Topbild meny


Kammarens protokoll


Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 2001/02:69
Torsdagen den 14 februari
Kl. 12.00 - 16.20

        Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
       
        Protokoll
2001/02:69
-----------------------------------------------
       
        1 §  Aktuell debatt: Kvaliteten på undervisningen i
grundskolan
       
        Anf.  1  BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Om några månader kommer 10 000
elever att lämna grundskolan utan att ha godkänt
betyg i svenska, engelska och matematik. Därmed har
de inte behörighet till de nationella programmen på
gymnasiet.
10 000 - det är lika många som bor i Gislaved.
När beskedet kom om att Gislaveds däckfabrik skulle
stängas och drygt 700 anställda riskerar att förlora
sina jobb beklagade olika ministrar i TV och tidning-
ar. Flera tusen människor gick ut och demonstrerade.
Men när Skolverket för några veckor sedan presente-
rade siffror som visar att långt fler än tio gånger så
många ungdomar inte får de kunskaper de behöver
för framtiden syntes inga ministrar i tidningar eller
TV. Det blev inga demonstrationståg, ingen folk-
storm, ingenting. Varför?
Det kan inte bero på att frågan är oviktig. Ingen-
ting kan vara viktigare än framtiden för våra barn.
Anledningen är i stället att Socialdemokraterna lyck-
ats få många att tro att det inte går att organisera
skolan på ett bättre sätt än nu. Därför är protesterna
ganska få och inte särskilt högljudda. Det gör att en
skolminister kan komma undan med att göra ingen-
ting under mer än tre år. Därefter kan hennes efterträ-
dare ta över och säga att han ska fortsätta på samma
linje och komma undan med det utan att ta det ansvar
som ligger på den socialdemokratiska regeringen.
Riksdagen har diskuterat skolans problem flera
gånger de senaste åren, men regeringen har inte för-
mått att prestera några förslag som kan bryta den
negativa utvecklingen. Därför har vi moderater begärt
den här debatten. Det är vårt gemensamma ansvar att
agera så att utvecklingen vänder och fler ungdomar
får de kunskaper som de behöver för framtiden.
       
        Anf.  2  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! För mig är den en självklarhet att
den svenska skolan ska vara en kunskapsskola. Jag
besökte en sådan kunskapsskola i går, Aspuddens
skola i Stockholm. Där finns duktiga lärare och enga-
gerade elever som arbetar hårt med att beträda vägen
mot kunskap. Jag var bl.a. inne hos en fjärdeklass
som jobbar med ett väldigt spännande litteraturpro-
jekt. De läser barnlitteratur och uppmuntrar varandra
att läsa med insikten om att om man läser litteratur
blir man också duktigare i andra ämnen. Det visar vad
som händer i vår skola. Det är ett väldigt fint arbete
av duktiga och engagerade lärare och elever.
Kunskap är så oerhört viktigt i vårt samhälle. Det
ger människor frihet att göra sina egna livsval, det
öppnar nya vägar att delta i ett demokratiskt samhäl-
le, det ger självförtroende och inre styrka, och kun-
skap ger makt. Det är därför kunskapspolitik är så
viktigt också när man strävar efter ett jämlikt sam-
hälle i en dynamisk utveckling.
För att skolan ska kunna vara en bra kunskaps-
skola krävs det några grundläggande förutsättningar.
Det krävs bl.a., och det är väldigt viktigt, tillräckligt
med resurser så att man kan ha välutbildade lärare
och andra specialister i skolan som hjälper och stöttar
barnen.
Det måste råda studiero i skolan - ordning och re-
da. Man måste ha respekt för varandra. Det ska finnas
tydliga normer och regler för hur man ska uppträda
mot varandra. Det kräver att vi alla visar lärarna re-
spekt för deras viktiga roll. Lärare ska vara auktori-
teter utan att vara auktoritära.
Sverige har ju en väldigt stolt utbildningstradition.
Vi ligger ofta bra till i internationella jämförelser. På
många sätt ligger vi i bräschen för utvecklingen, t.ex.
när det gäller förskolan, där många länder tittar med
stort intresse på Sverige, och när det gäller vuxenut-
bildningen, där Kunskapslyftet har varit ett projekt
som verkligen har fått omvärlden att lyssna.
Men vi har inte nått målen för alla. Ungefär en ti-
ondel av grundskoleeleverna går ut grundskolan utan
att få med sig godkänt betyg i de centrala ämnena
svenska, engelska och matematik, det som är nöd-
vändigt för att klara gymnasieskolans nationella pro-
gram. Det är alldeles oacceptabelt.
Skolverket har tittat närmare på vad det är som
kännetecknar en skola som klarar av att uppfylla
målen. Det finns en samsyn på skolan hur man ska
arbeta. Det finns tydliga regler och normer som är väl
kända för elever, föräldrar och lärare.
Framgångsrika skolor betonar målen och är nog-
granna med att följa upp och informera elever och
föräldrar om varje elevs prestationer. Lärarna har
höga förväntningar på barnen och ungdomarna. De
ser styrkor hos eleverna, också hos dem som har
svårigheter. Man använder regelbundna avstämningar
för att kunna ge pedagogiskt stöd, och man engagerar
elever och föräldrar.
Framgångsrika skolor är noga med att analysera
sina resultat, se sina styrkor och sina svagheter och
alltid arbeta för att förbättra.
Jag håller med om den här analysen som Skolver-
ket gör. Jag håller också med om den grundläggande
analys som Skolverket lägger fram där man säger att
mer resurser, särskilt till de skolor som har allra störst
uppgifter, ger resultat. Det är därför det är så viktigt
med nya resurser till skolan.
Vi har nu några år framför oss med kraftiga resur-
stillskott till skolan - 17 ½ miljard kronor. Det ger
möjlighet att anställa 15 000 nya lärare, specialpeda-
goger och andra specialister i skolan. Hittills har
3 000 lärare och andra professionella anställts. Det är
naturligtvis helt grundläggande för att kunna ge bar-
nen och ungdomarna den hjälp och det stöd de behö-
ver i sin utveckling.
Men vi behöver också fortsätta att öka insatserna
för att genomföra det arbete med att stärka kvaliteten
på varje skola som är alldeles nödvändigt om vi ska
fortsätta att förbättra vår skola. Varje kommun och
varje skola måste systematiskt redovisa sina resultat i
förhållande till de nationella målen, analysera och
bedöma skillnader och hur man ska gå vidare samt
redovisa de åtgärder som man är beredd att vidta.
Skolverket är en väldigt viktig statlig myndighet
för att vi verkligen ska kunna bedöma skolans ut-
veckling. Det är oerhört viktigt för att vi ska få en
likvärdig skola över hela landet. Skolverkets roll
måste bli tydligare. Det ska vara en myndighet som
ska göra utvärderingar och bedriva tillsyn, och göra
det tydligt och rakt.
Men jag tror också att elevers och föräldrars rätt
till information och stöd måste stärkas. Skolorna
måste ta ett ännu tydligare ansvar för varje elevs
kunskapsutveckling. Det handlar om att för varje elev
regelbundet följa upp resultaten i förhållande till de
nationella mål som vi har i årskurs 5 och årskurs 9 i
läroplaner och kursplaner. Sedan gäller det att med
väl utförda utvecklingssamtal ge elever och föräldrar
klara besked om vad eleven kan och hur långt eleven
har kommit i förhållande till målen. Det ska framför
allt leda till en framåtsyftande individuell utveck-
lingsplan som visar vilka insatser som behövs och
krävs för att eleven ska nå de nationella målen. Ele-
verna och föräldrarna bör kunna få denna framåtsyf-
tande individuella utvecklingsplan i skriftlig form så
att den också blir ett dokument som man kan använda
för att stärka elevens och förälderns rätt till hjälp och
stöd när man behöver det.
Men lika viktig är ju möjligheten för de små bar-
nen att få komma till förskolan. Förskolan har leken
som pedagogisk idé. Språkutvecklingen, rörelseut-
vecklingen och förmågan att umgås med andra blir
oerhört viktig gör barnen när de sedan kommer till
grundskolan. I dag skiljer det sig väldigt mycket åt
när det gäller vad man har med sig i bagaget när man
kommer till förskoleklassen eller till årskurs 1.
Den nya lärarutbildningen träder i kraft. Den ger
nya lärare en starkare pedagogisk grund, starkare
kunskaper om specialpedagogiken och en bättre
forskningsbas för skolans verksamhet. Det kommer
att betyda mycket för att också det stärka respekten
för och statusen i att vara lärare och själva rollen som
lärare.
Vi arbetar också med ett särskilt program för att
ge 4 000 lärare som finns i våra skolor i dag och som
inte har den fulla behörigheten rätten och möjligheten
att få den behörigheten genom att studera och bli
behöriga lärare på goda villkor. 4 000 nya behöriga
lärare - också det är en väldigt konkret och viktig
insats för att stärka kvaliteten i skolan.
Jag tycker att vi har haft en ibland underlig debatt
om skolan. Jag tror att vi alla delar engagemanget för
att göra skolan bättre, men det har hos borgerligheten
utvecklats en modell som jag måste säga att jag är
mycket tveksam till och ibland lite rädd för: sortering
som den pedagogiska idén, sortering som den politis-
ka idén bakom hur man ska utveckla skolan.
Det är Moderaterna som leder utvecklingen och
talar om att avskaffa den sammanhållna grundskolan
och i stället börja sortera barnen väldigt tidigt. Man
vill i Stockholm låta barnen genomgå ett prov redan i
nioårsåldern. Den som inte klarar provet får kvarsitt-
ning ett år. Det är fråga om nio- till tioåriga barn som
lever i sin klass och sin miljö med sina vänner. Det är
barn som trevande tar sig fram i utvecklingen och
som behöver hjälp och stöd om de inte klarar målen,
men de ska sorteras bort och få kvarsittning ett år.
På högstadiet ska man läsa olika avancerade kur-
ser. De som inte går på de avancerade kurserna väljs
redan där bort från framtida utbildningsmöjligheter.
17-18-åringar som inte har klarat målen fullt ut ska
gå kvar i grundskolan tillsammans med 13-14-åriga
elever. Är det ett bra sätt att motivera för framtida
studier?
På gymnasiet vill man sänka kunskapskraven för
dem som ska gå på yrkesinriktade program, för de
behöver inte lika mycket kunskap som andra i den
borgerligt dominerade skolpolitiken och skolpolitiska
debatten.
När man i Stockholm får siffror redovisade för sig
om hur segregationen och ojämlikheterna i Stock-
holms skolor ökar reagerar man inte som en ansvars-
full politiker bör göra, dvs. med oro. Man säger inte
att man måste göra någonting åt detta utan man ryck-
er på axlarna och säger: Så här blir det när man bara
låter betygen vara instrument för intagningen.
Vad är det som har hänt med de gamla sociallibe-
rala idéerna? Det är inte bara jag som undrar det. I går
fick jag ett fax från Bertil Hansson, som var folkpar-
tistiskt statsråd för några år sedan. Han var orolig och
skrev så här till mig:
Att ordna skolan så att olika skolor och skolsys-
tem löper helt vid sidan av varandra och med elever
sorterade i skilda grupper alltefter sociala, etniska,
religiösa, ekonomiska och begåvningsmässiga grun-
der är att återinföra parallellskolesystemet, som vi
hade innan Tage Erlander genomförde grundskolan,
då i samarbete med socialliberalerna.
I går hörde jag också på nyheterna att Centerparti-
ets ledare Maud Olofsson går till attack mot Folkpar-
tiets och mot högerns skolpolitik. Kanske är det så att
vi får en splittring och en nyktrare syn på skolans
utveckling framöver. Kanske kan vi återkomma till en
samsyn om vad som är det viktiga för skolans fram-
tid. Jag tror att skolan behöver det - en skola som ska
ge alla barn lika rätt till god utbildning oberoende av
vilken studietradition hemmet har, vilken inkomst
föräldrarna har eller från vilket land mamma och
pappa kommer.
(Applåder)
       
        Anf.  3  BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag tror att skolministern ska passa
sig för att skambelägga de elever som behöver mer
tid för att komma i fatt sina kamrater. Tid är ett peda-
gogiskt verktyg som man måste kunna använda om
alla ska kunna lära sig att läsa, skriva och räkna. Man
ska inte heller prata om sortering när man är ansvarig
för en skola som 10 000 elever i vår kommer att läm-
na utan att ha fått de grundläggande kunskaperna.
Regeringen står tomhänt inför de väldigt stora be-
kymmer som vi har när det gäller skolan. Det är all-
varligt i sig, och det är också förklaringen till att
skolministrarna hellre angriper oppositionen än visar
på resultat av den egna politiken.
Anne-Marie Lindgren, socialdemokratisk idéut-
vecklare, gav förklaringen i TV häromkvällen när hon
sade: "Vi har varit rätt defensiva. Vi har oftast ac-
cepterat saker i efterskott snarare än drivit saker som
följd av en egen grundläggande diskussion." Hon
fortsatte med att säga att socialdemokraterna inte
riktigt känner igenom problemen i den kommunala
skolan och "därmed uppenbarligen också har svårare
att ta tag i problemen". Man undrar ju var ni har hållit
hus när ni inte känner till verkligheten.
Den svenska grundskolan har allvarliga problem. I
flera år har Skolverket redovisat att många elever
lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper och att fler
och fler saknar särskild behörighet till gymnasiet. Om
den utvecklingen står sig kommer mer än 10 000
unga människor om några månader att lämna grund-
skolan med otillräckliga kunskaper. Det är verklig-
heten, och det är den som vi borde diskutera.
10 000 personer är lika många som bor i Gislaved.
Det är mer än 14 gånger så många som de 700 som
riskerar att förlora jobbet om däckfabriken stängs.
Det är ett viktigt perspektiv att ha klart för sig. Det
handlar om unga människor som inte får den start de
behöver. I bästa fall kan de med tiden, och genom
hårt arbete, rätta till kunskapsbristerna - brister som
borde upptäckas och redas ut tidigt i grundskolan.
Vi måste ta de här problemen på allvar. När 700
vuxna riskerar jobbet blir det ett stort hallå, men när
10 000 ungdomar varje vår riskerar hela sin framtid
kommer bortförklaringarna. Ingen har ansvaret. I
stället försöker man få människor att tro att det inte
går att göra någonting bättre än det som gäller i dag.
Men verkligheten tränger sig på. På fyra år har
antalet elever som varje år lämnar grundskolan utan
tillräckliga kunskaper ökat med mer än 2 000 elever,
med mer än 25 %.
Vi har sett en ökning varje år under den senaste
mandatperioden, och ännu syns ingen ljusning.
Med samma utveckling som den vi har bakom oss
skulle vi år 2006 ha nästan 15 000 ungdomar som går
ut från grundskolan utan särskild gymnasiebehörig-
het. I dag handlar det om tre elever i varje klass. Med
samma utveckling fyra år till blir det fem elever i
varje klass.
Hittills har ni socialdemokrater inte haft förmåga
att ändra er politik trots problemen. Så har det varit
oavsett om skolministern har hetat Persson, Johans-
son, Wärnersson eller Östros. Socialdemokratiska
skolministrar kommer och går, men den socialdemo-
kratiska skolpolitiken består.
Den enda lösning som ni har på problemen är mer
pengar i ett system som inte fungerar tillräckligt bra.
Jag ska kanske säga "den enda konkreta lösningen"
eftersom ministern tycks protestera. Men det finns en
enkel regel: Det fungerar inte att kasta goda pengar i
dåliga system. Det är som att hälla vatten i en hink
full av hål.
Som LO-tidningen konstaterade hösten 2000 har
de extra miljarder som skolan fått under de senaste
åren inte lett till en markant bättre skola. De s.k. Pers-
sonpengarna fungerade inte. Den senaste varianten av
statsbidrag kallas Wärnerssonpengar. De fungerar
knappast heller. Pengarna räcker till en ny tjänst på
400 elever eller en femtondels lärare per klass.
Tror ni verkligen att det kommer att lösa proble-
men? Vi har motsvarande resurser, men jag tror inte
att de löser problemen. De kommer att rätta till något,
men det är inte tillräckligt.
I en artikel i Göteborgs-Posten konstaterar Hans
Krantz på Skolverket vad det handlar om:
"Statsbidraget är lite grann som ett bläckstänk i At-
lanten."
Det är socialdemokratisk politik i ett nötskal. Ett
stänk här, och ett stänk där, men inga genomgripande
förändringar. Socialdemokraterna är nöjda eftersom
de anser att skolan redan är så bra som den kan vara.
Ni blundar för verkligheten. Men vi andra kan inte slå
oss till ro. Det finns tiotusentals ungdomar som har
rätt att kräva att skolans problem tas på allvar och att
insatser görs för att förbättra resultaten.
Alla elever och föräldrar måste ges rätt och möj-
lighet att välja skola. Ingen ska hänvisas till en dålig
skola. Finansieringen av skolan ska vara gemensam,
men pengarna ska följa eleven direkt till den skola
man har valt, inte fördelas av en ineffektiv politisk
byråkrati.
Undervisningen måste utformas av lärare och and-
ra i skolans vardag, inte av politiker. Skolministerns
exempel från Aspudden är bra. Läsning är viktig för
att man ska kunna gå vidare i kunskapsutvecklingen,
men problemet är alla de elever som inte kan läsa
efter nio år och som inte tillräckligt kan ta till sig det
som står i böckerna. Det är det som vi försöker dis-
kutera.
Uppföljningen av resultaten måste bli bättre, och
det är bra att ministern tycker att det är en viktig sak,
men varför har ni inte gjort något åt den under era
åtta år?
För oss moderater är det viktiga inte om en skola
kan kallas kommunal eller fristående utan om den
förtjänar att kallas kunskapsskola. Vi vill ha skolor
som sätter varje elev i centrum i stället för ett system
som accepterar att tiotusentals elever ställs åt sidan.
Vi måste se verkligheten, och därför behövs det nya
tag i skolpolitiken.
(Applåder)
       
        Anf.  4  KALLE LARSSON (v):
Herr talman! Både skolan och samhället måste
förändras. Att skolan i dag misslyckas med att ge alla
elever rätt till en meningsfull och givande skoltid kan
inte skyllas på skolan ensam. I ett samhälle som det
svenska, där klassklyftorna fortfarande växer, förmår
inte skolan att ensam förändra och bryta detta. I ett
samhälle som det svenska, med en djupt rotad köns-
maktsordning, klarar skolan knappast själv att vända
utvecklingen. I ett samhälle med en accelererande
segregation, som den som vi har sett i Sverige på
senare år, kan knappast skolan ensam hållas ansvarig
för förändring. Samhället måste förändras, klassklyf-
torna avskaffas och kvinnors underordning brytas.
Men, herr talman, det betyder förstås inte att sko-
lan ingenting kan göra eller går fri från kritik. Väns-
terpartiet anser att skolan  på alltför många håll i
landet fortfarande bidrar till passivitet, stress och
ytinlärning. Skolan måste alltså också förändras. Den
borde kunna vara en motor i en progressiv samhälls-
förändring. Det är arbetarrörelsens klassiska, och
fortfarande giltiga, vision om en skola som uppmunt-
rar kritiskt tänkande och helhetssyn och en skola för
frigörelse och rättvisa: en spjutspets mot framtiden.
I dag diskuterar vi kvaliteten på undervisningen i
grundskolan, men debatten gäller förstås skolans sätt
att fungera också mer generellt. I Skolverkets rapport
konstateras att svenska elever står sig bra i en inter-
nationell jämförelse, men att alltfler elever inte klarar
skolans krav, och det är förstås oacceptabelt. För vår
del är vi övertygade om att skolan behöver förändras.
Låt mig ge några konkreta förslag på hur kvaliteten i
grundskolan skulle kunna förbättras.
För det första måste skolan faktiskt få mer resur-
ser. Under de kommande åren trappas bidragen från
staten upp för att 2006 nå 5 miljarder extra per år
samtidigt som statsbidragen till och skatteinkomster-
na i kommunerna ökar, men det räcker inte. Vänster-
partiet kräver ytterligare pengar till kommunerna och
till skolan.
För det andra är det dags att genomföra läropla-
nen. Det låter kanske inte så revolutionerande, men
om läroplanen verkligen skulle få genomslag i landets
skolor skulle arbetssättet på många håll dramatiskt
behöva förändras, skoldemokratin skulle kunna slå
rot, och betygen skulle faktiskt behöva avskaffas.
För det tredje måste explosionen av privata, s.k.
fristående, skolor och företagssponsringen av skolor
stoppas. Skolan ska vara en mötesplats för elever med
olika bakgrund och erfarenheter, inte en vara på en
marknad där kunskap och bildning kan köpas med
socialt och ekonomiskt kapital. Man ska inte kunna
göra vinst på att driva skolor.
Herr talman! Den som har läst de borgerliga mo-
tionerna och lyssnade på Beatrice Ask alldeles nyss
kan lätt dra slutsatsen att de borgerliga vill göra sko-
lan till en spjutspets mot forntiden. Det är utmärkt om
vi får en tydlig skoldebatt mellan höger och vänster.
Thomas Östros, sin vana trogen, lär väl fortsätta att
försöka äta varenda kaka han vill ha kvar genom att i
ena stunden tala om kritiskt tänkande för att i nästa
stund försvara betygen, och i ett andetag tala om mer
resurser till skolan för att på utandningen med råstyr-
ka försvara de utgiftstak som förhindrar än mer kraft-
fulla satsningar.
Men, herr talman, störst skillnad är det förstås på
höger och vänster. Det syns inte minst om man tittar
in i borgerlighetens skyltfönster, där man dessvärre
fått chansen att omvandla sina idéer i praktiken, dvs.
om man ser på situationen i Stockholm. Här har man
nu haft makten i fyra år. Det är fyra år av privatise-
ringar, snökaos, indraget kulturstöd och stängda fri-
tidsgårdar. Det är fyra år av ökande klassklyftor och
segregation; fyra år, Beatrice Ask, av mer åt de redan
mätta.
För skolans del är resultatet tydligt. Kombinatio-
nen av betygsintagning och skolpeng, som är den
nyliberala häxbrygd som här har praktiserats, har
visat sig förödande. Segregationen har ökat på punkt
efter punkt. Generellt kan man säga att i ytterstads-
skolorna går numera i betydligt större utsträckning
elever från arbetarklassen vars föräldrar har låga
inkomster och utländsk bakgrund. I innerstaden sam-
las i stället en större andel elever som har föräldrar
med höga inkomster och som är födda i Sverige. Så
har vi då fått notan på den borgerliga skolpolitiken:
Till den som har skall vara givet.
Herr talman! Högern har länge försökt sätta dag-
ordningen för den skolpolitiska debatten. Därför har
den kommit att handla alltför mycket om hårdare tag
och tidigare betygssteg. Vänsterpartiet invänder mot
den problemformuleringen. Vi accepterar vare sig
högerns svartmålning eller socialdemokraternas
skönmålning av den svenska skolan. Vi ser fram emot
en valrörelse som handlar mycket om skolan. Vi
menar att en skola för alla kräver ökad likvärdighet
och verklig skoldemokrati och handlar om att skapa
möten och samarbete.
Det är dags för en skola för frigörelse och rättvisa,
en skola med dem det handlar om i centrum. Det är
dags för elevernas skola.
       
        Anf.  5  MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! I dag är det alla hjärtans dag. Då är
kristdemokrater ute och kampanjar på temat En poli-
tik med hjärta och förnuft. Det är vad som behövs
också när det gäller skolpolitik och skolvardag.
Det är intressant att höra att skolministern har va-
rit ute på skolbesök. Det är bra; fortsätt med det.
Bevista verkligheten! Det är ju så att den socialdemo-
kratiska regeringspolitiken och skolpolitiken har
misslyckats. Nu har man suttit vid makten i åtta år,
och alla formkurvor pekar nedåt, trots att konjunktu-
ren under samma tid har pekat uppåt.
Kunskapsresultatet blir sämre för varje år i svensk
skola. Andelen elever som går ut utan betyg blir allt
större. Det är nu mer än en fjärdedel av eleverna som
inte är godkända i ett eller flera ämnen i årskurs nio.
Arbetsmiljön försämras. Oron tilltar och arbetsron
minskar i svensk skola i dag. I en internationell jäm-
förelse ligger Sverige på plats 26 av 31 vad gäller
ordning och reda i skolan. Var fjärde 15-åring upple-
ver oväsen och oordning under lektionstid. Skolor får
t.o.m. stängas för att man ska kunna garantera säker-
heten. På vilken annan arbetsplats skulle man accep-
tera att man tilltalar varandra med könsord? Ingen.
Allt detta betyder sämre förutsättningar för kunskap-
sinhämtande.
Bristen på behöriga lärare växer för varje år.
Kommunförbundet har beräknat att den kommer att
vara som störst år 2005. Då kommer det att fattas
23 000 behöriga lärare. De stora pensionsavgångarna
har varit kända i 35 år. Barnkullarnas storlek har varit
kända i åtminstone sju år. Ändå gör regeringen ing-
enting för att motverka det här problemet, som har
med möjligheterna till en kunskapsskola att göra.
Vi har en regering som är oförmögen att ta tag i
skolans problem. Krisen växer, skolministern, och
håller på att bli till en nationell katastrof. Vad säger
Thomas Östros till de 25 000 elever som går ut nian i
år utan att vara godkända i alla ämnen, eller de
10 000 som inte är godkända i kärnämnena? Hur ser
deras möjligheter ut inför gymnasiestudier och inför
möjligheten att få ett jobb? Vad är Thomas Östros
besked till alla de föräldrar som oroar sig över hur det
ska gå för deras barn som nu har gått ut med en icke
godkänd-stämpel ur skolan?
Herr talman! Varje elev är en unik människa. So-
cialdemokratisk rättvisa går ut på att ge alla barn
samma sak. Kristdemokratisk rättvisa går ut på att se
och möta varje barn. Skolstarten måste därför vara
flexibel. Skolgången måste kunna variera i antal år
beroende på elevens behov. Alla elever ska ha en
individuell utvecklingsplan med rätt att lära i egen
takt och på olika sätt.
Skolan ska också förmedla de värden som vårt
samhällsliv vilar på enligt den värdegrund som finns
fastlagd i läroplanen. Varenda dag i varenda skola i
varenda klass behövs samtalen om rätt och fel, ansvar
och solidaritet, respekt och mod; spännande och
spänstiga diskussioner som lägger grunden till en
gemensam etik, gemensamma spelregler för livet.
Det är den värdegrunden som regeringens vänner i
Vänsterpartiet vill avskaffa och därmed göra skolan
till ett etiskt vakuum. Hur viktig är värdegrunden för
skolministern?
Det behövs, herr talman, föräldrar som är ansvari-
ga medspelare i skolan, precis som det står i Skolver-
kets rapport, som det tidigare refererades till. Skriv
därför ansvarskontrakt mellan elever, föräldrar och
skola som en överenskommelse där tre parter har
delansvar för kunskapsinhämtandet, men också för
uppförande och uppträdande.
Föräldrar måste hela tiden involveras och infor-
meras om barnets framgångar och behov av stöd.
Muntlig och skriftlig information och betyg behövs i
större utsträckning.
Föräldrar som uppmuntrar och stöder gynnar bar-
nets kunskapsutveckling. Det visar all tillgänglig
forskning. Allra bäst lyckas barn som lever i stabila
familjerelationer.
Varför, Thomas Östros, är det så att det i Social-
demokraternas skola finns färre föräldrar än de som
känner sig behövda på fotbollsplanen?
Det behövs ett tydligt ledarskap i skolan. Ge rek-
tor beslutsbefogenheter så att han eller hon kan vara
en synlig och tydlig pedagogisk ledare, men också en
ledare som har befogenheter nog att garantera en
trygg arbetsmiljö med ordning och reda och frihet
från mobbning. I dag är rektorerna vingklippta.
Är Thomas Östros beredd att fort lägga redskap i
rektorernas händer?
Herr talman! Det ginge väl att stå ut med om trä-
varubranschen eller mineralindustrin fungerade då-
ligt, men nu handlar det om Sveriges största arbets-
plats som rymmer 100 000 lärare och drygt en miljon
elever, dvs. alla Sveriges talanger mellan 6 och 16 år.
För deras skull måste svensk skola få möjlighet att
utvecklas till skolor där kunskap förmedlas, där ar-
betsro råder och där alla barn får lyckas.
Axel ska börja skolan till hösten. Kan Thomas
Östros garantera att han möts av en skola med ord-
ning och reda, att han får nödvändiga kunskaper i den
skolan och att han får värdebärande normer med sig i
bagaget?
       
