stället.
       
        Anf.  240  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag är ledsen att behöva säga det, Eva
Flyborg, men det där var inte sant. Vi sade inte att vi
skulle ordna jobb på nolltid eller på en kafferast. Vi
insåg hur stora problemen var när arbetslösheten hade
tredubblats på tre korta år, samtidigt som statsskulden
hade fördubblats och budgetunderskottet fyrdubblats.
Vi var tvungna att göra någonting åt det.
Jag hade själv en debatt med dåvarande skattemi-
nister Bo Lundgren på Stora torget hemma i Borås, ett
offentligt möte med massor av folk. De vet att jag
sade: Det kommer att ta lång tid. Vi måste klara av
båda sakerna. Men vi lovar inte att göra det här så där
jätteenkelt. Det var vårt budskap till väljarna.
       
        Anf.  241  EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag har nu nästan hela dagen hört hur
socialdemokraterna skyller ifrån sig. Så här var det:
Det var en ekonomi i fritt fall när den borgerliga re-
geringen tog över vid det förra regeringsskiftet. Det är
klart att det var ett stort saneringsarbete - självklart.
Men när de borgerliga lämnade över makten tillkom
det ett antal tusen jobb i veckan. När vi fick makten
var det ett antal tusen jobb i veckan som försvann.
Det hjälper heller inte vad Arne Kjörnsberg säger
på torget i Borås. Det är vad administratörerna Carls-
son och Persson sade till väljarna i valrörelsen som
gäller, inte vad som sades på torget i Borås.
Det försvann jobb när de borgerliga tog över, och
det fanns jobb samt skapades ett antal tusen jobb i
veckan när vi lämnade över. Det är sanningen.
       
        Anf.  242  INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Fru talman! Eva Flyborg tog upp en del frågor ur
ett västsvenskt perspektiv. Så återkom hon till att en
rad åtgärder som vi har gjort på utbildningens område
bara är tricksande med statistik. Jag skulle vilja fråga
henne: I vårt nu gemensamma län, Västra Götaland,
har de tre små högskolorna fått vardera drygt 1 000
nya platser. Är det för att främja utvecklingen i vårt
nya län, eller är det för att tricksa med statistik?
En annan sak jag inte förstår är när Eva Flyborg
tar som exempel att man skulle få sparka två personer
i varje företag utan förhandlingar när man skall göra
nedskärningar. Den förändringen av arbetsrätten vill
Eva Flyborg ha. Hur skulle det skapa mer jobb i vårt
län eller i vårt land om man får sparka två personer
utan förhandlingar?
       
        Anf.  243  EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Det är klart att det också finns åtgär-
der som den socialdemokratiska regeringen gör som
inte är dåliga. Allt är faktiskt inte helt dåligt. Men vår
uppgift är att påpeka det som inte är bra och det som
måste bli ännu bättre.
Vi är inne i en ny tid. Svenska företag, svensk in-
dustri och svenskt näringsliv måste förnya sig. Vi
konkurrerar på världsmarknaden med alla andra län-
der som har en liknande situation som vi. Ta t.ex. IT.
Om ett företag inom kunskapsbranschen inte har till-
räckligt bra utbildad och kompetent personal och inte
kan vidareutveckla den personalen måste man kunna
ta till sig ny kompetens genom ny personal för att inte
gå under. Om man däremot kan ta till sig den nya
kompetensen på ett bra sätt - två stycken är faktiskt
inte speciellt många - kan man kanske överleva och
kanske t.o.m. nyanställa människor i stället. Man
skapar alltså jobb i stället för att kanske hela företaget
måste läggas ned. Det är därför vi vill att man skall
undanta två personer vid turordningsreglerna för små
företag.
       
        Anf.  244  INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Fru talman! Då var det alltså så att de drygt 1 000
platserna till vardera Borås, Skövde och Trollhättan
bidrar till att stärka utvecklingen. Jag fick inte något
annat svar.
Eva Flyborg hade inte heller något svar på frågan
hur rätten att sparka två anställda utan förhandlingar
skulle ge fler jobb. Jag fick inget som helst svar på
den frågan, och det tackar jag för, fru talman.
       
        Anf.  245  EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag tror inte att jag kan vara så mycket
tydligare än jag var. Företagen måste kunna ta till sig
ny kompetens, t.ex. unga, välutbildade människor
inom nya kompetensområden. Det tycker jag var ett
fullödigt svar på den frågan. Jag förstår inte riktigt
varför Ingvar Johnsson frågar som han gör. Det ger ju
sig självt: Man måste kunna ta till sig ny kompetens
om man inte kan vidareutveckla den egna personalen.
Det kan vara svåra områden, t.ex. IT och annat där
man inte bara kan gå en kurs, och då måste man kun-
na ta till sig ny kompetens på det här sättet.
       
        Anf.  246  HANNA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Vi hoppar mellan ämnena i dag, och
det är väl litet det som är tanken. Jag tänker prata om
sysselsättning och miljö.
Jag vill dock börja med att ställa en fråga, nämli-
gen: Varför är vi här? Varför är vi politiker i Sveriges
riksdag? Jo, det är bl.a., kanske huvudsakligen, därför
att vi är de som skall ta det nationella ansvaret för
våra gemensamma resurser.
Vi är de som skall se helheten och utifrån det be-
sluta hur vi skall fördela resurser.
Vi har olika typer av rikedom i vårt land. Det mäts
ofta i olika ekonomiska termer. Ofta glömmer man
därmed också bort att människor är en resurs, en
tillgång. En klok kvinna som är nybliven ordförande i
Vänsterpartiets systerparti i Norge, Sosialistisk
Venstre, har sagt att hon tycker att alla människor
skall börja sin dag med att titta sig själva i spegeln,
säga "Jag är en del av BNP" och vara stolt över det.
Tyvärr tror jag inte att det är så många människor
som gör det. Jag tror att det är väldigt få människor
som vaknar upp och känner att de är en del av Sveri-
ge, en del av kraften, en del av det nya, en del av
Sveriges resurser. Med andra ord tycker jag att vi
både missbrukar och ofta misshandlar människor i
dag.
Det finns andra nationella resurser som missbru-
kas i dag. Jag tycker att miljön är en av dem. Trots de
stora kunskaper och den stora medvetenhet som finns
bland de allra flesta i Sverige görs det tyvärr väldigt
litet för miljön egentligen.
Det nationella ansvar som vi måste ta handlar om
att sammanföra de här två områdena. Miljön kommer
förr eller senare att sätta gränser för oss människor
om vi inte lär oss att arbeta och leva med miljön, utan
fortsätter att tro att vi skall motarbeta miljö och natur.
Jag tycker att det är idioti att betala ut så stora sum-
mor som vi gör i dag samhällsekonomiskt till passiv
arbetslöshet, när vi vet att väldigt stora behov inom
såväl sjukvård som miljöområdet, som är det som jag
pratar om nu, kan tillgodoses med hjälp av samma
pengar.
Fru talman! Jag vill veta varför. Varför kan inte vi
som är nationellt ansvariga för detta se till att skapa
en nationell politik där sysselsättning och miljö går
hand i hand. Jag undrar vad det är som stoppar oss.
Är det modet får vi väl ta varandra i hand och göra
det tillsammans, stötta varandra. Är det någonting
annat vill jag att vi pratar om det. Jag vill ha ett svar.
Det finns många partier som pratar fint om miljö-
frågor. Jag skulle vilja säga att alla partier gör det.
Men dubbelmoralen är ganska stor. Jag skulle vilja
nämna två saker. Jag skulle vilja nämna moderaterna.
Moderaterna går på avvecklingen av kärnkraften och
argumenterar mycket hårt kring den, samtidigt som de
över huvud taget inte är beredda att någonsin röra
bilismen.
I Sverige i dag står bilarna för 36 % av det totala
bidraget till växthuseffekten. Trafiksektorn är den
enda sektor där koldioxidutsläppen ökar i dag. Alla
andra sektorer minskar. Trots det är det inte det mo-
deraterna pratar om, utan de tycker att det är förfärligt
att vi skall avveckla kärnkraften.
Socialdemokraterna har tyvärr också en dubbel-
moral i miljöfrågorna. Det sägs många fina ord.
Många saker görs också, men det finns ett problem.
Det är trafikfrågorna igen. Anledningen till att jag tar
upp trafikfrågorna är att de är så fruktansvärt centrala
i alla våra miljöproblem i dag.
Naturvårdsverket har plockat fram 13 miljöhot.
Vad jag förstår är trafiken delansvarig i tolv av de här
miljöhoten. I nio är trafiken huvudansvarig. Därför
tycker jag att den socialdemokratiska trafikpolitiken
ger ett sken av dubbelmoral. Vi pratar Öresundsbron,
vi pratar förmånsbilar, vi pratar skattesystem och
storstadspaket.
En viktig aktuell fråga är det samarbete som vi ti-
digare, för någon vecka sedan, hade i Stockholms stad
vad gäller den kommunala ledningen. Socialdemokra-
terna har styrt tillsammans med Vänstern och Miljö-
partiet. Det samarbetet klarade Socialdemokraterna
inte av. Den fällande faktorn var Södra länken, en
trafikfråga igen, en fråga där Socialdemokraterna på
nytt backar. Jag undrar nu, ni socialdemokrater som
finns här i kammaren, har ni någon kommentar till att
det samarbetsprojektet, styrningen av Stockholms
stad, har fallit och kanske någon kommentar till att
det var just en trafikfråga som gjorde att socialdemo-
kraterna, som jag ser det, tyvärr inte orkade längre.
Jag skall avsluta ungefär där jag började, nämligen
med att ställa frågan, som man kanske skall gå hem
och sova litet på: Anser vi själva att vi tar det natio-
nella ansvaret för våra gemensamma resurser, männi-
skor och natur?
       
        Anf.  247  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag är inte säker på att vi gör det fullt
ut. Men jag är nästan säker på att vi alla verkligen
försöker att göra det. Vi har några exempel där Hanna
Zetterbergs parti och mitt parti har samarbetat. Jag
tänker på miljöbalken och följdlagstiftningen till den.
Det tycker jag var bra. Låt oss fortsätta!
Hanna Zetterberg frågade varför det tar så lång
tid. Jo, det är för att det är så svårt. Ta det här med
trafiken. Vi kan lagstifta hur mycket vi vill, men om
inte människorna någonstans där inne känner att de
måste ta ansvaret hjälper det inte. Låt oss hjälpas åt
med det. Jag kan gå till mig själv. Jag måste ta ett
större ansvar för att använda vår bil mindre. Låt oss
hjälpas åt med det så som vi har börjat. Vi har stora
uppgifter inom ramen för det nationella ansvaret
framför oss.
       
        Anf.  248  HANNA ZETTERBERG (v) re-
plik:
Fru talman! Det här inlägget gör mig litet positiv
faktiskt. Det är nästan första gången jag hör någonting
så positivt som ändå bottnar i diskussionen om trafik-
frågor. Det tycker jag är bra. Det är en bra början.
Jag håller med om att det är mycket bra som har
gjorts. Miljöbalken, avvecklingen av kärnkraften, det
är jättebra, de ekologiska fonder som finns osv. Men i
trafikfrågorna upplever jag fortfarande att socialde-
mokraterna är litet av det betongparti som de ibland
anklagas för att vara. Jag skulle vilja att ni bryter det.
Bevisa motsatsen! Det vore jättebra.
       
        Anf.  249  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Som Hanna Zetterberg vet är det inte
min huvuduppgift, inte ens min andrahandsuppgift, att
syssla med trafikfrågor här i riksdagen. Men Hanna
Zetterbergs partivän, Johan Lönnroth, som sitter några
platser längre fram, kan nog tala om att vi i de frågor
som vi gemensamt har att hantera ibland har haft
ganska bra samarbete. Jag tycker faktiskt att vi skall
ha ett öppet sinne mot varandra. Hanna Zetterberg
kan börja med att hjälpa mig med att stödja våra tan-
kar om det vi kallar Götalandsbanan, en snabb, bra
kollektiv förbindelse Göteborg-Borås-Jönköping-
Stockholm. Välkommen i den kampen!
       
        Anf.  250  HANNA ZETTERBERG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om vi skall utveckla den
här debatten. Jag vet att trafikfrågorna inte är Arne
Kjörnsbergs specialitet. Men frågan om det nationella
ansvaret kvarstår fortfarande.
Det är faktiskt en fråga till som kvarstår. Det är
samarbetet i Stockholms stad, som jag fortfarande
skulle vilja ha en kommentar till. Ni får gärna sova på
saken och återkomma om ni inte just i dag kan svara
på den frågan. Men det är en viktig fråga. Jag tycker
också att det är ett bevis på att det är socialdemokra-
terna som inte vill samarbeta. Det tycker jag är väldigt
tråkigt, framför allt när det faller på en trafikfråga,
som det har gjort i det här fallet.
       
        Anf.  251  LAILA BÄCK (s):
Fru talman! I dagens debatt om sysselsättningsfrå-
gor vill jag belysa glesbygdens arbetsmarknad i all-
mänhet och kvinnors situation i synnerhet.
För de människor som valt att bo i landets mest
glesbefolkade delar ser arbetsmarknaden litet annor-
lunda ut jämfört med de mer tätbefolkade delarna av
landet. Ofta finns arbeten, speciellt för kvinnorna, i
den offentliga sektorn i glesbygden. De privata före-
tagen är vanligtvis små med få anställda. Ett arbete
inom pendlingsavstånd är ofta en omöjlighet, då av-
stånden är långa och kollektivtrafiken många gånger
innebär två tre bussar i veckan.
Ett alternativ för många är att satsa på säsongsar-
bete inom t.ex. turismen. Förutsättningarna för att
försörja sig under resten av året måste också fungera
bra. Det kan ske genom t.ex. utbildning, andra typer
av arbeten eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Men för att kunna behålla arbetsmarknaden för fram-
för allt kvinnorna i glesbygden behöver vi ett skatteut-
jämningssystem som inte utarmar glesbygdskommu-
nerna, utan ger dem möjlighet att bedriva en bra ar-
betsmarknadspolitik. Det är viktigt att ta hänsyn till de
skilda förutsättningar som finns mellan glesbygd och
storstad.
Arbetsmarknaden och sysselsättningen ser som jag
har sagt tidigare väldigt olika ut. Därför vore det
lämpligt att se över skatteutjämningen ur ett syssel-
sättningsperspektiv för att få en större rättvisa.
Det är viktigt att alla människor i Sverige har bra
förutsättningar, oavsett om de bor i storstad eller i
glesbygd. Glesbygd är inte bara små byar norr om
Dalälven. Glesbygden finns i hela vårt land, i Stock-
holms skärgård, i Småland och på Gotland.
Fru talman! Det finns också ett annat stort pro-
blem som berör arbetsmarknaden i bl.a. mitt län,
Dalarnas län. Det är den stora utflyttningen som sker
från många län i Sverige. I Dalarna har under 1997
befolkningen minskat med 2 981 personer. 1 867 av
dessa var en kraftig nettoutflyttning mot Mälardalen
av främst ungdomar. Det innebär stora förluster i
skatteintäkter för kommunerna. Det får till följd att
neddragningar sker inom kommunernas verksamheter
och många människor förlorar sina arbeten. En annan
följd av den massiva utflyttningen är överskottet på
bostäder. I stället för att bygga nytt får vi i Dalarna
riva bostäder. Bland våra byggnadsarbetare finns en
arbetslöshet på nästan 40 %. Fortsätter utflyttningen
kommer det inte att skapas behov av nya bostäder,
och byggjobben kommer att lysa med sin frånvaro.
Fru talman! Det finns trots allt ett ljus i mörkret.
Det är regeringens beslut om fördelningen av de regi-
onalpolitiska anslagen. Dalarnas län får 85 miljoner
kronor, varav 16 miljoner är pengar som bemyndigar
länsstyrelsen att under 1998 fatta beslut om nya sys-
selsättningsbidrag.
Det är också glädjande att självstyrelseorgan har
utsett som fram till 2002 skall ansvara för största
delen av de regionalpolitiska verksamheterna. Det är
ett steg i helt rätt riktning för att öka sysselsättningen.
De kommuner som har deltagit i den tidigare försöks-
verksamheten har visat att de har lyckats, dvs. att
kommunerna och regionerna själva bäst känner sin
arbetsmarknad och vet vilka åtgärder som behöver
vidtas.
Jag hoppas att en positiv utveckling av dessa för-
sök leder till att alla län och regioner så småningom
får förtroendet att ansvara för den regionalpolitiska
och delar av den arbetsmarknadspolitiska verksamhe-
ten.
Fru talman! Den offentliga sektorn är en viktig del
av kvinnornas arbetsmarknad i glesbygden. Det är
därför viktigt att vi värnar den. I glesbygden kan det
knappast finnas utrymme för en moderat arbetsmark-
nadspolitik. Det är just i glesbygden man kommer att
finna de kvinnor och män som inte har fått något jobb
efter 300 dagars a-kassa - de människor som trots
Moderaterans arroganta övertygelse inte fått ett jobb
efter 300 dagar. Är det meningen att vi skall leva på
frisk luft och vacker natur?
Om hela landet skall leva, och om vi som har valt
att bo i de mer glest befolkade delarna av Sverige
skall kunna fortsätta att göra det, behövs en bra ar-
betsmarknads- och regionalpolitik. Det fungerar en-
dast med en socialdemokratisk politik.
       
