Topbild meny


Kammarens protokoll

Riksdagens snabbprotokoll
2007/08:36
Tisdagen den 4 december
Kl. 13.30 – 15.54
18.00 – 21.42
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
Protokoll
2007/08:36
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 28 november.
2 § Anmälan om fördröjda svar på interpellationer
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:
Interpellation 2007/08:193
Till riksdagen
Interpellation 2007/08:193 Ekonomisk standard
bland ensamstående föräldrar
av LiseLotte Olsson (v)
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
7 december 2007.
Skälet till dröjsmålet är andra åtaganden som inte
har gått att ändra på.
Stockholm den 29 november 2007
Finansdepartementet
Anders Borg (m)
Enligt uppdrag
Lilian Wiklund
Expeditions- och rättschef
Interpellation 2007/08:199
Till riksdagen
Interpellation 2007/08:199 Ökat regelkrångel med
godtyckliga regler
av Carina Adolfsson Elgestam (s)
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
18 december 2007.
Skälet till dröjsmålet är andra åtaganden som inte
har gått att ändra på.
Stockholm den 28 november 2007
Finansdepartementet
Anders Borg (m)
Enligt uppdrag
Lilian Wiklund
Expeditions- och rättschef
Interpellation 2007/08:217
Till riksdagen
Interpellation 2007/08:217 Vaktbolags möjlighet
att kunna ta alkotester
av Börje Vestlund (s)
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
11 december 2007.
Skälet till dröjsmålet är tjänsteresor och andra sedan
tidigare inbokade arrangemang.
Stockholm den 27 november 2007
Justitiedepartementet
Beatrice Ask
Interpellation 2007/08:244
Till riksdagen
Interpellation 2007/08:244 Krami och MOA
av Lena Olsson (v)
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
18 december 2007.
Skälet till dröjsmålet är tjänsteresor.
Stockholm den 29 november 2007
Arbetsmarknadsdepartementet
Sven Otto Littorin (m)
Enligt uppdrag
Karin Renman
Expeditions- och rättschef
3 § Svar på interpellationerna 2007/08:192, 191,
194 och 195 om situationen i Israel och Palestina
Anf. 1 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Désirée Pethrus Engström, Lars
Ohly, Peter Hultqvist och Anita Brodén har ställt
frågor som berör olika aspekter av regeringens Mellanösternpolitik
och den israelisk-palestinska konflikten.
Jag väljer att besvara de fyra interpellationerna i
ett sammanhang och att något kommentera den nya
situationen efter mötet i Annapolis förra veckan.
Mötet i Annapolis var det första internationella
mötet om en möjlig fred i Mellanöstern sedan Madridkonferensen
för 16 år sedan.
Mötet var viktigt i två avseenden.
1

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Det gällde dels överenskommelsen att nu inleda
slutstatusförhandlingar med inriktningen på en fredsöverenskommelse
under loppet av nästa år och med
en mekanism för att följa och värdera hur olika steg i
processen implementeras, dels det breda internationella
stödet för denna process. Inte minst viktigt var
det breda deltagandet från arabvärlden i diskussionerna
i Annapolis.
Annapolis innebär att det finns ett nytt hopp om
fred grundat på upprättandet av också en palestinsk
stat. Alla frågor kommer nu att tas upp – gränserna,
säkerheten, Jerusalem, bosättningarna, vatten, flyktingarna
– och en fredsöverenskommelse måste omfatta
dem alla.
I mitt inlägg på konferensen betonade jag vikten
av ett visst momentum i den process som nu förestår.
Alla frågor är väl kända och identifierade; i stor utsträckning
är ju dessutom svaren väl kända och identifierade
.
En alltför utdragen process riskerar att leda till att
svårigheterna kommer att dominera över möjligheterna.
Jag tillhör dem som – vilket jag utvecklade i en
artikel i Dagens Nyheter nyligen – ser med viss optimism
på utvecklingen. Men samtidigt måste vi alla
vara medvetna om risken för bakslag.
Mot denna bakgrund är det viktigt att vi – Sverige
likaväl som Europeiska unionen i övrigt – ger denna
process allt det stöd vi kan.
Det kom också till klart uttryck i Annapolis och
kommer att manifesteras ytterligare på den viktiga
konferensen om statsbyggande i Palestina i Paris den
17 december.
Som Anita Brodén känner till har Europeiska unionen
nyligen tagit fram en handlingsplan för hur
unionen framöver ska stödja fredsansträngningarna
och stärkandet av demokratiska palestinska institutioner
.
Det är viktigt att slutstatusförhandlingar kombineras
med omfattande biståndsinsatser, inte minst från
arabvärlden, och palestinska krafttag för att reformera
förvaltningen, inklusive ett större ansvarstagande för
säkerheten.
EU har redan instrument på plats. Eupol Copps är
unionens insats för uppbyggnad av en modern och
demokratiskt förankrad palestinsk civilpolis. Det är
angeläget att insatsen ges nödvändig ackreditering av
Israel så att den kan fördjupa fältverksamheten. Samtliga
parter, inklusive Israel, gagnas självfallet av ökad
säkerhet på de palestinska områdena.
Herr talman! Det är självklart att en lösning på
konflikten mellan israeler och palestinier måste baseras
på folkrätten.
Slutmålet är en oberoende, demokratisk och livskraftig
palestinsk stat som existerar sida vid sida, i
fred och säkerhet, med Israel och övriga grannländer.
Utgångspunkten är 1967 års gränser, även om det
är uppenbart att det kommer att behövas vissa justeringar.
Dessa måste emellertid grundas på överenskommelser
mellan parterna.
I detta ligger självklart att ockupationen och den
med denna sammanhängande bosättningspolitiken
måste upphöra.

En palestinsk stat måste ges förutsättningar
att utvecklas genom ett sammanhängande
territorium och fritt tillträde till omvärlden.
I detta ligger att Europeiska unionen självklart kritiserat
de ytterligare beslag av palestinsk mark i området
mellan östra Jerusalem och bosättningen Maale
Adumim som nyligen skett. Vi anser att separationsbarriärens
sträckning, bosättningar och så kallade
utposter på ockuperat område strider mot folkrätten
och utgör hinder för en framgångsrik fredsprocess.
Mot denna bakgrund är det välkommet att Israel i
Annapolis återigen meddelade att man ska leva upp
till sina tidigare åtaganden.
Lars Ohly tar upp den allvarliga situationen i
Gaza och frågar vad jag avser att göra för att se till att
den internationella humanitära rätten efterlevs.
Sverige och Europeiska unionen har kritiserat Israel
för beslutet att begränsa leveranserna av el och
bränsle till Gaza. Israel har förvisso rätt att försvara
sig mot Qassambeskjutningen, men en begränsning
av el- och bränsleleveranser utgör kollektiv bestraffning
som inte är förenlig med folkrätten.
Det är också viktigt att hjälporganisationer ges
obehindrat tillträde till Gaza och att gränserna öppnas
så att den palestinska ekonomin kan fungera. Sverige
och Europeiska unionen har också upprepade gånger
betonat att förbättrad rörelsefrihet i Gaza och på
Västbanken är avgörande för att uppnå framsteg i
fredsprocessen.
Désirée Pethrus Engström och Anita Brodén undrar
vad jag avser att göra för att uppmärksamma situationen
för kvinnor och kristna grupper i de palestinska
områdena samt för att lyfta fram de organisationer
som arbetar för demokrati, samförstånd, fred
och försoning.
Via Sida bidrar Sverige varje år med betydande
stöd till organisationer som arbetar med dessa frågor.
Enligt regeringens uppdrag ska det civila samhället
och kvinnans rättigheter ägnas särskild uppmärksamhet
.
Herr talman! Efter år präglade av våld och hopplöshet
finns nu en verklig möjlighet till positiv förändring
. Den får inte gå förlorad.
Slutstatusförhandlingarna måste leda till en fred.
Det är inte främst en ny fredsprocess vi behöver, utan
en genuin fred.
Sverige och Europeiska unionen står redo att bidra
till en allomfattande fred i regionen.
Anf. 2 LARS OHLY (v):
Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för
svaret. Det är lätt att instämma i de allmänna förhoppningarna
om att de fredsförhandlingar som nu
kommer att påbörjas ska leda till en fred. Det kanske
till och med är möjligt, frågan är hur rättvis en sådan
fred kommer att bli.
2

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Det är inte två jämbördiga parter som möts i förhandlingar
. Det är en ockupationsmakt och företrädare
för en ockuperad stat.
Vid ett besök i Palestina nyligen såg vi med egna
ögon hur Israels politik skiljer palestinier från palestinier,
skiljer palestinier från rätten till sjukvård, skiljer
palestinier från rätten att utnyttja sin mark och
skiljer palestinier från rätten att nå sina marknader. På
alla sätt har den israeliska regeringen byggt upp ett
system med vägbyggen och vägspärrar som förhindrar
palestiniernas fria rörlighet.
Palestinier ses som andra klassens medborgare.
Det är uppenbart att det som utvecklas i Israel på
palestinskt ockuperat territorium är ingenting annat
än ett apartheidsystem.
Vid ett tillfälle skulle vi besöka den palestinska
staden Qalqilia i norr. På vägen dit var vi tvungna att
åka på en mycket slingrig väg med hårnålskurvor
över bergen. Efter ett tag såg vi att inte långt ifrån den
väg vi åkte gick en alldeles nybyggd fyrfilig motorväg.
Vi undrade naturligtvis varför vi inte åkte där,
eftersom vi såg att också den vägen gick till Qalqilia.
Svaret var att vi hade tre palestinier i bussen.
Palestinier får inte färdas på de vägar som byggts
för de israeliska bosättarna och militären. Detta är
apartheid.
När muren byggdes runt Betlehem fanns det en
palestinsk familj som blev avskuren från sina olivlundar.
Muren hade helt enkelt byggts upp runt Betlehem
på ett sätt som gjorde att de inte hade tillträde
till de olivträd som familjen i generationer hade vårdat
och odlat. De protesterade naturligtvis och ville
ha tillgång till olivträden. Då grävde israeliska byggnadsarbetare
upp träd och dumpade på familjens
bakgård.
Sådana här trakasserier sker så dagligt att de nästan
inte längre uppmärksammas. Palestinier som ska
söka sig från en ort till en annan och måste passera en
vägspärr trakasseras dagligen. De utsätts för våld.
Godtyckligt kan man nekas tillträde även om man har
tillstånd, och har man inget tillstånd har man inget
tillträde till sitt eget land.
Det här är kollektiva bestraffningar, som också förekommer
i Gaza, vilket utrikesministern också var
inne på. Det är en typ av bestraffningar som är fullständigt
orimliga och naturligtvis också förbjudna
enligt folkrätt och internationell lag.
Bosättningarna tar en allt större del av palestinskt
territorium. Bosättarna, som ofta är mycket aggressiva
, ser också till att beskära palestiniernas utrymme
ytterligare. Bosättarna har stöd av den israeliska militären
, vilket innebär att palestinska barn inte kan ta
sig till skolan utan följeslagare från Kyrkornas
Världsråd.

Det innebär att palestinier som bor i Hebron
måste bygga in sina balkonger och fönster med
galler, för annars riskerar de att stenas. Det innebär
att dessa palestinier inte ens har tillträde till den gata
de bor på.
Ja, exemplen kunde vara många.
Nu gällde mina frågor hur detta kan accepteras
utan att Sverige och EU höjer rösten. EU har ett handelsavtal
som är slutet med Israel under förutsättning
att de mänskliga rättigheterna respekteras. Respekteras
de mänskliga rättigheterna, utrikesministern? Om
inte, vad gör Sverige och EU för att se till att Israel
respekterar dessa rättigheter?
Anf. 3 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM (kd):
Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för
svaret. Även om jag kanske inte har fått så omfattande
svar finns det tillfälle här i debatten att få mer svar
på de frågor som jag har ställt.
I mitt första inlägg tänkte jag ta upp frågan om ett
initiativ till att Stockholm ska vara delaktig och ha
någon typ av fredskonferens och följa upp de konferenser
som är på gång, i Paris till exempel, men också
handeln på Gazaområdet, som tidigare nämndes här.
Konflikten mellan Israel och Palestina är en långvarig
konflikt, som ofta upplevs som olöslig. På båda
sidor lever människor under olika former av press.
Säkerhetsfrågorna i regionen är en ständigt återkommande
diskussion som det inte tycks finnas någon
riktig lösning på.
Flyktingfrågan liksom hur man ska lösa frågan om
Jerusalems framtida status är frågor som ofta verkar
ha gått i stå. Nu står det i utrikesministerns svar att
det här är på gång. Frågan är vilka krav man kan
ställa på båda parterna för att hitta den här lösningen
och verkligen gå framåt.
Världssamfundet har under decennier försökt lösa
konflikten utan någon större framgång. Samtidigt vill
vi inte ge upp hoppet om att ge människor en bättre
framtid så att de kan leva i fred och frihet i den här
regionen.
Tittar vi på hur man började bygga Europa, Europabygget
, ser vi att det handlade om en fredsprocess
där man började med ett ömsesidigt handelsberoende
för att säkra freden genom Kol- och stålunionen.
Kanske kan man hitta någon liknande modell för att
båda parter ska bli beroende av varandras välvilja.
Vid ett besök i regionen nyligen, som Lars Ohly
här hänvisar till – vi var en parlamentarikerdelegation
från Sveriges riksdag – framkom att situationen blir
allt svårare för varje dag som går.

Tyvärr ser vi även
när vi talar om fred att det går åt fel håll. Den handel
som trots allt har funnits mellan israeler och palestinier
har nu mer eller mindre dött sedan muren byggts.
Områden kan inte längre ha kontakt med varandra,
vilket försämrar möjligheten till dialog och utbyte
medborgare emellan.
Efter valet, där Hamas tog makten och det internationella
samfundet drog tillbaka handeln, har fattigdomen
ökat markant. Gaza har stängts av från omvärlden,
och det är förståeligt att Israel vill försvara
sina gränser. Men när bara de mest basala matleveranserna
kommer in ökar risken för smuggling och
kriminalitet. Det försvårar ytterligare situationen och
möjligheten till en fredlig lösning om kriminaliteten
ökar.
3

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Fattigdomen i de palestinska områdena är nu stor,
och man räknar med att 80 procent av befolkningen
lever i fattigdom. Bnp har minskat med 40 procent
bara på något år. 34 procent av befolkningen är beroende
av matleveranser. Det här gör naturligtvis att
situationen är ohållbar. Vi skulle behöva satsa på att
handeln verkligen kommer i gång. Går det att hitta
någon form av handelskorridorer eller att på något
sätt få i gång handeln så att människor kan ha ett jobb
och kan gå till ett jobb?
Min första fråga är: Vad kan ministern göra för att
även Sverige ska kunna vara med och ta ett specifikt
fredsinitiativ till en Stockholmskonferens? Jag skriver
om det i en av mina frågor. Hur ser ministern på möjligheten
att Sverige också kan bidra till att öka handeln
i Gazaområdet?
Anf. 4 PETER HULTQVIST (s):
Herr talman! Tack för svaret!
Vid ett ytligt betraktande kan man förledas att tro
att Västbanken är ett sammanhållet, men av Israel
ockuperat, palestinskt område. Men i verkligheten är
det så att palestinierna bor på vad man kan kalla tre
öar runt städerna Jenin och Nablus, Ramallah och
Jeriko samt utanför Jerusalem, Betlehem och Jeriko.
Västbanken omfattar 22 procent av det gamla brittiska
mandatet Palestina. Av dessa 22 procent är nu
ytterligare 10 procent annekterat av Israel genom
murbygget. Ca 40 procent av Västbanken är i dag
förbjudet område för palestinierna. Militära zoner,
israeliska bosättningar, vägar där bara bosättare får
åka, sammanlagt 562 olika väghinder och checkpoints
hör till sådant som minskar palestiniernas levnads och
rörelsefrihet.
Tankarna går självklart, precis som Lars Ohly säger,
till sydafrikanska bantustans och apartheid. Det
här pågår år 2007, sådant som man trodde skulle
kunna vara passerade kapitel i historien, som skulle
vara historiskt avslutat. Det är synnerligen allvarligt
att detta pågår.
Till det här kommer den ekonomiska isolering
som områdena Gaza och Västbanken har varit utsatta
för. Hela denna situation har lett till en skyhög arbetslöshet.
Sedan 1999 har bruttonationalprodukten fallit
med 40 procent, och andelen av befolkningen på
Västbanken som är beroende av FN:s mathjälp uppgår
till 35 procent.
De 460 000 israeler som bor i 149 bosättningar
gör det i strid med internationell lag. En ockupationsmakt
får inte förflytta sin befolkning till ockuperad
mark vare sig det sker frivilligt eller på annat sätt.
De 96 utposter som etablerats är en början till nya
bosättningar, vilket är oerhört provocerande och utmanande
för fredsmöjligheterna.
Bosättningarna riktar sig självfallet till judiska israeler,
inte israeler med annan bakgrund.

Ett stort problem är att Israel mycket hårt byggt
fast sig på Västbanken. Bara det förhållandet att 30
procent av bosättningarna ligger på konfiskerad privatägd
palestinsk mark och att 89 procent av färskvattentillgångarna
kontrolleras och konsumeras av israeler
visar hur långt det har gått. Den struktur som skapats
banar tyvärr vägen för en enstatslösning. Får
tiden gå och alltfler bosättningar och israelisk infrastruktur
etableras är möjligheten till en tvåstatslösning
i praktiken avskaffad av verkligheten.
Det som nu sker, med sin bas i mötet i Annapolis,
är avgörande. Tiden är kort, och resultaten måste
infinna sig. Därför är det nödvändigt att ställa hårda
krav på Israel. Om man menar allvar med en tvåstatslösning
måste bosättningarna avvecklas. Väghindren
måste bort. Infrastrukturen på Västbanken
måste öppnas för palestinier. Allt som liknar bantustans
måste avskaffas.
Kan vi vänta oss en allt hårdare och tydligare
svensk kritik mot Israel på dessa punkter?
Anf. 5 ANITA BRODÉN (fp):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern
för svaret och också för det stora engagemang
som ministern visar i det här ärendet och i den
här konflikten. Det inger hopp, vilket är viktigt för
fortsatta fredsansträngningar.
Bakgrunden till min interpellation är den frustration
som jag trots allt känner och upplever över den
alltmer förvärrade situation som råder inte minst i
Gaza men också på Västbanken, där allt fler människor
hindras att leva ett normalt liv. Det är en fullständigt
ohållbar situation när handel, arbete och
utbildningsmöjligheter stryps för människor på grund
av att den fria rörligheten så begränsas.
Jag är väl medveten om de våldshandlingar som
Hamas bär skuld till, men jag dristar mig ändå att
fråga ministern om han anser att omvärldens bojkott
har försvagat eller förstärkt de militanta grupperingarna
.
Herr talman! Jag uppskattar att utrikesministern så
tydligt betonar folkrätten i sitt svar. Med hänvisning
till detta kan både ockupationen, bosättningspolitiken
och muren och barriären som är byggd på palestinskt
område fördömas och anses bryta mot folkrätten.
Självklart måste man också i samma andetag fördöma
Qassambeskjutningar och andra våldshandlingar.
Vid mina besök i området – jag var inte tillsammans
med den delegation som nämndes nyss utan jag
har varit där vid några tidigare tillfällen – hade jag
möjlighet att träffa företrädare för några olika demokrati-,
freds- och kvinnoorganisationer liksom politiker
från båda sidor. Människorna som jag mötte arbetar
aktivt för en fredslösning.

Jag kan nämna några
organisationer som är värda att lyftas fram: Berieved
Families, Breaking the Silence, Al Nezan, B’tselem,
Al Haq, Peace Now och Women’s Affairs Technology
Committee. De är goda exempel, och de för tydligt
fram ett budskap till omvärlden. De dokumenterar
övergrepp, hävdar den privata äganderätten och pekar
på kvinnors och barns svåra situation. På vilket sätt
skulle man kunna ta vara på deras engagemang och
kunskap i kommande fredsmöten? Är ministern be4

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
redd att verka för att deras synpunkter lyfts fram på
ett ännu bättre sätt?
Herr talman! I Sveriges riksdag finns ett Israelpalestinskt
nätverk, som ministern säkert har kännedom
om. Det är partiöverskridande. Vi tror att det har
ett värde att man kommer från pro-hörnen – proIsrael
eller pro-Palestina – och i stället fokuserar på
mänskliga rättigheter och folkrätten. Om vi använder
ordet ”pro” handlar det om pro-fred och promänniskan
.
I EU:s Mellanösternplan talas om israeliskpalestinska
informations- och samarbetsåtgärder. Ser
ministern att det finns någon möjlighet att vi skulle
kunna samverka i detta och att vårt parlamentariska
nätverk skulle kunna användas i EU:s gemensamma
arbete?
Anf. 6 KERSTIN LUNDGREN (c):
Herr talman! Tack utrikesministern för ett tydligt
engagemang i Mellanösternprocessen och de här
frågorna! Jag tycker att det är ett bra svar som utrikesministern
ger där han tydligt markerar folkrätten
som grund för att nå framgång. Jag tycker också,
precis som utrikesministern, att det är bra att en dialog
har kommit i gång igen. Det är dialogen som ger
möjligheter.
Det är också bra att Sverige nu tydligare än man
under den tidigare regeringen mäktade med har klivit
in i den här processen, vilket manifesteras med utrikesministerns
närvaro också i Annapolis. EU har en
viktig roll i arbetet för att nå framgång i fredsprocessen.
Det finns höga förväntningar på EU, och då inte
bara som bidragsgivare utan också som en politisk
bidragare i arbetet för att nå framgång i den process
som väntar. Det förväntas att EU tar på sig en tydligare
roll.
Utrikesministern markerar bosättningspolitiken
och att Israel nu ska leva upp till sina åtaganden. Det
är oerhört centralt att bosättningspolitiken stoppas
och att utposterna, också i Jerusalem, som är en av de
stora konfliktytorna, inte får växa. Att Israel inte har
levt upp till sin del av vägplanen är alldeles uppenbart
. Här krävs ett tydligt språk från både EU:s och
Sveriges sida.
Säkerhetsbyggandet är naturligtvis centralt för att
man ska hitta en lösning i processen. Då krävs det
naturligtvis att de palestinska myndigheterna får faktiska
möjligheter att leva upp till de förväntningar
som ställs på dem. När jag var nere och samtalade
med Salam Fayyad kunde han när vi diskuterade
säkerhetsfrågorna markera att just i den stund vi stod
och samtalade hade israelisk militär gått in och raserat
ett hus och tillfångatagit personer i den stad där
den palestinska myndigheten särskilt fokuserade på
att stärka den polisiära närvaron.

Sådant undergräver
naturligtvis tilltron till den palestinska myndighetens
förmåga och auktoritet, och det är inget som bör få
ske om vi menar allvar med att ställa krav på att den
palestinska myndigheten lever upp till sin del av
säkerhetsprocessen.
Muren är en av de frågor som är viktiga. Den är
ett tydligt bevis på att en separation pågår och att
tilltron inte finns. När vi vill stärka det civila samhället
– och jag delar utrikesministerns hållning där – är
det uppenbart att detta arbete hindras av muren och
alla checkpoints. Det hindrar också handel, ekonomisk
utveckling och tilltron till framtiden. Det är
viktigt att det finns ett hopp, och då inte bara om en
framtid med nya biståndslösningar, som hitintills i
mycket har präglat området.
Det krävs en politisk press på båda parter utifrån
båda parters ansvar och möjligheter. Israel måste
naturligtvis upp till bevis. Det finns en stark vilja till
fred både på Israels område och på palestinskt område.
Men det finns också extremisters uppenbara ovilja
och vilja att provocera och sabotera pågående samtal,
och det får inte heller ske. Här krävs ett tydligt tryck
på både palestinska och israeliska myndigheter, men
också ett tydligt stöd.
Anf. 7 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Det påpekades helt riktigt att jag
dessvärre inte kunde svara på alla frågor i mitt svar.
Jag noterade visserligen att jag hade två sekunder till
godo, men jag är inte säker på att de två sekunderna
hade räckt för att reda ut allt i alla fall.
Låt mig börja med att säga att det finns en bred
samsyn. Jag hade svårt att hitta något som jag har
anledning att invända mot i det som har sagts. Jag
noterar att den verklighetsbeskrivning som vi alla
från lite olika utgångspunkter har inte bara i grova
drag utan, tror jag, i nästan alla sina detaljer är
gemensam. Vi vet hur verkligheten ser ut, framför allt
i de ockuperade områdena och i Gaza. Vi vet att denna
verklighet är inte bara folkrättsvidrig utan dessutom
förnedrande för de människor som lever där. Vi
vet att den är ett hinder för fred och att varje fredsprocess
måste leda till att den verkligheten förändras
och att vi också som en del i fredsprocessen börjar
med att förändra den verkligheten nu.
Det måste byggas ett momentum för fred också
under fredsförhandlingarnas gång.

Det är en förutsättning
för att fredsavtalet – om eller när det föreligger
, och med de nödvändigt smärtsamma kompromisser
som varje fredavtal innebär – ska accepteras av en
bred majoritet både bland palestinierna och självfallet
också på den israeliska sidan.
Nu gäller det därför att diskutera vad vi ska göra,
och det vi ska göra är framför allt att stödja den
fredsprocess som nu börjar. Det första mötet i den så
kallade styrgruppen äger rum den 12 december. Den
17 december samlas vi i Paris. Både Gunilla Carlsson
och jag kommer att vara där från svensk sida för att
diskutera statsbyggandefrågorna, både statsbyggandefrågorna
i det något längre perspektivet och vad vi
kan göra i det något kortare perspektivet.
Désirée Pethrus Engström talade om de ekonomiska
frågeställningarna. De kommer att stå i fokus
där. Det är viktigt att de ordinarie vanliga människorna
känner att det blir bättre. Vi har lyckats med delar
5

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
av detta, såtillvida att det nu sker utbetalningar av
skattemedel och annat till den palestinska myndigheten
, så löner börjar nu betalas. Det kanske inte är så
sensationellt, men i det sammanhang som vi diskuterar
är det i alla fall en betydande förbättring. Men
sedan måste mer göras.
Det särskilda kvartettsändebudet Tony Blair har ju
tillsammans med Salam Fayyad och med den israeliske
försvarsministern Ehud Barak presenterat fyra
stora projekt som man vill genomföra. Delar av detta
är sådant som vi har varit pådrivande för. Det finns
arbete som genomförs av Näringslivets Internationella
Råd här hemma och icke minst av turkiska intressenter
när det gäller att knyta ekonomiska kontakter
också med israeliskt näringsliv för att detta ska fungera
på sikt. Det tror jag är en alldeles avgörande förutsättning,
just detta att bygga momentum för fred
genom konkreta förändringar på marken. Detta innebär
självfallet också att man måste demontera illegala
utposter, som det så vackert heter, för att visa att man
står fast vid sina åtaganden i den delen. I det ligger
också, för att vända på det hela, att de israeliska myndigheterna
måste ta sina åtaganden på säkerhetsområdet
på det största allvar.
Det som sker i Nablus är viktigt och går relativt
hyggligt, får man säga. Men samtidigt är det viktigt
att ingripa mot Qassambeskjutningen. Även i Israel
kommer det att krävas betydande kompromisser och
svåra beslut. Då måste det finnas en beredskap för
detta.
Jag ska bara säga något kort. Ja, det är mycket
viktigt att stödja det civila samhället och att ta till
vara de olika intryck som har kommit fram från civila
samhällsorganisationer. Det försöker vi att på olika
sätt göra.
Den svenska kritiken tror jag är rätt tydlig – jag
anknyter till Peter Hultqvist när det gäller de här olika
frågorna – och den formuleras också genom Europeiska
unionen. Men nu är uppgiften, som sagt, mindre
att upprepa den gamla kritiken – den står fast; den
förändras icke i någon del – och mer att se hur vi
konstruktivt kan stödja den fredsprocess som jag ser
framför mig. Det handlar om Paris och ett möte i
Moskva. Därefter, måste jag säga, hoppas jag att vi
kan gå utan några ytterligare möten – det får inte vara
för mycket möten – direkt tillbaka, sannolikt till Annapolis,
för en slutförhandling inom en icke alltför
avlägsen framtid under det kommande året.
Anf. 8 LARS OHLY (v):
Herr talman! Jag tycker att utrikesministern är
tydlig med inriktningen och i kritiken av de folkrättsbrott
som Israel begår.

Samtidigt måste vi vara överens
om att det inte är två jämbördiga parter. Det är en
ockupationsmakt och en splittrad, pressad och till
marken slagen palestinsk nation eller palestinsk myndighet
.
Vi träffade vid vårt besök även chefsförhandlaren
Saeb Erekat som gav oss en timma av sin tid och som
bland annat sade: Mitt främsta mål just nu är att förhindra
min son från att bli självmordsbombare.
De som är så slagna att allt hopp är ute har heller
ingenting att förlora. Därför är det i det här läget inte
frågan om, tycker jag, att i första hand sätta press på
båda parter. Självklart ska vi ställa krav på att all
terror mot civilbefolkningen upphör, naturligtvis även
från den palestinska sidan. Jag tänker på avskjutandet
av Qassamraketer från Gaza in på israeliskt territorium
. Självklart ska vi ställa krav på att även motståndet
mot ockupationen bedrivs på folkrättslig grund.
Men det är en part som i dag ockuperar ett annat
lands territorium. Det är inte mot Palestina som kraven
på ett slut på ockupationen och apartheidpolitiken
ska ställas.
Men små steg framåt är också steg framåt. Därför
är det viktigt att se att samtidigt som vi kan ha en viss
förhoppning om att vi faktiskt kan nå framsteg i
fredsprocessen – jag delar utrikesministerns försiktiga
optimism – tas det i vardagen steg bakåt varje dag.
Den israeliska ockupationen utsträcks varje dag.
Bosättningarna ökar varje dag. Fler israeliska bosättare
på palestinskt territorium tillkommer varje dag.
Vägbyggen fortsätter och fortskrider varje dag. Man
tar alltså land efter land efter land med de små stegens
tyranni. Detta leder till att jag ändå tycker att det
är viktigt att vi ställer kraven tydligt på ockupationsmakten
i framför allt tre avseenden.
För det första – och det vill jag gärna att utrikesministern
kommenterar – gäller det EU:s handelsavtal
med Israel. Det är ett avtal som liksom alla EU:s avtal
är skrivet med en portalparagraf, under förutsättning
att de mänskliga rättigheterna respekteras. Jag tror
och uppfattar att vi är överens om att så inte är fallet.
Israel respekterar inte de mänskliga rättigheterna på
ockuperat palestinskt territorium. Det borde föranleda
EU och Sverige, som EU-medlemsstat, att ifrågasätta
detta avtal.
För det andra handlar det om apartheid. I den israeliska
staten har man dessutom regler som vi skulle
finna oerhört märkliga, till exempel att judar inte får
gifta sig med icke-judar. Jag tror att vi skulle tycka att
vilket land som helst som hade en liknande regel
skulle vara värt att fördöma. Dessutom förnedras
palestinier på sitt eget territorium. De förhindras att
använda vissa vägar, att röra sig fritt.

Människor har dött på grund av utebliven sjukhusvård
på grund av att de inte har kommit igenom
vägspärrar. När vi var i Palestina var det ett sådant
exempel på en cancersjuk man som förvägrades möjligheten
att få sjukhusvård, och vi har sett exempel på
att barn föds i vägspärrar därför att människor inte
hinner fram till sjukhus i tid för att de inte har tillstånd.
Det här är apartheid, och det måste sägas.
För det tredje har vi ett ansvar inte bara för att
själva inte begå folkrättsbrott. Vi har också enligt
Genèvekonventionen ett ansvar för att påtala folkrättsbrott
när de begås och att förhindra andra stater
från att begå sådana. Därför måste vi göra allt för att
6

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
stoppa bosättningarna, förhindra murbygget och förmå
Israel att upphöra med kollektiva bestraffningar.
Anf. 9 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM (kd):
Herr talman! En annan fråga som ofta diskuteras
är den radikalisering som pågår på de palestinska
områdena men framför allt på Gazaremsan. Det här
gynnar absolut inte fredssträvandena i områdena. Det
gynnar egentligen till stor del de negativa krafterna
och missgynnar särskilt två grupper som jag har lyft
upp i min interpellation, och det är kvinnorna men
också de kristna som finns i området.
Många kristna försöker nu lämna området på
grund av att det inte går att försörja sig på handeln.
Men de riskerar också i förlängningen att utsättas för
trakasserier av fundamentalistiska krafter om de får
mer utrymme, och då kommer religionsfriheten att
beskäras. Det är inte bra.
De palestinska förhandlarna säger att de vill ha en
sekulär stat. Det ska vi naturligtvis uppmuntra. Annars
finns det, som sagt var, en risk för att de kristna
palestinierna får en ohållbar situation och tvingas att
lämna det land som de naturligtvis också har rätt till.
Kvinnorna har också en situation som har försämrats.
Det kunde jag märka. Eftersom jag var där för 15
år sedan kan jag tydligt se att kvinnors situation har
försämrats under de senare åren på de ockuperade
områdena.
De får i större utsträckning underkasta sig ett patriarkalt
system med begränsat handlingsutrymme.
Kvinnor ska ha lika rättigheter som män enligt FN:s
kvinnokonvention. Därför tycker jag att det är oerhört
viktigt att FN:s resolution 1325 om att kvinnors särskilda
situation i krig och konflikter ska uppmärksammas
lyfts fram när vi diskuterar kvinnor i de här
fredsförhandlingarna.
I svaret säger ministern att vi ska stödja det civila
samhället när det gäller kvinnor. Och det är naturligtvis
viktigt att vi via biståndsinsatser stöder kvinnoorganisationer.
Det är jättebra. Men nu kan man ju titta
på hur den här fredsprocessen går till i Annapolis,
Paris, Moskva och så vidare. På vilket sätt anser ministern
att kvinnor har involverats i den här processen
? Och på vilket sätt lyfter man fram kvinnors och
framför allt barns situation för att freden ska säkras
och även bli någonting positivt för kvinnor?
Det är väl de två frågor som jag skulle vilja att
ministern svarar på: Hur ska vi minska radikaliseringen
på området? Och hur vi ska få kvinnor mer
involverade i fredsprocessen?
Anf. 10 PETER HULTQVIST (s):
Herr talman!

Vad gäller begreppet handlar det inte
om att vara pro-israelisk, pro-palestinsk eller någonting
annat, utan det handlar om att vara pro-fred. Det
lanserades här. Jag hörde det också under resan i
Mellanöstern.
Man ska ha klart för sig hur balansen ser ut. Israel
är den starka parten. Man är ockupationsmakt. Man
har att ta ställning till hur man ska göra med 460 000
bosättare. Det har Israel att ta ställning till om det ska
bli någon sorts tvåstatslösning.
Man har inte bara ockuperat Västbanken. Man har
koloniserat Västbanken. Bosättarna lever ett beväpnat
herrefolksliv, och man håller palestinierna under
sträng bevakning. Det är så det ser ut. Då bör man
nog göra balansen väldigt klar för sig. Det är inte
likvärdiga parter.
Separation, åtskillnad kombinerad med sträng bevakning
skapar ingen bra framtid. Det är rädslans och
hatets samhälle. Det bär den egna undergången inom
sig. Över- och underordningen visar så oerhört tydligt
vem som är den starkare parten. Om man inte kan se
vem som är David och vem som är Goliat i den här
konflikten anser jag att man saknar ögon, öron och
känsel.
Det som sker i praktiken under ockupationen är
att livet blir outhärdligt för palestinierna. Om det inte
händer något kommer många som kan att välja att
flytta till andra länder. Tyvärr tror jag att det finns
krafter som önskar den utvecklingen.
Så det här ser inte bra ut. Israel har ett oerhört ansvar
för situationen. De har en oerhört stor hemläxa
att göra om det ska bli fred och en riktig och genuin
fred, som utrikesministern säger.
Jag hoppas precis som er andra på Annapolis.
Men jag ser också stora svårigheter i den här processen
, framför allt med den infrastruktur som har
byggts upp på Västbanksområdet. Israel har byggt
fast sig. Man kan också enkelt tro att det handlar om
en strategi för att så småningom en vacker dag konstatera
en enstatslösning.
Om man misslyckas nu är risken stor för att
våldsbenägna extrema krafter stärks. Så en genuin
fred är väldigt förpliktande. Det kräver en palestinsk
suverän stat som erkänns och respekteras precis som
vilken annan stat som helst som inte ska leva med
särskilda restriktioner och kringgärdande åtgärder.
Det handlar om en suverän riktig stat.
Västbanken ska vara kärnan i en tvåstatslösning.
Det var så det var tänkt när Jordanien gjorde upp om
gränsen utefter Jordanfloden med Israel en gång i
tiden. Det var mycket tydligt uttalat. Det var inte
tänkt att det skulle vara en fortsatt israelisk annektering
av det här området.

Det är bra markeringar av folkrätten i svaret. Men
jag vill ändå hålla fast vid detta: Kan vi förvänta oss
stegrande och tydligare kritik mot övergreppen på
ockuperat område? Det här är viktigt, och det är ett
problem. När vi träffar palestinier frågar vi vad vi kan
göra i Sverige. Då säger de: Det är väldigt viktigt att
ni inte håller tyst om det som sker, om hur den här
vardagen, den här verkligheten är, utan att den upprepas
och tydliggörs så att den inte glöms bort i alla
förhandlingar, diskussioner, konferenser och övergripande
formuleringar. Det bidrar ändå till att hålla
det här aktuellt och att vi kan jobba för en lösning.
Så utrikesministern: Bli inte tyst i den frågan!
7

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Anf. 11 ANITA BRODÉN (fp):
Herr talman! Det var oerhört intressant att ta del
av utrikesministerns redogörelse för mötet i Annapolis
och de efterföljande mötena. Det är också mycket
glädjande att höra att både utrikesministern och biståndsministern
kommer att vara med under de uppföljningsmöten
som blir. Att man nu har planerat in
frekventa möten och en tidsplan tror jag är oerhört
angeläget, men det är lika angeläget att uppföljningsmekanismerna
kommer att fungera, för det är då
man kan se hur processen lyckas implementeras.
Jag kan nämna att nyligen frigavs 429 fångar. Det
låter oerhört bra, och man blir glad när man hör detta.
Men samtidigt ska man vara medveten om att sedan
den 1 oktober har 808 palestinier fängslats. Utav dem
är 22 barn. Så slutsumman är fortfarande negativ. Det
är viktigt att man är medveten om det här så man
följer upp det noga.
Då ställer sig självklart frågan: Vad kan vi göra
ytterligare? Vad kan Sverige och EU göra ytterligare
för att stödja processen? I svaret skriver och säger
ministern att EU och Sverige kommer att ge processen
allt det stöd man kan. Vad innebär det konkret?
Kan det vara något ytterligare än att följa och vara
med i processen? Kan det vara något annat konkret
för att skynda på det hela?
Det som berört mig själv allra hårdast när jag har
varit i områdena är de kontakter jag har fått kring de
barn som har fängslats och den information som jag
har fått. Det strider mot alla internationella och humanitära
lagar att fängsla tolvåringar. Jag skulle vilja
fråga om ministern har en möjlighet och är beredd att
agera också för att förhindra att barn fängslas.
Det är ett värdefullt tillfälle, herr talman, att få
samtala om de här viktiga frågorna. Jag känner att vi
alla är djupt berörda. Jag skulle vilja lyfta fram FN:s
roll i det hela, FN och Mellanöstern. Bedömer utrikesministern
att FN kan få en ökad möjlighet att
framöver närvara i området? Det kommer trots allt att
behövas under en ganska lång övergångsperiod.
I december 2006 antog FN:s generalförsamling en
resolution om att man skulle registrera de skador som
muren, barriären har åsamkat. Det uppdraget har haft
stora svårigheter att komma till stånd. Vad känner
ministern till om just det uppdraget?
Slutligen:

Ser ministern en möjlighet att inom en
ganska snar framtid, kanske med FN:s hjälp, öppna
upp hamn-, väg- och luftutrymme, inte minst från
Gaza, för att de ska få möjlighet att exportera sina
produkter? Jag hörde häromdagen att den enormt
stora jordgubbsskörden håller på att förstöras om man
inte kan få en snabb avsalu för denna.
Anf. 12 KERSTIN LUNDGREN (c):
Herr talman! Ekonomin står i fokus. Det är naturligtvis
viktigt. Det är en del av förutsättningarna för
att kunna bygga en självständig stat och hopp och
möjligheter för människorna både i Palestina och i
Israel. Det är en fredslösning som gäller för båda
parter, som gäller för regionen. Det är naturligtvis
oerhört viktigt att den blir och upplevs som rättvis
och hållbar för att den också ska kunna vara stabil.
Det är bra att utrikesministern och också biståndsministern
deltar i Parismötet den 17 december.
Det är viktigt att de lösningar som söks främjar en
självständig statsbyggnad med en självständig stat
och inte fortsatt biståndspolitik. Biståndspolitiken har
i allt väsentligt en upprätthållande funktion men inte
möjlighet att skapa självständighet.
Jag gläds åt det avtal som Turkiet, Israel och Palestina
slöt när det gäller att kunna etablera en verksamhet
utanför Hebron. Men jag sörjer det faktum att
det verkar vara svårt att nå framgång när det gäller
just säkerhetssidan. Möjligheten att bedriva verksamhet
bygger på att människor kan röra sig. Vår erfarenhet
är rörligheten, friheten och marknadsekonomin
som en viktig grund för utveckling. De delarna raseras
de facto med utposter och annat och behöver tas
bort.
Det är kort tid som återstår, herr talman. Arbetsgrupperna
har ungefär ett halvår för att komma framåt
och ge folkrätten och freden en ny tilltro.
Jag skulle gärna höra utrikesministerns syn på
Sveriges nya roll i detta arbete och på EU:s nya roll
för att bygga fred och tilltro i Mellanöstern.
Anf. 13 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Lars Ohly nämnde också i detta inlägg
att det är viktigt att inse att det inte är två jämbördiga
parter. Så är det självfallet när vi som vi nu
gör fokuserar på ockupationspolitiken på Västbanken
och i Gaza. Men det är viktigt att ha klart för sig att
man ska försöka göra någonting mer i den process
som började i Annapolis.