        Anf.  6  SOFIA JONSSON (c):
Herr talman! När krafttag borde sättas in för sko-
lan och när resurser och konkreta förslag borde kom-
ma till väljer regeringen en ganska märklig strategi,
en strategi som innebär att man nickar och håller med
i stort sett allt och alla. Man säger att man ser pro-
blemen och att någonting måste göras. Vad som ska
göras får vi andra inte reda på.
Sluta med nickedockspolitiken, Thomas Östros.
Gå in och se till att resurserna kommer fram så att det
finns förutsättningar som syns på varje skola i varje
klassrum. Det är inte antalet nickar och mängden text
i riksdagens protokoll som förändrar och förbättrar
den svenska skolan.
När skolministern nu också fokuserar på den
skolpolitik som förs i Stockholm, som för övrigt hans
egna partikamrater i stort ställer upp på, undviker han
det verkliga problemet. Skolministern börjar också i
fel ände. Det viktigaste är ju att ge alla barn en bra
start i livet. Valfriheten är viktig, men det blir ingen
verklig valfrihet om inte alla barn får en bra start, om
inte alla barn får rättigheten och möjligheten att lära
sig det svenska språket och lära sig räkna, skriva och
läsa.
Här har utbildningsministern ett stort ansvar. För-
slagen från regeringen om att förbättra skolan har inte
direkt haglat över oss här i riksdagen.
I åtta år har Socialdemokraterna haft makten. I
åtta år har ni socialdemokrater pratat om att vård,
skola och omsorg måste förbättras. Det måste förbätt-
ras är det tydliga budskap som vi alltid får höra, men
vi har inte sett några konkreta resultat. Vi har inte sett
att de verksamheterna har förbättrats under de åtta
åren.
När statsministern säger att skolan återigen kom-
mer att bli en av de största, om inte den största, val-
frågan är det ett stort svek mot alla landets elever,
föräldrar och lärare.
Centerpartiet har satsat och kommer att satsa stort
på skolan. Vi är helt övertygade om att kunskap är
den enda rätta och hållbara vägen för verklig social
utjämning och lika villkor för alla.
Att satsa på barn är vår viktigaste investering och
inte någon arbetsam kostnad, som några verkar tycka.
Vi vill ta ett helhetsgrepp om skolpolitiken med
ökade resurser direkt till skolor och kommuner. Vi
har en mängd förslag om hur vi stärker arbetet på
skolorna för att varje elev ska få en sådan bra start
som han ska garanteras. Vi behöver högt ställda krav
på kunskaper, på trygghet och ordning och reda, men
framför allt måste alla elever få den hjälp och det stöd
som de behöver.
I riksdagen har vi, herr talman, satt upp höga mål
för grundskolan. Vi är alla, i ett enigt klubbslag, eniga
om att alla elever i grundskolan ska få möjlighet att
efter årskurs 9 gå ut med godkända kunskaper. Vi är
alla överens om att alla elever ska få den möjligheten.
Tyvärr ser vi att barn och elever inte får den möjlig-
heten. Det är helt oacceptabelt.
Det är inte heller acceptabelt att vi har en skola
som så tidigt sorterar ut dessa elever och dessa män-
niskor och barn. Det är heller inte acceptabelt att vi
har en skolminister som trots dessa negativa resultat
återigen bara nickar och håller med om att någonting
måste göras och krafttag tas. Det räcker inte längre,
Thomas Östros, med att bara nicka. Nu måste någon-
ting göras.
Dagens skola är också alldeles för fyrkantig. Bar-
nets ålder är överordnat den kunskaps- och mognads-
nivå som eleven befinner sig på. Vi vill ändra på det.
Det är kunskaperna som ska styra, inte tiden och inte
åldern på eleven.
Vi vill införa en individuell kunskapsrätt som in-
nebär att grundskolans åtagande finns kvar tills ele-
ven går ut grundskolan med tillräckliga kunskaper.
För att alla ska klara det behöver var och en av ele-
verna tillräcklig hjälp och tillräckligt stöd. Det måste
finnas fler lärare och fler specialister för att stödja
eleverna. Det är de första åren och de tidiga insatser-
na som är absolut viktigast.
Eleverna måste också få arbetsro i skolan. Det ska
vara ordning och reda så att det blir en arbetsmiljö där
alla kan känna sig trygga.
Herr talman! Det har ju varit en ganska hetsig de-
batt kring skolan, och det har varit viktigt att visa på
de problem som finns. Men vi måste också komma
ihåg att det finns skolor runtom i landet som gör ett
fantastiskt arbete, där det finns engagerade lärare och
personal och där eleverna också klarar kunskapsmå-
len. Dem ska vi lyfta fram. Med dem ska vi visa hur
viktigt det är att man arbetar utifrån en målstyrning
och att man har en tro till varje elev.
Det är bra att skolministern har besökt några av
dessa skolor. Fortsätt med det, och ta till dig idéerna
och förslagen. Kom med dem till riksdagen så att vi
får något konkret att besluta om.
Herr talman! Skolan ska ge alla barn en bra start
och en rättvis chans i livet. Alla elever har rätt att gå
ut grundskolan med tillräckliga kunskaper och ett bra
självförtroende. Allt annat är oacceptabelt och det
bidrar till en social klyvning som vi ser ökar. Skolmi-
nistern säger att situationen är allvarlig och att nå-
gonting måste göras. Vi väntar spänt på när ministern
ska komma med de konkreta förslag som syns ute på
varje skola.
       
        Anf.  7  ULF NILSSON (fp):
Herr talman! De senaste dagarna har Thomas
Östros fört en debatt om utanförskap, sortering och
segregation i skolan. Den här debatten har på något
sätt varit helt uppochnedvänd, när Thomas Östros nu
plötsligt anklagar Folkpartiet för att vara motståndare
till integrering och för segregation. Det är ju precis
tvärtom: Hela vår liberala skolpolitik går ut på att
minska segregationen och utslagningen i skolan.
Felet med den socialdemokratiska skolan är just
att den låter utslagning och segregation fortsätta och
öka. Felet är att så många elever sorteras ut, och det
därför att de glöms bort i skolan.
Man kan fråga sig varför det ständigt är sådan
uppmärksamhet riktad mot skolan. Är skolan verkli-
gen så dålig? Det finns faktiskt många människor ute
i våra skolor som gör ett både kraftfullt och bra arbe-
te, och på många håll fungerar skolan verkligen bra.
Men ändå måste vi konstatera att alldeles för många
lämnar grundskolan utan att ha godkända betyg i
svenska, engelska eller matematik. Det är 11 %, eller
10 000 elever.
Grundskolan ska lägga grunden, säger vi, men när
vi sedan ser hur det går för eleverna på gymnasiet
inser vi att grunden ofta är mycket dålig. Närmare
40 % av landets 20-åringar når inte upp till gymnasie-
skolans mål, och antalet elever som får slutbetyg i
gymnasieskolan fortsätter att sjunka.
Med de här siffrorna kan man säga att den svens-
ka skolan, som skulle vara en skola för alla, är på väg
att bli en skola för hälften. Det är för många elever
som slås ut, och därför tycker inte jag att någon
skolminister skulle kunna vara nöjd med den svenska
skolan.
Det är naturligtvis lätt att förlora sig bland siffror,
men bakom varje siffra döljer sig en flicka eller pojke
som förmodligen en gång tyckte att det var väldigt
roligt att börja skolan. Bakom många av siffrorna
med ej godkända döljer sig en flicka eller en pojke
som glömts bort ofta redan i tredje eller fjärde klass.
De har fångats i det man kan kalla en snällhets-
fälla. Ingen har haft modet att ställa krav på dem, och
till sist slutar det med ett stort misslyckande. Rädslan
för att sätta upp tydliga kunskapsmål och rädslan för
att ställa krav lämnar just dem i sticket som behöver
skolan bäst.
Folkpartiet säger tydligt att kunskapsmålet måste
uppvärderas, och vi envisas med att tydliga krav i
skolan är bevis på att skolan bryr sig om eleverna.
Skolan i Sverige kostar mycket pengar. Det ska
den också göra, och därför är vi i Folkpartiet med på
resurstillskotten till skolan. En bra skola kostar
mycket pengar, men tyvärr kostar en dålig skola ännu
mer pengar. Därför måste vi tänka nytt när det gäller
skolan.
De senaste 30-40 åren har rädslan för att tala
klarspråk om skolan varit kännetecknet för socialde-
mokratisk skolpolitik. Rädslan för utvärdering och
betyg har gjort att skolans resultat blivit otydligt, att
föräldrar inte fått reda på hur det har gått för barnen.
Bara de senaste tre åren har ett antal märkliga utspel
kommit från det socialdemokratiska partiet, från
regering och myndigheter eller från utredningar. Jag
kan nämna några riktigt tokiga förslag, herr talman.
Det är förslag att slopa kravet på godkänt i eng-
elska, svenska och matte för att komma in i gymnasi-
et.
Det är förslag att slopa betygsgränserna på de na-
tionella proven, så att lärarna inte får något stöd i
betygssättningen
Det är förslag att slopa de tydliga målen i läropla-
nen, så att vi inte längre kan utvärdera om skolan når
målen.
Det är förslag att avskaffa betygen i grundskolan,
från Socialdemokraternas partikongress.
Det är förslag att stoppa rätten att ge skriftliga
omdömen och information till föräldrarna.
Allt detta är negativa förslag, som går i motsatt
riktning mot vad skolan skulle behöva göra om vi ska
bryta utanförskapet för alla de elever som i dag läm-
nas i sticket.
Folkpartiet har en rad reformförslag för att alla
elever ska få en bättre skola.
Genomgående är att eleverna, precis som vi vux-
na, behöver olika tid på sig för att nå målen. Genom-
gående är också att det är bäst att hjälpa eleverna så
tidigt som möjligt i skolan. Flytta därför de resurser
som nu används till att repetera grundskolan på gym-
nasiets individuella program till stöd, speciallärare
och extratimmar långt tidigare i grundskolan.
Behåll kraven på förkunskaper för att få börja
gymnasieskolan, för att tvinga fram att grundskolan
verkligen lägger grunden.
Låt elever lämna grundskolan först när de verkli-
gen nått målen, även om det kan ta olika lång tid för
olika elever. Det kan finnas elever som har nått
grundskolans mål redan efter åtta år, och då ska de få
lämna grundskolan om de vill. Men det finns också
de som behöver gå tio år i grundskolan. I en flexibel
grundskola är det inte konstigt att man tar olika tid på
sig.
Sätt också betyg några år tidigare, så att det inte
kommer som en överraskning näst sista året. Låt
föräldrarna få skriftlig information om hur det går för
barnen redan från början i skolan.
Utvärdera resultaten med nationella prov redan i
trean, så att ingen enda elev som behöver extrastöd
glöms bort.
Oavsett om det handlar om mobbning, arbetsro i
skolan eller kunskapsmål behöver vi en ny tydlighet i
skolpolitiken. Men Socialdemokraterna vägrar envist
tala tydligt om vad de vill.
Från oss i Folkpartiet kommer det ett tydligt bud-
skap att barn och ungdomar är värda en riktig skola,
och i en riktig skola finns det kunskapsmål och en
trygg miljö, och där är det också roligt att söka kun-
skap tillsammans.
       
        Anf.  8  MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Herr talman! Låt mig börja med att säga vad vi
gröna tycker att den svenska skolan behöver, för
kvalitetens skull, för elevernas skull och för lärarnas
skull. Det är mer personal, inga graderade betyg och
ökad elevmakt.
Mer personal, inga betyg och ökad elevmakt är
också titeln på vår nya skolrapport, som ni, tittare och
lyssnare, kan hitta på vår hemsida, www.mp.se.
Nyligen kom betygsstatistik som visar att 11 % av
eleverna i grundskolans avgångsklasser inte fick
godkänt betyg i kärnämnena svenska, matematik och
engelska. Som ett brev på posten kom omedelbart en
begäran från Moderaterna om en aktuell debatt i riks-
dagen. Så har det varit varje gång betygsstatistiken
presenterats den här mandatperioden. Moderaterna
och Folkpartiet tävlar med varandra i ett osmakligt
försök att slå mynt av de problem som de själva lade
grunden till under sin regeringsperiod 1991-1994.
Beatrice Ask sade i sitt inlägg att mer pengar till
skolan är som att hälla vatten i en hink full av hål.
Men det var ju Beatrice Ask som tillsammans med
Bo Lundgren, Alf Svensson och Lars Leijonborg
borrade hålen i hinken.
De borgerliga partierna borde ägna sig åt lite
självrannsakan och självkritik. Det är nämligen den
borgerliga draksådden under 90-talets första år som är
huvudorsaken till missväxten i skolan. De barn som
slutade grundskolan i somras, vars betygsstatistik fick
Moderaterna att begära den här debatten, när började
de i skolan? Jo, de började hösten 1992. Vad hände
hösten före? Jo, Sverige fick en borgerlig regering -
en borgerlig regering där Beatrice Ask var skolmi-
nister, en borgerlig regering som skar så mycket i
statsbidragen till kommunerna att barnen och skolan
blev lidande. Borgerliga politiker ute i kommunerna
skar och skar i skolans budget - 1992, 1993 och
1994.
"Det finns luft i systemet", sade ledande moderata
och folkpartistiska skolpolitiker när vi gröna kritise-
rade nedskärningarna. I min hemkommun Lund skar
man under Ulf Nilssons ledning bort 30 miljoner
under de här tre åren. I Uppsala skar man bort 20 %
av skolans personal. Över hela landet försvann under
90-talets första år massor av fritidspedagoger, speci-
alpedagoger, skolsköterskor, skolpsykologer, kurato-
rer, vaktmästare och, inte minst, lärare.
Betygsstatistiken visar att det finns en grupp ele-
ver som lämnar grundskolan med icke godkänt i ett
eller flera ämnen. Den gruppen utgörs av just de ele-
ver som borde ha fått särskilt stöd tidigt. Beatrice Ask
och Ulf Nilsson nämner just hur viktigt det är att
stödet sätts in tidigt. Det var det stöd som skolan, med
de minskade resurserna, då inte kunde ge. Det gäller
t.ex. gruppen barn och ungdomar med läs- och
skrivsvårigheter eller andra lättare funktionshinder,
barn och ungdomar som lever i familjer med mycket
stora sociala problem och barn och ungdomar med
invandrarbakgrund som inte kan svenska språket
tillräckligt väl. Det är dessa barn som får betala priset
för den borgerliga budgetsaneringen. Det är dessa
ungdomar som nu fått icke godkänt i ett eller flera av
kärnämnena.
Det är oerhört att Ulf Nilson påstår att orsaken till
att barn inte klarar godkänt i slutbetyget är att de
hamnat i "snällfällan" och att högre krav är rätt medi-
cin.
Till min fasa hörde jag i går av en journalist att
Folkpartiet överväger nationella prov i förskolan. Jag
hoppas att Ulf Nilsson kan dementera det i sitt nästa
inlägg.
Socialdemokraterna går heller inte skuldfria. Att
återförandet av resurser för de elever som är i behov
av särskilt stöd påbörjades först 1998 är en skamfläck
i svensk skolpolitik. Ansvaret får delas mellan den
borgerliga regeringen, som gjorde nedskärningarna,
och den socialdemokratiska regering som under peri-
oden 1994-1998 i stort sett inte gjorde någonting för
att komma till rätta med bristerna.
Men nu ökar resurserna successivt, bl.a. tack vare
Miljöpartiets samarbete med regeringen. Men takten
borde vara högre. Resurserna ökar. Någonting håller
på att hända.
Det syns ingen ljusning, sade Beatrice Ask. Men
det syns faktiskt en ljusning. Enligt Skolverket ökar
visserligen antalet elever som inte får godkänt i kär-
nämnena, men ökningstakten har minskat. Trenden är
faktiskt på väg att brytas.
Miljöpartiet har nu tillsammans med regeringen
och Vänsterpartiet anslagit särskilda medel för sko-
lan. 17 ½ miljard extra går under de närmaste åren till
skolan för anställning av mer personal. Till detta
kommer extra medel för kompetensutveckling av
lärare. Vi får en helt ny modern lärarutbildning.
Men det tar tid att utbilda lärare, och det tar tid att
bygga upp skolmiljöer som har raserats. Att modera-
ter, folkpartister och kristdemokrater under denna
uppbyggnadsperiod försöker driva opposition genom
en kombination av svartmålning av skolverkligheten
och krav på fler betyg och mer ordning och reda visar
på en beklämmande idéfattigdom. Det är inte det som
elever med läs- och skrivsvårigheter eller elever med
invandrarbakgrund behöver.
Det som behövs för en bättre skola är fler utbilda-
de lärare och specialpedagoger och individualiserad
undervisning. Det ska inte bara vara en skola för alla
utan också en skola för var och en, så att elever i
behov av särskilt stöd verkligen får stöd.
För att det ska bli möjligt att genomföra behövs en
större satsning på skolan från riksdagen, men också
ett intresse från borgerliga politiker ute i kommuner-
na, där de avgörande besluten fattas, för att verkligen
satsa på skolan.
       
        Anf.  9  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Mer resurser, precis om Matz Ham-
marström säger, är alldeles grundläggande. Det gäller
lärare, specialpedagoger och andra viktiga yrkesgrup-
per i skolan som kan hjälpa och stödja barnen tidigt,
när de behöver det. Det kommer mer resurser. Vi
satsar 17 ½ miljard de kommande åren.
Hur är det möjligt att Beatrice Ask, när hon räknar
upp vem som har ansvaret för skolan, nämner Pers-
son, Johansson, Wärnersson och Östros men hoppar
över Ask, som var den person som satte i gång de
stora besparingarna i skolan? Får jag be om lite själv-
kritik, Beatrice Ask.
Sofia Jonsson säger på samma sätt att det behövs
mer pengar direkt ut i skolorna. Men ni säger ju nej
till öronmärkta bidrag till skolorna. Ni säger nej till
att vi ska ange att de resurser vi nu lämnar till kom-
munerna ska gå till att anställa fler lärare. Hur går det
ihop med kravet på mer resurser direkt ut i skolorna?
Mer resurser, menar jag, är alldeles grundläggan-
de. Starkare kvalitetsarbete ute på varje skola i varje
kommun, med ett skolverk som följer upp tydligt och
klart, är också nödvändigt. Också föräldrars och ele-
vers rätt till information måste stärkas. Det ska läm-
nas information om hur det går i skolan i utveckligs-
samtal. Det ska också finnas en utvecklingsplan för
hur vi ska arbeta för att nå målen för varje elev fram-
över.
Den allmänna förskolan, som vi inför nästa år, är
en av de viktiga utbildningspolitiska reformerna. Alla
fyra- och femåringar bjuds in till förskolan, med
leken som idé och pedagogik.
Det sker också en storsatsning på en ny lärarut-
bildning. Vi måste se till att de som är obehöriga får
chansen att skaffa sig de kunskaper de behöver. Det
är ett bra program för en stärkt kvalitet i den svenska
skolan.
Moderaterna har ett recept: skolpengen. En natio-
nell skolpeng ska införas. Det gäller inte det lokala
ansvaret, utan vi ska ha en statlig skolpeng till varje
elev. En check kommer hem i brevlådan. Man säger:
Här har du den resurs du ska köpa skola för till ditt
barn.
Hur ska Beatrice Ask räkna ut vilken summa som
ska stå på checken? Vi bor olika i landet. Vi har
ibland långt till skolan och behöver skolskjuts. Ibland
är det en landsbygdsskola, och ibland är det en stor
stadsskola. Hur ska man räkna ut vad de olika behov
som eleverna har kostar?
Eleven kan behöva extrastöd. Eleven kanske inte
behöver extrastöd just vid detta tillfälle, men senare.
Hur ska vi räkna ut vilken summa som ska stå på
checken för varje barn?
Vad händer när jag som förälder står framför
skolan med den check jag har fått av Beatrice Ask
och upptäcker att pengarna inte räcker till det mitt
barn behöver? Nu har vi en idé om att det är en ge-
mensam skola och att vi tar ett gemensamt ansvar.
Det är allas vårt ansvar att se till att barnen får de
resurser och det stöd som de behöver. Men ska vi ha
ett checksystem? Ska jag snegla på grannen och fråga
om jag får låna lite av hans check, så att mitt barn får
det stöd det behöver?
Folkpartiet ställer upp på statlig skolpeng, som
verkligen undanröjer alla möjligheter att ge alla barn
det stöd som de behöver efter behov. Centerpartiet
har hittills sagt nej, men kanske är man på väg att
vika sig i den skolpolitiska arbetsgrupp som nu arbe-
tar. Maud Olofssons kritik i går mot Leijonborg och
Folkpartiet är lovande på den punkten, men jag är
orolig. Jag tror inte att det är möjligt att ha en likvär-
dig skola för alla med den typen av checksystem, där
man ska ut och köpa utbildning till sina barn.
Låt oss slå vakt om idén om den gemensamma
skolan. Privatisera inte idén om att vi har ett gemen-
samt ansvar för varandra. Vi ska ställa upp med mer
resurser, bättre kvalitet, tydligare information till
föräldrar och elever och alltmer välutbildade lärare.
(Applåder)
       
        Anf.  10  BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag tycker inte att skolministern ska
ljuga i talarstolen. Vi har aldrig föreslagit några
checkar som ska gå till hemmen och ned i plånböck-
erna. Vad vi har föreslagit är att staten ska ta ansvaret
för grundskolans finansiering, så att vi får en likvär-
dig satsning över hela landet. Vi är upprörda över att
skillnaderna mellan vad barns utbildning får kosta i
olika delar av landet är så stora som de är i dag. Det
är också det som gör att vi har problem på många
håll. Det är det som gör att det samlade resultatet -
hela nationens resultat - är att 10 000 elever lämnar
skolan efter nio år utan att ha godkända kunskaper i
svenska, engelska och matematik.
Socialdemokraterna och Vänstern är ansvariga för
en grundskola som ställer massor av ungdomar vid
sidan. Ni måste berätta varför ni gör så och varför ni
inte vill göra något åt det, i stället för att gå i opposi-
tion redan i februari. Valet hålls inte förrän i septem-
ber. Då får vi se hur det blir.
Problemet är att ni måste ta ansvar för det ni inte
har gjort under åtta år. Det tar tid att reda ut vad Beat-
rice Ask gjorde i början av 90-talet, påstår en del. Det
är möjligt att det finns problem i det. Men eftersom ni
har haft åtta år på er borde någonting ha hänt.
När det gäller skolpolitiken i Stockholm, som
tydligen retar gallfeber på Thomas Östros, måste jag
säga att jag är stolt över att bo och leva i en stad där
alla, oavsett vad mamma och pappa tjänar och oavsett
var de bor, har rätt och möjlighet att välja skola. Jag
är stolt över att man tar reda på hur det går för varen-
da elev redan när de går i tredje klass.
Min pojke går i tredje klass i en vanlig skola. Jag
är stolt som mamma och glad över att hans fröken
med hjälp av pedagogisk expertis undersöker om han
har kommit så långt i sin läsinlärning att det fungerar.
Det är lite patetiskt att Thomas Östros ena minu-
ten kritiserar Stockholm och säger att det rör sig om
testning, samtidigt som han andra minuten när han
ska berätta om en bra skola som jobbar med läsning
tar Aspuddens skola som exempel. Vi har massor
med bra skolor i Stockholm som gör just detta.
Vi tror att det är viktigt att börja tidigt och följa
upp varje barn. Vad har ni föreslagit? Det enda ni gör
är att ni kritiserar.
Vi fick i inledningen höra att Thomas Östros an-
såg att det är viktigt att följa upp varje elev. Ja visst!
Men varför har hans företrädare ägnat nästan en hel
mandatpetiod åt att förfölja kommuner och skolor
som har försökt hitta vägar att just ge bättre informa-
tion? Det har t.ex. gällt skriftlig information.
Varför kritiserar ni Stockholm för att man tillsam-
mans med bl.a. lärarhögskolan försöker förbättra
uppföljning och utvärdering? Varför kritiserar ni detta
när ni samtidigt säger att det är precis det som be-
hövs? Jag tror också att det är nödvändigt. Vi måste
skärpa uppföljningen över hela landet och se till att vi
vet vart varje barn tar vägen och hur detta ser ut.
Jag tycker att det är viktigt att Thomas Östros tar
chansen i slutet av den här debatten att berätta vilket
besked man vill ge till de 10 000 ungdomar som nu
står i en akut situation, som ska lämna grundskolan.
Om deras skola skulle erbjuda dem att gå ett år till
eftersom de inte riktigt har hunnit med, ska de då få
veta att de är kvarsittare i Socialdemokraternas ögon,
att det är någonting nesligt att de skulle jobba ett år
till? Det är den mest omoderna inställning till lärande
man kan ha när vi pratar om ett livslångt lärande.
Den kompetens som finns i grundskolorna behö-
ver ibland användas. Vi vill inte tvinga någon att gå i
grundskolan hela livet, men vi tycker att möjligheten
att få chansen att gå kvar borde finnas och att man
ska göra mycket för att använda den kunskapen.
Vi vill också se till att de som går vidare till gym-
nasiet inte är hänvisade till ett individuellt program
organiserat av kommunerna. Vi vet att inte alla kom-
muner och skolor har lyckats göra något åt detta. Vi
har sagt: Låt också de fristående skolor som så vill ha
individuellt program. Vad gör Socialdemokraterna?
Jo, skickar det till en utredning.
Ni har inga besked till de här ungdomarna. Ni har
inga besked om vad ni ska göra på lång sikt för att
förbättra grundskolan. Det är ju det som är problemet.
Gå inte i opposition i förtid, utan vänta till september!
(Applåder)
       
        Anf.  11  KALLE LARSSON (v):
Herr talman! Det är möjligt att Maud Olofsson har
attackerat Folkpartiets skolpolitik. Men man ska väl
också se det som de är överens om, och det är dess-
värre ganska mycket - tidigare betyg, fler betygssteg,
mer hets och stress för barn och elever som behöver
lugn och ro och ordning.
Det Maria Larsson från Kristdemokraterna säger
kommer kanske som en nyhet för många. Vi får höra
att vi som vänsterkraft vill diskutera läroplanen och
värdegrunden, och det är alldeles riktigt. Men vi får
också höra att om man tar bort den kristna etiken ur
läroplanen lever man plötsligt i ett etiskt vakuum. Det
var en nyhet, Maria Larsson, för de miljarder männi-
skor i den här världen som inte är troende kristna.
Ulf Nilsson säger att Folkpartiet är för en ökad
integration. Ni kanske i så fall skulle ta tillfället i akt
att med partikamraterna i Stockholm diskutera me-
todvalet för att åstadkomma denna ökade integration.
En bostadspolitik där man säljer ut innerstan till de
rika, och dessutom en skolpolitik där man inför be-
tygsintagning till skolorna i kombination med skol-
peng, är knappast ett sätt att öka integrationen. Det vi
ser är ju det omvända: I praktisk politisk handling
ökar man segregationen. Man påstår att det inte är
medvetet, men jag tror nog att man vet bättre.
Beatrice Ask säger att hon är stolt över att bo och
leva i en stad som Stockholm. Jag lever i samma stad
men uppenbarligen i en helt annan verklighet. Jag
lever i det Rinkeby där nedskärningarna inom kul-
turområdet och skolan från borgerligt håll nu börjar
bli verklighet. Jag är också stolt och glad att leva och
bo i en stad som Stockholm, för nu börjar motståndet
mot den borgerliga politiken att formera sig. Striden
om Stockholm, och om svensk skolpolitik, har bara
börjat!
       