        Anf.  252  ROLF GUNNARSSON (m):
Fru talman! Rubriken på dagens debatt är Syssel-
sättning.
Men, fru talman, jag förutsätter att man får tala om
och kring de flesta ämnesområdena, eftersom syssel-
sättningen har band till det mesta och allt slutar i det
oerhört viktiga ordet sysselsättning och vad som kan
ge jobb - om man nu saknar ett sådant.
Jag kommer, precis som föregående talare Laila
Bäck, från Dalarnas län. Det är ett landskap som
blöder! Vi i Dalarna tog den hemska guldmedaljen i
befolkningsminskning då kyrkklockorna senast ringde
in ett nytt år. Det är ingen guldmedalj att skryta över.
Vi har kommit i ett läge då också våra, med våra mått
mätt sett, stora städer minskar. Både residensstaden
Falun liksom industristaden Borlänge tappar i be-
folkning. När residensstaden minskar i befolkning
brukar det vara ett illavarslande tecken för övriga län i
landet.
Jag skulle ha velat höra tonerna från Socialdemo-
kraterna i denna talarstol om vi moderater hade haft
majoriteten i 14 av 15 kommuner i mitt hemlän.
Dessutom skulle landstinget i Dalarna ha styrts av oss.
Nu styrs det av socialdemokrater och centerpartister.
Jag skulle ha velat höra vad Socialdemokraterna då
hade sagt, vilka ord och tonfall som skulle ha använts
i talarstolen om vi hade haft makten.
Nu är det annorlunda. Nu väljer Socialdemokra-
terna att tala om de år som har gått. Vi har hela dagen
i dag hört att man älskar att tala om åren 1991-1994
och gärna om hundra år före och hundra år efter.
Med den negativa utveckling som har skett både
på företagarsidan och arbetslöshetsfronten, skulle jag
också om jag vore socialdemokrat försöka få oss att
prata om något helt annat än arbetslöshet och företa-
gande. Men det går inte att stryka över och radera ut
vad ni lovade i valrörelsen 1994. Sätt er ned och titta
på vad ni lovade i pressklipp och på videoband. Det
skulle säkert vara nyttigt. Det är en bakgrund man bör
ha med sig när man säger att Dalarna blöder.
Vi vet att hushållen drabbas trefaldigt av den so-
cialdemokratiska skattechocken. Det är en sak man
talade lågmält om i den förra valdebatten.
Minns ni socialdemokrater vad ni sade? Jo, att den
öppna arbetslösheten skulle vara under 5 % redan
1995. Det är nu 1998, och vi vet hur det har gått.
Även om det är omöjligt att nå siffran 0 %, skulle det
med en annan politik gå att förbättra läget för Sverige.
Det är inte bara vi moderater som föreslår den inrikt-
ningen. Precis som har sagts tidigare i dag har eko-
nomer, Valutafonden, EU:s ministerråd och OECD
uttalat med en mun att arbetslösheten skulle kunna
halveras med hjälp av en annan politik.
Notan för det socialdemokratiska misslyckandet är
att skattehöjningarna tjugofalt överstiger vad som
lovades i valrörelsen 1994. Det kommer förhopp-
ningsvis väljarna att komma ihåg. Flertalet har ju hårt
få känna på vad Socialdemokraterna har ställt till
med.
Vi har bl.a. vårdsidan. Vem styr och ställer i
kommuner och landsting? Vem har det tyngsta ansva-
ret till vad som har hänt med vård, vårdköer och pro-
blem inom skola och omsorg? Vi har så sent som i
dag hört frågan om vårdköerna tas upp på TV.
Ett nytt hot är den förtida avvecklingen av kärn-
kraften. Länet är starkt energibehövande på grund av
många tunga industrier.
Vi måste få till en politik som gör att folk kan leva
på sin lön. Låg- och medelinkomsttagare måste få
mera kvar efter skatt, få mer i plånboken och mer att
bestämma över. En sådan politik skulle göra att beho-
vet av bidrag skulle minska - både bostadsbidrag och
socialbidrag.
Jag återgår till mitt hemlän Dalarna. Dalarnas läge
är prekärt - precis som för många andra län. Social-
demokraterna är med och styr och ställer för att det
skall bli en minskning av befolkningen - den fråga
Laila Bäck alldeles nyss tog upp.
Inte ger det några goda framtidsutsikter, Laila
Bäck, att tvångsförflytta jobb och folk från
Skogsvårdsstyrelsen i Falun till Söderhamn - bara för
att F 15 har lagts ned av Socialdemokraterna. Inte ger
det några positiva effekter att flytta delar av skatte-
myndigheten från Falun till Gävle. Inte ger det något
positivt att lägga ned Skogshögskolan i Garpenberg
och flytta jobben till andra platser i landet. Inte ger
det några positiva signaler att flytta kronofogdemyn-
digheten från Dalarna till Gävle. Det här var bara
några exempel eftersom jag bara har sex minuter
talartid.
Man behöver inte ha kommit långt i skolsystemet
för att förstå, att en omflyttning av jobb inte skapar ett
enda nytt jobb utan bara problem - likt vad närings-
minister Anders Sundström och hans departement,
stödda av er i riksdagen, gjorde då han lät tvångsför-
flytta Skogsvårdsstyrelsen.
Jag skrev i går kväll en motion om den socialde-
mokratiska regeringens förslag att nu också ge sig på
Bergmästareämbetet i Falun. Vi kanske skulle behöva
en minister från Dalarna. Det kanske vore ett sätt att
få behålla jobben.
Många pratar om hur viktig den privata företag-
samheten är. Låt mig ta ett exempel. Det helägda
Landstingsbolaget - som de två närvarande socialde-
mokraterna i kammaren känner till -  driver ett arbete
med 53 % externa kunder. Det är kunder som inte har
med landstinget att göra. Bolaget är ute och konkurre-
rar på den fria marknaden - samtidigt pratar man om
företagsamhet.
Dalarna är på väg utför backen i flera avseenden.
Det har nyss presenterats en rankinglista i en struktur-
rapport där Dalarna hade placerats på 20:e plats av 23
län. Rubriken i tidningarna var Bottennapp för Dalar-
na.
Det råder en stark oro i mitt hemlän. Det går inte
att leva på luft och vatten - vilket även Laila Bäck
påpekade. Men vem har ansvaret för att det snart är
bara luft och vatten kvar i vårt län? Är det Moderater-
na eller ni socialdemokrater?
       
        Anf.  253  PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Rolf Gunnarsson sade att Dalarna är
ett landskap som blöder. Det är alldeles rätt. Men
Rolf Gunnarsson är väldigt försiktig med att nämna
vad som skulle kunna bli konsekvenserna om en mo-
derat politik skulle få råda.
Laila Bäck pekade på att vi måste titta över skat-
teutjämningen för kommunerna. Skulle Dalarna få
råda skulle det bli betydligt mindre resurser till Da-
larnas kommuner. Skulle moderaterna få råda skulle
det bli mindre pengar till kommuner och landsting.
Vården skulle få mindre pengar och det skulle bli
svårare när det gäller sysselsättning för kvinnor i
glesbygd.
Rolf Gunnarsson räknade också upp ett antal ar-
betstillfällen som har försvunnit, men gick med
mycket stor blygsamhet förbi effekten av det som
hände under den borgerliga regeringstiden när man
sålde ut delar av Assi Domän och huvudkontoret
flyttades.
       
        Anf.  254  ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Det är väl det här som kallas duell,
eller kanske det är närkamp i politiken när vi för den
här debatten, Per Erik Granström och jag.
Det finns en stor skillnad mellan Per Erik Gran-
ström och mig i det vi diskuterar just nu. Det fanns
med ett "om" när det gäller Per Erik Granström - om
moderaterna fick styra. Vi vet hur det är när social-
demokraterna styr i Dalarna. 14 av 15 kommuner
styrs av socialdemokraterna, och landstinget styrs av
dem. Här i kammaren har ni röstat för nedläggning av
flertalet offentliga arbeten som har utarmat residens-
staden Falun, och det är ett farligt tecken för det övri-
ga länet. Det skiljer mycket mellan ett "om" och vad
man tror. Det gör man ofta på kyrkofullmäktige. Men
det här är Sverige riksdag.
       
        Anf.  255  PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag får vara mycket tacksam för att
det där om:et finns. Vi vet att en moderat regering
inte skulle driva någon regionalpolitik. En moderat
regering skulle välja att minska resurser till den of-
fentliga sektorn. En moderat regering skulle minska
förutsättningar för sysselsättning i glesbygd. Så det är
mycket tacksamt att om:et finns.
       
        Anf.  256  ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Om:et är fortfarande knappast tro-
värdigt. Jag måste gå tillbaka till det. Per Erik Gran-
ström åker nu hem till Ludvika, hans hemkommun,
eller till övriga Dalarna och räknar upp vallöftena från
1994 som vi minns så väl, som ni kan spela upp på
band, som ni har pratat om mycket, både statsminis-
tern och övriga - en arbetslöshet på 5 % 1995 och
skatter på högst 3,7 miljarder. Både han och jag var
med i valdebatten. Är det inte genant att komma hem
till väljarna och se dem i ansiktet med det svek som ni
socialdemokrater har utsatt dem för?
       
        Anf.  257  KJELL ERICSSON (c):
Fru talman! Det har talats mycket om sysselsätt-
ning den här dagen. Det är en av våra viktigaste upp-
gifter att ge möjlighet att få människor i arbete i hela
vårt land. Arbetslösheten är ett gissel och det är också
en av orsakerna till att flyttlassen återigen har börjat
rulla från glesbygden till stora koncentrationsorter.
Den regionala obalansen som ökar år efter år är ett
problem för hela vårt samhälle. De senaste SCB-
siffrorna visar att glesbygden än en gång blir glesare.
Bara från mitt hemlän, Värmland, har det flyttat 2 000
personer det senaste året. De som nu flyttar är också
personer i aktiv ålder. Det gör att befolkningsstruktu-
ren blir alltför skev. Det krävs självfallet en mängd
åtgärder för att komma till rätta med det här. Men en
viktig förutsättning är att det finns jobb. Därför är det
viktigt att ytterligare förbättra näringsklimatet för
tillväxt i hela landet.
Den regionala näringspolitiken spelar en viktig
roll i arbetet med att utveckla olika regioner. Den lilla
regionalpolitiken med de stimulanser som den rym-
mer är en viktig del, men den är inte tillräcklig. Det
måste också bli ett annat grepp när det gäller den
stora regionalpolitiken. Inte minst gäller det att bryta
sektorsgränser för att bruka de resurser vi har på bästa
sätt.
Det gäller att vidta generella åtgärder för att för-
bättra näringsklimatet. Det gäller att sänka skatter och
avgifter framför allt för småföretagen. Det gäller att
förenkla regler, att utveckla tjänstesektorn m.m.
Jag vill här på den korta tid som står till förfogan-
de ange tre viktiga områden som är väsentliga för den
regionala näringspolitiken. Det är förbättrad riskkapi-
talförsörjning, det är utbildning och kompetensut-
veckling och det är förbättrade kommunikationer.
När det gäller förbättrad riskkapitalförsörjning kan
det ske genom olika åtgärder. ALMI bedriver en bra
verksamhet i de olika regionerna med ett visst låne-
kapital, med nyföretagarlån och med kvinnolån. Man
har faktiskt varit mycket effektiv i sin utlåning och
låneutrymmet har också till stora delar utnyttjats.
Därför kan det behövas ytterligare kapital.
Jag hörde tidigare i dag av näringsministern att
han skulle föreslå statliga lånegarantier i den regio-
nalpolitiska propositionen. Det tycker jag är bra. Jag
har tidigare efterfrågat det, och jag tror att det vore
bra för företagare i vissa fall att kunna få en garanti
när man startar ett företag, när man är i ett expan-
sionsskede eller vid en produktutveckling.
Teknikbrostiftelserna har också fungerat bra på
många håll i landet. De har också varit med och fi-
nansierat olika teknikutvecklingsprojekt. Även arbetet
med tekniknopolerna har varit framgångsrika i att
skapa broar mellan den akademiska världen och små-
företagen. Den verksamheten kan ytterligare utveck-
las.
I det här avseendet vill jag också understryka be-
hovet av ytterligare regional riskkapitalförsörjning.
Det kan ske genom att skapa mötesplatser mellan
investerare och företag som skall investera. Det kan
vara både privata och institutionella placerare. Ett
sådant projekt är Aktietorget. Det har startat på flera
platser här i landet. Det är en verksamhet som bör
stimuleras.
Kompetensutvecklingen är en avgörande fråga för
utvecklingen av näringslivet ute i regionerna. Självfal-
let är den långsiktiga kompetensutvecklingen mycket
viktig. Men även den kortsiktiga behöver förstärkas.
Många företag behöver anställa men kan inte det på
grund av att man inte får tag i kompetent personal.
Därför är det viktigt att utbildningen riktas mot före-
tagens behov. Det är väsentligt att flaskhalsproblemen
kan avlägsnas så fort som möjligt.
Det är också viktigt att det sker en  ytterligare
teknikspridning inte minst från de små och medelstora
högskolorna ut till företagen. Det är särskilt viktigt att
småföretagen kan få del av den nya tekniken.
Forskningen och utvecklingen behöver också yt-
terligare stärkas inte minst på de små och medelstora
högskolorna. De har ju en mycket stor betydelse för
utvecklingen i en region. De kan vara nästan som en
turbomotor i vissa regioner. Jag vill bara nämna Gun-
nar Björks utredning om ytterligare insatser för att
förädla våra livsmedel. Likaså är det väsentligt med
ytterligare forskning och förädling av träråvaror. Det
är sådana saker som behöver göras ute i våra regioner.
Jag vill också nämna lärlingsutbildningen som en
viktig utbildning. Den har startat i vårt hemlän
Värmland. Man kopplade ihop dem som ville bli
lärlingar med företagare som ville ta emot lärlingar.
Den här sammankopplingen har gett ett mycket gott
resultat. De flesta av lärlingarna har fått ett fast arbete
efter lärlingsutbildningen.
Slutligen, fru talman, vill jag bara i korthet beröra
behovet av förbättrade kommunikationer. För att
kunna nå ut till olika delar av vårt land är det väsent-
ligt med framför allt bättre vägar. Det finmaskiga
vägnätet är kraftigt eftersatt i dag. Det behöver för-
stärkas och beläggas. Även tele, data och IT måste
byggas ut. Där skall gälla likvärdiga villkor, t.ex.
anslutningsavgifter för hela landet.
Fru talman! Det finns mycket man skulle vilja sä-
ga om regionalpolitiken. Men det kommer ju en pro-
position under våren så det kommer att finnas fler
tillfällen att diskutera frågan. Men det är viktigt att det
vidtas åtgärder så att människorna kan känna både
tillförsikt och framtidstro i hela landet.
       
        Anf.  258  MARIE ENGSTRÖM  (v) replik:
Fru talman! Jag och Kjell Ericsson kommer från
samma län, och jag instämmer i vad han säger om vad
som är viktigt för Värmlands län - satsning på lär-
lingsutbildning, riskkapitalförsörjning, infrastruktur,
kompetenshöjning osv. Där är vi samstämmiga.
Men jag tror att Kjell Ericsson precis som jag
också har haft kontakt med företagarna i Värmland.
Vi har vid flertalet tillfällen också pratat om sjuklö-
neperiden och de små företagen. Jag skulle vilja ställa
en fråga till Kjell Ericsson. Hur ser Kjell Ericsson på
sjuklöneperiodens längd - 14 dagar - och de små
företagens möjlighet att anställa ytterligare personal?
       
        Anf.  259  KJELL ERICSSON (s) replik:
Fru talman! Som jag sade tidigare är det viktigt att
vi också klarar av de generella åtgärderna för att få ett
bra företagarklimat. En sådan åtgärd var att vi förkor-
tade den period som var på en månad till 14 dagar.
Jag var själv aktiv i den frågan för att så skulle ske.
Det är dit vi har klarat av att komma nu. Att gå längre
i den här frågan tror jag kan bli svårt i nuvarande
läge. Det krävs också pengar till det här. Så det är
inget man kan göra rakt upp och ned.
       
        Anf.  260  MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag vet att Kjell Ericsson har varit ak-
tiv för att minska sjuklöneperioden från fyra veckor
till två veckor. Det tycker jag har varit en bra inställ-
ning.
Vänsterpartiet har ett konkret förslag som en av
Vänsterpartiets representanter framförde tidigare om
att man skall minska sjuklöneperioden för de allra
minsta företagen med upp till tio anställda eller helt
enkelt ta bort sjuklöneperioden för dessa företag. Det
är något som också har fallit mycket väl ut i småföre-
tagarnas olika organisationer. Vi har finansierat detta
inom vårt budgetförslag. Jag undrar om Kjell Erics-
son och Centern ändå inte skulle vara villiga att disku-
tera denna fråga.
       
        Anf.  261  KJELL ERICSSON (c) replik:
Fru talman! Det är många saker som man skulle
behöva göra för att förbättra för småföretagarna. Jag
har drivit många sådana här frågor under årens lopp
och kommer att fortsätta att göra det. Men då måste
man också se på helheten vad man önskar. Då talar
man om bättre riskkapitalförsörjning och om bättre
möjligheter att kunna låna för att starta företag, för att
expandera och för att utveckla produkter. Men det
gäller också enklare regelverk över huvud taget, att
man får lättare att hantera vissa saker. Det finns alltså
en mängd åtgärder som behöver vidtas.
En sak som Centern har medverkat till är att sänka
arbetsgivaravgifterna. En sådan sänkning sker nu med
5 % för företag med en lönsamhet upp till 850 000 kr.
Jag tror att det är också den vägen som vi får gå. Det
finns många önskemål. Men vi måste också prioritera.
       
        Anf.  262  ERLING BAGER (fp):
Fru talman! Denna debatt skall ju handla om sys-
selsättning, och jag vill då ta upp de yrken som finns
inom sjöfarten. Det är ett viktigt område där Sverige
tidigare har haft många människor sysselsatta, men
där det nu på grund av bl.a. politiska beslut sker en
kraftig negativ utveckling.
Den svenska handelsflottan under svensk flagg har
under 1997 minskat. Orsaken till minskningen är att
konkurrensförhållandena mellan EU-länderna drama-
tiskt har förändrats under slutet av 1996 och under
1997.
EU:s s.k. riktlinjer för exempelvis lägre beskatt-
ning av rederier har skapat förutsättningar för sjö-
fartsnäringen att minska sin kostnader för ombordan-
ställda och för rederibolagen. Länder som Holland
och Norge har snabbt utnyttjat denna nya möjlighet
som innebär gynnsammare utvecklingmöjligheter med
lägre kostnadsnivåer för nationernas handelsfartyg.
Tyskland följer nu efter och kommer att anpassa sig
till EU-ländernas nya inriktning för sjöfartspolitiken.
Under 1995 var den svenska handelsflottans net-
toökning 16 fartyg och under 1996 ytterligare 13
fartyg. Den svenska handelsflottan bestod den
1 januari 1997 enligt Sveriges Redarförening av 256
fartyg och 2,4 miljoner ton dödvikt. Därefter har
flottan minskat och bestod den 1 oktober 1997 av 240
fartyg och var nere på 2,2 miljoner ton dödvikt.
Minskningen fortsätter nu i allt snabbare takt vecka
för vecka, och alltfler jobb inom sjöfarten försvinner.
Fru talman! Den svenska regeringen har visat sig
ointresserad av att Sverige skall tillämpa EU:s nya
möjligheter också för den svenska handelsflottan.
Fråge- och interpellationssvar från skatteminister
Thomas Östros i denna kammare under förra året har
visat detta, och alltfler jobb försvinner på svenska
fartyg och därigenom även skatteintäkter som den
svenska staten förlorar.
Nästa hotande utveckling i nästa steg i denna pro-
cess är att även rederierna överväger att flytta kontor
utomlands, och då minskar ju antalet arbeten ytterli-
gare.
Exempelvis har ju det svenska företaget Bylock  & 
Nordsjöfrakt nu stängt sitt Göteborgskontor och flyt-
tat över en del av verksamheten till det mindre konto-
ret i Skärhamn. Enligt intensiva rykten kanske man i
stället öppnar kontor i Norge.
Som om dessa vedermödor inte vore nog för den
svenska sjöfarten har riksdagen under hösten förra
året fattat beslutet om avskaffandet av sjömansskat-
ten. Detta beslut drevs igenom av en majoritet i riks-
dagen före jul. Det förstärker ytterligare den här ne-
gativa utvecklingen. Regeringen hade i en proposition
hävdat att när man övergick från sjömansskatt till s.k.
landskatt skulle det vara kostnadsneutralt för de be-
rörda anställda som jobbar på svenska fartyg. Genom
denna deklaration i propositionen fick regeringen
fackföreningarna med sig, och de är tre fyra. Även
Redarföreningen och alla andra berörda ställde sig
bakom förslaget. Sedan visade det sig att beräknings-
underlaget i denna proposition var så erbarmligt dåligt
att vissa ombordanställda, t.ex. sjöbefäl, förlorar upp
till 3 000 kr per månad.
Trots hård kritik förra hösten vägrade regeringen
att rätta till större delen av felaktigheterna. Den rätta-
de bara till en mindre del. Nu ser vi resultatet. Alltfler
sjöbefäl lämnar nu svenska fartyg.
Den 12 maj förra året erbjöds riksdagsmän att
följa med Tärntank från Domsö i Göteborg på en
studieresa från Södertälje kanal till Västerås hamn.
Det var en intressant resa där jag tror att ett tjugotal
ledamöter från riksdagen var med. Vi fick en genom-
gång av sjöfartens villkor. Det var en mycket värde-
full dag. Nu hörde jag för en tid sedan att av de sjöbe-
fäl som fanns på Tärntank den 12 maj fanns ett kvar
som nu också övervägde att sluta.
Fru talman! Vi i Sverige, som är ett EU-land, kan
inte stå utanför den sjöfartspolitik som övriga EU-
länder nu driver. Den förre Labourledaren i England,
Neil Kinnock, har som EU-kommissonär möjliggjort
en gemensam sjöfartspolitik. Om vi skall få behålla de
svenska rederierna är det viktigt att vi har en situation
då andra EU-länder inte har kanske 20-30 % lägre
kostnader än de svenska rederierna.
Vi har debatterat detta i trafikutskottet, och jag
deltog i den debatten. Många socialdemokratiska
ledamöter har förståelse för denna situation. Man
måste se till att vi i Sverige har en sjöfartspolitik som
är likartad med de övriga EU-ländernas.
Slutligen, fru talman, måste också skatteminister
Thomas Östros förstå detta. Där har vi ett stort jobb
framför oss.
En tumregel är att ett jobb till sjöss ger cirka tre
fyra arbeten i land.
       