Ockupationspolitikens upphörande
och byggandet av en palestinsk stat är kärnan
. Men man ska också försöka göra det vi inte har
lyckats med över huvud taget sedan 1948, det vill
säga få en normalisering mellan Israel och arabvärlden
, och om vi vidgar detta, mellan Israel och den
islamiska världen i dess helhet.
Det viktigaste i Annapolis var inte att Sverige var
där, utan det var att där satt Syrien, och där satt Saudiarabien
. Där satt alla de viktiga staterna. De var inte
med i Camp David 2001. Saudiarabien var inte med i
Madrid i början av 1990-talet. För första gången har
vi alltså möjlighet att bredda detta. Detta underströks
också i olika inlägg – även om den israeliskpalestinska
konflikten är kärnan måste vi också kunna
ta itu med ockupationspolitiken i dess helhet. Det
finns något som heter Golanhöjderna, och det finns
något som heter det syriska spåret som är viktigt i ett
vidare perspektiv. Detta tar inte bort att det är olika
parter, men bilden blir lite mer mångfasetterad.
Det måste finnas någon punkt där Lars Ohly och
jag är av olika mening, annars vore det ingen ordning
i det här landet. Den punkten gäller handelsavtalet. Vi
tycker inte att man ska använda handelsavtalet i den
delen. Lars Ohly vet att vi har delade meningar på
den punkten även om jag tror att vi är av samma
mening på de flesta andra punkter.
8

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Flera har tagit upp vikten av att vi fortsätter att påtala
folkrättsbrottet. Det kommer att ske. Framför allt
ska vi fokusera på det som händer från och med nu
och vara mycket uppmärksamma på vad som händer
– fortsatta konfiskeringar, fortsatta utposter, att man
inte lever upp till sina skyldigheter på den israeliska
sidan eller för all del på den palestinska sidan.
Jag nämnde att vi ska till Paris i december. Jag
kan också nämna att jag ska till Israel i januari. Där
ska jag hålla ett anförande på en middag där så gott
som hela den israeliska säkerhets- och utrikeseliten
kommer att vara. Jag kan lova att jag inte kommer att
undanhålla denna församling detta.
Vad kan vi göra konkret, frågar man sig, förutom
att hålla anföranden och lämna interpellationssvar?
Jag tror att vi ska inse att USA har den dominerande
rollen i denna fredsprocess. Så är det. De har styrkan,
de har för ögonblicket trovärdighet hos bägge parter,
och de har fått en ganska unik ställning i den mekanism
som man nu har satt upp. Det har EU, det har
Ryssland, och det har FN accepterat. Det är viktigare
att uppnå målet än att diskutera de olika medlen.
Europeiska unionen blir trots allt rätt avgörande,
framför allt när det gäller statsbyggandefrågorna och,
tror jag, när det gäller att sedan förverkliga ett avtal.
Måhända är vi nu i en situation när det är lite enklare
att nå fram till ett avtal än vad det kanske var förut.
Det finns så mycket att bygga på. Men på grund av
alla de faktorer som vi har diskuterat – vägar, bosättningar
– kan det bli mycket svårare att förverkliga ett
avtal. Det är klart att vi när vi har fått ett avtal måste
göra allt för att förverkliga det. Det kommer att ta sin
tid att demontera till exempel bosättningspolitiken, att
ersätta bosättare och att klara av hela flyktingåtervändandet
till varthän de nu ska återvända de som så vill.
Det kommer att kräva mycket betydande insatser
är jag övertygad om, och där tror jag att Europeiska
unionen kommer att vara den viktigaste parten. Sverige
som traditionellt har goda förbindelser både med
Israel och med palestinierna och som just nu är en av
de viktigaste bidragsgivarna till det palestinska området
kommer förhoppningsvis också att spela en viktig
roll.
Anf. 14 LARS OHLY (v):
Herr talman!

Så här i slutet av interpellationsdebatten
är det kanske dumt att föra in ytterligare en
dimension, men samtidigt tycker jag, med tanke på
hur debatten har förts, att det är viktigt att påpeka att
det här inte i första hand handlar om en religiös konflikt.
Anledningen till att jag säger så är att vi vid vår
resa träffade företrädare för den kristna minoriteten
som mycket tydligt sade att de först och främst är
palestinier och att de ser kampen för en palestinsk stat
och en palestinsk frihet som överordnat.
Naturligtvis kräver det också, precis som Désirée
Pethrus Engström har varit inne på, en respekt för
olika minoriteters rättigheter i ett framtida Palestina.
Den respekten saknas i stor utsträckning i Israel, men
det finns också de på den israeliska sidan som själva
mycket tydligt tar avstånd från den typ av fundamentalism
som talar om en stat från Medelhavet till Jordanfloden
. De tar i stället mycket tydligt ställning för
fred och för kompromisser och för att Israel måste
avträda olika landområden.
Det som är positivt är naturligtvis Annapolis även
om vi inte ska överdriva det. Positivt är också att den
folkliga opinionen i Israel och Palestina mycket tydligt
är för fred på bägge sidor. Märkligt nog är även
USA:s inställning positiv, och jag tror att det hänger
ihop med att vi har en president som är väldigt försvagad
och som har allt att vinna på att faktiskt åstadkomma
någonting under slutet av sin presidentperiod.
Därmed måste pressen sättas på Israel. Det som är
negativt är verkligheten på de ockuperade territorierna.
Det är bestraffandet av barn, utomrättsliga avrättningar
, apartheid, nya bosättningar, isoleringen av
Gaza, hatet och våldet.
Jag håller med utrikesministern om att det måste
vara någon ordning, och det vore det inte om vi var
överens om allt. Men jag tycker i så fall att man ska
ersätta den skrivning som finns i handelsavtalet om
att detta avtal sluts under förutsättning att Israel respekterar
mänskliga rättigheter med följande skrivning
: Detta avtal sluts utan att några som helst krav
ställs på att Israel ska respektera grundläggande
mänskliga rättigheter.
Anf. 15 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM
(kd):
Herr talman! Situationen i dag är som vi alla här
har beskrivit ohållbar. Det handlar också om två väldigt
sårbara parter. Därför är det oerhört viktigt att vi
och världssamfundet ställer krav och står fast när
”bråk” sätter i gång mellan parterna.

Det är vi i
världssamfundet som ska stå fast och säga att nu har
vi bara den här vägen framåt och annars kommer vi
att reagera på det ena eller det andra sättet.
Det är självklart att detta ska ske med respekt för
båda parters behov av säkerhet, rättvisa och framtidshopp.
Men om man tittar på hur situationen ser ut
i dag är det inte så enkelt. Jag känner lite oro inför det
svar som ministern har gett. Vad kan hända? Ministern
säger i en del av svaret: Samtidigt måste vi alla
vara medvetna om risken för bakslag.
Det får inte bli bakslag! Det här hotar nu hela regionen.
Om vi vill ha fred i regionen måste vi ha en
positiv utveckling, och vi måste från världssamfundet
ställa kravet att det inte får bli något bakslag. Europa
har en stor och viktig uppgift. Där kan ministern vara
med och påverka, men jag hoppas, herr talman, att vi
via EU och på det sätt som ministern också kan påverka
USA, nu verkligen sätter handling bakom de
ord som har uttalats och att vi får en region som symboliseras
av fred, demokrati och mänskliga rättigheter.
9

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Anf. 16 PETER HULTQVIST (s):
Herr talman! Jag tycker att optimismen i den här
debatten är intressant och spännande. Men detta får
inte bli för enkelt.
Ett avtal kommer att ta tid att förverkliga, säger
Carl Bildt. Visst är det så. Men i förhandlingarna
kring hur avtalet ska utformas ska muren hanteras.
Vägbyggena ska hanteras. Infrastrukturen ska hanteras.
Flyktingarna ska hanteras. Jerusalem ska hanteras.
Det ena efter det andra ska hanteras. Innan det
ens finns något avtal kommer alla de svåra detaljerna
upp till ytan. Det är den processen som är så oerhört
komplicerad och som gör att man kanske blir begränsat
optimistisk. Det finns anledning att inte ta i för
hårt nu, för det kan bli en väldig besvikelse.
Men jag stöder att man ska tro på Annapolis och
att man ska bejaka processen. Visst är det bra att
Syrien och alla arabländer sitter runt bordet.
Men det är också så att löser man inte Palestinafrågan
blir det ingen ordning på det andra heller. Det
är kärnan, och det har varit kärnan ända sedan 1948.
De grundläggande resolutioner som antogs då har inte
respekterats fullt ut.
Folkrätten är den svenska traditionen. Det är den
vi har jobbat med i alla år. Det har varit grunden för
svensk utrikespolitik. Följer man den har man i alla
fall ett internationellt rättesnöre att utgå ifrån för att
lösa olika konflikter. På gott och ont är detta det enda
instrument vi egentligen förfogar över.
Jag är övertygad om att det är den linjen som
kommer att gälla för regeringens del, men jag upprepar:
Kom ihåg balanspunkten. Det är palestinierna
som är underordnade. Det är de som är den svaga
parten. De har ingen atombomb, det är andra som har
det.
Anf. 17 ANITA BRODÉN (fp):
Herr talman! Vi närmar oss jul, och mångas tankar
går då till Betlehem. Förhoppningsvis ska Betlehem
inom en inte alltför avlägsen framtid få uppleva
hur pilgrimer och övriga turister återvänder och att
också Betlehem, precis som andra orter i Israel och de
palestinska områdena, får uppleva hur städerna kan få
blomstra igen.
Herr talman! Jag vill avsluta den här debatten med
utrikesministerns egna ord: Slutstatusförhandlingarna
måste leda till en fred. Det är inte främst en ny fredsprocess
vi behöver utan en genuin fred. Sverige och
Europeiska unionen står redo att bidra till en allomfattande
fred i regionen.
Med de starka orden vill jag tacka utrikesministern
för den här debatten, och jag vill samtidigt passa
på att skicka med en uppmuntran till utrikesministern
i det svåra men ack så viktiga arbetet.
Anf. 18 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman!

Får jag störa bilden igen genom att
börja med att hålla med Lars Ohly om att det här inte
främst är en religiös konflikt, men det är klart att det
finns religiösa dimensioner. Det finns en fundamentalism
i de olika religionerna som kan försvåra. Anledningen
till att detta är en av de svåraste konflikterna
är förmodligen att detta lilla land mellan Medelhavet
och Jordanfloden är centrum för tre av världens största
religioner med samma ursprung, men det har dessvärre
inte hjälpt så mycket i det här sammanhanget.
Uppgiften som ligger framför oss nu är mycket
svår. Peter Hultqvist sade att vi kanske inte ska överdriva
optimismen. Jag håller med om det. Det här är
en känslig balanspunkt, samtidigt vill jag inte överdriva
pessimismen. Vi får inte bara sjunka ned och
säga att allting är eländigt och svårt, för då tar vi bort
kraften i försöken att faktiskt göra någonting.
Jag tror att det finns ett antal faktorer som gör att
möjligheterna är något bättre den här gången än vad
de har varit tidigare. Jag nämnde det breda internationella
engagemanget, inte minst från arabstaterna med
det arabiska fredsinitiativet. Det finns en annan inställning
i Israel. Man tror inte längre på det sätt som
man kanske kunde tro att tiden arbetade för Israel.
Man ser förskjutningar i den vidare världen som innebär
att man inte kommer att klara detta på samma
sätt. Det finns en insikt om att ockupationspolitiken
är moraliskt förödande, för det är i grunden ett demokratiskt
, humanistiskt och civiliserat samhälle Israel
är. Detta skapar nya och lite bättre förutsättningar
Det är med dessa något bättre förutsättningar som
vi ska göra allt som vi kan. Bakslaget kan komma,
men skulle det komma ska vi i alla fall vara övertygade
om att vi har gjort allt vad som stod i vår makt
att förhindra. Kommer det ett bakslag efter denna
process är det inte så att vi står vid den punkt där vi är
i dag. Då är vi i en snabbt nedåtgående spiral med
katastrofala konsekvenser för människorna där, palestinier
och israeler, och för freden och stabiliteten i
området i dess helhet. Vad som på tyska kallas
Zweck-Optimismus måste därmed vägleda också det
politiska arbetet i den här situationen.
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Svar på interpellation 2007/08:209 om halvering
av nybyggda hyresrätter
Anf. 19 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Herr talman!

Ameer Sachet har frågat mig vad jag
avser att göra för att hejda den kraftiga minskningen
av nybyggda hyresrätter, om jag kommer att göra en
konsekvensanalys av hur regeringens bostadspolitik
har drabbat hyresgästerna samt om jag kommer att
verka för att neutralitet mellan villor och hyresrätter
uppnås, och i så fall hur.
Målsättningen för regeringens bostadspolitik är att
bostadsmarknadens funktionssätt ska förbättras med
långsiktigt stabila villkor för ägande och byggande av
bostäder, som ger goda förutsättningar för ett ökat
byggande. Hushållens önskemål ska vara styrande för
hur bostadsbeståndet utvecklas. Snedvridande produktionssubventioner
har därför avvecklats. Denna
10

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
inriktning förbättrar möjligheterna för bostadsbyggande
oavsett upplåtelseform och ägarkategori.
Jag vill poängtera att regeringens bostadspolitiska
ambition, att få till stånd en fungerande bostadsmarknad,
omfattar samtliga upplåtelseformer. Jag vänder
mig därför starkt mot Ameer Sachets beskrivning av
hyresgästernas situation. Regeringen bedriver inte en
bostadspolitik med syfte att förbättra för äganderätt
och bostadsrätt på bekostnad av hyresrätten. Regeringen
uppfattar tvärtom hyresrätten som central för en
flexibel bostadsmarknad och vill utveckla hyresboendet
också i framtiden.
Det påbörjades ett stort antal hyresbostäder i slutet
av 2006 för att dessa skulle omfattas av de tidigare
produktionsstöden. Detta påverkar även antalet påbörjade
bostäder under 2007. Man ska därför inte
övertolka statistiken vad gäller nybyggnation under
2007. Jag kan dock konstatera att en viss nedgång i
byggande inte är förvånande då en omställning från
subventionsproduktion till att bygga för konsumenternas
faktiska efterfrågan naturligtvis tar tid. De
förändringar som regeringen genomfört kommer att
kräva en successiv anpassning av bostadsbyggandet
till de nya förutsättningarna.
Svaret på frågan om en ökad nyproduktion av hyresbostäder
är alltså långsiktigt stabila regler för dem
som vill bygga, äga och förvalta hyresbostäder. På
längre sikt gynnas all bostadsproduktion, även hyresbostäder,
av att beroendet av statliga bidrag upphör
och ersätts med normala marknadsförutsättningar.
Det är också viktigt att känna till att sedan valet 2006
har Riksbanken höjt sin viktigaste styrränta, reporäntan
, från 2,5 procent till 4 procent. Det är ofrånkomligt
att en så viktig variabel som räntan påverkar
byggbolagens kalkyler.
Det är viktigt att samtliga upplåtelseformer tillförsäkras
goda skattemässiga villkor. Regeringen har
sänkt fastighetsskatteuttaget för egnahem, bostadsrätter
och hyresrätter, vilket har förbättrat bostädernas
skattemässiga situation. Regeringen har i den till
riksdagen nyligen överlämnade propositionen om
avskaffande av statlig fastighetsskatt föreslagit att den
statliga fastighetsskatten för såväl småhus som flerbostadshus
avskaffas och ersätts med en kommunal
fastighetsavgift från och med 2008.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag än en gång
poängtera att regeringens bostadspolitiska ambition,
att få till stånd en fungerande bostadsmarknad, omfattar
samtliga upplåtelseformer. Regeringen strävar
efter en bostadsmarknad med en balans mellan olika
boendeformer som skapar möjligheter att välja den
boendeform som passar den enskilde bäst.
Anf. 20 AMEER SACHET (s):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet
för interpellationssvaret. Jag har skrivit denna interpellation
för att man mitt under brinnande högkonjunktur
bromsar igångsättandet av nya bostadsbyggnadsprojekt,
särskilt hyresrätter.
Byggbranschen lever fortfarande på vad som
drogs i gång av den tidigare, socialdemokratiska
regeringen.

Vi har ännu inte sett den fulla effekten av
den borgerliga regeringens bostadspolitik, eller snarare
brist på bostadspolitik. Det vi märkt hitintills är
dock illa nog.
Under de första nio månaderna i år påbörjades
bara 20 800 lägenheter i småhus och flerbostadshus.
Det är en minskning med 20 procent – hör och häpna!
De som är födda mellan 1986 och 1995 är fler än
en miljon. För att bostadsmarknaden ska kunna ta
emot dessa bostadskonsumenter måste byggandet
öka.
Herr talman! Mats Odell skriver i sitt svar att en
viss nedgång i byggandet har skett och att en omställning
från subventionsproduktionen till att bygga för
konsumenternas faktiska efterfrågan tar tid. Jag kallar
inte detta för svar nog för alla dem som i dag saknar
bostad. Det är till storstadsregionerna som de unga
dras och dit även många andra flyttar på grund av
jobb. Alla behöver bostad. Det är uppenbart att det
största behovet är byggandet av billiga hyresrätter.
Till detta ska läggas att utförsäljningen av dagens
allmännyttiga bostäder betyder att utbudet av hyresrätter
minskar ytterligare. Med flera hyreslägenheter
som ombildas och med färre som byggs blir det svårare
för ungdomar och andra att hitta ett eget boende.
Herr talman! Det behövs uppemot 160 000 bostäder
för att möta efterfrågan från unga, 20–27 år, som
behöver egen bostad. Fler än tidigare bor i andra och
tredje hand, och allt fler tvingas att återvända hem till
sina föräldrar.
Det som statsrådet kallar snedvridande subventioner
handlar just om att ta fram billiga hyresrätter som
folk efterfrågar och som alla har råd att bo i. Subventionerna
har lett till att det har byggts många hyresrätter
de senaste åren. Min första fråga till statsrådet
Odell kvarstår därför: Vad avser statsrådet att göra för
att hejda den kraftiga minskningen av nybyggda hyresrätter
?
Jag ser hyresrätten som en viktig del för att landet
ska utvecklas och för att vi ska ha en bra social bostadspolitik
. Vi behöver jämlika spelregler för de
olika upplåtelseformerna äganderätt, bostadsrätt,
kooperativ hyresrätt samt kommunal och privat hyresrätt.
Nästa år beräknas boendet i hyresrätt att bli 20
procent dyrare än i äganderätt. Här handlar det om
konkurrensnackdelar med att bygga nya hyresrätter
och inte minst genom beskattningen. En del hyresrättsprojekt
ändras sannolikt till bostadsrätter.
Även mina frågor två och tre är ännu obesvarade.
Kommer statsrådet att göra en konsekvensanalys av
hur regeringens bostadspolitik har drabbat hyresgästerna
? Kommer statsrådet att verka för att neutralitet
mellan villor och hyresrätter uppnås och i så fall hur?
Anf.

21 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Jag vill inleda med att ge en kommentar
till bostadsministerns svar.
11

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Jag kan berätta att det kommer att bli hyreshöjningar
för de Värnamobor som bor i Finnvedsbostäder
, allmännyttan, i de delar som ännu inte har sålts
ut. Hyresvärdar och hyresgästföreningar enades om
en höjning med 2 procent av hyrorna i den här vändan
. Som bostadsministern pekade på beror det på
räntorna, men räntorna kan man ju inte frilägga från
regeringens politik. Naturligtvis kopplas de ihop med
den förda politiken. Men utöver räntorna kopplar man
kostnadsökningen till reformer av fastighetsskatten.
Man använder ordet reformer, men jag skulle kanske
kalla det för något annat. Var det som bostadspolitiken
syftade till att höja hyran för hyresgästerna?
Herr talman! Julen närmar sig, och det är mörkt
när vi går hem från jobbet eller ut från den här kammaren.
När mörkret kommer infinner sig hos många,
framför allt kvinnor, en ständig rädsla för att vistas
ute i sitt eget bostadsområde. Det är en rädsla som
naturligtvis inskränker framför allt kvinnors möjligheter
att röra sig fritt, känna sig trygga och kunna
besöka de möten som vi tycker är viktiga i ett demokratiskt
samhälle, delta i en fritidsaktivitet eller kanske
gå till kvällsjobbet.
Kvinnor tjänar mindre än män. Kvinnor har mindre
förmögenhet, alltså mindre tillgång till kapital, har
mindre möjligheter att låna. Det leder till att kvinnor
oftare blir hänvisade till lägenheter och boenden i
områden där allmännyttan finns representerad men
har svårare att köpa sig en lägenhet i ett område där
man kanske till det yttre kan känna en större trygghet.
Har regeringen och bostadsministern gjort någon
könsanalys av bostadspolitiken? I så fall borde man
inte komma till det resultat av de politiska förslag
som man har gjort. Det förstärker ju könsorättvisan i
bostadsområdena.
Jag ska tala om en tredje grupp, kvinnor som är
utsatta för våld i nära relationer. Det handlar inte om
en rädsla ute i bostadsområdet utan om den rädsla
som finns inne i bostaden, den plats där man ska
kunna känna trygghet.
Vi vet genom kvinnojourernas arbete, och vi är
många riksdagsledamöter som har varit ute och träffat
representanter för kvinnojourer, att det är en stor
svårighet att efter ett boende på en kvinnojour komma
ut och få ett boende på den öppna marknaden. Man
ska hitta någonstans att bo för framtiden där man kan
betala hyran och det finns närhet till jobb, och om
man har barn ska de kunna trygghet. Det här är väldigt
svårt.

En del kommuner har samordnare som
hjälper till att hitta vägar och ingångar.
Det här är inga kvinnor som är attraktiva på bostadsmarknaden.
De kan inte köpa hus i Täby eller
Danderyd och har svårt att köpa en bostadsrätt. Ofta
har ekonomin gått i kras när livet i övrigt gick i kras,
och de är på flykt.
Jag har träffat kvinnor som har drabbats av hedersrelaterat
våld. Hyresvärdarna kanske känner en
rädsla för att våldet ska komma in i fastigheten, vilket
inte är vanligt. Men det finns sådana dimensioner
som gör att många drar sig för att låta de här kvinnorna
få en bostad. Och det är inte alla kommuner som är
särskilt aktiva när det gäller att hjälpa till med försörjningsstöd
. Man kan tvingas flytta i snabb takt
mellan olika bostäder om man kommer till en kommun
för att söka trygghet och inte är känd.
I de här tre delarna vill jag gärna ha svar från bostadsministern
.
Anf. 22 CHRISTINE JÖNSSON (m):
Herr talman! Bostadspolitiken är väldigt politiserad
i Sverige. Det märker vi inte minst på de interpellationer
som har ställts till statsrådet Odell. Redan i
januari 2007 noterades att den första interpellationen
kom. Med tanke på s-regeringens ansvar under de
senaste åren kan man fundera på rimligheten i att
nuvarande regering skulle kunna ha gjort stora förändringar
på så kort tid.
Det som har varit fel med bostadsmarknaden är,
som också statsrådet är inne på, att den har varit
starkt reglerad under de senaste åren. Tar man då bort
de regleringar och subventioner som har funnits är det
klart att marknaden tar tid på sig att anpassa sig till de
regler som har införts och de förändringar som har
skett.
Det som har styrt under de senaste åren är subventionerna.
Jag kan se i min egen hemstad, där jag har
verkat bland annat inom det bostadspolitiska området,
att det i princip bara byggts specialbostäder de senaste
åren beroende på olika statliga subventioner. Det
har naturligtvis orsakat en osäkerhet och ryckighet i
byggandet som har fått de konsekvenser som man kan
se i dag.
Boverket säger i sin rapport att byggandet av hyresrätter
troligen minskar markant under 2008, men
samtidigt pekar man på en ökning av andra boendeformer,
till exempel bostadsrätter och villor. Man
säger också i sin rapport att det är en trolig minskning
, man vet inte, för i de flesta kommuner har ett
antal bygglov sökts under de senaste månaderna som
gör att byggloven överstiger prognoserna.

Ett stort problem i Storstockholm, Storgöteborg
och Stormalmö är att få tag i arbetskraft, vilket driver
upp kostnaderna och får ett antal projekt att läggas på
is. När det gäller stora bostadsprojekt i de större städerna
är det detta som man har svarat till exempel när
byggindustrin har gått ut och frågat varför inte olika
projekt har kommit till stånd.
Jag tror att det är viktigt att bostadsmarknaden får
politisk ro. Marknaden måste återupprättas, och det
måste bli en stabilitet som gör att man vågar satsa på
olika former av projekt.
Avslutningsvis skulle jag vilja gå in lite på det
som Carina Hägg var inne på. Hon säger att det blir
en A- och en B-marknad på bostadsmarknaden genom
att fler utsatta kvinnor får svårt att få bostad när
allmännyttan försvinner.
Det är tyvärr lite grann där man befinner sig i dag.
Min personliga uppfattning om det är att om man har
ett allmännyttigt företag i en kommun och inte sköter
det på det sätt som man ska göra för att inte få de
12

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
effekter som Carina Hägg är inne på är man inte en
speciellt bra förvaltare. Jag tror att det är viktigt att
säga att har man ett bostadsbolag ska man också se
till att förädla och förbättra området. Jag hör till dem
som bor hos ett allmännyttigt företag, och också i ett
miljonprogramsområde, där man har satsat väldigt
mycket på upprustning, förändring, förädling. Det är
något som jag tycker att man ska fortsätta att göra så
länge man är ägare av ett allmännyttigt företag. Och
det gäller inte bara kommunerna utan naturligtvis
också dem som har privata hyresrätter.
Anf. 23 LENNART PETTERSSON (c):
Herr talman! Det finns några exempel i svaret från
statsrådet på sådant som kan påverka hyreskostnad
och produktionskostnad. Jag skulle vilja fylla på
angående detta med anledningen till att det har varit
en viss nedgång under den tid då vi har varit i majoritet.
Produktionskostnaderna har ökat markant de senaste
åren. Jag kan inte se någon koppling till regeringsskiftet
när det gäller produktionskostnadsökningen.
Vi har också en mycket högre standard när vi
bygger i dag än vi har haft historiskt. Vi jobbar med
kakel och klinker i badrum. Vi jobbar med äkta trä i
köksinredningar. Vi jobbar med riktig parkett i umgängesrummen.
Hur mycket påverkar detta kostnaderna
? Sedan har vi byggfelen. Det är ju uträknat att
mellan 15 procent och 30 procent av byggkostnaderna
beror på byggfel. Detta påverkar mycket mer än
borttagandet av bostadsstöd. Vem ansvarar för att
byggfelen kommer att gå ned? De drabbar ju var och
en av oss som bostadskonsumenter.
Hur ser konkurrenssituationen ut på byggmarknaden
? Vi kan väl konstatera att den kunde vara mycket
bättre. Hur ser arbetskraftstillgången ut? Vi konstaterar
att det finns en arbetskraftsbrist i dag som är helt
enorm. Det gäller om jag vill ha tag i en hantverkare
på hemmaplan, och det gäller om man vill ha en större
bostadsproduktion. Det går inte att få tag på arbetskraft
. Hur ser det ut på utbildningssidan? Vi kan
konstatera att på 5 000 utbildningsplatser fanns det
8 000 sökande. Vi ger dem inte möjligheten att komma
in. Ändå vet vi att det inom några år kommer ett
jättestort generationsskifte. Varför har det inte skett
förändringar under den tid som Socialdemokraterna
har suttit i regeringen?
Jag vet att när jag satt i Byggprogramrådet i slutet
av 90-talet fanns det inget intresse från facket att öka
antalet utbildningsplatser – men inte heller från
byggmästarna, det ska erkännas. Det fanns inget
intresse i branschen att se till att fler kommer in,
vilket skulle göra att vi skulle kunna hålla tillbaka
produktionskostnaderna.

Sedan skulle jag vilja fråga hur statsrådet ser på
möjligheten att påverka priset. Jag skulle vidare vilja
fråga om interpellanten är beredd att hålla med om att
det jag har räknat upp också påverkar prisbilden i
högsta grad – ännu mer än vad räntesubventioner och
annat gör.
Det var också en fråga om neutralitet mellan boendeformer.
Jag tror inte att det finns några som helst
delade meningar om detta. Precis som statsrådet
framför i svaret finns det inget syfte att försämra för
hyresrätten i förhållande till andra boendeformer. Vi
är överens om, uppfattar jag det som, att det ska vara
neutralt mellan de olika boendeformerna. Visar det
sig att det inte är det förutsätter jag att vi är beredda
att titta på det här över tiden. Det är många olika
faktorer som spelar in. Det kan vara fastighetsavgifterna
eller de nuvarande skatterna. Det kan också vara
momsen. Det kan vara reavinsten. Det kan vara vad
som ska ingå i det som får räknas bort när man får sin
reavinst. Det kan vara uppräkningstal. Det kan vara
energistöd till olika boendeformer och så vidare.
Det är ett helhetsgrepp som jag tror att vi behöver
ta framöver, men vi är inte i den fasen just nu. Jag
tycker att det är viktigt att vi kan enas om att neutralitet
är nödvändigt för boendet.
Anf. 24 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Herr talman! Det är intressant med bostadsdebatter,
inte minst med mina socialdemokratiska vänner,
som har haft ansvaret för det här området i tolv år.
Tittar vi på hur det har utvecklats då kan vi säga att
under de tolv åren har det blivit ökad bostadsbrist.
Från att ha varit bostadsbrist i 60 kommuner var det,
när ni lämnade makten, bostadsbrist i över 120 kommuner
där över 60 procent av svenska folket bor. Här
i Stockholmsregionen ökade bostadskön med över
100 000 bara på ett par år. Så vi ska ändå ha lite proportioner.
Det här är inte lätt, och det finns inga snabba
genvägar för att lösa de här sakerna. Det gäller att
man gör rätt och att man har rätt inriktning på det
man gör.
Nu frågar Ameer Sachet vad jag tänker göra för
att öka bostadsbyggandet. Låt mig då konstatera att vi
har ett väldigt högt bostadsbyggande. Jag kan citera
ur ett pressmeddelande från Sveriges Byggindustrier:
− ”Den senaste tidens utveckling tyder på att bostadsbyggandet
står sig bra trots avskaffandet av
de statliga stöden.

Det stämmer bra med vår bild
av en stark underliggande efterfrågan på bostadsmarknaden,
säger Fredrik Isaksson, prognoschef
på Sveriges Byggindustrier (BI). Till följd av
ökad produktion och dämpad produktivitetstillväxt
har antalet sysselsatta i byggindustrin fortsatt
att öka. Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning
(AKU) har sysselsättningen ökat med 6 procent de
senaste 12 månaderna trots att det alltjämt är svårt
för företagen att rekrytera arbetskraft med önskad
kompetens.
− Det är en fortsatt bred uppgång för byggandet och
vi räknar med att det nästa år behövs 25 000 fler
sysselsatta i byggföretagen än förra året. Byggindustrin
bidrar till den positiva utvecklingen på
svensk arbetsmarknad, fortsätter Fredrik Isaksson.”
13

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Det är ju så att vi har en resursbrist i produktionsledet
. Över 70 procent av företagen får inte tag på
arbetskraft. Jag pekar på att Riksbanken har höjt sin
styrränta med 2 ½ procent sedan valdagen. Vi har
också en allmän osäkerhet på de finansiella marknaderna
på grund av den oro som finns runt om i världen
på bostadskreditmarknaderna.
Det här har, herr talman, inget att göra med avskaffandet
av de subventioner som tidigare kännetecknade
svensk bostadspolitik. Det är en mycket
stark underliggande situation för bostadsbyggande.
Jag är helt överens med er interpellanter om att vi ska
slå vakt om hyresboendet som en oerhört viktig del
av svensk bostadspolitik – och svensk jobbpolitik.
Det är ju inte så att det ofta finns gott om bostäder där
jobben finns. Ofta är det tvärtom så att där jobben
finns är det brist på bostäder. Därför är det väldigt
viktigt att vi ser till att utveckla hyresrätten i rätt
riktning.
Carina Hägg ställde frågor om könsanalys av bostadspolitiken.
Nej, det finns mig veterligt ingen
könsanalys av bostadspolitiken men jag vill ändå säga
att utan att ha gjort en sådan analys tror jag att de
åtgärder som vi har satt in, och som jag vet att ni
socialdemokrater också var för före valet, nämligen
hyresgarantier för personer som själva kanske inte
helt kvalificerar sig för ett förstahandskontrakt, kommer
att hjälpa också de grupper som Carina Hägg tar
upp i sin fråga.
Anf. 25 AMEER SACHET (s):
Herr talman! Jag tänkte börja med att säga till
statsrådet när det gäller arbetskraftsbrist att den borgerliga
regeringen gjorde på det sättet när den tillträdde
förra året att den halverade arbetsmarknadsutbildningen.
Jag hoppas verkligen att statsrådet Mats
Odell kan ta kontakt med arbetsmarknadsminister
Sven Otto Littorin och på något sätt försöka höja
antalet arbetsmarknadsutbildningar nu. Det behövs
överallt, inte minst inom byggbranschen.
Trots statsrådets alla försäkringar och påståenden
är jag fortfarande djupt bekymrad över regeringens
bostadspolitik, som resulterat i ett minskat bostadsbyggande
. Tillåt mig läsa lite grann från Boverkets
indikatorer från i september 2007: Enligt Boverket
minskar troligen byggandet av hyresrätter markant
2008 till följd av de borttagna stöden. Boverket anger
också att nybyggnationen av flerbostadshus under
första halvåret 2007 har halverats i jämförelse med
samma period 2006. Under det första halvåret 2007
påbörjades 60 procent färre bostäder med hyresrätt än
under första halvåret 2006. I fråga om bostadsrätter
var det 40 procent färre.

Boverket skriver också tydligt att borttagandet av
bostadsfinansieringen kommer att leda till att det på
många håll kan bli kärvt att bygga hyresrätter. Bristen
på hyresrätter framför allt i storstadsregioner leder till
att människor tvingas in på en andrahandsmarknad
med oskäliga hyror och otryggt boende.
Vid bostadsbrist blir omflyttningen också mindre.
De som har hyreskontrakt hyr hellre ut i andra hand
än riskerar att bli av med bostaden.
Herr talman! Det är uppenbart att statsrådet har
bundit sig för att marknaden ska lösa bostadsbyggandet
i landet. Den borgerliga regeringens mål reducerar
bostadspolitiken till att bli en fråga om det finns köpare
och säljare på marknaden och inte en fråga om
att faktiskt se till att även de med lägst inkomster har
möjlighet till ett bra boende. Bostadspolitiken som en
del av välfärden och själva idén om en social bostadspolitik
är borta nu.
Statsrådet och den borgerliga regeringen talar
varmt om ungdomarna. Men hur ser deras verklighet
ut, Mats Odell, och vad gör ni? Det är oacceptabelt att
många ungdomar i dag hänvisas till boende i andra
och tredje hand.
En ny rapport från Statistiska centralbyrån visar
att tre av tio högskolestudenter upplever att bostadssituationen
påverkar studenterna negativt. Det är framför
allt de som hyr lägenhet i andra hand som mår
dåligt.
Herr talman! Det behövs en mer offensiv politik
med tydliga bostadspolitiska ambitioner. Vi socialdemokrater
föreslår en satsning på bostadsbyggande,
fler studentlägenheter, en översyn av andrahandsmarknaden,
en nationell bostadsinformationsportal,
bostadsförmedlingar med tydliga och ickediskriminerande
villkor och en översyn av ungas
möjligheter att bospara.
Regeringen har systematiskt gynnat dem som bor
i rika villaområden samtidigt som den helt har bortsett
från de stora renoveringsbehov som finns i många
flerbostadshus. Vi socialdemokrater vill göra en stor
satsning på att skapa attraktiva förortsboendemiljöer
med förbättrad service. Därför vill vi tillsammans
med näringslivet och kommunerna satsa 15 miljarder
kronor 2010–2016 på att rusta upp miljonprogramsområdena.
Se till att det byggs, Odell! Sluta kriga mot hyresrätten
och respektera att alla upplåtelseformer utgör
ett eget hem för dem som bor där!
Anf. 26 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Det är intressant att följa denna viktiga
debatt. Jag är också glad att jag fick svaret, även
om det var negativt, att det inte finns någon könsanalys.
Det är väl något för oss alla i denna debatt att ta
med oss härifrån och fundera på hur man ska kunna
göra detta kanske på många olika sätt och få med sig
många olika delar.