        Anf.  12  MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Det är för trist att höra skolminis-
terns klagovisor över Stockholm. Sanningen är ju den
att Östros inte har några egna förslag. Han säger i
gårdagens tidning att han inte vill ta ställning till
vilket intagningssystem man ska ha, eftersom det är
en kommunal fråga. Det är att fega, skolministern!
Hur skulle det vara om skolministern i stället frågade
sina socialdemokratiska vänner nere i Malmö, som
har haft betygsintagning sedan två år tillbaka? I sko-
lorna i Göteborg, där också Socialdemokraterna styr,
går hälften av platserna på betygsintagning. Social-
demokraterna kör inte en linje. Men Östros hoppas att
någon annan ska ta besluten. Han står där han står
tills någon annan tvingar honom att gå någon annan-
stans. Det håller inte för en skolminister.
Jag tycker att det är självklart att elever som bor i
Skärholmen och Fittja ska ha möjlighet att söka till
andra skolor i andra delar av staden. Att tvinga alla
elever att gå där de bor är inte rättvisa; det är dumhet.
Däremot ska man naturligtvis sträva efter att lägga
spännande program ute i förortsskolorna och ge mer
resurser till de skolorna, som ofta är mer resurskrä-
vande. Så görs redan i dag, och det finns en total
politisk enighet om detta.
Herr talman! Jag vill också ta upp lärarsituatio-
nen, som är prekär. Ingenting har hänt under de år
som regeringen har suttit vid makten. 23 000 lärare
fattas. 16 % av lektionerna i dagens svenska skola
ombesörjs av obehöriga lärare. Samtidigt är det 1,8
sökande per plats till lärarutbildningarna i det här
landet - massor med människor som vill satsa på ett
spännande yrke. När blir det fler lärarutbildningsplat-
ser, Thomas Östros?
       
        Anf.  13  SOFIA JONSSON (c):
Herr talman! Det är rätt förbluffande att sitta och
lyssna på Thomas Östros när han diskuterar och ar-
gumenterar från talarstolen. Å ena sidan säger han att
kunskapen är oerhört viktig i den svenska grundsko-
lan. Resurserna måste ökas, och individuella studie-
planer är en väldigt bra idé som skulle kunna genom-
föras. Det här är ju sådant som vi från den borgerliga
sidan har föreslagit i flera år. Men inte har det kom-
mit någonting konkret från regeringens sida!
Är det fortsatt bara tomma ord? Är det så att ni
fortfarande inte tar ansvar för de åtta år ni har suttit
vid makten? I åtta år har ni pratat om förbättringar för
skolan, vården och omsorgen - utan att kunna komma
med några konkreta förslag, och utan att kunna visa
på några konkreta och bra resultat. Det här är en ar-
gumentation som är förbluffande och som är ett svek,
tycker jag.
Ska vi vänta till valrörelsen igen för att Socialde-
mokraterna ska gå ut och säga att skolan är viktig och
att någonting måste göras? Det viktigaste är väl att de
elever som går där just nu får möjligheten till en bra
start, får möjligheten att lära sig det svenska språket,
får möjligheten att lära sig läsa, skriva och räkna
ordentligt.
Nej, tom argumentation utan innehåll, utan resur-
ser och förslag, tycker jag inte hör till svensk politik,
och framför allt inte från Sveriges skolminister.
Centerpartiet satsar stort. Vi satsar 10 miljarder på
den svenska skolan. Vi satsar 1,2 miljarder på de
första åren just för att barn ska kunna lära sig att läsa,
skriva och tala det svenska språket. Välkommen,
Thomas Östros! Sätt in dessa resurser! Ge alla barn
och elever en rättvis start - i verkligheten, ute på alla
skolor, inte bara från riksdagens talarstol!
       
        Anf.  14  ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Thomas Östros trolleritrick här i ta-
larstolen, att försöka rikta uppmärksamheten mot
intagningssystem som hans egna partikamrater ge-
nomför på många håll i landet, kommer inte att lyck-
as. Vi ska diskutera de stora problemen i den svenska
skolan.
I Stockholm har de senaste tre åren antalet elever
från förortsskolor som lyckats komma in på inner-
stadsskolor ökat kraftigt. Antalet invandrare som
lyckats komma in på andra skolor än dem i det egna
området har ökat kraftigt. Motståndarna till det här
systemet får försöka svara på vad de vill ha i stället.
Vill de ha ett inlåsningssystem där man helt enkelt
förbjuds att gå någon annanstans än inom det seg-
regerade område där man är född? Ska man ha
tvångsbussning, något som misslyckades i USA på
60-talet? Ska man ha lottning eller Bingolotto?
Herr talman! Mycket började försämras med den
svenska skolan i och med kommunaliseringen. Det
blev mindre resurser, bristande likvärdighet och dålig
utvärdering. Därför vill också Folkpartiet nu diskute-
ra ett system där staten garanterar likvärdighet och att
skolor som behöver mer resurser får det.
Snällfällan är ett bra ord när skolan av feghet eller
av snålhet inte sätter in resurser i tid utan glömmer
bort eleverna. Så gör man inte i Stockholm. Det är ett
bra exempel på liberal skolpolitik. Där har ett antal
grundskolor börjat arbeta med att utvärdera hur det
går med läsningen redan i trean. Man har nått fantas-
tiska resultat, inte minst med elever från invandrar-
miljöer där många fler än någonsin har nått uppsatta
mål.
Att strunta i att utvärdera och att strunta i att in-
formera föräldrarna är att utsortera, Thomas Östros,
och i verkligheten är det sorgligt nog alldeles för
många som blir utsorterade i skolan i dag.
       
        Anf.  15  MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Herr talman! Beatrice Ask, Sofia Jonsson och Ulf
Nilsson efterlyser åtgärder och reformer. Men vad har
de själva att komma med, annat än det vi tycks vara
överens om, ökade resurser och bättre uppföljning
och utvärdering. Vidare sådant som är rena dumhe-
terna, som Ulf Nilsson pratade om, hårdare tag och
mer fingraderade betyg.
Jag har en fråga till Thomas Östros. Han betonade
i sitt inledningsanförande att Skolverkets tillsyn var
viktig. Är Thomas Östros också beredd att ge Skol-
verket ökade resurser för denna tillsyn och sank-
tionsmöjligheter? Som det är i dag kan en skola eller
en kommun få bötesföreläggande om man inte har
fungerande ventilationssystem, men det är fritt fram
att ha en icke-fungerande pedagogisk verksamhet.
För att komma åt detta behöver Skolverket ha sank-
tionsmöjligheter. Det skulle vara intressant att få ett
svar av skolministern på den frågan.
Jag noterar också, herr talman, att Ulf Nilsson inte
dementerade uppgiften att Folkpartiet vill ha natio-
nella prov i förskolan. Jag hoppas att han kan de-
mentera det i annat sammanhang eller tala om att det
förhåller sig så.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag hävda att det
ibland låter på borgerliga politiker som om riksdagen
skulle kunna kommendera fram mer ordning och reda
i skolan eller skrämma fram den genom tidigare och
mer fingraderade betyg. Men det går naturligtvis inte.
Det som krävs är att vi ger skolan tillräckliga resurser
och arbetsro, att vi ger skolan mer personal, tar bort
de graderade betygen och ökar elevmakten. Då ökar
kvaliteten och trivseln i skolan både för lärare och
elever.
       
        Anf.  16  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! I Stockholms skolor görs ett fantas-
tiskt arbete. Duktiga, välutbildade lärare arbetar en-
gagerat för att hjälpa, stötta och stimulera Stockholms
barn och ungdomar att växa med kunskap. Jag är full
av beundran för det arbete som de gör. Det är en
härlig upplevelse att vara ute i många av Stockholms
skolor och träffa dessa lärare och dessa elever. De
behöver ju respekt för sitt arbete. När Kristdemokra-
ternas Maria Larsson säger att skolan är en nationell
katastrof, vad är det för budskap till Stockholms lära-
re och elever? Det pågår ett fantastiskt arbete.
Det jag kritiserar är den borgerliga ledningen i
Stockholm som inte tar ojämlikheten och segregatio-
nen på allvar, där den ansvarige politikern rycker på
axlarna och försöker gräva fram andra siffror som
visar något annat i stället för att kavla upp ärmarna
och fundera på: Hur ska jag arbeta hårt för att minska
ojämlikheten i Stockholm? Det är ansvaret för skol-
politiker i Stockholm, och det kräver jag.
Betygsintagning kan vara ett alldeles utmärkt in-
strument. Jag håller med Maud Olofsson på det sättet.
Men det kräver att man arbetar mot ojämlikhet och
segregation samtidigt. Annars blir det orättvisa. Då
får några barn en väldigt bra skolgång, men andra får
det inte.
Det görs ett fantastiskt arbete bland Stockholms
lärare. Jag kommer att ägna mycket tid åt att prata
med dem för att höra hur de tycker att vi ska bedriva
skolpolitik framöver. Jag tror att ett gemensamt krav
som de har är att vi ska visa respekt för att de är pro-
fessionella människor. De är inte betjänta av att riks-
dagen ska tala om och skriva dem på näsan exakt hur
de ska bete sig i varje ögonblick. Respekt för lärarna i
Stockholm, men ge dem resurser så att de kan utföra
sitt arbete på ett ännu bättre sätt. Se till att det finns
en politik i Stockholm som strävar efter integration
och jämlikhet.
En statlig skolpeng kommer att vara förödande på
det sättet. Nu säger Beatrice Ask att checken inte
kommer hem i brevlådan. Nej, det var ju ett besked.
Men checken kommer till skolan. Er poäng är att man
ska välja och köpa utbildning och att checken ska
trilla ned i skolan. Föräldrarna kommer att hålla reda
på vad den checken innehåller. Om man behöver
hjälp och stöd och står där hos rektorn med sin check
och inte har pengar så att det räcker, vart har då tan-
ken och idén om den gemensamma skolan tagit vä-
gen? Det är allas våra barn och ungdomar, det är allas
vårt ansvar. Jag tror inte att det går att privatisera den
idén utan att det blir en väldigt stark reaktion bland
människor.
På samma sätt är det med sorteringsskolan. Det är
alldeles självklart att om förälder, elev och lärare är
överens om att det är väldigt bra för barnet eller den
unga eleven att erbjudas ett år till så ska man ha den
möjligheten. Det fungerar så i dag. Men det som
Folkpartiet driver och skriver i artiklar är något helt
annat. Det är en utsorterande skola som börjar med
prov i nio-tio-årsåldern. Om man inte klarar provet
sorteras man ut.
Dagens Nyheters ledarredaktion frågar sig: Vad
händer med studiemotivationen hos de barn som
upplever att de sorteras ut? Sydsvenska Dagbladet
frågar sig: Det är ju så att framgång i skolan är kor-
relerat med föräldrarnas inkomst och studiebakgrund,
kommer inte det att öka klassklyftorna i samhället?
Vi ställer de här frågorna. Socialliberaler faxar
och skriver och frågar: Vad har hänt med sociallibe-
ralismen i Sverige? Men någon intressant diskussion
om det får vi inte här, för man har låst sig och be-
stämt sig.
Jag menar att skolan måste ha mer resurser. Sko-
lan måste stimuleras att arbeta mer med kvalitetsut-
vecklingen. Varje elev och förälder måste få tydligare
information om hur det går för barnen och det bör
vara en individuell utvecklingsplan för var och en så
att man kan nå målen. Det är oerhört viktigt. Men
visa respekt också för lärarnas arbete och deras pro-
fessionalitet!
       
        Anf.  17  BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Skolministern och jag tycks vara
överens om att det i många skolor görs ett fantastiskt
arbete. Det var inte det vi skulle diskutera i dag. Vi
skulle diskutera hur det kan komma sig att 10 000
elever efter nio år inte har nått de grundläggande
kunskaper de behöver och vad man vill göra åt det.
Segregationen är ett bekymmer. Det hade varit
roligt om skolministern hade haft något enda förslag
som hade gett utrymme för att ta tag i hur vi ska ar-
beta med elever som har invandrarbakgrund. Det går
inte att bara tycka att det är ett problem. För många
av de eleverna, inte minst de som har anlänt till Sve-
rige under skoltiden, är mer tid faktiskt nödvändig för
att de ska komma i kapp. Det finns andra åtgärder
också. Dem hinner jag inte gå in på nu. Men det är
naturligtvis ett seriöst problem.
Däremot är det så, och det tror jag också att vi är
överens om, att det också krävs extra resurser. Men
Socialdemokraterna ska inte skryta om Wärnersson-
pengarna som ger en tjänst på 415 elever. Det är ett
bläckstänk i havet, precis som Skolverket säger.
Dessutom måste elever som behöver extra hjälp ha
mer resurser än andra. Det har vi i vårt skolpengs-
system. Så är det i Stockholm i dag också. Under den
här perioden har man faktiskt sett till att stärka de
resurserna.
Till Kalle Larsson vill jag säga: Sluta förtala sko-
lorna på Järvafältet! Bland de bästa skolorna i Stock-
holm är Rinkebyskolan och flera av de andra skolorna
där ute. De når otroligt goda resultat. Detta bl.a. tack
vare att det finns ett pedagogiskt intresse, en upp-
backning, ett stöd och inspiration också från Stadshu-
set. Det har funnits under många år. Det är viktigt för
att de här eleverna ska få en god chans. Prata inte illa
om skolorna på Järvafältet!
Det är synd om Miljöpartiet som inte tror att riks-
dagen har någon betydelse. Det är klart att vi på olika
sätt och med olika beslut kan se till att ta bort hinder
och öka möjligheterna för en bättre skola i alla delar
av Sverige. Detta är ju ingen Stockholmsdebatt. Den
borde handla om hela landet. Problemen finns över-
allt. Det är det vi måste våga se och erkänna.
(Applåder)
       
        Anf.  18  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Det vore bra om vi kunde komma till
en skolpolitisk debatt som slutar att svartmåla skolan.
Jag tror att många lärare och elever inte känner igen
sig. Föräldrar undrar vad det är man talar om.
Vi ska se de problem den svenska skolan har. Vi
ska föra ett resonemang om hur vi ska stärka den
svenska skolan, men vi ska undvika katastrofbeskriv-
ningar. De har inte med verkligheten att göra.
Häromveckan kom en tysk delegation till Sverige.
De kom från en av de stora tyska lärarfackliga orga-
nisationerna. De var i Sverige därför att det i Tysk-
land pågår en mycket het diskussion om utbildning-
ens kvalitet. Den OECD-undersökning som har gjorts
visar att skolans kvalitet i Tyskland hamnar en bra bit
under Sverige. I Tyskland finns en skola där det sker
en tidig sortering och betyg ges tidigt. Men resultaten
blir sämre än för den svenska grundskolan. De undra-
de om det fanns en chans att föra en dialog för att
stötta varandra så att vi kan förbättra våra skolor.
Det är viktigt för oss att känna till att också Sveri-
ge är intressant ur detta perspektiv. Våra ambitioner
är så mycket större än dit vi når i dag. Det ska vara
inspirationen för vårt arbete. Vi vill se till att vi har en
skola som ger alla våra barn och ungdomar de
grundläggande kunskaper de behöver för att kunna gå
vidare till gymnasieskolan och där få de kunskaper de
behöver för yrkeslivet, men framför allt för att vara
medborgare som kan delta i samhället och leva ett
gott liv. Den svenska skolan är en av de viktigaste
framtidsfrågorna vi har. Då ska den inte svartmålas,
utan vi ska beskriva de styrkor som finns och ta tag i
de svagheter som finns.
Det viktigaste är att barnen tidigt ges det stöd de
behöver. Då behövs fler lärare och specialister i vår
skola. Det är en väldigt viktig framtidsfråga för soci-
aldemokratin.
(Applåder)
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        2 §  Justering av protokoll
       
        Justerades protokollet för den 8 februari.
       
        3 §  Meddelande om kammarens sammanträdes-
plan
       
        Förste vice talmannen meddelade att en plan för
kammarens sammanträden under tiden mars t.o.m.
juni 2002 hade delats ut till kammarens ledamöter.
       
        4 §  Anmälan om fördröjda svar på interpellatio-
ner
       
        Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:
       
        Interpellation 2001/02:226
       
        Till riksdagen
Interpellation 2001/02:226 av Ana Maria Narti
(fp) om våld mot kvinnor
Interpellationen kommer att besvaras den
19 februari.
Skälet till dröjsmålet är utländskt ministerbesök.
Stockholm den 11 februari 2002
Näringsdepartementet
Mona Sahlin
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef
       
        Interpellation 2001/02:242
       
        Till riksdagen
Interpellation 2001/02:242 av Annelie Enochson
(kd) om hyressättningen i Akademiska Hus
Interpellationen kommer att besvaras den 8 mars
2002.
Skälet till dröjsmålet är inbokade möten, möte
med EU-nämnden och utlandsresor.
Stockholm den 8 februari 2002
Finansdepartementet
Bosse Ringholm
       
        Interpellation 2001/02:248
       
        Till riksdagen
Interpellation 2001/02:248 av Harald Nordlund
om kalkning av sjöar och vattendrag
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 8 mars 2002.
Skälet till dröjsmålet är internationella resor och
andra inbokade engagemang.
Stockholm den 12 februari 2002
Miljödepartementet
Lena Sommestad
Enligt uppdrag
Kathrin Flossing
Expeditions- och rättschef
       
        Interpellation 2001/02:249
       
        Till riksdagen
Interpellation 2001/02:249 av Ulla-Britt Hagström
om vindkraftverk
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 8 mars 2002.
Skälet till dröjsmålet är internationella resor och
andra inbokade engagemang.
Stockholm den 12 februari 2002
Miljödepartementet
Lena Sommestad
Enligt uppdrag
Kathrin Flossing
Expeditions- och rättschef
       
        5 §  Svar på interpellation 2001/02:225 om Skol-
lags- och Gymnasiekommittéernas verksamhet
       
        Anf.  19  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Per Bill har synpunkter på hur rege-
ringen har hanterat och hanterar uppdragen till 1999
års skollagskommitté respektive Gymnasiekommittén
2000.
Per Bill har därför frågat vilka åtgärder jag avser
att vidta för att tillse att det angelägna arbetet inte
förhalas ytterligare, tillse att de frågor som ändå är i
närheten av beredda inte låses in i ytterligare utred-
ningsarbete, tillse att oacceptabla förseningar av detta
slag inte upprepas samt åtgärda alla de problem
Skollagskommittén och Gymnasiekommittén var
satta att lösa.
Inledningsvis vill jag slå fast att även jag är fullt
medveten om att båda kommittéerna har angelägna,
svåra och tidskrävande uppdrag.
Gymnasiekommittén 2000 fick omfattande upp-
drag i de ursprungliga direktiven och fick därefter,
precis som Per Bill redovisar, flera nya tunga uppdrag
i sitt förra tilläggsdirektiv. Regeringen avsåg att pre-
sentera förslag om en gymnasieexamen samtidigt
med den aviserade propositionen om rekrytering till
högskolan. Tidsplanen för denna proposition blev
dock förskjuten. Regeringen gjorde då, främst med
anledning av behovet av en översyn av gymnasie-
skolans betygssystem, bedömningen att det fanns skäl
att överlåta till Gymnasiekommittén 2000 att ge ett
samlat förslag om gymnasieskolans utbud av studie-
vägar, en eventuell gymnasieexamen och ett ämnes-
betygssystem.
1999 års skollagskommitté har varit otursförföljd.
Efter ett drygt år blev ordföranden svårt sjuk och en
ny ordförande fick ersätta honom. Förra sommaren
insjuknade huvudsekreteraren och avled en kort tid
därefter. Dessa olyckliga avbräck sätter naturligtvis
spår i kommitténs fortsatta arbete och tidsplan.
Kommittén har därför vid två tillfällen anhållit om
och beviljats anstånd med att redovisa sitt uppdrag. I
slutet av förra året inkom 1999 års skollagskommitté
med ytterligare en anhållan om anstånd med att redo-
visa sitt uppdrag till den 30 april 2002. Kommittén
behövde tiden, enligt information jag har fått, för att
hinna utreda konsekvenserna av kommitténs ställ-
ningstagande beträffande vissa principiella frågeställ-
ningar som rör den nya skollagens struktur.
I samband med 1999 års skollagskommittés begä-
ran om förlängning fanns det skäl för regeringen att
se över hur resultatet av de båda utredningarna skulle
bli. För att remissinstanserna ska få möjlighet att se
helheten var det viktigt att kommittéerna fick ett
gemensamt uppdrag att samråda vad gäller bestäm-
melserna i skollagen rörande gymnasieskolan.
1999 års skollagskommitté och Gymnasiekom-
mittén 2000 arbetar båda med frågor som rör gymna-
sieskolan, men de har utifrån sina direktiv olika ut-
gångspunkter.
1999 års skollagskommitté arbetar i första hand
med skolformsövergripande frågor, t.ex. hur en ökad
rättssäkerhet för elever kan åstadkommas, analys och
definition av termer som används i skollagen och
förenkling och förtydligande av lagstiftningen. 1999
års skollagskommittés förslag till ny skollag kommer
att innehålla förslag som rör samtliga verksamhets-
och skolformer.
Uppdraget för Gymnasiekommittén 2000 omfattar
enbart gymnasieskolan. De förslag som Gymnasie-
kommittén 2000 lägger fram kommer sannolikt att
kräva omfattande förändringar i nuvarande bestäm-
melser om gymnasieskolan i skollagen. Det gäller
såväl gymnasieskolans inre struktur som terminologi
och begrepp kopplade till denna, men kan enligt di-
rektiven även beröra mottagande och intagning av
sökande m.m.
För att få kommittéernas två kommande betän-
kanden att harmoniera med varandra har regeringen
funnit att det finns starka skäl att samordna kommit-
téernas arbete. 1999 års skollagskommitté ska därför
samverka med Gymnasiekommittén 2000 så att de
förslag till författningsändringar som Gymnasiekom-
mittén 2000 lämnar stämmer överens med strukturen
på det förslag till ny skollag som 1999 års skollags-
kommitté lämnar. Lärarförbundet och Lärarnas riks-
förbund har också, av denna anledning, framfört
önskemål om att de två kommittéerna bör få ytterliga-
re tid på sig.
Sammanfattningsvis gör jag den bedömningen att
den förlängda tiden för båda kommittéerna leder till
ett bättre underlag för regeringens framtida ställ-
ningstagande. Förlängningen av Gymnasiekommittén
2000 bör inte medföra en försening av genomförandet
av en förändrad och delvis reformerad gymnasiesko-
la.
Med detta som bakgrund vill jag svara Per Bill att
regeringen inte har några planer på att förlänga tiden
ytterligare för någon av dessa utredningar.
       
        Anf.  20  PER BILL (m):
Herr talman! Skolan är en av de absolut viktigaste
frågorna i vårt samhälle. Så har det alltid varit, och
jag tror att det kommer att bli det ännu tydligare nu
när vi är på väg från ett industrisamhälle till ett kun-
skapssamhälle. Därför borde varje regering sätta
skolan och skolfrågorna överst på en lista av riktigt
strategiska frågor att hantera.
Hur ser vi till att skapa ett utbildningssystem som
tar vara på alla elevers talanger? Det är oerhört vik-
tigt. Hur ser vi till att stimulera varje enskild elev, att
deras talanger syns, att eleverna växer, att de går mot
en ljusare framtid och att de får bra jobb och en rik
fritid? Men hur ser vi också till att förbättra de skolor
som tyvärr behandlar sina elever som ett grått kollek-
tiv och som ibland bidrar till att försvåra för eleverna
att utveckla sin fulla potential? Det här är frågor som
vi verkligen borde ägna tid åt.
Och tid har Socialdemokraterna haft. Nästan åtta
år har man haft på sig att göra förändringar i skolan.
Tyvärr har mycket lite hänt. Snarare skulle många
hävda att man har gjort ganska mycket för att försvå-
ra, framför allt för mångfalden, för friskolorna, att
man har velat minska mångfalden i utbildningssys-
temet. Andra viktiga frågor har begravts i långa sega
utredningar såsom Gymnasiekommittén och Skol-
lagskommittén.
Efter flera års arbete skulle Gymnasiekommittén
äntligen vara färdig den 30 april i år. Utredningen
skulle då lägga fram någonting som vi kunde diskute-
ra i valrörelsen så att vi skulle kunna få en bred de-
mokratisk genomlysning av förslagen. Tyvärr blir det
inte så.
Än längre, herr talman, har Skollagskommittén
låtit vänta på sitt slutprotokoll. Slutdatumet var satt
till den 1 maj 2001. Men inte heller de här frågorna
kommer vi att ha möjlighet att ordentligt och demo-
kratiskt genomlysa i valrörelsen. Det är ett stort pro-
blem.
Den 15 januari lät regeringen meddela att såväl
Skollagskommittén som Gymnasiekommittén skulle
få förlängt mandat till slutet av 2002. Med andra ord
skulle alla frågorna sopas under mattan och plockas
fram först efter valet.
Den sopa under mattan-politik som jag tycker att
vi ser alltfler exempel på nu är, tycker jag, demokra-
tiskt mycket tveksam. Det handlar ju om att i val
försöka att presentera för väljarna de förslag som
finns. Att gömma dem långa tider i olika utredningar,
bara därför att man är rädd för att de borgerliga kan-
ske har aptitligare förslag om någonting, är mycket
tveksamt.
En fråga blir då: Är det här då verkligen så vik-
tigt? Är det någonting viktigt de gör i Gymnasie-
kommittén? Ja, låt mig ta några exempel. De ska
utreda och lämna förslag på en struktur för hela den
framtida gymnasieskolan. Det tycker nog de flesta är
hyggligt viktigt. Och jag tror att många skulle tycka
att det vore mycket spännande och bra ifall vi hade
kunnat diskutera de förslagen i valrörelsen. Det kan
vi tyvärr inte. I stället tvingas vi att gissa vad Social-
demokraterna tänker lägga fram för förslag. Det här
är ett problem.
       