        Anf.  263  MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! Jag tänkte ta upp frågan om kommu-
nerna och sysselsättningen.
När jag slog upp tidningarna från mitt hemlän för-
ra veckan möttes jag av artiklar som man kanske
trodde inte skulle behöva skrivas så här i Persson-
pengarnas tidevarv. Bl.a. säger en klinikchef vid vårt
länssjukhus nu i desperation att gränsen är nådd. Efter
år av nedskärningar har alltså nya besparingskrav
lagts på den avdelning som han ansvarar för. Det som
händer nu är inte etiskt och moraliskt försvarbart. Vi
bedriver rena rovdriften på vår personal, och belägg-
ningen är långt över rimlig nivå, säger han i en tid-
ningsintervju. Just nu finns det inte resurser att ta
emot alla prioriterade patienter inom rimlig tid. Priori-
terade patienter i det här fallet är människor som
riskerar att få allvarligt försämrad hälsa om de inte
opereras inom en viss tid.
Det är inte bara den här kliniken som drabbas hårt.
Det finns andra liknande fall, t.ex. inom psykvården,
där både slutna avdelningar och öppenvårdsavdel-
ningar tvingas stänga.
Även skolstarten den här vårterminen har varit
orolig. Våldet inom skolan har ökat. Det är oerhört
alarmerande, och det har skapat en stor oro hos för-
äldrar men också hos elever och lärare som har skolan
som sin arbetsplats.
       
        En längre tids avsaknad av elevvårdspersonal på
många skolor, minskade resurser och stöd till elever
med särskilda behov har kanske bäddat för den här
utvecklingen.
I dag har 230 000 barn någon förälder som är ar-
betslös. Invandrarbarn har det i större utsträckning än
svenska barn. Arbetslösheten har blivit en grogrund
för ohälsa. Fler barn besöker de barnpsykiatriska
klinikerna än tidigare. Genom färsk statistik från BRÅ
vet vi att antalet anmälningar om barnmisshandel har
ökat kraftigt under den senaste tioårsperioden. En
huvudorsak är föräldrarnas arbetslöshet.
Vården, omsorgen och skolan är välfärdens kärna.
Vi är många som säger det i denna talarstol. Jag in-
ledde med att ta ett exempel som belyser situationen
på en klinik i mitt landsting. Jag tror att var i Sverige
vi än gör den här typen av nedslag så kommer vi att
hitta denna typ av exempel på att välfärden inte fun-
gerar på det sätt som vi vill att den skall göra. Jag vill
verkligen understryka att det är bra att Perssonpeng-
arna nu har kommit till kommunerna och landstingen
men frågan är om det verkligen är tillräckligt. De
höjda grundavdragen i den nyligen genomförda pen-
sionsuppgörelsen kommer också att påverka kommu-
nernas ekonomi. Vi har dock ännu inte fått något
riktigt svar på frågan om, och i så fall med hur myck-
et, kommunerna och landstingen kommer att kompen-
seras för detta.
I en arbetskraftsundersökning som SCB gjorde fö-
re årsskiftet konstaterades det att det fortfarande, efter
nästan ett halvår med höjda statsbidrag, inte fanns
några tecken på att sysselsättningen ökat. Förhopp-
ningen att vi snabbt skulle få fler människor i arbete
ute i kommunerna kom tydligen på skam.
Den situationen bekräftas också i Kommunför-
bundets oktoberrapport. I och för sig är den nu nästan
tre månader gammal, men ändå. Man säger att kom-
munernas ekonomiska situation har förbättrats under
hösten. Man säger t.o.m. att genomsnittskommunen
skall klara en budget i balans med oförändrad syssel-
sättning till år 2000. Men, och detta är viktigast, det
är en väldigt stor variation mellan kommunerna. Man
spår att hälften av kommunerna, alltså närmare
140 kommuner, trots de ökade statsbidragen måste
göra personalminskningar fram till millennieskiftet.
Också befolkningsförändringar gör att behovet av
kommunal verksamhet kommer att öka. Det växande
antalet äldre och även yngre människor - barn och
ungdomar i åldern 7-15 år - gör att vi måste ställa
högre krav på äldreomsorgen, skolan och sjukvården.
SCB säger t.ex. att om vi år 2000 skall upprätthålla
nuvarande nivå i kommuner och landsting behövs det
ca 11 000 nyanställningar.
I höstas lade vi i Vänsterpartiet fram flera förslag i
avsikt att förbättra just för kommunerna och kom-
munsektorn och för att få fler människor i arbete. Det
handlar bl.a. om att ge den sektorn ett nettotillskott på
5 miljarder kronor. Dessutom vill vi använda pengar
från arbetslöshetsförsäkringen. I det här fallet handlar
det om drygt 3 miljarder kronor som vi vill föra över
till jobbsatsningar. Avsikten är att ge långtidsarbetslö-
sa arbete inom kommuner och landsting. Det handlar
då om arbete till ordinarie lön. Det här förslaget
skulle kunna ge 25 000 arbetstillfällen under en tolv-
månadersperiod.
Detta är också ett sätt att få pengar som annars
skulle betalas ut som passivt bidrag att bli aktiva. Det
måste ju vara bättre att människor finns i det aktiva
arbetslivet än att de förpassas till ett passivt bidrags-
beroende. Man gör också någonting åt den smått
absurda situation som uppstår när kunnig arbetskraft
står utanför arbetsmarknaden och ser på, medan det
inom verksamheterna ropas efter mer personal.
       
        Anf.  264  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill till Marie Engström lämna ett
besked om de som en följd av pensionsuppgörelsen
minskade skatteintäkterna till kommunerna samt om
egenavgifterna och avtalsrätten för dem.
Jag sitter med i den s.k. genomförandegruppen.
Där sitter med den s.k. stora genomförandegruppen,
vilken sysslar med infasning, finansiella frågor o.d.
Vårt besked är fullständigt entydigt: Kommun- och
landstingssektorn skall kompenseras fullt ut för de
skatteminskningar som den sektorn får som en följd
av egenavgiftsavdragen.
       
        Anf.  265  MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag tackar Arne Kjörnsberg för den
upplysningen. Både jag och Arne Kjörnsberg har nog
samma ambitioner när det gäller att värna vården,
omsorgen och skolan. Naturligtvis vill vi inte att
kommunsektorn skall undandras några resurser.
Men, Arne Kjörnsberg, var tar ni de pengar som
nu skall gå till kommuner och landsting som en er-
sättning för det höjda grundavdraget?
       
        Anf.  266  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Marie Engström vet naturligtvis att
vi inte har specialdestinerade inkomster och utgifter, i
varje fall inte i huvudsak inom den statliga sektorn. Vi
kommer att ta pengarna från precis samma ställe som
när det gäller att ta pengar till alla andra utgifter,
nämligen från statsbudgeten. Vi kommer att se till att
pengarna finns där.
       
        Anf.  267  MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag tackar Arne Kjörnsberg för be-
skedet om att pengarna tas inom statsbudgetens ram.
Det betyder att uppemot 11 miljarder kronor - det är
vad det handlar om och som Kommunförbundet har
talat om - måste tas någonstans. Då måste man ju
minska inom något annat område. Vilket område är
det som nu får mindre pengar?
       
        Anf.  268  DAG ERICSON (s):
Herr talman! Under den allmänpolitiska debatten
vill vi riksdagsledamöter helst tala om saker som
intresserar oss eller som vi tycker att det är viktigt att
understryka eller förändra. Jag för min del vill gärna
tala om småföretagens betydelse för sysselsättningen.
Just i det här fallet gäller det storstadsregionerna.
Med egen erfarenhet som småföretagare sedan 30 år
tillbaka vet jag hur flexibel och allsidig denna grupp
av företag är.
Arbetslösheten, både den öppna och den totala,
har under det senaste året gått ned. Med den utveck-
ling som vi i dag ser kommer målet om att halvera
den öppna arbetslösheten att kunna uppnås år 2000,
och därefter kommer den att sjunka ytterligare. Vi ser,
och vet, att de stora företagen inte kommer att öka
antalet anställda. Snarare blir det tvärtom. Inom den
offentliga sektorn kommer en mindre ökning av anta-
let arbetstillfällen att ske. Hoppet står därför till att de
små och medelstora företagen skapar de nya arbets-
tillfällena.
Vi vet också att det inte minst i storstadsregioner-
na skapas produkter och tjänster av mycket hög stan-
dard. Dessutom vet vi att dessa områden utgör ett nav
i utvecklingen av andra delar av landet. Därför är det
viktigt att företagen, inte minst de små företagen, får
så bra arbetsmöjligheter som möjligt. Hela landet har
glädje av att storstadsregionerna fungerar på ett bra
sätt. Storstadsregionerna konkurrerar inte med övriga
landet utan med storstäder i andra länder, t.ex. Hel-
singfors, Köpenhamn och Hamburg. För att storstads-
regionerna med sina funktioner som nav skall kunna
fungera fordras det att de bidragsformer som används
är neutrala så att inte konkurrensfördelar uppstår
mellan olika delar av landet.
Jag är mycket medveten om att kostnaderna för
exempelvis transporter kan variera över stora delar av
landet. Där kan det finnas ett behov av en viss utjäm-
ning. Däremot tycker jag inte att det finns skäl att
flytta ut befintliga väl fungerande arbetsplatser från
storstadsregionerna om inte den flyttade verksamhe-
ten efter en flyttning av olika anledningar kan fungera
bättre och själv stabilisera sig och växa.
Anledningen till att jag tycker att det är så viktigt
att även storstadsregionerna får så goda förutsättning-
ar som möjligt för de små och medelstora företagen är
alltså att en kraftig utveckling med fler arbetstillfällen
gagnar hela landet. Jag tycker att förutsättningarna är
goda.
För tillfället finns det gott om lokaler. Det finns
också tillgång till mark, även om det i vissa lägen
börjar bli knappt. Vidare finns det ett stort behov
framför allt av tjänster till företag och organisationer.
Det finns även goda nätverk mellan olika delar av
näringslivet liksom stora företag med internationella
kontakter och verksamheter. Slutligen finns det möj-
ligheter till utbildning inom många områden samt ett
bra boende med en mångfald av boendeformer. I de
flesta fall finns det också en god samhällsservice till
invånarna.
Herr talman! Med dessa exempel på behovet men
också möjligheterna till ett bra företagsklimat för de
små och medelstora företagen i storstadsregionerna
önskar jag att en stor förståelse finns för dessa frågor.
En väl fungerande arbetsmarknad i storstadsregio-
nerna gynnar hela Sverige.
       
        Anf.  269  OLLE LINDSTRÖM (m):
Herr talman! Jag skall mycket kort peka på några
områden som negativt påverkat och delvis orsakat
befolkningsminskningen i glesbygden. I Norrbotten
har vi liksom i stora delar av landet en mycket hög
arbetslöshet. Det har diskuterats här i dag. Det finns
kommuner där man har 15 %, 20 % och en kommun
upp till 30 % arbetslöshet i Norrbotten. Under tre år -
1995, 1996 och 1997 - har Norrbotten förlorat nästan
6 000 invånare. Det finns givetvis många orsaker till
detta, men en rad politiska beslut påverkar människor
på olika sätt. En statlig regionalpolitisk utredning har
pekat på de regionala skillnader som finns och konsta-
terat att de regionala skillnaderna genom statliga
nedskärningar och besparingar ökat mellan 1985 och
1995. Dessutom har tillkommit ytterligare punktskat-
tehöjningar som av klimatiska och andra skäl gör att
kostnaderna ökat mer i de nordliga delarna.
Jag träffade en man häromdagen som berättade att
familjen skulle flytta från Norrbotten. Han sade: Det
finns ingen framtid i Norrbotten, särskilt inte för våra
ungdomar. Motivet var hög arbetslöshet, höga energi-
kostnader, nödvändigheten av att ha minst två bilar i
familjen och därmed höga kostnader. Jag vill kunna
leva på min lön, sade han och fortsatte: Vi litar inte på
politiker. Politiker förstår inte verkligheten.
Det är inte upplyftande att höra sådana saker, men
det tvingas man till ibland.
Näringslivet i Norrlands inland lever också under
stora svårigheter, men det har inte lika lätt att flytta.
Ett konsultföretag som sedan 1981 haft uppdrag av
företag, kommuner, länsstyrelser och organisationer
har arbetat med affärsutveckling och näringsutveck-
ling i Norrlands inland, följt och analyserat näringsli-
vets utveckling och också mätt resultat av olika åtgär-
der. Man har lämnat en rapport som kom ut alldeles
nyligen. Man pekar på svårigheterna. Det är en dyster
bild av näringslivets situation och utveckling i Norr-
bottens inland. Man säger också att det beror på den
skeva befolkningsstrukturen, utflyttningen av yngre
medborgare, speciellt kvinnor, i 18-30 års ålder,
minskat marknadsunderlag för företag som är inrikta-
de på lokala marknader och höjda skatter på många
områden. Man ställer en del frågor. Bl.a. frågar man
sig: Hur medvetna är befolkning, näringsliv, politiker
och organisationer om den stora utmaning som inlan-
det nu står inför? Givetvis kan man fråga sig det. Men
en sak är klar: Näringsklimatet är ännu sämre och
svårare att klara av i inlandet.
I Tornedalen, där arbetslösheten ligger mellan 15
och 25 % hämmas näringslivet av försämrad konkur-
renskraft gentemot Finland. Företagare och befolk-
ningen i Tornedalen upplever dagligen problemet
med de olika regler, lagstiftning och skatteskillnader
som gäller på ömse sidor av den svensk-finska grän-
sen. Om fler arbetslösa skall få jobb måste svensk
särlagstiftning förändras. Den inre marknadens prin-
ciper gäller också i Sverige - vi är faktiskt EU-
medborgare.
Herr talman! Eftersom alla partier i riksdagen är
överens om att de nya jobben skall komma i den pri-
vata sektorn måste vi underlätta för företagen. Det är
särskilt viktigt i glesbygden där arbetslösheten ligger
på en mycket hög nivå och svårigheterna är större
med alla de kostnader som också vi påverkar med
beslut i riksdagen. Inte minst den senaste tidens
punktskattehöjningar har drabbat företagen på olika
sätt.
Tack, herr talman!
       
        Anf.  270  RIGMOR AHLSTEDT (c):
Herr talman! Jag ämnar i denna debatt ta upp någ-
ra konkreta frågor som berör mitt hemlän Uppsala, så
det är en stor skillnad i förhållande till den föregående
talaren. Uppsala län är ett av de län som redovisar en
befolkningsökning för 1997. En befolkningsökning
tas ofta som intäkt på att det är en region som utveck-
las väl. Men som förtroendevald från Uppsalaregio-
nen ser jag något mer bakom dessa siffror.
Befolkningsökningen är relaterad till främst tätor-
terna, i första hand tätorten Uppsala. Men i länet finns
fler kommuner som inte har den utvecklingen. I Ti-
erps kommun, som utgör den nordligaste delen av
länet, minskar befolkningen. Men jag ser också att till
Håbo kommun, som är den sydligaste, flyttar många
nya människor.
Det finns glädjeämnen i alla våra kommuner, oav-
sett hur många människor som bor där. Men det finns
också problem som är oberoende av hur många som
bor där.
Vad kan vi i riksdagen göra för dem som nu har
valt att bo i ett expansivt område och som trivs att bo
där? Jag anser att det måste finnas valmöjligheter, en
frihet för människor att välja var man vill leva och bo.
Jag anser att även befolkningstäta områden behöver
förnyelse och ges förutsättningar att utvecklas.
Det finns oerhört mycket att göra i staden Uppsala
för att staden skall bli ännu mer attraktiv att leva och
bo i. Det går inte att helt förlita sig på att positiva
befolkningssiffror i ett län visar på en positiv utveck-
ling och att man därmed kan sitta lugnt och se tiden
an.
"Dags att vakna" utropas det i dagens tidning
hemma i Uppsala. "Efter segdragna förhandlingar
mellan företagsledningen i Pharmacia  &  Upjohn och
de anställdas företrädare kom i går det definitiva
beskedet om att företaget flyttar. Hela läkemedels-
forskningen försvinner från Uppsala. Det är minst
sagt beklagligt. Upp till 300 personer kan bli berörda.
Flyttlassen kommer att gå till Stockholm."
Det jag och många med mig undrar över är om det
bara är en delflytt. Kommer nästa steg att vara en flytt
ifrån Sverige? Här har regeringen en fråga att arbeta
med så att inte kunskap och arbetstillfällen försvinner
ut ur landet.
På en annan sida i tidningen står det om hur kom-
munalrådet uppvaktas med en väckarklocka som
också har etiketten "Dags att vakna". Det är bygg-
facket som upplyser om att arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna stiger dramatiskt i kommunen,
trots att människor står i kö för att få en bostad. Jag
delar uppfattningen att det måste ske något på bygg-
marknaden i vårt län. Nya bostäder behövs och boen-
deområden behöver rustas upp. Vi har några områden
som är i stort behov av renovering, områden som är
på väg att bli problemområden därför att man inte får
en blandning av olika människor som vill bo där.
Uppsala kommun har sökt medel ur de s.k. ekopeng-
arna som finns hos regeringen. Jag anser att Uppsala
kommun bör få del av dem. Det skapar meningsfulla
arbetstillfällen.
Det kostar samhället massor av pengar att ha
människor som går arbetslösa, oavsett om de finns i
storstaden eller på landsbygden.
Herr talman! Till sist vill jag beröra universitets-
världen i Uppsala, och då främst Sveriges lant-
bruksuniversitet. Varför får inte SLU del av regering-
ens mångmiljonsatsning på forskningen?
SLU:s utbildning och forskning är oerhört värde-
full om vi skall få en ekologiskt hållbar samhällsut-
veckling, en inriktning i vårt land som ger nya ar-
betstillfällen som vi så väl behöver - inte minst när vi
nu äntligen har tagit steget för en avveckling av kärn-
kraften.
I vårt län finns också Forsmarks kärnkraftverk.
Det är onekligen en stor arbetsplats i en av våra nord-
ligaste kommuner. När den dagen kommer då Fors-
mark skall avvecklas måste Östhammars kommun få
nya arbetstillfällen. Detta måste redan nu tas med i
planeringen.
Herr talman! Jag anser att det behövs en medve-
tenhet här i riksdagen så att såväl stad som land får ta
del av de medel som ger möjlighet till utveckling och
nya arbetstillfällen.
       