Jag har för s-kvinnor i Jönköpings län till exempel
kämpat för att få reda på hur många hemlösa kvinnor
det finns. Vi ser både i Småland och i hela riket att
antalet ökar. Men det som är svårare att få fatt i är
siffran hur många barn som faktiskt vräks. Vi ser i
statistiken hur många barn som nås av besked från
kronofogden. Men vi vet inte hur många vräkningar
som faktiskt sker. Men det kanske är något som vi
kan hjälpas åt med att få fram så småningom. Bo14

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
stadsministern har direkta möjligheter att påverka den
politiken.
När det gäller att titta på könsanalys, kvinnors
trygghet och kvinnor som utsätts för våld, hot och
övergrepp har regeringen nyligen kommit med en
handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat
våld med mera. Jag välkomnar att vi har
fått den handlingsplanen. Kammaren kommer snart
att kasta sig över den och skriva motioner och behandla
den. Det kommer alltså mer på detta område.
Men det finns också en del som berör bostadsbyggandet
. Man kommer också att lämna ett uppdrag
till Boverket att titta på detta och hur man ska kunna
använda också den fysiska miljön för att skapa en
större trygghet och hantera dessa frågor om mäns
våld mot kvinnor. Där tycker jag att det vore jättespännande
att bjuda in byggbranschen, Boverket,
forskare, samhällsplanerare, hyresgästföreningar,
allmännyttan och så vidare för att fokusera på hur
man kan använda byggande, boende och stadsplanering
för att öka kvinnors trygghet. Eftersom jag vet att
detta redan har kommit och finns med i handlingsplanen
skulle jag också gärna vilja veta hur bostadsministern
har tänkt. Vad är bostadsministerns vision att
man ska använda denna del i regeringens handlingsplan
till för att öka kvinnors trygghet?
Anf. 27 CHRISTINE JÖNSSON (m):
Herr talman! Jag skulle vilja komma tillbaka till
Boverkets prognos. Boverket konstaterar att det för
det första är en prognos och för det andra att det är
osedvanligt svårt att göra bedömningar under detta år
beroende på många saker, bland annat beroende på
det som vi har varit inne på, alltså överhettning i vissa
regioner, arbetsmarknadstillgång med mera. Det gör
också att man kanske ska se detta i ett lite mer långsiktigt
perspektiv. Man kan inte se det kvartalsvis,
man kan inte heller se det årsvis, utan man måste se
det under längre perioder. Det är lite grann det som
min kritik har gällt i fråga om socialdemokratin och
Socialdemokraternas sätt att argumentera när det
gäller bostadsfrågorna.
Jag vet själv efter ett antal år i en kommunal
byggnadsnämnd att det som man beslutade om i slutet
av 80-talet är det som byggs i dag. Det viktigaste
instrumentet för byggnation ligger inte på riksdag och
regering utan på att kommuner och regioner verkligen
har planer och en strategi för hur de vill att deras
städer och regioner ska växa. Då gäller det att också
ha planer som gör att man kan bygga när det är högkonjunktur
och har möjlighet att göra det.

Jag vill också kortfattat säga att det är viktigt att
man ser till att byggandet fortsätter oavsett om det är
fråga om villor och bostadsrätter. Genom att man
bygger villor och bostadsrätter får man nämligen en
flyttkedja som är positiv. Detta möjliggör att hyreslägenheter
i slutändan blir lediga. Jag tror att det också
är viktigt.
Anf. 28 LENNART PETTERSSON (c):
Herr talman! Ameer Sachet citerade ur Boverkets
indikatorer på s. 1. Men det är 19 sidor till. Jag vet
inte om han inte har orkat läsa vidare. Men jag vill
citera från s. 3:
”Men branschen plågas av växtvärk. Det är brist
på arbetskraft, på byggmaterial och på andra resurser.
Det kan leda till att byggstarter förskjuts. Det har
även förekommit många uppgifter om kraftigt ökade
byggpriser under den senaste tiden.
I augusti angav två av tre byggföretag i konjunkturbarometern
att bristen på arbetskraft är främsta
hindret för verksamheten.”
På s. 5 i Boverkets prognoser för bostadsbyggande
i flerbostadshus ser man att det är fråga om 22 800
år 2006, 22 000 år 2007 och 22 000 år 2008. Det är
alltså i princip oförändrat.
På s. 16 kan vi när det gäller antalet påbörjade bostäder
konstatera en ökning totalt sett med 26 procent
från den 1 juli 2006 till den 1 juli 2007. För flerbostadshus
är det 35 procent, och för småhus är det 11
procent.
På något sätt måste man balansera informationen
och kritiken. Enligt Konjunkturinstitutets augustimätning
tror dessutom 99 procent av byggföretagen att
det blir oförändrat eller bättre.
Produktion av småhus och bostadsrätter bör rimligtvis
också frigöra hyresrätter när människor flyttar
till nybyggda bostäder.
Anf. 29 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Herr talman! Man kan fortsätta denna diskussion
om vad som egentligen styr bostadsbyggandet. Man
kan exempelvis gå till en departementsskrivelse som
en arbetsgrupp inom det då s-styrda Regeringskansliet
upprättade om att bostadspolitikens utgiftsnivå har
mycket ringa betydelse för bostadskonsumtionens
omfattning, alltså att det som vi lägger i budgeten för
bostadspolitiken betyder väldigt lite för hur mycket
som byggs.
I denna skrift står följande: En entydig slutsats av
det redovisade materialet är att bostadspriser och
bostadsbyggande i de nordiska länderna styrs av
likartade makroekonomiska förhållanden och i stort
sett är opåverkade av strukturella olikheter och olikheter
i sektorpolitik. Tillväxt, disponibla inkomster,
inflation och räntor är alltså avgörande för utvecklingen
inom bostadssektorn. Nyproduktion av bostäder
är i alla de nordiska länderna direkt relaterade till
prisutvecklingen i bostadsbestånden.

På ett annat ställe skriver man att man finner att
tidigare och nuvarande omfattning på de offentliga
utgifterna i bostadspolitiken inte heller tycks ha någon
stor betydelse för bostadskonsumtionens omfattning
. Sverige har i huvudsak en bostadskonsumtion
som är bestämd av dess välståndsnivå snarare än av
bostadspolitiska stödsystem.
Ameer Sachet säger här att det framöver kommer
att bli 20 procent dyrare att bo i hyresrätter. Jag vet
inte varifrån han har fått den siffran. Swedbanks
15

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
institut för privatekonomi har gjort en jämförelse och
tittat på hur det här kommer att se ut framöver. De har
tittat på alla faktorer som rör ekonomin för boende.
De har gjort en jämförelse mellan januari 2008,
alltså om ungefär en månad, och januari 2007, för
ungefär ett år sedan. Enligt den jämförelsen får barnfamiljen
som i januari 2008 bor i en hyreslägenhet
730 kronor mer kvar i plånboken jämfört med hur det
såg ut i januari 2007. Däremot kan den familj som i
januari 2008 köper ett radhus få uppemot 500 kronor
mindre över jämfört med hur det såg ut för den som
ett år tidigare hade ett nyinköpt radhus.
Det här förklaras bland annat av höjda löner, sänkt
inkomstskatt och måttliga hyreshöjningar – detta
samtidigt som räntan höjts från 2,5 procent till 4 procent.
De hyreshöjningar som skett har ju varit i en
helt annan klass, så jag tror att det är viktigt att studera
helheten i den ekonomiska utvecklingen för hyresgästerna.
Ameer Sachet efterlyser också storsatsningar på
området. Ja, vi kan väl titta i den socialdemokratiska
budgetmotionen för att se vad som finns där. Vi fasade
ut räntebidrag, investeringsstöd och investeringsstimulanser.
Det har ni ganska kraftigt kritiserat. Men
i er motion ser man att den återställare som ni nu
bygger ert resonemang på inskränker sig till 250
miljoner kronor i ett väldigt kraftigt begränsat investeringsstöd
och en mjukare avtrappning av räntebidragen
– 100 miljoner kronor. Detta ställs mot de 3
miljarder som har försvunnit.
Det skulle vara intressant att höra vilka principer
som Ameer Sachet och övriga tror att de 250 miljoner
kronorna ska kunna ersätta de 3 miljarder som fasats
ut och hur pass effektivt det är att i en tid med en
sådan resursbrist som vi för närvarande upplever
lägga in stora statliga subventioner i en redan överhettad
byggsektor.
Anf. 30 AMEER SACHET (s):
Herr talman! Det går inte att bara säga att man är
positiv till bostadsproduktion och till hyresrätter utan
att föra en sådan politik att det verkligen byggs och
blir fler hyresrätter. Den borgerliga regeringen för
inte en sådan politik i dag. Ni bara pratar alltmedan
nyproduktionen långsamt sjunker och inga nya hyresrättsprojekt
dras i gång.
Jag vill återigen klargöra vad vi socialdemokrater
vill.
Vi vill införa ett nytt investeringsstöd som stimulerar
byggandet av billiga och miljövänliga hyresbostäder
samt stimulera produktionen av mindre lägenheter
till låga hyror.

Vi vill också komplettera vårt
tidigare investeringsstöd med krav på att produktionen
och driften av nya fastigheter ska vara miljövänliga
och resurshushållande.
Vidare anser vi att ett nytt bostadsfinansieringssystem
måste till. Därför föreslår vi att riksdagen anvisar
– det här står i vår motion – 250 miljoner kronor
år 2008, 600 miljoner kronor år 2009 och ytterligare
700 miljoner kronor år 2010. Med detta vill vi få en
god balans mellan olika upplåtelseformer, stimulera
byggandet av hyresrätter – som år 2010 lär ha blivit
en bristvara i landet – och främja byggandet av fler
studentlägenheter med låga hyror.
Vi vill också uppmuntra till ett nytänkande kring
upplåtelseformer och till ett miljötänkande.
Mot denna politik står statsrådet Odell med en
ovilja beträffande statliga engagemang för att få till
stånd fler bostäder. Bostadspolitiken är för statsrådet
inte en del av välfärden utan en privat fråga som var
och en själv får sköta. Det är en omodern och ensidig
satsning på bara ägande i boendet.
Den borgerliga regeringen i Sverige faller alltmer
isär nu, även på bostadspolitikens område.
Anf. 31 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Herr talman! Ja, det är alldeles rätt att Socialdemokraterna
vill satsa först 250 miljoner och sedan
600 miljoner och därefter 700 miljoner kronor på
byggföretagen som ju går på högvarv och som gör
miljardvinster.
Vår politik går i stället ut på att satsa på de hushåll
som ska bo i husen. Vi tror att det är en viktigare och
mer träffsäker användning av skattemedel än att i en
överhettad byggsektor skjuta in några hundra miljoner
kronor i tron att detta förändrar bostadsköerna, att
det förändrar saker för de människor som står i de
bostadsköer som Socialdemokraterna lämnade efter
sig.
Herr talman! Ameer Sachet säger att det här är en
privat fråga för oss, men så är det inte. Vi tror inte att
vi, för att kunna lyfta bostadsbyggandet i Sverige till
den nivå som finns i våra grannländer, kan fortsätta
med en politik som lett till att det i Sverige har byggts
ungefär hälften så mycket per invånare som det har
byggts i Danmark, Norge och Finland. Därför måste
vi hitta vägar så att människors efterfrågan på bostäder
också kan kanaliseras till ett ökat byggande. Då
har subventionspolitiken inte varit någon väg till
framgång.
Det vi nu ser är en avmattning – ja.

Den beror på,
som vi har sagt, höjda räntor och på en osäkerhet
kring förhållandena på bostadsfinansieringsmarknaden
. Det där går det inte att lösa med ökade subventioner,
utan det handlar om långsiktigt stabila villkor.
Där hoppas vi på att, gärna tillsammans med Socialdemokraterna,
kunna hitta vägar framåt till en social
bostadspolitik som gör att också de som har små
resurser kan hitta en bra bostad att bo i.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Svar på interpellation 2007/08:216 om de bostadspolitiska
målen
Anf. 32 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Herr talman! Eva Sonidsson har frågat mig om
dels hur rätten till bostad tryggas, dels varför målsättningen
att skapa förutsättningar för alla att leva i goda
16

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
bostäder till rimliga priser tas bort samt när målen om
långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader har
uppnåtts.
Regeringen tar regeringsformen på yttersta allvar.
Att vi på något sätt skulle undandra oss ansvaret för
att trygga rätten till bostad är ett grundlöst påstående.
Tvärtom är det nu som förutsättningar skapas för att
bryta den negativa utveckling som varit under det
långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet.
Marknaden, som Eva Sonidsson verkar misstro så, är
i själva verket central för bostadsproduktionen, och
det är statens uppgift att skapa goda långsiktiga
marknadsvillkor så att bostadsbyggandet därmed kan
baseras på konsumenternas efterfrågan. Vi har infört,
och vi avser att införa, flera åtgärder för att stärka
konsumenterna. Samtidigt ansvarar kommunerna för
att skapa förutsättningar för alla kommuninvånare att
leva i goda bostäder.
Interpellanten undrar vidare varför regeringen föreslår
att målsättningen att skapa förutsättningar för
alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader tas
bort. Här vill jag passa på att säga att Eva Sonidssons
påstående, att regeringens förslag till nytt mål skulle
inskränka sig till väl fungerande bostadsmarknader,
inte riktigt stämmer. Regeringens förslag enligt budgetpropositionen
för 2008 är ”långsiktigt väl fungerande
bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan
möter ett utbud av bostäder som svarar mot
behoven”. I motsats till den tidigare regeringen utgår
alltså regeringen i sin politik från den enskilda människans
behov och efterfrågan och från individernas
fria vilja och val. Jag kan tillägga att Sveriges Byggindustrier
anser att regeringens förslag om ett nytt
bostadspolitiskt mål är en ”tydlig och glädjande markering
med ett mål för bostadsfrågor där konsumenternas
efterfrågan sätts i centrum”.
Eva Sonidsson har även frågat när regeringens föreslagna
mål om väl fungerande bostadsmarknader
har uppnåtts. Att ett år efter regeringsskiftet tro sig
snabbt kunna komma till rätta med alla de missförhållanden
som skapats på bostadsmarknaden under långvarigt
socialdemokratiskt styre vore väl optimistiskt.
Den förra regeringen lämnade efter sig en bostadsmarknad
som kännetecknades av utanförskap, handel
med svartkontrakt, lågt bostadsbyggande och bostadsbrist.
Under perioden 2002–2006 ökade exempelvis
bostadskön i Stockholm med 100 000 personer.
Under samma period ökade antalet kommuner med
bostadsbrist från 61 kommuner till inte mindre än 122
kommuner enligt Boverket. I dessa kommuner bor
inte mindre än ungefär 60 procent av Sveriges befolkning
. I Sverige byggs det ungefär tre bostäder
varje år per tusen invånare medan det i länder som
Norge och Finland byggs ungefär sex bostäder per
tusen invånare.

Bostadsbyggandet i Sverige har, trots
den tidigare regeringens subventioner, legat på låga
nivåer internationellt sett. Regeringen har nu påbörjat
arbetet med att bringa reda i den situation som den
förra regeringens havererade bostadspolitik skapade.
Anf. 33 EVA SONIDSSON (s):
Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret.
Det känns tryggt att veta att regeringen tar regeringsformen
på yttersta allvar.
Jag undrar varför regeringen med Mats Odell i
spetsen inte bjöd in oss från oppositionen för att försöka
få en politisk enighet om de bostadspolitiska
målen. Det gjorde vi i den tidigare regeringen. Riksdagens
beslut om det bostadspolitiska målet 2002
antogs i bred politisk enighet. Trots att det ännu vid
denna tidpunkt rådde oenighet om vilka bostadspolitiska
medel som borde användas för att uppnå målet
kunde alla partier enas om vilka frågor som var viktiga
att beakta i det politiska arbetet på området.
När riksdagen år 2005 genom ett beslut skulle bekräfta
det bostadspolitiska målet valde två partier,
Moderata samlingspartiet och Folkpartiet, att frångå
den gemensamma linjen. Det kan konstateras att
samtliga allianspartier nu tycks ha frånträtt sina tidigare
ställningstaganden när regeringen föreslår att det
då gällande målet ska upphävas och ersättas med två
nya mål, som läggs fram utan att de har föregåtts av
någon som helst diskussion med oss i oppositionen
eller med övriga intresseorganisationer. Av svaret att
döma har man i alla fall lyssnat på synpunkter från
Sveriges Byggindustrier. Varför väljer man att dela
upp målet i två delar?
Enligt regeringens nya inriktning för målet för bostadsfrågor
ska grunden för bostadspolitiken inte
längre vara att sträva efter att skapa förutsättningar
för att alla ska leva i goda bostäder till rimliga kostnader
och inte heller att boende och bebyggelsemiljö
ska bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden.
Det nya målet handlar i stället om att skapa fungerande
bostadsmarknader. Det är helt att bortse från
bostadspolitikens sociala dimensioner.
Marknaden kan inte på egen hand ta ansvar för
alla de krav som dagens samhälle ställer på bostadspolitiska
insatser. Det kan gälla krav som följer av
befolkningsförändringar, av stora invandrar- och
flyktinggrupper, en ökande andel äldre samt stora
ungdomsgrupper eller förändringar på arbetsmarknaden
. Det kan också gälla de särskilda problem som
finns på lokala överhettade bostadsmarknader med
kraftigt stigande bostadspriser, eller i de delar av
landet där jag bor där många bostäder står tomma och
där efterfrågan helt saknas.

Insatser krävs också för de ekonomiskt svaga
grupper som inte har möjlighet att hävda sig på bostadsmarknaden,
där andelen hyresrätter – hyresbostäder
– kraftigt minskar och nyproduktionen inriktas
på dem som kan betala mest. För att dessa frågor ska
ägnas politisk uppmärksamhet är det nödvändigt att i
det bostadspolitiska målet framhålla att alla ska omfattas
av samhällets insatser och att politiken ska
grundas på ett socialt ansvarstagande.
Jag blev så sent som i dag uppringd av en samhällsmedborgare
som var mycket orolig över var
studerande, förtidspensionärer och arbetssökande ska
bo i framtiden. Enligt Sabo finns det i dag ett bo17

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
stadsöverskott bara i Norrlands inland. Ska de grupperna
bosätta sig där i framtiden? Är det det som är
tanken? Samtidigt följer de grupperna inte heller med
i löneutvecklingen i samma utsträckning som de som
har arbete, och de klarar därför inte av de hyreshöjningar
som blir följden av er politik.
Varför, Mats Odell, tar regeringen bort målet om
att skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder
till rimliga priser?
Anf. 34 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Herr talman! Eva Sonidsson frågar mig varför vi
tar bort målet att alla ska ges förutsättningar att leva i
goda bostäder till rimliga kostnader. Jag ska läsa upp
de mål vi har. De är delade i två eftersom det rör två
departement. Det ena är mitt område som gäller bostadsfrågor
och det andra är samhällsbyggande, det
vill säga hos Andreas Carlgren på Miljödepartementet.
Målet för bostadsfrågor är långsiktigt väl fungerande
bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan
möter ett utbud av bostäder som svarar mot
behoven. Målet för samhällsbyggande är en ändamålsenlig
samhällsplanering och ett hållbart samhällsbyggande
som ger alla människor en från social
synpunkt god livsmiljö, där en långsiktigt god hushållning
med mark, vatten, naturresurser och energi
samt ekonomisk tillväxt och utveckling främjas.
Herr talman! Jag tror att om människor skulle få
bostäder utifrån hur målen formuleras – mer eller
mindre poetiskt – vore saken enkel. Nu är det inte så
att målen har lett till att alla människor har fått förutsättningar
att leva i goda bostäder till rimliga kostnader
. Jag nämnde i min inledning att under den period
som målet har gällt har bostadsbristen spridit sig från
61 till 122 kommuner. Hur kommer det sig, Eva Sonidsson,
trots att ni har haft så goda målsättningar, att
bostadskön i Stockholm har ökat med 100 000 personer
sedan 2002? Sanningen är naturligtvis att vi kan
vara eniga om målen, men det är betydligt större
bekymmer att hitta vägar till att nå målen.
Ni har i tolv år prövat era mål och era vägar. Det
har lett till de resultat som jag just har nämnt här. Vid
en jämförelse med våra nära grannar i Norden har det
byggts hälften så mycket i Sverige. Jag undrar om
Eva Sonidsson verkligen tycker att det är en metod
som vi ska återgå till om vi ska försöka få en kraftig
ökning av bostadsbyggandet.

Man kan naturligtvis alltid fråga sig – vi har haft
den debatten nyligen – om det som ni erbjuder i er
motion, 250 miljoner kronor, är en ny subvention till
de byggföretag som gör miljardvinster och som inte
får tag på arbetskraft, är rätt metod. Jag lyssnar gärna
på Eva Sonidssons utlåtande om det.
Anf. 35 EVA SONIDSSON (s):
Herr talman! En bra bostad är en social rättighet
för var och en i vårt avlånga land. Landet ser olika ut.
Hur det ser ut i Stockholm är inte likadant som i mina
hemtrakter. För många, men tyvärr inte alla, är det en
självklarhet att man ska ha ett bra boende. Den borgerliga
regeringen, med Mats Odell i spetsen, för en
politik med krav på marknadshyror, utförsäljning av
hyresrätter och nedskärningar i samhällets stöd till
byggande. Det leder till ökade klyftor.
Vi kan aldrig acceptera en kraftigt segregerad bostadsmarknad.
Alla har rätt att bo bra. Den borgerliga
regeringen vill avskaffa målet att ge alla förutsättningar
att leva i goda bostäder till rimliga kostnader.
Vi anser att dagens hyreshöjningar, och ombildningar
från hyresrätter till bostadsrätter, inte gör det möjligt
för alla att köpa en egen bostad.
Mats Odell sade i sitt svar att regeringens politik
utgår från den enskilda människans behov och efterfrågan
samt individernas fria vilja och val. Vad finns
det för val när borgerliga kommuner ombildar och
gör alla bostäder till bostadsrätter och helt förintar
hyresrätterna? Vart ska ungdomarna ta vägen, de som
inte kan eller vill köpa en egen bostad? Den borgerliga
regeringen kräver att arbetslösa ska flytta från den
plats där deras barn har rotat sig och där familjen har
skaffat sig en social trygghet i det svenska samhället.
Då måste också den borgerliga regeringen se till att
alla har ett tryggt boende. En bostadspolitik där alla
ska äga sitt eget boende är inte flexibel på marknaden
och tillåter att människor flyttar runt i landet eller
kanske till och med tvingas att söka jobb utomlands.
Bostadspolitiken måste vara trygg och tillgänglig för
alla. Det är den inte med regeringens politik eftersom
den ökar klyftorna i samhället.
Anf. 36 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Herr talman! Jag tror att Eva Sonidsson skulle behöva
se sig om lite grann. Låt oss ta exemplet Åtvidabergs
kommun. Där har den socialdemokratiska
kommunledningen fattat alla nödvändiga beslut för
att sälja hela det allmännyttiga bostadsbeståndet till
långsiktiga privata fastighetsförvaltare för att därmed
få loss pengar till andra angelägna investeringar för
välfärdsutvecklingen i Åtvidaberg.

Det skulle vara intressant att höra vad Eva Sonidsson
säger om det. Vi står här lite grann med facit
i hand. I tolv års tid har Eva Sonidssons partis recept
för bostadspolitik prövats. Det är vad som har lett
fram till den situation som vi har i dag.
Nu har vi slagit in på en ny väg. Låt oss när det
har gått lite längre tid diskutera vad som har varit det
bästa för att utveckla bostadsmarkanden och se till att
fler människor får möjlighet att hitta en bostad.
Jag vill gärna säga att jag tror att det som Eva Sonidsson
här ser som negativt i de flesta kommuner,
oavsett om de är styrda av alliansmajoriteter eller av
socialdemokratiskt dominerade majoriteter, uppfattas
som positivt, nämligen borttagandet av stopplagen.
Det vi har gjort är att vi flyttat beslutsmakten från
Stockholm till den kommun där Eva Sonidsson bor.
Jag vet inte var det är någonstans. Vi låter dem som
era medborgare har valt till sina lokala politiker tillsammans
med lokala hyresgäster bestämma över det.
18

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Det kallar vi för att slå vakt om det kommunala självstyret.
Jag kan inte förstå att det skulle vara en fördel för
någon att det ska styras av centralpolitiker från
Stockholm utom för just de politikerna.
Anf. 37 EVA SONIDSSON (s):
Herr talman! Jag bor i Kramfors kommun. Där har
vi under ett antal år tyvärr varit tvungna att riva ett
antal bostäder för att vi inte haft tillräckligt med människor
som bor kvar i våra kommuner med en ökad
arbetslöshet, en ökad utflyttning och till följd av det
en ökad rivning.
Härnösand är en av de kommuner som är borgerlig
i vårt län. De säljer också ut sina bostäder hela
vägen. Det ser lite olika ut beroende på vilka krav
man har från det politiska styret.
Jag vill återgå till frågan om de ekonomiskt svaga
grupperna. Den man som ringde upp mig på förmiddagen
var väldigt orolig över vad de ska ta vägen. Det
gäller förtidspensionärerna som inte följer med i
löneutvecklingen i framtiden, de studerande och de
som är arbetssökande. Var i landet ska de bo? De
känner inte att det finns en marknad för dem att bo i
storstäderna där hyrorna är väldigt höga.
Enligt Sabos beräkningar är det bara i Norrlands
inland och kanske delar av övriga Sveriges inland
som man har ett bostadsöverskott i dag. Är det dit de
grupperna ska behöva flytta, eller ska de också kunna
bo i storstäderna till rimliga hyror och med rimliga
kostnader i framtiden?
Anf. 38 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Herr talman! Jag vet inte vad Eva Sonidsson har
för uppfattningar om fungerande marknader. Vi kan
ta marknaden för livsmedel, marknaden för bilar eller
någonting annat.
En ganska vanlig uppfattning är att om det råder
brist på någonting går priserna upp. Om det finns god
tillgång håller det nere priserna. Vi har under de senaste
dagarna sett diskussioner om livsmedelspriserna.
Vi har flera som efterfrågar produkter som det
tidigare har varit överskott på, och då stiger mjölk och
ostpriserna också i Sverige.
Den här mekanismen gäller också på bostadsmarknaden.
Problemet för Eva Sonidsson är att hon
representerar ett parti som har fört en politik som har
lett till att det har byggts hälften så mycket i Sverige
som i Danmark, Finland och Norge.
Om vi nu värnar om svaga grupper måste vi se till
att vi inte har en bostadsbrist generellt sett i Sverige
utan att det finns en god tillgång på bostäder. Det gör
att priserna också generellt sett hålls nere med omsättning
i bostadsbeståndet.

Alla människor ska kunna
få trygga och bra bostäder att leva sina liv i. Det
tror jag att Eva Sonidsson och jag är helt överens om.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 2007/08:227 om Ulrica
Schenströms avgångsvederlag
Anf. 39 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Herr talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att dels förtydliga
motiven bakom att bevilja Schenström avgångsvederlag,
dels förklara hur beslutet i formell mening stämmer
överens med gällande regelverk.
Bakgrunden till Ulrica Schenströms avgång var
att statsministern inte längre hade förtroende för henne
som sin statssekreterare. Statsministern redovisade
i samband med statsministerns frågestund torsdagen
den 2 november 2007 sina bevekelsegrunder för detta
här i riksdagens kammare.
Av den så kallade statssekreteraröverenskommelsen
framgår att statssekreterare som utan samband
med regeringsskiften entledigas utan att de själva
begärt det är berättigade till förmåner enligt överenskommelsen.
För statssekreterare som avgår på egen
begäran, utan att statsrådet avgår, tillämpas däremot
inte överenskommelsen.
Statssekreterare som lämnar sin anställning begär
regelmässigt skriftligt att bli entledigade. Detta är en
formsak och har i sig ingen betydelse i frågan om
personen därmed har rätt till avgångsvederlag eller ej.
Det som avgör huruvida ett avgångsvederlag ska
beviljas eller ej är motivet till varför personen slutar.
Ulrica Schenström lämnade in sin begäran om
entledigande efter det att statsministern för henne
klargjort att han inte längre hade förtroende för hennes
förmåga att verka som hans statssekreterare. Initiativet
till hennes entledigande har därmed inte tagits
av henne själv. Därför har regeringen genom tillämpning
av den så kallade statssekreteraröverenskommelsen
fattat beslut om att hon är berättigad till avgångsvederlaget
.
Anf. 40 PETER HULTQVIST (s):
Herr talman! Ulrica Schenström var en oerhört
central person i högeralliansregeringens arbete. Hon
var statsministerns närmaste medarbetare och tjänsteman.
Att vara statssekreterare i Statsrådsberedningen
ställer särskilda krav på gott omdöme och handlingsförmåga.
När statssekreterare har kris- och jourberedskap
kräver det möjlighet att kunna fatta snabba beslut, att
vara anträffbar omedelbart men också att i alla lägen
ha ett omdöme att tänka.
Tidningen Amelia som kom ut alldeles efter att
Ulrica Schenström hade avgått hade en artikel. Där
står det: Hon är alltid i tjänst dygnet runt, året om.
Det gäller utom när jag sover, men även då måste jag
vara beredd, säger hon. Bilden som ges är en bild av
ansvar, engagemang och hårda krav.
När krogbilden publicerades i Aftonbladet blev
bilden snabbt en annan.

Snart kom fokuseringen på
om hon var i krisberedskapsjour eller inte. Svaret
kom inte omedelbart. Det dröjde. Statsministern för19

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
sökte vifta bort det hela, och han tog det inte på allvar
.
Till sist hann verkligheten i kapp honom, hela regeringen
och Ulrica Schenström. Hon hade jour och
hade försatt sig i en situation som inte var förenlig
med åtagandet och ansvaret. En hårt trängd statsminister
var tvungen att erkänna detta.
Ulrica Schenström lämnade in en begäran om entledigande.
Hon avgick av egen kraft. Enligt reglerna
motiverar det inte till avgångsvederlag. Men regeringen
har fattat ett beslut om att ge henne detta. Det
ger henne ungefär 2 miljoner kronor.
Nu förvarar sig Odell med att ett brev om ett entledigande
i lägen som dessa är en formsak. Det som
avgör huruvida ett avgångsvederlag ska beviljas eller
inte är motivet till varför personen slutar.
Han säger att initiativet till hennes avgång inte var
hennes eget utan statsministerns. Det i sin tur ger
enligt Odell regeringen rätt att besluta om avgångsvederlaget
.
Normalt sett i arbetslivet är en skriftlig uppsägning
eller ett dokument där man avgår från en befattning
eller säger upp sig viktig i formell mening. Det
brukar vara mycket strikt kring att det faktiskt är
personen själv som tagit detta steg.
Arbetsgivare brukar inte gå ut och säga: Han eller
hon fick sparken men skrev ett papper för formens
skull. Men det är vad Odell gör just nu. Det är också
det som gör att man anar ugglor i mossen.
Är detta den sanna och korrekta versionen, Odell?
Är det verkligen så att hon inte själv insåg det omöjliga
och själv tog det steget? Regeringen fattade därefter
beslutet att ge en avhållen medarbetare 2 miljoner
kronor i avgångsvederlag.
Jag säger inte att man har gjort ett formellt fel.
Men frågan är om vi inte har att göra med en efterhandskonstruktion.
Hur är det, Odell, med handen på
hjärtat?
Nästa fundering är varför det i regelverket finns
en strikt skillnad mellan den som blir uppsagd och
den som säger upp sig själv. Med Odells tolkning ska
i princip alla statssekreterare som slutar ha avgångsvederlag
bara de begär ett skriftligt entledigande. Är
detta rimligt och rättssäkert? Eller är det statssekreterarens
relation till regeringen som gör att man får ett
avgångsvederlag?
Anf. 41 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Herr talman! Bakgrunden till Ulrica Schenströms
avgång var, som jag sade i mitt svar, att statsministern
inte längre hade förtroende för henne som sin
statssekreterare.
Jag rekommenderar Peter Hultqvist att läsa riksdagens
protokoll från kammaren den 2 november, då
statsministern redovisade sina bevekelsegrunder för
detta.
Anf. 42 PETER HULTQVIST (s):
Herr talman! Jag var närvarande i kammaren den
dagen, Odell.

Jag ställde till och med frågor om just
det här spörsmålet.
Låt oss fortsätta lite grann med att rekapitulera historien
i ärendet. Det kan faktiskt vara rätt så intressant
med anledning av att Odell lite enkelt försöker
vifta bort frågan.
På kvällen den 31 oktober meddelar Statsrådsberedningen
att Ulrica Schenström har begärt det som
kallas för timeout i sammanhanget. Sedan förklarar
statsministerns pressekreterare Edvard Unsgaard
bakgrunden till detta så här: Hon har arbetat mycket
hårt under en längre tid och har tagit det här mycket
hårt. Detta är den första punkten i sammanhanget.
Nästa punkt i sammanhanget händer på natten den
1 november. Då skickar Ulrica Schenström själv ut
ett pressmeddelande som hon dessutom skriver i jagform
. Där står det så här:
Jag begär härmed entledigande från min tjänst
som statssekreterare i Stadsrådsberedningen. De senaste
dagarna har varit svåra och pressande och följer
på flera år av mycket hårt arbete. Redan de bilder som
publicerats och det faktum att jag genomfört samtal
med en journalist och i det sammanhanget druckit vin
är beklagansvärt. Jag har agerat olämpligt, och det
gör att jag inte anser mig kunna fungera med fullt
förtroende i mitt uppdrag. Jag beklagar också att jag
inte inledningsvis har förmått att klarlägga det som
har förevarit till statsministern och allmänheten. Detta
är misstag som jag djupt beklagar och ångrar.
Det är tydligt att det är Ulrica Schenström som
håller i pennan och att det är hon som här begär entledigande
och avgår.
Detta fortsätter vid tolvtiden den 1 november. Då
börjar journalisterna intressera sig och ställa frågor
till sakkunnig personal inom Regeringskansliet om
avgångsvederlaget.
Till en reporter på Dina Pengar som heter Viktoria
Leigard svarar Göran Rodin, departementsråd på
Finansdepartementet, så här på frågan om avgångsvederlag
: Det finns inget avtal om avgångsvederlag
till statssekreterare när de begär entledigande.
Dagen därpå, förmodligen under förmiddagen,
fattar regeringen beslut om avgångsvederlag för Ulrica
Schenström på ca 2 miljoner kronor.
Jag tycker faktiskt att Odell har lite att förklara
här. Göran Rodin arbetar med arbetsgivarpolitik på
Odells eget departement. Han säger: Det finns inga
avtal om avgångsvederlag för statssekreterare när de
begär entlediganden. Odell menar att det är en formsak.
Han menar att motivet avgör. Ulrica Schenström
motiverar avgången med detta: Jag har agerat olämpligt
och det gör att jag inte anser mig kunna fullgöra
mina uppgifter och ha fullt förtroende.
Nog är det så att regeringen valde att ge henne ett
avgångsvederlag trots att det är som Göran Rodin
säger.

Ni vågar inte stå fullt ut för beslutet att ge
Ulrica Schenström 2 miljoner, utan ni försöker ge en
20

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
bild av att regelverket är solklart. Är det inte så det
ligger till i praktiken?
Anf. 43 BOSSE RINGHOLM (s):
Herr talman! Det framgår alldeles tydligt av Mats
Odells svar att han har uppfattningen att alla statssekreterare
ska ha avgångsvederlag. Det måste i så fall
definitivt vara en ny tolkning som Mats Odell gör.
Mats Odell är en person, och tillhör ett parti, som
ofta brukar ställa stora etiska och moraliska krav på
politiken. Mats Odell tillhör en borgerlig regering
som säger att det är viktigt att svenska folket arbetar.
Vad tror Mats Odell att det sänder för signaler till
svenska folket att en statssekreterare arbetar i ett år
och får lön för tre år? Det är säkert någonting som
många svenskar skulle drömma om att få göra. Det är
ju den konsekvens som Mats Odell och regeringen nu
försvarar; man kan jobba i ett år och få tre års lön
därför att regeringen nu gör ett försöka att omdefiniera
de bestämmelser som partierna förut har kommit
överens om för avgångsvederlag och avgångsersättningar
.
Det är naturligtvis rimligt med någon form av anpassning
till nya förutsättningar när man lämnar ett
uppdrag. Men frågan är: Under vilka villkor? Om
partierna hade kommit överens om att det i alla situationer
ska utgå avgångsvederlag – även när vederbörande
själv har tagit initiativet – hade den diskussion
vi för nu inte behövts. Men det är inte den situationen
vi befinner oss i.
Därför har Mats Odell en hel del att förklara inte
bara när det gäller de frågor som Peter Hultqvist har
ställt här. Där är det uppenbart att statsrådet inte har
ett ordentligt svar. Det gäller framför allt den moraliska,
etiska frågan. Vad är det för signal som den
borgerliga regeringen sänder när man låter en av sina
statssekreterare jobba i ett år och få tre års lön? Är det
detta som ska vara den gängse modellen på arbetsmarknaden
i fortsättningen? Då kommer nog det här
landet att se lite annorlunda ut efter fyra år.
Anf. 44 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Herr talman! Man borde inte häpna. Men när man
ser Bosse Ringholm kliva in i salen och komma med
sådana fullständiga grodor som dessa gör jag faktiskt
det.
Bosse Ringholm och Peter Hultqvist utgår alltså
ifrån att Ulrica Schenström fortfarande hade statsministerns
förtroende att vara kvar som statssekreterare.
Jag kan inte tolka det på annat sätt. Läs protokollet
från denna kammare den 2 november!

Ni väljer att göra en tolkning av ett avtal som ert
parti har tagit initiativ till, där vi bröt en gammal
socialdemokratisk tradition av att statssekretare oberoende
av hur de hade skött sig skulle vara livstidsförsörjda
som myndighetschefer. Nu har vi inrättat en
situation där den som frivilligt avgår inte har något
avgångsvederlag annat än det som motsvarar den tid
man har arbetat. Om det däremot är så att man inte
längre har sitt statsråds förtroende gäller det avtal
som Socialdemokraterna och alliansen har ingått.
Om Bosse Ringholm och Peter Hultqvist har synpunkter
på det avtalet föreslår jag att ni kontaktar er
partiledare Mona Sahlin och begär att det omförhandlas.
Ingen från er partiledning har på något sätt reagerat
mot den tolkning av avtalet som regeringen har
gjort.
Anf. 45 PETER HULTQVIST (s):
Herr talman! Det spelar inte så stor roll om Mats
Odell blir arg och upprörd i sammanhanget. Det gör
det hela ännu märkligare.
Vad jag har redogjort för är händelseförloppet.
Ulrica Schenström skriver att hon vill begära entledigande.
Innan dess var Edvard Unsgaard ute och förklarade
någonting om en timeout. Den ena händelsen
följer på den andra, och till slut kommer en förklaring
i kammaren om att statsministern saknar förtroende
för Ulrica Schenström.
Dramat kanske skulle ha inletts med att statsministern
saknar förtroende för henne. Men det var
någon sorts slutpunkt i dramat. Det var Ulrica Schenström
själv som gick ut och begärde entledigande.
Innan dess var det fråga om timeout. Det är det här
som gör att man funderar på om det egentligen inte är
fråga om en efterhandskonstruktion i sammanhanget.
Jag skulle vilja läsa upp en annan sak. Det är en
artikel i tidningen Aftonbladet. Det står så här:
Hösten 1994 skrev samtliga dåvarande partiledare
under en överenskommelse om reglerade förmåner
som statssekreterarna får. Enligt dokumentet har den
som får sparken en rad förmåner. Men den som säger
upp sig själv har inte rätt till en krona. Det finns dock
ett kryphål. Regeringen kan strunta i överenskommelsen
och i princip göra som man vill. Och det har man
gjort. Det ger Ulrica Schenström 24 extra månadslöner
. Det har aldrig hänt tidigare – inte vad jag kan
komma ihåg i alla fall. Det säger Ingrid Carlberg,
ämnesråd på enheten för statlig arbetsgivarpolitik.
Är det inte lika bra att erkänna att ni gör som ni
vill, Odell? Men stå då för det och försök inte ge en
bild av att detta är förankrat i regelverket! Regeringen
har gjort en egen bedömning.