        Anf.  21  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Vi hade för några minuter sedan en
rejäl diskussion om skolan, som jag såg att också Per
Bill lyssnade på. Den handlade om de viktiga fram-
tidsfrågorna, om de ideologiska vägvalen, om en
sorteringsskola eller en likvärdig skola för alla, om
vilka ambitioner vi ska ha för våra elever. Ska framti-
dens gymnasieelever som går på yrkesinriktade pro-
gram ha sänkta kunskapskrav, som Moderaterna vill
därför att de tror att arbetslivet inte längre kräver
goda kunskaper? Eller ska de också ska ha rätt till
goda kunskaper för att klara ett modernt arbetsliv?
Det är viktiga diskussioner.
Det som Per Bill interpellerar om är två utred-
ningars arbete. Jag har som skäl redovisat sjukdom,
dödsfall, behov av att samordna kommittéernas arbete
och lärarfackliga organisationer som begär att vi ger
dem mer tid så att det kan bli en bra samordning. Jag
visar också på att implementeringen av en ny gymna-
sieskola inte försenas av detta. Jag tycker att det är
starka skäl.
Jag diskuterar mycket gärna skolpolitiken. Men
jag tror att det är svårt för Per Bill att hitta goda skäl
att kritisera just hanteringen av kommittéernas arbete.
       
        Anf.  22  PER BILL (m):
Herr talman! Jag tänkte inte ägna mig åt den de-
batt som säkert har tagit ordentligt på krafterna under
en och en halv timme, utan jag tänkte att vi faktiskt
skulle ägna oss åt de två kommittéerna som jag tycker
har väldigt viktiga frågor framför sig.
Jag håller gärna med om att det har varit förmild-
rande omständigheter för den ena av kommittéerna.
Det är ingen tvekan om att det har varit extraordinära
omständigheter som har gjort att man kan ha förståel-
se för ett visst mått av överskridande av tid. Men det
handlar ju om ganska stora överskridanden om man
utgår från när de skulle ha varit färdiga första gången.
De skulle ju faktiskt också ha kunnat lämna ifrån
sig några delar av vad de har kommit fram till hittills
så att vi hade kunnat diskutera frågorna, för nog är
det väl ändå viktigt att veta hur en ny gymnasieskola
ska se ut?
Är det inte också viktigt att få en analys av ar-
betsmarknadens och samhällets förändringar och hur
vi ska bredda rekryteringen till högskolan, som var ett
av de andra direktiven som kommittén hade, att över-
väga formerna för de olika studievägarna och hur de
skulle göras tillgängliga för alla elever i landet? Är
inte det något som är oerhört viktigt, så att de olika
programmen faktiskt blir tillgängliga också för elever
som kommer från glesbygd, glesbygd som kanske
inte klarar av att i sin enda gymnasieskola ha alla de
17 olika programmen, som jag tror att det är? Och
vilka blir de ekonomiska konsekvenserna av pend-
lingsbidrag, inackorderingskostnader m.m.? Vore det
ändå inte viktiga frågor att diskutera?
Om vi ska diskutera glesbygdsfrågor i valrörelsen,
tycker då inte skolministern att bland glesbygdsfrå-
gorna skulle faktiskt också glesbygdsbarnens möjlig-
heter att få en riktigt bra skolgång i skolor och på
program som de själva har valt vara en fråga som vi
borde diskutera i stället för att sopa den under mattan
och lägga den i en utredning som inte kommer att
lämna ifrån sig något förrän efter valet?
Herr talman! Även den andra kommittén, Skol-
lagskommittén, sysslar med oerhört viktiga frågor.
Här handlar det t.ex. om att harmonisera skollag,
läroplaner, andra förordningar och föreskrifter, dvs.
att se till att all lagstiftning kring skolan pekar åt
samma håll. Vi vet båda två att ett av problemen i dag
är att ibland vet man inte vilken tolkning man ska
göra när den ena lagen borde tolkas åt ett håll och den
andra lagen åt ett annat håll. Hur ska då skolorna göra
för att försöka att verkligen leva upp till lagtexterna?
Detta är ett problem, detta borde vi kunna diskutera i
en valrörelse och vi borde ha tid att diskutera det här i
kammaren i dag.
Det handlar också om förskolan, en förskola som
både skolministern med små barn och jag med små
barn är mycket intresserad av. Hur ska den komma in
i skolsystemet? Ska förskolan bilda en egen skolform
eller ska den inte göra det? Hur får man dessa att gå
ihop och haka i varandra? Vad kan skolan lära sig av
förskolan och vad kan förskolan lära sig av skolan?
Hur kan man samutnyttja lokaler? Det är oerhört
viktiga frågor som jag tror att många föräldrar med
små barn gärna skulle vilja se att vi diskuterade i
valrörelsen och inte sopade under mattan till efter
valet.
       
        Anf.  23  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Per Bill räknar upp en väldig massa
viktiga frågor, som jag helt delar hans bedömning är
strategiska frågor, om framtidens gymnasieskola,
framtidens rekrytering till högskolan, kopplingen
mellan förskolan och grundskolan - alla dessa och
många, många fler strategiska frågeställningar.
Det gäller alla dessa, och många fler, strategiska
frågeställningar. Att vi nu har en utredning, eller två
utredningar, som dels tittar på lagstiftningen, dels
tittar på den framtida gymnasieskolan, betyder natur-
ligtvis inte att debatten ska avstanna.
Jag vet inte vad Per Bill gör, men jag är ute och
diskuterar de här frågorna varje dag, varje vecka. Det
gäller t.ex. relationen mellan högskola och gymnasie-
skola. Det är väldigt viktigt att man också låter de här
arbetena harmoniera med varandra. Som jag har för-
stått det har också insikten om behovet av samord-
ning växt i kommittéerna under den tid då de har
arbetat. Vi får också krav från andra viktiga aktörer i
skolvärlden på att det behöver bli en samordning.
Jag har också redovisat ett antal andra mycket vä-
sentliga orsaker till att det har tagit längre tid än vad
man en gång trodde. Jag är glad att Per Bill också ser
dem som väsentliga orsaker. Men när det gäller själva
debatten, Per Bill, välkomnar jag verkligen att vi för
en diskussion. Kanske kan vi t.o.m., trots att valrörel-
sen snart kommer i gång, föra en sansad och bra dis-
kussion om hur de här frågorna ska lösas i framtiden.
Det är åtminstone min ambition.
Jag menar att det inte finns någon grund för kritik
mot kommittéernas arbete med tanke på de orsaker
som jag här har redovisat i riksdagen.
       
        Anf.  24  PER BILL (m):
Herr talman! Såväl under hela den debatt om
skolan som vi hade här för en liten stund sedan som
hittills under de här två anförandena, som Thomas
Östros har hållit som skolminister, har han frenetiskt
duckat för vad han själv vill göra. Vilka konkreta,
fasta förslag kommer innan valet? Eller går strategin
ut på att Thomas Östros nu som skolminister ska gå
ut och låta som Moderaterna light eller som en soci-
alliberal, som jag hörde några gånger här i talarsto-
len?
Hur rimmar det med att han sedan, om valet går
som opinionsundersökningarna säger, vilket vi ju
hoppas att det inte gör, ska bilda regering tillsammans
med Vänsterpartiet? Vänsterpartiet håller ju i dag
successivt på att flytta ut och ta bort alla dem som har
samarbetat med Socialdemokraterna. Många av deras
riksdagsledamöter hänger med huvudet och säger: Jag
får inte stanna kvar. Jag får inte behålla min riksdags-
plats, för jag har inte k-faktorn tillräckligt tydlig. Vad
är då k-faktorn? Jo, k-faktorn är att man är en tvätt-
äkta kommunist.
Tyvärr är det ju så att på skolsidan kommer skol-
ministern att få samarbeta med Kalle Larsson, en
person som inte tycker att våld är en fråga om moral
utan snarare en fråga om makt i samhället. Han
kommer att få samarbeta med Jenny Lindahl, som väl
också riskerar att komma in. Hon tycker att Lenin var
en fin kille. Att han var tvungen att ha ihjäl rätt
mycket människor var ju sådant man fick ta. Det var
liksom andra sidan av myntet, han var inte en större
massmördare än någon annan som satt vid makten i
världen vid den tiden.
Är det den typen av kommunister som Socialde-
mokraterna ska driva skolpolitik med i framtiden?
       
        Anf.  25  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Jag undrade vart den här debatten
var på väg. Vi började med Skollagskommitténs och
Gymnasiekommitténs arbete, men vi avslutade med
kommunismens brott.
Jag har aldrig haft några problem med att klock-
rent ta avstånd från allt vad kommunism heter. Jag
tillhör ett av de få partier som verkligen fullt kan vara
stolt över sin historia.
När vi nu talar om kommittéernas arbete är det
viktigt att konstatera att Per Bill delar min uppfatt-
ning att det finns, och har funnits, goda skäl för de
förlängningar som har inträffat. Det betyder inte att
det är slut på samtalet om skolan. En viktig fråga
kommer ju att vara t.ex. det som Per Bill tog upp.
Vart har socialliberalerna tagit vägen? Nu hör de av
sig till Utbildningsdepartementet, men jag är ju soci-
aldemokrat och jag vet inte vart jag ska hänvisa dem.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering
       
        Kammaren beslutade kl. 13.44 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar
       
        Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
       
        6 §  Frågestund
       
        Anf.  26  TREDJE VICE TALMANNEN:
Kammarens överläggningar återupptas för fråge-
stunden. Följande statsråd kommer att delta: statsmi-
nister Göran Persson, statsrådet Ingela Thalén, för-
svarsminister Björn von Sydow, statsrådet Leif Pag-
rotsky och näringsminister Björn Rosengren.
Statsministern besvarar såväl allmänpolitiska frå-
gor som frågor inom sitt eget ansvarsområde. Frågor
till övriga statsråd förutsätts beröra deras ansvarsom-
råden inom regeringen. Det är snabba frågor vi vill
ha. En minuts talartid gäller för både frågor och svar.
Tudelningen av Sverige
       
        Anf.  27  ROLF GUNNARSSON (m):
Fru talman! Min fråga går till statsministern. Det
gäller en sak som berör och oroar halva delen av
landet, i alla fall geografiskt, nämligen den tudelning
av Sverige som sker.
Jag skulle bli förvånad om inte statsministern ock-
så går omkring och känner samma oro som jag, som
bor i ett utflyttningslän. Befolkningsutflyttning och
därmed minskade skatteintäkter och därmed minskad
service är sådant som man dagligen får olika kontak-
ter om. När jag i dag får chansen och statsministern
finns här i kammaren tänkte jag att vi skulle få höra
om en ärlig vision och tankar kring det här med det
tudelade Sverige samt om vad som här i kammaren
måste göras för att orden hela Sverige ska leva inte
bara är ord utan också omsätts i handling.
       
        Anf.  28  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Rolf Gunnarsson tar upp en viktig
fråga. Jag kan villigt erkänna att jag har ganska
många grubblande stunder kring detta. Problemet är
väldigt sammansatt. Några enkla och tydliga drag ser
man dock i en politik som måste föras:
1.      Alla kommuner i Sverige måste ha bra grundvill-
kor. Man får inte utarma glesbygdskommunerna
genom att inte våga driva en omfördelning från
tillväxtområden till dem som ingenting har. Detta
är basalt.
2.      Goda kommunikationer behövs. Man måste fak-
tiskt ha en stark samhällsekonomi, med en stark
offentlig ekonomi i botten, för att se till att hela
landet tillförsäkras goda kommunikationer.
3.      En väl utbyggd kunskapsförmedling behövs, med
högskolor i hela landet. Jag är glad över att det
motstånd som förut fanns mot att sprida högsko-
lan över hela Sverige nu är brutet.
Där har vi tre hörnpelare för att bedriva en regio-
nalpolitik. Därtill kommer allt det andra som vi tradi-
tionellt lägger in i regionalpolitiken. Jag har inte en
enda stund någonsin tyckt att detta varit enkelt, och
jag har många grubblande stunder kring detta.
       
        Anf.  29  ROLF GUNNARSSON (m):
Fru talman! Jag tackar statsministern för svaret.
Den ljusning som man ska se en dag som alla hjärtans
dag är att det är positivt att vi båda grubblar på det
här. Den oro som finns - jag tror att det gäller männi-
skor från alla partier, men jag vet ju inte hur alla
röstar som tar kontakt med mig om de olika proble-
men i ett utflyttningslän, som jag alltså själv bor i -
visar att det finns många problem. Jag tror att det här
är en fråga som inte ett parti ensamt löser, utan det
behövs flera partier.
Vi har förslag om sänkt bensinskatt och om mer
pengar till vägarna än vad regeringen har anvisat.
Vidare gäller det villkoren för företagandet. Jag in-
stämmer vad gäller utbildningsfrågorna och högsko-
lebiten, som statsministern var inne på.
Kanske kan vi lägga pussel och få ihop det och
därmed få en ljusning på glesbygdshimlen - om jag
får säga så om länen norr om Uppsala län, för det är
där som utflyttningen sker. Här behövs det nog
många kockar. Jag hoppas att man kan se positivt på
de olika förslagen från olika partier.
       
        Anf.  30  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Jag delar gärna ansvaret med Rolf
Gunnarsson för att vända en sådan här utveckling -
det lilla som vi två tillsammans kan göra. Vi kan göra
rätt mycket, dock icke allt. Men jag är glad över att vi
tycks vara överens om att en basal förutsättning är att
alla Sveriges kommuner har likvärdiga ekonomiska
förutsättningar genom ett radikalt utjämningssystem.
Vi vet ju att vad som blir kvar när jobben försvin-
ner och när arbetsplatser flyttar därför att industrin
exempelvis förändras är en kommunal organisation
som ska ta nya tag tillsammans med lokala entrepre-
nörer för att vända utvecklingen. Då är det viktigt att
kommunen själv inte är djupt pressad ekonomiskt.
Där är det fortfarande mycket kvar att göra. Låt oss
hjälpas åt också med den saken!
Någon typ av ljusning kan man kanske hoppas på
när både Gunnarsson och jag slår armarna om varand-
ra och försöker anstränga oss till det yttersta för att
stötta Glesbygds-Sverige. Som vittnesbörd om alla
hjärtans dag vid en tidpunkt då solens strålar bryter in
i kammaren kan det väl vara något att glädjas åt över
alla partigränser.
Barnens rättigheter
       
        Anf.  31  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v):
Fru talman! Jag har en fråga till barnminister
Ingela Thalén. FN:s barntoppmöte för barnets rättig-
heter blev ju framflyttat till maj år 2002 på grund av
de fruktansvärda terroristdåden i New York i septem-
ber. Under tiden har vi kunnat förbereda oss bättre
både från regeringens sida och från dem som är in-
tresserade av de här frågorna. Men under tiden har
också de missförhållanden uppdagats som funnits en
lång tid Carlslunds flyktingförläggning för ensamma
flyktingbarn.
Bedömer statsrådet att de missförhållandena
kommer att ha undanröjts så att situationen är betyd-
ligt bättre och så att detta inte ska påverka Sveriges
agerande och bl.a. det tal som Sverige kommer att
hålla i samband med barntoppmötet i New York i
maj?
       
        Anf.  32  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Det är min uppfattning att både led-
ningen för Carlslund och de kommuner som är in-
blandade, med bistånd av de regionala myndigheterna
och också de nationella myndigheterna, kommer att
kunna undanröja de direkta problem som i dag finns.
Sedan finns ett kvarstående problem, nämligen hur
man ska brygga över den uppenbara bristen på sam-
ordning mellan dem som på ett mer generellt plan
borde ta ansvar för att samordningen ska fungera. I
den frågan har biståndsminister Jan O Karlsson och
jag för avsikt att träffa de ledande för bl.a. Socialsty-
relsen, Kommunförbundet och Migrationsverket för
att gå igenom på vilka områden vi behöver förändra
och förbättra för att den här typen av problem inte ska
uppstå framöver.
Med all säkerhet kommer vi att då och då drabbas
av stora påfrestningar beroende på att barn ensamma
söker sig till Sverige. Men vi ska definitivt ha en
betydligt bättre beredskap för att handskas med de
problem som kommer att uppstå framöver.
       
        Anf.  33  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v):
Fru talman! Jag tror att det är av yttersta vikt att vi
så snart som möjligt vidtar åtgärder och gör de för-
ändringar som måste göras. Det är viktigt för de barn
som detta gäller, men det är också viktigt för Sveriges
anseende och förtroende i världen vad gäller barn-
rättsfrågor. Där tycker jag att det vore på sin plats att
Sverige visade viss självkritik - alltså att vi inte
handskas så väl med allting vad gäller barnens rättig-
heter.
Jag har en följdfråga om den kritik och den dis-
kussion som uppstått inför barntoppmötet och som
handlar om hur barns eget inflytande i den processen
måste stärkas - det finns barn som kommer att vara
representanter: Anser barnministern att vi på ett till-
fredsställande sätt har sett till att barns inflytande
över processen och förberedelserna för att delta är
tillräckligt?
       
        Anf.  34  Statsrådet Ingela Thalén (s):
Fru talman! Nej, det anser jag inte. Jag tycker att
vi har väldigt mycket mer kvar att göra. Men i för-
hållande till hur vi haft det tidigare år är det ingen
tvekan om att Sverige har tagit många steg för att öka
möjligheterna för unga att få ett inflytande dels över
olika frågor som rör deras närhet, dels över sin egen
situation.
I höstas tog jag initiativ till att utse ett antal am-
bassadörer i åldern 10-17 år som ska hjälpa bl.a.
regeringen med att granska på vilket sätt Sverige
uppfyller barnkonventionens intentioner. Syftet med
det biståndet är att vi ska få de ungas röster i den här
granskningen. Deras synpunkter ska utgöra en del av
det underlag som vi använder när vi rapporterar till
FN:s barnkommitté.
Det är självklart att väldigt många olika gruppe-
ringar, många olika aktörer ute i kommuner och
landsting och inte minst i den statliga verksamheten
kan göra mer för att låta barn och unga ha ett infly-
tande över hur saker och ting kan förändras på ett
bättre sätt.
Jag har personligen en stor ödmjukhet inför det
som Eva Zetterberg säger, att vi ska vara väldigt
självkritiska. Barnkonventionens intentioner ska
genomsyra och styra vårt synsätt när det gäller barns
och ungas uppväxt.
Den privata äganderätten
       
        Anf.  35  KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Den privata äganderätten är av
grundläggande betydelse för hela samhällssystemet.
Det är en förutsättning för ekonomisk utveckling,
marknadsekonomin och ett incitament för långsiktig
förvaltning. De här insikterna omfattas av många.
Ändå måste äganderätten ständigt försvaras. Även om
inte själva ägandet ifrågasätts anser många att det är
högst legitimt att urholka dess innehåll. 1999 års
författningsutredning, i vilken jag ingår, är ett exem-
pel på just detta. En socialistisk majoritet med stöd av
Miljöpartiet ville försämra den grundlagsfästa rätten
till ersättning vid ingrepp i äganderätten. Vi lyckades
den gången avvärja hoten.
Jag skulle vilja ställa en fråga till statsministern
om statsministern är beredd att följa ett förslag från
mig att tillsätta en kommission med uppdrag att bely-
sa äganderättens betydelse för den ekonomiska ut-
vecklingen i landet och lägga fram förslag om stärkt
skydd för äganderätten i både grundlagen och den
vanliga lagstiftningen.
       
        Anf.  36  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Jag brukar vara noga med att lyssna
på råd från Dalabänken, men ibland har de karaktären
av: Vad göras skall är allaredan gjort, I herredagsmän
riden icke så fort.
Här tror jag nog att det slås in öppna dörrar. Vi
lever i en marknadsekonomi, vi är internationellt
utsatta, vi har en osedvanligt stark uppslutning i alla
samhällskretsar omkring äganderätten, samtidigt som
det finns förståelse för att vi i vissa fall ska lösa saker
och ting gemensamt. Den här avvägningen har tjänat
oss väl. Jag ser ingen anledning att ändra vår politik.
Det skulle, tror jag, väcka väldigt konstiga känslor
om man i det här läget nu tillsatte en stor kommission
för att stärka eller skydda äganderätten, som ju på
inget sätt är svag eller hotad.
       
        Anf.  37  KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag får tacka för svaret, även om jag
hade hoppats på större tillmötesgående i sakfrågan.
Jag tog ett exempel på där hotet var uppenbart. Det
finns exempel där det är problem när det gäller ägan-
derättsfrågor. Miljöbalkens detaljerade regelverk,
kommersiellt utnyttjande av allemansrätten är exem-
pel på frågor som är bekymmersamma. Jag hade
hoppats på större delaktighet i de bekymren från
statsministerns sida.
Jag tycker att det här är oerhört viktiga frågor. Det
finns ett hot om försvagning av den privata ägande-
rätten. Det finns en insikt hos många att företagandet
i landet, liksom den ekonomiska tillväxten, motverkas
av instabila konstitutionella regler. Ett starkt skydd
för egendom i författningen liksom i underliggande
lagstiftning är grundförutsättning för ekonomisk
utveckling. Jag beklagar att vi inte delar varandras
uppfattningar i den delen. Vi kommer att göra vad vi
kan för att få ökad insikt både hos regeringen och hos
dess statsminister.
       
        Anf.  38  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Jag ska lyssna noga, men jag är inte
så imponerad av argumenten, måste jag säga, särskilt
inte de två exempel som Kenneth Johansson tar upp.
Det första handlar om konflikten mellan äganderätt
och miljöintresse, inte så sällan i anslutning till av-
verkning av skog och skyddsvärda biotoper. Där finns
en målkonflikt. Centern med sin tydliga förankring i
gröna värden, tycker jag, borde också se den dimen-
sionen i frågan, inte bara luta sig mot äganderättsre-
sonemanget.
Den här frågan sliter vi med sedan många år till-
baka. Vi ska försöka hitta en lösning som är en kom-
promiss.
Det andra exemplet gör mig väldigt orolig när
Kenneth Johansson i kammaren lyfter upp allemans-
rätten och börjar tala om att den står i konflikt med
äganderätten. Vad är det Centern går och funderar
på? Är det inskränkningar i allemansrätten? I så fall
blir det politisk strid, det kan jag försäkra.
Luftvärnssystemet Bamse
       
        Anf.  39  HELENA ZAKARIASÉN (s):
Fru talman! Jag har en fråga till försvarsministern.
Luftvärnssystemet Bamse har varit föremål för
diskussion den senaste tiden. Det finns både en oro
och en osäkerhet för vad som ska hända med projek-
tet både bland allmänheten, alltså karlskogaborna,
och naturligtvis bland dem som arbetar med Bamse.
Min fråga blir helt enkelt till försvarsministern:
Vad händer med Bamse?
       
        Anf.  40  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Det som har hänt har varit att Försva-
rets materielverk i höstas konstaterade att en av de
förutsättningar som har funnits för att det här system-
et ska gå vidare inte har kunnat uppfyllas, och det är
att ta fram en annan teknik som ska kunna styra den
roboten i en senare version. Det har gjort att överbe-
fälhavaren och materielverket har övervägt frågan.
Överbefälhavaren har kommit fram till resultatet att
projektet bör gå vidare. Överbefälhavaren har tillsatt
inom Försvarsmakten en stor utredning över hela
Sveriges luftförsvarsförmåga. I ljuset av det arbetet
vill ÖB att projektet går vidare. Jag delar den stånd-
punkten.
       
        Anf.  41  HELENA ZAKARIASÉN (s):
Fru talman! Jag får tacka försvarsministern så
mycket för det glädjande beskedet. Min andra fråga
blir då: Hur ser regeringens framtida inriktning för
robotindustrin ut?
       
        Anf.  42  Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Det är en mycket viktig frågeställ-
ning. Praktiskt taget hela dagens försvarsindustri i
Sverige har blivit föremål för förändringar när det
gäller ägandet. Det har blivit en internationalisering
av ägandet. Det gäller hela Saabkoncernen där British
Aerospace är med. Men det är antagligen en fördel
om de delar av Saabkoncernen som har robotinrikt-
ning också blir föremål för en särskild genomgång av
företagsledningen. Kan man göra strukturförändring-
ar som gör att det i fortsättningen kommer att vara
svenskt baserat robotkunnade kvar? Vi har inga möj-
ligheter att ha så långa serier i beställningar från den
svenska Försvarsmakten som var möjligt under det
kalla kriget. Man bör därför se om möjligheterna att
hitta andra ägarkonstallationer. Jag välkomnar en
sådan utveckling.
Strålning från mobiltelefoner
       
        Anf.  43  EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! Jag ber att få ställa en fråga till nä-
ringsministern.
Larmrapporter om strålning från mobiltelefoner
och dess negativa konsekvenser har duggat ganska
tätt under de senare åren. Sambanden blir starkare
och starkare enligt varje undersökning som kommer.
Det har i dagarna kommit en ny undersökning från
Tyskland som påvisar att barn påverkas av mobiltele-
fonstrålning. Det står att barns hjärnaktivitet minskar
av mobiltelefonerna. Samma låga hjärnaktivitet kan
uppmätas hela 50 minuter efter pratandet i mobiltele-
fon.
Jag skulle vilja ställa frågan till näringsministern
om han vet som detta. Vad gör i så fall gör den
svenska regeringen för att stödja den forskning som
måste till om det här? Kan vi se fram emot några som
helst åtgärder från departementet i frågan?
       
        Anf.  44  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag känner väl till de diskussioner
som förs och även den forskning som sker. Vi följer
forskningen och de myndigheter som är ansvariga för
detta.
Jag kan också nämna att en organisation som jag
nära tillhört, TCO, tog fram tidigare när man mätte
strålning i bildskärmar ett system som varit väldigt
slagkraftigt. Alla bildskärmar i dag är i princip god-
kända av TCO. TCO gör nu detsamma när det gäller
mobiltelefoner. Jag tycker att det är ett ganska bra
sätt. Man gör det ihop med branschen, ihop med en
organisation som står nära människor som använder
detta.
Som sagt följer jag detta och förutsätter att våra
myndigheter och forskningen går hand i hand.
       
        Anf.  45  EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! Det här är ju inte så enkelt, och nä-
ringsminister är inte längre ordförande i TCO. Det
var därför som jag ställde frågan.
För över ett och ett halvt år sedan ställde jag en
liknande fråga till näringsministern, och då lovade
han att återkomma med förslag - det var lite sämre
den här gången. Han skulle bara prata med Sahlin,
och sedan skulle han återkomma. Men det har vi inte
sett röken av i den här kammaren.
Jag tycker att det är upprörande att ingenting hän-
der. Man sviker konsumenterna, och framför allt
sviker man barnen. Den nya undersökningen från
Tyskland går inte att prata bort och går inte att gå
förbi.
Jag frågar återigen: När ska regeringen vakna?
Hur många undersökningar ska komma innan nä-
ringsministern gör någonting?
       