        Anf.  271  PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Det är många som har vittnat om hur
klyftorna har ökat i Sverige under de senaste åren.
Stora delar av vårt land avfolkas. De flesta inser nog
att hela Sverige förlorar på en sådan regional snedför-
delning. Människor flyttar från sina hemlän där de
egentligen vill bo kvar. Det kostar Sverige mycket
pengar, och det ökar kostnaderna för att ta hand om
de äldre som bor kvar i glesbygden när det inte finns
några ungdomar kvar för att sköta om dem. Kommu-
nikationerna i glesbygden blir ett allt större problem.
Huvuddelen av det här anförandet tänker jag ägna
åt att prata om kommunikationer. Jag bor själv i
Norrbotten, i en glesbygd. En sak som man har kunnat
notera under den senaste tiden är t.ex. att postservicen
har blivit kraftigt försämrad. Ett brev inom kommu-
nen kan i dag ta en vecka innan det kommer fram. Det
skall skickas över halva Sverige och sedan tillbaka
igen. Det är en alldeles orimlig utveckling. Även om
IT och datautvecklingen har blivit allt viktigare har
posten en viktig funktion och kommer att ha det under
lång tid framöver. Skall man kunna ha en hygglig
näringslivsutveckling och en hygglig service till
människor i hela Sverige krävs det en bra postservice.
Detsamma gäller för teletjänsterna. Även där har
det skett försämringar, och speciellt alldeles nyligen
då det har blivit en ökad diskriminering av stora delar
av den svenska glesbygden i och med de högre och
försämrade taxor som Telia annonserade för ett tag
sedan - ett statligt bolag som tydligt och uppenbart
diskriminerar stora delar av glesbygden i Sverige på
ett alldeles ohållbart och orimligt sätt. Där måste det
till en förändring och mer rättvisa villkor för alla,
oavsett var man bor.
En tredje fråga gäller järnvägen. Det är rimligt att
man har bra järnvägsförbindelser över hela landet,
och detta är också någonting som hela Sverige tjänar
på. Det finns t.ex. i nordliga Sverige stora möjligheter
att satsa på både godstrafik och persontrafik om vi
vågar och vill satsa på en bättre och mer modern
järnvägsstruktur. Hundra år efter det att stambanan
byggdes är det väl rimligt att anlägga en järnväg där
människor bor längs kusten och inte bara i glesbygden
där jag råkar bo, men där det inte kan finnas underlag
för en bra persontrafik.
Vad vi som bor i glesbygd däremot behöver när
det gäller kommunikationer är bra vägar. Vi behöver
inte stora motorvägar, utan vi behöver hyggliga och
bra grusvägar och ibland också asfaltsvägar. Även om
det kan tyckas vettigt för somliga att satsa många
miljarder på att bygga stora motorvägar och motorle-
der runt Stockholm, Göteborg och Malmö tror jag att
det för människornas skull många gånger finns större
anledning att rusta upp grusvägarna. Det ökar inte
trafiken, men det ger möjlighet för vanliga människor
att ha en hygglig levnadsstandard och att kunna ta sig
till posten och till affären, om dessa nu finns kvar, och
till jobbet. Det ger också en möjlighet att kunna bo
kvar där man lever.
Om man skall satsa på glesbygden och regional-
politik i framtiden - vilket jag tycker att man skall
göra - måste man satsa på dessa saker. Man måste
också satsa på utbildning och bildning. Självförtroen-
det måste underbyggas mycket bättre om man skall få
människor i glesbygd att i större utsträckning ta an-
svar för sitt eget liv och för sin framtida utveckling,
starta egna företag och våga satsa på sin bygd. Då är
utbildning och bildning väldigt viktiga. Den satsning
som har gjorts under de senaste åren är riktig, men det
skulle kanske läggas ännu mer på just bildningen. Det
är så man får självförtroende och insikter om omvärl-
den som gör att man kan se litet längre än till enbart
den närmaste tiden framöver.
Herr talman! Det är viktigt att i ett globalt per-
spektiv satsa på lokal utveckling. Jag har litet mer att
säga, men det får jag ta en annan gång.
       
        Anf.  272  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Peter Eriksson beskrev litet grand de
bekymmer som finns i glesbygden med post- och
teletjänster. Denna problembild kan vara lätt att finna
också på andra ställen i Sverige. Jag är intresserad av
vad Peter Eriksson rent konkret har för förslag på just
post- och teleområdet för att man skall kunna verka i
den riktning som han föreslår. Det vore intressant att
höra vad Peter Eriksson som miljöpartist har för kon-
kreta förslag på den punkten.
       
        Anf.  273  PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! När det gäller de försämringar som
vi har sett på teleområdet finns det ganska enkla åt-
gärder som man skulle kunna vidta. Ett lägsta krav
kunde vara att teletaxorna till att börja med utgick
från varje region, att varje län utgjorde ett enda rikt-
nummerområde. Det kan kanske sluta med att det blir
ett riktnummer för hela Sverige.
Ett län som Jämtland, Västerbotten eller Norrbot-
ten skulle kunna utgöra ett riktnummerområde i likhet
med att Stockholmsområdet har blivit ett enda rikt-
nummerområde. Då skulle man inte så tydligt och
uppenbart diskriminera små riktnummerområden. I
Norrbotten kan ett riktnummerområde bestå av 250
hushåll. Det finns kanske inte en skola, inte en butik
och ingen kommunal service inom samma riktnum-
merområde som man bor i. Det var bara en sak.
       
        Anf.  274  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tror att det vore bra om Peter
Eriksson litet grand kunde reda ut frågan om posten.
Sedan vill jag fråga om Peter Eriksson med svaret när
det gäller telefrågor menar att han eftersöker större
inblandning av statsmakten i de här verken eller hur
han har tänkt sig.
       
        Anf.  275  PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! För att fortsätta med detta med Telia,
så är det ju inte Telia som ansvarar för riktnum-
merområdena, utan det gör ju Post- och telestyrelsen.
Detta är någonting som vi politiker har stora möjlig-
heter att påverka, och det borde vi göra alldeles om-
gående. Det är nämliga den statliga post- och telesty-
relsens ålderdomliga riktnummerområdesinriktning
som skapar dessa extremt diskriminerande förhållan-
den som Telia egentligen inte är anledning till.
När det gäller posten tycker jag att det har blivit
orimligt med de långa transporttiderna för brev. Pos-
tutdelningen har kraftigt försämrats. Det spelar för
mig ingen roll hur det går till, men det är rimligt att
alla i Sverige har en bra postutdelning. Det skall inte
behöva ta nästan en vecka att skicka ett brev inom en
kommun.
       
        Anf.  276  EVA ARVIDSSON (s):
Herr talman! Jag skall i mitt inlägg spinna vidare
på Åsa Stenbergs inlägg i den allmänpolitiska debat-
ten för ett år sedan om en ny syn på regionalpolitiken.
Vi tillhör båda valkretsen Stockholms län, som är
kontrasternas region. Det finns mycket att ta upp när
det gäller Stockholms län, men under mina sex minu-
ter i dag skall jag koncentrera mig på Stockholms
skärgård.
Herr talman! Stockholms skärgård, vår glesbygd,
är den geografiskt mest omfattande skärgården i lan-
det. Det är en glesbygd som på kort sikt behöver stöd
men som på längre sikt kan utvecklas mot social,
ekonomisk och ekologisk bärkraft för att i framtiden
klara sig utan särskilda stödåtgärder.
"Trots närheten till Stockholm tar det lika lång tid
att ta sig ut i skärgården som att ta sig hem till Piteå",
sade näringsministern vid ett besök på Möja i Stock-
holms skärgård.
Vi har 270 mil kust från Strömstad till Haparanda.
Utvecklingen i Sovjetunionen, de baltiska ländernas
frigörelse, Tysklands enande och EU har skapat förut-
sättningar för en livlig sjöfart för länderna kring Ös-
tersjön.
I dag svarar sjöfarten för över 90 % av Sveriges
utrikeshandel. Färjeförbindelser och annan sjöfart är
Sveriges länk till Europa. Sjötrafiken ökar och ny
teknik införs, men tyvärr har inte alla fartyg tillgång
till den nya tekniken, vilket medför att det ibland
finns brister i sjösäkerheten.
Antalet svenska hamnar har minskat till ett femtio-
tal. Stockholms hamn är den viktigaste hamnen för en
tredjedel av Sveriges befolkning. Det betyder att det
passerar väldigt många fartyg genom vår känsliga
skärgård. Även antalet fritidsbåtar har ökat.
I Glesbygdsverkets "Nationellt strategiskt hand-
lingsprogram för skärgården" definieras begreppet
skärgård på en rad olika sätt. Skärgårdsbefolkningens
definition av skärgård är betydligt bredare än de and-
ra. Den har en kulturell utgångspunkt och har stor
betydelse när det gäller att se skärgården som en re-
surs med speciella kvaliteter. Det handlar om samhäl-
len vars kultur och försörjning har sin bas i maritima
förhållanden.
Stockholms skärgård utgörs av 30 000 öar. Antalet
fastboende på öar utan fastlandsförbindelse beräknas
till drygt 7 000. I dag finns det 11 skolor på dessa öar.
För att bibehålla och utveckla vår levande skär-
gård behöver vi människor som bor och arbetar där
året om. Vi behöver skolorna, och vi behöver den
statliga servicen och verksamheten som i dag finns i
skärgården.
Herr talman! Vi menar inte, och har aldrig menat,
att vi skall behålla arbeten som inte behövs. Nej, vi
menar att de arbetstillfällen som finns i skärgården i
dag och som behövs skall bibehållas och utvecklas.
Med hjälp av den nya tekniken kan vi få kvalificerade
arbeten, som dagens unga i skärgården kan se som
möjliga arbetstillfällen i framtiden.
Den nya tekniken gör att lokaliseringen av ar-
betstillfällen många gånger inte spelar någon roll. Det
går lika bra att sköta jobbet ute på öarna som på fast-
landet. Många nya arbetstillfällen kan skapas ute i
skärgården, men för att få den utvecklingen krävs att
den statliga verksamheten finns kvar som bas.
Statliga myndigheter och verk bör föregå med gott
exempel och flytta ut arbetstillfällen som lika väl kan
finnas i skärgården. I stället sker precis tvärtom. Ar-
betstillfällen dras in från öarna till fastlandet. Det
senaste exemplet är Sjöfartsverkets indragningar av
lotsutkikarna på Sandhamn och Landsort och ned-
läggningen av sjöräddningsstationen på Söderarm.
Länsstyrelsen fick i oktober förra året i uppdrag av
Näringsdepartementet att verka för att behålla och
utveckla statlig verksamhet i Stockholms skärgård och
att samordna statliga verksamheter och även andra
verksamheter.
I syfte att öka försörjningsmöjligheterna i skärgår-
den undersöker länsstyrelsen förutsättningarna för att
utlokalisera statlig och annan verksamhet.
Sjöfartsverkets planerade avveckling av verksam-
het i skärgården motverkar dessa försök att öka sys-
selsättningen.  Länsstyrelsen föreslår i sin lägesrap-
port att regeringen skall besluta om ett moratorium
som innebär att Sjöfartsverket skall avvakta med
förändringar i sin verksamhet till den 31 december
1998.
Länsstyrelsen har också låtit göra en utredning
med anledning av de föreslagna indragningarna av
lotsutkikarna. Utredningen har skickats på remiss till
berörda myndigheter och organisationer. Remisstiden
går ut den 15 mars 1998. I utredningen föreslås att
förutsättningarna för en utlokalisering av Sjöfartsver-
kets trafikinformationscentraler skall utredas.
Vi socialdemokrater i Stockholms län har också
framfört, både till Sjöfartsverket och till berörda de-
partement, att det behövs rådrum för att kunna disku-
tera frågan ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Men i
stället för att avvakta forcerar Sjöfartsverket verkstäl-
landet av neddragningarna. Här har regeringen ett
stort ansvar att få till stånd den nödvändiga dialogen
mellan alla inblandade parter.
I en motion om samrådsskyldighet för statliga
myndigheter och verk pekar vi på att det krävs sam-
verkan och ett gemensamt synsätt i regionalpolitiken.
Motionen kommer att behandlas i samband med den
regionalpolitiska propositionen som läggs fram i
februari, och vi förutsätter att den får en positiv be-
handling.
Herr talman! Som avslutning vill jag säga att det
finns en gemensam vilja från riksdagen, regeringen,
kommuner, landstinget, länsstyrelsen, skärgårdsbe-
folkningen och många fler att bibehålla och utveckla
vår levande skärgård.
Vad som behövs är rådrum för samråd.
       
        Anf.  277  BIRGITTA CARLSSON (c):
Herr talman! Vi är många som har anmält oss till
debatten om sysselsättningsfrågor. Tänk om vi alla
som deltar i debatten kunde komma med förslag som
innebär fler arbetstillfällen. Det skulle vara mycket
värdefullt för hela landet. Allting skulle bli bättre i
vårt land om vi hade fler människor ute i arbetslivet.
Många skulle må mycket bättre genom att ha ett arbe-
te att gå till. Staten, landstingen och kommunerna
skulle också få förbättrad ekonomi genom ökade
skatteintäkter.
Mitt bidrag i debatten är att lyfta fram ett område
där betydligt fler arbetstillfällen skulle kunna skapas,
och det är inom livsmedelssektorn. I Skaraborg, som
jag känner bäst till, är var tredje person direkt eller
indirekt beroende av livsmedelssektorn för sin för-
sörjning, och det skulle kunna vara ännu fler.
Omsättningen inom livsmedelssektorn var 1995
över 121 miljarder. Det finns bara en bransch som har
större omsättning, och det är hela bil- och transportin-
dustrin.
Vårt land har stora möjligheter att få fram råvaror
till livsmedelsindustrin, om det ges en rimlig ersätt-
ning för den arbetsinsats som krävs för att klara av att
få fram dessa råvaror.
Det är viktigt för oss alla att vi även i framtiden
kan njuta av öppna landskap, se betande djur och
odlad mark. Detta kan bara vara möjligt om den som
möjliggör detta får en rimlig lön för sin arbetsinsats.
I Sverige belastas jordbruksnäringen med skatter
och avgifter som våra grannländer inte har. Detta gör
att lönsamheten för den svenske bonden är betydligt
sämre än för konkurrenterna. Detta är inte en hållbar
situation. Vi har stränga krav på våra livsmedelspro-
ducenter, bl.a. på miljöområdet. Det skall vi inte änd-
ra på. Men vi kan inte belasta näringen med pålagor
som kraftigt försämrar lönsamheten. Dessutom inne-
bär klimatet i stora delar av vårt land att kostnaderna
här är högre.
På regeringens bord ligger nu den Björkska ut-
redningen En livsmedelsstrategi för Sverige. I den
finns förslag till förbättrad lönsamhet för jord-
bruksnäringen genom sänkta skatter och avgifter.
Gunnar Björk föreslår också i sin utredning att det
skall göras en satsning på forskning och utveckling
för att främja livsmedelssektorns expansion. Det är
här, genom denna satsning på att främja livsmedels-
sektorn, som jag är övertygad om att vi kan skapa fler
arbetstillfällen. Vi kan, utöver att vara självförsörjan-
de i högre grad än i dag, också genom ökad export av
livsmedel få fler arbetstillfällen.
Våra grannländer har betydligt större export av
livsmedel än vad vi har. De gör en större nationell
satsning genom exportfrämjande åtgärder. Det finns
många mindre livsmedelsföretag. För dessa är det
viktigt att det bildas ett exportbolag för att hjälpa dem
att nå ut med sina produkter utanför landets gränser.
Detta ger möjlighet för dem att utveckla sin produk-
tion och genom detta anställa fler personer.
Får lantbrukarna rimlig ersättning för sin arbetsin-
sats genererar också detta fler arbetstillfällen bl.a.
genom att de får möjlighet att i större utsträckning
anställa avbytare och investera i byggnader och ma-
skiner.
Herr talman! Mitt förslag till regeringen är alltså
att den Björkska utredningens förslag skall finnas med
i en proposition till riksdagen redan i vår.
       
        Anf.  278  SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Den här debatten handlar om syssel-
sättning, men jag kommer även att ta upp några andra
frågor som jag har drivit genom åren. När beslutet om
nedläggning av flygflottiljen F 15 i Söderhamn fatta-
des, kändes det tungt. Många statliga jobb hade redan
försvunnit. Regeringen förstod Gävleborgs allvarliga
situation och löftena om ersättningsjobb håller på att
infrias. Det är inspirerande att besöka Söderhamn i
dag, när pessimism vänts till framtidstro.
Positivt för vårt län är också att regeringen satsar
på utbildning, vägar och järnvägar. Men allt är inte
frid och fröjd. Vi har ingen glädje av bra järnvägar
om turer dras in och om tågen slutar stanna i tätorter
som Bollnäs och Ljusdal. Jag vet att riksdagen inte
skall ta ställning till tågtidtabeller. Det räknas som
detaljfrågor. Men vi har all anledning att ifrågasätta
om Statens järnvägar i sin praktiska verksamhet lever
upp till vad riksdagen har uttalat om järnvägstrafiken.
Under de tio år som jag har pendlat mellan Boll-
näs och Stockholm har förutsättningarna att ställa upp
i hemlänet norr om Gävle försämrats. Flyget är inget
alternativ för mig och många andra. Sedan nattåget
från övre Norrland till Göteborg har slutat stanna i
Bollnäs och Ljusdal, jäser det av ilska. Ljusdalsborna
skall t.ex. åka 11 mil till Ånge och edsbyborna skall
åka 17 mil till Ånge där passagerare får kliva av och
på tåget. Tidsbrist sägs vara orsaken. Ändå gör tåget
stopp efter linjen. Tidsbrist brukar lösas med att man
startar tidigare.
Vad SJ ägnar sig åt är en ändpunktsfilosofi. Målet
är att erbjuda transport från en ända till en annan för
att konkurrera med flyget. Det är viktigare än att vara
hela Sveriges järnväg. Både i Bollnäs och i Ljusdal
har vi t.ex. distansstuderande som behöver besöka sin
högskola. Det måste vara samhällsekonomiskt bra att
låta folk resa på nätterna.
Herr talman! Mitt första anförande för tio år sedan
handlade om Tjernobyl. Det skall jag ta upp även i
denna min sista allmänpolitiska debatt. Åren går men
becquerelvärdena består - trots att man från Strål-
skyddsinstitutet kväll efter kväll i TV dagarna efter
katastrofen den 26 april 1986 försäkrade att strålning-
en skulle vara borta bara en växtperiod förflutit.
Efter ett år var Tjernobylolyckan ingen nationell
angelägenhet längre. Regeringen trodde på den felak-
tiga informationen. Därefter har det inte hjälpt att visa
på forskning med verklighetsunderlag oavsett om vi
har haft en borgerlig eller en socialdemokratisk rege-
ring. Olyckan har kostat många gävleborgare både i
form av pengar och försämrad livskvalitet. De har fått
betala provtagningar. Det har blivit minskad fiske-
kortsförsäljning, värdeminskning av fritidshus vid
drabbade sjöar och mycket annat. I Gävletrakten i fjol
uppmättes cesiumhalter på uppåt 35 000 becquerel på
rådjur, 5 500 becquerel på älg och 110 000 becquerel
på insjöfisk.
Sedan Tjernobylolyckan har jägare i Gävletrakten
ingått i en undersökningsgrupp som FOA i Umeå
följer. Cesiumhalten i jägarna minskar. Det tror man
främst beror på att dessa har lärt sig att undvika vilt
med höga cesiumhalter och att de äter mindre svamp
och insjöfisk än före katastrofen.
Hela Sverige har haft nytta av våra erfarenheter.
Det gäller forskningen och att människor som har
förlorat både ekonomiskt och själsligt ställer upp som
försökskaniner. Min starka önskan är att t.ex. Stock-
holms skärgård eller Skåne inte lämnas åt sitt öde av
övriga Sverige ifall olyckan är framme igen. Vad
beträffar ersättningar till dem som drabbades av Tjer-
nobylkatastrofen 1986 har jag givit upp hoppet.
När det gäller omfattningen av rovdjursstammen
och jakten kan jag inte klaga på engagemanget från
dem som inte berörs av bekymren. Om samhället
anser att de stora rovdjuren skall få etablera stora
bestånd, bör också kostnaden för dödade och skadade
husdjur, som t.ex. hundar, katter och boskap, betalas
fullt ut med statliga medel.
Det finns ännu en hjärtefråga som jag vill ta upp
igen, herr talman. Där har jag fortfarande hopp om att
få gehör. Det gäller de 137 helårsbostäder som ännu
inte fått elektricitet. I mitten av 1900-talet började
staten bevilja nyelektrifieringsbidrag. Detta pågick till
1992. Då fanns en rest av bidragsberättigade fastighe-
ter som inte hunnit anslutas. Sedan dess har man i
dessa fastigheter kämpat för att slippa de osande die-
selaggregaten som är dyra i drift, ger ojämn ström och
måste repareras ofta. En del fastigheter ligger nära
kraftverken. Husen kan vara betalda av lönen för
kraftverksbygget, men någon glädje av strömmen har
man aldrig fått i dessa hus.
År 1990 gjordes en inventering. Både 1995 och
1996 har NUTEK inventerat igen. Varför göra kart-
läggningar om de inte skall leda till något? De flesta
av dessa fastigheterna ligger i Norrbotten och Jämt-
land. Jämtland bidrar med ca 20 % av landets samlade
vattenkraftsproduktion. I mitt län, Gävleborg, rör det
sig bara om sju fastigheter varav fyra ligger i Ljusdal.
Problemet är pengar. Kostnaden beräknas till
192 miljoner kronor. Jag vet att möjligheterna till
bidrag undersöks.
Under en havsfisketur på Irland i somras såg jag
vid båtens motor EU-märket - som på så många andra
platser på Irland. Fiskarna hade fått bidrag för byte av
motor. Mitt förslag är: Undersök om inte EU-medel
kan beviljas om stödet utformas för att skapa förut-
sättningar för näringsverksamhet i de aktuella fastig-
heterna. Dessutom måste pengar till delfinansiering
avsättas i budgeten. Hela Sverige har nytta och glädje
av dessa tåliga människor utan elektricitet. Jag tänker
då speciellt på turismen, fjällräddningen och försva-
ret.
       