Man har sagt att hon
ska ha dessa 2 miljoner kronor av något skäl. Så är
det. Stå för det och gör det inte till något annat än vad
är!
Anf. 46 BOSSE RINGHOLM (s):
Herr talman! Det ska bli intressant att höra om
Mats Odell tar möjligheten att komma ur den knepiga
situation som Mats Odell har hamnat i genom att göra
som Peter Hultqvist rekommenderar och säga att
regeringen gör som regeringen vill oavsett regelverket.
Det är ett sjyst sätt att ta sig ur diskussionen.
Sedan får var och en bedöma konsekvensen av det.
Mats Odell undvek att svara på min fråga som
handlade om etik och moral. Det får man väl tolka så
att Mats Odell har ett minst sagt sjukt samvete på den
punkten också. Jag tror att svenska folket knappast
21

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
tolkar begreppet etik och moral så att det faktum att
man har haft ett uppdrag, ett arbete, som man har
misskött under ett år berättigar till tre årslöner. Man
får betalt för tre år när man har jobbat ett år. Jag tror
att det är få i Sverige, i alla fall utanför regeringskretsen
och Mats Odells kristdemokrater, som tycker att
det är så hög nivå på den etiken och moralen att man
kan acceptera en sådan ordning.
Min fråga var, Mats Odell: Vad sänder det för
signaler ut till svenska folket när den borgerliga regeringen
å ena sidan säger till folk att de ska arbeta –
ni vill att så många människor som möjligt kommer i
arbete – och å andra sidan uppenbarligen bryter mot
regelverket så fort ni får tillfälle och gynnar en av era
egna genom att se till att ett års arbete ger, lite häpnadsväckande
, tre årslöner? Regelverket är ju ett
annat. Det är en fråga om moral och etik, Mats Odell.
Det kan kanske vara värt att försöka svara på frågan
även om det kan bli ett lika undflyende svar på min
fråga som på den fråga som Peter Hultqvist har ställt
hela tiden.
Anf. 47 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Herr talman! Jag konstaterar att Peter Hultqvist
och Bosse Ringholm fortsätter att utgå ifrån att statsministern
hade förtroende för sin statssekreterare. Var
och en som var i denna kammare och som läste protokollet
kan inte sväva i tvivelsmål om att statsministern
inte har, och inte hade, förtroende för sin statssekreterare.
Därför var hon tvingad att sluta.
Statssekreteraren själv begärde att få ta en timeout.
Det accepterades inte av statsministern. Han förklarade
att han inte hade förtroende för henne, och
hon fick därmed avsluta sin anställning.
En socialdemokratisk regering har ingått ett avtal
med oss övriga partier om hur man ska hantera detta.
Vi har gått ifrån en socialdemokratisk modell med
livstids försörjning för den som hade blivit statssekreterare
någon gång i sin ungdom. Under Bosse Ringholms
tid som aktiv i politik hade han eller hon kunnat
räkna med att sluta med pension som myndighetschef
. Det har vi avslutat. Vi har infört ett kort avgångsvederlag
motsvarande det som gäller för resten
av statsförvaltningen och stora delar av näringslivet.
Jag konstaterar att den här frågan har tolkats av
Regeringskansliet. Den har inte mötts av några invändningar
från det socialdemokratiska partiet. Jag
ser två ledamöter av Sveriges riksdag. Jag ber er: Ta
kontakt med er partiledare om ni har synpunkter på
detta avtal! Vi anser att vi har följt avtalet.

Det har
varit fullt i enlighet med den moral och etik som
gäller på arbetsmarknaden. Man kastar inte ut medarbetare
om man har ett avtal som handlar om trygghet,
försörjning och en ordnad avveckling av anställningen.
Herr talman! Om statssekreteraren får en annan
inkomst regleras den mot det här avgångsvederlaget.
Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 15.54 på förslag av talmannen
att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
7 § Svar på interpellation 2007/08:231 om 85 procent
minskat bostadsbyggande i Skåne
Anf. 48 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Fru talman! Leif Jakobsson har frågat mig dels
om jag insett konsekvenserna av det stopp för hyresrätter
som regeringens politik medför, dels också
vilka statliga insatser som jag planerar för att Malmö
stad ska kunna möta den orimliga situation som uppstår.
Inledningsvis håller jag inte med om den bedömning
som Leif Jakobsson gör när han beskriver det
som sker som en ”orimlig situation” eller att detta
skulle bero på regeringens politik. Det är inte orimligt
att bostadsbyggandet ska ske på marknadens villkor,
på så sätt att det är de boendes – konsumenternas –
värderingar, preferenser och betalningsvilja som ska
vara styrande för produktionen, inte politiska beslut
och krångliga administrativa regelverk.
Att en omställning från att bygga med stöd av bidrag
och subventioner till att bygga för kunderna
innebär en ny situation för byggindustrin är naturligt,
men inte desto mindre nödvändigt. Om situationen är
orimlig – om den nu ska beskrivas så – är det på
grund av alla åren med en politik som har gjort att vi
har byggföretag som har anpassat sig till att behöva
bidrag för att bygga hyresbostäder.
Jag vill också tillägga att förändringen inte är fullt
så stor som Leif Jakobsson vill beskriva den. En inte
obetydlig del av den statistiska minskningen förklaras
av att många projekt tidigarelades för att kunna få del
av de stöd som avvecklats efter årsskiftet. Det betyder
dock inte att dessa projekt inte blir av, bara att de
redovisas som påbörjade under sista kvartalet 2006 i
stället för under första kvartalet 2007. Detta är i sig
ett illustrativt exempel på hur förekomsten av bidrag
styr företagen.
Det är också viktigt att känna till att sedan valet
2006 har Riksbanken höjt sin viktigaste styrränta,
reporäntan, från 2,5 procent till 4 procent. Det är
ofrånkomligt att en så viktig variabel som räntan
påverkar byggbolagens kalkyler.
Jag vill också framhålla det jag sade i debatten
den 19 januari i år, att det finns många goda exempel
på att det går att bygga billiga och långsiktigt bra
hyresbostäder.

Det är något byggbranschen har att ta
till sig som en del i omställningen. Men i den förra
debatten hänvisade jag också till en enkät som hade
ställts till byggherrar i Skåne, och önskemål om stat22

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
liga stöd fanns inte med bland de fem viktigaste hindren
för byggandet av nya bostäder. Jag tror inte att
byggherrarnas prioriteringar har förändrats nämnvärt
sedan dess. För övrigt kan man konstatera att MKB,
det kommunala bostadsföretaget i Malmö, fortsätter
med sin ambition att långsiktigt tillföra marknaden
300–500 bostäder om året, och då är det bostäder som
passar många och med rimliga hyror.
Men om man vill söka förklaringar till bristande
utbud av bostäder, inte minst hyresbostäder, kan vi se
på det låga bostadsbyggandet under 1990-talet och en
bit in på detta decennium. Faktum är att bostadsbyggande
under lång tid har varit lågt, både historiskt och
i jämförelse med våra nordiska grannar, men även
med andra länder. Felet har legat i en bostadsmarknad
som i många stycken har varit överreglerad och där
man genom olika former av ofta tillfälliga stöd försökt
stimulera fram visst byggande i stället för att se
till att även denna sektor får arbeta på så normala och
långsiktigt stabila villkor som möjligt.
I grund och botten är långsiktigt stabila makrovillkor,
stabila och tydliga spelregler för byggsektorn
och sist men inte minst ökad sysselsättning och skapandet
av framtidsoptimism hos hushållen viktigare
drivkrafter för byggandet än subventioner.
Avslutningsvis vill jag också bara säga att regeringens
politik, med inriktning att få fler i arbete, även
kommer att medföra en ökad och mer hållbar efterfrågan
på bostäder och därmed också ett ökat utbud –
även av hyresrätter. Detta gäller inte minst i en sådan
region som Malmö. En omställning av bostadsbyggandet
tar dock tid. Att ens antyda att nya stöd skulle
kunna bli aktuella är i sig kontraproduktivt och kan
bara förlänga branschens omställning. Slutsatsen är
att det alltså inte blir några särskilda stöd för byggande
i Malmöregionen. Däremot kommer jag att fortsatt
noga följa hur tillgången på hyresrätter i Malmö
kommer att utvecklas.
Anf. 49 LEIF JAKOBSSON (s):
Fru talman! Jag får tacka för svaret. Jag har i min
interpellation hänvisat till den tidigare debatt statsrådet
Odell och jag hade här i kammaren i januari, då
jag framförde min oro för att bostadsbyggandet och
framför allt byggandet av hyresrätter kraftigt skulle
minska till följd av den budget som den borgerliga
majoriteten trumfade igenom här för ganska exakt ett
år sedan. Mats Odell svarade mig att jag kunde vara
lugn och att marknaden skulle fixa detta.
Nu har vi ett första facit. Bostadsbyggandet under
första halvåret har i stort sett halverats i landet, och i
Skåne har det minskat med 85 procent.

Det sker när
det egentligen borde öka, för kurvan har sedan flera
år tillbaka varit uppåtgående. År efter år har fler och
fler hyresrätter byggts. Men nu blir det ett abrupt
avbrott.
Orsaken är naturligtvis att den här regeringen har
gjort hyresrätten till det absolut mest missgynnade,
och därmed dyraste, bostadsalternativet. Det är orättvist
, och det är omodernt. Det kanske är ideologisk
nit som driver ministern. Det är finare att äga. Men
alla som är något så när insatta vet att hyresrätter
behövs i alla olika prisklasser om arbetsmarknaden
ska ha den flexibilitet som hög tillväxt kräver.
Jag tror också att anledningen till den extra dramatiska
minskningen i Skåne är att väldigt många,
både kommunala och privata, fastighetsföretag just i
Skåne låg i framkant när det gällde att bygga prisvärda
hyresrätter i samarbete med Byggkostnadsforum.
Kommunerna ställde kreativt upp för att minska kostnaderna,
och företagen gjorde likadant för att de skulle
få del av investeringsstödet.
Det investeringsstödet, ministern, fungerade som
smörjmedel och katalysator för processen att bygga
smartare. Det var så effektivt att den genomsnittliga
hyresnivån i nybyggda hyreslägenheter sjönk två år i
rad. Det hade aldrig hänt innan vi började mäta detta.
Vi lär säkert mötas i nya debatter. Då ska jag sticka ut
huvudet, och jag tror att jag kommer att kunna säga
att Mats Odells bostadspolitik i stället har höjt hyrorna
i nyproducerade hyreslägenheter med 300 kronor
kvadratmetern, det vill säga kanske 2 000 kronor i
månaden för en trerummare.
Nu har regeringen prövat sin politik. Resultatet är
minus 85 procent, det vill säga nästan tvärstopp för
nya hyresrätter. Det går inte att förklara bort med
statistiska finter. Var man än är i landet och pratar
med bostadsföretag säger de samma sak. Det går inte
att bygga hyresrätter till rimliga kostnader efter de
beslut som riksdagsmajoriteten tog för ett år sedan.
Och de hyresrätter som trots allt kommer till kommer
att vara i en helt annan prisklass än de som byggdes
tidigare med det statliga investeringsstödet. Den lilla
rännil som byggs kommer alltså att vara producerad
för en helt annan inkomstgrupp.
Jag ber ministern att titta på den tidning jag har i
handen, Stockholm City. Det är förstasidan från den
22 november i år. Stockholmshems vd säger om nya
hyresrätter: Vi bygger för de rika. Det är resultatet av
er politik. Vi bygger för de rika.
Det är möjligt, ja, troligt att regeringens motiv för
att dra undan mattan för bostadsbyggandet var ideologisk
nit.

Staten ska enligt er inte ta ansvar för boendet
. Ni tycks tro att marknaden ska ordna det här.
Men nu när ni ser att det inte fungerar enligt era nyliberala
läroböcker, är inte ungdomars rätt att flytta
hemifrån viktigare än den ideologiska niten? Är inte
förutsättningarna för en högre tillväxt och en flexiblare
arbetsmarknad viktigare än era pamfletter? Är inte
människors krav på sunda bostäder till rimliga kostnader
viktigare än att ni ger tiotusentals kronor i skattelättnader
till ägare av lyxvillor på landets gräddhyllor
?
I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos
och Siw Wittgren-Ahl (båda s).
Anf. 50 CHRISTINE JÖNSSON (m):
Fru talman! Jag fortsätter debatten från i eftermiddags
. Då diskuterade vi samma fråga men kanske
23

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
mer ur ett helhetsperspektiv. Nu är vi nere i Öresundsregionen
, vilket i och för sig är trevligt eftersom
jag, precis som Leif Jakobsson, kommer från den
delen av landet, från Malmös grannstad Lund.
Öresundsregionen är på något sätt typisk för det
som vi pratade om i eftermiddags. Det är en region
som är het eller nästintill överhet. Priserna på byggandet
har stigit oerhört, och bristen på arbetskraft är
stor. Tittar man på de projekt som funnits ser man att
det i dag är svårt att få arbetskraft till annat än de
riktigt stora projekten. Det är ett av de stora bekymren
för mig som gammal kommunalpolitiker i Lund,
och det är säkert likadant för kommunalpolitikerna i
Malmö.
Man måste också lite grann titta på den analys
som gjorts av Boverket. I sin rapport konstaterar de
att det byggs färre hyreslägenheter och fler villor och
bostadsrätter. Stormalmö omfattar inte bara Malmö
stad. Det omfattar även kommuner som Burlöv, Eslöv,
Höör, Kävlinge, Lomma, Lund, Skurup, Staffanstorp
, Svedala, Trelleborg och Vellinge, alltså i
stor utsträckning grannkommuner till Malmö. Folk
väljer att bosätta sig i de kommunerna just för att där
finns bostadsrätter och villor. Därför är den statistik
som Leif hänvisar till inte helt korrekt.
Jag vill också kommentera den tidigare regeringens
och Socialdemokraternas politik. Jag tycker nämligen
att man ska titta på bostadsmarknaden i Malmö
som sedan införandet av den allmänna rösträtten, med
undantag av vissa perioder, i princip styrts enbart av
Socialdemokraterna. Vad är det för bostadspolitik
man tryckt fram i Malmö? Ja, inte det flexibla, varierande
byggandet som Leif pratar om och som alltså
skulle fungera. Nej, det är fråga om gigantiska miljonprojektområden
med ökande problem i ett Malmö
skapat av en socialdemokratisk politik under årtionden
.
Tittar vi på bostadsmarknaden i Malmö kan vi
konstatera att folk på 1980- och 1990-talen inte precis
stod i kö för att få lägenhet i Malmö. Det var snarare
så att Malmös kommunalpolitiker åkte land och rike
runt och försökte värva folk till de tomma lägenheterna
i Holma, Lindängen och Rosengård. Jag tycker
nog att man måste ha lite perspektiv på vem det är
som skapat bostadsmarknaden och hur den skapats.
Sedan säger Leif Jakobsson att det är fel att bygga
för de rika. Det som Ilmar Reepalu och andra socialdemokratiska
kommunalpolitiker gjort i Malmö under
de senaste åren är just att bygga för de rika. Man har
byggt i hamnen och på andra attraktiva ställen för att
vrida den spiral som man anser Malmö vara på väg in
i.

Leif Jakobsson ska kanske granska Malmös socialdemokratiska
styre och sin egen regerings tidigare
misstag innan han börjar kritisera den nuvarande
regeringen för den bostadspolitik som skapat Malmös
problem.
Anf. 51 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Fru talman! Jag blir glad av att lyssna på Leif Jakobsson,
min gode vän. Det är en stolt person. Han
har en bostadspolitik som den nuvarande regeringen
tydligen borde ta fasta på.
Hur är det egentligen, Leif Jakobsson, med byggandet
för de rika i Malmö hamn? Vi har varit där
och sett Turning Torso och annat, men det kan vi
lämna därhän. Jag tänker kanske mer i kvantitativa
termer. Leif Jakobsson och hans parti hade ansvaret
för bostadspolitiken i tolv år. Det resulterade i att de
lämnade efter sig ett byggande som var 50 procent
lägre än i Danmark på andra sidan Öresundsbron, 50
procent lägre än i Finland på andra sidan Bottenviken
och 50 procent lägre än i Norge på andra sidan Kölen.
Tycker Leif Jakobsson att det är en politik värd att
satsa på? Det innebar nämligen att de kommuner som
hade en uttalad bostadsbrist ökade från ca 60 kommuner
i början av den perioden till 122 kommuner
när ni lämnade regeringsmakten. Jag tycker kanske
inte att Leif Jakobsson är den ideale konsulten att
komma till den nya regeringen och tala om hur den
ska åstadkomma detta. Icke desto mindre är det en
intressant diskussion, och jag diskuterar gärna bostadspolitik
med Leif Jakobsson.
Frågan är varför byggandet bromsats så kraftigt
som det gjort i Malmöregionen? Det beror på några
olika saker. En orsak är naturligtvis den överhettning
som generellt råder inom bygg- och anläggningsbranschen
i den regionen och därmed bristen på arbetskraft.
Då hjälper det inte, Leif Jakobsson, att man har
en mängd statliga miljarder att hälla på byggföretagen
. De ca 3 miljarder som tidigare fanns i budgeten
kallar Leif Jakobsson för smörjmedel och katalysator.
Då ska man komma ihåg, fru talman, att dessa går till
byggföretag som redan har miljardvinster. Vi tror inte
på den typen av generella subventioner. Vi tror mer
på att hjälpa och stödja de hushåll som kan behöva
stöd för att kunna bo i dessa bostäder.
Leif Jakobsson har lite otur, fru talman. Han hänvisar
nämligen till tredje kvartalet. Jag tog fram Statistiska
centralbyråns statistik över Stormalmö och
igångsättandet av nybyggda hus i regionen. Om vi
tittar på flerbostadshus visar det sig att 541 lägenheter
började byggas tredje kvartalet 2007. Det är den
högsta siffran för ett tredje kvartal sedan tredje kvartalet
1990; då igångsattes byggandet av 665 lägenheter.

Det tredje kvartalet kan få illustrera att det är lite
vanskligt att efter ett knappt år göra någon sorts bokslut
över en bostadspolitik när det skett stora omställningar
, när vi har en överhettning på byggmarknaden,
när vi har en räntehöjning där reporäntan gått från
2 ½ till 4 procent. Enbart den faktorn innebär en höjning
av finansieringskostnaderna, lånekostnaderna,
med någonstans mellan 30 och 40 procent. Syftet
med Riksbankens höjning av reporäntan har just varit
att kyla ned fastighetsmarknaden.
Jag tror därför att Leif Jakobsson och jag får återkomma
till denna fråga. Vi brukar ju träffas ungefär
en gång om året. Vi kan väl stämma av framöver och
se hur det hela utvecklas. Det är dock svårt att se att
de 250 miljoner som Leif Jakobsson satsat till smörj24

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
medel och katalysator i budgeten för nästa år, i
skuggbudgeten, skulle kunna förändra särskilt mycket
av bostadsmarknaden i Malmö.
Anf. 52 LEIF JAKOBSSON (s):
Fru talman! Detta är ganska fascinerande. Det här
är andra gången jag frågar Mats Odell – jag gjorde
det även i januari – vilka insatser regeringen tänker
göra. Mats Odell använder hela sin talartid till att tala
om vad den socialdemokratiska regeringen gjorde och
att bostadsbyggandet, som han uppfattar det, får för
lite medelstilldelning i den socialdemokratiska alternativbudgeten.
Det hade kanske varit intressant att i
stället komma med några tankar om vad ministern
tänker göra.
Jag förstår att jag inte var påtänkt som konsult.
Ministern har väl inte haft så goda erfarenheter av
konsulter på olika områden, men på det här området
tror jag faktiskt att jag skulle kunna hjälpa till en hel
del.
Jag oroar mig för statistikdribblandet, för det
handlar om människor som väntar på bostad och blir
drabbade av att byggandet gått ned. Jag talade inte
om tredje kvartalet. Jag talade om de två första kvartalen.
I Stormalmö påbörjades byggandet av 2 088
lägenheter 2006 och av 183 lägenheter första halvåret
2007, det vill säga knappt 5 procent. Var och en förstår
väl vad det leder till.
Visst, vi kan tala om hur Malmö ser ut. Ni är
mycket välkomna dit så ska ni få se en mängd progressiva
byggnationer som skett i Malmö, som kunnat
ske till sådana hyresnivåer att en sjuksköterska eller
bilmekaniker har råd att hyra en ny modern lägenhet.
Ni är välkomna till exempelvis Annestad. Ni är välkomna
till Kapellmästaren på Lindeborg i Malmö.
Detta gjordes tillsammans med Byggkostnadsforum,
och det statliga investeringsbidraget gick inte till
byggherrarna eftersom det var villkorat så att man
skulle hålla en hyresnivå på 1 000–1 100 kronor. Det
tvingade byggherrarna att vara effektiva och kommunerna
att sänka sina kostnader. Det innebar i slutändan
att den nyinflyttade hyresgästen fick en mycket
billigare hyra än han annars skulle ha fått – om bostäderna
över huvud taget hade byggts.
Ministern pratar om generella subventioner utan
krav. Läs regelverket och läs regelverket för det investeringsstöd
som ni avskaffade så ska ni få se att det
var väldigt genomtänkt. Prata med branschen ska ni
få höra vad som hänt, inte minst i Skåne och inte
minst i borgerligt styrda kommuner under förra perioden
i samarbete med privata fastighetsägare. Jag
pratar inte om kommunala bolag i första hand.

När det gäller MKB skulle jag vara glad om ministerns
besked var riktigt, men MKB har tydligt
meddelat att det inte längre går att bygga den typ av
hyresrätter som människor med vanliga inkomster
kan efterfråga. Man kommer att upprätthålla enbart
byggnation av dyrare hyresrätter i avvaktan på att det
kommer till en statlig bostadspolitik som gör det
möjligt för andra.
Det är på gränsen till kamikazeargumentation när
statsrådet Odell skyller på räntehöjningarna som
orsak till att bostadsbyggandet går ned. Det är just
den regering som Mats Odell sitter i som drev igenom
en oansvarig ekonomisk politik som ofrånkomligen
skulle ge högre räntor. Till och med regeringen själv
sade det. Man gick till Riksbanken och sade: Nu
lägger vi fram en så expansiv budget med ofinansierade
skattesänkningar att det kommer att innebära
räntehöjningar. Ja, så blev det. Det slår naturligtvis
igenom i högre räntor och boendekostnader, helt
riktigt. För dem som ingen bostad har är priset för
den här politiken att ingenting byggs. Prata om cynisk
klasspolitik!
Anf. 53 CHRISTINE JÖNSSON (m):
Fru talman! Jag vill än en gång peka på regionens,
inte bara Öresundsregionens utan också Mälarregionens
, Göteborgsregionens och flera andra regioners,
överhettning, som har bidragit till de stigande priserna
och till att man i dag inte får den arbetskraft som
gör de olika projekten möjliga. Det är det viktigaste.
Sedan kan man alltid hålla på att slåss om siffror i
Boverkets rapporter. Samtidigt vet alla som har hållit
på med det under ett antal år att det är långsiktigheten
som ger utslag och visar på om man bygger eller inte.
Under de senaste åren har de största byggnationerna
varit specialbostäder i form av äldreboende och andra
boenden. Det byggde mycket på den subventionering
som då riktades till det.
Jag har gjort en egen undersökning, väldigt ovetenskaplig
, där jag har tittat i ett antal kommuner runt
Malmö på vilka projekt som fått bygglov. Precis som
det står i Boverkets rapport är det fler bygglov man
har lämnat än vad det är projekt som har påbörjats. På
något sätt blir det en fördröjning innan man kan göra
det slutliga bokslutet där den byggnation som har
kommit i gång under året är med.
En annan sak som också påpekas i Boverkets rapport
, och som jag tror är väldigt viktig, är den inflyttning
och det behov av lägenheter som har kommit på
grund av att många danskar har valt att bosätta sig
där. Det håller på att mattas av nu på grund av att
bostadspriserna har börjat sjunka i Storköpenhamn.

Det är också en del av Malmös problematik, som jag
tycker att man ska ta med i den här debatten.
Anf. 54 BOSSE RINGHOLM (s):
Fru talman! Varför har regeringen en bostadsminister
när regeringen inte har någon bostadspolitik?
Mats Odell är i den situationen att han företräder en
regering som har satt i system att inte ha någon bostadspolitik
, utan det ska den fria marknaden sköta.
Jag skulle vilja veta, Mats Odell: Var någonstans i
världen har den fria marknaden åstadkommit hyreslägenheter
till rimliga priser för vanligt folk? Uppenbarligen
finns det till exempel i Stockholm ett par
hundratusen människor som står i bostadskön. Väldigt
många av dem kan betala bara 5 000–6 000 kronor
för en tvåa. Det är den betalningsförmåga de har.
25

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Nu bygger borgerligt styrda Stockholms stad bland
annat via sina egna företag bostäder som kostar
10 000–12 000 kronor i månadshyra. Det är marknadens
villkor som får sköta det här. Det säger sig självt
att det inte blir många hyresbostäder byggda med de
förutsättningarna och när marknaden ska sköta det.
Varför har Mats Odell blivit bostadsminister när
regeringen inte har någon ambition att ha någon bostadspolitik
? Jag kan möjligen se ett sammanhang att
det mesta av det som Mats Odell har fått ansvar för i
regeringen är sådant som bara kan misslyckas och
som han också har lyckats att misslyckas med. I den
bemärkelsen är det konsekvent. Han får omöjliga
uppdrag, och han lyckas åstadkomma misslyckande
efter misslyckande. Han säljer ut statliga företag, det
ena mischmaschet efter det andra. Han försvarar
misslyckade statssekreterare som har jobbat ett år och
får tre års lön. Det är en märklig signal till svenska
folket – så ska de egna tas om hand i Regeringskansliet,
och de ska få verkligen goda villkor. Men hyresgästerna,
de bostadssökande, har man ingen tanke för.
Där finns inget socialt engagemang, utan det ska
marknaden sköta i fortsättningen.
Det är ett faktum, Mats Odell, att antalet hyreslägenheter
kommer att minska i nyproduktionen. Det är
ett faktum att de hyreslägenheter, eftersom de inte ens
byggs, kommer att ha sådana hyresnivåer att just de
som efterfrågar bostäder inte har möjligheter att ens
söka de här bostäderna. Vad har de för glädje av att
det byggs bostäder som kostar 10 000–12 000 kronor
att hyra per månad, medan deras betalningsförmåga
är kanske hälften? Det är på marknadens villkor.
Frågan är, Mats Odell: Varför ska regeringen ha
en bostadsminister när det är marknaden som uppenbarligen
ska sköta hela bostadsverksamheten i fortsättningen
? Det är att ge upp från början när regeringen
har avskaffat i stort sett varje form av försök att
påverka marknaden till förmån för just dem som har
en lägre betalningsförmåga, till förmån för de grupper
som står i bostadsköerna.
Mats Odell kan läsa sina tabeller och sina papper,
men resultatet kommer att bli ungefär detsamma som
ett av Mats Odells andra stora projekt när har var
statsråd förra gången. Han byggde en tjusig Arlandabana
. Jättebra idé – vi behövde naturligtvis en järnväg
till Arlanda. Men det är väldigt få som åker på den
därför att den såldes ut till de privata intressenterna.
Mats Odell lyckades dessutom med konststycket att
skapa ett 45-årigt privat monopol.

Vi hoppas att det
blir på sin höjd en fyraårig privat parentes för bostadsbyggandet
och idén att regeringens bostadspolitik
ska marknaden sköta. Det är väl bättre att marknaden
sköter alltihop, så kan Mats Odell kanske avgå, ta
sin pension och lämna. Det blir billigare både för
invånarna och framför allt för hyresgästerna.
I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos
och Siw Wittgren-Ahl (båda s).
Anf. 55 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill påminna Bosse Ringholm om att den här
interpellationen handlar om bostadsbyggande, inte
om de många uppdrag som minister Mats Odell har.
Jag kan påminna också er som instämmer i det hela
om att det alltså handlar om bostadsbyggande.
Anf. 56 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Fru talman! Det är svindlande intellektuell stimulans
att få debattera med Bosse Ringholm.
Låt mig få läsa upp en text från Bosse Ringholms
tid som Europaminister, om vi nu ska tala om lyckade
ministerinsatser. När han var vice statsminister och
Europaminister – jag tror att han var också idrottsminister
på den tiden – togs det fram en departementsskrivelse
på dåvarande Samhällsbyggnadsdepartementet
i de frågor som vi nu diskuterar. Det stod så
här: En entydig slutsats av det redovisade materialet
är att bostadspriser och bostadsbyggande i de nordiska
länderna styrs av likartade makroekonomiska
förhållanden och i stort sett är opåverkade av strukturella
olikheter och olikheter i sektorpolitik. Tillväxt,
disponibla inkomster, inflation och räntor är alltså
avgörande för utvecklingen inom bostadssektorn.
Nyproduktion av bostäder är i alla de nordiska länderna
direkt relaterad till prisutvecklingen på bostadsområdet.
På ett annat ställe säger man: Tidigare och nuvarande
omfattning på de offentliga utgifterna för bostadspolitiken,
alltså subventioner över statsbudgeten,
tycks inte heller ha någon betydelse för bostadskonsumtionens
omfattning. Sverige har i huvudsak en
bostadskonsumtion som bestäms av välståndsnivå
snarare än bostadspolitiska stödsystem.
Det är någonting för Bosse Ringholm att fundera
på.
Fru talman! Det låter som om Leif Jakobsson
hade väldigt mycket pengar till att gjuta sitt ymnighetshorn
över den svenska byggmarknaden. Men i
den socialdemokratiska motionen finns det icke 3
miljarder, det som man tidigare kallade ett smörjmedel
och en katalysator, utan 250 miljoner kronor för
hela landet. Och jag frågar Leif Jakobsson: Hur
många nya bostäder blir det i Malmö för de 250 miljonerna
i den överhettade situation som råder i
Malmöregionen med höga priser inte bara på arbetskraft
utan också på byggmateriel och annat? Det låter
på Leif Jakobsson och hans höga retorik som att han
har lösningen och pengarna för att åstadkomma denna
stora förändring.
Bosse Ringholm frågar var marknaden har löst
detta. Ja, det kan man naturligtvis alltid fråga sig.

Helsingfors är ett sådant exempel.
Låt oss först och främst konstatera att inget parti i
Sveriges riksdag vill ha oreglerade marknadshyror.
Vi talar om att behålla bruksvärdessystemet och att
reformera detta på ett bra sätt så att det också överensstämmer
med EU:s regelverk. Men låt mig ändå
konstatera att de kommunala hyresgarantier som vi
nu inför och förvärvsgarantierna för dem som vill
26

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
köpa sin bostad och känna den tryggheten, men kanske
inte får ett bostadslån på grund av att man är
nyinflyttad till Sverige och inte har en historik som
låntagare i en bank, kan göra stor skillnad. Det är en
social bostadspolitik som mer riktar in sig på hushållen
än på de byggföretag som den socialdemokratiska
regeringens bostadspolitik omhuldade i alldeles för
stor utsträckning.
Jag tror, fru talman, att det i dagsläget är omöjligt
att se hur bostadsbyggandet kommer att utvecklas
framöver, helt enkelt därför att det finns ett antal
osäkerhetsfaktorer.
Vi har en högre räntenivå nu än vad vi hade i början
av mandatperioden. Det beror på att vi har en
väldigt stark ekonomisk utveckling och en framgångsrik
jobbpolitik som gör att uppemot 150 000
fler är i arbete nu än i slutet av den förra mandatperioden.
Det är klart att en ökad köpkraft och mer efterfrågan
har lett till att Riksbanken redan har normaliserat
räntenivån i förhållande till den mycket låga
nivå som rådde i början av mandatperioden.
Det är för tidigt, Leif Jakobsson, att nu göra bokslut
över hur bostadspolitiken både i Sverige som
helhet och i Malmöregionen kommer att utvecklas
framöver. Det avgörs av den allmänna ekonomiska
utvecklingen mycket mer än av antalet subventionerade
kronor.
Anf. 57 LEIF JAKOBSSON (s):
Fru talman! Det avgörs också av vilka ambitioner
politiker har och vilken politisk agenda olika regeringar
sätter, och den här har ingen. Det enda jag har
lyckats få ut av Mats Odell i den här debatten är att
han noga ska följa utvecklingen i Malmö. Tack!
När det gäller den bostadspolitik som Mats Odell
har drivit skulle man kunna använda det gamla uttrycket
: Operationen lyckades, men patienten dog.
Visst, ni har sagt att staten inte ska blanda sig i och
att ni ska låta marknaden sköta det. Helt rätt, ni har
genomfört det. Men bostadsmarknaden mer eller
mindre dog.
Man kan undra om ni har haft tårtfest på departementet.
Ännu är det fest i Kapernaum. Nu har vi gjort
av med bostadssubventionerna, och nu får vi ned
bostadsbyggandet.
Det är förvånande hur man kan stå här utan någon
form av självrannsakan att man åtminstone borde
försöka hitta något sätt att få fart på byggandet igen.
Det var vad vi socialdemokrater tvingades göra.
Odell har under eftermiddagen i flera debatter pratat
väldigt mycket om de tolv s-åren.

Jämför hur
många lägenheter som byggdes när den socialdemokratiska
regeringen kom till och när den avgick, så
ska du se en väldigt tydlig kurva över hur vi faktiskt
fick upp bostadsbyggandet efter kaoset efter er när
människor lämnade sina bostadsrätter mitt i natten för
att slippa betala de gemensamma kostnaderna.
Jag har bara en fråga kvar. Om det är så fördärvligt
med investeringsstöd och statliga stöd, varför
ville då Kristdemokraterna i sin budget året före valet
fördubbla investeringsstödet till studentbostäder?
Eller är det samma svar som när det gällde bensinskatten
, att det var ju valår?
Anf. 58 BOSSE RINGHOLM (s):
Fru talman! Det finns många hundra tusentals
människor, inte minst här i Stockholmsområdet, som
efterfrågar en bostad och som har en begränsad betalningsförmåga.
Mats Odell skänker dem inte ens en
tanke.
Mats Odell säger: Vi vet inte hur många bostäder
som kommer att byggas åren framöver. Det är klart,
Mats Odell, att om man inte har någon politik kan
man heller inte ha något mål för bostadsbyggandet
och bostadspolitiken. Då överlåter man det till marknadskrafterna
och säger: Ni får sköta det här. Det blir
vad det blir. Jag summerar i någon tabell efteråt vad
det kan bli.
Det är faktiskt ganska illa för dem som står i bostadsköer
att känna att de har en regering som inte har
någon form av engagemang i och intresse av deras
möjligheter att få en bostad.
Som Leif Jakobsson pekade på förut säger en av
allmännyttans direktörer här i Stockholm med dess
moderata och borgerliga ledning i tidningen Stockholm
City: Vi kommer att bygga för de redan välbeställda.
Vi bygger för de rika. Och regeringen säger:
Vi låter marknaden avgöra om någon annan än de
redan rika kommer att få bostäder i fortsättningen.
Det är därför, fru talman, som det finns en blå linje
mellan allt det som Mats Odell företar sig. Det är
misslyckandet med Arlandabanan, det är misslyckandet
med de statliga företagen och det är misslyckandet
med bostadspolitiken.
Det är naturligtvis sorgligt att behöva konstatera
att vi har en så kallad bostadsminister som inte ens
har en ambition att se till att människor ska kunna få
bostäder utan säger: Marknaden får bestämma hur
många bostäder det ska bli. Jag vet inte hur många
bostäder det kommer att bli innan mandatperioden är
slut. Det är att ge upp. Man kan konstatera att nu har
nyliberalismen tagit över hela den borgerliga bostadspolitiken.

Och Kristdemokraterna, som en gång
var ett parti som hade etik och moral, har numera
nyliberal i förarsätet.
Anf. 59 Statsrådet MATS ODELL (kd):
Fru talman! Vi svingar oss allt högre upp i de intellektuella
sfärerna i debatten här. Det är spännande.
Det låter som om Bosse Ringholm hade femårsplaner.
Han bestämmer exakt hur många bostäder det
ska bli – här har vi en politik och sedan blir det exakt
så.
Sanningen är, fru talman, om man upprättar ett
bokslut över Socialdemokraternas och Bosse Ringholms
bostadspolitik, att den har inneburit att vi har
gått från bostadsbrist i 61 kommuner när Bosse Ringholm
började till bostadsbrist i 122 kommuner, där 60
procent av svenska folket bor, när han slutade. Hur
har Bosse Ringholm mage att så här och försöka vara
27

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
någon sorts lärare för den här regeringen och tala om
hur man ska bedriva bostadspolitik?
Bosse Ringholm talar om att det är hundratusentals
människor i den här regionen som väntar på en
bostad. Ja, det är riktigt. Under Bosse Ringholms tid
växte bostadskön i Stockholm från 100 000 år 2002
till över 200 000 i början av det här året.
Jag tycker faktiskt inte, fru talman, att vare sig
Leif Jakobsson eller Bosse Ringholm är de rätta att
lära ut hur bostadspolitik ska bedrivas.
Det jag säger och har sagt är att vi har avskaffat
en subventionspolitik på det här området. Vi vill nu
skapa långsiktigt goda villkor för bostadsmarknadens
parter att bygga, att se till att Sverige kommer tillbaka
till ett bostadsbyggande som åtminstone ligger i linje
med bostadsbyggandet i våra nordiska grannländer.
Och det går inte att åstadkomma detta genom att
subventionera, framför allt inte när man har en överhettad
situation på bostadsmarknaden.
Låt oss stämma av hur det här utvecklar sig under
mandatperioden. Vi har sett hur det under ett år har
byggts mycket. Nu har det skett en inbromsning på
grund av kapacitetsbrist. Det finns inte arbetskraft.
Det är mycket höjda priser på byggmateriel och annat
.
Låt oss se hur det här utvecklas. Det kommer
framför allt inte att hjälpa att lägga nya skattemiljarder
som subventioner på den brasa som nu brinner.
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Svar på interpellation 2007/08:198 om åtgärder
med anledning av Tolkutredningen
Anf. 60 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND
(fp):
Fru talman! Nikos Papadopoulos har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av
förslagen från Utredningen om kontakttolkar, om jag
avser att begränsa utbildningsplatserna och om jag
avser att ta fram direktiv till domstolar och andra
myndigheter om krav på att använda auktoriserade
tolkar.
Det är av mycket stor vikt att det finns tillgång till
kompetenta tolkar inom rättsväsendet, sjukvården och
andra delar av samhället.
Tyvärr brottades den tidigare kontakttolkutbildningen
med stora kvalitetsbrister. Förkunskapskrav
saknades. Alla deltagare fick intyg på att de hade gått
kursen oavsett om de tillgodogjort sig kunskaper eller
inte. Alldeles för få fick tillräckliga kunskaper för att
kunna bli auktoriserade tolkar. Behovet av förändring
var därför starkt, och en utredning, Utredningen om
kontakttolkar, tillsattes av den förra regeringen.
Utredningen föreslog i sitt betänkande (SOU
2005:37) att en tvåterminers sammanhållen grundutbildning
på halvtid med förkunskapskrav skulle införas.
En sådan uppstramning betyder naturligtvis att
många sökande sållas bort redan vid antagningen.
En koncentrerad utbildning, med samlad lärarkompetens,
kan inte heller ges hos lika många utbildningsanordnare
som tidigare.