        Anf.  46  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag känner väl till att jag inte längre
är ordförande i TCO. Jag nämnde bara ett exempel på
hur olika organisationer och branscher många gånger
löser den här typen av frågor på ett väldigt bra sätt.
Jag tar självfallet till mig det som har sagts här.
Jag är medveten om problemet. Men jag vill säga att
jag ändå har en relativt god tilltro till den forskning
som görs och till den teknologi som vi använder.
Konkurrensfrågor
       
        Anf.  47  GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till näringsministern.
Under de senaste veckorna har en sorglig historia
rullats upp. Den handlar om att stora svenska företag
mellan sig har delat upp kontrakt som har varit före-
mål för offentlig upphandling. Detta tar naturligtvis
stora resurser från den offentliga sektorn och är att
betrakta som bedrägeri och också som brott mot den
nuvarande konkurrenslagstiftningen.
Vi har även sett andra exempel. Det gäller upp-
delningen av flygmarknaden, diskussioner om pris-
sättningen på bensinmarknaden osv.
Min fråga är: Kommer regeringen att vidta några
åtgärder med anledning av detta?
       
        Anf.  48  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Konkurrensfrågor handläggs i rege-
ringen av Ulrica Messing. I hennes frånvaro svarar
jag på frågan.
Ja, vi vidtar åtgärder, inte bara genom att våra
myndigheter ytterligare skärper sitt arbete. Vi har
också i dag inom regeringen diskuterat att tillsätta en
kommission för byggsektorn som ska gå igenom hela
sektorns funktionssätt. Det innefattar kartellinslagen,
bristande kvalitet i nybyggnation i form av sprickor,
mögel osv. och höga byggkostnader.
Vi är djupt upprörda och ser detta som en avgö-
rande svaghet i svensk ekonomi. Konkurrenstrycket
är för lågt, och det berövar konsumenterna väldigt
stora pengar. Många vanliga människor betalar helt
enkelt för mycket för sina bostäder, för sin mat och
för sin bensin. Vi ska se till att vi successivt försöker
att åtgärda allt detta.
Det är inte lätt, därför att det är tydligt att vi sak-
nar någonting i svensk ekonomi. Vi saknar många
aktörer. I byggbranschen, t.ex., är det fyra stora före-
tag som dominerar. Också i bensinbranschen är det
ett fåtal stora företag som dominerar. Det skapar
prisstelhet och höga priser. Men när det gäller byggs-
ektorn är måttet nu faktiskt rågat. Vi tillsätter en
kommission.
       
        Anf.  49  GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Tack för det, statsministern. Det var
många bra besked.
Jag tror för min del att konkurrenslagstiftningen
behöver skärpas på det här området. Det är ett be-
kymmer att de företagsledare eller chefer som gör
upp i slutna rum och delar upp avtalen mellan sig
riskerar att företagen i värsta fall får betala en kon-
kurrensskadeavgift.
På samma sätt som andra bedragare i samhället
tycker jag att dessa bedragare ska riskera att hamna i
fängelse när de gör upp om kontrakten. Det handlar
faktiskt om att frånta det offentliga viktiga resurser
som behövs för gamla, barn osv. Därför anser jag att
det personliga ansvaret i straffsättningen är väldigt
viktigt. Har regeringen några tankar i den riktningen?
       
        Anf.  50  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Ja, också den saken är nu aktuell i re-
geringen. Vi hade en första föredragning om detta
förra veckan. Det är en helt ny ansats för att spräcka
karteller, och vi ska också i dessa sammanhang se till
att någon som är inne i kartellen, men kliver ur först,
åtminstone inledningsvis kan samarbeta med myn-
digheterna. Vi ser också över straffskalorna.
Regelverket och lagstiftningen är viktiga. Men det
är också viktigt att vi stärker konsumentinflytandet.
Alla vi som konsumerar alla dessa varor, produkter
och tjänster betalar för mycket. Konsumenterna är
väldigt dåligt organiserade i Sverige. Vårt inflytande
över opinionen är väldigt litet. Det hela styrs av pro-
ducenter och starka lobbyorganisationer. Därmed har
vi ett klimat i vårt näringsliv som inte är konkurrens-
befrämjande, och det ligger stora förluster i detta.
Överenskommelsen om säkerhetspolitiken
       
        Anf.  51  URBAN AHLIN (s):
Fru talman! Jag har en fråga till statsministern.
I går diskuterade riksdagen utrikespolitik. Själv-
klart handlade en stor del av den debatten om den nya
säkerhetspolitiska överenskommelsen som statsmi-
nistern har slutit med ett antal borgerliga partiledare.
I gårdagens debatt tog moderatledaren Bo Lund-
gren ut svängarna - milt talat - ganska så rejält i sina
tolkningar av vad överenskommelsen egentligen
innebär.
Min fråga till statsministern är: Hur ser statsmi-
nistern på moderatledarens agerande två dagar efter
att statsministern och de borgerliga partiledarna har
slutit en sådan överenskommelse?
       
        Anf.  52  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Plötsligt föll solens strålar inte lika
klart i kammaren som tidigare.
Det är klart att jag har varit väldigt bedrövad. En
idé med att träffa en uppgörelse över blockgränsen är
att man ska föra bort en stor och viktig fråga från den
partipolitiska striden. Det är något som man gör för
landets bästa, inte för det egna partiets bästa.
När stora partier träffar den typen av uppgörelser
är det oerhört viktigt att de också står för de ingångna
avtalen. Mot den bakgrunden är jag naturligtvis för-
vånad över att det redan på vägen ut från Rosenbad
var dags att ge en tolkning åt det som har sagts som
bröt upp överenskommelsen och gemenskapen.
För oss som regerar och för den som vill bilda en
regering är det nödvändigt att vårda den typen av
uppgörelser.
Internationell terroristbekämpning
       
        Anf.  53  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Efter det fruktansvärda som hände
den 11 september förra året i USA har uppslutningen
på USA:s sida för att bekämpa terrorismen väl aldrig
tidigare varit så stor bland världens länder.
Men i dag diskuteras inom Bushadministrationen
om en internationell koalition är nödvändig eller om
det kanske är ett hinder för kriget mot terrorismen,
som han uttrycker det.
Då undrar jag hur försvarsministern ser på den
frågeställningen. Klarar varje land att ensamt bekäm-
pa terrorismen? Klarar EU i dag att samla länderna
till en gemensam kamp mot terrorismen? Om USA
inte vill ha en global koalition för terroristbekämp-
ning, kan FN, Nato eller någon annan organisation ta
över?
       
        Anf.  54  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Den här frågan är vidare än försvars-
ministerns kompetensområde. Den rör ett grundläg-
gande förhållningssätt, internationella relationer och
vår säkerhetspolitik.
Att kampen mot terrorismen efter den 11 septem-
ber och inte minst insatserna i Afghanistan blev
framgångsrika berodde, enligt min uppfattning, på att
den amerikanska administrationen lade ned betydan-
de ansträngningar på att samla en internationell koa-
lition.
Inget land, hur stort det än är, ingen makt, hur
mäktig den än är, förmår i dagens öppna värld att
driva en politik enbart utifrån det egna landets natio-
nella intressen. Allt sätts in i ett internationellt sam-
manhang. Därför kan jag bara uttrycka den förhopp-
ningen att den möda som amerikanerna lade ned för
att samla en internationell koalition efter den 11 sep-
tember återigen ska anses vara värd att uppamma för
att samla ett stöd också i fortsättningen, om ytterliga-
re åtgärder behöver vidtas.
       
        Anf.  55  MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Jag får tacka för svaret. Det betyder
att statsministern och regeringen ser oerhört allvarligt
på den här frågan, och det gör vi ju allihop. Men man
ser också att ett samarbete är nödvändigt för att vi
över huvud taget ska kunna arbeta mot terrorismen i
världen i dag med alla de förgreningar som finns i
många länder.
Om USA inte tycker att detta var så lyckat, vem
ska då vara den samordnande parten i detta arbete?
       
        Anf.  56  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Vi i Sverige har aldrig per definition
pekat ut USA som något slags ledare för världsopini-
onen och för en världskampanj. För oss är det naturli-
gare i sådana sammanhang att säga att det ska ske i
FN:s regi. Det är där vi ideologiskt hör hemma.
I det här fallet, efter den 11 september, blev det
naturligt att sluta upp på USA:s sida med den folk-
rättsliga ställning som den attacken kom att få efter
FN-beslutet. I framtiden är det naturligtvis inom FN
som detta ska ske.
Vi är beroende av varandra. Det finns fortfarande
nationsgränser och nationell identitet, och det kom-
mer att finnas under överskådlig tid. I allt större ut-
sträckning inser alltfler att vi inte kan lösa vår egen
säkerhet utan att samarbeta med andra. Den nya sä-
kerhetspolitiska beskrivningen som vi har antagit är
ju ett uttryck för detta. Där säger vi att EU är en möj-
lighet till samarbete och FN en annan. De militära
hoten skjuts ofta i bakgrunden och nya växer fram i
stället, t.ex. terroristhot, miljöhot och olika typer av
svältkatastrofer. Det är en mångfasetterad uppsättning
av elände som kan drabba oss hur rika och hur skyd-
dade vi än tycker att vi är.
Låt oss samarbeta ödmjukt! Låt oss i första hand
använda den fantastiska organisationen Förenta na-
tionerna, som vi ju känner sådan stolthet över, för
detta!
Kärnkraftsavvecklingen
       
        Anf.  57  INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Min frågan handlar om kärnkraftsav-
vecklingen, men jag skulle ändå vilja ställa den till
statsministern om näringsministern ursäktar.
Energiuppgörelsen 1997 mellan regeringen, Cen-
tern och Vänstern tog bort år 2010 som ett slutår för
kärnkraftsavvecklingen. Mina kontakter med myn-
digheter, kraftproducenter och stora elförbrukare ger
ett entydigt budskap. Eftersom det inte längre finns
något slutår räknar de över huvud taget inte med en
kärnkraftsavveckling efter Barsebäck. Industrin in-
vesterar nu i en upprustning som blir rent olönsam
om verken inte drivs länge till. Energimyndigheten
räknar i sina prognoser med att reaktorer drivs i 60 år
i stället för 30 eller 40.
Sverige bygger inga nya kärnkraftverk men väl ny
kärnkraft. Ju längre vi går på den här vägen, desto
dyrare blir det att avveckla. Därför vill jag fråga
statsministern: Kommer statsministern att verka för
ett slutår för kärnkraftsavvecklingen?
       
        Anf.  58  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Vi släppte slutåret i den överens-
kommelsen av det enkla skälet att det var orealistiskt
att för några år sedan tro att vi på tio år skulle av-
veckla hälften av vår produktion av el. Det innebär
inte att vi gillar kärnkraften som ett sätt att producera
el, men det var ett orealistiskt slutår. I utbyte mot det
sluter vi upp omkring ett program som introducerar
ny energiproduktion. Det innebar att vi faktiskt kunde
stänga den första reaktorn i Barsebäck. Jag hoppas att
vi också snart kan stänga den andra reaktorn i Barse-
bäck så att vi får en avveckling av detta verk. Vi
förstår ju alla, inte minst vi som bor i Skåne, att det
ligger felplacerat.
Sedan är jag av den uppfattningen att kärnkraft-
verk har sin tekniska livslängd. Man kan renovera,
bygga om och addera, men de har sin tekniska livs-
längd. Vid varje sådant investeringstillfälle blir det
allt dyrare att göra ingreppet. De är dömda. På det
som är skapat av människan tär också tiden. Här finns
en bortre gräns. Jag är inte orolig för att de inte kom-
mer att avvecklas. Jag är orolig för vår förmåga att
hitta alternativa sätt att producera el. Där borde vi
lägga ned tid och kraft. Mot den bakgrunden är de
gröna certifikat regeringen nu presenterar ett litet men
ändå viktigt bidrag i sammanhanget.
       
        Anf.  59  INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Det som statsministern nu sade ökar
faktiskt min oro. Det vi nu kan se framför oss är att
kärnkraftsföretagen rustar upp och moderniserar sina
anläggningar alltmer. Det finns redan åtskilliga ex-
empel på det. Detta kommer att fördyra hela omställ-
ningen. Jag har hört andra signaler när det gäller den
tekniska livslängden. Därför undrar jag om det är
statsministerns avsikt att verka för att kärnkraften
stängs innan de stängs av ålder och renoveringsbe-
hov.
       
        Anf.  60  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Jag avvecklar gärna kärnkraften i
morgon om jag vet vilket annat sätt vi ska ha för att
producera el i ett land som är mörkt och kallt och som
har en tung industri som behöver mycket ström. Låt
oss se verkligheten sådan den är. Jag är djup och
övertygad motståndare till kärnkraftsproduktion av el
och kärnkraft över huvud taget. Avfallsfrågorna är
inte lösta. Det är ett moraliskt problem för vår gene-
ration i förhållande till framtiden.
Som ansvarig politiker kan jag samtidigt inte bara
se den dimensionen i frågan. Jag måste också se till
så att det Sverige som vi lever i i dag fungerar. Och
där har vi ett olöst problem som inte är så alldeles
enkelt eller går så snabbt att lösa. Låt oss hjälpas åt.
Och låt oss inte misströsta.
Ersättningsjobb vid försvarsnedläggningar
       
        Anf.  61  LENNART BOLANDER (m):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till näringsmi-
nistern. I samband med nedläggningen av de militära
enheterna i Sollefteå lovade näringsministern med
eftertryck - jag ska avstå från att citera vad han sade
- att kommunen skulle kompenseras med 300 nya
statliga jobb och lika många privata. Det skulle alltså
sammanlagt bli 600 nya jobb.
Det har nu gått två år sedan dess. Fram till i dag
har det resulterat i knappt 100 statliga jobb, noga
räknat 68. På den privata sidan rör det sig också om
ca 100. Det betyder alltså att av de stolta löften som
man har haft stora förväntningar på i Sollefteå har det
inte blivit så mycket. Av utlovade 600 jobb har det
blivit knappt 200. Jag kan utan överdrift säga att
besvikelsen är ganska stor i Sollefteå.
Då är min fråga till näringsministern: Ämnar rege-
ringen och näringsministern uppfylla de avgivna
löftena, och i så fall när och hur?
       
        Anf.  62  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! När det gäller den omstrukturering av
försvaret som vi har gjort och de åtgärder som vi har
vidtagit kan jag generellt säga att de har fallit väl ut.
Det som har varit den verkliga styrkan i de föränd-
ringar vi har gjort har varit att vi har skapat förutsätt-
ningar för en näringslivsstruktur som växer och ska-
par nya jobb i sig själv. Det har varit det viktiga.
Samtidigt har vi utlovat en hel del statliga jobb. Vi
har nu senast tagit fram ett sådant paket i Karlskoga.
När det gäller de privata jobben i Sollefteå har vi
beslutat om avsevärt fler jobb än de 100 som redovi-
sas här. Det tar sin tid innan de kommer till, men vi
har fattat beslut och vi för diskussioner om detta. Vi
ska självklart följa upp de statliga jobben. Vi för nu
en diskussion med kommunen om detta.
       
        Anf.  63  LENNART BOLANDER (m):
Fru talman! Det här är en oerhört viktig fråga för
Sollefteå kommun. Under den senaste tiden har nyfö-
retagandet sjunkit med 42 % jämfört med föregående
år. Antalet konkurser har ökat med 12 %. Befolk-
ningsminskningen är omfattande. Med det som bak-
grund känner man sig orolig över att de löften som är
avgivna ännu inte efter två år har resulterat i det som
utlovades.
Näringsministern säger att detta kommer att för-
verkligas, och det är min förhoppning att så blir fallet.
       
        Anf.  64  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Som jag sade har vi vidtagit en
mängd åtgärder, och när det gäller Sollefteå handlar
det om fler åtgärder än jobb mot jobb. Som jag också
framhöll kommer vi även att tillse att dessa verkställs.
Men som alla i kammaren förstår tar det tid att få
företag att etablera sig i Sollefteå, även om vi har
fattat beslut om att få dit ett visst antal. Det tar tid
också att få dit de statliga jobben.
Vi för dock en dialog, och vi kommer att tillse att
dessa åtgärder vidtas.
Jag vill också säga, inte minst när jag vänder mig
till en moderat politiker, att detta inte klaras av mark-
naden, utan det krävs här politiska beslut. Dessa poli-
tiska beslut kommer vi att ta, och det ska vi göra
tillsammans med kommunerna.
Självmord bland barn
       
        Anf.  65  CAMILLA DAHLIN-
ANDERSSON (fp):
Fru talman! Jag kom i dagarna över en dyster sta-
tistik, som gjorde mig påmind om en väldigt tråkig
verklighet, nämligen att det förekommer att små barn
tar sina liv. Som vuxen känner jag det som ett fruk-
tansvärt misslyckande när en liten människa inte
finner någon annan utväg än självmord och även har
möjlighet att genomföra detta.
I Sverige dör varje år ca 20 barn på grund av
självmord. Siffrorna visar att flickor oftare än pojkar
utför självmordsförsök men att de som tar sina liv
oftare är pojkar. Enligt statistiken har antalet dödsfall
bland barn under 18 år inte minskat.
Min fråga till statsrådet Ingela Thalén med ansvar
för barnfrågor är: Vilka åtgärder vidtas för att vända
denna dystra statistik?
       
        Anf.  66  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Det är precis så som Camilla Dahlin-
Andersson säger att bland det mest fruktansvärda som
finns är när barn begår självmord. Det krävs en lång
räcka av insatser. Det krävs förebyggande insatser
tidigt i familjen. Man bör uppmärksamma familjen
tidigt när man ser att barn far illa. Det finns också
skäl att stryka under det faktum att barn- och ung-
domspsykiatrin behöver mer resurser.
I den hälso- och sjukvårdsplan som har presente-
rats finns också ett antal resurser som tillförs barn-
och ungdomspsykiatrin för att ge stöd till unga män-
niskor. Det är många gånger så att just de här barnen
tidigt visar tecken på att de behöver hjälp, och det är
då viktigt att de också får den hjälpen i ett tidigt ske-
de.
Denna typ av stöd är betydelsefull på flera olika
plan. En av de viktiga insatser som man kan göra är
att understödja den verksamhet som gemensamt be-
drivs i kommuner och landsting genom uppbyggnad
av familjecenterverksamhet. Denna kan sägas vara en
form av frontverksamhet för att tidigt se barn med
problem.
       
        Anf.  67  CAMILLA DAHLIN-
ANDERSSON (fp):
Fru talman! Jag vill tacka för svaret. Det gläder
mig att det görs flera olika insatser ute i landet med
denna inriktning. Ett område där jag skulle önska att
det gick att förverkliga en nollvision är just det som
gäller självmord bland småbarn.
       
        Anf.  68  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag har egentligen ingen anledning att
ytterligare kommentera detta. Jag tror att vi båda är
överens om att detta är ett av de kanske allra mest
prioriterade områdena när det gäller barns hälsa.
Varje gång som något sådant här dessvärre händer
känner sig de allra flesta vuxna väldigt misslyckade.
Jag pekade i mitt förra inlägg på att det finns en upp-
märksamhet kring frågan och att de människor som
ska stödja barn har en väldigt stark känsla för att vara
uppmärksamma på att förhindra att sådant här händer.
Trafiken på Öresundsbron och miljömålen
       
        Anf.  69  KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! Jag har en fråga till Leif Pagrotsky.
Handelsministern har vid flera tillfällen yttrat att
avgiften för bilöverfart över Öresundsbron borde
sänkas. För att göra ett åtgärdsförslag i syfte att klara
miljömålen har landshövdingen i Skåne län inrättat
ett miljömålsråd, där några riksdagsledamöter ingår.
Det blev tidigt i dess arbete klart att den ökande per-
son- och lastbilstrafiken är det i särklass största hind-
ret för att vi ska klara miljömålen.
Jag undrar därför hur handelsministern anser att
Skånes miljömål ska kunna klaras samtidigt som
biltrafiken ökar i omfattning.
       
        Anf.  70  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Jag ska begränsa mig till att redovisa
min syn på trafiken över Öresundsbron. Vad gäller
övriga miljöproblem i Skåneområdet skulle jag re-
kommendera att frågan ställs till miljöministern vid
en senare frågestund.
Bron byggdes på kalkyler om viss trafikmängd
och om hur mycket utsläpp som varje fordon - bil,
lastbil och buss - leder till. Sedan gjorde man en
avvägning av om bygget var värt detta eller inte.
Nu har två saker hänt. Bilarna är nu mycket rena-
re, och trafiken är mycket mindre än vad dessa kal-
kyler grundades på. Summan av detta är att jag inte
från miljösynpunkt ser något hinder för den grundsyn
som jag har, nämligen att vi måste få ut mer av integ-
ration av den dyra bro som vi nu har byggt.
Jag gläds oerhört mycket över den formidabla
succé som tågtrafiken har blivit, men brons ekonomi
grundas på att det är bilisterna som ska betala, och de
är i dag för få för att bära räntor och amorteringar. Vi
måste därför få en ändring i den politik som nu gäller.
       
        Anf.  71  KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Det är inte
bara Skånes miljömålsråd som anser att den ökande
trafiken är ett hinder för uppnåendet av miljömålen.
Detta har konstaterats både i statliga utredningar och i
den miljömålsproposition som vi tillsammans lagt
fram för riksdagen.
Relativpriserna för tåg och bil är väsentliga. Om
det är billigare att köra bil än att åka tåg kommer fler
att använda den möjligheten. Jag undrar därför om
handelsministern tror att integration med hjälp av
bilar på något sätt har ett högre värde än den integra-
tion via tåg som nu faktiskt sker. Tågtrafiken har ju
överträffat alla prognoser. Är detta högre värde till-
räckligt stort för att kompensera för den miljöförsäm-
ring som inträffar om fler tar bilen i stället för tåget?
       
        Anf.  72  Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Fru talman! Det är verkligen inte så att jag tycker
att integration med bil är mer värd än integration
framdriven av lokomotiv. Jag tycker i själva verket
att dagens taxestruktur ger uttryck för den synen att
integration med bil är värd så mycket att man kan ta
mycket mer betalt av den som får denna stora förmån.
Min åsikt är faktiskt den att också trafik med tåg
borde kunna bli billigare. De priser som sattes när
bron öppnades baserades på gissningar om efterfrå-
geunderlaget. Dessa visade sig inte hålla, dock av
mera glädjande skäl. Folk är mycket mera angelägna
och intresserade av att åka tåg än vad man trodde, och
det gör att intäkterna för trafikbolagen har blivit ko-
lossalt mycket större än vad man väntade sig.
Jag tycker att den rimliga reaktionen från operatö-
rernas sida - de kan inte öka trafiken, för de har inte
flera tåg - skulle vara att de lämnade tillbaka dessa
överskott till resenärerna genom lägre taxor. Taxorna
skulle kunna sänkas för både tåg- och biltrafik, så att
vi fick ut mer av integration av de 20 miljarder som
vi har lagt ned på att bygga denna dyra förbindelse.
Jag kan inte förstå dem som när vi nu har lagt ut
så mycket pengar på denna investering rycker på
axlarna på frågor om hur mycket nytta vi ska få ut i
Öresundsområdet, i Skåne och på Själland, av den
stora satsning som vi nu gemensamt har gjort. Jag
driver därför på för att vi ska få mer av tågtrafik men
också mer av biltrafik.
Betygssystemen
       
        Anf.  73  TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Demokratin måste vinnas för varje
generation. Uppe på läktaren sitter en gymnasieklass
från Norrköping som jag mötte för ungefär en timme
sedan. Jag påstår att det går att göra sin röst hörd i
Sverige. Man har tillgång till en rak kommunikation
med beslutsfattare. Jag vill därför för att ge syn för
sägen fråga statsministern om han - trots att han är
statsminister och inte längre skolminister - något
skulle vilja utveckla om det finns utsikter att få en
förändring av betygssystemet.
Den klass som jag nämnt tycker att betygssystem-
et är dåligt, därför att det har för få betygssteg. Man
skulle vilja att det omprövades så att det blir fler steg.
       
        Anf.  74  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Jag tackar Tuve Skånberg för frågan
om möjligheterna att reflektera lite över betygen i
skolan. Jag är inte skolminister och därför inte just nu
helt uppdaterad, men jag kan från min erfarenhet,
som vid det här laget börjar bli några år gammal,
ändock göra en reflexion.
Jag tror att jag har upplevt åtminstone två eller tre
betygssystem. Varje gång ett sådant införts har det
alltid funnits en stark kritik, och man har ansett att
någonting annat varit bättre - antingen fler betygssteg
eller färre betygssteg; antingen betyg tidigare eller
betyg senare; antingen uppfattningen att betyg inte
betyder någonting eller att betyg är underskattade.
Jag tror att betyg är bra, framför allt i gymnasie-
skolan och i grundskolans senare årskurser. De kan
försvaras, bara vi inte överdriver deras betydelse.
Också annat måste till för att ge en bra beskrivning av
vad eleven presterar i skolan: en bra relation med
läraren och en bra relation mellan hem och skola.
Detta kan gärna dokumenteras i skriftlig form i lägre
årskurser och i en daglig dialog i högre årskurser.
Jag hoppas att vi kommer till ett läge där betygen
som urvalsinstrument för högre studier börjar tonas
ned. För övergången från grundskola till gymnasie-
skola och övergången från gymnasieskola till hög-
skolan borde vi kunna hitta minst lika bra sätt som
betygen i dag representerar, troligen bättre. Men det
tar också sin lilla tid.
Debatten pågår. Jag är öppen för förslag, och jag
ser gärna att klassen skriver till mig direkt, så ska den
också få ett skriftligt svar - det kan jag försäkra.
Jag tror att betyg är bra, i alla fall i gymnasiesko-
lan och grundskolans senare årskurser. Det kan för-
svaras, bara vi inte överdriver deras betydelse. Annat
måste också till för att ge en bra beskrivning av vad
man presterar i skolan. Det är viktigt med en bra
relation med sin lärare och en bra relation mellan hem
och skola. Det kan gärna ske i skriftlig form i yngre
årskurser och i daglig dialog i äldre årskurser.
Jag hoppas att vi kommer till ett läge då betygen
som urvalsinstrument för högre studier börjar tonas
ned. I övergången från grundskola till gymnasieskola
och från gymnasieskola till högskola borde vi kunna
hitta minst lika bra sätt som betygen i dag represente-
rar, troligen bättre. Men det tar sin tid.
Debatten pågår. Jag är öppen för förslag. Jag ser
gärna att klassen skriver till mig direkt så ska den
också få ett skriftligt svar. Det kan jag försäkra.
       