        Anf.  279  SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Efter dagens debatt, där det har
ventilerats hot och möjligheter för vårt land i framti-
den, kan man fundera på om det går att vända utveck-
lingen och få utvecklingskraften att spira i vårt land
igen. Mitt svar är: Naturligtvis går det om bara viljan
och förmågan finns. Det är självklart ingen naturlag
att vi skall ha en hög arbetslöshet och att människor
skall tvingas söka sig bort från bygder och landsändar
med så många i grunden goda förutsättningar som vi
har i stora delar av vårt land, inte minst i de sju
skogslänen. I dessa sju län - inklusive mitt eget län,
Gävleborg - minskade befolkningen med sammanlagt
13 650 människor under det gånga året.
En bättre arbetsmarknad med fler företag där
människor kan få jobb.
Fungerande samhällsservice.
Bra vägar.
Järnvägar där tågen inte bara går ofta utan också
stannar - även om det är natt och det är Ljusdal
eller Bollnäs som passeras, precis som Sigrid
Bolkéus tidigare var inne på.
Detta är några av de förutsättningar som vi som
beslutsfattare på olika nivåer måste medverka till.
Det är mycket allvarligt och får många negativa
effekter om det blir en fortsatt koncentration till ett
fåtal större städer och befolkningsminskning i övrigt.
Det ger utglesning och försämrad service i stora delar
av landet och risk för växande köer och miljöproblem
på andra håll. För mig som centerpartist och decent-
ralist är detta en helt oacceptabel utveckling. Nu krävs
alltså aktiva åtgärder för regional rättvisa.
Ett viktigt steg, som vi har påtalat också vid tidi-
gare tillfällen här i kammaren, är att få ett stopp för
den nedrustnings- och avvecklingsfilosofi som en rad
statliga myndigheter, verk och företag lagt sig till med
i skydd av uttrycket: Vi skall spara pengar. Att det
blir en nettoförlust för samhället när kronofogden och
skattemyndigheten gör sig av med personal och mins-
kar sin kapacitet är det uppenbarligen ingen som
beaktar. Det är dock ganska självklart att dessa myn-
digheter får mindre möjligheter att få in den miljard i
skatteskulder som faktiskt finns att hämta hem bara i
mitt län, Gävleborg, när man radikalt minskar sin
personal som jobbar med just de frågorna.
Det borde vara en självklarhet att offentlig verk-
samhet inte får skäras ned utan att också de regionala
och lokala effekterna av föreslagna åtgärder redovisas
innan åtgärderna eventuellt får vidtas. Men så är det
tyvärr inte. Den offentliga sektorn går i spetsen för
dramatiska neddragningar och nedläggningar av verk-
samhet som är av central betydelse för ett väl funge-
rande samhälle.
Från Centerpartiets sida kommer vi att skärpa kra-
ven inför regeringens regionalpolitiska proposition -
på postens, Telias, polisens m.fl. service och funktion,
på väg- och trafikinvesteringarnas fördelning samt på
högskoleutbyggnaden. Vi har tidigare i vårt parti stått
på barrikaderna för en regionalt och lokalt rättvis
utveckling. Vi får uppenbarligen göra det igen, efter-
som känslan för de här frågorna inte är särskilt väl
utvecklad på en del håll i det här parlamentet.
En modern politik för regional rättvisa handlar
inte i första hand om ökat stöd till vissa områden. Den
måste i stället främst bygga på rättvisa åt de landsde-
lar som under många år brandskattats på resurser och
befolkning.
Skogslänen behöver verkligen inte be om ursäkt
för sig. Vår skogsindustri i norra Sverige ger ett över-
skott i export/importbalansen som är högre än den
omhuldade bilindustrins. Ändå kan skogsverksamhe-
ten utvecklas ytterligare genom att vi förädlar mer av
råvaran på hemmaplan. Vi kan i högre grad själva
tillverka t.ex. möbler, som Italien i dag gör av vår
skogsråvara och tjänar mycket pengar på.
Vi behöver bli bättre på att vidareförädla vår egen
råvara ytterligare. Vi skulle också behöva utveckla en
mer mångsidig arbetsmarknad där inte minst privata
tjänsteföretag, som många talare har berört i debatten
i dag, ges bättre och större möjligheter att växa fram-
gångsrikt.
I stora delar av vårt land finns en värdefull stark
lokal utvecklingskraft. Företag och lokala utveck-
lingsgrupper av olika slag finns och verkar nära
människor på landsbygden, i små tätorter och i stä-
derna. Genom de nya möjligheterna till snabb kom-
munikation via tele- och datanäten har geografiska
avstånd blivit mindre betydelsefulla och förutsätt-
ningarna för utveckling av bygden förbättrats. Nu
gäller det att också stat, landsting och kommuner på
alla sätt bidrar till att ta vara på den utvecklingskraft
som faktiskt finns.
Riksdag och regering bör fastställa konkreta mål
för den regionala utvecklingen, på samma sätt som för
budgetsanering och minskad arbetslöshet. Villkoren
för företagande, särskilt för de mindre företagen,
måste ytterligare förbättras och skatten på arbete
minskas så att fler kan få jobb. Viktiga beslut har
fattats med centermedverkan i det här syftet under 90-
talet, men mer kan göras när vi nu har fått ordning
och reda i svensk ekonomi.
För min del tror jag att arbetsmarknaden kan ut-
vecklas mycket under de närmaste åren. En nyckel-
fråga kommer att bli hur en modern, mer individuellt
anpassad arbetsmarknad kan bli mer flexibel så att
enskilda människors situation kan få styra när man
jobbar mera eller mindre i livets olika skeden, fler
människor kan få arbete och de som redan har arbete
slipper bli utbrända.
Slutligen, herr talman: Förmågan hos riksdag, re-
gering och arbetsmarknadens parter att utveckla sam-
hället och arbetsmarknaden till att svara mot tidens
krav kommer att avgöra hur väl vårt land lyckas i
ambitionen att åter sätta hela folket i arbete.
       
        Anf.  280  SIGRID BOLKÉUS (s) replik:
Herr talman! Jag reagerade när Sven Bergström
talade om indragningar av tjänster inom kronofogde-
myndigheten i skydd av att spara pengar. Då vill jag
tala om att kronofogdarna 1994/95 hade samlat på sig
215 miljoner i anslagssparande. Av det har vi tagit 63
miljoner till olika ändamål. Man har alltså 152 miljo-
ner i överskott, så man har det inte alls dåligt ställt.
Centern har heller inte föreslagit mer pengar.
       
        Anf.  281  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Det är just därför som jag säger att
det är en felsyn att tro att det blir en bättre samhälls-
ekonomi om man lägger ned och drar ned på perso-
nal. Man får naturligtvis in mindre pengar till samhäl-
let på detta sätt. Som jag påtalade i mitt inlägg tidiga-
re finns det 1 miljard i skatteskulder att hämta hem
bara i Gävleborgs län. Då tycker jag att det är en
självklarhet att använda befintlig personal, som har
utbildning och som kan de här frågorna, till att göra
det jobbet i stället för att tro att man blir effektivare
genom att banta hårt och dra ned på verksamheten.
Det är angeläget att dra in de här pengarna till samhäl-
let, och jag tror bestämt att det är en nettovinst för
samhället att se till att kronofogdemyndigheten kan
jobba effektivt.
       
        Anf.  282  SIGRID BOLKÉUS (s) replik:
Herr talman! Vi anslår pengar, och sedan är det ju
regionen som bestämmer hur bemanningen skall vara
osv. Det känner man bäst till själv ute i regionen. Vill
de ha mera folk är det upp till dem. Och vem har sagt
att man inte klarar att hämta den här miljarden med
den bemanning man har?
       
        Anf.  283  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Den frågan har jag diskuterat med
direktören i regionen, Anders Brännholm. För mig är
det en gåta att man driver verksamheten på det här
sättet. Man är mycket medveten om att det finns
oändligt stora uppgifter. Man har som sagt stora
skatteskulder som man skulle kunna driva in. Men
man anser sig ändå tvungen att göra de här föränd-
ringarna.
Jag tror att det kunde vara en vettig uppgift för
Sigrid Bolkéus, mig och andra tillsammans att grans-
ka om det är särskilt klokt ur samhällsekonomisk
synpunkt att göra sådana här förändringar, t.ex. att
halvera personalen i Hälsingland trots att många stora
uppgifter finns kvar.
       
        Anf.  284  AGNETA BRENDT (s):
Herr talman! Vad behövs för att arbetsmarknaden
skall fungera? Det krävs människor som är villiga att
satsa på att etablera olika typer av verksamhet. En
förutsättning för att detta skall lyckas är att det finns
väl utbildad personal och en fungerande infrastruktur.
Har vi det i min del av Sverige? Jag tänkte ta tillfället
i akt och tala om vad som behövs för en fungerande
arbetsmarknad i mitt hemlän Gävleborg och i Norr-
land.
Norrland är den del av landet som under de senas-
te århundradena svarat för en stor del av råvarorna till
våra industrier. Malmen ur bergen, virket ur skogen
och kraften från de forsande älvarna har bidragit till
att skapa sysselsättning.
När industrierna etablerades, framför allt under
1800-talet, blev det möjligt för de människor som inte
längre kunde försörja sig inom jordbruket att söka sig
till Norrland, för där fanns arbete och utkomstmöjlig-
heter. Råvarorna fanns, riskvilligt kapital fanns och
arbetskraften fanns. Att arbetskraften fanns berodde
till stor del på jordbrukets omstrukturering vid den
tiden. Arbetskraften var dessutom självreproduceran-
de, vilket innebar att pojkar - och vid tiden för den
första industrialiseringen även flickor, vilket man ofta
glömmer bort - när de slutade skolan gick till ett
arbete i industrin. Behovet av utbildning var inte så
påtagligt som i dag. Sedan man slutat skolan väntade
oftast ett arbete inom industrin eller i skogen.
Den exportinriktade basindustrin dominerar än i
dag näringslivet i vår del av landet. Men till följd av
de rationaliseringar som skett kan inte industrin längre
erbjuda arbetstillfällen i den utsträckning den gjorde
tidigare, och det fordras numera oftast specialutbild-
ning för att få anställning.
I de flesta Norrlandskommuner är i dag arbetslös-
heten stor och andelen invånare med eftergymnasiala
utbildningar är lägre än i riket som helhet. Vad kan
man göra åt detta?
Regeringens satsning på små och medelstora hög-
skolor har varit mycket bra och har inneburit att allt-
fler unga människor skaffar sig en kvalificerad efter-
gymnasial utbildning. Det innebär också att de mindre
högskolorna fungerar som en motor för näringslivet i
sin region. Ofta inleds ett fruktbart samarbete med
näringslivet i regionen, vilket på sikt skapar arbetstill-
fällen. Satsningen har som sagt varit bra, men i all-
mänhet når man endast de riktigt unga, vilket i och för
sig är viktigt. De har möjlighet att flytta till studieor-
ten. De ortsbundna vuxna, yrkesarbetande som behö-
ver höja sin kompetens, kvinnor och de som kommer
från hem som saknar högskoletradition är det i all-
mänhet svårt att rekrytera till en traditionell högsko-
leutbildning.
De försök som pågått på flera platser i landet med
lokala studiecentrum, där undervisningen skett i sam-
arbete med en eller flera högskolor i olika former av
distansundervisning - alltifrån decentraliserad under-
visning till traditionell undervisning i form av sam-
lingar vid campus och användande av olika typer av
tekniska hjälpmedel, som telebild, datorer, fax osv. -
har varit mycket positiva. I Hälsingland har man kun-
nat konstatera att distansutbildningar förlagda till
lokala studiemiljöer når nya målgrupper som traditio-
nellt inte påbörjar högskolestudier. För två tredjedelar
av de studerande har studiecentrum varit inkörsporten
till högre studier.
Det vi skulle behöva i dag är större möjligheter för
kommunerna själva att köpa den distansutbildning
man anser sig behöva. I dag är man huvudsakligen
hänvisad att erbjuda invånarna den utbildning som
högskolorna anser sig ha möjlighet att lägga ut som
distansundervisning. Om vi skall ha en framtid i
Norrland måste vi höja vår kompetens och skaffa en
utbildning som svarar mot den nya tidens krav och
den enskildes behov. Skall det vara möjligt för det
stora flertalet är det nödvändigt att pröva nya vägar
för att utbildningarna skall nå så många som möjligt.
Utflyttningen från länet är stor i dag, ett bekym-
mer som vi delar med andra Norrlandslän. Skall vi
kunna vända trenden krävs som jag tidigare sagt möj-
lighet att utbilda sig, men det krävs också goda kom-
munikationer för att företag skall vara intresserade av
att etablera sig i vår del av landet.
Vi kan erbjuda en storslagen natur och ett rikt fri-
luftsliv, men det räcker inte. Det är nödvändigt att
kunna erbjuda snabba och täta förbindelser med övri-
ga delar av landet för att området skall vara intressant
för företagsetableringar. Vi har arbetat hårt för att
vägar och järnvägar skall byggas ut till en standard
som motsvarar den standard som finns i Sverige i
övrigt. Vi anser att den planerade Atlantbanan och en
till snabbtågsstandard utbyggd ostkustbana är av
väsentlig betydelse för näringslivet i vår del av landet.
Men som tidigare sagts från talarstolen krävs det
naturligtvis att det går tåg på banorna också. I dag
finns en stor oro hos våra kommunpolitiker för hur
det kommer att se ut i framtiden.
Jag skulle också vilja säga att vi nu är glada för att
SJ har lyssnat på kritiken. Vi kommer att få en bättre
tidtabell än den som var planerad från början på Ost-
kustbanan.
Under dagens debatt har, framför allt från modera-
terna, regeringens satsning på kunskapslyftet kallats
för kosmetika. Hemma i min kommun, Hudiksvall,
har man motsatt uppfattning. Kunskapslyftet har inne-
burit att man ser en klar förbättring av arbetsmarkna-
den. Arbetslöshetssiffrorna sjunker, och man ser nu
att den negativa utvecklingen av socialbidragen vän-
der i positiv riktning. Det innebär också att alla kom-
munens vårdbiträden kommer att utbildas till under-
sköterskor. Det ger jobb åt andra under tiden de går
sin utbildning, och det innebär att de kommer tillbaka
till sina arbetsplatser med höjd kompetens, vilket i sin
tur leder till högre kvalitet på vård och omsorg i vår
kommun. Det tycker inte jag att man kan kalla kos-
metika.
       
        Anf.  285  SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Herr talman! Sverige drar litet olika, län för län,
region för region. Vi har sett det den senaste tiden och
fick en klar påminnelse om detta vid det senaste års-
skiftet när vi såg befolkningsstatistiken för de olika
landsdelarna, kommun för kommun, län för län.
Exempel på det här kan man finna på många stäl-
len i Sverige, men jag kan nämna mitt eget län, Väst-
manland, som i grund och botten är ett industrilän.
Där finns en tung basindustri i botten som under
många decennier har gett sysselsättning och stor
trygghet åt människorna i länet. Vi ser vad som hän-
der under den här tiden som gör att många av kom-
munerna tappar befolkning, nästan de flesta. Länet
minskar i sin helhet. Vi ser att befolkningskoncentra-
tionen drar sig till några få centrum i hela landet.
Exempel på detta är hos oss genuina bruksorter
som Hallstahammar, Surahammar och Fagersta. De
kände av strukturrationaliseringarna redan i början av
80-talet. Rehabiliteringsarbetet för dem har pågått
under ganska lång tid. I den situation som vi befinner
oss nu, när nya problem också dyker upp, är det
mycket viktigt att vi inte glömmer bort dessa orter och
ser dem som problem som ligger längre tillbaka i
tiden. I många fall är situationen lika akut även i dag.
Man talar om att det byggs för litet i Sverige. Det
kan väl vara sant på vissa ställen. Det har framförts
kritik mot regeringen i många fall. Men när många
orter, långt ifrån få, dras med tomma lägenheter,
minskande befolkning och det finns kommuner som
t.o.m. söker bidrag för att riva bostäder måste man
också ställa sig frågan: Skall man stimulera byggande,
skall man stimulera rivande eller skall man ta en dis-
kussion för att se vad man kan göra åt helheten i lan-
det? Det tycker jag är en intressant diskussion som
man faktiskt kan ägna litet tid åt.
Västerås ökar litet grand, men inte alls mycket,
och kan inte heller vara den kraft i länet som bär upp
det de andra tappar. Man kan säga att det är lätt att
peka på problemen. Det är lätt att se bekymren. Men
vad gör man åt dem på sikt?
Jag tror att en mycket viktig sak är att det får ske
en fortsatt satsning på högskolan. I likhet med Väst-
manland gäller det för många län. Mälardalens hög-
skola hos oss är ett lyckat exempel. Det behövs ytter-
ligare satsning där, inte bara därför att fler ungdomar
skall få utbildning, utan också för att vi av erfarenhet
känner det dynamiska fält som bildas omkring hög-
skolorna: ökad sysselsättning, ökat företagande,
forskning osv. Det är positivt.
Energiverket etablerades nyss i Eskilstuna. Det
tycker vi är bra. Intressant i vårt län är ABB:s etable-
ring. Där finns mycket högt tekniskt kunnande. Vi har
i en motion från länet tyckt att det faktiskt vore intres-
sant att titta närmare på en etablering av NUTEK
även utanför Stockholm. I det fallet kanske Västman-
land och Västerås kunde vara intressant.
Kommunikationer är en annan viktig del för läns-
delar och delar av landet som vill utvecklas. Vi vet att
det finns bekymmer med flygtrafiken och Arlanda.
Åtminstone en del av stockholmarna har sagt att det
snart får vara färdigfluget på Bromma. Vi vet att
Arlanda inte sväljer den trafikmängden. Det finns en
rad olika exempel. När man ändå funderar på det här
tycker jag att man också kan se en bit inåt landet. Där
kanske skulle kunna vara någonting att titta på. Hässlö
flygplats finns i Västerås som ett exempel som man
skulle kunna satsa på i framtiden.
En annan sak som också är viktig är företagandet.
Man har pratat mycket om nyföretagandet, kanske
ofta i samband med att människor är arbetslösa. Då
talas det också om att starta eget. Det är inte så lätt att
starta eget. Det har inte varit lätt, det är inte lätt och
det kommer inte att vara lätt heller. Alla passar inte
till företagare, tror jag att man skall säga, lika litet
som alla passar till lärare eller vilket yrke man vill.
Men den verkliga satsningen tror jag att man skall
göra på de många små företag som finns. De har någ-
ra anställda men de fortsätter inte att växa. Jag tror
inte att problemet är så enkelt att det bara är skattefel,
kollektivavtal eller arbetsrätt.
Jag tror att man skall analysera detta litet mer och
titta på vad det beror på att de små och medelstora
företagen inte satsar offensivt framåt för att växa och
bli större. Några fler anställda i varje företag skulle på
sikt öka sysselsättningen enormt. Det blir litet grand
av en dominoeffekt. Det skall man ta vara på.
Det är naturligtvis också viktigt att slå vakt om
den basindustri som finns. Investeringar leder oftast
inte till ökad sysselsättning, kanske t.o.m. tvärtom.
Men de är ändå nödvändiga för att på sikt ha basin-
dustrin kvar. Exportvärdet inom denna industri är
enormt. Den får inte passeras på något sätt som inte
hör framtiden till. Produktionen är stor, betydelsen av
exportinkomsterna är stora, även om sysselsättningen
inte är det viktigaste. Alternativet är att satsa på de
små och medelstora företag som är på väg upp.
Med den linje som föreligger med utveckling av
kompetens osv. går det att se optimistiskt på framti-
den och att Sverige kan utvecklas till det bättre. Men
det är också viktigt att se till att alla regioner och
landsdelar ges möjlighet att utvecklas.
       