Utredningen föreslog
därför att utbildningen skulle koncentreras till högst
tre folkhögskolor.
År 2006 fick Stockholms universitet i uppdrag att,
genom Tolk- och översättarinstitutet, utveckla utbildningen
med utgångspunkt i utredarens förslag och
bedömningar. Utbildningen skulle bland annat koncentreras
till ett begränsat antal folkhögskolor och till
ett mycket begränsat antal studieförbund. institutet
kan alltså i viss mån självt reglera det lämpliga antalet
utbildningsanordnare. Institutet har under år 2007
gett bidrag till grundutbildningar vid fyra folkhögskolor
och tre studieförbund, således till sju utbildningsanordnare.
Detsamma planeras för år 2008.
Den nya utbildningen har funnits under så kort tid
att det är svårt att dra några absoluta slutsatser, men
redan nu har Institutet visat att både förkunskapskrav
och kunskapsprov under utbildningen har haft en
positiv effekt på kvaliteten. Jag tänker naturligtvis
följa verksamheten noggrant även i framtiden.
Förvaltningslagen (1986:223) stadgar att myndigheterna
vid behov bör anlita tolk. Av förarbetena till
lagen framgår att myndigheterna i princip bör använda
oauktoriserade tolkar bara när auktoriserade inte
finns att tillgå (prop. 1985/86:80). Vad gäller domstolarna
stadgas att rätten vid behov får anlita tolk och
förordna en lämplig person.
När det gäller frågan om direktiv till domstolar
och andra myndigheter att använda auktoriserade
tolkar ligger ansvaret i första hand inom Justitiedepartementet.
Anf. 61 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman! Jag vill tacka utbildningsministern för
svaret, men tyvärr har jag inte fått ett klart svar på
alla mina frågor.
Fru talman! Möjligheterna till tolkning vid samhällskontakter
har utvecklats under flera decennier.
Sedan 1952 och framåt har Sverige expanderat
snabbt. Behovet av arbetskraftsinvandring var stort
under 50- och 60-talen. Sverige tog hit färdigutbildad
arbetskraft för att kunna klara arbetskraftsbristen. Det
skapade också behov av hjälp med tolkning i samhällskontakterna.
Fru talman! Jag minns under 60-talet, när jag kom
hit och började studera. Det var 1965-1966, när juntan
började komma i Grekland. Då blev jag ibland
tolk hos mina vänner, och jag vet hur svårt det var.
Ibland kunde jag inte fatta några ord, och då var det
inte lätt att förklara. Jag förklarade för myndigheter
att jag inte kunde fatta det här. ”Fortsätt”, sade de.
Det var inte lätt att vara tolk på den tiden – och inte i
dag heller. Därefter har behovet av tolkar ökat, men
många av tolkarna saknar grundutbildning. Även om
det har skett en positiv utveckling från 80-talet och
framåt finns det fortfarande stora brister. Myndigheter
och samhällsinstitutioner använder fortfarande
outbildade tolkar, vilket var en av anledningarna till
28

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
att den förra socialdemokratiska regeringen tillsatte
Tolkutredningen.
Fru talman! Det är bra att utbildningsministern
håller med om vår problembeskrivning när det gäller
behovet av flera auktoriserade tolkar och de kvalitetsbrister
som finns när människorna behöver stöd i
kontakter med samhällets institutioner. Men frågan är
vad utbildningsministern drar för slutsatser av Tolkutredningen
mer än att han ska följa utvecklingen med
intresse. Min fråga är: Vilka initiativ ska regeringen
ta? Vilka åtgärder ska statsrådet vidta för att åtgärda
bristen på utbildade tolkar?
Fru talman! Det saknas officiella uppgifter om hur
många tolkar det finns. Tolkförmedlingsutredningen
uppskattade antalet verksamma tolkar till 5 000 under
2002. Av dessa är det bara 1 000 som är auktoriserade
tolkar i hela Sverige. Från 1992 till 2004 har det
bara tillkommit 70 utbildade tolkar.
Fru talman! Eftersom vi i dag saknar ett nationellt
register för tolkar har vi svårt att få en riktigt bra bild
av hur många tolkar som finns men också av var i
landet de är registrerade. Det är en brist som måste
åtgärdas. Behovet är stort. Tolkutredningen visar att
det behövs tolkar i 170 olika språk jämfört med de 37
språk som det finns auktoriserade tolkar för i dag. Då
räcker inte regeringens ambitioner att följa utvecklingen
. Bristen kan få allvarliga effekter både för
rättssäkerheten och inom sjukvården. Att en patient
får fel diagnos kan vara förödande, rent av livsfarligt.
Anf. 62 SIW WITTGREN-AHL (s):
Fru talman! Jag vill tacka för att Nikos Papadopoulos
har ställt denna interpellation, som jag tycker är
angelägen, om tolkverksamheten. I Sverige har vi en
grundlagsskyddad rätt att kunna förstå och göra sig
förstådd i kontakten med till exempel myndigheter.
Jag är glad och stolt över att vi har en sådan rättighet
för dem som kommer till vårt land och som kan behöva
stöd och hjälp för att kunna ta sig in i vårt samhälle.
Det är viktigt att man kan få någon som tolkar när
man ska till en myndighet så att man förstår vad som
förväntas av en och så att man själv kan ta ställning i
de frågor som ställs i olika kontakter med tjänstemän.
Ännu viktigare blir det kanske när man ska till
vårdcentralen, tandläkaren eller sjukhuset för behandling
. Vi vet ju att det i många fall blir barnen i en
invandrarfamilj som får följa med och tolka hos läkaren.

Det är naturligtvis inte alls bra för vare sig föräldrarna
eller barnen, och det är inte lätt att översätta
hur mamma har ont eller tillbaka till mamma vad
doktorn egentligen säger för att hon ska må bättre.
Språktolkarna fyller som vi vet en mycket viktig
funktion, och det finns ett stort behov inom bland
annat myndigheterna och sjukvården, som vi hört om
här. Men eftersom titeln ”tolk” inte är skyddad kan i
princip vem som helst utge sig för att vara tolk. Den
utbildning som tolkarna har registreras inte, som vi
hörde. Det kan förstås hända att det i de enskilda
myndigheternas föreskrifter finns krav eller önskemål
om att en tolk ska vara auktoriserad, men det är
egentligen fritt fram för vem som helst att kalla sig
tolk, och i dag finns det inte heller någon tillsyn över
branschen.
Om man i dag är auktoriserad tolk kan man ha en
skyddad yrkestitel. En auktoriserad tolk kan också få
bevis för att man har ett speciellt kompetensområde,
till exempel som rättstolk eller som sjukvårdstolk.
Eftersom arbetsområdet för tolkar är så oreglerat
tycker jag att det nog kan stramas upp lite så att de
som behöver tolkning kan känna större trygghet och
att arbetsuppgifterna och yrket därmed också kommer
att uppmärksammas och värderas mer.
I den statliga utredning som handlar om tolkförmedling
och som överlämnades i början av år 2004
föreslog man flera åtgärder, som vi har hört här, för
att förbättra situationen när det gäller tolkarna. Man
föreslog bland annat en åtgärd som jag tycker är extra
viktig är att man skapar en central myndighet som ska
ha ansvaret för registrering och tillsyn över tolkförmedlingarna.
Att skapa en tillsynsmyndighet skulle
innebära att man får en myndighet som kan se över
hur arbetet löper lokalt när det gäller upphandlingen.
Men det är också viktigt för individen när det kommer
till själva utförandet av tolkuppdraget. Yrket tolk
skulle också uppvärderas.
Jag vill höra vad utbildningsminister Jan Björklund
har för synpunkter när det gäller att garantera en
bra tolkverksamhet framöver. Tycker inte ministern
att det borde finnas någon typ av certifiering eller
skyddad titel för tolkar? Det kan inte vara bra som det
är i dag att vem som helst ska kunna kalla sig för tolk.
Hur ser ministern på ansvars- och tillsynsfrågorna i
framtiden som jag tycker är väldigt viktiga? De är
också viktiga för den enskilde som är så utsatt. Han
eller hon kan ju inte klaga om det blir rätt eller fel.

Det är för att den enskilde inte ska komma till skada
som jag har ett sådant engagemang i dessa frågor.
Anf. 63 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND
(fp):
Fru talman! Jag tackar för interpellationen och för
det engagemang som båda debattörerna visar för
frågan.
Regeringens arbete är så fördelat att vi har lite
olika ansvarsområden. Mitt ansvarsområde handlar
om utbildningen av tolkar. Men det är klart att utbildningen
av tolkar är en nyckelfråga i detta sammanhang
. Då frågar ni vad vi nu ska göra eftersom situationen
inte är tillräckligt bra. Jag håller med om det.
Svaret är att vi just har gjort en mycket stor reform
. Innan vi gör nästa stora reform bör vi väl åtminstone
vänta lite grann för att se vad den första
reformen ledde till? Avsikten med den första reformen
var att lösa många av de problem som ni pekar
på i era frågor och i era inlägg.
Jag vill peka på att när det gäller den gamla utbildningen,
som kanske romantiserades väl mycket av
interpellanten, var det bara 26 av de 1 000 som genomgick
den som nådde målet att bli auktoriserade
29

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
tolkar. De övriga hade inte tillräckliga kunskaper.
Sanningen är att den utbildningen inte var bra. Den
pågick ofta under några dagar eller några korta perioder
. Det fanns inga förkunskapskrav och inte heller
några examinationskrav.
Den nya utbildningen är ett halvår effektiv tid.
Man läser på halvtid under ett helt år. Det finns förkunskapskrav
, och det sker examination. Denna utbildning
har just startat, och vi vet därför inte vilken
effekt den får. Men det är svårt att tro något annat än
att man lär sig mycket mer när man har ett halvår
effektiv tid än när man har några dagar på sig för
utbildningen.
En av bakgrunderna till interpellationen är att Nikos
Papadopoulos är orolig för att utbildningen
kommer att ske på bara tre ställen i Sverige och att
många då skulle få så långt till utbildningen att det
blir svårt för dem att genomföra den. Till att börja
med finns inte utbildningen på tre ställen utan på sju.
Utredaren föreslog tre ställen. I verkligheten har vi nu
lagt upp den på ett sådant sätt att den är på sju ställen.
Dessutom är det fullt möjligt att läsa på distans, vilket
är ett modernt sätt att studera. Man måste därför inte
sitta ett halvår i en universitetsaula, utan man kan läsa
detta var man än befinner sig.
Min bedömning är att på det sätt som utbildningen
nu är upplagd har vi försökt lösa de kvalitetsproblem
som fanns i den gamla utbildningen. Sedan får vi väl
avvakta något år eller två innan vi kan dra slutsatser
om vi tror att det behövs ytterligare åtgärder.
Auktorisationen av tolkar i dag sköts av Kammarkollegiet
. Jag fick frågan här om det behövs en särskild
myndighet. Svaret är att det finns en myndighet
som har ansvaret för auktorisation, och det är Kammarkollegiet
. Att inrätta en ny myndighet bara för att
lösa det som en annan myndighet redan har ansvar för
ska vi väl akta oss för.
Men jag vill inte utesluta någon åtgärd i framtiden
. Nu har vi gjort en stor reform. Den gamla och
den nya regeringen har haft samma inställning till
detta. Nu fullföljer vi det. När detta har satt sig får vi
utvärdera om det finns behov av ytterligare förändringar
på detta område.
Själva grundengagemanget för frågan delar jag
med er och att utbildningen inte var bra tidigare är vi
helt överens om. Men nu har vi vidtagit en del rätt så
radikala åtgärder, och vi hoppas att de ska ge effekt.
Anf. 64 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman!

Utbildningsministern har betonat vissa
punkter som jag vill ta upp. Jag är bland annat
orolig över att det inte finns tolkar inom vissa områden
som är auktoriserade, till exempel inom sjukvården
och rättsväsendet.
Även EU ställer krav på att den som ska förhöras i
domstol har rätt till en kvalificerad tolkning på sitt
modersmål om han eller hon inte förstår språket.
Jag håller med utbildningsministern om att det är
bra med en sammanhållen utbildning. Men då måste
den finnas på flera platser än på bara tre eller sju,
annars kan det innebära att det blir svårt med rekrytering
om många sökande inte har möjlighet att studera
på sin hemort utan måste studera långt bort från sina
familjer.
Det är bra att utredningen har föreslagit, precis
som utbildningsministern har nämnt, att det ska finnas
en distansutbildning. Då kommer det i alla fall att
finnas några dörrar öppna. Jag hoppas att vi har samma
uppfattning.
Men det som jag är orolig för är att denna utbildning
blir koncentrerad till bara fyra plus tre ställen,
som utbildningsministern säger. Då är det nämligen
svårt, som jag sade, för många som vill studera och
bli tolkar. De har inte möjlighet att göra det.
Därför vill jag ställa några frågor till utbildningsministern.
Har utbildningsministern uppfattningen, om jag
har tolkat honom rätt, att utbildningen ska finnas på
bara fyra plus tre platser?
Avser utbildningsministern att ha en myndighet
där alla tolkar registreras och där deras kompetens
framgår?
Anf. 65 SIW WITTGREN-AHL (s):
Fru talman! Det är bra att man har påbörjat en
översyn och en ny utbildning för tolkar. Precis som
ministern säger var det inte bra förut. Men eftersom
tolk inte är ett skyddat begrepp kan man fortfarande
använda sig av vem som helst och säga att man tolkar.
Det är därför som det blir fel ute i samhället. Det
har ibland visat sig att någon har tolkat fel när det har
handlat om uppehållstillstånd och annat. Om det då
inte är en auktoriserad tolk utan en person som kallar
sig för tolk finns det ingen att ställa till ansvar.
Jag tycker att det är bra att det är utbildningsministern
som svarar på detta. När sjuksköterskor utbildas,
som har ett viktigt yrke precis som tolkar, är
språket viktigt. Det är det vi uttrycker oss med. Om
man vill klaga på sjuksköterskor och läkare inom
sjukvården kan man vända sig till Socialstyrelsen.
Grunden i allt vi gör är att vi kan kommunicera.


tycker jag att det är konstigt att man kan lämna över
detta till vem som helst när det gäller så viktiga saker
som sjukvård, domstolar och polis. Det har hänt att
det har blivit fel.
Jag tycker att det är bra att utbildningsministern
har ett engagemang i dessa frågor eftersom detta
handlar om en liten grupp människor som inte kan
göra sig förstådda. Det är en liten grupp människor
som inte kan uttrycka sig på det svenska språket.
Därför drar dessa människor kanske inte till sig någon
större uppmärksamhet. Men vi kan själva tänka efter
hur det är när vi är i andra länder och man förstår att
de har tolkat fel. Det kan man ibland förstå av svaren.
Men dessa människor kan aldrig själva göra sig förstådda
.
Därför är det viktigt att man följer frågan och att
man tittar på ansvarsfördelningen. Vem ska ha ansvar
när man anlitar en tolk som tolkar fel, och hur ska
man komma till rätta med detta? Vi måste ha en till30

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
synsmyndighet. Jag tycker att det är bra om ministern
följer frågan.
Sedan måste jag uppmana ministern, som när det
gäller skolan kräver att myndigheterna ska samverka,
att ta med sig denna fråga till justitieministern och till
de andra ministrarna och samarbeta om denna så
angelägna fråga.
Anf. 66 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND
(fp):
Fru talman! Det ställs en del följdfrågor om tolkverksamheten
i övrigt som jag måste säga att jag inte
riktigt behärskar och som inte är mitt ansvarsområde,
till exempel hur det ska fungera i sjukvården och så
vidare. Men ansvaret för utbildningen har jag.
Jag gläder mig över att vi är överens om att den
reform som nu har gjorts är en första startpunkt för ett
kvalitetslyft i fråga om detta. Vi har nu en rejäl utbildning
som tillåts ta ett halvår effektiv tid. Det finns
förkunskapskrav och examinationskrav.
Det omedelbara som händer är att det blir något
färre som går utbildningen därför att de här kraven
finns. Å andra sidan nådde merparten av dem som
tidigare gick den gamla utbildningen aldrig målen, så
det är inte färre som nu når målen än det var förr.
Tvärtom är det nu fler.
När det gäller det som här föreslås – att det ska
krävas auktorisation – är det så att det i förarbetena
till förvaltningslagen tydligt står att myndigheterna
ska använda auktoriserade tolkar. Man får använda en
oauktoriserad tolk bara när det inte finns en auktoriserad
tolk att tillgå. Jag antar att det kryphålet måste
finnas. Finns det ingen så finns det ingen. En del
processer måste ändå fortgå. Man kan ju inte vänta
med att gå till socialtjänsten eller doktorn om det är
en akut situation.
Att vi ska ha tillräckligt med auktoriserade tolkar
måste vara hela målet.
När det gäller hur många ställen tolkarna ska utbildas
på är det, så som svenskt utbildningsväsende
fungerar, varken ministern eller regeringen som bestämmer
exakt var utbildningen ska vara förlagd och
på hur många ställen den ska finnas. En utredare har
föreslagit tre ställen, men det är alltså ett utredningsförslag
. Nu är det här lagt på Tolk- och översättarinstitutet.
De lägger ut dessa utbildningar. Utbildningar
finns fysiskt på sju platser i Sverige, alltså på mer än
dubbelt så många som utredaren föreslagit. Dessutom
går det att studera på distans.
Det är många utbildningar i Sverige som är mycket
viktiga för svensk samhällsfunktion och som inte
finns på så många platser. Det är möjligt att det går
att sprida utbildningen till ännu fler ställen.

Det här är
dock inte så dåligt jämfört med mycket annat. Dessutom
är distansutbildning ett sätt att studera egentligen
var man än befinner sig i Sverige. Några enstaka
gånger åker man i väg för att delta i olika aktiviteter
vid en utbildningsinrättning. Däremellan studerar
man hemifrån via modern teknik och så.
Spontant tycker jag inte att antalet platser är någonting
som är bekymmersamt. Det handlar ju om
rätt många platser nu. Dessutom har vi, som sagt,
distansundervisning, så det är väl sörjt för detta.
De frågor som ställts om hur tolkverksamheten
sedan fungerar i rättsväsendet och i sjukvården exempelvis
är med all säkerhet berättigade frågor. Jag
får ta med dem till mina ministerkolleger. Sedan får
ni väl ställa era frågor också till dem.
Anf. 67 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman! Det är bra att utbildningsministern
ställer sig positiv i dessa utbildningsfrågor. Detta är
väldigt viktigt, för det är stor skillnad mellan en auktoriserad
tolk och icke auktoriserad tolk inom, som vi
nämnt, rättsväsendet eller sjukvården.
Jag är dock inte överens med utbildningsministern
när det gäller det sista han svarade på. När det gäller
direktiv till domstolar och andra myndigheter om att
använda auktoriserade tolkar ligger ansvaret i första
hand inom Justitiedepartementet. Därför tas inget
initiativ i den frågan.
Jag förstår att utbildningsministern inte kan ta
hela ansvaret; det är jag medveten om. Men att utbildningsministern
helt och hållet avstår här är, tycker
jag, oacceptabelt. Det är ju utbildningsministern som
ger möjligheter till dessa tolkar som är viktiga på
både det ena och det andra området, inom olika institutioner,
när det gäller att tolka. Det är utbildningsministerns
ansvar att det finns tolkar som ger rätt tolkning
.
Såväl jag och Siw Wittgren-Ahl som utbildningsministern
har betonat att det är väldigt viktigt att
det tolkas rätt, för annars kan det till exempel kosta
människor livet. Statsrådets svar i det avseendet gör
mig inte så glad. Jag skulle alltså vilja ha ett bättre
svar från statsrådet.
Jag kan konstatera att vi står långt från varandra
också i synen på rättsväsendet och på rättssäkerheten.
Jag skulle, som sagt, önska ett bättre svar från utbildningsministern
angående att föra fram detta till
justitieministern och att se till att det genomförs.
Anf. 68 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND
(fp):
Fru talman! I lagstiftningen står det, som sagt, att
myndigheterna i första hand ska använda auktoriserade
tolkar.

Man får använda oauktoriserade bara när
auktoriserade inte finns att tillgå. Jag förstår egentligen
inte hur en annan reglering skulle kunna se ut.
Det är klart att man om det sägs att det inte finns en
auktoriserad tolk inte har någon tolk alls. Vi vet ju att
det är brist på tolkar. Då går man till doktorn utan
tolk. Det är väl trots allt inte bättre.
Det är samma regelverk som det som gällde under
den förra regeringen, så jag vet inte hur långt vi som
partier i denna riksdag står från varandra. Jag uppfattar
att riksdagen har varit fullständigt enig om de här
reglerna.
31

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Det vi kan göra är att se till att vi har en utbildning
som möjliggör att de som utbildas till tolkar får
en bra utbildning så att de kan bli auktoriserade. Problemet
med den förra utbildningen, som funnits i
Sverige i många år, var att en massa individer gick på
utbildningen. Men väldigt få nådde målen och kunde
inte bli auktoriserade. Det är det vi nu, fru talman,
rättar till.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på interpellation 2007/08:189 om kulturarbetarnas
villkor
Anf. 69 Kulturminister LENA ADELSOHN
LILJEROTH (m):
Fru talman! Nikos Papadopoulos har frågat mig
vilka initiativ jag avser att vidta för att förbättra villkoren
för kulturskaparna i vårt land. I sin interpellation
lyfter Nikos Papadopoulos särskilt fram frågan
om kulturskaparnas problem med att lösa omsorgen
om barnen då arbetstiderna ofta är förlagda till kvällar
och helger.
Oavsett vilka problem konstnärsgrupperna drabbas
av inom ramen för de generella välfärdssystemen
finns det oftast en relevant koppling till kulturpolitiken.
Möjligheterna till omsorg om barnen på så kallad
obekväm arbetstid, vilket inte är ett ovanligt behov
för delar av den konstnärliga arbetsmarknaden, är
ett exempel på en sådan koppling. Jag avser att noggrant
följa frågans fortsatta utveckling.
Nikos Papadopoulos påstår att regeringen genomfört
stora försämringar samtidigt som inga som helst
förbättringar riktats mot konstnärsgrupperna. Jag
delar naturligtvis inte Nikos Papadopoulos slutsatser
och påståenden i dessa delar.
När det gäller förändringarna av arbetsmarknadspolitiken
har jag i tidigare debatter i kammaren med
Nikos Papadopoulos understrukit vikten av att utvecklingen
följs avseende konsekvenserna för olika
grupper. Samtidigt har jag också tydliggjort min ambition
att verka för att konstnärers beroende av generella
stödsystem ska minska och för att dessa system
ersätts av bättre möjligheter att leva av sitt arbete och
konstnärskap.
När det gäller insatser för att utveckla den konstnärliga
arbetsmarknaden har regeringen, i motsats till
vad Nikos Papadopoulos påstår, under det senaste
året initierat betydande insatser. Särskilt viktig är den
kraftfulla och tydliga satsningen med ytterligare
30 miljoner kronor årligen för att utveckla den så
kallade alliansmodellen på dansområdet och för att
etablera en ny musikallians. Detta är insatser som
starkt efterfrågats av berörda konstnärsgrupper. Som
en jämförelse kan nämnas att den tidigare regeringen
behövde hela sju år, åren 1999–2006, för att nå upp
till sammanlagt 24 miljoner kronor per år till dessa
allianser på teater- och dansområdet.
Till sist: Nikos Papadopoulos och jag delar som
vanligt engagemanget för kulturen och konstnärerna,
medan våra mål och medel inte sällan skiljer sig åt.

Där Socialdemokraterna ser förändringar och nytänkande
som hot mot det bestående ser jag utvecklingskraft
och nyskapande. Nya kontaktytor och offensiva
idéer stimulerar till ett ökat intresse för konstnärliga
verk och presentationer, samtidigt som konstnärernas
ekonomiska och konstnärliga förutsättningar kan
förbättras.
Anf. 70 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret.
Men i ministerns svar finns det väldigt lite av ambitioner
och färdriktning inom kulturpolitiken, framför
allt när det gäller kulturarbetarnas villkor.
I min interpellation tar jag upp frågan om bristen
på en barnomsorg som är anpassad till kulturarbetarnas
speciella arbetstider. Nästan alla kulturarbetare,
åtminstone skådespelare, arbetar på tider när de flesta
andra är lediga. Det är inte ovanligt att båda föräldrarna
är engagerade inom teatern. I dag får de lita till
släktingar och vänner för att klara av tillsynen av
barnen. Det är inte bra för barnen, men skapar också
frustrationer bland kulturarbetarna som i sitt arbete
måste ge allt av sig själva.
Fru talman! Det kan vara på sin plats att här understryka
att barnomsorg i första hand är till för att ge
barnet en god, stimulerande och trygg uppväxt. Det är
viktigt för alla barn. Därför får lösningen för kulturarbetarna
inte begränsas till barnpassning utan måste
också handla om omsorg som ges av utbildad personal
.
Fru talman! Det här är ett konkret problem som
går att lösa. Jag vill betona att det handlar om barnomsorg
som täcker upp repetitioner på förmiddagar
och föreställningar på kvällar. Teaterförbundets rapport
Pappa kom hem! redovisar på ett tydligt sätt de
bristande möjligheterna att förena jobb och föräldraskap
. I jämställdhetsdelen av en enkät som sändes till
Teaterförbundets medlemmar fick man svara på frågor
om hur det fungerar att kombinera arbete med
föräldraskap. Totalt 30 procent, nästan lika många
män som kvinnor, svarade att det inte går att kombinera
förvärvsarbete med föräldraskap. Hela 47 procent
av de svarande ansåg att deras arbetsgivare arbetade
för att det skulle gå att kombinera förvärvsarbete
med föräldraskap. Varannan person under 35 år vill
att Teaterförbundet ska engagera sig i frågor om
barnomsorg på udda tider. Jag var själv på ett seminarium
där utredningen redovisades. Det framgick klart
att behoven är stora beträffande barnomsorg på udda
tider.
Fru talman! Det är på tiden att vi går operasångerskan
Anna-Karin Simlunds förslag till mötes. Hon
föreslår en lagstadgad rätt till barnomsorg på obekväm
arbetstid för kulturarbetare.

Det är något som
borde vara en självklar rättighet för alla kulturarbetarna
och kulturutövarna.
32

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Jag förstår att denna fråga berör även Utbildningsdepartementets
ansvarsområde. Är kulturministern
beredd att ta upp frågan om skollagens innehåll
till behandling med utbildningsministern? Flera organisationer
agerar i syfte att påverka regeringen när det
gäller barnomsorg på obekväm arbetstid. I dag erbjuder
vissa kommuner barnomsorg i hemmet, men det
är inte obligatoriskt enligt skollagen.
Är ministern beredd att lösa problemet med
bristande barnomsorg för kulturarbetare eller är det
här inte ett problem för ministern?
Anf. 71 SOLVEIG TERNSTRÖM (c):
Fru talman! Jag har länge levt i kulturens värld,
och jag tycker mig se ett mönster. Det finns en stilig
respekt för retorik kring kulturen. Vi är väldigt stolta
över våra kulturinstitutioner, de stora konstnärliga
verken och de konstnärliga genierna. Snart blir det
Nobelfest, och då får vi visa upp det bästa vi har.
Fru talman! Vem frågar efter hur många timmar
en kulturarbetare till vardags tränar, repeterar om och
om igen och alltid jobbar övertid – förutom att klara
av sina barn och sin familj? Jag minns min period
med småbarn. Utan min mor och far hade jag aldrig
kunnat jobba på Dramaten med långa repetitionsdagar
och sena spelkvällar. Det blev ett lyft när Ingmar
Bergman 1963 gav oss spelfria måndagar. Det är väl
inte så mycket som har hänt sedan dess. Framför allt
har det blivit mycket svårare för ensamstående föräldrar.
Mor- och farföräldrar finns av olika skäl inte
längre på plats som förr.
Det borde i dag kunna gå att få barnpassning på
exempelvis kulturinstitutionerna. Den diskussionen
inleddes på Dramaten på 60-talet, men den rann ut i
sanden. Det var en bra idé som skulle kunna utredas.
Men nu vill jag tala om alla dessa frilansande kulturarbetare.
Det gäller alla de som får tidsbegränsade
uppdrag och projektanställningar. Det är de kulturarbetarna
som inte har någon trygghet i institutionerna
och som har överlevt på a-kassa. Det är människor
som ofta har en dyr utbildning bakom sig. Det är
människor med stor begåvning, kreativitet och känslighet.
Det är människor som ingenting hellre vill än
att arbeta och bedriva sitt yrke. Dessa människor har
varit tvungna att gå på a-kassa, det vill säga in i en
gråzon. Samtidigt har de arbetat hårt i lönndom, arbetat
gratis med det som de har vigt sitt liv åt, det vill
säga kultur och konst. Vilken annan arbetslös gör
det?
Jag har mött många som har skämts, känt sig förnedrade
över att behöva gömma och dölja sitt arbete
och sin arbetslust för att få mat för dagen.

Vad var det
för system som många kulturarbetare blev fjättrade
vid? Detta har nu brutits upp och måste ersättas med
något annat. Sveriges frilansande kulturarbetare är en
stor resurs av kreativitet och arbetsglädje, och vi
måste erkänna dem. De kan ge tillväxt åt Sverige.
Hur ska vi gå till verket med detta, kulturministern?
Anf. 72 OLOF LAVESSON (m):
Fru talman! Jag skulle vilja börja i den ända som
Nikos Papadopoulos själv tog upp i sitt anförande.
Jag blev nämligen lite konfunderad när jag läste interpellationen
eftersom jag uppfattade att den egentligen
borde ha varit ställd till det statsråd som precis
lämnade kammaren. De problem som Nikos Papadopoulos
beskriver är inte isolerade till kulturarbetare.
Det finns fler yrkeskategorier som har de problemen.
Det gäller bland annat poliser, viss flygpersonal och
andra.
Icke desto mindre kan jag instämma i den frustration
som Nikos Papadopoulos ger uttryck för. Jag har
följt frågan under lång tid. Kulturarbetare inom framför
allt scenkonsten har problem med det som kallas
delad arbetsdag. Det är ofta en förutsättning för att
över huvud taget kunna verka i yrket. De har arbetsplatsförlagd
tid på förmiddagen för repetitioner och
genomgångar. Sedan är det paus, och därefter ska de
återkomma på kvällen mellan 18 och 22 och prestera
i en föreställning. Det går inte att kombinera i dag
med den barnomsorg som finns i de flesta kommuner.
Ofta ska dagis kombineras med nattis. Vissa har fått
förslaget att de kan komma och hälsa på sina barn
mellan dagis och nattis, men de får inte hämta och
lämna som de vill.
Det är klart att det här inte är en hållbar lösning. I
skollagen sägs att förskoleverksamhet och skolbarnomsorg
ska tillhandahållas i den omfattning det behövs
med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete,
studier eller barnets eget behov. Samtidigt säger Regeringsrätten,
som precis har avgjort två fall, att förskoleverksamhet
visst ska tillhandahållas i den omfattning
som krävs, men den kan förläggas till de tider
som passar de flesta föräldrar och det föreligger inte
någon skyldighet att tillhandahålla barnomsorg
kvällstid och nattetid. Det här ställer till eftersom
dessa personer inte längre kan stå till arbetsmarknadens
förfogande. Min infallsvinkel är att detta är en
viktig fråga när det gäller upprätthållandet av arbetslinjen
. Om den ska gälla måste barnomsorgen fungera.
Av den anledningen har jag väckt en motion till
riksdagen i frågan.

I motionen föreslår jag att kommunen
ska erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid,
att barnomsorgen ska utgå från föräldrarnas behov
och att detta också bör fastslås i skollagen. Där tror
jag att Nikos Papadopoulos och jag är överens.
Låt oss nu var för sig prata med våra partier – jag
kommer att prata med mitt parti och mina allianskamrater
– och försöka se om det går att uppnå någon
form av framgång i detta. I det läget vill jag välkomna
Nikos fråga.
Däremot blev jag bekymrad när jag läste interpellationen
när det gäller det departement som vi diskuterar
här, nämligen kulturområdet.
Jag kan inte låta bli att instämma lite i Solveig
Ternströms frustration när man talar om hur bilden
ser ut för dem som arbetar inom kultursektorn i Sve33

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
rige. Här har det i princip bara blivit problem och
försämringar för många löntagare.
Faktum är att mycket av det som regeringen fattat
beslut om vad gäller skattesänkningar för låg- och
medelinkomsttagare bland annat också gagnar kultursektorn.
Det handlar om att se hur man ska kunna skapa
möjligheter för fler att försörja sig inom kultursektorn
. Jag hoppas att Socialdemokraternas förslag inte
är att börja mixtra med a-kassan igenom för kulturarbetare.
Det kan väl inte vara så att det är vad man ska sitta
och hålla på med, att tricksa med arbetslöshetsförsäkringen
? Var är förslagen som gör att människor i
stället får utkomst av sitt arbete och gör att det lönar
sig att investera i kultur även för näringsliv och
andra?
Kanske kommer de i den utredning som Socialdemokraterna
också håller på med. Jag vet att de
finns uppe för diskussion i regeringens utredning. Låt
oss återvända till detta framöver.
Anf. 73 LARS-IVAR ERICSON (c):
Fru talman! Kulturens betydelse för människor är
vi alla överens om. Detsamma gäller att vi behöver
kulturarbetare som tar ett ansvar som kulturbärare
och att dessa kulturarbetare också ska kunna verka
under drägliga förhållanden.
Nikos Papadopoulos efterlyser mer beslut och
handling från regeringen. Kulturministern ger i sitt
svar exempel på sådant som har hänt. Jag skulle vilja
lyfta fram en sak som vi från Centerpartiet tycker är
väldigt positivt.
Vi har under flera år drivit frågan hur viktigt det
är att skapa mer kultur för unga. Jag tänker på det vi
kallar för Skapande skola. Det är också någonting
som kan ge fler arbetstillfällen till olika kulturarbetare.
Skapande skola innebär att för varje högstadieelev
finns avsatt 175 kronor per år. Det är pengar som kan
användas till klassens eget kulturskapande men också
till att inbjuda kulturarbetare för medverkan.
Jag ser framför mig nya arbetsmöjligheter för författare,
konstnärer, skådespelare, filmskapare och
andra som kan komma ut i våra skolor och vara kulturambassadörer.
Vi kan hoppas att detta också får följdeffekter på
kommunernas vilja att satsa på kultur också till andra
åldersgrupper. Därmed tillkommer ytterligare arbetstillfällen
.
Nikos Papadopoulos tar också upp den obekväma
arbetstiden för kulturarbetare och behovet av barnomsorg
. Precis som Olof Lavesson påpekar är det inte
bara kulturarbetare som jobbar på udda tider. Vi har
också sjukvårdspersonal och skiftarbetare.
Jag har ändå en känsla av att man ute i kommunerna
de senaste åren i större utsträckning har uppmärksammat
detta problem och att det är flera nattdagis
på gång.

Så är det i varje fall i mina trakter i Skåne.
Jag vill avsluta med att ta upp ämnet kultursponsring
. Det är någonting som skulle kunna ge mer arbeten
för kulturarbetare. I de flesta länder i världen är
sponsring av idrott och kultur en självklarhet och ger
avdragsrätt för kostnaderna vid beskattning.
Men i Sverige är skattelagstiftningen inte lika klar
när det gäller kultursponsring. Det leder till stor tveksamhet
hos företagen. Därför anser jag att det är
mycket viktigt att skapa tydliga och klara regler för
skatteavdrag vid sponsring av kulturaktiviteter.
Min fråga går därför till kulturministern om hon
känner till att det pågår ett sådant arbete inom Finansdepartementet
så att vi skulle kunna få en kultursponsring
värd namnet.
Anf. 74 Kulturminister LENA ADELSOHN
LILJEROTH (m):
Fru talman! Det var många frågor här som jag ska
försöka att hinna med. Vi börjar med barnomsorgen.
Det är en fråga som jag också mötte under min tid i
opposition. De aktiva uppvaktade bland annat från
Göteborgsoperan och pekade på problemet. Det har
som flera av interpellanterna varit inne på också varit
uppe i Regeringsrätten vid två tillfällen.
Det är alldeles uppenbart, som flera har sagt, att
det blir allt ovanligare att människor arbetar enligt 9–
17-modellen. Det är också någonting vi bejakar av
väldigt många olika skäl.
Barnomsorg är viktigt, och det ska vara en bra pedagogik
. Det var Nikos Papadopoulos inne på, och
jag instämmer naturligtvis i det. Det är också en fråga
som alliansen lyft fram i flera sammanhang. Men just
den debatten tror jag ändå att Nikos Papadopoulos
måste ta med Maria Larsson och Jan Björklund.
Vad jag fått reda på är att Skollagsberedningen
arbetar med en departementsskrivelse som omfattar
just den här frågan som handlar om barnomsorg på
obekväm arbetstid. Såvitt jag förstår kommer den att
remitteras under våren 2008. Vi kommer från flera
olika håll att ta upp och följa den frågan.
När det vidare handlar om barnomsorgen kan man
konstatera att arbetsgivarna också kan ta ett ansvar
här. Jag har så småningom ett möte inplanerat med
Svensk Scenkonst och Sture Carlsson. Jag lovar att ta
upp den frågan där också.
Man kan lägga till att regeringens reform med
hushållsnära tjänster där man kan ha dra av upp till 50
procent av styrkta barnomsorgskostnader också kan
vara en modell för dem som har obekväma arbetstider
och där det kanske är bättre att barnet är i en lugnare
miljö hemma eller tillsammans med andra barn.
Så var det frågan om villkoren för de frilansande
kulturskaparna, som bland annat Solveig Ternström
tog upp.

Det är bekant sedan lång tid tillbaka. Jag vet
inte om jag kan få något svar från Nikos Papadopoulos
här i kväll om vad han och Socialdemokraterna
har tänkt sig.
Är det bara återställare det handlar om, trots att
bland annat Teaterförbundet självt är självkritiskt.
Man ifrågasätter det system där man har i någon
34

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
mening har lutat sig tillbaka och tyckt att a-kassan får
lösa övergångsproblemen. Vad Socialdemokraterna
har tänkt sig vore intressant att få veta.
Nikos Papadopoulos och jag har haft den här diskussionen
ett par gånger. Vad vi nu har att vänta är
bland annat nya siffror från Arbetsförmedlingen kultur
som kommer senare i december. Jag har fortfarande
bara de tidigare siffrorna från i somras. De är
väldigt glädjande.
Det handlar om att arbetslösheten rent generellt
har minskat från juli 2006 till juli 2007 från 5,2 procent
till 3,7 procent. Samma glädjande utveckling
finns också inom kultursektorn. Det här har vi debatterat
tidigare Nikos Papadopoulos och jag. Det följer
samhällsutvecklingen i stort.
Flera har också startat egna företag, vilket vi tycker
är glädjande. De öppet arbetslösa har minskat med
drygt 900 på ett år. Det finns också ett antal lediga
platser anmälda vid kulturarbetsförmedlingen. De har
ökat med 1 500 jämfört med året innan.
Jag får återkomma till resten av svaren. Det finns
trots allt mycket positivt som händer. Med de förslag
som regeringen har lagt fram och förändringar ser
framtiden ljus ut.
Anf. 75 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman! Tack för en väldigt positiv framställning
av alla frågor, ministern. Jag hörde inte ministern
beskriva att det har varit några försämringar.
Däremot är jag beredd att uttrycka min glädje över att
ministern har föreslagit 30 miljoner för Musikalliansen
och Dansalliansen. Det är bra.
Ministern har tidigare debatterat med mig och har
visat sin oro för kulturarbetarnas villkor. Hon har
också uttryckt förståelse för att just kulturarbetarna är
särskilt drabbade av de ändrade reglerna för a-kassan.
Ja, det finns anledning att känna oro. När jag debatterade
med kulturministern för sex sju månader
sedan var det bara 30 000 som hade gått ur a-kassan. I
dag när vi debatterar är det 350 000 som har gått ur
kassan. Är inte det en försämring, ministern? Det är
bra att visa förståelse. Men, kulturministern, det är
fullständigt otillräckligt. Man måste visa handlingskraft
om man vill ha någonting gjort. Man kan inte
bara följa frågan med intresse.
De ändrade a-kassereglerna har avsevärt försämrat
villkoren för kulturarbetarna, och det vet vi båda två.
Man kan inte rakt av jämföra villkoren för kulturarbetarna
med villkor som andra yrkesgrupper har. Det
går inte. De flesta kulturarbetare är frilansare. En
polis är inte frilansare. Få skådespelare har fast anställning
. De allra flesta har ett jobb som kanske
räcker en viss tid, som jag sade. Den övriga tiden är
de arbetslösa.