        Anf.  75  TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Jag tackar för det beskedet å kamma-
rens och klassens vägnar. Jag vill bara lyfta fram det
humanistiska synsättet att om jag är handikappad och
ska gå i en trappa har jag glädje av att trappstegen
inte är för stora så att jag kan hamna halvvägs och
snava. Så är det också i skolans värld. Med stora
betygssteg kan man få godkänt plus, men man har
aldrig utdelning av pluset. Man behöver en mer diffe-
rentierad betygsskala, inte främst för dem som är
starka i skolan utan för dem som känner att de kom
nästan ändra fram.
Redan i dag säger lärarna att man sätter ett plus
eller minus i utvärderingen. Det gör det möjligt att
värdera betyget som ett starkt eller svagt betyg. Vore
det inte bra om det pluset eller minuset kunde skrivas
ut också i betygsdokumentet?
       
        Anf.  76  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Det är möjligt. Jag ska inte vara tvär-
säker. Men jag kan vittna om en erfarenhet.
Den är från det mest fingraderade betygssystem
jag har upplevt. Det upplevde jag i det sönderfallande
Sovjetunionen som ju hade ett skolsystem som var
oerhört inriktat på just den typen av gradering elever-
na emellan. I varje klass hade man så många trapp-
steg i betygsskalan som det fanns elever. I varje klass
fanns det någon som var den allra bästa och i alla
klasser fanns det någon som var den allra sämsta. Inte
nog med det. Det var anslaget på tavlan längst ner i
klassrummet.
Det var lätt att kliva upp för varje sådant litet steg,
men det var fruktansvärt tungt att stå längst ned. Det
är också betyg som vi inte vill ha, men vi ska vara lite
försiktiga. När vi inför exempelvis ett sjugradigt eller
tiogradigt betygssystem kommer någon att hävda att
vi borde ha ett tolvgradigt eller femtongradigt.
Jag stänger inga dörrar, men jag har varit med så
länge att jag också har sett avarterna. Jag varnar lite
för tilltron till betyg som enda instrument att beskriva
studieprestationer i skolan.
Boende för elöverkänsliga
       
        Anf.  77  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag har också en fråga till statsminis-
tern, och den gäller var elöverkänsliga människor ska
bo.
Jag har diskuterat med andra ministrar. Jag har
inte fått något riktigt svar på frågan. De elöverkänsli-
gas organisation har skrivit till socialministern och till
statsministern och inte fått något svar. Därför ställer
jag nu frågan till Göran Persson.
De här människorna blir sjuka av elektromagne-
tiska fält. Debatten har funnits i mer än 15 år, men
blivit extra aktuell nu i och med utbyggnaden av
sändaren för mobiltelefoni.
Många är i en desperat situation. Deras organisa-
tion har på kort tid samlat in nära 10 000 namnunder-
skrifter.
Man kan ju fundera på hur man ska hantera frå-
gan: Var ska de bo?
Ska de bo i reservat? I så fall får vi inrätta sådana.
Ska vi ta hänsyn till deras problem när det gäller
placering av sändare? Då får vi göra det.
Ska vi strunta i dem helt? Det är nästan det som
sker i dag. Vi kanske ska låta dem flytta ut i skogen,
med risk för att det kommer en sändare där också.
De är funktionshindrade, och vi har en nationell
handlingsplan när det gäller handikappade. Vi har
också skrivit på FN:s standardregler för funktions-
hindrade, och vi har ett ansvar.
Jag vill höra statsministerns svar på den här frå-
gan.
       
        Anf.  78  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Jag har säkert inget svar som gör Ma-
rianne Andersson tillfredsställd i meningen att jag har
en lösning på problemet. Jag tror heller inte att Mari-
anne Andersson ser någon enkel lösning.
Det här är en oerhörd tragedi. Vi har nog alla mött
människor med den här typen av problem. De är
naturligtvis oerhört hårt trängda i ett samhälle som är
så genompyrt av elektricitet. De lever i ett samhälle
som också har en explosionsartad ökning av använd-
ningen av elektricitet och andra manicker som drivs
antingen via etern med olika typer av strålningsrisker
eller via näten.
Det är så vår tekniska utveckling ser ut.
Vi för en diskussion i regeringen om dessa nya
master som ska placeras ut.
Jag har också sett att bostadsföretagen och inte
minst hyresgästföreningen har börjat föra en diskus-
sion om det verkligen är rimligt att kombinera det
med ett boende när man sätter ut de här nya punkter-
na.
Jag har ingen färdig lösning. Jag känner samma
stora oro som Marianne Andersson. Det är ett oerhört
svårt problem.
       
        Anf.  79  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag är glad att statsministern känner
oro, men då är det ganska märkligt hur man hanterade
t.ex. Uddevalla kommun.
Uddevalla kommun fattade beslut om att ta hän-
syn till en elöverkänslig person när det gällde place-
ringen av en mast. Det överklagades och nästa instans
upphävde Uddevalla kommuns beslut. Det gick till
regeringen. Regeringen upphävde då båda instanser-
nas beslut, alltså även kommunens som ju hade tagit
hänsyn till den här personen.
Det tycker jag inte riktigt är att visa den oro som
statsministern ger uttryck för.
Jag har haft debatter med andra ministrar och man
hänvisar hela tiden till att kunskapsläget är dåligt och
att man inte kan påvisa orsakerna. Det tycker jag är
ett mycket konstigt argument. Människorna är ju
sjuka. Vilken annan sjukdom behöver man bevisa
orsakerna till?
Om jag blev påkörd av en bil skulle jag då behöva
få bilföraren fälld för vårdslöshet i trafik innan jag
blev vårdad på sjukhus? Det är litet grann den situa-
tionen de här människorna befinner sig i.
Vi måste göra någonting för att ta hänsyn till dem.
Med minskade elektromagnetiska fält blir de bättre.
Det vet vi. Vi behöver inte diskutera orsakerna, men
vi måste göra något.
       
        Anf.  80  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Vi ska vara försiktiga med att göra
jämförelser med trafikolyckor.
Jag är definitivt av den uppfattningen att vi behö-
ver ha ett bättre kunskapsläge. Därmed inte sagt att vi
inte vet något, men låt oss inte tro att det här är så
enkelt att vi på en gång kan ställa en exakt diagnos
och därmed ange åtgärder. Bättre kunskapsläge be-
hövs definitivt.
Jag kan inte i detalj placeringen av mast i Udde-
valla f.d. stad, och vad som låg till grund för det be-
slutet. Om regeringen har upphävt båda besluten och
därmed återförvisat det hela skulle jag tro att det är
mot bakgrund av att man ska ha en ny diskussion. Det
kan hända att inte något av besluten hade fullgod
motivering. Man kan göra så ibland. Det innebär inte
att man har tagit ställning mot exempelvis ett beslut
som baserar sig på elöverkänslighet.
Vi får fortsätta att följa frågan och skaffa oss bätt-
re kunskapsläge. Jag är på inget sätt av uppfattningen
att det här är något som vi kan vifta bort. Tvärtom har
jag mött alltför många människor som har fått sina liv
förstörda på grund av problem med elen. Vilken ve-
tenskaplig grund som finns arbetar vi med, men vi
måste ta människors oro på allvar.
Asylpolitiken
       
        Anf.  81  GUSTAF VON ESSEN (m):
Fru talman! Jag har en kort fråga, som egentligen
kräver ett långt svar, men det kanske inte behövs. Det
är också en fråga till statsministern.
Vi ser i dag en mycket stor inströmning av
asylsökande i Sverige på grund av att vi nu är i
Schengenland och väldigt många söker sig hit. Det
blir en stor påfrestning på vårt mottagningssystem
och utredningssystem. Migrationsverket är sorgligt
underfinansierat. Polisens prioriteringar motsvarar
inte heller det som skulle erfordras för att ha kontroll
på skeendet. Detsamma gäller Utlänningsnämndens
möjligheter att arbeta, balanser m.m. Allt detta sam-
mantaget sträcker sig över flera politikområden.
Jag skulle önska att statsministern och regeringen
hade ett slags helhetssyn på det här, så att det stora
inflödet av asylsökande kan administreras och tas om
hand på ett sätt som gör att det finns legitimitet hos
svenska folket för det som sker.
       
        Anf.  82  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Det är en riktig beskrivning som
Gustaf von Essen gör. Vi har en kraftig ökning av
antalet asylsökande.
Låt mig bara göra den reflexionen att när vi tog
besluten om Schengen beskrevs det som en fästning.
Det beskrevs som någonting som skulle sluta Europa,
inte minst Sverige, mot världen. Det skulle bli kallt,
och vi skulle inte ta emot någon.
Nu är det tvärtom. Det är just på grund av
Schengenmedlemskapet som vi har en kraftig till-
strömning. Jag tror att också den saken är lite över-
driven i beskrivningen, även om jag tror att den är
riktigare än att beskriva Schengen som Fästning Eu-
ropa.
Jag har en Europaansats. Det är klart att vi ska
klara de nationella insatserna. Det är den uppgift vi
har i Sverige just nu. Men långsiktigt finns det bara
en möjlighet: Vi måste ha en politik på Europanivå
där vi delar ansvaret solidariskt Europas länder
emellan för denna uppgift att skydda människor i
nöd. Det kan inte vara så att det är ett fåtal länder som
tar på sig den uppgiften och därmed skapar en situa-
tion som många gånger frestar på solidariteten.
Jag är också i det här fallet beredd att inom EU
driva att de här frågorna ska kunna beslutas med
kvalificerad majoritet.
       
        Anf.  83  TREDJE VICE TALMANNEN:
Timmen för frågestunden har gått. Tyvärr har inte
alla som ville ställa frågor fått göra det. 18 föranmäl-
da har inte fått ställa sina frågor. Intresset är väldigt
stort, och det är vi glada för.
Tack, regeringens företrädare och de ledamöter
som har medverkat!
       
        7 §  Svar på interpellation 2001/02:218 om elevers
rätt att välja skola
       
        Anf.  84  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Roy Hansson har frågat vilka åtgärder
jag ämnar vidta för att stärka elevers rätt att välja
skola.
Rätten att välja skola regleras i skollagen
(1985:1100). Som förälder och vårdnadshavare har
man rätt att välja skola för sitt barn. Man kan anting-
en välja en kommunal skola eller en fristående skola.
Ingen kan nekas rätten att välja, men ingen kan heller
garanteras en plats i just den skola man vill välja.
Man har möjlighet att välja en kommunal skola i
hemkommunen. När kommunen fördelar elever på
olika grundskolor ska den beakta vårdnadshavares
önskemål om att deras barn ska tas emot vid en viss
skola. Detta ska kommunen göra så långt det är möj-
ligt utan att andra elevers berättigade krav på place-
ring i en skola nära hemmet åsidosätts eller att bety-
dande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter
uppstår för kommunen.
En elev är alltid garanterad plats i en kommunal
skola, men av praktiska skäl kan ingen sådan garanti
lämnas när det gäller fristående skolor.
För att undvika missförstånd vill jag understryka
att fristående skolor sedan länge är en värdefull del av
svenskt skolväsende. Fristående skolor som är olika
kan bidra till en mångfald inom skolväsendet. Valfri-
het och konkurrens kan bidra till utveckling och pe-
dagogisk förnyelse. För att skapa förutsättningar för
likvärdig utbildning - öppen för variation och mång-
fald på lika villkor - ska kraven på offentliga och
fristående skolor vara så likartade som möjligt.
Valfrihet inom den offentliga verksamheten med
alternativa driftsformer som komplement får inte leda
till vidgade klyftor och ökad segregation. Valfriheten
för vissa elever får inte inskränka andra elevers frihet
att välja att gå i en skola nära hemmet. I några kom-
muner, främst i Stockholmsregionen, stimuleras en
ombildning av kommunala skolor till fristående sko-
lor. På sikt riskerar vissa kommundelar att knappast
alls komma att ha något kommunalt skolalternativ. I
sådana fall minskar möjligheterna att välja mellan
kommunala och fristående skolor.
Enligt regeringens mening måste det även fort-
sättningsvis vara en rättighet för elever och föräldrar
att välja en kommunal skola, där man har en större
insyn och andra påverkansmöjligheter genom det
demokratiska systemet. I en kommun måste det också
finnas offentliga skolor som inte utestänger något
barn; skolor där föräldrar och vårdnadshavare vet att
såväl offentlighetsprincipen som sekretesslagen gäl-
ler; skolor som ger trygghet genom att insyn är möjlig
och där reglerna för disciplinära åtgärder är klara och
entydiga.
Alla barn och ungdomar ska ha samma möjligheter
att välja skola. Elevers rätt att välja skola får inte in-
skränka sig till en möjlighet att endast välja en fristå-
ende skola, utan det måste finnas en reell rätt att även
välja en kommunal skola. Därför måste det finnas en
sådan balans mellan offentliga och fristående skolor i
varje kommun så att inte denna valfrihet begränsas.
Detta är en utgångspunkt för regeringens proposition
Fristående skolor (prop. 2001/02:35).
Valfriheten är dock en chimär, om den inte mot-
svaras av en möjlighet att också bli intagen till den
skola man vill välja. Rätten att välja är en sak, medan
rätten att få sitt val tillgodosett en helt annan. Valfri-
heten har tyvärr i flera fall blivit en fråga om valfrihet
för somliga men inte för andra.
Möjligheten för elever och föräldrar att påverka
skolan är en av våra viktigaste demokratifrågor.
Barns och ungdomars inflytande över den egna skol-
situationen och föräldrarnas över sina barns skolgång
är en av de frågor som starkast engagerar människor.
Det inflytandet kan inte reduceras till en rätt att välja
mellan olika färdiga och opåverkbara alternativ. Det
är en förenklad syn på elevens och föräldrarnas val-
möjligheter om det bara handlar om val av skola.
Den parlamentariska kommitté som arbetar med
en översyn av skollagen (dir. 1999:15) har till uppgift
att bl.a. utreda och föreslå hur en ökad rättssäkerhet
för eleverna kan åstadkommas. Jag har under hand
erfarit att kommittén behandlar frågan om möjlighe-
ten att överklaga en skolas beslut om mottagande av
en elev. Kommittén ska redovisa sitt arbete senast
den 16 december 2002. Det finns således skäl att
avvakta kommitténs ställningstaganden innan ytterli-
gare initiativ tas vad gäller möjligheten att välja sko-
la.
       
        Anf.  85  ROY HANSSON (m):
Fru talman! Jag ska börja med att tacka skolmi-
nistern för svaret.
Jag hade ställt min interpellation till statsministern
eftersom det tydligen inte fanns någon skolminister
då. Anledningen till min interpellation var att den
tidigare skolministern avgått, och därmed borde det
öppnas möjlighet att dra tillbaka den olyckliga propo-
sitionen om fristående skolor.
Fru talman! Brådskan med att lämna denna ofull-
ständiga och ogina proposition till riksdagen i oktober
2001 var naturligtvis den instundande partikongres-
sen. Det var väl ett sätt för dåvarande skolminister att
klara sig helskinnad från debatten på kongressen,
genom att kunna hänvisa till en proposition. Att sedan
många barn och familjer runtom i vårt land skulle få
sina möjligheter begränsade var tydligen mindre
viktigt.
Fru talman! Jag vill också peka på att det på ett
antal ställen i propositionen hänvisas till kommande
gymnasieutredning. Det visar att tidpunkten var vik-
tigare än att invänta väl genomtänkta förslag.
Fru talman! Mot bakgrund av detta och den di-
rekta barn- och familjefientligheten i propositionen
borde den nytillträdde skolministern ha tagit tillbaka
denna proposition. Min förhoppning om detta stärktes
av att det har sagts att skolminister Thomas Östros
skulle vara en klok karl.
Fru talman! När nu skolministern i interpella-
tionssvaret inte ger någon annan signal än att propo-
sitionen kommer att fullföljas får det väl anses att
Thomas Östros står bakom den här propositionen.
Fru talman! Jag ser dock ett positivt ställningsta-
gande från nuvarande skolminister i interpellations-
svaret, där skolministern säger att "fristående skolor
sedan länge är en värdefull del av svenskt skolväsen-
de". Det är bra.
Hur är det, Thomas Östros: Kommer regeringen
att dra tillbaka propositionen?
Fru talman! Jag avser nu att beröra några av de
värsta avarterna som finns i propositionen.
Det ställs tydligen särskilda krav på lärare i
friskolor. Det är i och för sig bra, men gäller det inte
alla skolor? Avser regeringen att återkomma med
förslag om att meddela föreskrifter om undantag för
behörighetsbestämmelser för vissa kommunala sko-
lor?
Det finns ett direkt hot mot små friskolor genom
att det ska ges förklaring om rätt till bidrag som ska
gälla en helhetsbedömning, skolans storlek och dess
geografiska läge. Kommer förslag som innebär att
små kommunala skolor ska förbjudas?
Propositionen innehåller ett förslag om att Skol-
verket ska ha en nämnd för fristående skolor. Måste
inte beslut om rätt till, eller återkallande av, bidrag
hanteras under tjänstemannaansvar för att säkerställa
att godtycke och andra hänsyn inte vägs in i beslutet?
Det vore bra om skolministern gav sin syn på detta.
Det ska tydligen tillkomma en särskild avgift för
Skolverkets prövning. Är det inte just myndigheters
roll att pröva ansökningar? Det är ogint med en avgift
när det gäller friskolor. Kommer det en avgift för att
pröva kommunala skolor? Hur blir det med konkur-
rensneutraliteten i detta avseende?
I propositionen föreslås att kommuner ska ges rätt
att reducera avgiften för fristående gymnasieskolor
med 5 % för en optimering av skolorganisationen.
Tydligen finns det en möjlighet att göra en rationell
organisation som kan minska med 5 %. Eller hur?
Propositionen talar om statlig tillsyn av friskolor.
Vore det inte bra om Skolverket hade samma tillsyn
över alla skolor? Då skulle kanske antalet elever som
tvingas lämna skolan utan betyg minska.
I propositionen föreslås att kommuner ska få rätt
till uppföljning och utvärdering. När kommer rege-
ringen med förslag om att Saab ska utvärdera Volvo?
Är det på gång?
Propositionen innehåller dock en del som jag
tycker är ganska bra, nämligen att det ska krävas en
konsekvensbeskrivning när en kommun ska avlämna
ett yttrande. Då blir det möjligt att granska de fakta
som yttrandet grundar sig på.
Avslutningsvis vill jag fråga: Kommer regeringen
att fullfölja den avlämnade propositionen?
       
        Anf.  86  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Saab och Volvo i all ära - de är väl-
digt viktiga företag för Sverige. Men jag ser inte
skolor på samma sätt som jag ser Saab och Volvo.
Saab och Volvo är vinstmaximerande företag som ska
agera för få maximal utdelning i form av vinster.
Skolan är något helt annat.
Skolan - vår gemensamma skola - har till uppgift
att ge alla våra barn en likvärdig utbildning så att de
kan stå starka i livet, utvecklas som människor och
vara aktiva medborgare. Jag kommer aldrig att ställa
upp på en politik som jämställer skolpolitiken med
företags- och näringspolitiken.
Vi har lagt fram en proposition med utgångs-
punkten att det är bra med fristående skolor. Visst kan
de bidra till att utveckla också den kommunala sko-
lan. Men min grundläggande hållning är att det ska
vara rättvisa och likvärdiga villkor. Vi kan väl inte ha
en situation där vi särskilt gynnar fristående skolor
och där vi sänder en signal till samhället om att man
kan tjäna på att bilda en fristående skola? Vi kan väl
inte ha en situation där vi har andra krav på de fristå-
ende skolorna än vi har på den kommunala skolan,
t.ex. när det gäller kravet på behöriga lärare? Det är
väl rimligt att vi har likvärdiga villkor? Propositionen
handlar om detta. Jag ser fram emot att diskutera
dessa frågor här i kammaren när propositionen ska
behandlas.
Roy Hansson företräder ett parti som inte tycker
att likvärdiga villkor är en väsentlig del av skolpoliti-
ken. Det syns bl.a. i Roy Hanssons förslag om skol-
peng: en check som hör till vart och ett av barnen och
som skickas hem eller till skolan. Med den checken
ska man köpa utbildning på en marknad. Hur ska den
checken räknas fram så att det blir likvärdiga villkor,
Roy Hansson? Vi har ju olika behov. Ska vi få olika
utveckling för olika barn i Sverige?
För att uppnå likvärdiga villkor krävs att vi får re-
surser efter behov. Hur ska Roy Hanssons checksys-
tem fungera? Hur ska det räknas fram? Hur ska man
ta hänsyn till varje barns olika behov? Vad händer
med vår likvärdiga skola när man övergår till att se
den som en marknadsfråga, konkurrensfråga eller
näringspolitisk fråga och inte som en fråga om
grundläggande demokrati och välfärd?
       
        Anf.  87  ROY HANSSON (m):
Fru talman! Det var ett något märkligt inlägg
skolministern gjorde.
Först och främst vill jag säga att jag i mitt inlägg
gjorde en jämförelse med två olika konkurrerande
delar. Exakt så är det i kommunen: Vi har kommu-
nala skolor å ena sidan och friskolor å den andra. Det
är inte rimligt att den ena delen får kontrollera den
andra.
Det är väl Skolverket som har i uppdrag att kon-
trollera alla skolor och sedan göra den här jämförel-
sen, hoppas jag.
Om nu förslagen i propositionen är så bra som
skolministern säger, varför görs då alla de inskränk-
ningar som jag räknade upp i mitt första inlägg? Var-
för ska man ha en specialavgift för den här prövning-
en? Varför ska man ha begränsningar för små skolor?
Varför gäller inte samma begränsningar för alla sko-
lor?
Skolministern talade om att inte särskilt gynna fri-
stående skolor. Nej, det är just det man inte gör. Se
bara på gymnasieskolorna, där man kan reducera
kostnaden i fristående skolor men inte i kommunala
skolor. Är det att särskilt gynna de fristående skolor-
na? Nej, det är naturligtvis tvärtom.
Det förvånar mig något att skolministern kom in
på förslaget om checksystem. Jag trodde den frågan
avhandlades i debatten för någon timme sedan. Då
sade skolministern exakt samma felaktighet, trots att
Beatrice Ask förklarade hur det skulle vara. Det är
inte fråga om någon check som ska sändas hem till
familjerna. Jag trodde att skolministern hade hört
detta i debatten. Det är skolorna som ska få de här
pengarna och sedan gemensamt organisera för ele-
verna.
Dagens system är direkt felaktigt. Nu bestämmer
skolorna. Jag har studerat Skolverkets sammanställ-
ning av hur mycket pengar de olika kommunerna
lägger ned: I dag är det definitivt inte rättvist.
Det är därför vi moderater föreslår att det ska bli
en statlig del så att alla barn får del av samma belopp
i den gemensamt finansierade skolan. Sedan får för-
äldrar och elever välja i vilken skola pengarna ska
utnyttjas. Det ska inte vara någon check. Kom inte
med det påståendet en gång till, skolministern, för då
blir jag ledsen!
Inledningsvis sade jag att ministern var en klok
karl. Det påståendet tycks kanske inte gälla. Jag är
kanske beredd att ompröva det.
Jag tycker också att vi ska ha en likvärdig skola.
Det är därför det ska vara samma utgångspunkter.
Därför är propositionen olycklig: Den missgynnar
ensidigt de friskolor som ministern i sitt svar sade var
ett viktigt och väsentligt komplement till vår svenska
skola.
       
        Anf.  88  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Roy Hansson använder alla sina in-
lägg till att värdera olika ledamöter av riksdagen och
deras utförsgåvor. Jag är inte beredd att göra en sådan
värdering av Roy Hansson. Jag har inte tillräcklig
kännedom om Roy Hansson för att kunna göra det.
Det handlar om rättvisa villkor. Friskolor kan vara
väldigt bra som komplement till den kommunala
skolan och kan också innebära en utveckling i den
kommunala skolan. Det är min utgångspunkt.
Men jag tycker att det är väldigt viktigt att villko-
ren är rättvisa: att det ställs samma krav och att det
inte är möjligt att få högre ersättning för att man väl-
jer att starta en friskola i stället för att ha en kommu-
nal skola. Kommunen har alltid det yttersta ansvaret
för att alla barn i kommunen ska kunna få en utbild-
ning. Det är en beredskap som kommunen måste ha
och som alla måste ställa upp och finansiera. På punkt
efter punkt är det viktigt att se till att få rättvisa vill-
kor.
Roy Hansson säger att checken inte ska sändas till
familjen utan till skolan. Jag vet inte om skillnaden är
så hiskligt stor mellan att checken går direkt till sko-
lan eller om den går till Roy Hanssons brevlåda
hemma.
Min fråga är: Hur kan Roy Hansson säkerställa att
varje elev i Sverige får de resurser som motsvarar de
behov som eleven har? Roy Hanssons utgångspunkt
är mycket svår. Hur ska summan över huvud taget
beräknas? Kostnaderna skiljer sig väsentligt åt: Det är
olika lokalkostnader, olika stora skolor, olika delar av
landet och eleverna har olika långt till skolan.
Sedan kommer vi till det som är ännu svårare. Det
första kan man säkert räkna ut med en statlig
Gosplanmyndighet, men allt det som hör till nästa
steg - olika elevers olika behov, läs- och skrivsvårig-
heter, behovet av extra resurser i form av assis-
tenthjälp - hur ska det gå till?
Och sedan det sista: Vad händer när man som för-
älder eller elev upptäcker att Roy Hanssons check,
väl uträknad, inte räcker för de behov som finns?
Vem vänder man sig till? I dag har man rätt att vända
sig till skolan, men med checksystemet står man där
med sin väluträknade check och undrar. Ska man
vända sig till den statliga myndigheten som har räknat
ut beloppet? Vem ska man vända sig till?
Detta är väldigt viktiga frågeställningar för en
framtida skoldebatt, menar jag: frågorna om den
gemensamma skolan och det gemensamma ansvaret
för alla våra barn - inte skolan som en marknad utan
skolan som ett gemensamt ansvar.
       
        Anf.  89  ROY HANSSON (m):
Fru talman! Jag tycker också att vi ska ha rättvisa
villkor. Det är därför jag yrkar på att skolministern
drar tillbaka den ogina proposition som regeringen
lade fram i höstas med ett annat syfte än att göra
skolan bättre. Helt klart är det så. Jämlika och rättvisa
villkor är bra.
Skolministern kom återigen in på checken som
skulle skickas hem till mig. Dessvärre har jag inga
barn som går i skolan, men jag skulle gärna vilja ha
det. Jag tyckte att jag var tydlig i mitt förra inlägg:
Det är inte det frågan gäller. Jag tyckte att Beatrice
Ask var väldigt tydlig i debatten tidigare. Det är inte
fråga om att skicka hem en check till den enskilde.
Det är märkligt att det kom upp en gång till.
Det finns skillnader mellan skolor redan i dag. Vi
har en tillsyn och en granskning. Ingenting förändras
om man ändrar i finansieringen. Det som inträffar är
att föräldrarna väljer den skola som passar barnet och
familjen bäst. Då tillförs skolan dessa pengar.
Fru talman! Jag noterade innan ministern talat
färdigt i mina anteckningar något om hur man ska
hantera elever med särskilda behov, för jag visste att
frågan skulle komma. Vi har naturligtvis ordnat det så
att de barn som har särskilda behov får ett särskilt
tillskott, som tillfaller skolan. Konstigare än så är det
inte. Exakt så är det i dag, så det är ingen skillnad.
Det var lite märkligt att jag kunde anteckna detta
innan ministern tog upp frågan.
Frågan är vad som händer i dag. I dag lämnar
10 000 barn vår skola utan fullständiga betyg. Det
kan inte vara speciellt lyckat. Vi borde ta till vara alla
möjligheter som finns.
En möjlighet är fristående skolor, som passar vis-
sa barn bättre. Det sade ministern också. Jag tycker
att det är väldigt bra att ministern sade att det är vik-
tigt och att det utvecklar den kommunala skolan. Vi
borde kunna vara överens om detta och föra fram det.
Därför menar jag att ni bör dra tillbaka denna olyck-
liga proposition.
Fru talman! Jag kan lägga till att jag har erfarit att
det inte finns någon majoritet för förslaget i denna
kammare, så det vore nog klokast om Thomas Östros
drog tillbaka propositionen. Då slipper han ett neder-
lag när vi kommer till omröstning.
       