        Anf.  286  MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! God poesi bör säljas på apotek.
Skriv ut en Pär Lagerkvist. Ordinera en dikt av Sö-
dergran eller Ekelöf. Poesi eller annan kulturverk-
samhet har sådana nyttiga och förbryllande biverk-
ningar och läkande effekter att de borde användas i
hälsoarbetet.
Detta sade den 70-årige diktaren Lars Forsell i en
tidningsintervju häromdagen.
Kultur förlänger livet. Det finns vetenskapliga un-
dersökningar som visar att regelbundna kulturupple-
velser som teater, konserter, idrottsevenemang, konst
osv. ger bättre hälsa och längre liv. Kultursektorn är
den nya industrin för att möta nutidsmänniskans be-
hov. Vi har i Sverige en rad exempel på enskilda
konstnärer och musiker som i sig själva omsätter mer
än stora industriföretag. Jag kan nämna ABBA,
Roxette och Ace of Base. I dag finns svenska musiker
representerade i det internationella musiklivet som
aldrig förr. Det är frukten av ett gediget och uthålligt
arbete inom den obligatoriska kommunala musikun-
dervisningen.
Kultur skapar framtidstro, främjar skapande och
frigör kreativitet hos människor som kan leda till nya
initiativ och ny företagsamhet.
Ofta framhålls att kultursektorn varit relativt fre-
dad i besparingstider. I nominella tal är det så. Sam-
tidigt sett i ett tioårsperspektiv har kultursektorns
andel av BNP minskat. Eftersom kultursektorn är så
arbetsintensiv, innebär det att många kulturarbetare
blir av med sina jobb och går ut i arbetslöshet.
Jag tänkte uppehålla mig litet grand vid arbets-
marknadspolitiken kontra kulturpolitiken.
Samtidigt som anslaget till hela kulturområdet
uppgår till ungefär 4,7 miljarder, inklusive folkbild-
ningen, kanaliseras ungefär 1,3 miljarder till den
sektorn via arbetsmarknadspolitiken. Vi brukar ofta
tala om att olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder
snedvrider konkurrensen mellan företagen. Men i
ingen annan sektor är relationen till arbetsmarknads-
politiken så sned som inom kultursektorn.
Här sitter vi och beslutar om kulturpolitiska mål
som sedan riskerar att urholkas på grund av att en stor
del av kulturpengarna fördelas på annat sätt. Nu skall
erkännas att mycket bra har skett inom kultursektorn
tack vare arbetsmarknadspolitiska medel. En del me-
del måste gå den vägen även i framtiden. Men jag
menar ändå att det vore betydligt bättre att medel
fördes över från arbetsmarknadspolitiken till kultur-
politiken så att riktiga jobb kan skapas för konstnä-
rerna.
I utredningen Arbete åt konstnärer pekar man på
effekterna av nuvarande ordning. Där framgår att till
kulturpolitiken hör att vidga gränserna. Arbetsmark-
nadspolitikens roll är att hålla sig inom dessa gränser
och inom dem fullgöra arbetsmarknadspolitiska mål.
De principerna kan tyckas vara självklara. Men under
en längre tid har det faktiskt varit tvärtom. Kulturpo-
litiken har snävat av gränserna för konstnärer. Ar-
betsmarknadspolitiken har öppnat gränserna och i
alltför hög grad nyrekryterat ej kvalificerade kulturar-
betare till konstnärernas arbetsmarknad.
Allt detta har lett till en accelererande spiral där
fler och fler okvalificerade kulturarbetare hamnar
inom kultursfären och får del av dessa arbetsmark-
nadsmedel. Utredningen lägger fram en rad förslag
för att förbättra situationen, bl.a. om att det är nöd-
vändigt att definiera konstnärernas arbetsmarknad och
vilka som är konstnärer på samma sätt inom båda
sektorerna. Vidare föreslås att arbetsförmedlingen
Kultur får ett direktanslag från AMS och en del vikti-
gare insatser t.ex. till Centrumbildningarnas förmed-
lande verksamhet, arrangörsstöd, ett rådgivningscen-
ter för dansare och en tredje anställningsform inom
teatern. Det föreslås också att 50 miljoner skall föras
över från Arbetsmarknadsdepartementet till Kulturde-
partementet.
Allt detta är steg i rätt riktning. Men jag menar att
det behövs ett betydligt större grepp för att t.ex. kul-
turinstitutioner och fria grupper av skådespelare skall
kunna arbeta på ett bra sätt. Vi är på väg att hamna i
en situation där projekt och free lance-arbete nästan
tar över basverksamheten inom kultursektorn. De
kulturarbetare som arbetar free lance har en tendens
att flytta till Stockholm med en större arbetsmarknad
och större möjligheter till att få jobb. De bidrar på det
sättet till koncentration till storstäderna och utarmning
av kulturlivet på landsorten - vilket är förödande.
Jag hoppas att regeringen när propositionen om
konstnärerna och deras arbetssituation skall läggas
fram i vår beaktar dessa frågor och låter kultursektorn
få del av de pengar som skall gå till kultur. Resultatet
skulle bli fler riktiga jobb och ett bättre kulturliv för
hela landet. Det skulle vara mycket bra för Sverige
och minska arbetslösheten.
       
        Anf.  287  HANS KARLSSON (s):
Herr talman! I denna ganska sena afton skall jag
prata litet allmänt kring arbetsmarknadspolitik och
arbetsmarknadsfrågor. Jag kan med glädje konstatera
att utvecklingen har vänt i Sverige, inte bara när det
gäller ekonomin utan också jobben. Det är litet trist
med tanke på dagens debatt att konstatera att det inte
är alla som är glada över den utvecklingen. Det finns
somliga som tycker att det inte är så bra att det går bra
för Sverige.
En anledning till att det går bra även när det gäller
jobben är att ekonomin fungerar bra, räntorna har
sjunkit och är rekordlåga och inflationen är låg. Det
går bra för den svenska arbetsmarknaden jämfört med
omvärlden. I förra veckan rapporterades en studie
från EU, där man konstaterar att arbetslösheten sjun-
ker i hela EU. Men i den jämförelsen framgår det att
arbetslösheten sjunker mest i Sverige. Det känns ju
väldigt positivt, inte minst med tanke på alla de kritis-
ka synpunkter som har framförts i talarstolen i dag när
det gäller det sätt som utvecklingen i Sverige har
vänts på.
Vi kan också titta på enskilda orter. Det är orter
som starkt bevisar att talet om att kamouflera arbets-
löshetssiffror inte är korrekta. Karlskoga är en ort som
är hårt drabbad av omställningen, av strukturomvand-
lingen och neddragningen inom försvarsindustrin.
Den öppna arbetslösheten var hösten 1994 omkring
15 %.
Senhösten 1997 är arbetslösheten 6,6 %. Det är
mycket, men det är oerhört mycket mindre än 15 %.
Detta har inte skett genom att arbetslösa har gömts
undan i olika åtgärder eller i utbildning, utan genom
en mycket aktiv näringspolitik på det lokala planet.
Man har sett till att få nya verksamheter till Karlsko-
ga. Företagare har flyttat från andra länder och etable-
rat sig därför att de har sett att den arbetskraft och de
utvecklingsmöjligheter de behöver har funnits.
Nu när det går så här pass bra för Sverige är det
viktigt att arbetsmarknadspolitiken är i fas med kon-
junkturutvecklingen. Därför är det, tycker jag, väldigt
bra att regeringen och AMS tonar ned volymmålet till
förmån för mer av arbetsmarknadsutbildning i rikt-
ningen kvalificerad yrkesutbildning.
Men det finns också anledning att fråga sig varför
debatten om flaskhalsar nu har tagit fart. Att företagen
behöver nyanställa i en konjunkturuppgång, att de
behöver nyanställa nyckelpersoner kan ju inte vara
någon nyhet. Jag frågar mig varför man från närings-
livet och från de olika företagen inte tidigare har talat
högt och tydligt om behovet av kvalificerade yrkesar-
betare. Det är ju inte enbart ett ansvar för samhället
att stå med färdigutbildade yrkesarbetare vid fabriks-
grindarna när företagen behagar öppna och ropa på
mer arbetskraft. Företagen skall vara med och ta sitt
ansvar när det gäller planering men också ekono-
miskt.
Vi har en mängd olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Jag ser att jag inte hinner gå i genom särskilt
många av dem på den talartid som återstår. Jag skall
nämna något om resursarbeten som från den här ta-
larstolen i dag har kritiserats från både höger och
vänster. Jag tycker att det är litet märkligt. Jag tror att
det till stor del beror på att man inte har velat se de
positiva delar som ligger i resursarbeten.
Det leder faktiskt till att arbetslösa människor får
högre inkomst. Det leder till att de blir delaktiga i
arbetslivet. Det leder till att den personal som är an-
ställd inom vården behöver slita litet mindre därför att
det finns fler händer till hands. Dessutom leder det till
att det i kommuner och landsting den dag som eko-
nomin blir ännu starkare och generationsskiftet tar fart
finns arbetskraft som är redo att gå in och direkt ta en
anställning.
Avslutningsvis, herr talman, hade jag tänkt prata
en del om generationsväxling och de särskilda be-
kymmer som finns på bruksorterna. Men det torde jag
få göra vid ett annat tillfälle med tanke på att jag just
nu har två sekunder kvar av min taletid.
       
        Anf.  288  CHRISTIN NILSSON (s):
Herr talman! Nu har vi ägnat en hel dag åt syssel-
sättningsfrågor. Arbetslöshet är ju något som berör
väldigt många människor i Sverige i dag. Den ofrihet
och otrygghet som det innebär gör att man känner litet
vanmakt inför frågan om hur vi skall lösa arbetslöshe-
ten.
Man måste också gå tillbaka i tiden och titta på
hur massarbetslösheten kunde bli verklighet i Sverige.
Tidigare i dag har många gånger nämnts den förra
regeringens bidrag till det. Vi har bankkrisen. Men
något vi sällan diskuterar är den strukturförändring
som har skett framför allt i industrin, men även inom
andra sektorer. Man kan se i dag att tekniken har
utvecklats. Man har fått en betydligt smalare organi-
sation och de enklare jobben har försvunnit. Man
kräver en längre utbildning och mer kvalificerade
yrkesarbetare. Många som i dag är arbetslösa är kom-
na litet till åren och har ingen utbildning att falla
tillbaka på.
Jag vill också likt föregående talare, Hans Karls-
son, ta fram frågan om flaskhalsarna. Varför har man
inte gjort någonting från arbetsgivarsidan när man är
klart medveten om att sådana här flaskhalsar kommer
förr eller senare. Vi har haft dem tidigare och det
ledde till att löneutvecklingen blev enorm och att vi
fick en inflation som gjorde att fler jobb försvann
senare.
Herr talman! Hur gör vi då för att komma ur mas-
sarbetslösheten? Jag vill peka på några delar som jag
tycker är viktiga.
Det första är det livslånga lärandet. Vi ser en för-
ändring på arbetsmarknaden i dag. Man har inte länge
samma jobb. Man kommer inte att ha samma jobb i
samma utsträckning som tidigare, då man kanske
började någon gång i tjugoårsåldern och sedan var
kvar inom samma yrke. Jag tycker att vår utbildnings-
satsning som vi har inlett denna mandatperiod är en
mycket bra del i detta. Trots att man har jobbat i ett
antal år kan man återigen gå tillbaka och lära sig
något nytt och utvecklas i det yrke som man en gång
har påbörjat eller kanske rent av byta yrke därför att
man tycker att man inte trivs riktigt bra i det man har.
Det är också något som naturligtvis kommer att öka
sysselsättningen och där man har fler utbildningsin-
satser.
Det andra är omställningen till det hållbara sam-
hället. Jag tror att energiomställningen kommer att
vara det som bidrar till en mängd nya jobb. Det gäller
framför allt byggnadsjobb men även industrijobb.
Tjänstesektorn kommer naturligtvis också att ta en
stor del.
En annan fråga som jag tror att vi inom den när-
maste tiden kommer att få ägna oss åt och fatta beslut
om är förkortad arbetstid. Jag tror inte att man i den
utsträckning som behövs kommer att komma överens
avtalsvägen. Till det skall man naturligtvis koppla
skärpningar i lagstiftningen när det gäller övertidsut-
tag.
Något som jag däremot inte tror kommer att bidra
är avregleringen av arbetsrätten. Många hävdar att det
skulle skapa mer sysselsättning. Vi har bl.a. i dessa
dagar fått en mängd skrifter från en ny organisation
som bildades i höstas och som kallar sig för Svensk
handel. Man pekar på att en avreglering av arbetsrät-
ten skulle skapa mer sysselsättning. Jag tror inte det.
Det skapar bara en massa otrygghet och gör att män-
niskor blir mer ovilliga. De blir ovilliga att konsume-
ra, och på det sättet minskar sysselsättningen i stället
för att öka.
Något som jag inte heller tror skapar fler arbeten
är den otrygghet som lägre ersättningar i socialför-
säkringssystemet skulle innebära. Återigen får vi lägre
konsumtion och det skapar inte fler arbetstillfällen.
De två bitar som jag vill framhålla är alltså ny ut-
veckling mot det hållbara samhället och det livslånga
lärandet.
       
        Anf.  289  CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Jag tänker tala utifrån en något an-
norlunda infallsvinkel men ändå ta upp något som
anknyter till dagens rubrik, sysselsättning. För en
positiv utveckling av sysselsättningen i privata företag
men också i offentlig sektor krävs kompetenta led-
ningar, som har förmåga att tillsammans med de an-
ställda utveckla verksamheten på ett professionellt
sätt och som ser, uppskattar och ger de anställda möj-
lighet till vidareutbildning. Kompetenshöjning inom
företagen är i dag en förutsättning för den verksamhet
som vill finnas kvar och dessutom kanske växa.
Men nu har det uppstått några frågetecken som
bör lyftas fram i något forum.
S-E-Banken satsar på glödande kol och häxor som
kompetensutveckling. Vi har via medier kunnat följa
hur 800 chefer har undersökt energier, träffat häxor
och gått på glödande kol. Detta är enligt mig inte
något som stärker förtroendet för bankväsendet.
Telia skall ha låtit 300 av sina chefer gå på kurs
hos en sekt, TM-rörelsen. TM är grundad av gurun
Maharischi Mahesh Yogi. Det är minst sagt förvånan-
de och måste även anses som olämpligt att ett statligt
företag ekonomiskt sponsrar sekter på detta sätt. Hur
det är tänkt att Telias chefer skall tillämpa sina nyför-
värvade kunskaper har inte framgått. Men jag väntar
med spänning på motiveringen från Telia. Kanske har
man tänkt att övergå från telefoni till telepati.
Sedan 1951, då religionsfrihetslagen instiftades, är
alla utom kungen fria att tycka och tänka vad de vill i
religiösa frågor. Det är bra. Jag har även stor förståel-
se för dem som är sökande och öppna för nya religiö-
sa strömningar utanför de stora världsreligionerna.
Men som anställd skall man själv kunna välja sin
religiösa väg utan arbetsgivarens inblandning. Perso-
nalutbildning och ledarskapskurser behövs men att
delta i New Age eller sektbaserade kurser får inte vara
en förutsättning för att göra karriär inom ett företag.
Det är därför oroande att denna flummighet nu även
fått fäste i ledningar för stora svenska företag. Det är
oroande då de stora företagen har helt andra möjlighe-
ter än ett litet företag att seriöst granska vad de borde
och inte borde släppa in över sin tröskel. Det är oro-
ande att så många har kommit att beröras.
Hur ser det då ut på rekryteringssidan? Utveck-
lingen av psykologiska test drevs från början av mili-
tärpsykologer men har därefter spridit sig till helt
anda områden i samhället. Bland företag i branschen
finns det seriösa men också alltför många charlataner
och lycksökare. Det finns ingen marknadskontroll
eller auktorisation på området.
Branschföreningar har i regel någon form av etis-
ka regler för de personer eller företag som är med-
lemmar. När det t.ex. gäller U-Man är företaget inte
medlem i någon av de branschföreningar verksamma
inom området som är kända.
Psykologförbundet håller med utgångspunkt i in-
ternationell praxis på och utarbetar standard för både
tester och den som testar, men redan i dag tillämpar
Psykologförbundet klara regler.
Psykologförbundet har också tillskrivit Socialsty-
relsen, som i sin tur överväger standardisering av test.
Det är angeläget, men Socialstyrelsen har inte till-
synsansvar inom arbetslivet och därmed inte heller för
rekryteringstest. Därigenom riskerar de att bli oregle-
rade. Det är något som också Margareta Winberg har
bekräftat.
De fackliga företrädare som jag har varit i kontakt
med uppger att de hittills främst prioriterat de allt
tätare propåerna från arbetsgivare om fysiska test på
medlemmar. SAF har ingen mening i frågan. Men jag
tycker att arbetsgivarens parter här borde ta ett större
ansvar än vad de gör i dag.
Användningen av test vid urvalsprocesser har
nämligen blivit allt vanligare på den svenska arbets-
marknaden. Alltfler arbetssökande har kommit att
beröras.
Herr talman! Vilken arbetssökande vill ifrågasätta
den test som kan vara förutsättningen för att få det
efterlängtade arbetet? Vem vågar ifrågasätta vilka
värderingar som ligger bakom utvärderingen? Vem
vågar fråga var testresultatet skall förvaras - om tyst-
nadsplikten?
U-Man är t.ex. ett företag som säljer sina test di-
rekt till företagen. Ett företag som köper tio test lär få
betala 3 000-4 000 kr styck. Den person som testet är
avsett för fyller i testet som därefter skickas in till U-
Man. Inom 24 timmar skall testet vara utvärderat,
men U-Man behåller själva testet. Inga som helst
kompetenskrav ställs på dem som genomför testen.
Att scientologerna står bakom U-Man har man
kunnat läsa i bl.a. Svenska Dagbladet. Den svenska
grenen av företagsträdet använder två olika tester, U-
test respektive Siluett Profilanalys. Det sistnämnda
benämns ibland PFA-profil eller enbart Profilanalys.
Det finns även andra företag som utgår från precis
samma material.
U-test och Siluett Profilanalys bygger på idéer
från scientologernas grundare Ron L Hubbard. Testen
är i princip uppbyggda på samma sätt som dem som
scientologerna använder när de rekryterar nya med-
lemmar.
Herr talman! Jag tycker att det är integritetskrän-
kande och oacceptabelt att arbetssökande och den
som vill göra karriär inom ett företag skall utsättas för
sekteristisk rekrytering och personalutbildning. Själv
tror jag att det är helt fel väg att gå för den som vill
stärka sitt företag.
I de småföretagarbygder som jag kommer från har
jag sett mer framgångsrika recept för företagare än att
använda sig av sekter. Jag tycker att man kan lära sig
av Gnosjöbygden även i detta fall.
       