Lönen är inte på en sådan nivå att den
kan räcka fram till en ny period.
Vad finns det för långsiktig strategi i den moderatledda
regeringen när det gäller kulturpolitiken?
Mycket är förvisso begravt i den kulturutredning som
regeringen har tillsatt. Det är ändå ett ansvar för ministern
att här och nu redovisa vilken inriktning vi har
att vänta oss av regeringens kulturpolitik.
De signaler som hittills har redovisats från regeringen
tyder på att alltmer ska privatiseras och konkurrensutsättas.
Det är inte orimligt att misstänka att de
regionala teatrarna och det regionala musiklivet får
allt mindre att röra sig mer.
I stället får man förlita sig på sponsring, precis
som Lars-Ivar Ericson säger. Men det är ett felaktigt
sätt. I Amerika sponsras 90 procent av kulturen, men
Sverige har inte samma kultur. Sverige har inte samma
tradition. Det är inte heller samma stabila finansiering
för kulturarbetarna att vara sponsrade. Det ska
vara trygghet och oberoende. Då krävs det en finansiering
från staten som ger kulturarbetarna möjlighet att
vara oberoende.
Det är många kulturarbetare runt om i landet som
känner av den här snålblåsten från regeringen. Många
väntar på besked från kulturministern. I vilken riktning
är svensk kulturpolitik på väg?
Kulturministern har i regeringen det samlade ansvaret
för kulturpolitiken. När nu ministern ser de
problem som kan lösas gäller det att agera, och inte
passivt vänta på kommande utredningar.
Jag vill gärna fråga ministern: Vad gör ministern
konkret för att säkra villkoren för kulturarbetarna?
Anf. 76 SOLVEIG TERNSTRÖM (c):
Fru talman! Människor är sjuka i dag. Välfärdens
pris är stress och depression. Depression hos framför
allt unga människor håller på att bli ett mycket allvarligt
problem.
Vad har då det med kultur att göra? Jo, men visst
– det visar sig nu att kultur har en stor uppgift att fylla
här! Allt fler bevis och allt fler uppmuntrande forskningsresultat
kommer fram. Kultur har en förebyggande
och läkande effekt. Det är oerhört glädjande.
Arbetsfältet för de kreativa, företagsamma kulturarbetarna
har alltså blivit mycket vidare. Arenan har
blivit större. Nu skulle också fler och fler kulturjobb
kunna skapas och utvecklas tillsammans med den
sociala sektorn.
Här hoppas jag på att någonting alldeles märkvärdigt
ska hända. Jag hoppas också att kultursponsring
och kulturföretagande ska utvecklas framöver med
mycket mer förenklade regler.
Jag är jätteglad för en artikel som skrevs för en tid
sedan och undertecknades av Maria Larsson och Lena
Adelsohn Liljeroth. Den handlar om kultur och hälsa,
och att det hör ihop. Det är en fantastiskt bra artikel.

Jag blev jätteglad när jag läste den. Jag hoppas mycket
på det här, och jag skulle vilja ha ytterligare kött på
benen när det gäller detta. Vad kan det bli för jobb av
det här?
Anf. 77 OLOF LAVESSON (m):
Fru talman! Även om det är arbetslinjen som förenar
oss i den ena frågan är det också det som skiljer
oss åt i den andra frågan. Nikos Papadopoulos skriver
35

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
i sin interpellation att det handlar om kulturarbetarnas
möjligheter att utöva sin profession.
När det gäller barnomsorgen är vi helt överens;
det har vi kommit fram till. Men när det handlar om
allt det andra börjar man fundera. Vad är det för någonting
som den nuvarande regeringen gör som kritiseras
? Det handlar om a-kasseavgiften, som har höjts,
och det handlar om ersättningsnivån vid arbetslöshet,
som har minskat.
Man undrar på vilket sätt detta förbättrar kulturarbetarnas
möjlighet att utöva sin profession – det som
Nikos Papadopoulos nämner här. Den skillnad som är
så tydlig är att inget av era förslag utgår från att underlätta
arbete. De utgår tvärtom från att underlätta
arbetslöshet.
Jag tycker att man kan fundera lite grann på var
alla de andra förslagen finns. Det är ingen hemlighet
att när det handlar om de förslag som har diskuterats
här tidigare har vi från moderat sida pratat mycket om
hur man ska öka utkomsten av eget arbete. Det handlar
om att stärka upphovsrätten, att se till att man får
reveny av sitt skapande och att man tar striden när det
gäller olaglig nedladdning av upphovsrättsskyddat
material. Det ska löna sig att investera i kultur för
fler. Det handlar om avdragsrätt, och inte bara för
sponsring. Det kan även vara gåvor och donationer,
avskrivningsrätt för konstinköp med mera. Om detta
pratar inte Socialdemokraterna och Nikos Papadopoulos
. Då handlar det om bidrag och arbetslöshetsersättningar.
Nikos Papadopoulos! Jag hoppas att vi får höra
lite grann mer om hur arbete ska underlättas, precis
som du skriver i din interpellation.
Anf. 78 LARS-IVAR ERICSON (c):
Fru talman! Det är helt klart att regeringens politik
med jobbavdrag och att allt fler människor kommer
i arbete också medför att människor får mer
pengar över i plånboken. Det är också pengar som
kan användas till det som vi kallar för kulturkonsumtion.
Det kommer då också att gynna kulturarbetarna,
som blir mer efterfrågade.
När det gäller konstnärernas situation vill jag från
Skåne vittna om att här finns en framtidstro. Vi har
konstrundan vid påsk, då mängder av människor åker
omkring i Skåne, tittar på konst och köper konst. Vi
har också nya konstföreningar som bildas på olika
platser. Det är konstföreningar som köper in konst
som sedan lottas ut bland medlemmarna. Vi kan hoppas
att denna tendens smittar av sig uppåt landet.
I denna debatt tycker jag att det är viktigt att vi
inte bara fokuserar på svårigheterna för kulturarbetare
utan att vi också tar vara på möjligheterna och ser
framåt.

Kan vi då få en kultursponsring som är värd
namnet kommer det att medföra att det blir många
fler arbetstillfällen för olika kategorier av kulturarbetare.
Det är någonting som vi alla önskar.
Anf. 79 Kulturminister LENA ADELSOHN
LILJEROTH (m):
Fru talman! Jag ska börja med Lars-Ivar Ericson
så att jag inte tappar bort honom. Också jag är en
varm anhängare av liberalare regler för sponsring av
kultur. Det hoppas jag att Lars-Ivar Ericson vet, och
jag tror att det gäller samtliga i alliansen.
Detta är också en fråga som förvisso ligger på Finansdepartementet
, men också i den kulturutredning
som just nu arbetar och som ska vara klar om snart ett
år. Den har också till uppgift att titta på frågan, se på
möjligheterna och göra internationella jämförelser.
Jag tror precis som Lars-Ivar Ericson att det finns
mycket gott att hämta ur det här. Det handlar inte
bara om pengar, utan också om ett vidgat engagemang
och därmed en möjlighet att nå fler.
Jag tycker att det var roligt att höra vad som händer
i Skåne. En del av det har jag sett, bland annat
konstrundan. Det finns ändå mycket framtidstro inom
stora delar av kultursektorn, skulle jag vilja säga. Den
växer. Detta kan jag säga utan att jag för den sakens
skull behöver gå in på den EU-rapport som vi har
citerat flitigt ur under det senaste året.
Nikos Papadopoulos kom tillbaka till a-kassan.
Debatten tog alla möjliga vägar ett tag här via länsteatrar
och sådant. Han säger att många har gått ur akassan.
Vi vet alla att det handlar om många som står
nära pension, så det kanske inte är så konstigt. Men
den debatten kan vi kanske också ta lite separat, eller
om Nikos Papadopoulos vill ta den med arbetsmarknadsministern.
Solveig Ternström talade om kultur och hälsa och
nämnde den artikel som Maria Larsson och jag har
skrivit. Jag tror också att detta kan bli ett vidgat område
för många kulturskapare, oavsett om det handlar
om författare, skådespelare, konstnärer, dansare eller
andra grupper. Det gäller också inom skolan, som
flera har varit inne på tidigare.
Jag plockade fram den interpellation som Nikos
Papadopoulos ställde och som är utgångspunkten för
den här diskussionen. Det är eländes elände enligt
Nikos Papadopoulos. Han kommer med den ena försämringen
efter den andra som har drabbat kulturskaparna,
konstnärer, tekniker, skådespelare, författare,
musiker och så vidare. Föga förvånande är det en bild
som jag inte känner igen och inte instämmer i heller.
Det var bra att Nikos Papadopoulos tog upp satsningen
på allianserna som jag tror kommer att betyda
mycket.

Det har varit starkt efterfrågat från konstnärsgrupperna
.
Vi kan ta upp lite fler frågor som alliansregeringen
drivit och driver. Jobb- och utvecklingsgaranti har
också sin betydelse här. Pensionerna är en nog så
komplicerad fråga som jag vet att Socialdemokraterna
har slitit med i många år utan att kunna lösa. Där ser
vi nu att det börjar hända någonting. Vi kommer att
fördjupa det arbetet under 2008.
Nikos Papadopoulos nämnde författarna i sin interpellation
. Vi har träffat ett nytt avtal om biblioteksersättning
, och parterna är nöjda med detta.
36

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Jag tror att det var Olof Lavesson som tog upp de
upphovsrättsliga frågorna. Det är en viktig fråga som
vi driver. Det är också någonting som Klys har varit
inne på, när vi nu talar om kulturskaparnas villkor.
Den goda utvecklingen på arbetsmarknaden måste
trots allt ändå glädja Nikos Papadopoulos. Det kan
inte bara vara a-kassan som är lösningen på kulturskaparnas
möjligheter att verka.
Anf. 80 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman! Kulturministern har tagit upp några
punkter som enligt ministern är positiva. Det finns
många punkter där ministern har kämpat, och det har
kommit resultat på några av dem. En som har nämnts
är Skapande skola som får 50 miljoner kronor. Men,
kulturministern, hur långt kommer 50 miljoner, 170
kronor per elev i 7:an, 8:an och 9:an i grundskolan,
att räcka. Ska de räcka till taxi eller för eleverna ska
åka till en teater? Det blir lite svårt.
I Dagens Nyheters kulturbilaga för någon vecka
sedan läste jag rubriken ”Scenkonst på statlig svältkost”.
Situationen för de regionala scenerna blir allt
kärvare. Man tänker alltså på hela Sverige. Kostnaderna
för löner och pensioner, som ministern också
nämner, ökar samtidigt som staten på många håll kan
komma att minska bidraget.
Ett exempel är stadsteatern i Stockholm. Trots
publika och konstnärliga framgångar tvingas man
kämpa för sin ekonomi och sin existens. Problemet
går att spåra till omläggningar i statens kulturbidrag.
Kulturministern vet att när det blev momsreglerat
2006 minskade statsbidraget till teatrarna, och nu kan
samma sak också hända igen. Nu kommer man att ta
bort den eventuella vinst som har gjorts, enligt stadsteaterns
chef. Detta kan betyda färre skådespelare,
dansare, sångare och färre konserter och teaterpjäser
på Sveriges scener.
Vi socialdemokrater föreslog i vår partimotion i
höstas att tillföra 20 miljoner kronor till de regionala
kulturinstitutionerna för att motverka den utveckling
som regeringen nu företräder.
Anf. 81 Kulturminister LENA ADELSOHN
LILJEROTH (m):
Fru talman! Det är tur att vi har en budgetdebatt i
morgon så att vi kan klara ut detta med de regionala
satsningarna och vad Skapande skola egentligen innebär.
Jag tänkte på något sätt försöka komma tillbaka
till det som är debattens kärna, det vill säga kulturskaparnas
villkor. Jag tycker att det lät lite konstigt
när Nikos Papadopoulos fick det att låta som något
märkligt att väldigt många trots allt får kämpa för sin
ekonomi. Det gäller inte bara kulturskapare. Det
gäller väldigt många människor. Så är livet. Det är
någonting som man måste förhålla sig till.

Vi vet alla att man inte kan behandla eller betrakta
kulturskapare som en homogen grupp. Det är det inte.
Många har det väldigt tufft, men det gäller inte alla.
Även om det inte är en grupp som är representativ för
samtliga måste jag ändå nämna att det finns en privat
producent här i Stockholm med 150 personer på lönelistan.
Lägsta lönen för hennes dansare är 33 000
kronor i månaden, och det är inte mot faktura, utan
det är en lön. Det finns de som faktiskt har hyggligt
goda villkor.
Men hur ska man då öka möjligheterna? Det
handlar trots allt inte om a-kassan. Det gör inte det.
Det är en falsk trygghet. Det handlar om att öka intresset
för och efterfrågan på konstnärligt skapade
verk, för litteratur och för andra prestationer. Det är
det som konstnärspolitiken handlar om.
Då är vi inne på det som någon av de övriga debattörerna
tog upp, detta att det faktiskt blir mer
pengar kvar i plånboken efter skatt för att göra det
som man själv väljer att göra, oavsett om det handlar
om att gå på museum, gå en kurs, köpa böcker eller
dataspel, besöka en utställning eller ett galleri eller
kanske till och med köpa ett konstverk. Det är det
som ger jobb och utveckling till kulturskaparna.
Överläggningen var härmed avslutad.
10 § Svar på interpellationerna 2007/08:151, 167,
168, 170 och 206 om järnvägen längs Norrlandskusten
Anf. 82 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Kristina Zakrisson har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta så att Haparandabanan
kan färdigställas och tas i bruk i juni 2011. Katarina
Köhler har frågat mig vilka åtgärder jag avser att
vidta för att Botniabanan ska kunna öppnas för trafik
år 2010. Hans Stenberg har frågat mig vilka åtgärder
jag avser att vidta för att de nödvändiga åtgärderna på
Ostkustbanan och Ådalsbanan ska komma till stånd.
Raimo Pärssinen har frågat mig vilka åtgärder jag
kommer att vidta för att klara en trafikökning mellan
Sundsvall och Iggesund. Slutligen har Agneta Lundberg
frågat mig vilka åtgärder jag har för avsikt att
vidta för att Botniabanan ska kunna köra med full
kapacitet 2010. Jag har valt att besvara alla fem interpellationerna
i ett sammanhang.
Låt mig först poängtera att det för närvarande pågår
ett arbete med att fastslå förutsättningarna för
infrastrukturplaneringen under perioden 2010–2019.
Samtidigt bereds trafikverkens förslag till reviderade
planer för innevarande period 2004–2015.

I arbetet
med såväl den långsiktiga planeringen som revideringen
av gällande plan är ett konkurrenskraftigt och
hållbart transportsystem för hela landet en grundläggande
utgångspunkt.
Regeringen för en aktiv regional tillväxtpolitik
som ger alla delar av landet möjligheter att utvecklas
och en politik för fler och växande företag som har
lett till att sysselsättningen ökar. Vår uppfattning är
att en av de viktigaste åtgärderna för att stärka en
regions konkurrenskraft är att öka det lokala och
regionala inflytandet, till exempel över statliga till37

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
växtresurser och över möjligheterna att växa utifrån
sina egna förutsättningar. Det är därför viktigt att
lokal och regional kunskap om förutsättningar och
behov tas till vara vid planeringen av infrastruktur
och transportsystem. Det är genom egen kraft, byggd
på de förutsättningar som kommuner och regioner
själva är bäst på att analysera och värdera, som man
kan skapa en långsiktigt god jordmån för företag och
jobb och ett konkurrenskraftigt transportsystem.
Frågorna ställs mot bakgrund av det reviderade
förslaget till nationell banhållningsplan för perioden
2004–2015 som Banverket har redovisat. Regeringen
gav Banverket revideringsuppdraget eftersom det
funnits brister i de planer som den tidigare regeringen
fastställt. Bristerna gäller främst tidsplaner och kostnadsberäkningar
för olika projekt.
Enligt Banverket innebär de ekonomiska ramarna
i budgetpropositionen att vissa investeringar måste
senareläggas. Banverket ser två alternativ, varav det
första är att stoppa trafiken på Haparandabanan 2012
och under några år. Det andra alternativet innebär att
Ådalsbanans färdigställande senareläggs ytterligare
cirka ett år till 2014. Banverket rekommenderar att
alternativ två väljs.
Ostkustbanan och delen Sundsvall–Iggesund har
haft en stark trafikutveckling under de senaste åren.
Banverket föreslår därför kapacitetshöjande åtgärder
på sträckan Sundsvall–Gävle motsvarande 1 150
miljoner kronor i sitt förslag till reviderad framtidsplan.
I detta åtgärdspaket inryms ombyggnad av fyra
befintliga mötesstationer till samtidig infart på delen
Sundsvall–Iggesund.
Revideringen av den gällande banhållningsplanen
2004–2015 och arbetet med den kommande planperioden
2010–2019 bereds för närvarande inom Regeringskansliet,
och jag vill därför inte föregripa beredningsprocessen
och uttala mig om eventuella åtgärder
.
Då Raimo Pärssinen, som framställt en av interpellationerna,
anmält att han var förhindrad att närvara
vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att
Per Svedberg i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 83 KRISTINA ZAKRISSON (s):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka infrastrukturministern
för svaret, även om jag inte tycker att det
är speciellt tillfredsställande. Jag hade förväntat mig
ett lite mer uttömmande svar. Jag tycker att det är lite
tunt att som ansvarig minister svara att man inte vill
föregripa beredningsprocessen. Jag utgår från att
ministern är väldigt mån om att se till att så omfattande
medel som möjligt tillförs det ansvarsområde som
ministern har och naturligtvis också att hon är väl
motiverad och intresserad av att titta på vilka projekt
som är påbörjade i landet för att undvika kapitalförluster.
Jag är inte helt nöjd med svaret, men jag kanske
får mer besked under debatten.

Däremot vill jag poängtera en del av det svar som
ministern läste upp och som jag tycker låter väldigt
bra. Ministern skriver att uppfattningen är ”att en av
de viktigaste åtgärderna för att stärka en regions konkurrenskraft
är att öka det lokala och regionala inflytandet,
till exempel över statliga tillväxtresurser och
över möjligheterna att växa utifrån sina egna förutsättningar.
Det är därför viktigt att lokal och regional
kunskap om förutsättningar och behov tas till vara vid
planeringen av infrastruktur och transportsystem. Det
är genom egen kraft, byggd på de förutsättningar som
kommuner och regioner själva är bäst på att analysera
och värdera, som man kan skapa en långsiktigt god
jordmån för företag och jobb och ett konkurrenskraftigt
transportsystem.”
Det är precis det vi vill. Lyssna på oss som är från
regionen och lär er mer om den del av landet som vi
inte befinner oss i just nu, norra Sverige. Jag tycker
att det finns en hel del fördomar om vår landsända.
För bara ett par veckor sedan var det en borgerlig
riksdagsledamot som i kammaren talade om att Norrbotten
är ett bidragslän.
När jag funderat en stund tänkte jag: Men hon har
ju alldeles rätt. Norrbotten är ett bidragslän. Vi har
under hela förra århundradet bidragit till tillväxten
och utvecklingen i Sverige. Naturresurserna från
norra Sverige skulle jag vilja påstå är en av grundpelarna
i välfärdsbygget i landet. Men om vi ska kunna
fortsätta att bidra till tillväxten och utvecklingen
måste vi också ha förutsättningar som är likvärdiga
med resten av landet.
Uppe hos oss, där vi har väldigt tung industri, är
vi oerhört beroende av väl fungerande, kostnadseffektiva
och miljövänliga transportsystem. Med tanke på
att ett av partierna i alliansregeringen helt nyligen var
ute och markerade en stor omsvängning sedan valet,
att man vill höja bensinskatter och dieselskatter – jag
utgår från att det är för att minska biltrafiken – är väl
regeringen också väldigt intresserad av att få bort
transporterna från vägar och i stället föra över dem på
järnväg.
Men om Haparandabanan inte kan färdigställas
kan man inte efter 2012 frakta gods på den banan. Vi
har, som jag sade tidigare, till exempel Outokumpu
på finska sidan som levererar råvaror och material till
Avesta och fortsätter ned till Göteborg. Vi har Ikea
som har all sin transport på järnväg. Vi har Billerud i
Kalix. Vid ett besök förra veckan radade de upp fem
punkter. Överst bland de frågor som var viktiga för
Billerud stod transporter, kostnadseffektiva och snabba
transporter. Det är järnväg de pratar om.

Vi har flera företag i Norrbotten som direkt kan
peka på att de är helt beroende av att Haparandabanan
finns. Den finns just nu. Den är i dåligt skick, men
dels bygger man en ny del, dels rustar man upp resten
. Om det bygget inte färdigställs äventyrar det
flera stora företag i Norrbotten. Då kan vi inte fortsätta
bidra till tillväxten i resten av landet.
Jag vill upprepa min fråga: Vad tänker infrastrukturministern
göra för att Haparandabanan ska kunna
färdigställas?
38

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
I detta anförande instämde Lars U Granberg (s).
Anf. 84 KATARINA KÖHLER (s):
Fru talman! Tack för svaret! Men jag säger precis
som Kristina, jag kan inte påstå att jag är nöjd med
det. Egentligen tycker jag inte att det var så mycket
till svar, eftersom ministern säger att hon inte vill
föregripa beredningsprocessen och uttala sig om
eventuella åtgärder.
Det här är ju ledsamt, därför att Botniabanan, som
jag har frågat om, är oerhört viktig för norrlänningarna,
för Norrland och västerbottningarna, men också
för hela landet. Det är jätteviktigt att vi får i gång
Botniabanan när vi har sagt att den ska i gång.
Min fråga handlar ju om Ådalsbanan med anledning
av att Banverket har sagt att man inte kommer
att ha råd att utföra det man hade planerat för. Om det
blir så att Ådalsbanan inte färdigställs innebär det att
Botniabanan inte kommer att kunna tas i bruk. Det
innebär ett enormt resursslöseri. Det innebär ett gigantiskt
slöseri med skattebetalarnas pengar, men
också med företagens utvecklingsmöjligheter uppe i
Norrland.
Precis det Kristina sade om Norrbotten kan jag
säga om Västerbotten. Vi har flera olika gruvor. Vi
har mycket tung basindustri. Vi har mycket tung
exportindustri. För att nämna några företag har vi
Volvo Lastvagnar, pappersbruket Obbola Linerboard
och en mängd andra företag, inte minst Boliden med
deras gruvor och smältverk uppe i Västerbotten. Vi
behöver den här banan, inte bara för godstransporter
utan också för persontransporter naturligtvis.
Om vi inte får i gång Botniabanan 2010 är det inte
bara ett gigantiskt slöseri. Det är dessutom ett gigantiskt
svek. Under valrörelsen sade både infrastrukturministern
och vår näringsminister Maud Olofsson
att Botniabanan var viktig för den norra delen av
landet och för hela Sverige. Att nu inte svara på interpellationen
innebär ett stort svek mot dem som
trott på Centerpartiets och alliansens vackra ord om
bland annat Botniabanan.
Jag hade hoppats att infrastrukturministern skulle
säga att hon för miljöns skull ska göra allt hon kan för
att Botniabanan kan sättas i gång, eller att hon ska
göra allt hon kan för att banan kommer i gång för
arbetsmarknadsregionens skull och för att göra den
norra delen av landet lite mindre, krympa avstånden
och skapa en större arbetsmarknadsregion med snabbare
persontransporter. Men det sade hon inte. Inte
heller sade hon något om den studieregion som blir
tydlig och kommer närmare om vi får Botniabanan.

Slutligen hade jag så här i juletid önskat att hon
sagt någonting om att hon ska jobba för att de 65
miljarder som nu går till att göra de rika ännu rikare i
stället ska användas till att färdigställa Botniabanan.
Anf. 85 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka infrastrukturministern
för svaret. Man kan väl i och för sig
tycka att det inte är särskilt mycket att tacka för, men
samtidigt är det bra att ministern så tydligt visar hur
lite hon och den borgerliga regeringen bryr sig om
hur järnvägstrafiken fungerar i det här landet.
I stor enighet fattade riksdagen i mitten av 90-talet
beslut om att Botniabanan skulle byggas. Sex av
riksdagens sju partier stod bakom det kloka beslutet.
Det är ett klokt beslut som ger stora utvecklingsmöjligheter
i en av landets mest livskraftiga regioner. När
Botniabanan är klar kommer mer än 20 miljarder att
ha plöjts ned i en toppmodern järnväg mellan Umeå
och Nyland. I samband med bygget beslutade man
också om en upprustning av Ådalsbanan mellan Nyland
och Sundsvall och Ostkustbanan mellan Sundsvall
och Gävle för att kunna ansluta Botniabanan till
det övriga järnvägsnätet.
Ådalsbanan håller väldigt låg standard och har
inte kapacitet för en modern järnvägstrafik. När det
gäller Ostkustbanan mellan Iggesund och Sundsvall
är standarden även där undermålig och kapaciteten
redan nu så hårt utnyttjad att man slagit i kapacitetstaket.
Det finns helt enkelt inte utrymme för ett enda
ytterligare tåg på sträckan. Det är således absolut
nödvändigt att göra ordentliga insatser på både
Ådalsbanan och Ostkustbanan för att Botniabanan ska
kunna knytas ihop med det övriga järnvägsnätet på ett
fungerande sätt.
Därför kan man tycka att det är obegripligt att den
borgerliga regeringen nu skjuter upprustningen av
Ådalsbanan och Ostkustbanan på framtiden. Det är
inget annat än en enorm kapitalförstöring eftersom
Botniabanan inte kommer att få någon trafik att tala
om innan Ådalsbanan och Ostkustbanan fått en standard
som medger ökad trafik. Därmed har vi plöjt ned
ofantliga 20 miljarder i en järnväg som inte kommer
att kunna användas rationellt på flera år. Vi kommer
att ha en toppmodern järnväg mellan Umeå och det
lilla samhället Nyland. Nyland är visserligen en både
trevlig och vacker ort, men det är inte särskilt många
resenärer som har Nyland som slutstation.
Det borde vara en självklarhet att följa de tidigare
planerna och rusta upp Ådalsbanan och Ostkustbanan
så att Botniabanan kan anslutas till det övriga järnvägsnätet
på ett sådant sätt att det får en trafik som
fungerar.

När regeringen senarelägger investeringarna i
Ådalsbanan bryter den också det trafikeringsavtal
som upprättats mellan staten och Norrtåg, som i sin
tur ägs av kommuner och landsting i regionen. När
staten struntar i att uppfylla sina förpliktelser i avtalet
hamnar Norrtåg och de berörda kommunerna och
landstingen i en fullkomligt orimlig situation. Utan en
vettig anslutning av Botniabanan går det inte att börja
trafikera den. Eftersom staten inte kan ge klara besked
om när det blir möjligt att trafikera kan Norrtåg
inte heller upphandla rullande tågmateriel för trafiken
.
Man kan fråga sig hur kommuner och landsting
ska hantera sina förpliktelser i avtalet när staten struntar
i att uppfylla sin del. Är det rimligt att de resecentrum
som man åtagit sig att bygga ska stå färdiga i
39

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
flera år innan trafiken kommer i gång utan ersättning
från staten? Hur har Åsa Torstensson tänkt hantera
den frågan? Det skulle vara intressant att få veta. Jag
skulle också vilja ha svar på frågan varför infrastrukturministern
vägrar att träffa representanter för Norrtåg
och de berörda kommunerna när de vill besöka
departementet för att diskutera denna ohållbara situation.
Anf. 86 PER SVEDBERG (s):
Herr talman! Jag ska börja med att tacka för svaret.
Jag har en känsla av att det blir lite upprepningar
här.
När jag först läste svaret blev jag lite halvglad,
men när jag läste vidare insåg jag att jag inte riktigt
förstod vad ministern menade när hon beskrev Ostkustbanan
och sträckan Sundsvall–Iggesund. Jag har
egentligen bara en kort fråga att ställa utifrån den
information jag fått av planeringsansvariga i Hudiksvalls
kommun. De säger sig inte känna igen någonting
av det som ministern angett i sitt svar.
Vad avser ministern när hon i svaret beskriver
sträckningen mellan Sundsvall och Gävle?
Anf. 87 AGNETA LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern
för svaret. Jag upprepar inte de bedömningar som
redan gjorts.
Det råder en väldig förstämning och en känsla av
vanmakt i vår region när det nu kommit till vår kännedom
att risken för en senareläggning av Ådalsbanan
är uppenbar. När framtidssatsningen Botniabanan
beslutades i riksdagen upplevde vi en stark känsla av
framtidstro. Det var en investering som skulle leda till
utvecklingen av vår region. Det var en satsning på
miljön och framtiden. Samtliga partier utom Moderaterna
röstade ja till den satsningen.
Jag som bor i Örnsköldsvik har under de år som
byggandet av Botniabanan pågått kunnat avläsa en
förändrad attityd till investeringar i vår region, och ett
ökat företagande överlag, mycket tack vare just byggandet
av Botniabanan. Infrastrukturen spelar en
avgörande roll för att få till stånd en utveckling framför
allt när det gäller tung industri.
Denna satsning har verkligen varit ett samarbetsprojekt
där staten och Kramfors, Örnsköldsviks,
Nordmalings och Umeå kommuner samt Västernorrlands
och Västerbottens läns landsting år 1997 träffade
ett avtal om byggandet av Botniabanan mellan
Nyland och Umeå. Ändamål, de olika parternas åtaganden
, tidsplaner, kostnadsramar med mera finns
reglerade i huvudavtalet. Det revideras senast den 14
november 2005. Projektets framdrift och utveckling
finns beskrivna i de årliga lägesrapporterna till regeringen.

Enligt huvudavtalet gäller att hela Botniabanan
under vissa bestämda förutsättningar beträffande
tillstånd ska överlämnas för förvaltning till Banverket
i augusti 2010 och därmed kunna tas i kommersiell
drift av tågoperatörer. Delar av banan kan tas i kommersiell
drift redan 2008 och 2009 för godstrafik.
Hela projektet bedöms kunna genomföras till en
kostnad av 3,2 miljarder enligt prisnivån i januari
2003, exklusive index och finansiella kostnader. Staten
via Banverket svarar för att, i anslutning till att
Botniabanan byggs, genom om- och nybyggnad anpassa
bland annat Ådalsbanan till Botniabanans trafik.
Frågan om konsekvenserna av en senareläggning
av färdigställandet av Ådalsbanan är väl belyst av
Banverket och delges regeringen. Det måste alltså
vara känt.
Banverket har också huvudansvar för att driva ett
antal andra projekt som främst rör införande av signal-
och säkerhetssystemet ERTMS i egen regi eller i
samarbete med andra för att skapa nödvändiga förutsättningar
för att Botniabanan skulle kunna tas i drift
enligt gällande tidsplan i huvudavtalet. Om rekommendationerna
från Banverket i den reviderade framtidsplanen,
inklusive kompletteringar från den 7 november
2007, beslutas antas av regeringen är det
uppenbart att det angivna målet angående trafikeringen
enligt huvudavtalet för Botniabanan inte kommer
att uppnås och att staten gör sig skyldig till ett avtalsbrott
.
Tycker infrastrukturminister Åsa Torstensson att
det ur miljösynpunkt, regionutvecklingssynpunkt och
åtagandesynpunkt är ett riktigt beslut att skjuta färdigställandet
av Ådalsbanan på framtiden och i stället
satsa på nya projekt i södra Sverige?
Anf. 88 STEFAN TORNBERG (c):
Herr talman! Tack för svaret på interpellationen
och även ett tack till interpellanterna för engagemanget
för en fungerande järnväg efter Norrlandskusten.
Det är en viktig fråga att diskutera, och det är en
satsning som hänger ihop med allt från Ådalsbanan
till Haparandabanan.
Jag är glad för engagemanget. På hemmaplan har
Socialdemokraterna nästan vecka efter vecka dödförklarat
Norrbotniabanan och de järnvägssatsningar
som den här regeringen har stått för. Därför är det
roligt att se det engagemang som finns här i kammaren
. Hoppet finns fortfarande för att de här projekten
kommer att förverkligas.
Jag kan förstå oron av erfarenheterna från den föregående
mandatperioden, med den bristande planering
och tomma finansiering som fanns för de här
projekten. Det jag kan läsa ut av svaret är att vi nu har
en regering som på ett betydligt seriösare sätt är beredd
att hantera infrastrukturen. Först ska det prövas,
och sedan ska vi se till att vi får pengar för satsningen.

Vi ska göra en prioritering utifrån ett regionalt
tillväxtperspektiv och också se till att vi använder det
här för att utveckla vårt land.
Jag känner en stor tilltro till den nya infrastrukturpolitik
som hänger ihop med en regional tillväxtpolitik
och en modern miljöpolitik, en infrastrukturpolitik
som ska knyta ihop Sverige, ge möjlighet att föra
40

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
över tunga transporter till järnväg och säkra industrins
behov av pålitliga transporter.
Jag tycker som norrbottning att det är viktigt att ta
vara på den positiva utvecklingen i norra Sverige. Det
sker en fantastisk utveckling, som många har vittnat
om här i dag. Men det här är viktigt för hela landet.
Det handlar om en resurs, om en möjlighet för Sverige
att verka i den globala miljön. I det sammanhanget
är ett stopp för Haparandabanan totalt oacceptabelt,
och jag ser det inte heller som realistiskt. Vi kan inte
ha en järnväg utan trafik efter 2012 med tanke på den
strategiska betydelse som den järnvägen redan har i
dag. Dessutom ingår Haparandabanan i EU:s prioriterade
projekt.
Kort sagt behövs det mer resurser till infrastrukturen
. Det finns ett berg och en ryggsäck när det gäller
underhållet av vägar och järnvägar. Det gäller också
att få pengar till de nödvändiga investeringarna. Jag
säger, precis om Kristina Zakrisson, att de satsningar
som görs i norra Sverige möts av många fördomar.
Det finns en fördomsfull inställning till både utvecklingen
i min del av länet och till den betydelse som
infrastrukturen har. När man pratar om Botniabanan
är det ofta också Haparandabanan som avses, en
satsning som redan nu är i gång. Jag är helt övertygad
om att kan man ge projekten för järnvägar efter Norrlandskusten
en likvärdig och seriös bedömning utifrån
ett regionalt tillväxtperspektiv kommer de också
att förverkligas.
Anf. 89 EVA SONIDSSON (s):
Herr talman! Det är glädjande att regeringen för
en aktiv regional tillväxtpolitik som ger alla delar av
landet möjligheter att utvecklas och en politik för fler
och växande företag som leder till att sysselsättningen
ökar. Det kunde man läsa i svaret från ministern.
Då borde vi inte känna oro inför framtiden, känns
det som. Jag tror i alla fall att det finns många frågetecken
att räta ut. Ådalsbanans färdigställande, som
det interpellerats här, är en mycket viktig del i den
fortsatta sträckningen av Botniabanan, för att bli den
kompletta järnvägen som ett alternativ för oss i Norrland
till trafiken på våra vägar. Som boende i Kramfors,
som den här Ådalsbanesträckningen går igenom
– jag vet inte om statsrådet har besökt området i Västernorrland
– ser jag ett stort behov av att Ådalsbanans
sträckning blir genomförd.
Som det är i dag startar södra delen av Botniabanan
i Nyland alldeles vid flygplatsen i Kramfors.

Blir
inte Ådalsbanan byggd enligt de planer som finns får
man åka tåg från Umeå till Kramfors för att sedan ta
flyget till Stockholm. Det låter helt orimligt med de
utsläpp som sker vid flyget i dag att inte bygga Ådalsbanan
och ge invånarna i norra delen av Sverige möjligheter
till andra transportmedel än flyg och bil.
Det är därför viktigt att regeringen noga överväger
vilka beslut som behöver fattas för att genomföra
byggandet av Ådalsbanan som det var tänkt och som
planerna var, både för miljön och för att öka möjligheterna
för oss i glesbygd att pendla till och från de
orter där jobben erbjuds i dag. Det är inte så naturligt
att man kan få jobb i alla våra små kommuner i dag
och förmodligen inte fortsättningsvis heller.
Därför hoppas jag att regeringen tar hänsyn till
utvecklingen i de norra regionerna och möjliggör med
medel och kloka beslut färdigställande av järnvägen
enligt tidigare planer.
Anf. 90 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Jag vill tacka interpellanterna för de
intressanta interpellationerna och statsrådet för svaret.
Det är inte första gången vi diskuterar infrastrukturfrågor.
Jag lade märke till att förra veckan, herr talman,
var det frågor om Tjustbanan som statsrådet
svarade på. Det saknades 3,6 miljarder kronor som
statsrådet inte hade kunnat få fram. I helgen har vi
kunnat läsa en artikel i Göteborgs-Posten med Göran
Johansson och en lång rad socialdemokrater som vill
ha massor med pengar till Västkustbanan. Det var
ungefär 10 miljarder som saknades där exklusive vad
som behövs för att komma genom Hallandsåsen, som
ju är ett särskilt projekt.
Jag tycker att interpellanterna har alldeles rätt, alldeles
rätt, utom på en enda punkt: Det finns inte någon
som helst prioritering i detta. Under perioden
1998–2002 åkte Björn Rosengren land och rike runt
och lovade det ena och det andra. Jag har stått i denna
talarstol och diskuterat jättemycket med Ulrica Messing
, och jag har varit på sådana ställen som i Härnösand
för att ta reda på hur mycket pengar som saknades
för Ådalsbanan år 2004. Man säger i klartext att
det inte finns någon finansiering för detta. Det saknas
4 miljarder kronor som den förra socialdemokratiska
regeringen inte hade avsatt. Det var så våldsamt underfinansierat.
Vi ser det nu i Haparanda, som jag
besökte i juli och som jag talade om häromdagen.