        Anf.  90  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det är tydligt att Roy Hansson inte
har tänkt igenom systemet med statlig skolpeng. Jag
återkommer gärna till en diskussion när han har fun-
derat igenom det konkreta i detta. Hur ska alla barn få
samma rätt till god utbildning med en statlig skolpeng
- en check som sänds till skolan?
Vi har behandlingen av propositionen framför oss.
Även om förslaget inte vinner kammarens gillande är
jag inte helt säker på att detsamma skulle gälla ute
bland folk. Vi vill ha rättvisa villkor, och vi säger ja
till friskolor som ett bra komplement till de kommu-
nala skolorna. Rättvisa villkor tror jag de flesta är ute
efter.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        8 §  Svar på interpellation 2001/02:219 om tera-
peutisk kloning
       
        Anf.  91  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Per Landgren har ställt frågor till mig
om forskning på stamceller från befruktade ägg och
s.k. somatisk kärnöverföring. Han gör det mot bak-
grund av en artikel i tidskriften New Scientist som
beskriver upptäckten av en ny celltyp för vuxna som
skulle kunna vara lika mångsidig som stamceller från
befruktade ägg.
Artikeln föranleder Per Landgren att fråga vilka
slutsatser socialministern och jag drar med tanke på
ett av villkoren som Vetenskapsrådet och Statens
medicinsk-etiska råd ställt för forskning på stamceller
från befruktade ägg. Enligt detta villkor får sådan
forskning endast tillåtas om det saknas godtagbara
alternativ.
Per Landgren refererar också en artikel av Lars
Engqvist och mig i Dagens Nyheter där vi framför en
positiv inställning till somatisk kärnöverföring. Han
frågar vilka slutsatser vi nu drar med tanke på de nya
uppgifterna.
Naturligtvis är det inte min uppgift att bedöma
trovärdigheten i eller konsekvenserna av den infor-
mation som framförs i en artikel som den i New Sci-
entist. Det självklart så, att om ny kunskap om dessa
frågor tillkommer är det Vetenskapsrådets och Medi-
cinsk-etiska rådets sak att bedöma hur denna kunskap
påverkar deras tidigare ställningstaganden och vid
behov lämna förslag till regeringen om eventuella
åtgärder.
Forskningen på stamceller från befruktade ägg är
ännu så länge utpräglad grundforskning. Motivet för
denna forskning är att nå ökad kunskap om celldiffe-
rentieringen hos människa och vilka faktorer som styr
denna. För att vi ska kunna nå en förståelse av denna
komplexa process och så småningom lära oss att
utnyttja den för att hjälpa sjuka människor behövs
forskning både på s.k. adulta stamceller och på
stamceller från befruktade ägg.
Per Landgren ställer också en rad frågor om etiska
ställningstaganden med anknytning till somatisk
kärnöverföring.
Det Lars Engqvist och jag säger i den av Per
Landgren åberopade Dagens Nyheter-artikeln är att vi
har en positiv inställning till somatisk kärnöverföring
under förutsättning att den genomförs under etiskt
acceptabla former. Vi säger också att vår bedömning
är att ett förtydligande av lagen är nödvändigt efter-
som somatisk kärnöverföring inte innefattar befrukt-
ning. Det handlar alltså i första hand om att utvidga
förbudet mot inplantering av befruktade ägg som
varit föremål för försök till att även omfatta obefruk-
tade ägg som har fått en kärna från en kroppscell.
Därför aviserar vi tilläggsdirektiv till utredningen om
genetisk integritet. Vi menar att det är angeläget med
en översyn, så att vi får en lagstiftning som är öppen
för en utveckling av forskningen men samtidigt klar-
gör att det är förbjudet att skapa människor genom
kloning.
Regeringen kommer inom en snar framtid att pre-
sentera ett förslag till en lag om forskningsetisk pröv-
ning av forskning på människor eller biologiskt mate-
rial från människor. Denna lag kommer att ange ra-
marna för den forskningsetiska prövningen. Ett för-
tydligande av lagstiftningen om forskning på ägg från
människor kommer tillsammans med den forsknings-
etiska prövningen att sätta villkoren för denna forsk-
ning i framtiden.
       
        Anf.  92  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Tack för svaret, herr minister. När det
gäller bioetik har Hans Magnus Enzensberger i Der
Spiegel varnat för en förenklad diskussion med för-
klenande tillmälen. Jürgen Habermas varnar för att
den mänskliga artetiken - die menschliche
Gattungsethik - nu hotas genom dess självinstru-
mentalisering.
Andra politiker på vänsterkanten, som den tyske
förbundspresidenten, socialdemokraten Johannes
Rau, varnade i ett tal om den biomedicinska forsk-
ningen i Berlin i maj för att använda människan som
medel och inte mål. Vetenskapens framsteg går så
fort, menade han, att tid inte ges för etisk reflexion.
Etisk reflexion blir enligt Rau i stället lätt en moralisk
täckmantel för att gå vid sidan av sedan länge fattade
beslut och ståndpunkter. Ekonomiska intressen och
bioteknikindustrin ska inte utifrån sina bevekelse-
grunder få avgöra när människovärdet börjar gälla,
enligt socialdemokraten Johannes Rau. Människovär-
det följer människans existens.
EU-kommissionens etiska råd har också varnat för
instrumentalisering av det mänskliga livet och avrå-
der från terapeutisk kloning.
Europarådets konvention om mänskliga rättighe-
ter och biomedicin - den s.k. Oviedokonventionen,
som även Sverige undertecknat - förbjuder skapande
av mänskliga embryon i forskningssyfte.
Nämnden för forskningsetik vid Vetenskapsrådets
ämnesråd för medicin hävdade i somras följande:
"Det är inte etiskt godtagbart att skapa embryon ge-
nom somatisk kärncellsöverföring för forskning som
syftar till stamcellsbehandling."
Ministrarna Lars Engqvist och Thomas Östros
deklarerar i Dagens Nyheter den 29 januari, som vi
hörde, sin positiva inställning till s.k. terapeutisk
kloning. Nu vet jag att utbildningsministern välkom-
nar en forskningsetisk debatt. Det har sagts vid flera
tillfällen i denna kammare och även i artikeln. Stats-
rådet Östros välkomnar öppenhet och genomlysning.
Forskningen ska vara etiskt försvarbar, heter det i
DN-artikeln.
Fru talman! Ingen av mina sex frågor besvaras,
väl att märka, i svaret. Två frågor - de två första -
hänvisas till Vetenskapsrådet och Statens medicinsk-
etiska råd. Det kan jag förstå. Det är alright, även om
jag i och för sig kan tycka att ministern borde kunna
ha en åsikt.
De fyra andra, som handlar om just forsknings-
etik, lämnas utan svar. Jag tror inte på fullt allvar att
ministern är svarslös när det gäller vilka etiska över-
väganden som ligger bakom beslutet.
Jag upprepar mina frågor. Vilken etik - vilken
etisk teori eller vilket etiskt system - anför ministrar-
na när terapeutisk kloning förutsätts genomföras
under "etiskt acceptabla former"?
Min andra fråga - det var den tredje eller fjärde i
interpellationen - är vilka de oetiska formerna för
terapeutisk kloning skulle kunna tänkas vara. Hur gör
man detta på ett oetiskt vis? Anser ministern att en
etiskt okontroversiell väg ska prioriteras framför en
etiskt kontroversiell väg? Och till sist: Anser minis-
tern att terapeutisk kloning i någon mening strider
mot människovärdesprincipen?
       
        Anf.  93  PER BILL (m):
Fru talman! I början av december 2001 kom Ve-
tenskapsrådet med sina riktlinjer när det gäller
stamcellsforskning och somatisk kärnöverföring.
Riktlinjerna innebär, lite förenklat, ett ja till embryo-
nal stamcellsforskning. Dessutom sade man att det
var försvarbart att skapa embryon genom somatisk
kärnöverföring för att få tillgång till stamceller. Man
påpekade dock också att kärnöverföring för tillfället
inte kan anses tillåten på grund av ett osäkert rättslä-
ge.
Två dagar senare frågade jag utbildningsministern
hur han ser att vi på den politiska sidan så snabbt som
möjligt skulle kunna skapa klarhet i rättsläget och
fatta de beslut som behövs för att denna forskning ska
kunna bedrivas på ett rättssäkert och etiskt sätt i Sve-
rige, samtidigt som vi stänger dörren för reproduktiv
kloning. Jag fick vänta några dagar - lite drygt 50,
tror jag - innan jag slog upp Dagens Nyheter på mor-
gonen den 29 januari och till min stora glädje såg att
utbildningsministern tillsammans med socialminis-
tern hade skrivit en mycket bra artikel som gick ut på
ett ja till somatisk kärnöverföring - under säkra for-
mer och naturligtvis med professionella, etiskt ge-
nomtänkta försök.
I och med detta finns det nu en bred majoritet i
riksdagen, där Moderaterna och Socialdemokraterna
har tagit ställning, för inte bara embryonal stamcells-
forskning utan också somatisk kärnöverföring. Detta
tycker jag är jättebra för tusentals och åter tusentals
patienter. Men det är också fantastiskt viktigt för
kunskapsuppbyggnaden. Det är nämligen inte så, och
vi ska aldrig säga det till patienter, att om några år
kan vi hitta en terapi som räddar just dig och lindrar
just din sjukdom. Här kommer att krävas årtionden av
kunskapsuppbyggnad, samtidigt som det parallellt
sker en förbättring av de terapier som finns tillgängli-
ga. Det handlar alltså inte bara om att kunna bota
eller lindra ett antal sjukdomar; det handlar om att
fritt kunna söka kunskap.
Fru talman! Om vi tittar på Sverige, den svenska
utvecklingen, varför så mycket fin forskning görs i
Sverige och varför Sverige så tidigt tillhörde de län-
der som har en riktigt livaktig kunskapsindustri skulle
jag vilja säga att en av de nyckelsaker som gjort detta
möjligt är att det har funnits en bred majoritet i riks-
dagen för att det ska finnas en fri forskning, att politi-
ker inte i onödan ska hoppa in och säga: Det här om-
rådet får ni inte forska om. Det finns ett olyckligt
undantag, och det är tankeförbudslagen kring kärn-
kraftsforskningen.
Det gläder mig dock oerhört att Sverige nu till-
sammans med Storbritannien kommer att vara de två
platser i världen som kanske har det bästa forsk-
ningsklimatet inom ett område som har en enorm
betydelse både för framtida kunskap och, på sikt, för
terapier som kan lindra eller bota stora folksjukdo-
mar. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att redan
nu ta upp några av de viktiga etiska dilemman som vi
kommer att se under de närmaste åren, t.ex. frågor
kring äggdonation, forskning på aborterade foster och
vilka som ska få möjlighet till de här terapierna. Det
är tre viktiga etiska frågor.
       
        Anf.  94  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det här är en viktig diskussion, och
det är en diskussion som förs i stora delar av världen.
Jag är väldigt glad över att vi har haft en sådan bra
process fram till nu när det gäller just öppenheten och
diskussionsklimatet. Jag tror att det i framtiden kom-
mer att visa sig att etiska diskussioner kring forsk-
ningens framsteg och möjligheter och de dilemman vi
står inför kommer att bli allt viktigare. Jag tycker
också att Vetenskapsrådet som vår nya myndighet har
fört den här diskussionen på ett väldigt bra sätt -
närvarande, diskuterande och resonerande.
Jag menar att det är precis på det här sättet vi ska
hantera svåra etiska frågeställningar. Det vore allde-
les omöjligt om riksdagen kopplades in vid varje
tillfälle som inte minst den medicinska forskningen
kommer fram till ett etiskt vägval eller en etisk be-
dömning. Det är vardag i medicinsk forskning. Det vi
behöver är en organisation och en institution för etisk
bedömning som vi känner att vi litar på, som gör en
ordentlig genomlysning. Sedan kommer vi naturligt-
vis till frågeställningar som handlar om nya stora steg
där det är lämpligt att också andra instanser kopplas
in.
Just denna fråga om institutionernas trovärdighet
är en fråga som vi har arbetat mycket med på Utbild-
ningsdepartementet: att stärka den etiska granskning-
en i Sverige av forskning på människa, att se till att vi
har ett inflytande av lekmän som tillsammans med
forskare för diskussionen kring etisk bedömning av
enskilda forskningsprojekt, att öppna möjligheterna
att överklaga både ett jakande och ett nekande svar
från en lokal etisk kommitté samt att se till att Veten-
skapsrådet, som ju kan göra väldigt fina genomlys-
ningar av grundläggande etiska frågeställningar, får
en tydlig roll i detta system för etisk prövning. Vi
kommer att förelägga riksdagen en proposition med
just detta innehåll.
Därmed säger vi också, vilket jag tycker är viktigt
och vilket Per Bill också var inne på: Vi har ingen
möjlighet, och det är väldigt lite vunnet med, att rusa
in med lagar inför varje etisk frågeställning som upp-
kommer i forskningen. Det enda som då händer är att
forskning försvåras, att möjligheter att bota svåra
sjukdomar skjuts på framtiden och att Sverige som
forskningsnation inte kommer att ligga i fronten.
Naturligtvis finns här många viktiga etiska fråge-
ställningar och många viktiga etiska principer som
måste behandlas, och det varje gång vi har att ta ställ-
ning till svåra etiska dilemman. Villkoret om att viss
forskning endast får utföras om det saknas godtagbara
alternativ är ju inget speciellt för just det här fallet.
Det är en grundläggande etisk princip från Helsing-
forsdeklarationen som vi arbetar med dagligen i den
etiska prövningen.
I etiska bedömningar görs avvägningar mellan
olika principer - autonomiprincip, godhet, rättvisa,
försiktighetsprincip etc. Det är väldigt viktigt att vi
ser att absolut etisk bedömning inte grundas på en
absolut teori utan måste innebära att vi för resone-
mang och öppet väger för och emot.
När det gäller frågan om människovärdet menar
jag att detta måste vara grundläggande för all diskus-
sion kring etisk prövning om forskning på människa.
Men Per Landgren antyder att det också här finns en
absolut sanning, i den meningen att man i befrukt-
ningsögonblicket är en människa med människans
alla rättigheter. Hur kan vi då ha abort i vårt samhälle
och leva med det? Vi har sedan tio år en lagstiftning
som tillåter forskning på befruktade ägg för att lösa
infertilitetsproblem. Det visar att livet är en process.
När livet inleds är ingen fråga som man lätt härleder
ur någon enkel etisk princip, utan det är en diskussion
som bara kan lösas i ett öppet samtal människor
emellan.
       
        Anf.  95  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Jo, det öppna samtalet och det öppna
samhället är oerhört viktiga. Jag är ändå tacksam över
att ministern den sista minuten här kom in på etiska
frågor. Det var ju mycket form, fru talman, och rela-
tivt lite innehåll, om vi ser till tiden - dock inte det
ministern faktiskt sade nu på slutet; det menar jag
inte.
När det gäller de frågor jag ställde besvarades de
inte. Det finns ju, vilket jag har varit inne på tidigare
här i kammaren i en interpellationsdebatt med minis-
tern och Alf Svensson, ledande politiska filosofer
som hävdar att det i västvärldens politik finns en
underström av nyttoetik, s.k. utilitarism, dvs. att nyt-
tan och konsekvenserna är det som avgör vad som är
rätt, inte själva handlingen i sig, vad man faktiskt gör.
Sådana företrädare finns också explicit i vårt land.
Vad de säger är alltså att i och med att det är nyttan
som avgör vad som är rätt så finns det inget explicit
människovärde.
Jag är glad över att människovärdet bekräftas av
ministern varje gång detta tas upp i denna kammare.
Men vi kan föra diskussionen ännu djupare. Vad är
det som konstituerar människovärdet? Vad är det som
gör att människan har ett okränkbart värde, som vi
ändå brukar hävda gemensamt.
FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter
talar om en inre inherent dignity, en inre värdighet.
Vad är det som konstituerar detta? Är det egenska-
per? Är det karakteristika? Är det någonting som
följer i den mänskliga livsprocessen? Nu har hon det
mänskliga livet, men inte tidigare. Det finns en bred
låt oss säga klassisk tradition i västvärlden. Det är
inte bara den judisk-kristna traditionen utan även den
politisk-filosofiska traditionen från Aristoteles som
hävdar att det följer med existensen, alltså den
mänskliga individens existens.
Då kommer helt klart alltid frågan om abort upp.
Jag får säga att vårt lands lagstiftning utgår från att
ingen kvinna vare sig ska eller kan tvingas till att
fullfölja en graviditet. Lagstiftningen står för och vi i
vårt parti - det tror jag att vi är överens om - driver
att praktiskt stöd för livet är bättre än hot om straff
etc. Det är också den tyska lagstiftningens inställning.
Men inte menar väl ministern på fullt allvar att
abortlagstiftningen legitimerar att man kan göra vad
man vill med ett mänskligt embryo efter låt oss säga
14 dagar. Vad är det som gör att människan har
skyddsvärde efter 14 dagar och fram till abortlagens
bortre gräns? Vad konstituerar människovärdet?
Nu har ministern i sitt svar sagt att lagstiftningen
så småningom, enligt de nya direktiven, ska klargöra
att det är förbjudet att skapa människor genom klo-
ning. Naturligtvis får man fråga sig då, det måste vi
göra oavsett abortlagstiftning, när blir människan
människa? Och om det är förbjudet att skapa männi-
skor genom kloning, hur blir det då med just det mi-
nistrarna har sagt om att skapa genetiskt identiska
människor i det embryonala stadium som vi alla har
delat en gång? Jag menar, hur är det med konsekven-
sen? Hur är det med logiken?
Naturligtvis kan jag föra denna diskussion med
andra partier, t.ex. med Moderaterna, men nu riktar
jag mig till ministern.
       
        Anf.  96  PER BILL (m):
Fru talman! Låt mig säga att jag också tycker att
det till stora delar har varit en bra process som detta
kommit fram genom. Jag tycker att Vetenskapsrådet
har gjort ett mycket bra arbete.
Jag tycker också att man kanske hade lite för kort
tid på sig när efter sommaren väldigt många partier,
och till slut även Kristdemokraterna, ställde sig bak-
om embryonal stamcellsforskning. Det kanske gick
lite fort.
Det är därför jag gärna använder mina sista två mi-
nuter till att säga: Låt oss fundera lite grann på vad vi
har, inte nästa vecka, inte nästa månad utan kanske
om två tre år.
För att somatisk kärnöverföring ska fungera
kommer vi under överskådlig tid - forskningen går
framåt även där - att behöva obefruktade ägg. Det är
naturligtvis ganska stor skillnad mellan att lämna
ifrån sig några befruktade ägg som blir över vid en
IVF och att en kvinna ska genomgå en ganska plåg-
sam nedreglering och uppreglering av hormoner och
sedan under stor smärta vara med om att ett antal ägg
plockas ut, inte för att förhoppningsvis kunna få barn
utan för att ge bort dem till forskning.
Här kommer vi att ha stora diskussioner. Vem
kommer att göra äggdonationer, och vad vill de? Det
roliga är att jag nu träffar många kvinnor som säger:
Jag skulle gärna ställa upp på det här. Jag har fått så
mycket tillbaka av medicinsk forskning att jag gärna
skulle ställa upp på detta. Äldre kvinnor säger: Jag
behöver inte mina ägg längre, så jag skulle väldigt
gärna vilja donera.
Men vi kan också se att det naturligtvis kan bli
problem. Fattiga kvinnor från Östeuropa och andra
platser skulle kanske vilja donera ägg mot betalning.
Visst har vi stora etiska dilemman framför oss.
       
        Anf.  97  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag delar Per Bills bedömning. Det är
bara början på en etisk diskussion vi ser. Den kom-
mer att bli intensiv och väldigt viktig i flera avseen-
den.
Vetenskapsrådet aktualiserade ett antal frågeställ-
ningar i sitt beslut: En översyn av lagen om åtgärder
med befruktade ägg från människa. Det är för att
skapa en sådan lag som vi nu aviserar att vi ska ge
tilläggsdirektiv. Frågan om äggdonation för forsk-
ningsändamål, som Per Bill tar upp. Licens och kon-
troll av tillstånd till forskning som innebär somatisk
kärnöverföring. Lagförtydligande behövs avseende
hantering av biologiskt material i vinstsyfte, menar
Vetenskapsrådet. Och Sverige måste klargöra sitt
förhållande till Europarådskonventionen om mänskli-
ga rättigheter och biomedicin vid en kommande rati-
ficering.
Det är den process vi nu inleder. Den ska ske öp-
pet och i en diskussion som gör att vi så långt som
möjligt faktiskt också kan få behålla den som jag
tycker fina samstämmighet vi har haft i den här frå-
gan.
Det gäller också Kristdemokraterna som själva
haft en process under det senaste året som jag har stor
respekt för. Alf Svensson skrev i en artikel i början av
december i Dagens Nyheter att det skulle vara mindre
etiskt komplicerat att få fram stamceller genom att
sätta in en cellkärna från t.ex. en hudcell i en tom
äggcell och sedan stimulera den. I söndags skrev han
i Sydsvenskan att han inte ser något etiskt diskutabelt
med den typen av verksamhet som innebär att man tar
arvsanlag från en hudcell och placerar in dessa i en
tom äggcell för att få fram en individspecifik repara-
tör. Det tycks som om Kristdemokraterna också har
en process här som leder till att man ligger ganska
nära den bedömning som jag tror att både jag och Per
Bill har. Jag måste säga att jag känner stor respekt för
den processen.
       
        Anf.  98  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Det är gott att ministern känner re-
spekten, men jag får säga att för partiets del handlar
det ändå om att livsprincipen naturligtvis bryts när
man tar liv. När vi skapar s.k. totipotenta celler, som
faktiskt är människoliv och början till en mer vuxen
individ, har vi en specifik individ. Då har vi en iden-
titet. Vi har en kontinuitet. Vi har ett artargument. Det
finns inget för-mänskligt stadium för det mänskliga
livet.
Men det verkar som om Kristdemokraterna och
jag, jag vet inte om bilden är passande, får inta en
position som slaven på triumfvagnen, en typ av majo-
ritetslinje, och viska: Frågorna är inte lösta. I alla
delar var kanske inte processen i somras så bra. Det
finns fortfarande stora frågor kvar som behöver redas
ut.
Jag är övertygad om att varken statsrådet Östros
eller Per Bill hyser någon som helst rädsla för att reda
ut detta. Men om vi läser Vetenskapsrådets etiska
diskussion i riktlinjerna - jag kan ju inte tala om vad
statsrådet ska läsa - ser vi att där inledningsvis före-
språkas en form av etik som likställer etiska normer
med personliga åsikter. Det brukar man tala om är en
värdenihilistisk inställning. Jag vet inte hur pass
medvetet det är från deras sida, men då finns plötsligt
inga värden alls. I Europarådet och FN talar vi ändå
om värden och mänskliga fri- och rättigheter. Det
finns inte en rättighet som inte går tillbaka på ett
allmängiltigt värde. Det är liksom fundamenta i mo-
ralfilosofi och etik. Om man avhänder sig detta i
början av en etisk diskussion, var hamnar vi då? Här
saknas det en hel del.
Jag har som ministern respekt för processen, men
jag har inte den innehållsmässiga sakliga tillfreds-
ställelsen över att detta är avklarat.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        9 §  Svar på interpellation 2001/02:224 om kam-
ratstöd i skolan
       
        Anf.  99  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Monica Green har frågat vilka åtgär-
der jag avser att vidta dels för att ge dem som arbetar
i skolan mer kunskap, fakta och förståelse kring var-
för mobbning uppstår samt beredskap att arbeta med
svåra situationer för att kunna skapa tillit hos elever,
dels för att stimulera till fler vuxna kamratstödjare i
skolan.
Jag instämmer i uppfattningen att det behövs ökad
kunskap om varför mobbning uppstår. Personalen ute
på skolorna efterfrågar också detta. Det är självklart
viktigt att skolans olika personalgrupper har gedigna
kunskaper på detta område eftersom de ska utarbeta
skolans handlingsprogram för att skapa trygga hälso-
främjande miljöer.
Regeringen har sammanlagt satsat 12 miljoner
kronor under tre år för att fördjupa och bredda den
vetenskapliga kunskapsbasen samt för att öka sprid-
ningen av kunskaper inom områdena demokrati och
mänskliga rättigheter inom värdegrundsområdet, där
mobbning och kränkande behandling ingår. Umeå
universitet i samverkan med Ersta Sköndal högskola
samt Göteborgs universitet får projektmedel för tredje
året i rad för detta ändamål. Inom Nationellt centrum
Värdegrund-Livsvetenskap vid Umeå universitet
pågår en kartläggning av högskolornas, kommunernas
och skolors utvecklings- och forskningsverksamhet
inom värdegrundsområdet. Värdegrundscentrumet
har också genomfört regionala seminarier för att
stärka erfarenhetsutbyte och nätverksbyggande.
Inom Nordiska ministerrådets skolsamarbete ingår
Utbildningsdepartementet i en arbetsgrupp om mobb-
ning och våld. Gruppen har till uppgift att kartlägga
vad som görs i de nordiska länderna, kartlägga den
forskning som finns samt ge förslag till kriterier för
utveckling av arbetet. Resultatet av detta samarbete
planeras att publiceras i vår.
Jag har nyligen aviserat ett uppdrag till Statens
skolverk för att stödja och stimulera utvecklingen i
skolorna. Detta ska bl.a. ske genom att lyfta fram
exempel på handlingsprogram mot kränkande be-
handling som minskat mobbningen, undersöka ar-
betssätt som enligt utvärderingar gett positiva resultat
för att sedan kunna ge mer handfasta råd och hjälp till
skolorna samt ta fram en forsknings- och kun-
skapsöversikt om kränkande behandling och mobb-
ning. Utifrån denna översikt bör ny forskning initie-
ras.
Det görs många olika insatser för att skapa ett
öppnare och tryggare klimat i skolan. Ett exempel är
kamratstödjare. Hassela Solidaritet startade en verk-
samhet med kamratstödjare för nästan 20 år sedan.
Arbetslösa ungdomar fick möjlighet att förstärka
skolans arbete med den psykosociala miljön och vara
en länk till vuxenvärlden. De finns nu på många sko-
lor i landet och gör ett arbete med gott resultat.
Det finns även en mer nystartad verksamhet med
klassmorfar som har en liknande inriktning med att
vara goda förebilder, stödja eleverna och skapa
trygghet. Båda dessa verksamheter visar betydelsen
av informella och sociala kontakter. Regeringen har
nyligen beviljat medel för utveckling av idén med
klassmorfar.
För att öka måluppfyllelsen och antalet vuxna i
skolan har regeringen infört ett särskilt statsbidrag till
skolsektorn. Med start från höstterminen 2001 kom-
mer skolan att fram t.o.m. 2006 få sammanlagt 17,5
miljarder för strategiska personalförstärkningar.
Medlen kommer därefter att inordnas i det generella
statsbidraget till kommunerna. Kommunerna avgör
själva vilka personalförstärkningar de vill göra för
dessa medel, men de kan exempelvis användas till att
anställa kamratstödjare, vilket några kommuner också
har gjort.
       