        Anf.  290  HANS STENBERG (s):
Herr talman! Vi har nu under flera år haft en ka-
tastrofalt hög arbetslöshet. Det talas ofta om de nega-
tiva ekonomiska konsekvenserna av arbetslösheten,
både när det gäller samhällsekonomin och när det
gäller de arbetslösas personliga ekonomi. Mindre
talas det om hur de arbetslösa och deras familjer
drabbas socialt och psykiskt av arbetslösheten. Detta
märks inte minst på barnen som ofta mår mycket
dåligt av föräldrarnas arbetslöshet. När man talar med
dagispersonal brukar de säga att det faktiskt märks
tydligast på barnen när en förälder får arbete igen
efter en längre tids arbetslöshet. Då kan man se hur
barnen lever upp igen och riktigt strålar av glädje.
Tyvärr är risken nog ganska stor att vi under många år
framåt kommer att kunna se effekterna av 90-talets
höga arbetslöshet på många av de barn som har
tvingats växa upp i den här situationen. Därför är det
viktigt att samhället gör allt vad som står i dess makt
för att stötta arbetslösa barnfamiljer.
Glädjande nog sjunker nu arbetslösheten. Även
om antalet arbetslösa fortfarande är mycket stort kan
man se en klar förbättring, och optimismen ökar nu
runt om i samhället. Målet att halvera den öppna
arbetslösheten fram till år 2000 kommer med all sä-
kerhet att kunna klaras. Det här gör att man ändå kan
se ganska optimistiskt på framtiden, trots att arbets-
lösheten fortfarande ligger på en oacceptabelt hög
nivå.
Tyvärr finns det ett område där man inte alls ser
samma positiva utveckling, och det är byggbranschen.
I går talade jag med ordföranden i Byggnadsarbe-
tareförbundets största avdelning i mitt hemlän Väster-
norrland. Det var en mycket dyster beskrivning av
situationen i länet som han kunde ge. Med en öppen
arbetslöshet i kåren på 37 % och ytterligare 10 % i
olika åtgärder är det naturligtvis en fullkomligt oac-
ceptabel situation. Det är helt uppenbart att ytterligare
åtgärder måste sättas in för att minska byggarbetslös-
heten.
Vad kan nu göras för att förbättra läget för bygg-
nadsarbetarna i Västernorrland och på andra orter?
En grundläggande förutsättning är att den bo-
stadspolitiska proposition som skall läggas fram om
några veckor innehåller sådana förslag som innebär
att vi både kan lösa problemen med de s.k. krisår-
gångarna och sätta fart på ombyggnads- och repara-
tionsverksamheten i det äldre bostadsbeståndet. Det är
också angeläget att man så snabbt som möjligt kom-
mer i gång med de investeringar som behövs för att
klara energiomställningen och för att bygga om Sve-
rige till ett långsiktigt hållbart samhälle.
En annan minst lika viktig förutsättning är att vi
lyckas stoppa utflyttningen från Västernorrland och
andra utflyttningslän. Det minskande befolkningsun-
derlaget skadar kommunernas och landstingets eko-
nomi på ett förödande sätt och minskar underlaget
även för den privata näringsverksamheten. Därför är
det nödvändigt att den regionalpolitiska proposition
som skall läggas fram i vår innehåller kraftfulla inslag
för att få stopp på befolkningsomflyttningen. De stat-
liga myndigheterna och företagen måste åläggas att ta
ett regionalpolitiskt ansvar. Det finns alltför många
exempel på  statliga verksamheter som koncentrerar
sin verksamhet till Stockholmsområdet utan att på
något sätt väga in de regionalpolitiska effekterna. Två
mycket aktuella exempel på detta är kustbevakningens
flytt från Härnösand till Stockholm och förslaget inom
Luftfartsverket om att flytta flygledningen från Mid-
landa till Arlanda. Om också detta förslag skulle ge-
nomföras är det inget annat än en fullkomlig skandal.
En tredje grundförutsättning är att utbildnings-
satsningen fullföljs, både när det gäller kunskapslyftet
och satsningen på att ge Mitthögskolan universitets-
status. Mitthögskolan måste också ges möjlighet att
fortsätta utvecklas till ett fullvärdigt nätverksuniversi-
tet. Då kan Mittuniversitet bli en kraftfull motor för
utvecklingen i hela Mellannorrland.
Den fjärde grundförutsättningen är bättre kom-
munikationer. Den satsning som görs på Botniabanan
och byggandet av Vedabron har inneburit en klar
förbättring av kommunikationerna längs Norrland-
skusten. Men det behövs ytterligare förbättringar
också av vägstandarden. Den planerade ombyggnaden
av E 4 genom Sundsvall behöver tidigareläggas både
av miljöskäl och av sysselsättningsskäl.
Också länsvägnätet behöver rustas upp till en så-
dan standard att det är framkomligt året om för
skogsindustrins transporter eftersom den moderna
skogsindustrin kräver färskt virke för att kunna pro-
ducera miljövänliga och konkurrenskraftiga produk-
ter. Det går inte att ha vägarna stängda för tung trafik
under långa perioder varje år.
Västernorrland är ett exportintensivt län med en
basindustri som bidrar med en mycket stor del av
landets exportinkomster, samtidigt som importen är
relativt liten. Därför är det ett nationellt intresse att
den elintensiva basindustrin ges möjlighet till lång-
siktiga elförsörjningsavtal på en sådan nivå att kon-
kurrenskraften tryggas. Då kan också investeringstak-
ten inom basindustrin öka. Det var välgörande klar-
lägganden på den punkten från näringsministern här i
kammaren tidigare i dag.
Herr talman! Om dessa förutsättningar kan uppfyl-
las har Västernorrland mycket goda förutsättningar att
fortsatt bidra till Sveriges försörjning med ett stort
nettoexportöverskott också i framtiden. Då kommer
även byggbranschen i länet att aktivt kunna bidra till
att öka tillväxten och sysselsättningen i samhället.
       
        Anf.  291  BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Utbildning och kompetenshöjning är
viktiga förutsättningar för sysselsättning och tillväxt.
När borgerliga företrädare, främst moderater, i dagens
debatt talar om att det är ett statistiskt tricksande och
manipulation som förklarar nedgången av den öppna
arbetslösheten är detta i själva verket ett angrepp på
den massiva utbildningssatsning som nu sker i det
svenska samhället. Enligt moderaterna är satsningen
på kunskapslyftet och på utbyggnaden av högskolan
en utspädning av resurserna och en koncentration på
kvantitet i stället för på kvalitet.
För moderaterna tycks utbildning vara en kortsik-
tig kostnad, åtminstone vad gäller de många som
saknar grundskole- och gymnasiekompetens. För oss
socialdemokrater är utbildning en investering i män-
niskor - en väg att stärka individens självförtroende,
sociala trygghet och kompetens för att kunna hävda
sig på dagens och morgondagens arbetsmarknad.
Utbildning ger dessutom inga undanträngningseffek-
ter på arbetsmarknaden och bidrar därför på kortare
sikt, men främst på längre sikt, till en varaktig höjning
av den totala sysselsättningen i samhället.
Sverige är en ledande kunskapsnation. Vårt land
ligger i topp bland industriländerna i fråga om pro-
blemlösning och läsförståelse. Den senaste OECD-
rapporten om utbildning i de 27 medlemsländerna
visar också att Sverige tillsammans med USA, Kana-
da och Norge har en större andel högskoleutbildade
än övriga OECD-länder. Till bilden hör också att
skillnaden i utbildningsnivå är mindre i vårt land
jämfört med hur det är i flertalet andra länder.
En annan mycket intressant iakttagelse i OECD-
rapporten är att svenskar i åldern 25-64 år med högst
grundskola når samma nivå i fråga om problemlös-
ning och läsförståelse som motsvarande USA-
medborgare med kortare högskoleutbildning.  Här
tecknar sig ett intressant ideologiskt perspektiv.
Vi socialdemokrater vill bygga och utveckla kun-
skapens hus från botten, dvs. med en massiv satsning
på breddutbildning.  Moderaterna vill starta sitt bygge
från toppen, skapa s.k. excellenta centrum för särskilt
utvalda, avseende spetsutbildning och spetskompe-
tens. Det är förvisso alldeles riktigt att vi behöver
både spetsutbildning och spetsforskning för att hävda
oss i en allt hårdare internationell konkurrens. Men
det är bara genom en massiv satsning från grunden
som vi kan nå också högt uppsatta kvalitativa mål.
Utomordentligt sedelärande exempel på detta reso-
nemang kan hämtas från både musikens och idrottens
värld, ty det är mycket tack vare de kommunala mu-
sikskolorna som Sverige hävdar sig så väl inom den
lättare underhållningsbranschen och på den seriösa
musikens område. Det är utifrån de breda satsningar-
na på kommunala ishallar som Sverige når ständiga
framgångar i ishockey i hård internationell konkurrens
och därutöver också bidrar med en inte oväsentlig
export av ishockeyspelare i hårdvaluta.
En positiv grundton får givetvis inte undanskym-
ma de problem som vi fortfarande brottas med. Vi har
sålunda för få examinerade tekniker och naturvetare i
förhållande till antalet anställda.  Men också här är vi
på rätt väg genom den kraftiga utbyggnad av högsko-
lan som nu pågår. Utbudet är större än efterfrågan
beträffande lågutbildad arbetskraft, och samtidigt är
utbudet av högkvalificerad arbetskraft för litet i för-
hållande till behovet.
När det gäller universitetens och högskolornas
betydelse för den regionala utvecklingen kan ett par
intressanta exempel nämnas. Ett exempel är hämtat
från Norrland. När valet stod mellan Umeå och Här-
nösand som norrländsk universitetsort hade båda
städerna drygt 20 000 invånare. I dag har Umeå över
100 000 invånare, medan Härnösand står kvar på
samma nivå. I Umeå har det börjat växa upp små
högteknologiska företag som ett resultat av forskning-
en.
De regionala högskolorna kallas föraktfullt för
"bygdehögskolor" av moderaterna, som vill förmena
dessa högskolor rätten att bedriva forskning. Högsko-
lan i Karlskrona/Ronneby har som profilområden dels
tillämpad IT, dels utveckling av näringsliv och sam-
hälle. Det innebär att man bl.a. från högskolans sida
varit med om att utveckla verksamheter som expande-
rat med 1 600 nya arbetstillfällen under de senaste tre
åren, främst inom IT-sektorn. Det är ganska fantas-
tiskt vad en liten "bygdehögskola" kan åstadkomma!
Låt mig slutligen vad gäller möjligheterna till bre-
dare regional utveckling och nätverkssamarbete näm-
na Öresundsområdet. Här har högskolorna i Lund,
Alnarp och Malmö tillsammans med högskolor i Kö-
penhamnsområdet skapat Öresundsuniversitetet, en
kraftsamling som givetvis gör högskolorna än mer
intressanta i ett omvärldsperspektiv.
Herr talman! Till sist vill jag något kommentera
diskussionen om den s.k. utbildningspremien. Visst
måste det löna sig med utbildning! Förutsättningen för
detta är ett generöst studiemedelssystem. Sverige har
det mest frikostiga studiestödet till högskolestuderan-
de bland OECD-länderna.  Avkastningen på högre
utbildning är med hänsyn tagen till
lön, skatter och kostnader för utbildning och studielån
ungefär lika hög i Sverige som exempelvis i Tyskland
och England. Moderaterna har motsatt sig höjningen
av studiebidragen. I deras partimotion kan man bl.a.
läsa följande: "I ett något längre perspektiv finns skäl
att styra över den offentliga utbildningsfinansieringen
från producenten till de studerande."
Moderaterna umgås uppenbarligen med allvarliga
planer på att avskaffa den avgiftsfria högskolan och
har ju då och då också blottat tanken att elever med
högskoleambitioner i framtiden kan klara sina studier
medelst privata banklån. För oss socialdemokrater är
saken helt klar: Högskolan skall vara öppen för alla.
Den är, och skall förbli, avgiftsfri. Både unga och
gamla skall uppmuntras att skaffa sig högre utbild-
ning. Andelen av befolkningen med högskoletubild-
ning skall höjas. Målet är att alla behöriga sökande
skall kunna beredas plats i högskolan. Alla ansträng-
ningar skall göras för att bryta den sociala snedrekry-
tering till högre studier som fortfarande finns. En
viktig del av denna politik är att högskolan byggs ut
över hela landet, till fromma för den regionala ut-
vecklingen och för en bestående förstärkning av sys-
selsättningen.
       
        Anf.  292  AGNETA LUNDBERG (s):
Herr talman! Vi önskar ökad sysselsättning och
ökad tillväxt. Hur skall vi då åstadkomma det? Ja, det
är många faktorer i samverkan som kan bidra till det.
Jag skall ta upp den, som jag tycker, viktigaste fak-
torn - utbildning.
Det moderna samhället kännetecknas av interna-
tionalisering och av en förändringstakt inom alla
sektorer som aldrig har varit högre. Det finns inga
indikatorer på att utvecklingstakten skall minska.
Tvärtom pekar alla tecken på att framtiden kommer
att innebära att individen får uppleva allt tätare för-
ändringar och att individen kommer att ställas inför än
fler alternativ. Därmed ställs nya och högre krav på
kunskaper och utbildning. En bred kunskapsbas är det
viktigaste verktyget för att individen skall förmå att
hantera en föränderlig verklighet. Utvecklingen med-
för samtidigt risker för nya klyftor i samhälle och
arbetsliv. Därför är utbildningsfrågorna, som jag ser
det, starkt ideologiska.
En bristfällig utbildning riskerar att bli ett allt stör-
re handikapp. Det gäller inte bara i arbetslivet utan
även i samhällsdebatten. Individens möjlighet att
påverka, göra sin röst hörd och ta ställning i viktiga
frågor är intimt förknippad med individens kunskaper.
Vi kan se hur befolkningens genomsnittliga ut-
bildningsnivå har ökat genom reformerna på skolans
område. Samtidigt ser vi att det framför allt är den
sysselsatta andelen människor i arbetsför ålder som
har en högre genomsnittlig utbildningsnivå.
Rationaliseringar och effektiviseringar har ökat
industrins produktivitet och minskat behovet av ar-
betskraft, i synnerhet av arbetskraft med kort utbild-
ning. Antalet sysselsatta med enbart folkskola har
minskat inom alla sektorer, vilket visar att arbetslös-
heten för dessa grupper inte kan lösas genom byte av
sektor.
Den allmänna utbildningsnivån måste fortlöpande
anpassas till samhällets och arbetslivets utveckling.
Under den gångna hösten har många fler än tidiga-
re deltagit i vuxenutbildning. Förklaringen till den
kraftiga utbyggnaden av vuxenutbildningen heter
kunskapslyftet. Det är socialdemokraternas stora
satsning på vuxenutbildning för att bekämpa arbets-
lösheten.
Satsningen på utbildning har folkligt stöd. Många
var de domedagsprofeter som för ett år sedan sade att
det där går aldrig. Inte kan kommunerna klara så här
många utbildningsplatser, sade somliga. Inte finns det
så där många som vill studera, sade andra.
Men resultatet under hösten visar att de hade fel.
Minst 226 000 personer har deltagit i kommunal vux-
enutbildning. Det visar Skolverkets preliminära
uppgifter. Av dessa personer studerade 171 500 på
gymnasial nivå. De 171 500 som studerade på gym-
nasial nivå delade på de totalt 134 500 heltidsplatser-
na. Av dessa 134 000 platser förklaras nästan 98 000
av kunskapslyftet.
Dessa siffror visar att kunskapslyftet blivit en suc-
cé både därför att våra kommuner klarat utmaningen
och därför att människor har strömmat till vuxenut-
bildningen när möjligheterna har öppnats. Jag tycker
att Lars Leijonborg visar ett förakt för dessa männi-
skors omdöme och insikt om att kunskap är nödvän-
dig om man skall kunna få ett arbete eller byta tidiga-
re inriktning i sitt arbetsliv när han i debatten i dag
sade att människor som deltar i kunskapslyftet gör
detta för att kvalificera sig för en ny a-kasseperiod.
Kunskapen har en nyckelroll i socialdemokratisk
politik för att Sverige åter skall bli ett land med till-
växt och full sysselsättning. Arbetslivet ställer allt
större krav. Yrken förändras och teknik blir föråldrad
och byts ut. De enkla handgreppens arbetsmarknad är
på väg att försvinna.
Denna utveckling erbjuder möjligheter för oss
som individer och för Sverige som nation. Föränd-
ringen kan ge oss ett samhälle där människans rätt att
utveckla sina möjligheter kan förenas med rättvisa
och omsorg om varandra. Kunskapssamhället gör
också att vi kan planera för ett samhälle där ekologisk
hållbarhet inte står i konflikt med tillväxt och väl-
stånd.
För att kunna ta till vara alla dessa möjligheter be-
höver vi mer kunskap. Det räcker inte att vi låter
några få välutbildade specialister stå för tänkandet.
Sverige måste bli ett rättvist kunskapssamhälle där
alla får tillgång till utbildning. Hur mycket man är
villig att satsa på att ge alla människor kunskap ger
därmed en bild av hur stor vår framtidstro är och hur
rättvist vi vill att vårt samhälle skall vara.
Regeringen har avsatt stora pengar på utbildning
för vuxna. Det handlar om totalt 90 000 platser på
högskolan och på den omfattande satsningen på kun-
skapslyftet, som alltså redan under den gångna hösten
inneburit 98 000 heltidsplatser och som nu fortsätter
att expandera. Hösten 2000 handlar om totalt 130 000
utbildningsplatser.
Sverige skall möta framtiden med välutbildad ar-
betskraft. Det är ett mycket ideologiskt val vi social-
demokrater gör - inte någon statistikpolitik som mo-
deraterna kallar det.
Vi vet genom forskning att det allra bästa sättet att
få jobb och att inte bli långtidsarbetslös är att skaffa
sig en högskoleutbildning. Därför är den kraftiga
expansionen på högskolan viktig. Vi vet också att de
jobb som inte kräver gymnasiekompetens numera är
försvinnande få. Därför är satsningen på kunskapslyf-
tet helt avgörande - kanske framför allt för dem som
förlorat sitt jobb, har brister i sin utbildning och nu
äntligen får en chans att utbilda sig.
Detta är tydliga skiljelinjer i svensk politik. Mode-
raterna är kunskapslyftets mest aggressiva motstånda-
re. När det första beslutet om kunskapslyftet fattades
ville moderaterna inte vara med. I våras kröp de litet
närmare regeringens uppfattning, och nu i höstens
budgetförslag för 1998 avsätter de pengar till totalt
90 000 årsstudieplatser i kunskapslyftet, alltså 25 000
färre platser än vi socialdemokrater gör.
Men det är på litet längre sikt som moderaternas
ointresse för kunskapslyftet blir tydligt. När valdagen
till hösten är passerad vill de kraftigt minska antalet
platser i kunskapslyftet. I budgeten för 1999 har de
avsatt pengar för drygt 50 000 platser färre än den
socialdemokratiska regeringen. År 2000 är modera-
terna nere i 80 000 färre platser än regeringen. Där-
emot räknar moderaterna med att var och en av dessa
platser skall vara billigare än vad regeringen utgår
från. Totalt sett skär moderaterna 700 miljoner 1998.
Det moderata samhälle som träder fram bakom
dessa data skrämmer. Det är ett samhälle som inte tar
sin utgångspunkt i alla människors möjlighet att växa.
Tvärtom är det ett samhälle som vänder på spiralen -
från en uppåtgående rörelse där kompetens och ut-
bildning skapar utveckling, som ger tillväxt och möj-
liggör välfärd åt alla till en nedåtgående rörelse där
utslagning skapar motsättningar, som skapar stora
kostnader, som i sin tur omöjliggör satsningar på
välfärd åt alla. Det är en samhällsutveckling som vi
socialdemokrater inte vill se.
       