Det
finns inte pengar men en massa projekt som har startats
. Det är ungefär som att man skulle bygga Blekingebanan
fram till Bräkne Hoby och säga att det
inte finns pengar till den sista delen, eller som i den
här regionen vägen till Nynäshamn, väg 73, där man
inte når ända fram.
Ibland måste man ställa rätt frågor. Jag menar som
så att den enda rätta frågan till statsrådet Åsa
Torstensson är: Hur ska ni klara upp det sammelsurium
som har åstadkommits genom alla dessa ofinansierade
och oklara projekt som finns? Det är en jätteuppgift.
Sedan har ni allihop alldeles rätt på en punkt. Jag
har åkt tusen gånger till Sundsvall med tåg, och jag
har irriterats våldsamt över alla förseningar. Men
någon gång måste man få ordning och reda i själva
frågeställningarna. Min fråga, efter att ha pratat med
Christer Berglund tidigare under förra perioden om
Genomfart Sundsvall och andra sådana saker, är: Hur
ska den här regeringen klara upp detta sammelsurium
av ofinansierade projekt?
Herr talman! Jag har alldeles nyss varit på ett seminarium
där boken 100 år av tillväxt av tidigare
redaktören Per T. Ohlsson på Sydsvenska Dagbladet
41

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
presenterades i en ny upplaga. Den handlar om Johan
August Gripenstedt och finansieringen av de svenska
järnvägarna från 1853 och framåt.
Det är klart att om vi inte hade haft en så stor reformator
på det här området hade vi inte haft den här
tillväxten i Sverige. Därför är infrastrukturinvesteringar
otroligt viktiga för hela landet. Det hindrar inte
att jag ställer samma fråga för tredje gången: Hur ska
statsrådet reda upp detta sammelsurium av ofinansierade
vägar och järnvägar som finns runt om i hela
Sverige och som framför allt Björn Rosengren har
lämnat efter sig.
Anf. 91 Andre vice talman BIRGITTA SELLÉN
(c):
Herr talman! Järnvägen från Haparanda till Stockholm
engagerar, som infrastrukturministern märker.
Vi är nio personer som deltar i samma debatt. Flera
av interpellanterna har beskrivit oerhört tydligt, till
exempel Hans Stenberg, hur den påverkar hela regionen
.
Jag tycker att statsrådets svar är helt okej, för
självklart är det svårt att göra något annat än att vänta
på utredningen. Jag har därför full förståelse för att
statsrådet inte kan ge några löften om pengar i dag,
men vi hoppas och tror att det kommer.
Vi vill nu passa på att ge några ord på vägen som
ytterligare stärker behovet av denna fungerande järnvägslänk
. Jag vet att statsrådet känner till problemen
genom besök i området och genom att landshövdingarna
har uppvaktat statsrådet, så kunskapen finns.
Jag vill än en gång påminna om att vi har en
flaskhals, Ådalsbanan. Om den inte kommer att få
resurser kommer det att leda till att Botniabanan inte
kommer att få den funktion som man inledningsvis
hoppades på, att den skulle bli en snabblänk för tåg
ned till Stockholm. Genomfarten i Sundsvall är också
en flaskhals som påverkar hela kommunen. Det var
Gunnar Andrén lite grann inne på när han berättade
om kommunalrådet som han har talat med.
Ostkustbanan rustas visserligen med mötesplatser.
Men när man i dag åker med tåget från Stockholm
och i mitt fall till Sundsvall stannar tåget gång på
gång på grund av mötande tåg. Det innebär att det blir
en betydligt långsammare resa än vad det skulle ha
kunnat bli om det hade varit dubbelspår hela vägen.
De klimatförändringar som vi står inför nu gör att
resorna och godstransporterna på järnväg måste öka
och flygresorna minska. Men då måste resorna på
järnvägen också bli ett alternativ rent tidsmässigt.

Det
sades när man planerade Botniabanan att det skulle
kunna ta ungefär 3 ½ timmar att ta sig från Umeå till
Stockholm. Det är ungefär så lång tid som det tar från
Sundsvall på grund av att man måste stanna till när
man möter tåg.
Vi måste komma ihåg att Norrland har naturresurserna
som är av största vikt för hela landets ekonomi.
Vi har malm, skog och är snart också stora etanolproducenter
. De här naturresurserna måste kunna fraktas
via bland annat järnvägen. Det gäller även persontrafiken.
För miljöns skull måste vi ha en helhetslösning
längs hela Norrlandskusten.
Anf. 92 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Det är en mycket intressant interpellationsdebatt
.
Alla sträckor som nu visas ett stort engagemang
från de socialdemokratiska interpellanterna vill jag
påstå inte är enbart regionala banor, utan de ingår i
allra högsta grad i ett mycket tydligt nationellt transportförsörjningssystem
. Det är viktigt att de finns i en
helhet, för vi har ett näringsliv som är starkt beroende
av bra, effektiva och konkurrenskraftiga transporter
genom hela landet, vilket är den stora utmaningen för
vårt näringsliv i en global konkurrenssituation. Det är
också i allra högsta grad ett ökat tryck och efterfrågan
på järnvägskapacitet med anledning av den stora
klimatutmaningen. Det är därför som vi från alliansregeringen
lägger stor kraft på en övergripande transportförsörjningspolitik
. Vi tänker, planerar och prioriterar
så att vi har smarta transportkedjor där de olika
transportslagen mycket tydligt går in i varandra och
därmed skapar miljömässigt och ekonomiskt effektiva
flöden.
Sedan kommer det kanonader av kritik mot att ett
antal banor är utpekade av Banverket för att skjutas
på framtiden. Men, herr talman och kära interpellanter,
det är faktiskt jag som har ställt frågan till Banverket
: Hur ser ekonomi och planer ut för det som
Socialdemokraterna har beslutat? Hur realistiska är de
planer som ni i dag arbetar efter? Det är ert eget arbete
som ni reagerar på i dag.
Jag förstår er frustration. Den är mycket befogad,
för här finns det människor på lokalt plan – kommunpolitiker,
regionpolitiker och ett näringsliv – som har
trott att de planer som är fastställda är realistiska. Det
fattas miljarder. Det som ni anger är naturligtvis i
allra högsta grad kapitalförstöring. Hade det dessutom
varit så att de här planerna hade varit isolerade
från andra prioriteringar runt om i landet, då hade jag
kunnat köpa diskussionen om att man prioriterar bort
Norrland i förhållande till andra banor runt om i landet
.
Ni kan inte se den här kartan, men den innehåller
både tidsförskjutningar och bortprioriteringar i alla
delar av landet.

Det är socialdemokratisk politik. Det
är socialdemokratiska luftslott. Man har åkt runt och
lovat utan att ha ekonomi som håller för detta. Ni
borde fundera på varför ni inte själva såg till att skapa
ekonomiskt utrymme för de planer som kommuninvånare
runt om i landet tror ska verkställas.
Anf. 93 KRISTINA ZAKRISSON (s):
Herr talman! Åsa Torstensson har nu ett lysande
tillfälle att lägga till de pengar som vi socialdemokrater
uppenbarligen inte hade kraft att lägga dit, i stället
för att sänka skatten med 13 miljarder i vårpropositionen
. Ta 5 procent av dem och färdigställ Haparandabanan!
13 miljarder var ju bara i den ena budgeten,
i vårpropositionen. I nästa budget var det 13 miljarder
42

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
till i skattesänkningar. Nog skulle jag vara väldigt
försiktig med att med sådan emfas uttala kritiken mot
hur den socialdemokratiska regeringen nästan har
rivit järnvägar i stället för att bygga dem.
Som sagt var finns det nu ett lysande tillfälle. Det
går oerhört bra för Sverige, och jag utgår från att
infrastrukturministern menar att det är på grund av
regeringen. Det får hon väl tycka om hon vill. Men
det går bra för Sverige.
Vi har haft tolv år av socialdemokratisk regim,
och vi har sett till att det finns en ekonomi i det här
landet. Men vi sänkte inte skatterna för välbärgade.
Det fattas ungefär 750 miljoner till Haparandabanan.
Det motsvarar 5 procent i skattesänkningar i en
av de budgetar som ni har lagt fram under den korta
period som ni har regerat. Hosta upp pengarna och
färdigställ Haparandabanan!
Jag blir så upprörd när jag hör det här. Men det är
ju bra att infrastrukturministern har ställt frågan, och
då utgår jag från att Banverket har svarat att för att
färdigställa Haparandabanan behövs det 750 miljoner.
I Norrbotten är det industriella produktionsvärdet
ungefär 45 miljarder. 750 miljoner behöver vi till
Haparandabanan. Det är 2 procent av produktionsvärdet.
Det är lätt att inse att det är väl investerade
pengar. Men det är klart att jag inte tycker att den
tillväxt som sker i norra Sverige ska användas till att
sänka skatterna för välbärgade.
Jag tycker att den ska användas till att fortsätta att
bygga upp landet, fortsätta att bygga infrastruktur.
Bygg järnvägarna. Få bort transporterna från vägar. I
valet stod som sagt var Kristdemokraterna och talade
om att det var förskräckligt vilka skattehöjningar
Socialdemokraterna hade genomdrivit på bensin och
diesel. De skatterna måste sänkas. Nu står man och
talar om klimathotet. Nu måste vi höja skatterna, det
här går inte. Nu måste vi få bort biltrafiken. Ja, som
sagt, det här är ett lysande tillfälle. Se till att bygga de
järnvägar som finns planerade. Om det då saknas 750
miljoner och det finns så mycket pengar i landet kan
det ju inte vara något stort problem att visa och säga:
Titta hur mycket bättre vi är än Socialdemokraterna.
Vi bygger det här färdigt. Då ska jag faktiskt ge en
eloge till infrastrukturministern.
Stefan och jag har samma uppfattning i olika
sammanhang. Det har vi i den här frågan.

Jag tycker
att det är bra att Stefan visar intresse, och jag hoppas
att han försöker påverka sin partikamrat att se till
Haparandabanan verkligen färdigställs. Sedan har vi
fler projekt som behöver genomföras i Norrbotten. Vi
hoppas få en gruva även i Pajala. Då behövs det 15
kilometer järnväg. Och, som sagt, med de pengar som
kommer att genereras och med de pengar som finns i
landet ska väl inte det vara något problem, för jag
utgår från att den här regeringen inte kommer att fara
runt och lova och sedan inte hålla det man lovar. Om
den här regeringen lovar kommer det säkert att byggas.
Så nu väntar jag bara på löftet att de här 750
miljonerna kommer att tillföras så att Haparandabanan
verkligen färdigställs.
Anf. 94 KATARINA KÖHLER (s):
Herr talman! Ministern säger att man jobbar med
helhet och övergripande transportpolitik. Hon säger i
svaret på interpellationen att den här regeringen arbetar
med en aktiv regional tillväxtpolitik. Och så var
ministern tillsammans med Maud Olofsson uppe i
Västerbottens inland förra veckan. Näringsministern
tror jag uttryckte det så till inlandsborna att de var i
vinnarhålet. Nu är hon inte här och kan förklara. Jag
gjorde min tolkning av det. Jag funderar väldigt
mycket. Man säger att man värnar hela landet. Man
säger att man finns i vinnarhålet om man bor i Västerbottens
inland. Man säger att man driver en aktiv
regional tillväxtpolitik. Då borde det rimligtvis också
vara så att ministern kunde stå här och säga: Jag gör
allt jag kan för att Botniabanan ska kunna sättas i
trafik 2010.
Jag tycker att det känns fegt. Jag har ungdomar
hemma som brukar säga: Våga mogna, morsan! Det
kan vara något att fundera på. Jag tycker att ministern
måste ta sitt ansvar, och jag tycker att det vore uppfriskande
om hon sade: Det här ska jag göra allt jag
kan för att sätta i sjön. Jag tycker inte att det känns
seriöst att ministern skyller på Socialdemokraterna
och på vår dåliga politik när det gäller de här frågorna.
Det är faktiskt ni som har regeringsmakten nu.
Och ni har haft den i över ett år. Ni har lagt fram ett
par budgetar. Enligt Banverket var kostnadsökningarna
under förra året så stora att de inte täcks av det
anslag som regeringen gav till de här byggena.
Sedan måste jag säga till Gunnar Andrén: Man
kan inte ens ta det som du var upp och sade på allvar.
Det är ju barockt.
Jag hoppas verkligen att ministern kan ge oss ett
svar under den här kvällen.

Det känns inte seriöst att
bara skylla på Socialdemokraterna.
Anf. 95 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Det jag tycker är märkligast i Åsa
Torstenssons hela resonemang är att hon försöker få
det till att det är vi socialdemokrater som rår för att
det saknas pengar i budgeten 2008, 2009 och 2010.
Den borgerliga regeringen har ju faktiskt alldeles
själv, med sin egen majoritet, beslutat om budgeten
både för 2007 och 2008 utan att vi socialdemokrater
har kunnat påverka ett dugg. Om regeringen hade
följt vårt budgetalternativ på infrastrukturområdet, i
vart fall de två åren, hade man haft betydligt mer
pengar att använda till vägar och järnvägar. Verkligheten
är ju att regeringen har gjort ett vägval. I stället
för framtidssatsningar för förbättrad infrastruktur har
man valt att sänka skatterna för de välbeställda i samhället
. Gunnar Andrén var uppe och ojade sig över
hur regeringen ska klara av att finansiera alla ofinansierade
infrastrukturprojekt. Det är märkligt att den
funderingen aldrig fanns före valet. Då utlovade de
borgerliga partierna jättesatsningar på både väg och
järnväg. Det var inte så att man tyckte att vi satsade
för mycket. Det var ju mer pengar man skulle lägga
in med en borgerlig regering. Var är de pengarna i
43

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
dag? Nu har ni ju regeringsmakten. Vi har strålande
tider som vi inte har sett maken till sedan 60-talet i
det här landet. Ändå fattas det pengar – nu mer än
någonsin.
I stället för stora satsningar har det blivit besparingar
och senareläggningar av projekt. Man har inte
ens bemödat sig om att ge trafikverken kompensation
för de kostnadsökningar som av naturliga skäl uppstår
i en kraftig högkonjunktur. Men då ökar ju också
statens inkomster, och då har man möjligheten att
kompensera. Det tycker ni inte är meningsfullt.
Sedan tycker jag också att det är oerhört dåligt att
säga att man inte vill föregripa planeringsprocessen
för perioden 2010–2019 och revideringen av de nuvarande
planerna. Det här är ju ingen planeringsfråga.
Den här planeringen är ju gjord. De här projekten
ligger i de nuvarande planerna. Det här är ingen planeringsfråga.
Det är en budgetfråga. Budgeten rår
regeringen över själv. Det är, måste jag säga, ynkligt
att skylla oppositionen för att ni väljer att sänka skatterna
i stället för att satsa på infrastruktur.
Att de borgerliga partierna inte tycker att de ens
behöver försöka leva upp till vallöftena har vi sett
flera exempel på. Senast i går, tror jag det var, hörde
vi Kristdemokraternas partiledare glatt förklara att de
tänkte bryta sitt vallöfte om bensinskatterna och i
stället börja driva frågan om höjda bensinskatter av
miljöskäl. Nu har man i den borgerliga regeringen
kommit till insikt om att miljöfrågan är så viktig att
man gott kan bryta vallöftet om sänkta bensinskatter.
Hur hänger detta ihop med att ni också bryter vallöften
om stora miljösatsningar, satsningar på järnvägar,
projekt som skulle ge stora positiva miljöeffekter. Det
är inte bara så att ni sviker era löften, era stora löften
som ni gav före valet om jättesatsningar på infrastrukturen
. Ni senarelägger till och med det som redan
finns i planerna. Jag måste fråga Åsa Torstensson om
hon inte tycker det är pinsamt att företräda en regering
som inte bara sviker sina löften utan som inte ens
klarar av att se till att staten håller ingångna avtal med
kommuner och landsting. Jag skulle gärna vilja ha
svar på den frågan. Jag fick inte svar på någon av
mina frågor i det förra inlägget.
Anf. 96 PER SVEDBERG (s):
Herr talman! Jag ställde en fråga till infrastrukturminister
Åsa Torstensson. Möjligen var mitt inlägg
alldeles för kort, eftersom jag inte fick något svar på
frågan.

Så jag tar väl om den – något längre den här
gången, kanske.
Ostkustbanan och delen mellan Sundsvall och
Hudiksvall är, som många har beskrivit det, en propp.
Den begränsar trafiken väldigt mycket. Som vi ser det
i Gävleborgs län är det bekymmer att få trafik upp till
Mittuniversitet för att öka den utveckling som vi ser i
Gävleborgs län. Det ser vi som en stor och viktig
detalj.
Där har X-Trafik ingen möjlighet att få mer spårtid
för att det är stopp.
När jag läste svaret första gången tyckte jag att det
var ganska positivt. Men när jag började fundera på
vad som stod i det fick jag inte riktigt klart för mig
vad svaret egentligen var.
Utifrån den information som jag har fått av kommunen
i Hudiksvall och de diskussioner som man har
haft i landstinget om trafiksituationen på banan hänger
detta inte ihop.
Planeringsförutsättningarna för Hudiksvalls
kommun i samband med en förändring av banan och
omkörningsplatser eller mötesplatser stämmer inte
heller överens. Jag tänkte att jag måste ringa till
kommunalrådet och kontrollera vad som har sagts
och var man befinner sig. Han blev jätteförvånad när
jag läste upp detta svar. Detta hade han aldrig sett.
Han trodde inte att de planeringsansvariga i Hudiksvalls
kommun heller hade sett någon dylik skrift.
Kanske Sven Bergström kommer upp senare och
diskuterar samma sak.
Frågan är: Menar man att man ska bygga om fyra
mötesplatser? Enligt kommunen var det en diskussion
om tio. Vad menar man när man säger ”mötesstationer
till samtidig infart”? Jag förstår inte riktigt det.
Nu har jag framställt frågan en gång till. Då vill
jag bara kommentera detta. På något sätt kändes det
som att ministern sparkade över bollen till Socialdemokraterna.
Men hur ser Åsa Torstensson på dessa
frågor, och hur kommenterar hon min fråga?
Anf. 97 AGNETA LUNDBERG (s):
Herr talman! Utöver huvudavtalet finns det ett antal
samarbets- och genomförandeavtal där Banverket
har förbundit sig att genomföra åtgärder i enlighet
med Botniabanans tidsplan. Bland de projekt som
nämns är ERTMS-projektet för Botniabanan, där
Banverket har ansvar för utveckling och Botniabanan
AB har ansvar för installation av utrustning. Det är
också utveckling och installation av ombordutrustning
på fordon, utveckling och installation av särskild
tolkningsenhet på fordon för gång på andra järnvägssträckor
än Botniabanan, testfordon för RRTMS på
Botniabanan och utbildning av järnvägspersonal i det
nya trafikstyrningssystemet.

Kommunerna som är parter i detta huvudavtal har
åtagit sig att se till att Resecentrum byggs utefter
Botniabanan för att knyta an till andra trafikslag på
ett funktionellt och attraktivt sätt. Där har Botniabanan
AB, Banverket och respektive kommun tecknat
genomförandeavtal som också är samordnade med
Botniabanans tidsplan. Beroende av detta avtal är
också Västernorrlands och Västerbottens läns landsting
då deras ansvar i avtalet är bland annat inköp av
tågen.
I en situation där idrifttagandetidpunkten skjuts
fram flera år står Botniabanans projektorganisation
inför en mycket svår omställning som kommer att
innebära både högst betydande extrakostnader och
väsentliga tidsförluster. En projektorganisation av
Botniabanan AB:s typ och omfattning ska styra resurser
som är tiofalt större än bolagets kostnader för eget
44

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
arbete. Botniabanan AB och Banverket ska också i
samverkan fullfölja nödvändiga projekt för att Botniabanan
ska kunna tas i drift.
I stället för att kunna ta Botniabanan i drift måste
man betala räntor på 950 miljoner och dessutom
tvingas betala skadestånd till leverantörer om avtalet
bryts.
Tycker infrastrukturminister Åsa Torstensson att
det är ett korrekt beteende från staten och att det är ett
sätt att väl använda statens pengar?
Anf. 98 STEFAN TORNBERG (c):
Herr talman! Jag känner mig trygg med svaret
från infrastrukturministern, och jag känner mig också
trygg med den vilja och det engagemang som har
visats i denna fråga.
Jag ska erkänna att jag tidigare har känt en oro
genom åren för dragningen av järnvägen utefter Norrlandskusten,
först när det gällde Botniabanan och
sedan Norrbotniabanan, inte minst utifrån de förutfattade
meningar och fördomar som möter dessa projekt.
Inte minst Norrbotniabanan framställdes som en nattlig
överenskommelse mellan Peter Eriksson och Göran
Persson. Men detta framställdes också som att det
handlade om pendeltågstrafik i ett folktomt land längs
Norrlandskusten.
Jag tycker att utvecklingen i den politiska diskussionen
under den senaste tiden har varit positiv ur den
aspekten. Det handlar om regeringens ambition att
hålla ihop hela landet och om att satsa på en regional
tillväxtpolitik men också om behovet av en aktiv
miljöpolitik och ett industrifokus. Det är industrin
som ligger i fokus för detta. Persontransporterna är en
bieffekt, en bonuseffekt. Men nu handlar det om att ta
vara på de tillväxtmöjligheter som finns i vårt land
och se till att dessa möjligheter tas till vara på ett bra
sätt.
Det är mot bakgrund av den tillväxtpolitiken som
man måste se regeringens övriga politik. Kristina
Zakrisson blir upprörd över regeringens skattesänkningar
i övrigt. Men detta hänger ihop. Det är genom
att skapa bra villkor för företagande och för människor
att investera i vårt land som vi får en positiv
tillväxt. Det är då vi tar vara på tillväxtförutsättningarna
och privat kapital i Boliden, i Northland Resources
som nu ska satsa miljarder uppe i Pajala. Också
statens egna företag som har samma skatteregler
behöver få bra villkor att arbeta så att de kan investera
och utvecklas i vårt land.
Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för
tillväxt, och där är infrastrukturen viktig. Det andra
får vi göra själva.
Anf. 99 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Katarina Köhler tyckte att mitt anförande
tidigare var barockt. Jag får väl stå ut med det.

När man tittar ut över landet gäller det, med de
begränsade medel som finns, att göra det som är viktigast.
Enligt mitt förmenande är det fem projekt i
detta land som är viktigare än andra på detta område.
Det allra viktigaste är att se till att Göteborgs
hamn får ordentliga resurser så att den kan byggas ut.
Det är otroligt viktigt för hela landet.
På järnvägsområdet handlar det enligt mitt förmenande
om Citybanan i Stockholm. Det är en samhällsekonomisk
bedömning.
Det näst viktigaste, vilket jag har sagt många
gånger i den här kammaren, är Haparandabanan.
Banverket gör samma bedömning att satsningen på
Haparandabanan är det samhällsekonomiskt näst
viktigaste.
Men därefter vill jag gärna säga att jag tycker att
det är en otrolig kapitalförstöring som sker genom att
man inte fullföljer Ådalsbanan när man hann investera
så mycket. Vi har inte olika åsikter om det. Men
det är absolut fel som Hans Stenberg säger att jag
aldrig har diskuterat detta i denna kammare tidigare.
Det är faktiskt inte korrekt helt enkelt, och jag vill
protestera mot det. Jag har diskuterat det väldigt
många gånger med Ulrica Messing. Vi har haft nästan
samstämmiga åsikter om detta.
Jag tycker också som Per Svedberg att av de delsaker
som finns och som man kan göra är det väldigt
viktigt att man förstärker sträckan söder om Sundsvall
ned till Hudiksvall med dessa olika platser. Det
är nämligen väldigt irriterande för både godstrafik
och persontrafik att det är så många stopp där. Jag
tror att det är en begränsad satsning som behöver
göras.
Herr talman! Jag menar att det är väldigt viktigt
att man i slutändan ändå ställer rätt frågor. Jag menar
då att vi nu måste se till att reda upp detta så att vi gör
de viktigaste sakerna först. Då kan man inte göra
allting.
Jag förstår statsrådets synpunkter förra gången om
att Tjustbanan är något som tyvärr kommer lite efter
hur angelägen den än är. Det finns också många andra
projekt som är väldigt angelägna. Men de kommer
lite efter dem som jag har nämnt.
Anf. 100 SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Detta blir en försmak på den budgetdebatt
som vi i trafikutskottet ska ha den 13 december,
även om tyngdpunkten nu ligger på Norrland
och Norrlands infrastruktur.
Jag välkomnar verkligen det engagemang och den
glöd som en rad socialdemokratiska ledamöter nu
visar i dessa frågor.

Tänk om det hade varit samma
glöd och engagemang när vi hade en norrländsk infrastrukturminister
från Gävle som försökte förvalta
detta på ett bra sätt.
Även då var det väldigt många interpellationsdebatter
dock kanske med något fler deltagare från vår
sida, från oss som nu tillhör allianspartierna. Vi var
otåliga och tyckte att alldeles för lite hände.
Jag har varit med så länge att jag till och med
minns när Björn Rosengren i början av 2000-talet
presenterade sin infrastrukturproposition. Då var det
väldigt stora visioner och stora ord. Rosengren stod
här i riksdagens talarstol och sade: Den enda be45

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
gränsningen för de väldiga satsningar som vi i den
socialdemokratiska regeringen nu ska göra är tillgången
på grävskopor och entreprenadmaskiner.
Det var den enda begränsning som då kunde ses.
Hur det sedan gick vet vi. Det har varit väldigt yviga
paket och mycket luft i paketen.
Också jag är en av dem som har stora förväntningar
på den här regeringen, alltså precis som de
socialdemokratiska ledamöterna. Dock har jag måhända
utrustats med lite mer tålamod. Jag inser att
mandatperioden är fyra år. Det är inför valet 2010
som vi i allianspartierna i allmänhet och regeringen i
synnerhet ska ställas till svars för vad som åstadkommits
under de fyra åren.
På någon punkt har regeringen faktiskt redan levererat
, enligt de krav som bland annat socialdemokratiska
ledamöter har ställt. Jag tänker på Hans Stenberg
och efterlysningen av en rejäl höjning av anslaget
till de enskilda vägarna. Det debatterade ju Hans
Stenberg i en tidning i höstas.
Nu har vi fått en ökning med mer än 100 miljoner
kronor till den delen av infrastrukturen, och det är
mycket värdefullt. Det är en ökning med 20 procent.
Jag utgår från att Hans Stenberg på den punkten är
mycket nöjd med regeringen.
På järnvägsområdet får vi hjälpas åt och ligga på
ytterligare. Också jag är oerhört angelägen om att vi
ska ha en väl fungerande infrastruktur och framför
allt en väl fungerande järnvägstrafik med tanke på
den miljö- och klimatdebatt som växer för varje dag
som går.
Vi måste helt enkelt ha dubbelspår längs Norrlandskusten
, åtminstone upp till Sundsvall, och vi
måste ha en ådalsbana som fungerar. Men där får vi
väl i all ödmjukhet erkänna att det åtminstone är ett
gemensamt ansvar när vi nu har problemet Ådalsbanan
på vårt bord. Hade den tidigare regeringen skött
sina kort väl hade den naturligtvis tagit detta i något
slags logisk ordning och sett till att man inte riskerade
att på mitten få en flaskhals av det slag som vi nu kan
få om vi inte klarar av att fullfölja Ådalsbanan.
Därför utgår jag från att regeringen, vi i trafikutskottet
och alla andra som är berörda av frågan på alla
sätt anstränger sig för att verkligen se till att Ådalsbanan
rustas så att Botniabanan kan nyttjas till sin fulla
kapacitet. Det skulle vara välkommet om också Åsa
Torstensson kunde bekräfta den ambitionen som jag
utgår från är gemensam för oss alla.
Utgiftstak och annat i budgeten sätter naturligtvis
gränser som det är svårt att komma runt; budgettekniken
har sin speciella ritual.

Men där har vi i allianspartierna,
även regeringen, talat om att vi utöver rejäla
anslagshöjningar i budgeten också måste arbeta
med mer okonventionella möjligheter typ offentligprivat
samverkan, typ lånefinansiering, typ regional
medfinansiering och andra sätt att dryga ut när det
gäller de satsningar som måste göras.
Regional medfinansiering är redan någonting som
är etablerat här i Stockholmsregionen. Jag utgår från
att det kommer att bli verklighet också på andra håll i
landet, även om vi vant oss vid att staten ska ta det
fulla ansvaret för infrastrukturen.
Anf. 101 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Jag förstår att Kristina Zakrisson och
övriga socialdemokratiska interpellanter inte förstår
sambandet när det gäller politiken och att satsa på att
människor kommer i arbete, att satsa på att människor
ges ökade möjligheter att bestämma över sin plånbok
och att satsa på en företagarpolitik som leder till att
vi, som i dag, har en bra konjunktur och nyskapande
av jobb i alla delar av landet, också i Norrland.
Eftersom Socialdemokraterna inte har prioriterat
att människor ska ha ett jobb att gå till förstår jag att
man i dag är frustrerad över att vi nu får så tydliga
effekter i samhället. Varthelst vi än åker ser vi att det
skapas förutsättningar så att människor kan gå från
utanförskap till arbete – precis det som Kristina beskriver.
Den stora tillväxten och effekterna i Norrland
är resultatet av en allianspolitik där vi satsar på jobben
och företagarna.
Bristen i Kristina Zakrissons argumentering gäller
att ni inte satsade vare sig på jobben eller på att avsätta
resurser till infrastrukturen. Det är den situationen
vi i dag sitter i. Europeiska järnvägsunionen visar
mycket tydligt på att Sverige ligger sämst till när det
gäller att vidta åtgärder för att sköta underhållet. Jag
kan alltså hålla med er alla om att det är ett gigantiskt
resursslöseri som nu pågår.
Det är därför som den här regeringen har prioriterat
att avsätta pengar till Banverket just på underhållssidan
. På det sättet kan man snabbast skapa förutsättningar
för en högre kapacitet och bättre förutsättningar
för näringslivet när det gäller att i nuläget
ha en tilltro till banan.
Jag vill också återkoppla till diskussionen om åtgärder
och förutsättningar för Norrlands inland. Det
är i allra högsta grad precis så som Sven Bergström
sade. Vi har levererat 130 miljoner kronor till enskilda
vägar. I allra högsta grad berörs de delar av Sverige
där väldigt mycket av industrins verksamhet börjar.

Det handlar alltså om just enskilda vägar – innan
järnvägen eller vägen tar vid. Precis detta är i allra
högsta grad en åtgärd som stärker näringslivet i Norrlands
inland.
Vi sitter nu med den budgetplan som skulle gälla
från 2004 till 2015. Men redan efter tre år är det stora,
gigantiska, hål i den budgetramen, som Banverket
alltså har att arbeta efter. Om inte ni socialdemokrater
tidigare, åtminstone internt, har fört ett resonemang
om hur realistisk planen är i förhållande till de investeringar
och till det underhåll som ni i dag efterfrågar
och som är så avgörande för näringslivet och för
invånarna vid de järnvägsbanor som ni prioriterar, då
måste jag säga att det är anmärkningsvärt.
Per Svedberg kunde inte utläsa vad som står i svaret.
Ja, det här är Banverkets svar på en andra revidering
. Vi bad Banverket att återrevidera och att komma
tillbaka till regeringen. Det är det underlaget som i
dag ligger hos regeringen och som, precis som det
46

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
står i svaret, vi inte har tagit ställning till utan analyserar.
Anf. 102 KRISTINA ZAKRISSON (s):
Herr talman! Jag tror att Åsa Torstensson kan
känna sig rätt lugn. Nej, jag kommer nog aldrig att
förstå den borgerliga politiken. Nej, jag ser inte sambandet
med att sänka a-kassan för en arbetslös. Nej,
jag ser inte sambandet med att höja arbetsgivaravgiften
för småföretagen i Norrbottens inland. Nej, jag ser
inte sambandet mellan att sänka skatterna för välbärgade
och hur det ökar antalet arbetstillfällen.
Men att sedan ha mage att påstå att utvecklingen i
Norrbotten är alliansregeringens förtjänst … ! Jag har
förstått att kunskapen är låg. Innan jag går ska jag
lämna det material som jag har i min hand till Åsa
Torstensson, för där finns en del fakta.
Norrbottens industriella produktionsvärde ökade
med ca 20 procent år 2005. Då satt inte alliansen vid
makten såvitt jag vet.
Jag får säga som någon annan tidigare sagt: Jag
tycker att detta är barockt – nåväl!
Jag tycker också att en minister ska hålla sig för
god för att tala om för en av ledamöterna i riksdagen
att vi inte förstår någonting. Jag håller med ministern
om att jag inte förstår hur ni kan tro att det här kan
vara en bra utveckling. Men jag tycker nog inte att en
minister ska stå här och tala om för en riksdagsledamot
att den inte förstår. Du kan tycka det men bör
nog inte säga det. Jag kommer att lägga det bakom
örat och använda det vid tillfälle.
Infrastrukturministern säger också att vi satsade
varken på arbete eller på infrastruktur. Men tidigare
sade infrastrukturministern att vi satsade både hit och
dit men tyvärr inte med nog mycket pengar. När det
gäller frågan om Haparandabanan, som jag i dag vill
ha svar på, saknas 750 miljoner. Men vi har satsat de
övriga miljarderna.
Nej, det är nog sant: Jag förstår inte.
Anf. 103 KATARINA KÖHLER (s):
Herr talman! Nu blir jag riktigt orolig, ministern.
Att jag skrev min interpellation var naturligtvis av
intresse för mitt län och för landet. Jag ville veta hur
det ska bli när Banverket har sagt som man har sagt,
nämligen att pengarna inte kommer att räcka för att
fixa till Ådalsbanan. Jag väckte interpellationen för
att jag ville få bekräftat det ministern sade före valet
och efter valet, nämligen att regeringen ska främja
tillväxt och allt det ministern har sagt i kväll och
tidigare.
Men nu blir jag, som sagt, orolig.

Det känns som
om ministern inte tycker eller tänker som hon sade att
hon gjorde tidigare.
Det finns många människor i vårt land som verkligen
funderar över detta och som vill ha svar. Tyvärr
kan jag inte säga att jag har fått mer svar nu än vad
jag framförde i mitt första inlägg. Det här gör mig
orolig.
Jag tolkar det som att i den här frågan, som i så
många andra, säger regeringen en sak men gör något
helt annat.
Anf. 104 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Den här interpellationsdebatten rör
järnvägen längs Norrlandskusten. Men av förståeliga
skäl vill både Sven Bergström och Åsa Torstensson
helst prata om annat. Jag förstår det.
Jag börjar med att vända mig till Sven Bergström.
Tänk om du nu hade hälften av den glöd och de resurser
du hade före valet. Då skulle väl Ådalsbanan
vara helt finansierad vid det här laget. Jag har även en
annan reflexion med tanke på vad du sade. Vi måste
bygga infrastrukturen så att den fungerar. Det blir
förödande om Botniabanan står klar utan att den kan
anslutas till järnvägsnätet. Vi kan inte bygga infrastruktur
med sikte på valet 2010, som du antydde i
ditt inlägg. Det håller inte.
Sedan vänder jag mig till Åsa Torstensson. Industrin
kan inte frakta varor på skattesänkningar åt höginkomsttagare.
Industrin kräver faktiskt vägar och
järnvägar för att det ska fungera. Vi har mycket av
landets viktigaste industrier i norra delen av landet.
Det är därför det blir en sådan diskussion om dessa
viktiga sträckningar.
Sedan är det som vanligt i debatterna att när Åsa
Torstensson får svårt med argumentationen använder
hon standardknepet att alltid anklaga oss socialdemokrater
för våra tillkortakommanden. Det är faktiskt ni
som har regeringsmakten. Det är ni som gör budgeten.
Det är ni som har beslutat att inte ge Banverket
kompensation för de 17 procenten i kostnadsökningar.
Ni har lagt fram de två senaste budgetarna. Det är
därför som det fattas pengar.
Åsa Torstensson har ett inlägg kvar. Använd det
till att svara på en enda fråga. Det är väl inte för
mycket begärt. Kommer regeringen att se till så att
staten följer sitt avtal med regionen så att Ådalsbanan
rustas upp till dess Botniabanebygget är klart?
Anf. 105 PER SVEDBERG (s):
Herr talman! Jag får tacka för svaret jag fick av
ministern. Det var intressant. Det kommer att leda till
en interpellation till där både du och jag kan fördjupa
oss i vad Banverket menar med den skrivning verket
har levererat till regeringen.

Visst var det så, Sven Bergström, att vi hade ett
ganska påstridigt kommunalråd där hemma som opponerade
mot sina egna socialdemokrater under förra
perioden? Eller hur? Just det.
Vi återkommer och hörs vidare, ministern.
Anf. 106 AGNETA LUNDBERG (s):
Herr talman! När Banverket prioriterar inom ram
har verket fått en kompensation för kostnadsökningar
med 1,5 procent. Men den verkliga kostnadsökningen
är 17 procent. Självklart påverkas då Banverkets
möjlighet till att bedriva sin verksamhet och göra
investeringar.
47

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Jag vill understryka att jag självklart inte är emot
järnvägssatsningar i södra Sverige, men jag ifrågasätter
att regeringen kan kullkasta redan ingångna avtal,
som får så förödande konsekvenser, och i stället satsa
på nya projekt.
Regeringen har både minskat anslagen och dessutom
prioriterat nya objekt före redan påbörjade. Det
är det som jag tycker är skandalen. Min uppmaning
till regeringen är att man vidtar åtgärder så att Botniabaneprojektet
kan fullföljas i sin helhet enligt den
fastställda tidsplanen, inte överge den norra delen av
Sverige och radikalt försämra möjligheterna till utveckling
för denna region i förhållande till andra.
Avser infrastrukturminister Åsa Torstensson och
regeringen att besluta enligt min uppmaning och
bygga Ådalsbanan inom rätt tidsram?
Anf. 107 SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Det förefaller som att vi är ense om
att vi måste ha en bra och väl fungerande järnväg. Det
är en nyckelfråga om vi långsiktigt ska kunna föra
över mer av transporterna till detta miljövänliga
transportsätt. Bara genom att föra över ungefär 5
procent av det gods som i dag transporteras med
lastbil till järnväg skulle vi minska koldioxidutsläppen
med omkring 200 000 ton. Det är verkligen angeläget.
Det är ett viktigt steg om vi ska klara ambitiösa
miljömål och minska risken för dramatiska klimatsvängningar.
Företagen som ska leverera gods på bestämd tid
måste kunna lita på järnvägen. Precis som Åsa
Torstensson sade nyss har den europeiska järnvägsunionen
konstaterat att Sverige ligger i bottenskiktet
– dessvärre – trots Miljöpartiets påeldande i den tidigare
regeringen för att satsa på järnvägen. Vi låg i
bottenskiktet när det gäller att underhålla den järnväg
vi har. Det finns ett jättebeting för den här regeringen
att ta itu med – både eftersatt underhåll och att göra
angelägna framtidssatsningar.
Den här debatten var riktad till regeringens företrädare
, även om Hans Stenberg apostroferade mig.
Jag hoppas verkligen att jag har samma glöd och
engagemang i frågorna som jag hade under den tidigare
regeringen. Jag välkomnar att också nu Socialdemokraterna,
både kommunalråd och riksdagsmän,
visar ett engagemang och glöd i frågorna. Det behövs
ett starkt opinionstryck för att vi ska få de satsningar
som behövs, om vi ska få regering och riksdag att
satsa tillräckligt, om vi ska få privata intressenter att
satsa, om vi ska få regioner att satsa. Det är bra att vi
mobiliserar på alla håll.

Det är ändå lite intressant att sossarna är så allergiska
mot att den här regeringen redovisar att det
fanns vissa brister när regeringen tog över för ett
drygt år sedan. Om jag minns rätt höll den tidigare
regeringen på i stort sett i tolv år att hänvisa till regeringen
1991–1994. Åren gick och åren gick, och det
var fortfarande regeringen Bildt 1991–1994 som var
skuld till det hela.
Anf. 108 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Jag håller med Sven Bergström att
det är en inspirerande debatt, även om den är full av
frustration. Det har jag full förståelse för.
Jag vill återkomma till vikten av att vi skapar förutsättningar
för jobb och företagande i hela landet.
Det är avgörande. Det är det alliansregeringen har
prioriterat och har lyckats med.
För att stärka företagarklimatet är bra infrastruktur,
vägar och järnvägar, avgörande. Budgeten för
2008 är en av de större vanliga budgetarna där vi har
återfört pengar till Vägverket och Banverket för drift
och underhåll. Det är för att sköta det vi en gång har
prioriterat. Det är precis det som Banverket har ett
stort behov av.
Den plan vi i dag arbetar efter är inte realistisk enlig
Banverket. Jag går tillbaka till det Agneta Lundberg
tog upp. Ådalsbanan är ett mycket tydligt exempel
på hur oerhört viktigt det är att kunna klara av att
prioritera så att vi får ut de stora effekterna av Botniabanans
färdigställande när den öppnas.
Det är en stor brist med effekterna av den revidering
som vi bad Banverket att göra. Banverket har
levererat som svar att man ser svårigheter att fullfölja
Ådalsbanans byggande. Jag håller med Agneta Lundberg
om att det är oerhört viktigt att hitta lösningar på
det.
Överläggningen var härmed avslutad.
11 § Svar på interpellation 2007/08:196 om eventuell
förlängning av upplåtelsen av Bromma flygplatsområde
Anf. 109 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman!