        Anf.  100  MONICA GREEN (s):
Fru talman! Jag ska börja med att både tacka men
också att hälsa Thomas Östros välkommen som mi-
nister även för skolan. Jag har inte haft möjlighet att
göra det formellt tidigare. Det är jätteroligt att minis-
tern kommer att ha hand om skolan. Då kan vi se
helheten i utbildningssystemet ända från det att barnet
är litet.
Vi diskuterar en viktig fråga i dag, nämligen hur
vi ska få möjlighet till ett lugnt och harmoniskt läran-
de i skolan. Då kan kamratstödjare vara ett exempel,
men ministern har också gett andra exempel på hur
det går att utveckla lugn och harmoni i skolan och på
rasterna.
Jag har följt föreningen Unga Örnar nära, och
inom Unga Örnar jobbar man för att det ska finnas
kamratstödjare i skolan men också för att föreningsli-
vet ska släppas in i skolan och för ett öppet och de-
mokratiskt lärosätt. Det kan vara bra att få in fler
föreningar som aktivt jobbar direkt i skolan under
skoltid men även naturligtvis på fritiden.
Precis som ministern sade finns det många skolor
som har gjort ett stort arbete. Jag har ett exempel,
nämligen Stenportskolan i Lidköping. Jag har besökt
skolan, och där har man kommit mycket långt med
bl.a. värdegrundsåret. Eleverna har själva tagit itu
med situationen, och det finns en fin kommunikation
mellan lärare och elever.
Det finns en ung student som sitter på läktaren i
dag, Beata, en 20-åring från Kinnekulle. Hon har
också jobbat aktivt som kamratstödjare. Hon vill
gärna fortsätta med detta, och hon vill ta del av hur
ministern fortsättningsvis tänker utvärdera och jobba
med värdegrundsåret. Vi har hört ett exempel på att
det ska tillsättas en ny utredning. Jag lyssnar gärna
mer på hur det konkret ska gå till.
       
        Anf.  101  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Värdegrundsåret blev en väldig fram-
gång. Dels blev det en så positiv respons från skol-
världen, dels såg vi vilket behov det fanns av ökad
kunskap. Nästa steg handlar om att skapa kunskap
och sprida kunskap i skolorna. Värdegrundscentrum
får då en viktig roll. Det är viktigt att de arbetar så att
de har som mission att ha goda och starka relationer
med skolorna ute i den praktiska verkligheten för att
sprida insikter och kunskap.
Jag delar också väldigt mycket Monica Greens
uppfattning om att föreningslivet har en viktig roll att
spela i skolans värld. Jag vill att skolan ska vara öp-
pen mot omvärlden och för relationer med många
aktörer i samhället som kan bidra till att skapa ett bra
klimat i skolan. Då är föreningslivet en viktig del i
den utvecklingen. Vi har praktiskt sett att mycket av
fundamentet i kamratstödsverksamheten finns i före-
ningslivet. Unga Örnar gör ett bra jobb. Flera andra
organisationer finns inblandade.
Jag ser gärna att kommunerna när de utvecklar
skolarbetet funderar kring hur man kan stärka närva-
ron av goda vuxna förebilder i skolan. Det är förstås
lärare men också många andra grupper som tillhör
skolans vanliga yrkesgrupper. Men det går också att
öppna sig för ytterligare vuxenkontakter i förenings-
livet. Det är en grundläggande frågeställning när det
gäller trygghet i skolan - nära relationer till goda
vuxna förebilder, som kan se till att barnen får den
viktiga respekt för varandras lika värde som måste
gälla i skolan.
       
        Anf.  102  MONICA GREEN (s):
Fru talman! Jag delar den uppfattningen. Man
måste också se till att de goda exemplen sprids över
landet. När det gäller skolan spreds, tyvärr, ett tag de
dåliga exemplen över landet, och man fick uppfatt-
ningen att alla barn på alla skolor mådde dåligt.
Nu kan vi aldrig vara nöjda förrän alla barn kän-
ner trygghet och glädje över att över huvud taget gå
till skolan. Det ska inte finns något barn som på mor-
gonen känner att man inte törs gå till skolan. Alla ska
känna trygghet när man går till skolan. Ingen ska
behöva missa undervisning för att man känner sig
otrygg.
Det är därför de goda exemplens makt är så vikti-
ga att lyfta fram. De ska spridas över landet som
cirklarna i vattnet där en sten har kastats i. Jag vill
återigen nämna föreningslivet men också att kommu-
ner jobbar vidare och delar med sig av exemplen om
kamratstödjare. Kanske man också ska titta på hur
andra länder har gjort och vad vi från svensk sida har
att visa fram. Sverige står sig bra internationellt sett.
Vad kan vi lära av skolor i andra delar av världen där
det har gått bra? Vad kan vi ta till oss från dem? Ut-
byte av erfarenheter är ett sätt att arbeta på, men det
finns också många andra sätt.
Vi måste släppa loss föreningslivet i skolan. Det
ska inte bara ske på fritiden eller på rasterna. Att visa
upp föreningsverksamheten kan också vara en del i
lärandet, dvs. prata om den gemenskap som skapas
med hjälp av engagemang och se till att det blir ett
personligt resultat i en förening. Folkrörelser kan
bjudas in, och på så sätt utvecklas svensk demokrati.
       
        Anf.  103  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag delar helt Monica Greens uppfatt-
ning, också när det gäller möjligheten att lära sig av
varandra. Det finns ett spännande nordiskt samarbete
just kring värdegrundsfrågor. Till hösten anordnas en
stor värdegrundskonferens, där Sverige har tagit över
stafettpinnen, och sedan fortsätter arbetet i de andra
nordiska länderna. Frågeställningen är just: Vad kan
vi lära av varandra? Länderna är ju så lika på många
sätt, men det finns också spännande olikheter.
Värdegrundscentrumen, särskilt det i Umeå, job-
bar just med att sprida exempel. De arbetar på ett
kompetent sätt med att se sig omkring vad som sker i
landet och sedan sprida goda exempel. Det är också
ett konkret sätt att få det här arbetet att fortsätta.
När det gäller just mobbning vill jag lyfta fram
den stora kampanj som vi är mitt inne i nu. Det
handlar om att väcka elevers, föräldrars och lärares
engagemang i frågorna om trygghet i skolan. Man
jobbar på ett mycket bra sätt med pjäser för att enga-
gera ungdomar och barn i diskussioner om frågeställ-
ningarna och med att sprida kunskaper och idéer. Det
är också ett sätt att se till att kunskap sprids i alla våra
skolor kring frågor om trygghet och alla barns lika
rätt i skolan.
       
        Anf.  104  MONICA GREEN (s):
Fru talman! Jag tror att vi ska hålla den här de-
batten vid liv hela tiden. Så länge det finns  något
barn som känner oro för att gå till skolan ska vi hålla
debatten levande i kommunerna, i föreningslivet men
också här i riksdagen. Vi ska se till att vi alltid är på
vår vakt så att barnen trivs. För barnen är ändå skolan
en arbetsmiljö. Därför måste vi se till att det blir
tryggt på våra skolor runtom i landet och att vi bryr
oss om.
Jag känner mig nöjd med den här diskussionen
och tycker att vi kan gå vidare. Jag kan åka hem till
Unga Örnar och berätta att ministern känner stor
förståelse och också vill jobba vidare tillsammans
med föreningslivet, så jag vill tacka för den här dis-
kussionen.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        10 §  Svar på interpellation 2001/02:223 om tredi-
mensionell fastighetsbildning
       
        Anf.  105  Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Ewa Thalén Finné har frågat mig vil-
ka åtgärder jag avser att vidta för att ersätta de 9 000
lägenheter som nu inte kan byggas genom att propo-
sitionen om tredimensionell fastighetsbildning skjuts
fram.
Jag vill inledningsvis framhålla att tredimensio-
nell fastighetsindelning kan bli ett användbart instru-
ment när det gäller att öka bostadsbyggandet, i syn-
nerhet i storstads- och tillväxtregionerna. Att ta fram
ett fungerande regelverk för en helt ny företeelse i
svensk fastighetsrätt är dock en komplicerad och
grannlaga uppgift. Skanska har visserligen tagit fram
ett eget förslag till proposition, men detta utgjorde
endast en sammanfattning av utredningens betänkan-
de, innehöll inga genomarbetade lagförslag och var
över huvud taget inte av sådant slag att det hade kun-
nat läggas fram som en proposition för Sveriges riks-
dag.
Arbetet med en lagstiftning om tredimensionell
fastighetsindelning är långt framskridet och förhopp-
ningsvis ska en proposition med förslag till lagänd-
ringar på det fastighetsrättsliga området kunna läggas
fram när det nya riksmötet öppnats.
Fortfarande återstår dock att klara ut problemen
kring taxeringen av den nya typen av fastigheter. Det
är givetvis mycket viktigt att också dessa frågor får
ändamålsenliga lösningar. Sannolikt kommer det
därför att ta ytterligare tid att ta fram förslag till de
kompletterande bestämmelser om fastighetstaxering
som kan krävas. Överväganden i denna och vissa
andra skatterättsliga frågor sker för närvarande i Fi-
nansdepartementet. Arbetet kommer självfallet att
bedrivas skyndsamt.
När det gäller hur många lägenheter som kommer
att byggas som en följd av den kommande lagstift-
ningen kan man ha olika uppfattningar. Skanska har
uppskattat antalet till närmare 9 000. Detta är dock en
bedömning som Skanska får stå för. Någon detaljerad
kartläggning av möjligheterna att med rimlig ekono-
mi bygga bostäder ovanpå befintliga hus har veterli-
gen inte gjorts. Dessutom innebär en ny lagstiftning
knappast att alla sådana bostäder skulle byggas på en
gång. Sannolikt kommer även fastighetsföretagen att
ha en lång planerings- och projekteringstid, åtminsto-
ne inledningsvis.
Regeringen är naturligtvis medveten om det be-
hov av nya bostäder som finns i landets tillväxtregio-
ner, inte minst i Stockholm. Förra året beslutade riks-
dagen, på regeringens förslag, att inrätta ett nytt in-
vesteringsbidrag för att främja nyproduktionen av
hyreslägenheter. Så sent som den 24 januari gav rege-
ringen landshövdingen i Stockholm, Mats Hellström,
i uppdrag att överlägga med länets kommuner i syfte
att främja ett ökat bostadsbyggande. För att underlätta
den processen har regeringen avsatt en del av investe-
ringsbidraget till Stockholmsregionen.
       
        Anf.  106  EWA THALÉN FINNÉ (m):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet
för svaret.
Jag vill inrikta den här diskussionen på just tredi-
mensionell fastighetsbildning. Jag är inte riktigt nöjd
med svaret. Jag tycker att det är lite undanglidande.
Det är självklart att det tar tid att ta fram bra lag-
stiftning. Frågan är bara hur lång tid som är rimlig.
Jag anser att man de senaste åren har fördröjt möjlig-
heten att ta fram denna lagstiftning. Tidigare var det
fastighetsrättsliga problem, nu är det problem kring
taxeringen - detta trots att det fanns grundläggande
utredningar redan 1996. Det är sex år sedan! Man kan
fundera över viljan.
Det är lite märkligt att komplicerad lagstiftning
som stopplagstiftningen, som inskränker den kom-
munala självstyrelsen, går mycket snabbt att få fram,
medan lagstiftningen när det gäller tredimensionell
fastighetsindelning tar många år att få fram.
Statsrådet Lövdén har vid flera tillfällen framfört
att det ska komma en proposition till riksdagen under
året, senast i DN Debatt den 25 januari. Min fråga
blir: Kommer det en proposition så att lagstiftningen
kan träda i kraft den 1 januari 2003? Jag tycker att det
är viktigt att alla parter får veta om det är just den
1 januari 2003 som lagstiftningen kommer att träda i
kraft.
       
        Anf.  107  Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Ewa Thalén Finné markerade att hon
ville att debatten skulle kretsa just kring tredimensio-
nell fastighetsbildning och inte kring bostadsbyggan-
det i stort. Och vi ska kanske koncentrera den till
tredimensionell fastighetsbildning, även om det hade
funnits ganska mycket att säga om just Moderaternas
ansvar för bostadsbristen i Stockholmsregionen. Men
vi kan väl lämna det därhän så länge.
Jag är utomordentligt angelägen om att vi så
snabbt det över huvud taget går kan få fram en lag-
stiftning som möjliggör tredimensionell fastighets-
bildning. Jag har sedan jag fick det samordnande
ansvaret för bostadsfrågorna i Regeringskansliet
påskyndat det arbetet.
Jag räknar nu med att vi före sommaren ska kunna
ha en lagrådsremiss framme och att frågan kan ha
behandlats inom regeringen, så att vi kan lägga en
proposition på riksdagens bord så snart det nya
riksmötet är öppnat.
Men som jag sade i mitt svar finns det komplice-
rade skatterättsliga,  taxeringsrättsliga frågor som
måste hanteras. Vi hanterar dem nu inom Finansde-
partementet med stor skyndsamhet. Det är ett högt
prioriterat projekt.
Jag har vid flera tillfällen uttryckt min ambition
att vi ska ha en lagstiftning på plats den 1 januari
2003. Om det är praktiskt möjligt med hänsyn till de
fastighetstaxeringsmässiga och skatterättsliga frågor-
na så ska vi ha det. Min ambition är att driva det här
projektet så snabbt som det över huvud taget är möj-
ligt.
Ibland har det ställts väldigt stora förhoppningar
om att det här skulle vara lösningen på bostadsbris-
ten. Jag tror inte att det är det. Men jag tror att tredi-
mensionell fastighetsbildning kan medverka till ett
ökat bostadsbyggande, till tillkomst av fler lägenhet,
framför allt i storstäderna och i en del andra tillväx-
tregioner. Men det är så många andra åtgärder som
måste till, och regeringen har lagt fram ett antal för-
slag till åtgärder under de senaste åren som nu fak-
tiskt också leder till ett ökat bostadsbyggande, dock
inte i den omfattning i framför allt Stockholmsregio-
nen som hade varit önskvärd. Där  efterlyser jag nya
och mer kraftfulla initiativ från de kommunalpolitiskt
ansvariga i en del kommuner i Stockholmsregionen.
       
        Anf.  108  EWA THALÉN FINNÉ (m):
Fru talman! Anledningen till att jag lyfte fråge-
ställningen hänger delvis ihop med att det i tidningen
Bofast nr 1 i år är en chef i Finansdepartementet som
uttrycker stor tveksamhet till att man kan bli klar med
en lagstiftning som börjar gälla den 1 januari. Han
kanske upplever att den 1 juli är rimligare. Även
Lantmäteriet kan känna att 1 juli 2003 är en mer rim-
lig tidpunkt.
En konsekvens blir då att lagen troligtvis kommer
att gälla från den 1 januari 2004. Det vore väldigt bra
för branschen och för kommunerna att de så fort som
möjligt får klart för sig när lagstiftningen ska börja att
gälla. Som statsrådet Lövdén påpekade tar planering
lite tid. Detaljplaneprocessen är inte alltid så snabb,
vilket vi båda två är medvetna om. Därför är det vik-
tigt att man ger klara besked om när propositionen
kommer.
Om jag backar tillbaka till detta med bostadsbyg-
gandet och antalet nya lägenheter är jag beredd att
instämma med statsrådet Lövdén om att tredimensio-
nell fastighetsbildning inte skulle lösa alla problem.
Det är självklart att det är en av alla de åtgärder som
skulle behöva vidtas.
Statsrådet Lövdén säger att Moderaterna har ett
stort ansvar för bostadsbristen i Stockholms län och
Stockholms stad. Jag tycker att det är förvånande. Jag
bodde i den här staden på 70-talet. Inte heller då
fanns det så många lediga lägenheter. Så det är väl
inte ett nytt problem för Stockholm.
Statsrådet Lövdén säger att regeringen har lagt
fram ett antal förslag för att få i gång bostadsbyggan-
det. Jag kan inte se annat än att det rör sig om sub-
ventionsförslag. Men det finns så mycket annat som
man kan göra: förändra plan- och byggprocessen,
införa tredimensionell fastighetsbildning, se över
hyressättningssystemet och fastighetsskatten, investe-
ra i vägar för att komma till rätta med trafikproble-
men, se över strandskyddet, inskomstutjämningssys-
temet och konkurrensen i branschen.
Det är många frågor att ta tag i, men det händer
inte så mycket. Man pratar om konkurrensen, men det
händer ingenting. Jag tycker att den socialdemokra-
tiska regeringen har ett väldigt stort ansvar. Vad
branschen efterlyser är förutsägbarhet och långsiktig-
het. Man vill ha långsiktiga beslut, och det kan man
väl inte säga att investeringsbidraget är.
       
        Anf.  109  Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Nu blev det som jag misstänkte, att
diskussionen svävar ut i en mer allmän bostadspoli-
tisk debatt. Jag ska kort bara ta upp ett par trådar i
Ewa Thalén Finnés inlägg.
Hon undrade vad regeringen har gjort. Vi har in-
fört investeringsbidrag för studentbostadsbyggande,
men det var inte Moderaterna med på. Tack vare det
investeringsbidraget tillkommer 13 000 studentlägen-
heter.
Vi har infört investeringsbidrag för hyresrättspro-
duktion, men inte heller det var Moderaterna med på.
Tack vare det bidraget kommer hyresrättsproduktio-
nen att öka till åtminstone 5 000-6 000 lägenheter om
året. Nu pratar jag inte om specialbostäder utan om
vanliga, ordinära hyresrätter.
Det investeringsbidraget har varit en stor fram-
gång runtom i landet för hyresrättsbyggandet. Tyvärr
är framgången ännu inte lika stor i Stockholm och i
de moderatstyrda kommunerna. Men i Skövde, Lin-
köping, Malmö, Göteborg och på andra håll bygger
man nu hyreslägenheter i rask takt tack vare investe-
ringsbidraget, men det var inte Moderaterna med på.
Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen av områ-
de efter område där regeringen har tagit initiativ som
ger effekter i form av en ökad bostadsproduktion.
Nu senaste gav vi ett uppdrag till landshövdingen
i Stockholms län, Mats Hellström. Han ska överlägga
med kommunerna, och han har då 1 miljard till förfo-
gande för att dela ut i investeringsbidrag. Han kan
också resonera om trafiksatsningar som frigör nya
bostadsområden i Stockholmsregionen. Dessutom
kan han använda den statliga marken som ett verktyg
för att öka takten i bostadsproduktionen i Stockholms
län.
Jag har ingen annan uppfattning än Ewa Thalén
Finné om den tredimensionella fastighetsbildningen.
Jag är anhängare av den. Det är viktigt att vi så snabbt
som det över huvud taget är möjligt får fram en lag-
stiftning som möjliggör tredimensionell fastighets-
bildning.
Jag kan också se att det inte är den enda lösningen
på bostadsbristen, men tredimensionell fastighets-
bildning kan bidra till ett ökat bostadsbyggande,
framför allt i Stockholm, Göteborg, Malmö och i
några andra tillväxtområden i Sverige.
Jag önskar att jag hade kunnat ge ett definitivt be-
sked om datumet. Jag kan ge det beskedet att vi räk-
nar med att ha en lagrådsremiss klar före sommaren.
Då kan vi lägga en proposition på riksdagens bord när
riksdagen öppnar i höst.
Vi jobbar intensivt och ser taxeringsfrågor och öv-
riga skatterättsliga frågor som är knutna till den tre-
dimensionella fastighetsbildningen som ett prioriterat
projekt. Det är ändå ett besked som branschen borde
kunna hälsa med tillfredsställelse.
       
        Anf.  110  EWA THALÉN FINNÉ (m):
Fru talman! När det gäller tredimensionell fastig-
hetsbildning utgår jag ifrån att om det hamnar en
proposition på riksdagens bord i höst - om regeringen
sitter kvar - innebär det att lagstiftningen börjar gälla
från den 1 januari. Om det uppstår oklarheter om ifall
det är möjligt att genomföra detta till det datumet
utgår jag ifrån att statsrådet Lövdén tydligt talar om
att det blir förseningar.
Statsrådet räknade upp allt som man hade gjort,
och det var två saker: investeringsbidrag till student-
bostäder och investeringsbidrag till hyresbostäder.
Det var ju förnämligt. Och eftersom Moderaterna var
emot detta är det vi som är skurkarna.
Vidare räknade statsrådet upp ett antal kommuner
som bygger hyresrätter. I min hemkommun, Staffan-
storp, bygger man hyresrätter med hjälp av investe-
ringsbidraget. Det intressanta är att hyresrätterna
började byggas redan innan investeringsbidraget
infördes. När det började gå rykten om att bidraget
skulle komma lade byggherren ned sitt projekt. Han
väntade till beslutet var fattat, och sedan fortsatte han
med byggandet. Det har alltså byggts en hel del hy-
resrätter utan investeringsbidrag, och nu fortsätter
man - lite försenat - med att bygga nya.
Det intressanta här är det uppdrag som Mats Hell-
ström har fått. Några år tidigare gav man ett uppdrag
till landshövding Ulf Adelsohn. Han fick ihop en
tjock lunta med massor av åtgärder som skulle behö-
va vidtas just i Stockholmsregionen. Men det har inte
hänt någonting. Nu får nästa landshövding ett nytt
uppdrag för att göra ungefär samma sak. Det är bra
med den statliga marken, men det räcker inte. Det är
så mycket annat som måste göras.
Gör mer! Två olika investeringsbidrag räcker inte.
       
        Anf.  111  Statsrådet LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Problemet är ju att Moderaterna bara
säger nej till olika initiativ. Ewa Thalén Finné nämn-
de Ulf Adelsohns rapport som han tog fram på rege-
ringens uppdrag. Det är flera förslag i den rapporten
som regeringen har genomfört.
Ulf Adelsohn föreslog ett investeringsbidrag för
studentbostadsbyggande. Det införde regeringen, och
nu får vi 13 000 nya studentbostäder till följd av det
investeringsbidraget. Moderaterna ställde sig vid
sidan om.
Han förslog förändringar och förenklingar av
normerna för studentbostadsbyggande. Man skulle
t.ex. inte behöva bygga både kök och gemensamt
pentry. Det ledde till lägre kostnader. Detta har rege-
ringen genomfört.
Han föreslog att regeringen skulle ta ett samlat
initiativ när det gäller de stora, tunga infrastruk-
tursatsningarna i Stockholmsregionen. Regeringen
tillsatte Stockholmsberedningen som i ganska bred
politisk enighet kom fram till ett förslag hur detta
med infrastruktursatsningar skulle kunna lösas i
Stockholmsregionen.
Det finns även andra förslag i Ulf Adelsohns rap-
port som regeringen har genomfört. Problemet är ju
att Moderaterna säger nej till alla initiativ. Jag hoppas
nu att kommunerna i Stockholmsregionen, inklusive
de moderatstyrda kommunerna, går in i ett konstruk-
tivt samarbete med landshövdingen för att se till att
öka bostadsproduktionen i Stockholmsregionen. Re-
geringen är angelägen om detta, och dessa kommuner
borde känna som en stor och viktig uppgift att ta itu
med den bostadsbrist som är så besvärlig för många
människor i Stockholm.
       
        Överläggningen var härmed avslutad.
       
        11 §  Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen, m.m.
       
        Andre vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemoria om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och överlämnats till utskott:
2001/02:FPM48 Utvidgningens finansiella ram till
utrikesutskottet
       
        12 §  Hänvisning av ärende till utskott
       
        Föredrogs och hänvisades
Proposition
2001/02:88 till jusititeutskottet
       
        13 §  Bordläggning
       
        Anmäldes och bordlades
Proposition
2001/02:95 Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till
kommuner och landsting
       
        14 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar
       
        Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
       
        den 14 februari
       
        2001/02:730 av Åke Sandström (c) till statsrådet
Mona Sahlin
Småföretagen och Postens priser
2001/02:731 av Carina Hägg (s) till kulturminister
Marita Ulvskog
Folkbibliotek på entreprenad
2001/02:732 av Maud Ekendahl (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Rekryteringen av åklagare
2001/02:733 av Kenth Skårvik (fp) till justitieminister
Thomas Bodström
Polisens arbetsbelastning i Bohuslän
2001/02:734 av Caroline Hagström (kd) till finans-
minister Bosse Ringholm
Svenska spel AB
2001/02:735 av Tasso Stafilidis (v) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Ny cirkushögskoleutbildning
2001/02:736 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Jan
O Karlsson
Cotonou-avtalet
2001/02:737 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Jan
O Karlsson
Kairokonferensens mål
2001/02:738 av Michael Hagberg (s) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Hantering av kött från vilt
2001/02:739 av Rosita Runegrund (kd) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Adoptioner i Rumänien
2001/02:740 av Lars Gustafsson (kd) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Tvångsintagna personer på rättspsykiatriska kliniker
2001/02:741 av Karin Jeppsson (s) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Kemikalieavgifter
2001/02:742 av Lennart Bolander (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Förarbevis för terrängskoter
2001/02:743 av Christel Anderberg (m) till justitie-
minister Thomas Bodström
Ordningsvaktslagen
2001/02:744 av Margareta Cederfelt (m) till utrikes-
minister Anna Lindh
Kashmir
2001/02:745 av Désirée Pethrus Engström (kd) till
socialminister Lars Engqvist
Beredskap för torterade flyktingar
       
        Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 19 februari.
       
        15 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor
       
        Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
       
        den 14 februari
       
        2001/02:665 av Johan Pehrson (fp) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Åtgärder för att stryka svenskar från FN:s terrorlista
2001/02:689 av Carlinge Wisberg (v) till statsrådet
Mona Sahlin
Åtgärder mot mobbning i arbetslivet
2001/02:691 av Marianne Andersson (c) till utrikes-
minister Anna Lindh
Antipersonella minor
2001/02:692 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Konfiskationslagar i Turkiet
2001/02:693 av Tuve Skånberg (kd) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Iranskt atombombshot mot Israel
2001/02:698 av Tuve Skånberg (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Posten AB
2001/02:702 av Margareta Viklund (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Värdegrund
       
        Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 19 februari.
       
        16 §  Kammaren åtskildes kl. 16.20.
       
        Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.44,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 103
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.
       


Sveriges riksdag
100 12 Stockholm
Telefon: 08-786 40 00 (växel)
Frågor om riksdagen
Telefon: 020-349 000
E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se