        Anf.  293  ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att hela Agneta Lundbergs
anförande mycket handlar om kvantitet i stället för
kvalitet. Vi moderater har även tidigare satsat väldigt
mycket på vuxenutbildning och tillfälliga platser, men
man kan inte bara satsa på mängdutbildning, utan man
måste också se till att man har en utbildning och ett
utbildningsväsen som är anpassade till framtidens
krav. Det är just därför som vi satsar mindre på kun-
skapslyftet, precis som Agneta Lundberg säger, men
mer på kvalificerad yrkesutbildning, en ny utbild-
ningsform som är eftergymnasial och som också leder
till arbete.
Jag har en konkret fråga till Agneta Lundberg. Det
är så att man får gå på kunskapslyftet ett år och få a-
kassebidrag, eller utbildningsbidrag som det vackert
heter. När det året har gått får man söka svuxa eller
studielån. Vad avser regeringen att göra för de männi-
skor som lämnar kunskapslyftet till våren? Skall de
söka studielån, eller avser man att förlänga utbild-
ningsbidraget?
       
        Anf.  294  AGNETA LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Självklart tycker vi att det är viktigt
med kvalitet på utbildningen. Vi har samma ambitio-
ner där. Vi tycker också att det är viktigt med sats-
ningen på kvalificerad yrkesutbildning. Men det ena
förtar inte det andra. Vi ser tillströmningen till bägge
områdena. Som jag sade i mitt anförande är det en
stor kunskapsklyfta. De som inte har ens nivån upp till
gymnasieutbildning är så pass många att om vi inte
ser till att de får en utbildning upp till gymnasienivå
kommer de att riskera att bli helt utslagna. Vi satsar
också på kvalificerad yrkesutbildning.
Jag är väl medveten om att en del tycker att det är
mycket kämpigt om de efter det första året skall ta ett
studielån. Det kan vara en och annan som inte fullföl-
jer, men det är också väldigt många som sagt att de är
medvetna om att de inte får a-kassestödet utan får låna
eller få utbildningsbidrag. Men man är beredd att göra
det ändå för det handlar om en satsning för framtiden.
       
        Anf.  295  ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Det är oerhört viktigt att man ser till
att de människor som är motiverade att utbilda sig
också skall ha möjlighet att göra det. För socialdemo-
kraterna är kunskapslyftet ett sätt att dölja misslyck-
andet, att man inte fått ned arbetslösheten. Jag hävdar
att många människor i princip är tvingade till det
därför att det inte finns något annat alternativ.
Det Agneta Lundberg nämnde om kvalitet tycker
jag är bra. Då har jag en konkret fråga. Många lärare
lämnar grundskolan och gymnasieskolan för att i
stället undervisa i kunskapslyftet, vilket innebär att
den ordinarie skolan tappar många lärare. Det innebär
att undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan
blir sämre. Är det kvalitet, Agneta Lundberg?
       
        Anf.  296  AGNETA LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Nu återkommer moderaterna till att
vi gömmer arbetslösheten. Precis som i fråga om det
Leijonborg förde fram, att man deltar i kunskapslyftet
för att kvalificera sig för en a-kasseperiod, tycker jag
att det är förklenande att säga att man gör det därför
att man inte har något annat alternativ. Som jag sagt
förut i kammaren brukar jag fråga dem som deltar i
kunskapslyftet hur många av dem som inte skulle vara
där om de hade ett arbete. Det är förvånansvärt få som
räcker upp handen och säger att de inte skulle gå där.
Det bekymmersamma är att de få som räcker upp
handen oftast är män. Trots att det till 75 % är kvin-
nor som deltar är det män som tycker att de hellre
skulle ha haft ett arbete än höjde sin utbildning till att
motsvara gymnasiekompetens.
Jag tycker naturligtvis att det är bekymmersamt att
vi har en lärarbrist. Men vi upplevde redan före kun-
skapslyftets tid att många lärare sökte sig till t.ex.
kommunal vuxenutbildning för att byta miljö och
prova på någonting annat. Det tycker jag är positivt.
       
        Anf.  297  MAJLÉNE WESTERLUND
PANKE (s):
Herr talman! Vi lever i en tid formad av en tidiga-
re aldrig skådad snabbhet i förändrade verklighetsbil-
der och av ord som fortare och snabbare kan använ-
das som en allt täckande beskrivning av den utveck-
ling som den industrialiserade världen i dag befinner
sig i. Nya tekniska landvinningar gör snabbt tidigare
arbetsuppgifter förlegade och oanvändbara, men ska-
par i gengäld nya där kraven på kunskap och kompe-
tens ställs högre. Den globaliserade ekonomin flyttar
snabbt arbetstillfällen dit där vinsterna för tillfället
antas vara de snabbaste och de högsta.
På den enskilde arbetstagaren ställs i dag krav på
ständig förändringsberedskap för att kunna följa med i
de snabba förändringarna. Kravet på att vara geogra-
fiskt rörlig har i dag utökats med kravet på det som
jag vill kalla för mental rörlighet. Viljan och förmå-
gan att hela tiden ta till sig nya kunskaper och bredda
och fördjupa sin kompetens blir de viktigaste förut-
sättningarna för att vinna inträde på arbetsmarknaden
och för att kunna stanna kvar där. Den geografiskt och
mentalt rörliga människan - nomaden, om man så vill
- blir åter förebilden för vårt livsmönster.
Denna nya snabbt föränderliga verklighet lockar
många som redan har alla förutsättningar att kunna ge
sig ut på den nya arbetsmarknaden, men jag är över-
tygad om att denna verklighet samtidigt skrämmer alla
dem som i dag känner sig sakna dessa förutsättningar
och därför ser faran som akut att inte längre platsa på
denna nya mer krävande arbetsmarknad. Samtidigt
med snabbheten har alltså osäkerheten ökat i samhäl-
let.
Att skapa förutsättningar för trygga yttre lev-
nadsvillkor i samhället för den enskilda människan är
och måste förbli politikens främsta uppgift. Därför
måste vi nu skapa de villkor som behövs för att möj-
liggöra för alla att med tillförsikt möta de nya krav
som det snabba samhället ställer.
Tryggheten på den nya arbetsmarknaden kommer
att formas av utbildning. Möjligheten att få rätt ut-
bildning på rätt plats i rätt tid måste erbjudas alla, och
vi är på väg dit.
Kunskapslyftet omfattar i dag över 220 000 män-
niskor - de allra flesta kvinnor, som Agneta Lundberg
sade - som har börjat arbetet med att läsa in treårig
gymnasiekompetens. 220 000 människor förbättrar
sina kunskaper i bl.a. svenska, engelska och matema-
tik. Det är människor som inte anser sig vara siffror i
ett statistiskt spel om arbetslösheten, som vissa poli-
tiska partier i denna riksdag vill göra gällande att de
är.
Nej, alla de som jag har träffat under mina besök
hos komvuxenheter och studieförbund talar om vilken
härlig känsla det är att upptäcka att man trots allt har
förmågan att tillvarata nya kunskaper, lägga dem till
gamla beprövade och på så sätt känna tilltron till sin
möjlighet att kunna bli efterfrågad på arbetsmarkna-
den igen.
10 000 platser för IT-utbildning i samverkan med
näringslivet kommer att fyllas under den närmaste
framtiden. Därigenom kommer enskilda företag att få
en viss del av sina behov av IT-kompetens täckt,
samtidigt som ytterligare 10 000 personer kommer att
känna större trygghet på arbetsmarknaden i kraft av
sina kunskaper.
Försöksverksamheten med Kvalificerad yrkesut-
bildning ger närmare 10 000 människor möjlighet att
skaffa sig en eftergymnasial yrkesutbildning upp-
byggd i nära samarbete mellan kommun, högskola
och näringsliv. Detta nära samarbete innebär att de
olika utbildningarna svarar mot aktuella behov inom
de branscher som finns representerade, vilket kommer
att leda till anställning för de studenter som finns i
utbildningarna.
Alla dessa utbildningar kan ses som delar i det
system för det livslånga lärandet som nu måste ges en
form och en struktur för att kunna möta människors
berättigade krav på den trygghet som rätt utbildning i
rätt tid och på rätt plats ger.
Vi har kommit en bit på väg när det gäller det
livslånga lärandets organisatoriska former. Därför är
det viktigt att vi nu också snabbt lyfter upp frågan om
dess finansiering på dagordningen.
Alla måste ges möjlighet att växa med arbetslivets
krav. Arbetslösa måste erbjudas utbildning för att
snabbt kunna komma tillbaka i arbetet. De som befin-
ner sig på arbetsmarknaden måste kunna förnya sina
kunskaper och sin kompetens. Tider med insatser i
arbetslivet måste kunna varvas med tider för inhäm-
tande av ny kunskap. För att göra detta möjligt för
alla krävs ett stabilt finansieringssystem för den tid
som omfattas av studier. Detta system måste vara så
uppbyggt att ingen av ekonomiska skäl skall behöva
avstå från nödvändig utbildning. Det skulle då utgöra
ett nödvändigt komplement till vårt nuvarande trygg-
hetssystem som omfattar ekonomiskt stöd vid sjuk-
dom och ålderdom. Brist på utbildning kommer lik-
som sjukdom och ålderdom att plocka bort människor
från arbetsmarknaden.
Rätt utbildning kommer att skapa anställ-
ningstrygghet för den enskilde individen. Rätt utbil-
dad arbetskraft är också kanske den mest betydelse-
fulla konkurrensfaktorn för varje enskilt företag.
Kompetens som ger konkurrensförmåga är därför
en mycket viktig tillväxtfaktor. Därför är det nöd-
vändigt att vi skapar förutsättningar för alla att ut-
veckla sin begåvning för att aktivt kunna delta i det
nya samhälle som i rasande fart formerar sig runt
omkring oss.
       
        Anf.  298  ULF MELIN (m):
Herr talman! På förmiddagen i dag fick vi höra att
det var viktigt att hålla nere inflationen. Men var det
något anförande som var inflationsdrivande så var det
Majléne Westerlund Pankes anförande. Hon sade att
det var 220 000 människor inom kunskapslyftet. Så-
vitt jag kan förstå rör det sig om 124 300 människor.
Resten är nog i reguljär komvuxverksamhet.
Jag har en fråga till Majléne Westerlund Panke,
som är en duktig ordförande i Kommittén för kvalifi-
cerad yrkesutbildning. Min fråga gäller er hantering
av detta. Vad man har gjort är att man har satsat
mycket på kvantitet för att dölja arbetslösheten i stäl-
let för att satsa på utbildning som leder till arbete. Det
finns mängder av olika utbildare som vi i kommittén
får säga nej till på grund av platsbrist. Dessa utbild-
ningar är visserligen dyrare än kunskapslyftet, men de
leder till jobb. Långsiktigt vore det bättre att man
satsade på kvalificerad yrkesutbildning än på det
kvantifierade kunskapslyftet. Min fråga är då: Är
Majléne Westerlund Panke nöjd med den platstill-
delning som regeringen har gett till Kommittén för
kvalificerad yrkesutbildning?
       
        Anf.  299  MAJLÉNE WESTERLUND
PANKE (s):
Herr talman! I dagsläget är jag nöjd med de plat-
ser som vi har fått till Kvalificerad yrkesutbildning.
Jag kan inte, som Ulf Melin vill göra gällande, se på
att en hel generation kanske går förlorad för arbets-
marknaden på grund av att det inte ges möjlighet att
skaffa sig en treårig gymnasiekompetens.
Det är viktigt att så många som möjligt kan ta sig
tillbaka till arbetsmarknaden och stanna kvar där. Där
måste man som grundideologi ha att denna möjlighet
skall omfatta alla.
Därför är jag nöjd med den tilldelning som vi har
fått till Kvalificerad yrkesutbildning utöver alla de
platser som man i dag fördelar i det s.k. kunskapslyf-
tet för att inhämta den treåriga gymnasiekompetensen.
       
        Anf.  300  ULF MELIN (m):
Herr talman! Majléne Westerlund Panke talar i sitt
anförande om flaskhalsar. Vi måste ha ett utbild-
ningsväsende som ser till att människor är välutbilda-
de och framför allt att vi har ett utbildningsväsende
som motsvarar arbetsmarknadens krav. Klarar vi inte
av detta kan vi ju fortsätta hur länge som helst att
utbilda människor. Vi måste ju se till att vi har en
skola som utbildar människor som får ett arbete. Vem
skall betala det här? Jo, det är ju alla vi som arbetar
för att klara av det här. Då måste man faktiskt våga
satsa på kvalitet i stället för kvantitet. Långsiktigt är
det ju farligt med den politik som ni för just nu.
Jag tror faktiskt att Majléne Westerlund Panke in-
nerst inne inser att regeringens hållning när det gäller
just tilldelning av platser till den kvalificerade yrkes-
utbildningen har varit alldeles för njugg i förhållande
till det behov som finns. Är det inte så?
       
        Anf.  301  MAJLÉNE WESTERLUND
PANKE (s):
Herr talman! Jag vill erinra Ulf Melin om att det i
dag faktiskt pågår ett försöksprojekt när det gäller
kvalificerad yrkesutbildning. Vi får se var volymen
kommer att hamna när försöksprojektet så småningom
blir permanent verksamhet. Då kan vi väl börja disku-
tera om platsantalet är till fyllest eller inte, men i
dagsläget när verksamheten är på försöksstadiet tror
jag att man skall akta sig för att spä på med alltför
många platser.
Dessutom kan jag inte riktigt se skillnad på kvanti-
tet och kvalitet. Om 200 000 människor ytterligare
skaffar sig en treårig gymnasiekompetens kan det väl
inte innebära att den treåriga gymnasiekompetensen
förlorar i kvalitet. Jag kan inte tänka mig att man
resonerar likadant, att om vi utexaminerar 2 000 läka-
re i stället för 1 000 så blir de 2 000 läkarna sämre
kvalitetsmässigt. Jag förstår inte riktigt resonemanget,
måste jag erkänna.
(forts. prot. 54)
       
        5 §  Bordläggning
       
        Anmäldes och bordlades
Proposition
1997/98:54 Vissa ändringar i lagstiftningen om ge-
nomförande av EG:s försäkringsdirektiv
       
        6 §  Anmälan om interpellationer
       
        Anmäldes att följande interpellationer framställts
       
        den 20 januari
       
        1997/98:126 av Birgitta Hambraeus (c) till närings-
ministern
Vattenfall AB
1997/98:127 av Lennart Daléus (c) till statsrådet
Ylva Johansson
Föräldrastyrelser
1997/98:128 av Lennart Daléus (c) till jordbruksmi-
nistern
Jordbruksnäringen
1997/98:129 av Olof Johansson (c) till statsministern
Högskolornas roll i den regionala utvecklingen
1997/98:130 av Andreas Carlgren (c) till utbild-
ningsministern
Utbildningens infrastruktur
1997/98:131 av Marie Wilén (c) till statsrådet Leif
Blomberg
Ungdomar i gles- och landsbygd
1997/98:132 av Helena Nilsson (c) till näringsminis-
tern
EU:s regional- och strukturfondspolitik
1997/98:133 av Margareta Andersson (c) till nä-
ringsministern
Turistsatsningen i glesbygd
1997/98:134 av Sven Bergström (c) till näringsminis-
tern
Regionalpolitiken och den lokala utvecklingskraften
1997/98:135 av Kerstin Warnerbring (c) till kom-
munikationsministern
IT och regional utveckling
       
        den 21 januari
       
        1997/98:136 av Kjell Ericsson (c) till näringsminis-
tern
Regional näringspolitik
1997/98:137 av Sivert Carlsson (c) till kommunika-
tionsministern
Postens service
1997/98:138 av Ingbritt Irhammar (c) till justitiemi-
nistern
Rättsväsendet
1997/98:139 av Marianne Andersson (c) till kultur-
ministern
Kultur och regional balans
       
        Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 27 januari.
       
        7 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar
       
        Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
       
        den 20 januari
       
        1997/98:329 av Annika Nordgren (mp) till jord-
bruksministern
Djurförsöketiska nämnderna
1997/98:330 av Göte Jonsson (m) till näringsminis-
tern
Utredningen En livsmedelstrategi för Sverige
1997/98:331 av Eva Goës (mp) till statsrådet Pierre
Schori
Återtagandeavtal med Förbundsrepubliken Jugoslavi-
en
1997/98:332 av Elver Jonsson (fp) till socialministern
Spritsmuggling
1997/98:333 av Sten Tolgfors (m) till näringsminis-
tern
Beslutet om stängning av Barsebäck
1997/98:334 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
statsrådet Ylva Johansson
De fristående gymnasieskolornas rätt till momskom-
pensation
       
        den 21 januari
       
        1997/98:335 av Owe Hellberg (v) till näringsminis-
tern
Bidrag för energiomställningen
       
        Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 27 januari.
       
        8 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor
       
        Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
       
        den 20 januari
       
        1997/98:304 av Barbro Andersson (s) till försvars-
ministern
Militära vapenstölder
1997/98:313 av Eva Flyborg (fp) till försvarsminis-
tern
Vapenstölder
       
        den 21 januari
       
        1997/98:294 av Eva Goës (mp) till utrikesministern
Zambia och demokratin
1997/98:295 av Eva Goës (mp) till statsrådet Pierre
Schori
Biståndet till Zambia
1997/98:296 av Kenth Skårvik (fp) till kulturministern
Nordens akvarellmuseum
1997/98:297 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Ylva
Johansson
Kunskapslyftet och gymnasieskolan
1997/98:307 av Kenth Skårvik (fp) till miljöministern
Döda havsbottnar
1997/98:309 av Carina Hägg (s) till arbetsmark-
nadsministern
Anställningstester
1997/98:310 av Britt-Marie Danestig (v) till utbild-
ningsministern
Vetenskaplig kompetens om radioekologi
1997/98:315 av Elver Jonsson (fp) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Olaglig vapenimport
1997/98:316 av Margitta Edgren (fp) till utbild-
ningsministern
Studerande på naprapatutbildningen
1997/98:317 av Erling Bager (fp) till inrikesministern
Den svenska byggforskningen
1997/98:318 av Ewa Larsson (mp) till kulturminis-
tern
Kommunal musik- och kulturskola
1997/98:321 av Per Lager (mp) till miljöministern
Radon
1997/98:322 av Berndt Ekholm (s) till miljöministern
Ökat skydd för naturskogen
1997/98:324 av Barbro Westerholm (fp) till justitie-
ministern
Vandalisering av homosexuellas lokaler
       
        Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 27 januari.
       
        9 §  Kammaren åtskildes kl. 22.12.
       
        Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §
anf. 34 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 12.30,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 4 § anf. 133
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 203
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 263 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.
       


Sveriges riksdag
100 12 Stockholm
Telefon: 08-786 40 00 (växel)
Frågor om riksdagen
Telefon: 020-349 000
E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se