Per Bolund har frågat mig
− om jag avser att verka för att det föreslagna avtalet
om Bromma flygplats anpassas till de borgerliga
partiernas uttalade ambition att låta marknadsmekanismerna
verka för minskad klimatpåverkan,
− om jag avser att verka för att Luftfartsverket får
incitament för att verka för förbättrade kollektivtrafikförbindelser
till Bromma flygplats,
− hur jag avser att verka för att Sveriges klimatmål
ska nås i ljuset av att avtalet om Bromma flygplats
innebär att inrikesflyget subventioneras så att dess
konkurrenskraft gentemot tåg ökas,
− hur jag avser att öka den demokratiska legitimiteten
i Luftfartsverkets verksamhet med tanke på att
avtalet för så lång tid låser markanvändningen för
omprövning och politisk kontroll och
− om jag kommer att verka för att även Stockholms
kommun ges rätt att upphäva avtalet.
Bromma flygplats har varit föremål för ett flertal
flygplatsutredningar under den senaste tioårsperioden
, bland annat Stockholmsberedningen (SOU
48

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
2003:33) samt den nyligen presenterade utredningen
Framtidens flygplatser (SOU 2007:70). Båda dessa
utredningar är föremål för överväganden i regeringen.
Infrastrukturverksamhet är oavsett form en kapitalintensiv
verksamhet, och långsiktighet behövs för
att ge infrastrukturhållaren möjlighet till rimliga avskrivnings-
och återbetalningstider för nedlagd kapital.
Avtalet om Bromma flygplats är ett avtal mellan
två parter, staten och Stockholms stad. Bromma flygplats
behövs för att stödja näringslivets utveckling
och regionens konkurrenskraft. Ifall ingen skulle
efterfråga att resa till eller från Bromma flygplats
skulle det inte finnas något behov att ha kvar flygplatsen.
Marknaden efterfrågar nu denna flygplats,
och den borgerliga regeringen har just låtit marknadsmekanismerna
verka. Ett alternativt värde finns
på all mark, men för den sakens skull bygger inte
staden över exempelvis alla parker med bostäder eller
med industrilokaler. Vad gäller utsläpp av koldioxid
från bilar är utsläppen också lägre vid transport till
Bromma flygplats jämfört med till Arlanda flygplats
för de flesta invånarna i Stockholm.
Enligt bil. 4 a i avtalet är parterna överens om att
en spårlinje, den så kallade tvärspårvägen, som ansluter
till Bromma flygplats är av väsentlig betydelse för
flygplatsens verksamhet. I samma bilaga står även att
parterna är överens om att verka för att en busslinje
mellan Bromma, Alvik och Kista via flygplatsen bör
inrättas, detta för att förbättra kollektivtrafikförbindelsen
till Bromma flygplats.
Jag förstår inte Per Bolunds fråga vad gäller om
hur Sveriges klimatmål ska nås i ljuset av att avtalet
om Bromma flygplats innebär att inrikesflyget subventioneras
så att dess konkurrenskraft gentemot
tåget ökas. Ingen subvention utgår till Bromma flygplats.
Tvärtom är Bromma en av de flygplatser som
genererar en vinst. Tåget som transportslag har för
resor understigande tre timmar mer eller mindre konkurrerat
ut flyget. För längre sträckor, exempelvis till
Malmö eller Bryssel, är flyget ett attraktivare alternativ
. Flyget har under de senaste 60 åren varit en av de
absolut framgångsrikaste industrigrenarna när det
gäller att minska buller och utsläpp per producerad
enhet. Branschens mål är att göra flygningar 25 procent
mer bränsleeffektiva till år 2020 samtidigt som
bullret vid start och landning halveras.
Avtalet om Bromma flygplats tecknas mellan två
parter, staten genom Luftfartsverket och Stockholms
kommun. I 7 § 2 står att om parterna inte avtalar om
annat upphör arrendet efter avtalstidens utgång. Av
ordalydelsen framgår att parterna kan avtala om annat
om viljan finns. Per Bolund verkar inte ha någon
större tilltro till Stockholms stads kommunpolitiker
då han vill att jag ska verka för att Stockholms kommun
ges rätt att häva avtalet.

Jag är fullt övertygad
om Stockholms kommunpolitiker verkar för stadens
bästa och själva bevakar stadens intressen i avtalet
mellan dem och oss. Det är inte en uppgift för mig.
Anf. 110 PER BOLUND (mp):
Herr talman! Jag får tacka ministern för svaret.
Jag tycker att det är rätt oklart på några punkter. Jag
skulle gärna vilja ha några kompletterande svar från
ministern.
Till att börja med skulle jag vilja få helt klarlagt
av ministern hur beslutsläget egentligen är när det
gäller Bromma flygplats. I en tidigare debatt här i
kammaren nämndes det att regeringens beslut redan
är fattat om avtalet. Det vore bra att få ett klarläggande
om detta stämmer. Har regeringen fattat beslutet,
eller är det på väg att fattas?
När det gäller kollektivtrafikförsörjningen säger
du att det är en mängd förslag på gång. Om du ni vill
att det ska bli en bra kollektivtrafikförsörjning, är du
då beredd att ta bort den klausul i avtalet som säger
att ersättningen från Luftfartsverket ska omförhandlas
om parkeringsintäkterna minskar så att man ska få en
ytterligare minskning av ersättningen? Det är klara
indikationer och styrmedel mot minskad kollektivtrafik
och ökad biltrafik.
Jag måste också fråga om miljöpåverkan för
transporter till Bromma flygplats som ministern tar
upp här. Har ministern missat att det finns en järnväg
till Arlanda flygplats, Arlandabanan, som tar 15–20
minuter. Det är oftast kortare tid än vad det tar att åka
till Bromma. Det ger också kraftigt minskade koldioxidutsläpp
jämfört med bilen, som är det alternativ
som finns till Bromma flygplats.
Jag blir lätt förskräckt när ministern säger att hon
inte förstår kopplingen mellan flyget och klimatmålet.
Jag trodde att det var uppenbart för alla att flyget är
det klart mest klimatstörande transportmedlet. Jag
hoppades att en centerpartist inte kunde vara omedveten
om den kopplingen.
Dessutom vill jag hävda att den stora klimatpåverkan
från just Bromma flygplats är extra upprörande
i och med att det mest är inrikesflyg. Inrikesflyget
är en av de koldioxidkällor som är lättast att ersätta
med andra alternativ.
Mycket av inrikesflyget till exempel till Göteborg,
Malmö, Trollhättan och Växjö som avgår från
Bromma flygplats är lätt att ersätta med tåg. Tåg har
bråkdelen av de utsläpp som flyget har. Den linjetrafik
som inte kan ersättas med tåg kan lätt flyttas till
Arlanda flygplats. Det gör sammantaget att Bromma
flygplats kan läggas ned.
Jag har och lyssnade på din minister- och partikollega
Andreas Carlgren på Naturvårdsverkets klimatforum
i förra veckan.

Han var väldigt tydlig med
Sverige skulle vara ett föregångsland på klimatområdet
. Han sade också att regeringen skulle underlätta
de miljövänliga valen.
Det är intressant i ljuset av detta. Hur stämmer det
överens med förlängningen av avtalet om Bromma
flygplats och det stöd som det innebär till det mest
förorenande transportslaget?
Om man menar allvar med att vara en föregångare
måste man fatta beslut här och nu som gynnar de
miljöbättre transportslagen och tåget på flygets be49

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
kostnad. Just för de sträckor som flyget till och från
Bromma tar är tåget ett relevant alternativ.
När regeringen nu låser fast användningen av
Bromma flygplats i 30 år till fråntar man sig möjligheterna
för Sverige att vara en föregångar i klimatfrågan
.
Frågan om subvention är intressant. Det är fullständigt
uppenbart att det avtal som är på väg att
godkännas av de borgerliga partierna i Stockholm och
regeringen snedvrider konkurrensen mellan flyget
och övriga transportslag.
Den avgift som Luftfartsverket har förhandlat
fram ligger på 4 miljoner kronor per år. Stockholms
stad har uppskattat värdet på marken till minst 200
miljoner kronor per år. Det är 200 miljoner kronor
fördelat på 80 000 starter och landningar, som det står
i det nya avtalet.
Det gör att man ersätter varje start och landning
med 2 500 kronor som en subvention till flyget genom
avtalet. Sedan har regeringen dessutom tagit bort
klimatskatten på flyget som den förra regeringen
införde, vilket är en ytterligare subvention till flyget.
Jag måste fråga Åsa Torstensson: Tycker du verkligen
att det är rätt prioritering att betala den som
förorenar, vilket detta faktiskt innebär?
Anf. 111 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Jag tror att det gavs svar på några av
frågorna som Per Bolund ställer i den interpellationsdebatt
som fördes i förra veckan och som också Per
Bolund var delaktig i.
Regeringen har fattat sin del av beslutet om avtalet.
Nu är det Stockholms stad som har att fatta sitt
beslut. Det här är ett framförhandlat avtal mellan
Luftfartsverket och Stockholms stad. Beslutet hade
mycket väl kunnat fattas av Luftfartsverket och
Stockholms stad, men Luftfartsverket valde att skicka
detta till regeringen. Det är på initiativ av Stockholms
stad som regeringen har fått det på sitt bord. Regeringen
har valt att hantera det i precis den tid som har
angetts. Det är det svar som jag har avgett också
tidigare.
Nu ligger avtalet för hantering i Stockholms stads
ansvar. Det är därför jag hänvisar till att detta är två
parter som av naturliga skäl förhandlar, som man gör
när man skriver avtal. En del av det som Per Bolund
ställer frågor om berör Stockholms stads prioriteringar.
De bör också ställas till Stockholms stad, som kan
svara på frågor om sina egna prioriteringar i förhållande
till markanvändning och motsvarande.
Naturligtvis är det som Per Bolund säger; flyget
står inför stora utmaningar. Flygets roll kommer att
förändras mycket dramatiskt. Inrikesflygets roll
kommer också att förändras dramatiskt.

En av poängerna
med att skapa förutsättningar för att ännu tydligare
göra riktiga miljöval är att vi har en transportövergripande
planering och inte isolerar järnväg från
väg eller väg från flyg och så vidare. Då klarar vi
också att skapa de effektiva stråken.
Om Per Bolund som en del sitt ansvar för den tidigare
regeringskonstellationen mycket tydligare
hade prioriterat järnvägssatsningar till exempel hade
det naturligtvis också skapats förutsättningar för konkurrens
. Då hade det kunna bli en flygplatskonkurrens
för Bromma. Det är klart att det kommer att
finnas förutsättningar för Skavsta att konkurrera, men
de är i allra högsta grad beroende av en ny järnvägssträckning
, vill jag påstå. Ostlänken är en del av en
sådan transportövergripande planering där vi får de
stora förändringarna i människors resmönster. Det är
det jag hoppas att Per Bolund och Miljöpartiet också
kan se. Jag hoppas att de kan vara med och aktivt
driva en mer tydlig transportövergripande prioritering
.
Vad gäller klimatmålet står det inte riktigt i svaret
att jag inte förstår. Det är Per Bolunds fråga som jag
inte förstår vad gäller subventionering av inrikesflyg.
Det finns som sagt ingen subvention som utgår till
Bromma flygplats. Det är snarare så att Bromma
flygplats är den del som genererar vinst.
Anf. 112 PER BOLUND (mp):
Herr talman! Som jag visade i mitt förra inlägg
innebär det avtal som är skrivet att man subventionerar
flyget med 2 500 kronor per start och landning i
och med att man ger ett kraftigt underpris till Luftfartsverket.
Det är klart att det är en subvention.
Regeringen har dessutom valt att ta bort den klimatskatt
på flyget som Miljöpartiet införde tillsammans
med den förra regeringen. Det är solklart att det
är en subvention. Det finns ingen diskussion om den
saken över huvud taget. Det är tråkigt att höra att
ministern försvarar den politiken.
När det gäller prioriteringen av järnväg tror jag att
ministern får rikta sin kritik åt annat håll. Om det är
något parti i den här kammaren som har prioriterat
järnvägen är det Miljöpartiet, även med den förra
regeringen. Vi lyckades öka investeringarna i järnvägen
oerhört kraftigt under förra mandatperioden.
Dessutom finns det järnvägslösningar till flygplatsen
som är alternativ. Till Arlanda flygplats finns Arlandabanan
, som går snabbare än transporterna gör till
Bromma flygplats alltsomoftast och som dessutom
sker på järnväg med elförsörjning vilket gör att den
har otroligt små utsläpp. Att det inte skulle finnas
några alternativ är helt enkelt inte med sanningen
överensstämmande.

Det är intressant att ministern hänvisar till demokratin
i Stockholms stad. Om man tittar på vad
Stockholmscentern driver när det gäller Bromma
flygplats ser man att det är väsensskilt från det som
ministern driver här i kammaren. Man skulle önska
att det var lite bättre kommunikation mellan Centerpartiet
i riksdagen och Centerpartiet i Stockholm.
Det finns en intressant debattartikel av Per Ankersjö,
som är Centerpartiets enda representant i Stockholms
stadsfullmäktige. Artikeln är från den 25 november
i år – inte ens två veckor sedan. Där står det
50

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
så här, svart på vitt: Att ha en flygplats mitt bland
bostadsområden hör till ett förlegat tankesätt.
Hur vill ministern kommentera det påståendet?
Har hon ett förlegat tankesätt, eller är det Stockholmscentern
som har fel i det påståendet?
Per Ankersjö fortsätter i artikeln med att säga:
Brommaflyget är en återvändsgränd för utvecklingen
och tillväxten.
Det kan man kalla en kraftig intern sågning av den
politik som Åsa Torstensson står här i kammaren och
företräder.
I slutet på artikeln skriver Per Ankersjö att Stockholmscentern
vill fasa ut flyget till förmån för en
försiktig bebyggelse med stora grönytor.
Vilken möjlighet ger ministern till din partikamrat
i Stockholm med det här avtalet? Varför ger du inte
honom chansen att genomföra det han har lovat sina
väljare? Annars är det stor risk att den ende centerpartisten
i kommunfullmäktige kommer att försvinna
därifrån i nästa val.
Detta för mig in på demokratifrågan. Avtalet föreslås
gälla 30 år framåt i tiden. Min son fyller ett år på
lördag. Han kommer att vara 32 år gammal när avtalet
löper ut och när han för första gången har möjlighet
att påverka den flygplats som finns i hans egen
kommun och som påverkar hans luft och hans säkerhet
. Är det demokratiskt försvarbart, Åsa Torstensson
?
I avtalet står det tydligt att Luftfartsverket helt på
egen hand har rätt att säga upp avtalet om man beslutar
att lägga ned flygplatsen. Men varför, Åsa
Torstensson, kan då inte också staden få den möjligheten
?
Jag kan ge svaret på den frågan med en gång. I
Stockholm är Bromma flygplats hett omdebatterad.
Jag skulle vilja säga att det finns stora möjligheter att
det redan efter nästa val kommer att komma en majoritet
i Stockholm som vill lägga ned Bromma flygplats.
Det är just detta som de borgerliga partierna vill
förhindra genom avtalet. Därför är det skrivet på ett
sådant sätt att staden inte har rätt att säga upp det på
egen hand.
Det är det som är det demokratiska problemet. Det
är i staden man väljer sina representanter för att värna
sin närmiljö. Ni inskränker stockholmarnas möjligheter
att bestämma över sin egen stad genom det här
avtalet. Det tidigare avtalet för Bromma flygplats var
på nio år. Redan då var det omdebatterat. Det sades
att det var odemokratiskt och styrde staden.
Vad gör man då när man hör den debatten? Jo, då
tar man fram ett avtal som sträcker sig över 30 år i
stället.

Ministerns partikollega Per Ankersjö, som nu
uppenbarligen vill göra någonting åt Bromma flygplats,
kommer att vara i pensionsåldern när han får
chansen att genomföra sitt vallöfte. Det kan han tacka
en centerpartistisk minister för. Betraktar ministern
det som demokratiskt att man gör på det här sättet?
Anf. 113 CHRISTOPHER ÖDMANN (mp):
Herr talman! Jag tänkte spinna vidare lite grann
på det här med längden på avtalet, statsrådet. Det är
lite unikt, till och med för Stockholms stad, att det
kommer ett så långsiktigt avtal när det gäller Bromma
flygplats. Det är få förunnat att kunna se 30 år framåt
i tiden.
När regeringen ska fatta beslut om det här funderar
jag på vilket underlag man har när man fattar
beslutet att ha kvar Bromma flygplats i 30 år till. Jag
har nämligen inte sett någonting från de lokala politikerna
och de närmast berörda som man kan hänvisa
till när det gäller att en satsning på flyget mitt inne i
Stockholm skulle vara en framtidssatsning och en
långsiktig satsning.
Det är viktigt att tänka långsiktigt. Det försöker vi
verkligen göra från Miljöpartiet. Jag tror att man
försöker göra det från många partier, och det är bra att
man tänker långsiktigt. Nu har man en miljöförstörande
verksamhet som är ifrågasatt runt om i hela
världen bland i princip alla länder och som har en
betydande klimatpåverkande effekt. Då borde man
fundera på vilka sätt det finns för att minska antalet
flygrörelser i världen. Det finns till exempel många
företag i dag som i stället för att resa runt på jordklotet
försöker minska antalet resor och i stället använda
modern teknik i form av videokonferenser. Då kan
man ändå prata med varandra direkt och i stort sett ha
styrelsemöten utan att behöva transportera sig runt
om på jorden.
Jag är rätt övertygad om att den här moderna tekniken
kommer att skapa förutsättningar för att minska
flygtrafiken och att det kommer att ses som oerhört
viktigt att hitta andra vägar än att använda den miljöstörande
flygtrafiken.
Jag kan förstå om man förlänger själva tiden tills
vidare, under överblickbar tid, om man är väldigt
mycket för att ha kvar Bromma flygplats. Men jag
vill ändå be regeringen att försöka hitta något alternativ
, någonting som man kan stå för inte bara den
närmaste mandatperioden utan över nästa val och
nästnästa val och kanske också under en tioårsperiod.
Min fråga är:

Överväger inte regeringen en kortare
bindningstid när det gäller Bromma flygplats? Då
skulle man kunna säga att fram till det här datumet
tror vi att Bromma flygplats behöver vara kvar men
att 30 år in i framtiden ändå är en på tok för lång tid
för att man ska kunna säga att det är det bästa för
Stockholm att man har två flygplatser nära, båda
Arlanda och Bromma, och att man ska ha Bromma
flygplats kvar mitt inne i Stockholms stad.
Anf. 114 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Låt mig inledningsvis kommentera
det Per Bolund kom in på när det gäller klimatskatt
kontra flyget. Det kommer att vara ett mycket tydligt
tryck på flyget och flygets utsläpp. Det är därför som
jag driver detta. Jag ser stora möjligheter att EU, trots
ICAO-konferensens brister där man inte vågade gå
vidare med gemensamma utsläppsrättskrav, kommer
51

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
att gå vidare med utsläppsrätter för flyget. Det är i
allra högsta grad det incitament som ska användas för
att få rätt pris på flyget.
Per Bolund hänvisar till de stora investeringarna
som skett i järnvägen. Jag vet inte om Per Bolund
lyssnade på den tidigare debatten. Det finns stora
brister i den innevarande planperioden. Det må finnas
stora löften om järnvägssatsningar, men det finns
mindre pengar. En väldigt avgörande faktor för att vi
i dag befinner oss i sådana akuta situationer är att
man varken har investerat i underhåll eller i nya banor.
Järnvägen har inte möjlighet att ta över den kapacitet
som efterfrågas för gods eller persontransporter.
Det är i sig mycket allvarligt. Det har ett samband
med Brommas roll, alternativ till Bromma och
Brommas läge i en storstad, som Per Bolund också
beskriver. Alternativ till Bromma kommer när det
också finns en tydlig infrastruktur som kan klara av
transporter på ett miljövänligt sätt.
Låt mig gå tillbaka till avtalet. Det är staden som
har tagit initiativ. Staden har att själv ta ansvar för sin
del av avtalet. Hur avtalet till slut blir formulerat
beror på de två parter som förhandlar. Luftfartsverket,
och därmed staten, har möjlighet att upphäva avtalet.
När det gäller statens syn på hur långt avtalet är
vill jag säga att Luftfartsverket och staten har detta i
sin egen hand. Det har samband med den samlade
transportförsörjningen som regeringen och staten har
ansvar för i alla delar av landet.
Jag kan inte ta ansvar för att staden skriver så
långa avtal. Det är stadens ansvar. Jag utgår ifrån att
de kommunpolitiker som sitter i fullmäktige kommer
ta ställning till det. Regeringen har tagit ställning och
fattat beslut utifrån sin del av ansvaret för avtalet.
Anf. 115 PER BOLUND (mp):
Herr talman! Jag kan bara beklaga inställningen i
ansvarsfrågan. Jag hävdar bestämt att regeringen i
allra högsta grad har ett ansvar för den samlade klimatpåverkan,
den samlade klimatpolitiken och den
samlade transportpolitiken i Sverige. Därmed har
man också ett ansvar för flygplatsfrågan.
Man måste ställa sig den intressanta frågan: Varför
har Luftfartsverket skickat upp det här avtalet till
regeringen när de i själva verket kunde avgöra det
själva enligt ministern? Det måste man tolka så att de
gärna vill ha ett klarläggande från regeringen vilken
politik det är som ska gälla. Ska man ha flygtrafik
inne i de centrala delarna av Stockholm eller ska man
lägga upp flygtrafiken på något annat sätt?

Där har regeringen nu tyvärr gett ett väldigt tydligt
svar: Jajamänsan, man ska fortsätta i 30 år till
minst med att köra in flygtrafiken rakt in i Stockholms
hjärta till ett av de mest attraktiva områdena
som finns i hela det här landet, skulle jag vilja säga.
Det ska man nu uppta till flygtrafik i minst 30 år till.
Det är solklart att det utgör en subvention till flygtrafiken
. Det tror jag att de flesta nationalekonomer
och andra forskare skulle hålla med om.
Åsa Torstensson säger att man ska få rätt pris på
flygtrafiken och tror att utsläppshandel skulle leda till
det. Du är nog ganska ensam om att tro att utsläppshandeln
kommer leda till att priset på flygtrafiken
kommer att påverkas så mycket att det kommer att få
något särskilt styrande effekt.
Du var inne lite grann på att det är i högsta grad
tveksamt om det kommer att kunna genomföras på
EU-nivå i och med att man har fått internationella
mothugg genom ICAO. Den enkla, snabba och mest
rättvisa vägen är att man i Sverige inför en skatt på
flygbränsle, som Miljöpartiet har föreslagit i sitt budgetförslag
. Det är helt klart tekniskt möjligt att
genomföra. Det är också helt i linje med internationella
konventioner. Men regeringen har valt att inte
göra det. Det utgör också i sig en subvention till flygtrafiken
.
Jag kan bara konstatera att regeringen väljer att
stödja det mest förorenande transportsättet framför de
rena.
Anf. 116 CHRISTOPHER ÖDMANN (mp):
Herr talman! Jag tänkte fortsätta att diskutera
Stockholms stad. Majoriteten ändrar sig hela tiden.
Det är kanske unikt. Det är inte alla kommuner som
har ett sådant förhållande att man varannan mandatperiod
har en majoritet som är för Bromma och varannan
mandatperiod en som vill lägga ned Bromma.
Det gör det hela betydligt känsligare än om det skulle
vara en kraftfull majoritet, kanske över blockgränserna
, som ville ha Bromma flygplats kvar. Jag tycker
att regeringen måste ta hänsyn till det när man beslutar.
Egentligen tycker jag att det är självklart att man
inte kan förlänga avtalet för Bromma flygplats längre
än varje mandatperiod så att nästa majoritet har möjlighet
att tala om hur man vill ha det med flygplatsen
framöver. Man får gå tillbaka till 60-talet för att se att
en majoritet lyckats vinna två val i rad. Det är lite
skillnad. Jag tycker att det är en viktig demokratisk
synpunkt att ta hänsyn till. Därför blir detta med ett
förslag på 30 år så ohyggligt anmärkningsvärt.
Sedan tror jag också att den nuvarande majoriteten
i Stockholm tar en chans.

Man hugger till med 30
år och ser om det går. Det tycker inte jag att man ska
gynna.
Sedan är jag också lite orolig över Stockholms utveckling
totalt sett. Om man skulle flytta över verksamheten
från Bromma till Arlanda ökar Arlanda
bara lite grann, 17,5 till 19 miljoner. Det är ändå
viktigt att det finns en stor internationell flygplats
norr om Köpenhamnsområdet, annars är jag väldigt
rädd för att fokus och den ekonomiska utvecklingen
kommer att förflyttas från Stockholmsregionen och
ännu mycket mer ned mot centrala Europa och Köpenhamnsregionen
. Då tycker jag att det är oerhört
viktigt att Bromma inte får vara någonting som åderlåter
Arlanda flygplats. Det är också ett perspektiv
som det är väldigt viktigt att ha med i beräkningen.
52

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Anf. 117 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Det jag har sagt, Per Bolund, är ju
att Bromma flygplats i dag har en roll i den samlade
transportförsörjningen. Det är naturligtvis ett skäl till
att Luftfartsverket gick in i avtalsdiskussionen när
Stockholms stad lyfte fram frågan.
Det jag också säger är att det är viktigt att vi har
en mycket tydligare transportövergripande prioritering
så att vi gör rätt prioriteringar och kan hitta smarta
transportkedjor för gods och för personförsörjning.
I det sammanhanget, om vi klarar av att ha mycket
tydligare transportövergripande planeringar, kommer
naturligtvis det nationella flyget att konkurreras ut på
ytterligare sträckor framöver. Allt går ju i den riktningen
.
Tillbaka till diskussionen om långa avtalsperioder.
Jag vill påstå att långa avtalsperioder oftast är en
garant just för stora investeringar. Vi vet att det
kommer att krävas miljöåtaganden, miljöinvesteringar,
och flyg är ju kapitalintensivt. För att kunna kräva
till exempel miljöåtaganden, miljöinvesteringar, är
det klart att långa avtal är en sådan garant för att den
som gör investeringen också ska kunna se att man
över tid kan dra fördel av den. På så sätt tror jag att
långa avtal är en garant för att de här miljökraven
också ska kunna ställas framöver.
Återigen, väldigt mycket av båda era frågor berör
Stockholms kommunfullmäktiges ansvar när det
gäller det här avtalet. Jag hänvisar till att den debatten
bör tas med några andra och i en annan församling.
Överläggningen var härmed avslutad.
12 § Förnyad bordläggning
Föredrogs och bordlades åter
Justitieutskottets betänkande 2007/08:JuU1
Civilutskottets betänkande 2007/08:CU3
Kulturutskottets betänkande 2007/08:KrU1
13 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Skatteutskottets betänkanden
2007/08:SkU9 Sänkt kapitalvinstbeskattning för fåmansföretagare
åren 2007–2009
2007/08:SkU11 Ett förstärkt jobbskatteavdrag
2007/08:SkU12 Vissa personbeskattningsfrågor
2007/08:SkU13 Ändrade regler för CFC-beskattning,
m.m.

Utrikesutskottets betänkanden
2007/08:UU1 Utgiftsområde 5 Internationell samverkan
2007/08:UU2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
14 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 4 december
2007/08:255 Neddragningar inom Stockholmspolisen
av Börje Vestlund (s)
till justitieminister Beatrice Ask (m)
2007/08:256 Gömda barns rätt till skola
av Eva Olofsson (v)
till utbildningsminister Jan Björklund (fp)
2007/08:257 Genusperspektivet i regeringen
av Monica Green (s)
till statsminister Fredrik Reinfeldt (m)
2007/08:258 Överkapacitet och ohållbar trängsel
på Västra stambanan
av Monica Green (s)
till statsrådet Åsa Torstensson (c)
2007/08:259 Barnfattigdom
av Hillevi Larsson (s)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
2007/08:260 Barnkonventionen i förskolan
av Monica Green (s)
till utbildningsminister Jan Björklund (fp)
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 11 december.
15 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 4 december
2007/08:401 Åtgärder mot nätmobbning och
gromning i skolan
av Magdalena Andersson (m)
till utbildningsminister Jan Björklund (fp)
2007/08:402 Reseavdrag till och från barntillsyn
av Hans Backman (fp)
till finansminister Anders Borg (m)
2007/08:403 Forum för levande historia
av Marianne Watz (m)
till utbildningsminister Jan Björklund (fp)
2007/08:404 Skatteregler för frivilligarbetare
av Helena Leander (mp)
till finansminister Anders Borg (m)
2007/08:405 Införande av ”grön gräddfil” för
näringslivet
av Lars Hjälmered (m)
till miljöminister Andreas Carlgren (c)
2007/08:406 Sanktionerade övergrepp mot kristna
i Turkiet
av Fredrik Malm (fp)
till utrikesminister Carl Bildt (m)
53

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
2007/08:407 Alkoholtester utförda av andra än
polis
av Hans Olsson (s)
till justitieminister Beatrice Ask (m)
2007/08:408 Förbättrade tågkommunikationer
Stockholm–Värmland
av Lars Mejern Larsson (s)
till statsrådet Åsa Torstensson (c)
2007/08:409 Lokalisering av huvudkontor och
ledning för krismyndighet
av Jan-Evert Rådhström (m)
till försvarsminister Sten Tolgfors (m)
2007/08:410 Reform
av Anne-Marie Pålsson (m)
till finansminister Anders Borg (m)
2007/08:411 Forskning i ryska arkiv om Raoul
Wallenbergs öde
av Cecilia Wikström i Uppsala (fp)
till utrikesminister Carl Bildt (m)
2007/08:412 Rehabilitering för afatiker
av Margareta B Kjellin (m)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
2007/08:413 Proposition om trafikförsäkringens
omvandling
av Lars Johansson (s)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 11 december.
16 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor inkommit
den 4 december
2007/08:316 Munkar från Libanon
av Jacob Johnson (v)
till statsrådet Tobias Billström (m)
2007/08:364 Ett omstartspaket till Zimbabwe
av Carina Hägg (s)
till statsrådet Gunilla Carlsson (m)
2007/08:365 Toppmötet EU–Afrika
av Carina Hägg (s)
till utrikesminister Carl Bildt (m)
2007/08:397 Omstartspaket från EU till Zimbabwe
av Carina Hägg (s)
till statsrådet Gunilla Carlsson (m)
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 11 december.
17 § Kammaren åtskildes kl. 21.42.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourneringen
kl. 15.54,
av andre vice talmannen därefter till och med 10 §
anf. 84 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.
54

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Innehållsförteckning
1 § Justering av protokoll......................................................................1
2 § Anmälan om fördröjda svar på interpellationer ...........................1
3 § Svar på interpellationerna 2007/08:192, 191, 194 och 195 om
situationen i Israel och Palestina.....................................................1
Anf. 1 Utrikesminister CARL BILDT (m) ..................................1
Anf. 2 LARS OHLY (v) ..............................................................2
Anf. 3 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM (kd).........................3
Anf. 4 PETER HULTQVIST (s) .................................................4
Anf. 5 ANITA BRODÉN (fp) .....................................................4
Anf. 6 KERSTIN LUNDGREN (c) .............................................5
Anf. 7 Utrikesminister CARL BILDT (m) ..................................5
Anf. 8 LARS OHLY (v) ..............................................................6
Anf. 9 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM (kd).........................7
Anf. 10 PETER HULTQVIST (s) ...............................................7
Anf. 11 ANITA BRODÉN (fp) ...................................................8
Anf. 12 KERSTIN LUNDGREN (c) ...........................................8
Anf. 13 Utrikesminister CARL BILDT (m) ................................8
Anf. 14 LARS OHLY (v) ............................................................9
Anf. 15 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM (kd).......................9
Anf. 16 PETER HULTQVIST (s) .............................................10
Anf. 17 ANITA BRODÉN (fp) .................................................10
Anf. 18 Utrikesminister CARL BILDT (m) ..............................10
4 § Svar på interpellation 2007/08:209 om halvering av nybyggda
hyresrätter ......................................................................................10
Anf. 19 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................10
Anf. 20 AMEER SACHET (s)...................................................11
Anf. 21 CARINA HÄGG (s) .....................................................11
Anf. 22 CHRISTINE JÖNSSON (m) ........................................12
Anf. 23 LENNART PETTERSSON (c) ....................................13
Anf. 24 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................13
Anf. 25 AMEER SACHET (s)...................................................14
Anf. 26 CARINA HÄGG (s) .....................................................14
Anf. 27 CHRISTINE JÖNSSON (m) ........................................15
Anf. 28 LENNART PETTERSSON (c) ....................................15
Anf. 29 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................15
Anf. 30 AMEER SACHET (s)...................................................16
Anf. 31 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................16
5 § Svar på interpellation 2007/08:216 om de bostadspolitiska
målen ...............................................................................................16
Anf. 32 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................16
Anf. 33 EVA SONIDSSON (s) .................................................17
Anf. 34 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................18
Anf. 35 EVA SONIDSSON (s) .................................................18
Anf. 36 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................18
Anf. 37 EVA SONIDSSON (s) .................................................19
Anf. 38 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................19
6 § Svar på interpellation 2007/08:227 om Ulrica Schenströms
avgångsvederlag .............................................................................19
Anf. 39 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................19
Anf. 40 PETER HULTQVIST (s) .............................................19
Anf. 41 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................20
Anf. 42 PETER HULTQVIST (s) .............................................20
Anf. 43 BOSSE RINGHOLM (s) ..............................................21
Anf. 44 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................21
Anf. 45 PETER HULTQVIST (s) .............................................21
Anf. 46 BOSSE RINGHOLM (s) ..............................................21
Anf. 47 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................22
55

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Ajournering ...........................................................................................22
Återupptagna förhandlingar................................................................22
7 § Svar på interpellation 2007/08:231 om 85 procent minskat
bostadsbyggande i Skåne ...............................................................22
Anf. 48 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................22
Anf. 49 LEIF JAKOBSSON (s).................................................23
Anf. 50 CHRISTINE JÖNSSON (m) ........................................23
Anf. 51 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................24
Anf. 52 LEIF JAKOBSSON (s).................................................25
Anf. 53 CHRISTINE JÖNSSON (m) ........................................25
Anf. 54 BOSSE RINGHOLM (s) ..............................................25
Anf. 55 TREDJE VICE TALMANNEN ...................................26
Anf. 56 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................26
Anf. 57 LEIF JAKOBSSON (s).................................................27
Anf. 58 BOSSE RINGHOLM (s) ..............................................27
Anf. 59 Statsrådet MATS ODELL (kd).....................................27
8 § Svar på interpellation 2007/08:198 om åtgärder med
anledning av Tolkutredningen ......................................................28
Anf. 60 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp) ..............28
Anf. 61 NIKOS PAPADOPOULOS (s) ....................................28
Anf. 62 SIW WITTGREN-AHL (s) ..........................................29
Anf. 63 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp) ..............29
Anf. 64 NIKOS PAPADOPOULOS (s) ....................................30
Anf. 65 SIW WITTGREN-AHL (s) ..........................................30
Anf. 66 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp) ..............31
Anf. 67 NIKOS PAPADOPOULOS (s) ....................................31
Anf. 68 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp) ..............31
9 § Svar på interpellation 2007/08:189 om kulturarbetarnas
villkor ..............................................................................................32
Anf. 69 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m) 32
Anf. 70 NIKOS PAPADOPOULOS (s) ....................................32
Anf. 71 SOLVEIG TERNSTRÖM (c).......................................33
Anf. 72 OLOF LAVESSON (m) ...............................................33
Anf. 73 LARS-IVAR ERICSON (c) .........................................34
Anf. 74 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m) 34
Anf. 75 NIKOS PAPADOPOULOS (s) ....................................35
Anf. 76 SOLVEIG TERNSTRÖM (c).......................................35
Anf. 77 OLOF LAVESSON (m) ...............................................35
Anf. 78 LARS-IVAR ERICSON (c) .........................................36
Anf. 79 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m) 36
Anf. 80 NIKOS PAPADOPOULOS (s) ....................................37
Anf. 81 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m) 37
10 § Svar på interpellationerna 2007/08:151, 167, 168, 170 och
206 om järnvägen längs Norrlandskusten....................................37
Anf. 82 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c) ...........................37
Anf. 83 KRISTINA ZAKRISSON (s) .......................................38
Anf. 84 KATARINA KÖHLER (s) ...........................................39
Anf. 85 HANS STENBERG (s).................................................39
Anf. 86 PER SVEDBERG (s)....................................................40
Anf. 87 AGNETA LUNDBERG (s)..........................................40
Anf. 88 STEFAN TORNBERG (c) ...........................................40
Anf. 89 EVA SONIDSSON (s) .................................................41
Anf. 90 GUNNAR ANDRÉN (fp).............................................41
Anf. 91 Andre vice talman BIRGITTA SELLÉN (c) ................42
Anf. 92 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c) ...........................42
Anf. 93 KRISTINA ZAKRISSON (s) .......................................42
Anf. 94 KATARINA KÖHLER (s) ...........................................43
Anf. 95 HANS STENBERG (s).................................................43
Anf. 96 PER SVEDBERG (s)....................................................44
Anf. 97 AGNETA LUNDBERG (s)..........................................44
56

Prot.
2007/08:36
4 december
___________
Anf. 98 STEFAN TORNBERG (c) ...........................................45
Anf. 99 GUNNAR ANDRÉN (fp).............................................45
Anf. 100 SVEN BERGSTRÖM (c) ...........................................45
Anf. 101 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c) .........................46
Anf. 102 KRISTINA ZAKRISSON (s) .....................................47
Anf. 103 KATARINA KÖHLER (s) .........................................47
Anf. 104 HANS STENBERG (s)...............................................47
Anf. 105 PER SVEDBERG (s)..................................................47
Anf. 106 AGNETA LUNDBERG (s)........................................47
Anf. 107 SVEN BERGSTRÖM (c) ...........................................48
Anf. 108 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c) .........................48
11 § Svar på interpellation 2007/08:196 om eventuell förlängning
av upplåtelsen av Bromma flygplatsområde................................48
Anf. 109 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c) .........................48
Anf. 110 PER BOLUND (mp)...................................................49
Anf. 111 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c) .........................50
Anf. 112 PER BOLUND (mp)...................................................50
Anf. 113 CHRISTOPHER ÖDMANN (mp) .............................51
Anf. 114 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c) .........................51
Anf. 115 PER BOLUND (mp)...................................................52
Anf. 116 CHRISTOPHER ÖDMANN (mp) .............................52
Anf. 117 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c) .........................53
12 § Förnyad bordläggning .................................................................53
13 § Bordläggning ................................................................................53
14 § Anmälan om interpellationer ......................................................53
15 § Anmälan om frågor för skriftliga svar.......................................53
16 § Anmälan om skriftliga svar på frågor........................................54
17 § Kammaren åtskildes kl. 21.42. .......................................................54
57



Sveriges riksdag
100 12 Stockholm
Telefon: 08-786 40 00 (växel)
Frågor om riksdagen
Telefon: 020-349 000
E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se